Issuu on Google+

Erik Skarman Snickra träleksaker

Rejäla träleksaker blir aldrig omoderna. De är till

Erik Skarman

Snickra

r träleksake

stor glädje både för den som gör dem och för barnen som får dem. Boken beskriver drygt ett trettiotal modeller av varierande svårighetsgrad: skallror, djur, småbilar, husvagn, lastbilar, gaffeltruck, traktor med grävare, frontlastare, vägarbetsfordon, bärgningsbil, mobilkran, skogsmaskiner, skördetröska, flygplan m.m. Alla leksaker fungerar, dvs. man kan gräva med grävmaskinen, lyfta med mobilkranen osv. Dimensionerna är anpassade till brädgårdarnas standardsortiment, vilket gör att materialbearbetningen blir minimal. Flera av leksakerna blir därigenom lätta att tillverka och kräver ingen välutrustad hobbyverkstad. Till varje modell finns tydliga steg-för-stegbeskrivningar och vyritningar. De senare är gjorda på ett rutnät så att man enkelt kan överföra profilerna till arbetsstycket. Erik Skarman är elektroingenjör och passionerad hobbysnickare. Sedan hans första son föddes har han snickrat funktionella och rejäla träleksaker som tål hårda tag. Med åren har det blivit en rad olika modeller.

www.icabokforlag.se

3501-Traleksaker_omslag.indd 1

10-04-08 16.12.27


Till Frans och Björn, men även till Tegneby Åkeri, Tegneby, Linköping

www.icabokforlag.se © 2001 Erik Skarman och Ica Bokförlag, Forma Books AB Andra utökade utgåvan 2010 Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt ­förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Foto: Jan Gustafsson Grafisk form: Typoform Original: Anders Wahlberg Redaktör: Roger Carlson Repro: Done Tryck: Shentong, Kina 2010 ISBN 978-91-534-3501-3


Innehåll Förord  5 Leksakernas säkerhet  6 Virke, verktyg och metoder  8 Skallror  14 Babygym  17 Småbilar och husvagn  18 Djur  20 Flygplan  22 Gaffeltruck  24 Frontlastare  26 Liten lastbil och släpvagn  30 Dragbilar  33 Lastbil med kran  35 Containerlastbil  37 Traktor med grävare  40 Liten grävmaskin  43 Grävmaskin  46 Dumper  50 Väghyvel  52 Schaktmaskin  55 Brandbil  57 Bärgningsbil  60 Mobilkran  63 Skylift  66 Skördetröska  70 Skogsskördare  73 Skogsmaskin med hyttkran  76 Inköpsställen  79


6

S n i c k ra

t r ä l e k s a ke r

Leksakernas säkerhet Barn under tre år stoppar gärna föremål i munnen, vilket kan medföra risk för kvävning och/eller skador i halsen. Därför finns gemensamma europeiska regler för leksakers säkerhet. Dessa anger hur leksaker ska vara utformade för att olycks- och skaderisken ska minimeras. Skallrorna och djuren i boken har anpassats till dessa regler och kan användas av barn under tre år, medan övriga leksaker är avsedda för barn över tre år.


7


10

S n i c k ra

t r ä l e k s a ke r

Svarvar man mycket bör man satsa på en svarv med egen motor. En sådan kostar från ett par tusenlappar och uppåt. Svarvstål är ganska dyra. Har man ont om pengar och bara vill köpa ett svarvstål, ska man absolut köpa ett smalt stickstål. Med det kan man forma det mesta i svarven. Att i denna bok gå igenom svarvtekniken skulle föra för långt. Jag hänvisar till de speciella svarvböcker som finns på marknaden. Hur som helst är det roligt att svarva, och inte så svårt. Det är en syssla som inbjuder till improvisation.

Dremel Multi Det amerikanska företaget Dremel tillverkar många olika slags verktygsmaskiner, men namnet Dremel har mest kommit att förknippas med deras lilla universalmaskin, kallad Dremel Multi. Den marknadsförs mest som en slip-, puts- och polermaskin, men dess mest specifika egenskap är att den, tack vare det höga varvtalet (35000 varv/min), kan användas för fräsning. Med en fräs kan man göra raka styrspår, hjulhus i stänkskärmar m.m. I båda fallen behöver man en s.k. överfrästillsats, som gör att man kan styra fräsen. Försedd med små minisliprondeller är ”dremeln” också ett utmärkt verktyg för att utvidga små hål till godtycklig form. Det höga varvtalet gör att avverkningen går snabbt. Överfrästillsatsen gör också att sidorna på hålen blir vinkelräta mot träytan.

Skruvar Traditionen inom slöjdkonsten bjuder att man helst ska laxa ihop trästycken eller använda sig av plugg och lim. Jag har ofta fogat ihop små lådor, t.ex. lastbilsflak, med pluggar gjorda av blompinnar. De är precis 4 mm i diameter, så man behöver bara borra 4 mm hål rätt igenom båda bitarna, pressa i blompinnen, kapa och putsa.

Skruvar, muttrar och brickor används för att foga ihop delarna. De ger samtidigt karaktär åt leksakerna.

Annars har jag använt skruvar för att foga ihop leksakerna. De håller bra, och man kan demontera leksakerna under arbetets gång (efter lackeringen är det inte så lätt längre, eftersom lacken fungerar som lim). Dessutom är flera av leksakerna maskiner, och på maskiner finns det ju synliga skruvar. Ordentligt idragna skruvar gör också att det inte sprids lösa smådelar kring leksakerna. De flesta skruvarna är försänkta träskruvar med krysspår. Numera görs de flesta krysspår enligt pozidriv-standard (PZ), så försök inte dra i dem med mejslar med philips-standard (PH). En PZ1- och en PZ2-skruvmejsel räcker säkert. Hjulen fästs med plåtskruv med ca 3,5 mm diameter och 30 eller 35 mm längd. De sitter då säkert. En liten bricka sätts på insidan av hjulen. Plåtskruvens gänga nöter en smula i hjulhålet, men i gengäld får man gnisselfri gång. (Att eliminera gnissel med olja mellan en skyddande slät metallhylsa och trä är inte så lätt.) Skruvarna är oftast skruvade i fasta ”hjulaxlar” av 15 mm rundstav. Man kan nämligen inte skruva plåtskruvarna direkt i 21 mm-brädorna, för då kolliderar de inne i träet.


11

För vissa ändamål har jag använt M4 och M6 maskinskruvar med mutter. Ibland har jag gängat in dem i träet. Då borrar man hålet ca 0,5 mm mindre. Hålets öppning filas sedan lite konisk, varefter man kan dra i skruven direkt i träet. Har man en gängtapp kan man använda den, men man ska inte dra i gängtappen helt, för då sitter skruven för löst. Låsmuttrar har en liten infälld plastring, som gör att muttern går trögt och inte gängar upp sig. Det gör att leksaken inte tappar smådelar omkring sig — låsmuttern är alltså en bra säkerhetsdetalj — dessutom sitter muttern där man har satt den, vilket är praktiskt om man vill att den ska sitta i ett speciellt läge. Om man i stället vill ha ett speciellt tryck, för att t.ex. få lagom friktion i en led, kan man använda sig av en fjäderbricka. Den tar också upp variationer i virkets tjocklek orsakade av växlingar i luftens fuktighet och temperatur. Närmast trä måste man lägga en vanlig plan bricka, så att fjäderbrickans kant inte arbetar sig in i träet. (Det är annars det som är meningen med en fjäderbricka: brickans kanter ska haka i materialet och hindra att skruvförbandet gängar upp sig.)

Hjul kan man med fördel köpa färdiga.

Hjul Hjul kan man med fördel köpa färdiga, även om man naturligtvis kan svarva dem själv. Däremot är det inte lämpligt att såga hjul ur rundstav, eftersom fibrerna i träet då går åt fel håll, vilket gör hjulen mycket ömtåliga. Passande hjul finns att köpa såväl i hobbybutiker som hos postorderföretag. Mest har jag använt hjul med diametern 44 mm. Tidigare kunde man köpa hjul med gummiring, som skyddar golvet och ger tyst gång. Even­ tuellt kan man försöka göra sådana hjul själv ­genom att svarva ett spår i ett trähjul och pressa på en O-ring, men det är svårt.

Gubbar Gubbarna har alla samma mått; de är 34 mm långa och svarvade ur en 15 mm rundstav. Det gör att man bara behöver svarva huvud, mössa (hjälm) och hals — se bara till att rundstaven är ordentligt centrerad i svarven. Sedan målar man mössa (hjälm) och jacka på gubbarna.

Figurerna som kör bilarna och de olika ­maskinerna tillverkas av rundstav som formas i svarven.


14

S n i c k ra

t r ä l e k s a ke r

Skallror Skallran hör till barnens första leksaker. Här presenteras fyra varianter. Ritningen visar dessutom en detalj till den skallra som finns på babygymmet på s. 17.

Skallra 1 har en liten vikt A som åker fram och tillbaka på axeln B av 8 mm rundstav. Här är handtaget C, den stora ringen D och skjutvikten A svarvade, men som skjutvikt kan man naturligtvis också välja en färdig träkula. Hålet i skjutvikten får man ta till lite större än 8 mm, så att vikten löper lätt. Ringen kan man göra så här: Forma först en ungefär rund skiva genom att såga och slipa en 21 mm tjock träbit. Skruva sedan fast den i ett hål i mitten i svarvens planskiva med en liten, tunn (8 mm) träbit emellan. Då kan man forma utsidan på ringen så att den blir rund och slät och avrundad på kanterna. Med ett stickstål sticker man ett spår in i skivan till ungefär halva skivans tjocklek. Spårets plats bestämmer ringens innerdiameter. Runda också av spårets kanter. Vänd på skivan och svarva ett likadant spår från andra hållet på samma ställe. Innan man sticker för djupt, ska man runda av spårets kanter. Till slut gör man spåret så djupt att stickstålet går igenom och den färdiga ringen lossnar.

Borra ett hål för axeln, B, nästan igenom hela ringen och ett hål för handtaget C. Båda hålen görs så att man måste pressa i delarna. I samma moment som man pressar in axeln B får man trä på skjutvikten A. Vid behov går det att dra ut axeln igen och justera. När allt är klart kapar man a ­ xeln och putsar.

Skallra 2 består av två ringar, F och G, som görs som ovan. I hålet i G passar en liten mässingsskallra, som inte kan komma ut när skallran är monterad. Man sätter G i F och trär på handtaget H från ena hållet och en 8 mm rundstav I från det andra. Lägg nu i mässingsskallran och vrid ringen G 90 grader, så att mässingsskallran inte kan komma ut. Fixera ringarna i detta läge genom att borra ett 4 mm hål rakt igenom och pressa i en 4 mm rundstav, en blompinne, J.

skallra 2 skallra 1


15

Skallra 3, en ”intelligensskallra”, har klossar som skallerkroppar. De kan petas in i och plockas ut ur skallran genom hålen i skallrans ena gavel K. Att göra det är ett litet intelligenstest för barnet. Själva skallran är byggd som en bur med två gavlar och ett galler av åtta 8 mm rundstavar L. Skallran hålls ihop av skruvar i gavlarna och två av rundstavarna. Hålen har jag fräst ut, men man kan också lövsåga ut dem eller borra många små hål tätt intill varandra och sedan ta bort ­materialet mellan borrhålen med en liten fil. Sedan får man fila hålen rena. Det runda hålet borrar man naturligtvis direkt. Den runda klossen sågar man ur en 24 mm rundstav, den fyrkantiga ur en 21 × 21 mm list. Den trekantiga får man såga själv ur grövre virke. Minimilängden på klossarna är 42 mm, då blir den fyrkantiga klossen dubbelt så lång som den är tjock. Jag har gjort en hel liten serie sådana här klossar i olika färger och kompletterat med några koner och lökkupoler, så att man kan bygga små kyrkor, moskéer, broar etc.

Den här skallran har den egenheten att den fyrkantiga klossen faller ur genom gallret. Det är kanske tråkigt, men å andra sidan skallrar skallran bäst med bara två klossar i. Sedan kunde jag inte motstå frestelsen att sätta en liten svarvad knopp M på den andra gaveln. Det försvårar lite för barnet, när det ska peta i klossarna, så den som vill kan ju strunta i knoppen.

Skallra 4 är speciell på det sättet att den är gjord ur ett stycke trä. Man kan gärna be sina vuxna bekanta att försöka skilja skallrans delar åt. Det går inte! Man svarvar skallran ur en 44 mm rundstav, eller gärna större. På mitten lämnar man en utbuktning, som man sedan sticker spår i från båda hållen tills de båda spåren möts och en ring lossnar. Innan man låter stickstålet gå helt igenom ­fasas ringens och hålets kanter. Ringen kan man sedan flytta på medan stången svarvas slät. De vuxna kan man lura ytterligare genom att betsa ring och stång i olika färg. Då gör man så att man trär en platspåse över stången, men innanför ringen. Sedan kan man betsa ringen utan att spilla bets på stången. Skallran är fin, men den låter inte så mycket.

skallra 3

skallra 4


18

S n i c k ra

t r ä l e k s a ke r

Småbilar och husvagn Bilarna här är av lite olika modell och årgång. På ritningen nedan visas en ­racerbil från slutet av 1950-talet till vänster och en öppen GT-bil till höger. Förkortningen GT står för de italienska orden Gran Turismo — alltså en bekväm långfärdsbil. GT-bilen är väl ungefär från 1930-talet och har ­reservhjul. Det är i vägen för dragkroken, så man får göra en lite speciell dragkrok som sågas ur en 21 mm bräda. Den förfular bilen en smula, men barn tycker om dragkrokar — men dragkrok på en racerbil kan man bara inte ha. På ritningen på nästa sida visas en vanlig personbil som har några årtionden på nacken samt en husvagn av ännu äldre datum.

racerbil

GT-bil

Bilarna är enkla att tillverka. De sågas ur en 21 mm planka och slipas. Innan man formar dem kan man borra hål för fönster och förare — i de öppna bilarna är detta enda möjligheten. I GT-bilen borrar man två hål som går om lott. Det kan låta vanskligt, men det brukar gå bra.

Hjulaxlarna är 15 mm rundstav, utom på racerbilen, som har 10 mm hjulaxlar. De görs så pass långa att plåt­ skruvarna som hjulen fästs med inte krockar på mitten. Skruvarna ska av hållfasthetsskäl inte vara alltför korta. Mellan hjul och hjulaxel sätter man en bricka.


19

bil med husvagn

Dragkroken på personbilen och dragstången på husvagnen är svarvade och sedan planslipade. Man kan också göra dem av två rundstavar med 8 resp. 15 mm diameter som fogas ihop. Själva kroken består av M6 maskinskruv som gängas fast i ett 5,5 mm hål i dragstångens främ-

re del. Den kan också göras som på fotot av en rundstav som skruvats fast i dragstången.

Lyktorna är gjorda av 8 mm rundstav, som pressas in i 8 mm hål. Baklyktan på husvagnen är rödmålad.


22

S n i c k ra

t r ä l e k s a ke r

Flygplan Det här flygplanet har faktiskt en riktig förebild, nämligen det italienska Caccia Rosatelli. Planet köptes in till Sverige från Italien under kriget och fick här benämningen J11. Jag hade bara en mycket liten skiss att tillgå, och därför blev min modell lite längre, smalare och elegantare än originalet.

G

B

D

E A

C

F

J C

I

G H F M

L K

F

Kroppen A är svarvad i björk och sedan ­ ågot planad med fil undertill för infästn ning av vingen F. När man har gjort det, kan man gärna skruva dit en bräda som provisorisk vinge, så att resten av före­ målen på kroppen blir parallella eller i rät

G

vinkel mot vingen. Borra hål för sittbrunnen B bakom vingen (man hade inte så god sikt framåt i de här flygplanen) och såga en slits baktill på kroppen till stabilisatorn C. Att såga den slitsen är inte lätt, men jag hade tur och lyckades. Slitsen ska


23

vara 8 mm bred, men man kan såga den något smalare och sedan fila upp den. Man sågar två sågsnitt och borrar sedan ett lagom stort hål mellan snitten längst in så att mellanträbiten faller ur. Se till att diametern i kroppens bakände är något större än 8 mm innan du börjar, eventuellt genom att kapa av en bit av kroppen.

Fenan och stabilisatorn, D resp. C, formas ur 8 mm virke. Varken här eller på vingen har jag ansträngt mig för att få fram en aerodynamisk form, utan jag har behållit de jämntjocka bräderna sådana de är. Borra ett 4 mm hål i fenans undersida och ett i bakkroppens ovansida för en 4 mm blompinne E, som håller fenan i läge mot kroppen. När man sedan skruvar ihop stabilisator och fena med en liten träskruv, så sitter allting fast på plats.

Vingarna F och G slipar man lätt till rätt form ur 8 mm virke. Man kan rent av utgå från en 8 × 42 mm list, så behöver man bara kapa och forma ändarna. Vingarna hålls ihop av fyra vertikala stöttor H av 8 mm

rundstav (så såg inte originalet ut, utan där gick stöttorna snett uppåt och hade aerodynamisk form så att det lämnade ett litet bidrag till lyftkraften). Stöttorna skruvas i undervingen men limmas eller pressas fast i övervingen, så att den släta översidan på vingen inte störs. Övervingen G har ett litet urtag på mitten baktill för att ge piloten bättre sikt. ­Undervingen F skruvas undertill i flygplanskroppen och övervingen sitter sedan bara fast i undervingen med stöttorna, men vänta med att fästa övervingen tills landningsstället är på plats.

Propellern I ritas upp på 8 mm virke och sågas och slipas fram. Propellerns skruvform kan man skapa genom att slipa ytorna lite sneda.

Landningsstället har en s.k. sporrpinne J baktill och hjul K framtill. Hjulen är fästade i två hjulställ L som formas av 15 mm rundstav. Mellan hjulställen finns en 4 mm stötta M som håller hjulen i rätt riktning och ser till att de är parallella.


32

S n i c k ra

t r ä l e k s a ke r

rundstavarna och limmar slutligen fast dem i hålen i flakbottnen.

Hytten och bakbalken E är gjorda i ett stycke av en 21 mm bräda. I balken sitter en liten rundstav F, som flaket stöder mot framtill. Den sticker upp 4 mm så att flaket inte lutar framåt. Hjulaxlarna är av 15 mm rundstav, framaxeln 44 mm lång och bakaxeln 60 mm lång. Till bakaxeln har jag borrat ett 16 mm hål och fäst ­axeln löst med en skruv, så att den kan anpassa sig efter underlaget. Annars är det lätt att bilen blir ”halt”.

Släpvagnen har förutom flaket ett enkelt chassi bestående av en list G, 21 × 21 mm, och en hjulaxel av 15 mm rundstav. Här

har jag låtit hjulen sitta helt utanför flaket, så det behövs inga hjulhus. Flaket är gjort av en bräda i dimensionen 8 × 70 mm. Sidorna B och gavlarna C är av standardlister, 8 × 33 mm, är monterade ovanpå bottnen. Flaket skruvas fast i listen G.

Dragkroken H baktill på släpvagnen är svarvad. Framtill finns en dragstång I av 8 mm rundstav med en krokanordning, som tillverkas av en bräda eller en list. Konstruktionen är ca 25 mm hög, så man får utgå från en list med större dimension än 21 × 21 mm. Själva kroken är gjord av en M6 maskinskruv som gängats fast i träet. Såsom det hela är gjort kommer draget att hamna på samma höjd som på övriga fordon.


33

Dragbilar De här båda dragbilarna är s.k. semitrailerbilar, dvs. de drar specialsläp som vilar på en s.k. dyna, D, bakom lastbilshytten. Släpen har emellertid en speciell konstruktion, så att de också kan användas som vanliga släp. Det ökar antalet kombinationsmöjligheter, och det är något som tilltalar barn.

Ritningen visar två dragbilar och ett standardsläp, som man kan variera efter egen önskan. Den ena dragbilen har höga svarvade avgasrör F som lastbilar i USA har. Den har en design som var modern för ett antal årtionden sedan. Den andra är modernare och har, i form av skruven G, ett fäste för en kran.

stänkskärmarna mot hytten. Skruvarna döljs av hjulen. Sätt hålen på olika ställen i de båda skärmarna, så att inte skruvarna krockar i mitten.

Hjulhusen i stänkskärmarna har jag fräst

en hytt B, stänkskärmar C och en dyna D. USA-bilen har lyktor E på hyttdelen, stänkskärmarna och stötfångarna. Den andra är mera sparsmakad. Lyktorna är 8 mm rundstavar, som pressats in i 8 mm hål.

ur. Jag har styrt fräsen för hand, och då blir kanten lätt lite ojämn. Den har jag jämnat till med en liten sliprondell på fräsmaskinen. Har man inte fräsmöjligheter, kan man kanske göra hjulhusen med stämjärn, men annars är det enklare att ta ut hjulhusen ur hela stänkskärmens bredd. Då får man fästa stänkskärmarna på annat sätt.

Hytten B fästs i bottenplattan med två

Dynan D (gråmålad på fotot) är gjord av

Dragbilarna består av en bottenplatta A,

skruvar underifrån. Stänkskärmarna C kan fästas på samma sätt, men då blir det lätt ett litet utrymme mellan stänkskärm och hytt. Det är därför bättre att skruva fast

en 21 × 21 mm list och har ett 18 mm hål för distansröret K. I bottenplattan, mitt för hålet i dynan, är ett 6,5 mm hål borrat för dragkrokens skruv, L.


52

S n i c k ra

t r ä l e k s a ke r

Väghyvel Både min farbror och min svärfar arbetade på Åbjörn Anderssons gjuteri i Svedala, som hade väghyvlar som en viktig produkt. Så väghyvlar finns så att säga i släkten, och man kan gärna se den här leksaksmodellen som en ”Sve­ dala-hyvel”. Om det finns något exemplar av Svedalas ursprungliga väghyvel kvar på marknaden efter alla omstruktureringar av industrin, vet jag inte. I vilket fall som helst var Svedalas modeller mycket eleganta — i mitt tycke mycket elegantare än t.ex. Caterpillars väghyvlar.

Väghyvlar är i verkligheten mycket komplicerade maskiner, och det sägs att det är svårare att lära sig köra väghyvel än att köra grävmaskin. Bokens modell är en betydande förenkling av verklighetens väghyvel, och den erbjuder kanske inte så stora lekmöjligheter, men den är ett självklart inslag i varje entreprenadmaskinpark — och den är som sagt elegant.

Ritningen visar dels de enskilda delarna, dels sammansättningen av dem i en vy uppifrån.

Hytt- och motordelen A sågas och slipas ur en 21 × 95 mm bräda, varefter lufthålen i motordelen, fönster- och takhålen samt hjulaxlarnas hål borras.


53

D

A

E

C

E

F

K B

L

K D A

E

B

F I J G H

F


60

S n i c k ra

t r ä l e k s a ke r

Bärgningsbil Man brukar ofta föreställa sig att en bärgningsbil lyfter bilen i en krok, och så var det kanske förr i tiden. Numera lyfter man oftast bilen med en s.k. grill, som lyfter upp bilens ena hjulpar. Den här bärgningsbilen kan lyfta på båda sätten. Dessutom kan man vinscha upp bilen ur diket med kroken och en lina. Det vanligaste sättet att bärga bilar nu för tiden är kanske ändå att vinscha upp bilen på ett flak.

Hytten A är enkel men stor och kraftig, med plats för två gubbar. Den är fäst ­direkt i bilens bottenplatta B, som är gjord av 21 × 55 mm virke. Hytten saknar stänkskärmar för hjulen C.

Sidorna D är gjorda av 21 mm tjockt virke. Det bidrar till kraftfullheten, men man kan gott prova att använda 15 mm virke i stället. Sidorna fästs i bottenplattan B, dels med 4 mm rundstavar, dels med skruvar

som göms bakom hjulen i hjulhusen i sidor­ na D. I högersidan finns ett verktygsskåp urfräst med ”krokar” för några verktyg, som har klippts ut i papp. Dörren E, av 8 mm virke, har gångjärn av M3-skruvar, som går genom hål i två 6 mm rundstavar. På vänster sida finns två tappar F, där man kan hänga upp grillen G. Placera dem så högt att grillen inte hänger nedanför bilens sida. Mellan yttersidorna finns en gavel H av 15 mm virke.


61

J

F

D I

G

L

B

H

A

D

K

C M

E

K

I E

G

A B C

Bommen I, som man lyfter och vinschar med, är sågad i 15 mm virke. Den är skruvad i vänster sida med en distansbit J, en 8 mm skiva, mellan. Denna har samma form som bommens nedre del. Längst ut finns ett svarvat linhjul K av mässing ­uppträtt på en M4-skruv, som är gängad i bommen. Om man vill kan man naturligtvis svarva linhjulet i trä.

Vinschmekanismen. Hur vinschmekanismen L är konstruerad framgår bäst av vyn uppifrån. Till vänster finns också en figur som visar mekanismens spärranordning M i en vy inifrån bilen. Vinschen har en 4 mm genomgående axel av stål. På ­höger sida har jag borrat ett grövre hål än 4 mm i träet och i stället monterat axeln på en ganska stor bricka med 4 mm hål. Brickan har jag fäst med små skruvar på insidan. På det sättet undviker man pro-

blem när träet sväller. På vänstersidan har jag dock lagrat axeln i träet i ett 4 mm hål, men större delen av hålets djup har gjorts större. Veven har jag gjort av en bit fyrkantig mässing och en skruv, men man kan göra på många andra sätt. Rullen som ­linan ­vevas upp på behöver vara betydligt tjockare än 4 mm. Man kan svarva en trä­rulle eller kanske hitta en trådrulle som passar. Själv har jag använt en bit rundmässing. För att fästa rullen på axeln kan man gänga en stoppskruv, t.ex. en M4-skruv, från ­sidan. Man måste också ordna något sätt att fästa linan. Jag har borrat ett litet hål genom rullen men vid sidan av axeln och sedan fäst linan i en bit kopplingstråd.

Spärranordningen M (se figuren längst till vänster) gör att linan inte genast dras ut när man drar i den. Här har jag gjort ett ”kugghjul” genom att såga ut en skiva ur


68

S n i c k ra

t r ä l e k s a ke r

Vid transport vilar kranarmen intill hytten. Armen hålls på plats av en bit rundstav.

I korgen, som håller sig vågrätt i alla lägen, finns en manöverpanel.


69

Armsystemet börjar i en kloss G som kan vridas runt en skruv som kommer upp ur flaket. De båda armparen binds samman med klossen H, som armen vilar på framme vid hytten när den är nedfälld. Det är därför som lastbilen bara har en halv hytt. Upptill på brädan C finns ett hål där en rundstav i undersidan av klossen H passar. Det gör att armen hålls på plats när man kör bilen. Problemet med en skylift är naturligtvis att få armen att stanna uppe och inte ­genast ramla ner igen. Det löser vi med skruvar och fjäderbrickor, som går att spänna lagom hårt. Genom att armarna i resp. armpar är parallella håller sig korgen vågrätt i alla lägen. Jag har använt ganska kraftiga huvudarmar (I och J) i 15 mm fyrkantsstav och sedan parallellstag (K och L) i 8 mm rundstav.

Hydraulkolven M, som i det här fallet består av en fyrkantsstav och en rundstav, sitter mellan de båda armarna. Kolven gör en ganska lång rörelse, så jag har låtit den runda stången gå rakt igenom fyrkantsstaven. En hydraultekniker skulle ­säkert ha svårt att få det här att fungera. Armsystemet avslutas med klossen N.

Korgen är fäst i klossen N med en diagonal skruv. Den består av en bottendel O (med urtag för N) och ett räcke P, som förbinds med O med fyra rundstavar. I korgen ­sitter manöverdelen Q, där gubben sitter och styr skyliften. Korgen ska vara så hög att gubben sticker upp huvudet ovanför räcket.


70

S n i c k ra

t r ä l e k s a ke r

Skördetröska En skördetröska är en komplicerad och dyr maskin. Längst fram sitter skär­ bordet, som skär säden med knivar ungefär som en elektrisk häcksax. Men det man ser tydligast på skärbordet är den stora s.k. haspeln, som ser till att all säd faller bakåt. Den avskurna säden transporteras av ett transportband bakåt och in i maskinen, där sädeskornen slås ur axen. Säden förvaras i stora ­behållare, medan resten, som kallas bosset, kommer ut längst bak, och vi har faktiskt ett hål för detta på vår leksakströska. Trots att skördetröskan är en stor maskin är den ganska lätt att ­manövrera genom att den styrs av vridbara hjul längst bak.


71

lätt hänt att hela ekipaget blir lite framtungt, så man kanske får komplettera med en extra vikt n ­ ågonstans baktill.

Skärbordet byggs upp kring en hålkälslist L med bredden 30 mm och längden 180 mm. På den sitter gavlarna M i 8 mm virke. På vänster sida sitter ett litet stödhjul N. Skärbordet är fäst i klossen O, som är ursågad i framkanten för att hålkäls­ listen L ska stabiliseras i sidled. Klossen O är i sin tur fäst med skruvar i länkarmarna I och J.

Haspeln är byggd av 5 st. runda skivor P

Trappan leder upp till en plattform utanför hytten.

Hytten och resten av maskindelen A är en enkel konstruktion sågad ur en 21 mm bräda. Vi har monterat på några lister B på sidorna, som föreställer behållare för säden. På den ena av dessa sitter det rör C (gjort av rundstavar i dimensionerna 10 och 15 mm), genom vilket man tömmer över säden i transportvagnar. På vänstersidan finns också en trappa D, som leder upp till en plattform E utanför hytten. Plattformen sitter fast med hjälp av 6 mm rundstavar, som går in hytten. Trapp­ stegen är också av 6 mm rundstav och sitter fast mellan hytten och en fastskruvad list längst ut.

Styrhjulen, 2 st. med diametern 28 mm, sitter på en liten kloss F i dimensionen 15 × 21 mm. Den sitter fast i en 6 mm rundstav som går rakt genom maskinen och upp till en liten ratt G, var­ifrån man kan manövrera maskinen. Framhjulens axel H är en 15 mm rundstav, som också fungerar som en led för skärbordets länkarmar I och J, så att man kan hissa upp bordet. På högersidan sitter en spak K med vilken man lyfter och låser skärbordet. Det är

och 6 st. 6 mm rundstavar Q. Man kan eventuellt såga skivorna i efterhand ur ett svarvat stycke. Man borrar hål med 60 graders delning så nära kanten som man vågar, varefter man vidgar hålen i ytterkanten med en fin såg. Sedan får man prova sig fram tills man kan lägga i alla rundstavarna utifrån, och när det verkar gå bra limmar man ihop konstruktionen. Det går bra att sätta haspeln i spänn med några kraftiga gummiband medan limmet härdar.

Axlar. På vänster sida finns en skruv som axel. Det är inga problem att peta in den efteråt, men man ska inte glömma att göra centrumhålet när man gör skivorna. På höger sida finns en drivaxel, som ska sitta med rätt bra precision. Axeln ska helst vara av metall, t.ex. mässing eller silverstål. På fotografierna kan man se att jag har använt en plastbit som nav, men det går säkert bra med trä också. Man får slipa på denna bit, eller stoppa emellan brickor tills axeln kommer ut rakt, och från mitten på vindan.

Drivmekanismen. Utanför skärbordet finns den lilla mekanism som driver runt haspeln när man kör. Den har två hjul med O-ringar på. Det nedre har kontakt med marken, och rörelsen från detta förs via ett kullager över till det övre hjulet, som driver haspeln. De båda hjulen får man försöka svarva i trä, om man inte har en


Erik Skarman Snickra träleksaker

Rejäla träleksaker blir aldrig omoderna. De är till

Erik Skarman

Snickra

r träleksake

stor glädje både för den som gör dem och för barnen som får dem. Boken beskriver drygt ett trettiotal modeller av varierande svårighetsgrad: skallror, djur, småbilar, husvagn, lastbilar, gaffeltruck, traktor med grävare, frontlastare, vägarbetsfordon, bärgningsbil, mobilkran, skogsmaskiner, skördetröska, flygplan m.m. Alla leksaker fungerar, dvs. man kan gräva med grävmaskinen, lyfta med mobilkranen osv. Dimensionerna är anpassade till brädgårdarnas standardsortiment, vilket gör att materialbearbetningen blir minimal. Flera av leksakerna blir därigenom lätta att tillverka och kräver ingen välutrustad hobbyverkstad. Till varje modell finns tydliga steg-för-stegbeskrivningar och vyritningar. De senare är gjorda på ett rutnät så att man enkelt kan överföra profilerna till arbetsstycket. Erik Skarman är elektroingenjör och passionerad hobbysnickare. Sedan hans första son föddes har han snickrat funktionella och rejäla träleksaker som tål hårda tag. Med åren har det blivit en rad olika modeller.

www.icabokforlag.se

3501-Traleksaker_omslag.indd 1

10-04-08 16.12.27


9789153435013