de n he l a n de nat ur en
Richard Mabey
Den helande naturen Ö v e r s ät t n i n g :
Maria LindĂŠn
constantreader.se
Constant reader. dorothy@constantreader.se www.constantreader.se
Copyright © Richard Mabey 2005 Originalets titel Nature Cure Översättning Maria Lindén grafisk form Omslag Louise Matell Omslagillustration Lina Ekstrand Typografi och inlaga Arne Öström Originalförlag Chatto & Windus (2005) Utgiven efter överenskommelse med Sheil Land Associates ISBN 978-91-982610-3-5 Tryckt hos Nørhaven i mars 2016
Till Polly, med k채rlek
1
Flitting I dwell on trifles like a child I feel as ill becomes a man And still my thoughts like weedlings wild Grow up to blossom where they can. John Clare, The Flitting
D e t ä r o k t o b e r och brittsommar. Jag ska flytta hemifrån för första gången i mitt liv och står och trampar på tröskeln som en oerfaren tonåring. Jag har tillbringat mer än ett halvt sekel på den här platsen, i det här alldagliga, bekväma huset i utkanten av Chiltern Hills, och jag tycker att vi kommit rätt bra överens, huset och jag. I mitt ganska ensamma författarliv hade det alltid verkat idealiskt att kunna njuta av alla moderna bekvämligheter och samtidigt ha ett av sydöstra Englands besynnerligaste landskap praktiskt taget utanför dörren. Jag använde huset som bas och levde i skogen, eller i mitt huvud. Jag intalade mig att landskapet i Chiltern med sina hagar, böljande kullar och sin ständiga förmåga att överraska var det som formade min prosa, och kanske även mig. Men nu tar jag allt jag äger och flyr till slätterna i East Anglia. Mitt förflutna, eller bristen på det, hade hunnit i fatt mig. Jag hade varit strandad på samma plats för länge, fångad av vanor och minnen. Mina rötter stod mig upp i halsen. Och till sist blev jag sjuk och mina ord tog slut. Min irländska farfar, en dagsverkare som säl7
lan stannade i ett hus länge nog för att betala hyra, visste vad man skulle göra vid sådana tillfällen. Han skulle ha ”tagit till flykten”, som det heter, ett begrepp som rymmer alla olika innebörder av att fly, från fågelungens flaxande med vingarna för att lämna boet till någon i knipa som smiter. Medan jag balanserar på kanten till min försenade övergångsrit, kan jag inte göra annat än att tänka tillbaka på en annan plågsam resa. Det var för några somrar sedan, just när jag började glida in i det tillstånd av melankoli och känsla av meningslöshet som tedde sig så obegripliga för mig. Jag skulle åka till Cevennerna på semester med några gamla vänner – det hade blivit lite av en tradition att åka till kalkstensplatån i några veckor – men jag kunde knappt uppbåda tillräckligt med kraft för att lämna hemmet. På något sätt lyckades jag ändå komma iväg, och Cevennerna var under denna tillfälliga respit lika helande som alltid, en tid av sol, hedonism och kamratskap. Men i slutet av min semestervistelse hände något som fastnade i mitt medvetande som om det vore ett medfött minne: jag fick en skymt av en annan arts övergångsrit. Jag hade rest söderut till the Hérault i några dagar och övernattade med mina vänner i ett skevt stenhus i Octon. På morgonen upptäckte vi att en tornseglare som precis blivit flygfärdig strandat på vinden. Den hade ramlat ur boet och låg med sina halvmåneformade vingar stelt utsträckta, oförmögen att flyga. På nära håll var dess unga fjäderdräkt inte gåtfullt svart likt de snabba silhuetterna på midsommarhimlen, utan en marmorerad blandning av kolgrått, brunt och pudervitt. Och vi kunde se priset den tvingades betala för att vara så fenomenalt anpassad till ett liv som skulle tillbringas nästan uteslutande i luften. Dess fyra framåtvända gripklor var fastsatta vid något som liknade befjädrade stumpar, halvvägs ned på dess kropp. Vi lyfte upp den, bar den till fönstret och kastade ut den. Den var bara sex veckor gammal och 8
hade på en och samma gång fått uppleva både sin första flygtur och en främmande art. Men oavsett dess känslor tog instinkt och naturlig bravur över. Den gled nedåt, flaxade ursinnigt med vingarna, svävade så nära vägen att vi alla höll andan, och sedan flög den kraftfullt uppåt mot sydost. Den skulle inte landa förrän den återvände för att para sig om två somrar. Hur många kilometer innebar det? Hur många vingslag? Hur mycket tid för vila? Jag försökte föreställa mig resan som låg framför den, den väldiga odyssén längs en väg den aldrig tidigare flugit, hur den passerade krigshärjade platser och horder av beväpnade medelhavsmän, flög genom dramatiska skiftningar av väder och landskap. Dess föräldrar och syskon hade med all säkerhet redan gett sig av. Den skulle flyga tusen mil helt ensam, i en riktning som var förutbestämd – eller åtminstone förberedd – djupt inne i dess centrala nervsystem. Fågelns olika sinnen skulle hjälpa den att hitta vägen, stämma av dess förflyttning mot genetiska minnen och generera häpnadsväckande nivåer av medvetenhet som vi inte ens kan föreställa oss. Kanske, vilket gäller många sjöfåglar, skulle den uppfatta de subtila förändringarna i de flygburna partiklarna när den flög över hav, väldoftande buskvegetation och i de dammiga varma vindarna ovanför afrikanska kåkstäder. Kanske följde den en magnetisk väg som de järnrika cellerna i dess framhjärna spårade upp. Till navigationshjälp skulle den troligtvis använda sig av landmärken vars former passade in i mallarna i fågelns genetiska minnen. Den skulle även bli hjälpt av solen och, under klara nätter, de stora konstellationerna – som över södra halvklotet, halvvägs genom resan, skulle bli utbytta mot en helt annan uppsättning på natthimlen. Efter tre eller fyra veckor, skulle den sedan vara framme i Sydafrika och få sin belöning, nio månader av obekymrat, planlöst flygande och lekande. Nästkommande maj skulle den och alla andra fjolårsfåglar återvända till Europa och våg9
halsigt flyga i kapp i skyn enbart för nöjes skull. För det är vad tornseglare gör. Det är deras nedärvda, oföränderliga öde under de månader som inte är parningsmånader. Man måste ha en rätt sofistikerad syn på njutning för att inte tro att de ”roar” sig samtidigt. När maj kom det året var jag för första gången i mitt liv blind för tornseglarna. Medan de var en fête låg jag på min säng med ansiktet bortvänt från fönstret, jag brydde mig inte om ifall jag skulle få se dem igen eller inte. I en besynnerlig och ironisk vändning hade jag blivit en obegriplig varelse på drift i ett tillstånd av overklighet, i otakt med resten av skapelsen. Det slog mig inte då, men kanske är det på det sättet hela vår art framskrider. * Nu, när jag själv är på väg att bli flyttfågel för första gången, kan jag inte få den där flygfärdiga tornseglaren ur huvudet. Den plötsliga störtdykningen ur boet ut i den enorma skyn över East Anglia är varken något jag valt eller planerat. Kanske är det en något för långt uppskjuten mognadsprocess som vägleder mig, men det känns snarare som att jag styrs av en rad slumpmässiga tärningskast. För att hålla mig kortfattad: jag nådde ett slags ”slutpunkt” i mitt arbete (men absolut inte i resten av mina ”affärer”), gled in i en lång och djup depression, jag kunde inte arbeta, gjorde slut på nästan alla mina pengar, blev osams med min syster – som jag delade hus med – och var tvungen att sälja familjehemmet. Det var bara en slump att jag klarade mig. Jag räddades av vänner och reparerades varsamt, ungefär som en antik skrivmaskin. Jag blev kär och började skriva igen, men hade ingen aning om vad jag ville ha sagt. Då uppenbarade sig en möjlighet, lika plötslig och oväntad som en vindpust. Ett par rum på min väns bondgård i East Anglia hade blivit lediga, en plats som jag sedan jag var tonåring betraktat som mitt andra hem. 10
Utan vare sig tak över huvudet eller jobb vågade jag ta klivet att börja om på nytt. Nu, medan jag packar bilen, känner jag mig som ett tabula rasa, avklädd och öppen för erbjudanden. Mina tillhörigheter är få och kan avvaras. ( Jag har till exempel inte några köksattiraljer, jag intalar mig att det ”ingår” eller att det i alla fall går att få tag på i min nya boendemiljö.) Jag har dock med mig verktygen för en bransch vars framtida överlevnadsvärde är oviss: ett par manuella skrivmaskiner och en låda full med kontorsprylar. Bortsett från detta är mitt bagage strikt sentimentalt. Det innehåller en lyckobringande kristall av melonametist från Zambia, som jag fått av min vän Poppy; ett viktorianskt mikroskop i mässing som förstorar ungefär hundra gånger; en picknickkorg full med tjusiga pilträdsmönstrade tallrikar och koppar, för eleganta för att någonsin ha använts; ett märke med inskriptionen ”Kattälskare mot bomben”; en stor bit av den femtonhundra år gamla idegranen från Selborne, som jag släpat med mig sedan den blåste ned 1990 med förevändningen att jag väntar på att ”rätt träsnidare” ska dyka upp; mammas favoritbok, John Moores The Waters Under the Earth (vatten som, om jag har rätt om East Anglias landskap, förmodligen snart också är mitt), med Oxendale-katalogens orderformulär som bokmärke; emblem och fossiler. Jag kommer att ha lika stor användning för det här romantiska krimskramset som jag skulle ha av ett par halvmåneformade vingar i människostorlek. Och när det gäller böcker har jag sorterat ut ett par hundra viktiga volymer (däribland nästan allt av John Clare) och skickat resten till lagerförvaring i en industricontainer någonstans vid Great North Road. Vilket sätt att börja ett nytt liv på! Jag tror inte jag är i självförnekelse eller försöker skära ned på saker. Bagaget som är nedbantat till några få lådor i jeepens baklucka är faktiskt allt jag vill ha och, för 11
att vara helt ärlig, allt som får plats dit jag ska. Men att förändringen i sig är enorm kommer jag inte undan. Den här flytten är det jag varit rädd för hela mitt liv: att klippa navelsträngen, lämna boet, pröva vingarna. Det är en process så universell att vi nästan aldrig refererar till den på annat sätt än med metaforer från naturen. Det enda problemet är att jag skjutit upp det under en löjeväckande och onaturligt lång tid. Men nu har tiden för avfärd kommit. Jag känner mig märkligt upprymd och för att utmana mig själv kör jag förbi det gamla huset. Den nya ägarens farmor och hennes barnbarn promenerar runt i trädgården och inspekterar resterna av mina gamla rosor. Det är märkligt att iaktta något som jag själv deltagit i så många gånger, både som barn och vuxen, och veta att jag aldrig kommer att gå längs tomtgränsen igen. Men när jag stirrar på mitt förflutna känns det inte det minsta overkligt eller som om jag har en utanför kroppenupplevelse. Istället framstår bilden nästan som en tröst, ett slags överlämnande. Det är en ljus, ljum oktoberdag och det känns mer som att befinna sig i början av en sommarsemester än en övergångsrit. Fälten, som nyss befriats från stark frost, blänker i solskenet. Nära Royston flyger en flock tofsvipor söderut och jag minns förra gången jag såg dem, under ett ögonblick av förändring, en kort glimt av förgänglighet, då liksom nu. Jag hade varit uppe på Shap Fell med fotografen Tony Evans och letat efter majviva, och tofsvipor hade flugit – så där löst och fladdrigt som papper som blåser i vinden – över honungsfärgade betesmarker, exakt ovanför den punkt där vi fann blommorna. Det var ett tecken på årets vändpunkt och att vi kommit till slutskedet av en bok vi hade arbetat med i sex år. Bara en sak förmörkar dagen. Någonstans i min gamla hemstad brinner ett likbål med familjens möbler. De var inte värdefulla, utan bara praktiska bruksmöbler och redskap som våra föräldrar köpt till 12
sitt första hem. De var själva migranter. Födda och uppvuxna i London, men när de fick föraningar om krig sökte de sig västerut och bosatte sig i landsortsstaden Berkhamsted i Chilterns. Sextio år senare ansågs de pinaler som mina föräldrar inrett med, och som vi levt nöjda med, vara bråte. Flyttfirmorna vägrade ta dem, ens för kontanter. En välgörenhetsorganisation och återvinningscentral (med en meddelandeservice som sa: ”Beklagar vi tar inga meddelanden”) avvisade oss. Så de flesta möblerna bars hastigt ut ur huset på mina vänners axlar och brändes. Kvällen efter att möblerna hade förstörts var det enda tillfälle då jag och min syster bröt ihop. Vi hade tillsammans levt här i hundratio år, och att sitta i den tomma och ekande matsalen med bara en stol kvar kändes som att bli föräldralös eller mista ett av sina sinnen. För det var inte husets nakna skal som innehöll alla minnen, utan de fanns i de materiella sakerna, de vardagliga föremålen som omger en varje dag i ens liv. Skänken vars ovansida hade nötts av två generationers fingrar. Den låga, slitna korgstolen där mamma ammat alla sina fyra barn. En uggleformad sparbössa i gjutjärn som gjorts om till en dörrstopp som gjorde att alla som gick genom vardagsrumsdörren, i femtio års tid, snubblade. ”Se upp för ugglan” ekade i huset varje gång. Föremål fungerar som ett slags externt minne, ett förkroppsligande av händelser och känslor. Vägen österut känns också inkörd. Jag har färdats på den sedan jag var tonåring, kurvorna och förändringarna längs vägen känns som gamla bekanta. När jag i början av sextiotalet började åka till kusten med en grupp vänner, fanns det en exakt punkt där vi föreställde oss att East Anglia börjar. Strax utanför Baldock, omkring femtio kilometer nordost om Chilterns, svängde vi in på en väg från yngre stenåldern känd som Icknield Way. Vi åkte förbi ett stiligt viktorianskt bryggeri (som numera är förstört). Och framför oss bredde 13
en vy av svepande kalkhaltiga fält och en himmel full av lärkor ut sig, och de blygsamma vyerna från Londons kranskommuner låg oåterkalleligen bakom oss. Det var en sorts portal, den punkt där vi visste att vi äntligen befann oss ”annorstädes”. East Anglia uppenbarade sig framför oss ungefär som de besvärliga hörnen i ett rum som ingen orkar sopa, och vi refererade till det som the Ankle. Efter Newmarket korsar Icknield Way den region som är känd som Breckland – det torra hjärtat. Breckland är en fyrahundra kvadratkilometer stor öken som består av kalkhaltig sand. Den torftiga jorden gjorde att det naturliga skogsbeståndet var lätt att röja, och under en period var området det mest tätbefolkade i det förhistoriska Storbritannien. De första bönderna ägnade sig åt svedjebruk, odlade grödor under ett par säsonger och lät sedan den knappt odlingsbara jorden ligga i träda i ungefär tjugo år. De här tillfälligt uppodlade ”ojämna” jordplättarna kallades brecks, och fick ge namn åt regionen. De sandiga jordarna klarade knappt ens denna milda form av odling och, när kaniner och sedan får flyttade in, glesnade växtligheten över stora delar av Breckland. Fram till artonhundratalet var området i stort sett en uttorkad öken, en vildmark bestående av flygsand som var så ödslig att resenärer färdades över den ”stora arabiska öknen” i gryningen för att inte oroa hästarna. Det fanns till och med en inlandsfyr som skulle vägleda den som gick vilse i mörkret. Dagboksförfattaren John Evelyn skrev att ”den flygande sanden har förstört landet, den blåser från plats till plats, och tar över herrarnas egendomar”, och han uppmanade till plantering av ”dungar av tall” för att hindra sanden. Herrarna i East Anglia var inte nödbedda, och under arton- och nittonhundratalet tämjdes, plöjdes och inhägnades Breckland. I dag påminns vi bara om dess forna vilda själ av de enstaka virvelvindar som plötsligt uppstår i morotsfälten och i ankfarmerna och som blåser längs vägarna och av raderna av knotiga, 14
vindskyddande tallar som planterades för att hålla sanden på plats. (Denna ständiga föränderlighet är föremål för ett klassiskt filosofiskt lokalt skämt. ”I vilket län ligger din gård?” ”Det beror på åt vilket håll vinden blåser. Ibland ligger den i Norfolk, ibland i Suffolk.” Det här är East Anglias skapelseberättelse: en värld byggd på flyktig sand.) Likt många så kallade ödemarker har det som finns kvar av Breckland blivit en avstjälpningsplats för den sortens verksamheter som människor inte vill ha nära sina boningar. Där finns en bas för kärnvapenbestyckade flyg, försvarsdepartementets övningsområde Stanford Practical Training Area på sextiofem kvadratkilometer samt skogsdepartementets barrträdsplantage – en ny generation av ”talldungar”. Att röra sig över East Anglias torra, sandiga hjärta innebär inte bara att resa genom ytliga förändringar av landskapet, utan även att uppleva hela skalan av skiftande kulturella attityder till marken. Känslan av ofruktsamhet, av isolering, har gjort Breckland till ett slags gränsland, och det som inte avfärdats som institutionell ödemark har mätts upp och disponeras som en privat lekplats. Nu för tiden används de stora godsen norr om Bury som hästgårdar eller till fasanuppfödning, och under hösten och vintern tvingas man köra över mattor av krossade buruppfödda fåglar som varit oförberedda på livet i naturen. Bara flintstenarna är oföränderliga, där de följer en längs vägen och längs sin huvudåder ända fram till Norfolks norra kust. Ett oräkneligt antal ligger utspridda på fälten, och i den här delen av England används de som material i alla möjliga byggnadskonstruktioner: i stugor, murar, kyrkor (den runda eller den släta sidan mot solen beroende på distrikt). Flintan återfinns även i mängder av uthuggna stenartefakter som man funnit i jorden – pilspetsar, yxor, brynen och urtypen av päronformade multifunktionella hackor och knivar kända som coups de poing. Gruvan, Grimes Graves nära Thetford, där de finaste exemplaren av dem 15
grävts fram ligger bara tre mil från den plats som jag är på väg till. När vi var barn brukade vi utmana varandra genom att gå barfota på flintstenar och den här resan genom hela östra England – över de vassa stenarna mot havet – kändes alltid som en naturlig förlängning av barndomens lekar. Men i dag ska jag ta en okänd väg mot regionens hjärta istället för den vanliga vägen mot kusten som jag tog förr. Söder och öster om Norwich flyter floderna Waveney, Bure and Yare. Under tusentals år, i samband med att Nordsjöns vattennivå steg och sjönk, svämmade floderna över i perioder och förvandlade stora delar av regionen till träsk. Från det bräckta vattnet i sumpmarken – vid de tre flodernas gemensamma mynning vid Yarmouth – sträckte sig ett stort kärr ungefär sex mil inåt landet, hela vägen till gränsen mot Brecklands sand. Ett träsk med vass, laguner och böljande alskog som sjuder av liv, med rosenskedstorkar, fiskgjusar, tranor och uttrar och andra varelser som pelikaner och bävrar i dag bara existerar i vårt minne. Även de mänskliga invånarna måste ha varit amfibiska. På de mest vattendränkta platserna byggde de sina hus på plattformar och gick omkring i träskmarkerna i något som liknade snöskor och kallades pawts. Under en kort period, när grundvattennivån var förhållandevis låg, utvann lokalbefolkningen i öster torv genom att gräva stora gruvor i floddalarna – när havsnivån åter steg svämmade de över och blev det som i dag kallas för the Broads. I väster, där de tre floderna möts, grävde man också gruvor i kärren och i de sanka dalarna, men de var mindre och mer isolerade. En av dessa, Upper Waveney Valley, ska bli mitt framtida hem. *
16
Nu när jag slår in på en väg som är ny för mig, kan jag inte längre smita ifrån frågorna som har fått mig ur balans de senaste månaderna – och, generellt sett, under större delen av mitt liv, antar jag. Var hör jag hemma? Vilken är min roll? Hur ska jag, i sociala, känslomässiga och ekologiska termer, hitta ett sätt att passa in? I Chilterns såg jag mitt hem som en förtöjning, som en känslomässig fristad, men jag använde det lika nonchalant som om det vore en gammal rock. Allt det viktiga hände utanför, antingen i landskapet eller i böckerna. Eftersom jag levde ett fritt frilansliv strök jag omkring på landsbygden var och när jag ville, antingen på välbekanta platser eller borta på något helt okänt ställe, sökte skydd eller umgicks med människor när vädret var dåligt och undvek jordbrukslandskap som pesten. Jag var en kvarlämnad rest från den nomadiserande eran, en sorts mobil epifyt – en organism utan egna rötter – som levde ovanpå marken istället för förankrad i den och lät andra ta hand om min infrastruktur. Och som en epifyt var jag förlorad när mitt underlag började kollapsa. Jag var helt enkelt alltför specialiserad och hade inte den flexibilitet och det självförtroende som krävdes för att klara av förändringar i min bransch. Jag vet att jag uppe vid East Anglias gränstrakter kommer att bli tvungen att konfrontera de vardagliga realiteter som ett liv på landet innebär på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. Ta bara vädret. I Norfolk är det ökänt och kommer direkt från Uralbergen – och i ett gammalt hus, det hyser jag inga tvivel om, kommer det följa uppfarten och fortsätta in genom varenda dörr, fönster och genomtränglig springa, precis som jag antar att det storskaliga jordbruket kommer att breda ut sig. Själva dalen är en smal tunnel av vildmark. Men jag har inga illusioner om vad som ligger bortom den. East Anglia är den mest intensivt uppodlade regionen i Europa och åkrar omgärdar tre av husets sidor. Det finns inte en tillstymmelse till vad jag kallar skog inom åtta kilometers radie. Istället kommer det att 17
vara raps- och sockerbetsfält, hönsfarmer, silor, blodbad mellan fasantuppar och moln av bekämpningsmedel. Och förutom att hitta ett modus vivendi inom jordbruk undrar jag hur jag ska stå ut med den kala och huvudsakligen vattenrika platsen. Jag har tillbringat större delen av mitt liv i skydd av träd, och årsrytmen i skogen har varit ett slags metronom: explosionen av ljus och energi under våren, sommarens långa kompakta trans, den överdådiga och bleknande hösten, de rena, kala vintermånaderna, årstiden för arbete och återhållsamhet. Jag räknade med att alltid kunna förlora mig själv i en skog, inte bara i dess rum, utan också i den historia som är bunden i frön och arter och de långsamma cyklerna av ljus och skugga. En skogs historiska aura verkar inte bara innefatta det som generationer av människor har gjort med den, utan sträcker sig till en tid bortom civilisationen. Skogen, urskogen, är den natur vi tror att vi besitter, den som vi i dubbel bemärkelse har ”vuxit ur”, och i skogen har du alltid en känsla av att ”gå tillbaka”. Det är en plats med långt minne, och med motståndskraft. Vad vildhet kommer att innebära i min nya omgivning är något som återstår att upptäcka. Men jag har sett tillräckligt många våtmarker för att veta att de kan vara både ombytliga och oförutsägbara. Till skillnad från de kryptiska, taktfasta rytmerna i skogen, har de en livfullhet och omedelbarhet, ger en känsla av att de när som helst kan förvandlas till något annat. Vilket de ofta också gör. Våtmarken är äldre än skogen, men den dominerar samtiden, och ibland känns det som att den kommer att dominera framtiden. Jag misstänker att den uråldriga skogen och det opportunistiska vattnet är den biologiska rytmens två ytterligheter. Livet börjar i vatten och når sin fulla mognad i skogen – och sedan börjar allt om igen. Jag tänker girigt att jag skulle vilja ha en bit av båda, att jag skulle vilja bli amfibisk och få uppleva skogens största ögonblick, våren, utspelas i ett träsk. Fast jag undrar om jag verkligen skulle 18
klara av att leva så pass intimt med det vilda. Vad kommer att hända med min uppfattning om naturens värde och mening när obekanta varelser tränger sig in i mitt nya territorium (och jag i deras) och jag försöker anpassa mig till seglivade idéer om nyttjande och produktivitet? Är det fruktlöst att hoppas på en relation som överskrider det funktionella under sådana omständigheter? Är idén om en ”relation” i själva verket bara en lek med ord, eftersom naturen inte verkar ha det minsta intresse av att ha en med mig? Ska jag istället nöja mig med att anta den urgamla rollen som lokal naturforskare, iaktta fåglarna i trädgårdens fågelmatare och försöka lägga till några växtarter till länets listor? Sträva efter att bli protokollförare? Jag sa att det här nervpåfrestande dopet – som verkar bli ett rejält dopp – handlar om att hitta min plats. Men ändå, hela den här grejen – att passa in, dela territorium, hitta sin nisch och, med lite tur, bidra med något och samtidigt försöka göra allt detta med taktkänsla och uppfinningsförmåga – verkar kusligt likt utmaningen vår art står inför när den försöker hitta sin plats i naturen. Skillnaden är att vi när det gäller det ekologiska och globala glömmer den emotionella aspekten. Ofta blir vi tillsagda att den stora miljökrisen i vår tid i stort sett endast är ett problem som handlar om hur vi hushållar med resurserna. Om vi är mindre giriga, slutar föröka oss, drar ned på vår energianvändning, återvinner vårt avfall och gör en kompost så kommer allt att bli bra. Vilken hoppfullhet! Vem skulle ens kunna sköta sitt privata hushåll (om vi nu nödvändigtvis måste använda oss av den auktoritära hushållsmetaforen) utan att ta hänsyn till de olika familjemedlemmarnas smak, vanor, behov och drivkrafter? Listan över våra katastrofala misslyckanden – från skövlande av skog och förorening av haven till en tusenfaldig ökning av antalet utrotningshotade djurarter – visar alla tecken på ett släkte som inte längre anser sig vara en del av djurvärlden. Vi vill gärna tro att vi tack vare teknologin håller på att bli överjordiska, befriade från naturens 19
fysiska prövningar, och att vi på grund av vår självmedvetenhet är isolerade från naturens sinnlighet och omedelbarhet. Det är inte främst vår makt som äventyrar vår roll på planeten utan denna arrogans och tron att just vår medvetenhet gör att vår art har ett unikt privilegium, med rätt att bedöma och styra alla andras liv på våra villkor. Jag har sett detta högmod på nära håll, och har själv inte stått över det. Jag sa tidigare att jag hade vuxit upp i skydd av skogen. Men det var mer än så. I tjugo år hade jag en egen skog, i den mån någon nu kan äga ett vilt område. Under denna period gick jag igenom alla olika faser av fastighetsägande, från att vara en inkräktare till att sätta upp stängsel och bli en nogräknad lantmätare, och blev till slut lika rotlös som alla fastighetsägare så småningom blir. På grund av det kaos min sjukdom orsakade kom jag till en kritisk punkt i min relation till skogen. Jag klarade inte av att vara en frånvarande ägare, och om jag ska vara helt ärlig behövde jag kapitalet som var bundet i skogen. Jag var tvungen att sälja och kände mig bitter och skyldig och ville inte alls avstå från den. Jag hade köpt Hardings Wood i början av åttiotalet. En gammal skog på sexton tunnland som låg tvåhundrafyrtio meter norrut, nära byn Wigginton i Chilterns, och under två decennier hade den varit min absoluta favoritplats. Min tanke var att organisera ett gemensamt skogsprojekt till förmån för trakten och alla dess arter och frigöra det som tidigare varit ett mörkt och privat timmeruttag. I det avseendet blev det en fantastisk framgång. Halva byn arbetade eller promenerade i skogen. Ett överdåd av skogsblommor och självsådda träd frodades i ljuset och en grävlingsstam bredde ut sig via ett nätverk av katakomber under marken. En ny medvetenhet om skogen som ett landmärke – en plats med både en rik historia och en storslagen närvaro – slog rot i grannskapet. Men nu, stel av skräck 20
bara av tanken på att förlora skogen, ville jag inte erkänna alla mina privata problem ens för mig själv. För mig var skogen även en lekplats och en scen. Jag skrev om klockhyacinterna och pingstfirandet som hölls där när de var i full blom. Jag hade blivit blivit filmad när jag nonchalant svingade en motorsåg. Men framför allt använde jag min skog som ett enormt privat bibliotek av erfarenheter och möten. Den blev också en lektion i sociala relationer. För första gången lärde jag mig på mycket nära håll hur de etiska normerna kring att äga en egendom kan genomsyra våra relationer med omvärlden. Jag tog ned den större delen av staketet för att släppa in allmänheten men var tvungen att sätta upp ett nytt för att hålla mina grannars djur utanför. Jag höll tummarna och registrerade mig för att ”kontrollera” de gråa ekorrarna så att jag kunde få ekonomiskt stöd från regeringen. Jag förbjöd jakt när det visade sig att jägare tog för givet att de hade rätt att rida genom skogen och döda de rävar jag kände som individer. Varje gång någon gjorde anspråk på platsen eller dess invånare som om de vore deras, svarade jag reflexmässigt, halvhjärtat, att de var mina. Vid ett tillfälle fick jag min entusiastiska generositet kastad tillbaka på mig. En ny väg skulle byggas genom de trädbevuxna dalarna där jag hade lekt som barn och sträcka sig femhundra meter in i Hardings. Jag vittnade vid den offentliga utfrågningen och nämnde bland annat att de bestånd av vitsippor som växte vid flodbrinkarna kanske skulle försvinna om vägen byggdes. Vägverkets advokat slog klorna i mig. Hade jag inte skrivit om vitsipporna i min skog, dokumenterat hur rikliga de var och hur de frodades? Hur kunde blommorna på flodbrinkarna vara av något värde överhuvudtaget när arten, enligt mig själv, var så vanligt förekommande alldeles i närheten? Advokaten var inte särskilt försåtlig. Han använde det värdeargument som är en självklarhet bland naturvårdare: växter har 21
inget värde i sig själva, utan bara som representanter för en art. Deras betydelse ökar endast när de blir utrotningshotade. Att bry sig om de enstaka exemplaren och deras komplexa relationer de har med sin omgivning och de lokala ekosystemen (vilket när allt kommer omkring är de enda relationer som egentligen betyder något för de vilda arterna själva) innebär att man blir anklagad för att vara subjektiv eller, ännu värre, sentimental. Det är här jag måste säga stopp. Mina känslor för naturen har aldrig passat in i det här värdesystemet, där man utvärderar dess nytta och tillgångar som om man vore en försäljare. Jag tycker om gemensamma saker och idén om att samäga – en organisation för alla. Jag tycker det är väldigt svårt att se naturen som enbart till för människan, trots att jag vet att jag är fysiskt beroende av den, och jag tycker att det är ännu svårare att se objektivt på den icke-mänskliga världen, som om den vore ett ”objekt”, när jag vet att den har sina egna subjektiva uppgifter och mål, den genomsyrar vår värld men är oberoende av den. Och varför ska vi försöka vara neutrala, när vi är så hopplöst och passionerat involverade i naturen? Och vad som är ännu värre är att jag är sentimental. Jag talar med fåglar. En stor del av min tids- och rumsuppfattning ringas in av speciella ögonblick och fragment ur den icke-mänskliga världen. Jag skålar för den första svalan, jag har ett kassettband någonstans med en näktergal som jag spelade in i tät dimma för att kunna spela upp för en flickvän på distans när vi pratade i telefon. Jag blir rörd av årstidsväxlingarnas beständighet, men också av de tillfällen när naturen bryter mot reglerna, frigör sig från våra prydliga kategorier och tidtabeller, är oberoende, oförutsägbar, uppkäftig och gör saker på nytt. Båda upplevelserna är för mig varianter av ”vildhet” och långt borta från den förutsägbarhet som finns i en människostyrd värld. Den ena en djupt kodad, nedärvd erfarenhet av evolution; den andra en erfarenhet av något nytt, uppfinningsrikt, individuellt – som vårens 22
återkomst och tillfredsställelsen i att leka – men även en upplevelse av oväntad smärta och katastrof. * Återigen kommer jag att tänka på mina känslor för den strandade, flygfärdiga tornseglarungen. Var kom de ifrån? Jag varken äter tornseglare eller vill ha dem som husdjur. De har klarat sig utmärkt på planeten på egen hand i miljontals år så jag känner inte att de behöver mitt beskydd. Och med en syn på världen som grundar sig på ”resurshushållning” är tornseglare i stort sett helt ovidkommande. De är (än så länge) inte utrotningshotade. Inget betydelsefullt rovdjur är beroende av dem (och om så vore fallet, skulle vi bli tvungna att fråga oss om rovdjuret är till någon nytta). Planetens sammanlänkade ekosystem – som James Lovelock har döpt till Gaia – skulle knappt ens undslippa sig en suck om tornseglarna försvann. Det vore naivt att tro att de en dag skulle kunna utgöra en viktig beståndsdel i en medicin mot, låt oss säga, flygsjuka, baserat på deras geniala balansorgan; eller att deras hoprafsade bon (gjorda av bråte som de samlat ihop från luften) skulle kunna ge inspiration till billig husdesign. Nej, tornseglare klarar inte det avgörande testet för att få kallas utrotningshotade eller användbara. Men ändå berör de och talar till oss på djupa och subtila plan. Vi kan inte föreställa oss hur en sommar utan dem skulle vara. De utgör en viktig del av våra föreställningar om våren; flyttfåglarnas återkomst och bobyggande är en avgörande del av denna generösa gåva till den tempererade zonen. ”En årlig byteshandel med mat som ersättning för ljus”, skrev Aldo Leopold om flyttfåglarnas migration i Amerika, i vilken ”hela kontinenten gör en nettovinst i form av en vildmarkens poesi från den mörka himlen”. Dessa är de mest äkta beskrivningar av behovet att flytta, något som fortfarande finns 23
som en reminiscens djupt inne i vårt nervsystem. Jag tror att tornseglaren har blivit tjugohundratalets motsvarighet till romantikens näktergal – kryptisk, extatisk, spännande – och är nöjd med att vara allt detta när den i hög hastighet sveper över det urbana landskapet. Precis som näktergalens sång om natten, ger tornseglarens svarta silhuett och helt luftburna liv den en mångfacetterad innebörd. När jag gick i skolan längtade jag så mycket efter deras återkomst att jag på första maj gick omkring och höll krampaktigt i mina kavajslag för att få tur. Senare i livet, när jag var runt sjutton år, blev tornseglarna den romantiska symbolen för högsommar. På den här tiden sjöng jag i en medeltidsmusik-kör, och under junikvällarna övade vi i församlingskyrkan tillsammans med flickor som stod uppradad på andra sidan koret. Tornseglarna skrek runt kyrktornet och flög förbi de blyinfattade fönstren som lystes upp av den låga solen – ett gällt skri som ackompanjerade vår sång. Det var en gripande scen av obesvarad hövisk lust, och även om tornseglarnas sång numera ligger utanför vad jag kan uppfatta med hörseln, minns jag fortfarande ljudet från dessa kvällar, tillsammans med den förbjudna spänningen i att betrakta flickornas grönrutiga klänningar. I mitt vuxna liv har tornseglare blivit mer mystiska, de symboliserar ingenting speciellt, men är varelser gjorda av samma celler och vävnad som jag, trots att de lever på ett annat, nästan helt främmande plan. De lever sitt liv i luften och ibland även på luft, verkar det som, ett större mysterium än det liv som försiggår i och kring vatten, där det finns myriader av varelser. Tornseglare äter, sover och parar sig flygande. De samlar ihop skräp, som vinden bär med sig, till sina bon och badar i regnet (”de duschar”, skrev William Fiennes). Runtom i Europa – i den märkvärdiga fågelstaden Trujillo och vilse på en motorväg någonstans precis utanför Montpellier – har jag stått förundrad, medan tornseglare flugit förbi mig i midjehöjd, och frågat mig hur de egentligen uppfattar mig. Var de 24
ens medvetna om att jag – tung och bunden till jorden – fanns där? I mitt gamla hem i Chilterns tittade jag oftast på tornseglare nere vid kanalen. En eller två timmar före solnedgången gick jag till en pub och förlorade mig sedan i deras kvällssångsritual. Ett dussintal par byggde bon i takskäggen på en viktoriansk radhuslänga och i en övergiven fabrik för tillverkning av insektsmedel. Och under varma, vindstilla kvällar bildade de unga singlarna i grannskapet en löst sammansatt flock som trålade insekter trettio till sextio meter ovanför stadens centrum. Det såg ut som om de rörde sig slumpartat, som när aska sprider sig från en brasa, men de flög kors och tvärs över varandras banor utan att missa ett endaste vingslag. Sedan tog ett slags urtida okontrollerbar impuls över, en ganska meningslös sådan såvida man inte är villig att tillskriva fåglar rent fysiskt välbehag över sin flygförmåga. I utkanten av svärmen började fåglarna ändra riktning med styva vingar. En efter en dök de ned till lägre höjd och började först flyga och jaga i par för att sedan bilda linjer, tills nästan trettio fåglar pilade fram tillsammans. När de tvärnitade och gjorde spektakulära vänster- och högersvängar för att undvika att kollidera, blev de till en ojämn svart komet som bubblade av aktivitet. Kometen störtade fram mellan fabriksbyggnaderna, ropade till fåglarna som befann därinne, girade likt ett gäng motorcyklister när de svängde tillbaka över de nya Wharfsidelägenheterna. De tycktes följa vägar i luften som bara de kunde se – men avvek sedan från dem på ett effektfullt sätt. De försvann och dök sedan på något märkligt sätt upp bakom mig. Helt plötsligt splittrades de utan någon synlig anledning och flög lugnt iväg i olika riktningar upp till högre höjder igen. Jag såg aldrig själva ögonblicket när de försvann för att vila. Jag misstänker att de steg uppåt som ett flygplan och flög gradvis stigande ut ur staden. Men jag har sett en film som visar hur sydöstra Englands tornseglare ser ut på trafikkontrollens radar när de beger 25
sig iväg för att vila. När mörkret faller är all flygtrafik på skärmen ersatt av en eterisk aura av ljusa förenade prickar, varje prick representerar en enskild grupp tornseglare på väg mot ett helt annat stadium – en osynlighet, en vila i luften. Min fixering vid tornseglare är så ensidig att den knappast förtjänar att kallas relation. Fåglarna bryr sig inte ett skvatt om mig eller om någon av oss. Ändå är de indirekt sammanlänkade med oss – till och med när vi inte är medvetna om dem – genom miljöer och upplevelser som vi delar. Våren ger en positiv resonans i oss, vi blir upplyfta av det vackra vädret och känner av vår grundläggande biologiska lust att leka. I dikten ”Tornseglare” skriver Ted Hughes om sina känslor vid deras återkomst. (They’ve made it again), och hur de inte bara symboliserar sommarens återfödelse, utan också att the globe’s still working. Det är en vanlig reaktion. En gång fick jag ett brev med den här korta, fantastiska dikten av Margaret Thomson, nedklottrad på ett papper från ett anteckningsblock. Jag har ingen aning om vem som skickade den: ASCENSION DAY May. Just into Double figures. Everything green And brilliant – The first warm day. Soft shoes, no socks, Then you calling out ‘The swifts are back! Listen. Look up!’
26
Lyssna. Titta upp! Har fåglar, som tornseglare, förekommit i myterna om återuppståndelsen eftersom de under våren mystiskt återvänder i solnedgången och kommer uppdykande ur tomma intet? Kan de fortfarande uppfatta något som finns bortom vår synförmåga och vårt förnuft? Trots vår vetenskap och humanism är hela vår kultur genomsyrad av myter och symboler från landskap och natur, symboler för årstiderna, för förgänglighet och återfödelse, för gränserna mellan det vilda och det tama, myter om folkvandring och själavandring, om osynliga monster och om mark som gått förlorad. Vi går hela tiden tillbaka till naturen för att försöka ta reda på vilka vi är. Naturen äger den rikaste källan av metaforer för att beskriva och förklara våra handlingar och våra känslor. Den är både roten och grenen till stora delar av vårt språk. Vi sjunger som fåglar, vi blommar, vi står raka som furor. Vi äter som grisar, förökar oss som kaniner och beter oss generellt sett som djur. Men ordet animal har sitt ursprung i sanskritens anila, som betyder ”vind”, via det latinska ordet animalis, som betyder ”allt som lever”, om vi delar upp animus får vi först ”intellekt” och sedan ”mental impuls, disposition, passion” – en påminnelse om den tid då man inte såg intellekt och natur som motsägelsefulla enheter. Det är som om vi tror att vi särskiljer oss som mest från naturen när vi använder oss av vår språkliga förmåga, medan det i själva verket är då som vi oupphörligen dras tillbaka till naturens och vårt eget ursprung. I det här sammanhanget blir alla naturens metaforer skapelsemyter i miniatyr, anspelningar på hur allting kom till och en bekräftelse på hur allt liv hör ihop. Edward O. Wilson gjorde begreppet biophilia känt, vilket beskriver den intensiva känslan av samhörighet vår art verkar ha med andra arter. Enligt hans definition är det ”en medfödd benägenhet att fokusera på livet och de processer som påminner om liv”. Det 27
vilda djuret som man framför allt fokuserat på i East Anglia är haren, det mystiska, busiga, skuttande, räddhågsna djuret som förekommit omväxlande som en vän till häxan, en symbol för våren, en fruktbarhetssymbol, en månvarelse, en elddjävul och en bedragare. Kanske är det harens skiftande silhuett när den gör sina krumsprång på fälten som gjort att den blivit ett av de äldsta och vanligaste djuren i världsmytologin. Här i norr betydde det otur om du såg en hare korsa vägen. Men poeten Cowpers dagbok från 1786 om hans hare Puss är en av de underbaraste berättelserna om hur en relation växer fram mellan en människa och ett djur. Sagofiguren Brer Rabbit var en hare. Varianter av allegorin om sköldpaddan och haren återfinns i nästan alla språk, från bantu till tibetanska. I delar av Nordamerika är the Great Hare grundpelaren i många skapelseberättelser. Och en egyptisk hieroglyf från tvåtusen år före Kristus föreställande en hare vid porlande vatten betyder helt enkelt ”att existera”. Det finns en rörande kinesisk berättelse, en väldigt ekologisk folksaga, som väver samman många av harens symboliska roller. Den handlar om en hare som bodde i Buddhas heliga lund, hans dygder gav honom herravälde över alla de andra djuren. En kväll dök Buddha upp utklädd till en svältande brahmin. Haren skuttade fram för att hjälpa honom. ”Mäster, jag har vuxit upp i skogen, uppfödd på gräs och örter, och har inget annat att erbjuda er än min egen kropp. Gör mig den äran och låt mig bjuda er på mitt eget kött.” Han kastade sig sedan på en träkolseld, men inte förrän han först, försiktigt, tagit bort lopporna från sin päls. ”Jag kan offra min kropp till den heliga, men era liv har jag ingen rätt att ta.” Som belöning bestämde Buddha att harens avbild skulle pryda månens ansikte för all evighet. Men föreställningarna om naturen och mytologiserandet kring den är en ambivalent process. Dess egna ”sanningar” kan stå i vägen för rent vetenskapliga ”fakta”. Dess metaforer, bilder och symboler kan bli ett substitut för att engagera sig i den verkliga världen (ibland 28
permanent). När allt kommer omkring jagas haren fortfarande för nöjes skull och dess habitat förstörs fortfarande av modernt jordbruk. Språket, det system som gett oss möjligheten att tänka på det här sättet, ses ofta som en ogenomtränglig barriär mellan oss och naturen, och hindrar oss från att någonsin fatta varandras händer. Men jag är ändå inte helt säker. En gång träffade jag på en muntjakhind i min skog. Det var inget plötsligt möte, ingen kollision vid en buske eller ett ögonblick av ömsesidig förvirring. Utan vi närmade oss varandra med den där lilla lutningen av huvudet som universellt signalerar nyfikenhet och försiktighet, en osäkerhet om vad som kan hända härnäst och en ovilja att vara antingen provocerande eller bli provocerad. Vi stannade tre meter från varandra, och betraktade sedan varandra. Jag såg in i hennes stora ögon, iakttog hennes kutande rygg och nedåtpekande svans, som signalerade att hon inte var rädd. Jag undrade vilka minnen hennes ras kunde tänkas ha från sitt hemland Kina, vad hon ansåg om den engelska bokskogen och om hon hade sett ett mänskligt ansikte förut. Hon såg in i mina ögon medan hon tvättade sig i ansiktet och undrade om jag var farlig eller mossig. Jag tyckte att hon var söt och morsk. Hon tyckte att jag luktade illa och var intressant och att jag såg konstig ut och annat som jag inte har en aning om. Vi konverserade på det här sättet, två nyfikna och blyga främlingar, innan vi gick åt var sitt håll. Jag gick hem och skrev ned det jag mindes från vårt möte. Hon gick iväg, förmodligen angelägen om att glömma bort mig, men hade någonstans i sitt medvetande registrerat det intrikata intrycket av min doft, form och mina andetag. Författaren Ian Sinclair kallar detta djur för monkjack – antingen för att han var uppfinningsrik eller för att han hörde fel – ett namn som träffsäkert beskriver djurens stora ensamhet men också dess busighet. Det är också ett namn som hjälper mig att förstå vårt möte. 29
Jag kan inte säga exakt vad som pågick, bara säga att hon använde sin monkjack-kompetens, och att jag använde min mänskliga. Men mötet var precis lika ”naturligt” för mig som om jag hade jagat henne eller vi hade delat mat med varandra. Jag vill lära känna den här dalen lika bra som jag kände min skog, vara lika hemma i den, lika bekant med dess invånare som jag var med monkjacken. Den här boken kommer att bestå av anteckningar om vad som hände under det där första året. Men den kommer också oundvikligen att bli en betraktelse över mitt eget liv i efterdyningarna av sjukdomen, om vad jag kände och hur jag till sist doppade tån i något som åtminstone närmade sig vuxet oberoende. På den här sidan av Atlanten har det blivit vanligt att på ett onaturligt sätt exkludera alla sådana personliga berättelser när man skriver om naturen, som om ens erfarenhet av naturen är någonting åtskilt från det verkliga livet, en förströelse, en hobby; eller kanske något som endast kan utvärderas genom den objektiva och särskiljande vetenskapens prisma. Så har det aldrig känts för mig, och efter mitt tillfrisknande verkade det absurt att vi med vår nya förståelse av hur allt i livet hänger samman skulle skilja så kallade ”naturböcker” från annan litteratur och från den övriga tillvaron. Att lära mig skriva igen var det som till sist fick mig att må bättre – men det återkommer jag till längre fram – och jag tror inte alls att språket och fantasin fjärmar oss från naturen, utan att det snarare är vårt starkaste och mest självklara verktyg för att engagera oss i den. Jag hoppas att det som väntar mig i min nya miljö kommer att förstärka den tron. Kultur är inte motsatsen till natur. Kultur är förbindelselänken mellan oss och den icke-mänskliga världen, det är vår arts halvgenomträngliga hinna. * 30
Jag har nu bara en halv mil kvar, och jag skymtar den rosa bondgården som då och då försvinner utom synhåll bland allmänningens buskar. Några ärttörnebuskar blommar fortfarande och vissnande ljungblommor ger marken en bedagad, rostig nyans. Ännu längre bort visar en böljande rad med pilar och alar var kärret och floden tar vid. Jag har inte färdats längs den här vägen förut, ändå är allting med den bekant. Jag växte upp på en allmänning, bland samma blandning av ärttörne och björk, och jag känner igen stigarnas mönster, hur de delar på sig för att sedan kanaliseras och stråla samman igen. Stigarna är spåren efter ensamlevande djur med djupt rotade vanor, men även tecken på stunder av samvaro, och på hur olika varelsers vägar korsat varandra. De är kännetecken för alla allmänningar på hela planeten. Jag har andrahandskännedom om området också, då det var i denna miljö som artonhundratalspoeten John Clare bodde, arbetade och skrev. Clare var en av få författare som hittade det där gemensamma fältet och som skapade ett språk som förenade, snarare än åtskilde, natur och kultur. (En gång sa han att han fann sina dikter på fälten.) Han trivdes bäst i öppna, otämjda och odramatiska landskap som bestod av ingenmansland och hed. Han såg hela det levande landskapet som en sorts allmänning och sig själv som vilken invånare som helst. I sin elegi över de öppna platser som gått förlorade i hans födelseby skrev han unbounded freedom ruled the wandering scene: Moors, loosing from the sight, far, smooth, and blea, Where swopt the plover in its pleasure free Are vanished now with commons wild and gay As poet’s visions of life’s early day
31
Jag känner ett starkt släktskap med Clare. Han skulle – nästan – kunna vara en hedersmedborgare av East Anglia, och han kämpade mot depression precis som jag. Under en lyckligtvis kort period var jag inlagd på samma sjukhus som han varit på etthundrafemtio år före mig, vilket var en kuslig upplevelse. Han blev kvar där. Jag kom ut. Men han är fortfarande en kamrat, en angelägen, bekymrad del av mig som lurar bakom buskarna, och jag måste följa hans spår.
32