9789172990906

Guus Kuijer

FÖR ALLTID VI TVÅ – SÅ DET SÅ Opal

www.opal.se

Originalets titel: Voor altijd samen, amen © Text: Guus Kuijer,1999 © Illustrationer: Alice Hoogstad, 1999 Originalförlag: Em. Querido’s Uitgeverij B.V. Översättning: Boerje Bohlin Bokförlaget Opal AB Printed in Hungary, 2004 ISBN: 91-7299-090-2

Guus Kuijer

FÖR ALLTID VI TVÅ – SÅ DET SÅ Översättning: Boerje Bohlin

Opal

Till min 채lskade

FÖRSTA KAPITLET OM HUR MIMON GÖR SLUT MED MIG, EFTERSOM JAG ÄR POET

Magistern är kär i min mamma! Kan det bli värre?

NEJ! Nå ja, mamma och pappa har varit skilda i många år. Alltså är det OK. Min mamma är en mycket snäll mamma. Min magister är faktiskt en trevlig person. Men tillsammans? Det verkar lite knäppt!

Och dessutom är det mitt fel, tror jag.

Det hände för ett par månader sedan.

Det var samma dag som ’yrkesvalsprojektet’ började.

Vi visste att vårt nästa projekt skulle handla om det, men magistern visste inte att vi kände till det. Så han började så här: ”Kära elever”, sa han, ”så småningom ska ni ju bli någonting. Själv är jag lärare. Och någon är general. Jag tar bara upp sådant som är viktigt. Nu vill jag veta vad ni vill bli.” Det blev ett fruktansvärt 5

oväsen i klassen. Alla skrek i munnen på varandra.

Då slog magistern med pekpinnen mot svarta tavlan och då blev det tyst.

Magistern frågade rad för rad. ”Mahmet?” ”General, magistern.” ”Mourad?” ”General, magistern.” ”Fatima?” ”General, magistern.” ”Så, så”, sa magistern. ”Ni har tydligen inte fattat vad det är fråga om. Ni måste ju komma med egna saker. Ni ska inte upprepa vad jag har sagt. Ni måste ärligt tala om vad ni tänker bli när ni blir stora.” ”Mahmet?”

Mahmet såg på magistern. Han tog ett djupt andetag. ”Alltså inte general, magistern?” frågade han.

Magistern suckade ljudligt. ”Visst får du bli general, men du får lika gärna bli något annat.”

Mahmet såg på magistern och log. ”Oh”, sa han. ”General.”

Magistern tvekade ett ögonblick, men så pekade han på Mourad. ”Mourad?” ”General, magistern.”

Jag började skratta. Jag kunde inte hjälpa det.

Magistern blev röd i ansiktet. ”Nå, Polleke, vad är det som är så roligt?” frågade han irriterat. ”Ingenting, magistern”, svarade jag. ”Och vad vill du bli då när du blir stor?” frågade han.

Då sa jag nåt heldumt. Jag sa: ”poet”.

6

Ibland faller ordet som en snöflinga, ibland faller det som en sten, och då säger alla: tyst, det faller ett ord.

Magistern såg på mig äckligt länge. Jag såg att en del elever tänkte ”idiot”. Så landade en papperslapp på min bänk.

Vi hade ju bestämt att alla skulle välja samma yrke, eller hur?

Jag skämdes fruktansvärt. Jag hade alldeles glömt bort det!

Magistern gick omkring i klassrummet. Han var alldeles tyst, sa inte ett knäpp. Det kändes som om det aldrig skulle ta slut. ”Är du alldeles säker?” frågade han. ”Vill du inte hellre bli general?”

I det ögonblicket tyckte jag att han var jätteschyst.

Så jag ropade högt: ”Jo, faktiskt, magistern!” Han började skratta högljutt. Han skrattade och skrattade, där han stod mitt i klassrummet.

Ute på gatan stack Mimon ett brev i min hand.

Jag måste göra slut med dig, för i min kultur är det förbjudet för kvinnor att bli poet, det är jag nästan säker på, och vem vill bli poet?

7

När jag berättade det för mamma, skrattade hon.

Hon sa: ”Det är sånt man måste stå ut med, Polleke.” ”Varför då?” ”För konstens skull.”

Ibland känner jag att jag kunde klappa till henne.

När jag låg i sängen, kom jag på en dikt om Mimon. Men det behöver ingen få veta. Inte ens mamma.

Dina ögon är så svarta att de påminner om Afrika och när jag stirrar in i dem ser jag att du är fjärran borta.

Jag grät en skvätt och sedan somnade jag.

8

ANDRA KAPITLET OM HUR JAG BLEV ARG, MEN INTE RASIST OCH HUR MAGISTERN BLEV KÄR I MAMMA

Dagen därpå skrev jag ett brev till Mimon.

Dra åt helvete med din jävla kultur!

Skaffa dig en tjej som sveper in sin skalle med en handduk. Det blir bäst så!

Polleke.

Det var dumt gjort av mig, för magistern hittade brevet. Han blev chockad. Och sen var det slut med yrkesvalsprojektet. Vi måste plocka undan alla papper och pennor. Vi måste lägga armarna i kors och lyssna noga på vad han skulle säga. Så sa han att vi skulle börja med ett antirasistprojekt. Nu vet jag att man kan kalla varandra jäkla skitstövel, allt annat är rasism.

Men det var en ren olyckshändelse från min sida.

Jag gjorde det eftersom jag är så galen i den där knäppa marockanen.

9

Alla vill till Nederländerna men jag vill därifrån för i ett annat land är jag själv utlänning och finns det då rasism så är det inte mitt fel.

När jag berättade det för mamma blev hon arg. Inte på mig, utan på magistern.

Jag trodde att hon skulle explodera. ”Vad?” skrek hon. ”Kallade den där kackerlackan dig rasist?”

Då måste jag tänka efter. Hade kackerlackan, jag menar magistern, hade han verkligen kallat mig rasist? ”Nej”, sa jag. ”Vi är alla rasister, mer eller mindre, så sa han nog.” ”Tänk efter nu Polleke”, vrålade mamma. ”Det där sa han ju EFTER det att du skrivit det där brevet, eller hur? ’Dra åt helvete med din jävla kultur!’, det var väl det han syftade på?”

Jo, visst var det så. ”Och det skrev du för att Mimon hade gjort slut med dig, inte sant?”

Jag nickade. Jag kände hur tårarna började tränga fram. Jag ruskade på huvudet för att skaka bort tårarna. Jag avskyr att visa att jag vill gråta!

10

Min mors ansikte lyste upp. Hon slog sig ner i en fåtölj och började skaka. Hon är en och åttiotre och lite för tjock, så det blev rejäla skakningar. Jag trodde att hon grät därför att jag var ledsen, men så var det inte. Hon skakade av skratt! ”Därför att han hade gjort slut!” tjöt hon. ”Rasism!”

Det liknade inte ett ansikte. Min mor blev knallröd när hon skrattade. Nästan lila. Jo, faktiskt. Om det råkade vara folk i närheten skämdes jag som en hund.

Så slutade hon plötsligt. ”Hör på”, sa hon. ”Det här tänker jag inte acceptera. Jag tänker inte tillåta att någon kallar min dotter rasist. Fast det var ju lite dumt av dig, det där med handduk på skallen.

Fattar du?”

Jag nickade, för jag fattade visst. ”Så får du aldrig säga mera, lova det!”

Jag tittade inte på henne för jag skämdes så. ”Rasism”, grymtade hon. ”Vad menar den där finniga typen med det?”

Hon blev blek i ansiktet. Mitt hjärta bullrade ljudligt. Jag visste att det skulle komma att hända nåt fruktansvärt.

På kvällen när jag lagt mig kunde jag inte somna.

Jag tänkte på farfar och farmor, för dom ber alltid eftersom dom tror på Gud. Jag kände att jag ville be. Men så började jag skratta, för jag kom att tänka på en rolig grej.

Jag var sju år och var på besök hos farfar och farmor. Det är alltid roligt för dom har en bondgård.

11

Men det var inte det jag kom att tänka på nu. Dom ber vid bordet och när dom går och lägger sig. Så jag frågade farfar hur man gör när man ber. ”Oh, Polleke, det är inte alls svårt”, sa farfar. ”Om man har problem, i skolan eller så, då berättar man det för Gud och så avslutar man det hela med ett amen, och så är det färdigt.” ”Menar du det?” frågade jag. För säkerhets skull tittade jag på farmor. Farmor nickade, alltså var det sant. Vi satt runt bordet och farfar frågade: ”Vill du försöka kanske?”

Jag nickade ja. ”Bra, då gör vi det”, sa farfar. Han knäppte händerna och blundade. Farmor nickade mot mig, och sen slöt även hon ögonen.

Det blev alldeles tyst, så därför blundade även jag och sa: ”1 gånger 7 är 7 2 gånger 7 är 14 3 gånger 7 är 21 4 gånger 7 är 28 5 gånger 7 är 35 6 gånger 7 är 42 7 gånger 7 är 49 8 gånger 7 är 56 9 gånger 7 är 63 10 gånger 7 är 70 amen.”

Sen öppnade jag mina ögon igen.

Farmors hand låg i farfars och jag såg att han kramade om den. Det satt med böjda huvuden. Det dröjde en bra stund innan farfar åter öppnade sina 12

ögon. De såg ut att vara lite våta. Farmor vände sig om och gick ut i köket.

Men det var inte nåt farligt, för farfar började skratta.

När farmor kom tillbaka var hon röd i ansiktet och det fanns små vattendroppar på hennes panna.

Farfar sa: ”Det var den vackraste bön vi nånsin har hört, eller hur Marie?” ”Ja”, sa farmor. ”Den var fantastisk.”

Jag är elva nu. Jag började skratta högljutt, för jag förstod plötsligt att jag den där gången, när jag bara var sju, hade varit väldigt lustig utan att vara medveten om det.

Mamma kommer kanske att säga en del knäppa saker till magistern. Jag önskade att jag kunde tro på Gud och be. ”Käre Gud”, skulle jag säga, ”jag älskar Mimon och han mig, men egentligen är det en omöjlig situation, och därför hittar han bara på nåt för att göra slut. Vi måste bort ifrån varandra, eftersom vi i åttonde klassen nästan är vuxna människor. Och vuxna tycker om att göra sådant som man inte får göra. Amen.”

Men jag tror ju inte på Gud och jag behärskar inte konsten att be. Alltså är det lika bra att jag håller käften.

Och … jag kan fortfarande inte somna.

13

Dagen därpå var värre än den värsta mardröm. Kan du tänka dig nåt så hemskt som att mamma följer dig till skolan när man är elva år! Det är ju fruktansvärt.

Men att en uppretad mamma följer en till skolan, det är det värsta som kan hända! Då vore det bättre att vara Död och Begraven. Med en vacker text på gravstenen:

Här vilar Polleke, poet, död vid elva års ålder tack vare en knäpp morsa.

Men jag var inte död. Jag gick livs levande vid hennes sida. Väl framme på skolgården tog hon mig i handen. Jag kände mig som en barnunge som blev medsläpad till skolan. Magistern satt och rättade uppsatser. Han tittade upp först när mamma smällde igen dörren bakom oss. ”Så Polleke skulle vara rasist, va?” vrålade hon.

Hon drog mig med sig fram till katedern. Magistern stirrade rak upp i hennes uppretade ansikte. Sen tit14

tade han på mig. Jag skyndade mig att stirra i golvet.

Nu! Nu! tänkte jag, Gud, låt mig få sjunka genom golvet, så det så! ”Jag ber er, nej jag kräver”, skrek min mamma, ”att ni OMEDELBART stoppar det där idiotiska projektet! Och att ni OMEDELBART fortsätter med det där yrkesvalsprojektet igen. Om inte, så tar jag min dotter ur den här skolan. Är det UPPFATTAT? För Polleke är absolut INTE NÅGON rasist!”

Så släppte hon min hand och gick ut ur klassrummet.

Dörren smällde igen.

Magistern såg mot dörren och svalde ett par gånger. Hans blick verkade något suddig. Jag tror att det var då det hände, hur knäppt det än kan verka. Jag tror att det var då som magistern blev förälskad.

15

Polleke har sällskap med Mimon. Sedan två år tillbaka. Men nu får de inte vara tillsammans längre för hans föräldrar. Polleke håller på att bli vuxen och då är det inte någon barnlek längre. Och Mimon måste så småningom gifta sig med en marockansk flicka. Naturligtvis tycker Polleke att det är urdumt.

Den där knäppa marockanen. Den där duktiga morsgrisen, pappas gullunge … hon är inte längre intresserad av honom.

Pollekes mamma har det inte så lätt heller. Med Pollekes pappa som är knarkare. Och med Pollekes magister. Visserligen tänker hon gifta sig med honom, men det betyder inte att han får lägga sig i allt där hemma. Ibland vet Polleke inte vad hon ska ta sig till med dessa människor.

Lyckligtvis har hon farmor och farfar och deras bondgård. Och kalven som bär hennes eget namn.

Hos farmor och farfar lär hon sig att be, även om hon inte har någon egen tro. Och hon är bra på att be. Framför allt när hon tänker på Mimon.

ISBN: 91-7299-090-2

Opal

9 7 89 17 2 9 90 90 6