Pressröster om Lena sundström: om Världens lyckligaste folk
en KaLL VinterKVäLL 2001 förs två män ut till ett väntande flygplan på Bromma flygplats. De har fått sina kläder uppskurna av maskerade män i rånarluvor, och barfota leds de ut till planet försedda med blöjor, overaller, handbojor, fotbojor och huvor. Dagen därpå torteras de av Mubarakregimens säkerhetstjänst i Egypten.
Lena sundström är författare och journalist. Hennes senaste bok Världens lyckligaste folk (2009) Augustnominerades och vann bland annat Guldspaden och Publicistklubbens Stora pris.
Två år senare börjar tre journalister nysta i historien om de två avvisade egyptierna och ett mystiskt flygplan med beteckningen N379P, som dyker upp på en rad platser runt om i världen där människor samtidigt verkar försvinna spårlöst. Spåren leder in i en värld med hemliga CIA-agenter, italienska åklagare och en flygflotta med exklusiva affärsplan som transporterar en mycket speciell typ av last. Spår är en dokumentär thriller och en spännande berättelse om tre journalisters ihärdiga sökande efter sanningen. Men framför allt är det en berättelse om världen efter den 11 september, om svenska tjänstemän som blundar med öppna ögon, och om en av de största politiska skandalerna i Sveriges moderna historia.
”Det är upplysande, kunnigt och välskrivet. Jag tvekar inte att säga att detta är en av årets viktigaste böcker.” håkan arvidsson, svenska dagbladet ”Världens lyckligaste folk förenar krönikörens rappa tillslag med antropologens fundersamhet. Lägg därtill Sundströms journalistiska fotarbete … och man har en vidunderlig kombination.” stefan jonsson, aftonbladet om Känns det fint att finnas en dag till? ”Hon är en av få skribenter som lyckas få en att tänka till kring det man tänkt till om tusen gånger förut.” resumé ”Lena Sundström får gärna fortsätta att leverera sina välriktade spottloskor. Det är upplyftande att någon orkar i en tid då många som tar plats i offentligheten hemfaller åt cynismen eller undviker det som skaver och smärtar på riktigt.” helsingborgs dagblad om saker jag inte förstår – och personer jag inte gillar ”Lena Sundström är smart, rolig, polemisk och radikal.” åsa linderborg, aftonbladet
Författarfoto: © Ola Kjelbye
ISBN 978-91-27-13398-3
Omslag: Vejde Gustafsson/ebdc 9 789127 133983
Spår_Cover.indd 1-5
2013-07-01 15.05
Sundstrรถm-Inlaga-Korr8-130702.indd 2
2013-07-02 14:15
Min vän min broder, du kan inte ana vad jag har gjort för att gömma detta brev till dig. Håll det hemligt, bränn det. Fördela kläder, gör upp räkningar för internet, vem som ska få datorn, att bredbandsmodemet ska återlämnas, att det finns en deposition att hämta på det. Att telefonräkningen ska betalas. Att min flickvän Laila får göra »som hon vill«.
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 7
2013-07-02 14:15
Sundstrรถm-Inlaga-Korr8-130702.indd 8
2013-07-02 14:15
Prolog Milano 2008
Armando Spataros kontor var litet, men det rymde hela hans liv och alla hans fasta övertygelser. Fotot från när han sprang Chicago Marathon. Familjeporträtten. Ett tryck av Norman Rockwells målning »The Problems We All Live With«, föreställande en liten flicka i vit klänning, eskorterad av fyra vice sheriffer. Ruby Bridges som sex år gammal var det första afro-amerikanska barn som hade börjat i en helvit skola i Södern 1960, som påminde honom om lagens kraft och möjlighet att göra gott. Ruby Bridges omgiven av dessa fyra män, lagens utsträckta hand, som i sina hattar och välpressade kostymer snarare såg ut som maffiabröder än lagens väktare. En av männen, Charles Burks, sa senare: »Hon grät aldrig. Hon gnällde aldrig. Hon marscherade bara på som en liten soldat, och vi var alla väldigt stolta över henne.« På väggen hängde också ett svartvitt foto på Guido Galli. Han lutade sig mot en husvägg med en ryggsäck vid sin sida, som om han bara satt sig ner en stund för att vila innan han begav sig vidare igen. Galli, som varit hans mentor och hans vän, storebrodern han aldrig hade haft. En bild av Galli så som han ville komma ihåg honom, istället för bilden han alltid skulle minnas. Kroppen i korridoren framför sal 305, övertäckt med ett tyg, som om den dolde ett blodigt kadaver och inte en människa. Människorna runtomkring med tystnaden i sina 9
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 9
2013-07-02 14:15
a nsikten. Gallis anteckningsbok som man hittade, och i den en handskriven rad som skulle följa honom, och förfölja honom. »Om något händer mig, ring Armando Spataro.« Det hade funnits två poliser på platsen som hade försökt att hålla honom borta. Man ville skona honom från synen och från scenen som dagen efter skulle täcka förstasidan i Corriere della Sera. Gallis kropp, och i förgrunden den uppslagna lagboken som ännu låg på marken. I bildtexten kunde man läsa »Lagboken som föll ur hans hand ligger öppen inför de förstenade blickarna på ungdomarna och på oss alla. Öppen för att säga oss vad? Att lagen om människors samlevnad är starkare än varje Kain …?« 24 år senare hade Armando Spataro fortfarande kvar en kopia av bladet från anteckningsboken, och 24 år senare kände han fortfarande att det var ett meddelande som förpliktigade. Armando Spataro hade kommit till världen en decemberdag i Taranto 1948, med den italienska konstitutionen som en självklar och blodig efterbörd. Hans far hade valt juridiken precis som hans far före honom, och redan som liten delade Armando sitt pojkrum med hyllmeter av brottsutredningar och pärmar. Pappan var åklagare i P uglia och Taranto, och lägenheten på första våningen var liten. Med två systrar i hushållet fick pappans arbetsrum och kontor därför även tjäna som sovrum, och den unge Spataro vaknade ofta till av nattliga samtal när carabinierin och polisen kom på besök för att diskutera pågående brottsutredningar och ärenden med fadern, som ofta satt bakom sitt skrivbord långt in på nätterna. Själv började Armando Spataro arbeta som åklagare under den italienska era som kom att kallas »Åren av bly«, uppkallad efter materialet i kulorna.
10
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 10
2013-07-02 14:15
Mellan 1969 och 1988 genomfördes omkring 14 500 terroristattentat i Italien och det var i början av den här perioden som Armando Spataro hade anlänt till Milano, direkt från smekmånaden i London och Paris, med en n ybliven fru vid sin sida. Hans handledare hade varit en åklagare vid namn Emilio Alessandrini. Redan första dagen hade han stuckit in huvudet på Spataros kontor och frågat »Är det du som är Armando?« för att sedan vänligt vinka ut nykomlingen i korridoren. Alessandrini var erfaren och respekterad och hade gjort sig känd för att bemöta de han åtalade med samma respekt och vänlighet, som de domare de åtalade senare ställdes inför. Armando Spataro hade sett upp till sin mentor som tolkade »lika inför lagen« som en bokstavs troende. Ett och ett halvt år senare hade Alessandrini lämnat av sin åttaåriga son vid skolan, och var på väg mot domstolen när några män från väns terterroristnätverket Frontlinjen öppnade eld mot honom vid ett rödljus. Armando Spataro som var bara några kvarter därifrån hade skyndat till platsen. Men Alessandrini var inte längre vid liv när han kom fram. I korsningen av Viale Umbria och Via Muratori fanns bara Ales- sandrinis bil, en sönderskjuten ruta och Alessandrinis s önderskjutna kropp. Som på en film såg Armando Spataro sig själv, klädd i en beige lodenrock, orörlig och gråtande. Terrorism var för Armando Spataro något som han hade lärt sig att leva med i sin vardag, och i sitt jobb. Tillsammans med Guido Galli hade han lett Italiens första maxiprocess, genom att samla ihop bevis från åklagare ute i landet som hade varit för rädda för att åtala. När han kom till Milano på 1970-talet hade staden närmast varit under belägring. Palazzo di Giustizia hade varit omgivet av kravallpolis,
11
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 11
2013-07-02 14:15
och idag stod resterna kvar, i form av några rostiga bommar, på baksidan. Hans sex livvakter och de tre bilar som varit en del av hans vardag under en lång tid, bestod nuförtiden av två män och en armerad bil. Ibland sörjde han att han inte kunde promenera den korta vägen från hemmet till Palazzo di Giustizia. Men han betraktade det som sitt jobb. Det hade de alla gjort. Två dagar efter mordet på Emilio Alessandrini hade man hållit ett möte bland de allmänna åklagarna i Milano, och ett fyrasidigt dokument spreds som bekräftade deras vilja att engagera sig ännu mer i sina arbetsuppgifter, för att tjäna samhället och demokratin. Senare skulle Milanoåklagarna åtala 2 500 politiker, tjänstemän och företagsledare i den jättelika korruptionshärva på 1990-talet som fick namnet »Mani Pulite«, »Rena händer«. Och runt Palazzo di Giustizia bildade Milanoborna en mänsklig kedja med ljus i händerna, under tiden som rättegångarna pågick. I det italienska samhället har det folkliga stödet gjort att Milanos åklagare har blivit starkare än den politiska makten i Rom. Berlusconi har kallat dem »röda togor« och anser att de är en »cancer på samhällskroppen som måste skäras bort«. »En brottslig organisation.« Men i Italien lyder åklagare och domare inte under regeringen. Armando Spataro blickade ut över Chicagos skyline, där han satt på sitt Milanokontor. Han ansåg att Chicago var världens vackraste stad och hade förbättrat sin utsikt med en skärmbild som gav uttryck för denna insikt. Han ansåg att USA:s konstitution var en av världens vackraste texter, och som ung hade han rest från kust till kust i USA på 45 dagar med bara några hundra dollar på fickan (och tagit en omväg till Albuquerque bara för att han gillade namnet). När mobiltelefonen nu ringde var det tonerna av Bob Dylans »Knocking on heavens door« som ekade ut i korridoren på Palazzo di Giustizia.
12
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 12
2013-07-02 14:15
Armando Spataro hämtade sin rock och lämnade kontoret. I hans dator fanns den utredning som snart skulle få 22 CIA-agenter och en amerikansk pilot dömda till fängelse för kidnappning av en man vid namn Abu Omar. Och det var bara början. Det skulle bli fler. Det fanns de som sa att Armando Spataro inte förstod, att vi nu levde i en helt ny värld, i en ny tid, som krävde nya spelregler. Att islamistiska terrorister var en ny sorts motståndare, möjliga att besegra endast genom våld, och inte med lagen. Men Armando Spataro hade hört det förr. Man hade sagt samma sak till honom när Röda brigaderna utmanade demokratin, och man hade sagt samma sak till honom om Frontlinjen. Och dessa hade man brutit ner i rättssalar. Armando brukade svara: Ett land som kan ta ifrån en människa friheten utan någon som helst rättsprocess, är ett land där ingen är fri i ordets rätta bemärkelse. Under årtionden hade han försvarat demokratin mot laglösheten med Gallis kod i handen. Han tänkte inte sluta nu.
13
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 13
2013-07-02 14:15
Sundstrรถm-Inlaga-Korr8-130702.indd 14
2013-07-02 14:15
Sverige 18 december 2001
Han visste att det fanns de som tyckte illa om den här typen av uppdrag, men det var hans jobb. Han tyckte det var ett bra jobb, och han hade ingenting att klaga över. Om han inte gjorde jobbet skulle någon annan göra det i hans ställe. För några dagar sedan hade det varit ett möte på Säpo där de hade gått igenom en avvisning som skulle göras, personal skulle utses, och man hade pekat på honom eftersom han både pratade arabiska och var polis. En person i Karlstad skulle föras till Bromma flygplats utanför Stockholm, och på mötet hade det varit ett antal poliser och en tolk för att diskutera hur det hela skulle gå till, och vem som kunde åka. »Kan du ta det?« hade de frågat honom. »Kan du ställa upp?« »Jag tar det.« sa han. »Det går fint.« Han skulle inte hämta sin dotter förrän senare, så om de bara blev klara i tid och allt avlöpte enligt planerna så passade det honom bra. Han hade kontaktat en kollega som tjänstgjorde vid Säpo i Karlstad, som skulle hjälpa honom med logistiken kring mannen som skulle hämtas. Kollegor från den öppna polisen skulle också finnas på plats för att hjälpa till. »Ring oss när det är ilastat och klart«, hade de sagt till honom uppe på Säpo. När dagen kom tog han sin tjänstebil ner till Karlstad där han åkte till brytpunkten, eller samlingspunkten som man sa utanför polis15
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 15
2013-07-02 14:15
kretsar, och han hade förklarat för de andra poliserna i Karlstad hur han ville ha det. Han ville inte hämta honom i moskén, hade han sagt. »Inte när han är med familjen, och inte i moskén.« Detta var han bestämd med. Han ville göra det på ett lugnt och bra sätt. Han hade 15 års erfarenhet som polis, och han hade varit med i piketstyrkan, så han visste hur man bedömde om en person var våldsam eller inte. De andra surade, protesterade. Vände honom ryggen och tyckte att det var lite slappt. Han hade sagt att han kunde ta i, det var inte det. Han var inte feg. Han ville bara undvika våld och stora dramatiska scener. Och till slut hade han fått som han ville. De skulle ta Agiza när han var på väg från sin svenskundervisning. Han skulle gå fram till honom helt lugnt, och ha med sig en kollega på den andra sidan. Byta några ord med Agiza, och om han sedan tog tag i Agizas arm och började lägga ner honom på marken, skulle det vara ett tecken till de andra att allt var lugnt. Allt hade gått precis som han hade tänkt. Han hade sett mannen på håll, lagt märke till att han bar på en vit plastpåse och att han var lite mer överviktig än vad han hade föreställt sig. Han hade gått upp på mannens vänstra sida. Snett bakom sig hade han haft sin kollega, och han hade tagit fram sin legitimation och visat den för mannen och sagt »Herr Agiza«. Agiza hade nickat, eller han hade liksom vaknat upp, som om han hade gått i tankar. »Jag kommer från Svenska säkerhetstjänsten«, hade han sagt. »Knäpp ihop dina händer, och ta inte isär dem förrän jag säger till dig.« Agiza hade gjort allt detta. Samtidigt var det som att han ändå inte riktigt förstod. »Jag har ett beslut från regeringen att du ska lämna Sverige. Vi ska sätta dig in i bilen och vi ska åka upp mot Stockholm.« Han hade varit med vid många sådana här ärenden, träffat många
16
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 16
2013-07-02 14:15
män. Men det var som att mannen framför honom hade varit paralyserad. Lamslagen. »Sätt på dig säkerhetsbältet, och ta inte av dig det förrän jag säger till«, hade han sagt. Sedan hade han tagit påsen från Agiza, påsen som Agiza hade burit på, och det hade bara varit godis i den. Inga bomber eller granater eller vapen, som han senare skulle förklara det för de andra. De hade åkt i en gammal Volkswagenbuss, och han hade varit rädd för att glömma något, så han hade upprättat en checklista för säkerhets skull. »Tar du några mediciner?« hade han frågat Agiza. Mannen hade nickat. »Vi gör så här«, sa han. »Du får ringa din fru, och säga att någon ska gå ner med magmedicinen till dem, så att du får med dig den på resan.« »Vart ska jag köras?« hade Agiza frågat honom. »Du ska till Egypten«, hade han svarat. Mannen hade liksom spärrat upp ögonen när han sa det, men han protesterade inte, och bad inte om någon advokat. Ingenting sa han på hela långa färden till Stockholm. Inte ens att han behövde gå av och kissa. De hade stannat ändå. Ett stopp på vägen, och då hade alla gått ur. Han hade hållit dörren på halvglänt för att kolla så att Agiza inte hittade på någonting. Inte för att det hade känts som att det fanns någon risk. Inte ens handbojorna hade de tagit på honom. Varken i bilen eller när de stannade för att gå ur. De andra poliserna i bilen hade också börjat lugna ner sig vid det här laget. Började väl förstå att det inte var så farligt det här.
17
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 17
2013-07-02 14:15
Klockan 20.30, efter fem timmars resa, hade de rullat fram mot grindarna på Bromma flygplats. Det var mörkt och de hade blivit sittande i bilen, 10 minuter, kanske var det 15. Det verkade som att de höll på med den andra killen som hade hämtats in. Han hade sett att det var några från nationella insatsstyrkan som passerade utanför, för han hade känt igen dem på deras uniformer. Han hade också sett planet. Inte för att han hade förstått det då. Att det var det planet. Det hade stått ett litet plan på landningsbanan, och det var inte så att han var dum eller något, men han hade inte kopplat ihop det med planet som »jänkarna« skulle komma med. De hade suttit så ett tag, när han plötsligt såg tre, fyra personer. Det var män i masker, något som såg ut som rånarluvor, eller strumpor med hål för ögonen, och de närmade sig bilen med snabba steg. När dörren öppnades pekade han snabbt mot Agiza, som en impuls. En känsla av att de annars kunde ta fel och ta honom istället. Han studerade dem nyfiket när de förde bort Agiza, för han tyckte inte alls att de såg ut som nationella insatsstyrkan. Efter ett tag gick han ut och sträckte på benen. På håll såg han flygplatspersonal som stod nere på plattan och tittade upp och verkade undra vad de höll på med. Han visste ju inte heller riktigt och bestämde sig för att gå in för att se efter. Innan han öppnade dörren såg han som vanligt till att polislegitimationen satt väl synlig i bältet. Han jobbade på Säpo, men han var mörk, och man gick på honom av misstag ibland. Det var viktigt för honom att visa vem han var, det var något han hade lärt sig genom åren. Polishuset var litet och när han kom in genom dörren undrade han först vart alla hade tagit vägen. Han hörde några röster, och svängde vänster, och såg ett litet och trångt omklädningsrum, där männen i
18
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 18
2013-07-02 14:15
huvorna stod böjda över Agiza. De gjorde något med honom, han kunde inte riktigt se vad, och en av de maskerade männen stod lite bakom de andra två. Antingen videofilmade han det hela, eller så tog han kort. Han kunde inte riktigt se från där han stod, men han såg kameran som hade något slags monitor. Allt såg väldigt professionellt ut, tyckte han. De maskerade männen kommunicerade med varandra genom tecken, på ordlösa kommandon. Killen som filmade backade hela tiden på honom i det trånga utrymmet, så till slut gav han upp och gick och ställde sig utanför istället, där det fanns ett utrymme med några soffgrupper. Nästa gång han såg Agiza hade man tagit av honom alla hans kläder. Han hade nu en overall på sig, och man hade trätt en svart huva över huvudet, som en påse. Handbojor och fotfängsel och en kedja emellan. Det var det sista han såg. Agiza som leddes bort barfota mot planet, och det reagerade han över. Alla gör ju på sitt sätt, hade han tänkt. »Jag skulle i alla fall satt på honom skor.« Det var den 18 december. Sex dagar kvar till julafton. Han tittade på klockan. Kände att han ville hem. En stark känsla av att nu skiter jag i det här och åker, för jag har annat att ägna mig åt. Han hade bråttom och började fundera över hur han skulle ta sig från Bromma och vilken bil han skulle ta.
19
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 19
2013-07-02 14:15
Sundstrรถm-Inlaga-Korr8-130702.indd 20
2013-07-02 14:15
Notisen Januari 2004
Fredrik Laurin gjorde sig ingen brådska. Ibland lät det som ett bottenlöst eko under honom när ispiken slog i. Andra snöfria dagar drog varje stöt, varje tag med sparken, varje skridskoskär igång en klingande klar ton av kristall som spred sig över fjärden. Isen hade tusen ord och tusen nyanser, och alla som bodde ute på ön visste hur man skulle läsa den. Visste att man inte behöver vara det minsta rädd för en sju centimeters kärnis, för att man hör, och för att man vet, att en kärnis som har huggit så snabbt som den här är stark som järn. Den är som betong. Går man igenom den beror det på att en vindbrunn eller en ström har skapat en svag punkt i isen. Då kan man alltid simma tillbaka till stället som man gick igenom på, och veta att det kommer att vara som sten, en trygg bassängkant som man kan slänga upp ena benet på. Tills för några veckor sedan hade det bara funnits en väg över till andra sidan, och det var över havet med någon av familjens båtar. »Gloma Explorer« som Fredrik döpt efter den båt som Howard Hughes byggde för CIA, »Puke« namngiven efter en av de jagare som Sverige köpte av Mussolini efter andra världskrigets utbrott, och »Fram«, Amundsens båt. Men nu fanns vita vidder av fast mark och öppet slättlandskap. Han gick på vattnet på väg till jobbet, och det gick att bli religiös för mindre. I den vattentäta ryggsäcken låg tidningsurklippet med den lilla
21
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 21
2013-07-02 14:15
DN-notisen som han hade rivit ut strax före jul för två år sedan. Och så fort han kom in på redaktionen halade han upp den ur ryggsäcken framför Joachim Dyfvermark och Sven Bergman. Joachim protesterade högljutt. »Jag har ju sagt det. Jag pallar inte en asylhistoria till. Kalla fakta har gjort en massa asylhistorier, och asylhistorier som har varit betydligt bättre än den här. Det har varit inslag om hur man har släpat ombord panikslagna barn på Transporttjänstens plan. Det här handlar om två gubbar från Mellanöstern som har blivit avvisade. Jag vill ha roligt Fredrik, och det här är fan inte roligt.« Fredrik envisades. »Det finns något här. Hela min mage skriker det. Det är något som är konstigt med hela den här historien.« Han viftade med notisen. »›Vi har fått garantier om att de inte ska utsättas för tortyr eller dödsstraff‹, säger Gun-Britt Andersson, statssekreterare för bistånd och migration på UD.« Han såg på de andra. »Förstår ni detta?« Joachim och Sven såg inte ut som de förstod. Men de såg inte heller ut som att de tyckte att det var något större problem. Detta att de inte förstod. Fredrik fortsatte att envisas. »Varför åker en svensk statssekreterare ner till Egypten? Åker i förväg, före avvisningen, med en fucking röd matta. Det är helt over the top. Varför har de ansträngt sig så mycket, helt plötsligt? Min bild är att vi utvisar folk i parti och minut. Det är fulla avdankade svenska kriminalare som jobbar på Transporttjänsten som sitter och dricker sprit på planet, och garvar när de lämnar över folk till den syriska polisen i Libanon. Alla vet att Syrien äger Libanon. Vi dumpar ju folk hela
22
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 22
2013-07-02 14:15
tiden i käftarna på djävulen, så varför ska vi plötsligt förhandla fram en diplomatisk garanti här?« Joachim protesterade. »Fredrik, alla vet inte att ›Syrien äger Libanon‹. Hur många vet ens vad en sådan här diplomatisk garanti är, som du snackar om? Inte speciellt många.« Det var deras halvårsmöte. Var sjätte månad låste de in sig med sina idéer, och stängde av telefonerna, bara de tre. En verbal fightclub för folk som såg lyckliga ut när de fick på käften. Ett uppskruvat tonläge som ofta lät som brittiska underhuset, när de kom igång. Här inne fick man övertyga de andra genom att rita tankekartor på whiteboarden tills färgen i pennorna tog slut, och skrika tills man blev trött på sig själv. Här kom de fram till vilka frågor som fortfarande behövde besvaras innan en idé kunde kvala in till nästa nivå. Det vill säga: tas med till redaktionsledningen. Emellanåt fick man acceptera att mötet hade analyserat det man hade att säga, men också spottat ut det efteråt. Och så fick man gå hem och återkomma om sex månader igen. Just den här historien hade varit uppe och vänt flera gånger under de senaste åren. »Så vad är nytt Fredrik? Mer än att du har letat fram notisen.« Fredrik var tvungen att medge att det inte var speciellt mycket. Han ville bara få svar på den grundläggande frågan – höll den här garantin? Blev de torterade? Vem var det Sverige lämnade över dem till? »En ambassadör som rapporterar att Sverige kollar till dem, och att de är feta som julgrisar och har rena kläder och är nyrakade och har en banan i varje hand … Jag vill bara åka ner och undersöka saken själv. Om ryktena stämmer, att de faktiskt blir torterade där nere.« Nu var Kjell Jönsson, en av männens juridiska ombud, på väg ner för första gången, berättade Fredrik. Och en jurist från Fonden för
23
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 23
2013-07-02 14:15
mänskliga rättigheter, som hette Anna Wigenmark. Han ville också följa med. »Det behöver inte kosta så mycket.« Sven röstade för. Tyckte att man kunde chansa och gå vidare den här gången. Visst, det var en aning flummigt, och vanligtvis brukade han vara realisten i sällskapet. »Håller verkligen det här liksom?« Men om det nu fanns ett absolut förbud om att utvisa till tortyr, så måste det ju innebära att det skall följas. Dessutom fanns det saker i den här historien som onekligen verkade konstiga. KU-förhören 2002 hade visserligen friat regeringen från ansvar, men samtidigt hade det kommit fram saker som hade ökat mystiken kring händelsen. Tillsammans hade de också gjort ett program om Mehdi Ghezali för några år sedan. De hade rest i Ghezalis fotspår, och kunnat visa hur han hade kommit flyende från Tora Bora-området, trots att det var något som han själv hade bestridit. Sven hade rest till Pakistan och hamnat mitt i kriget mot terrorismen, och sett båda sidor av det. Pakistanska vapenfabriker, f anatiska antisemitiska mullor och amerikaner som åkte runt med feta sedelbuntar med dollar som betalades ut till de som kunde ange eller leverera en taliban. Människor som såldes till amerikaner, inte för att de var talibaner, utan för att människor plötsligt hade blivit en handelsvara. Arbetssituationen hade varit svår. Det hade varit skottlossningar hela tiden, och vapen överallt. Fotografen Jacek hade somnat inne i duschen på nätterna med vattnet på. För att det var det enda stället där han fick ro. Och Fredrik hade myntat uttrycket »Peshawar!« dem emellan. Som ett slags »Kom igen! Vi är ostoppbara!« Sven tänkte på det nu. Han tänkte på den pakistanska advokaten med brittisk Oxfordaccent som hade lutat sig fram över en kopp te och
24
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 24
2013-07-02 14:15
sagt att kriget mot terrorn inte var något annat än vilda västern, och »vi bekämpade inte britterna för att säljas som slavar av USA idag«. Han tänkte på den vita välklädda mannen som han hade mött några år tidigare på en strand på gränsen till Somalia. Mannen vars rykte hade sprungit före honom, som »mannen från CIA som letar efter islamister«. Sven såg på de andra två i rummet. »Den här avvisningen. Jag tycker att vi borde se om det går att ta reda på mer.« Joachim var fortfarande emot, men gick till slut med på att ändå föra fram förslaget till redaktionsledningen. »Fast jag är totalt osugen, bara så ni vet det. Sven, du gillar den här rädda världen-prylen. Fredrik, du älskar hela det här köret med kampen mot överheten, och internationella nätverk. Jag gör inte det. Jag vill bara komma in i en spännande historia. Och det här är fan inte spännande.« Dagen efter satt de med Kajsa Stål, chefen för Kalla fakta, och Fredrik Lundberg, som var redaktör. Fredrik Lundberg var skeptisk. »Det är inte helt klockrent. Man måste ha en massa förkunskap om diplomatiska garantier. Man måste först förklara för folk att det som har hänt är en konstig pryl, innan man kan berätta att det har hänt.« Kajsa höll med. Tyckte det var ett högst osäkert jobb, samtidigt som hon gillade den typen av grejer som man fick ta lite skit för i korridorerna efteråt. När folk inte riktigt fattade vad hon eller resten av redaktionen sysslade med. »Det kostar 5 000 spänn att få en turistcharter till Kairo, med hotellrum och allt, och jag är bara borta i fem dagar«, sa Fredrik. Sven och Joachim täckte upp.
25
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 25
2013-07-02 14:15
»Kom igen Kajsa. Två veckors research, bara för att se om det håller.« »Det ingår till och med frukost i hotellpriset«, försökte Joachim. »Två veckor, sa ni?« Trion nickade. Kajsa kunde inte säga när Trojkan hade blivit Trojkan, eller när deras hörn hade blivit ett hörn. Hon hade sett att det hade dykt upp lite möbler här och där, bokhyllor som bildade en gräns mot resten av redaktionen. Det var som med en hagtornshäck. En vacker dag såg man plötsligt bara att den hade blivit väldigt hög, och att man inte längre kunde se över till grannarna. Det fanns de som klagade. Tyckte att Trojkan, eller Ldb som andra kallade dem, isolerade sig för mycket från resten av redaktionen. Men Trojkan levererade, och Kajsa skulle hålla programmet vid liv med små resurser. På väggen satt fortfarande kartläggningen över mutade systembolagschefer som de hade gjort tillsammans med Fredrik Lundberg. Små, små fotografier i passformatsstorlek, så många att det var svårt att överblicka. Grävet om utfiskningen av torsken i Östersjön hade blivit jätte stort. Och emellanåt gjorde de mindre brödjobb för att hålla henne på gott humör. Någon speciellt homogen grupp var de heller inte. Fredrik i sina blåställsbyxor och sin fleeceväst såg snarare ut som om han var på väg ut för att slipa båten, än som en person som satt i ett kontorslandskap med centralvärme hela dagen. Kajsa hade hört honom föreläsa en gång för flera år sedan, och fascinerats av en journalist som inte riktigt var som andra journalister. Han lät mer som en expert och han hade stått och pratat om excelfiler och research på internet, som om han kommenterade en landslags26
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 26
2013-07-02 14:15
match som Sverige höll på att vända. Några år senare hade hon knutit honom till redaktionen. Han var inte populär hos alla. Fredrik var killen som tyckte att en helkväll på krogen var att ha en rejäl principdiskussion med dörrvakten, snarare än att gå in på stället och ta en öl. På samma sätt visste fotograferna att man lätt kunde fastna i gränskontrollen med sina prylar, eftersom Fredrik såg resor som ett utmärkt tillfälle att diskutera Schengen med holländska, tyska och franska passkontrollanter, som inte var lika roade. Teknik avdelningen på TV4 skydde honom, för att han var den sortens anställd som hade egna lösningar på det mesta. Om 99 procent hade Outlook, kom Fredrik Laurin och sa att han ville ha det där finska systemet, som är »jätte, jätte, jättebra«. Och så fick cheferna skriva på 14 papper, och så blev dataavdelningen galen. Från början hade trion varit en duo som bestod av Joachim Dyfvermark och Sven Bergman. Joachim hade börjat sin journalistiska bana som frisör. Han hade klippt folk och småpratat och tvättat hår, tills han en dag kände att han hade småpratat tillräckligt, och då hade han gått med i det militära istället. Haft en egen pluton tills han en dag kände att han ville vidare, ut i världen, och begett sig iväg på en längre resa. Han skrev brev hem från Australien och Fijiöarna, tills han en dag kände sig färdig även med resandet, men inte alls färdig med rapporterandet. Så när han kom tillbaka till Göteborg sökte han in på Journalisthögskolan. Van vid att alltid behöva ta sin plats, hittade han den också här. Som 15-åring hade han redan flyttat 15 gånger, med en mamma och pappa som alltid hoppades att gräset skulle vara grönare på nästa gräsmatta. Överlevnadsstrategin hos ett barn som hela tiden tvingas bryta upp satt fortfarande i. Han var snabb när det gällde att läsa av både 27
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 27
2013-07-02 14:15
människor och situationer, och hade tidigt kommit fram till att det var lättare att söka skydd bakom en hård mask i en ledarposition, än att gömma sig som en nykomling på en skolgård. Med sina 1,90 gällde det fortfarande i högsta grad. Sven Bergman var diplomaten av de tre. Och idealisten. En kille från Farsta som i sin ungdom hade varit hårdrockare med långt hår och ett peacemärke på jackan. Svens lätt hypokondriska läggning hade tagit sig uttryck tidigt i livet, då han som 9-åring tillsammans med sin kusin Christer sammanställde en lista över »likheter« dem emellan. Ont i hjärtat
Ont i ryggen
Svårt att andas
Ont i knävecken
Ont i armhålorna Tillfällig yrhet
Rörelserna blir mekaniska ibland Ibland är livet inte värt att leva
Denna tidiga melankoli hade han senare i livet bekämpat genom att bli en osedvanligt ihärdig typ. En sportig friluftsmänniska som åkte Vasaloppet och ordnade musikfestivaler och fjällvandrade och lärde sig flytande indonesiska. Den som sprängde lungorna för att h ålla i längst, bli först, och kvar sist, oavsett om det gällde jobb, fester eller resor. Om Fredrik hade sina båtar, hade Sven sina band. Guitongo, Gay Arne Experience och Wickham Fancy. (Det sista döpt efter en fiskefluga, precis som Deep Purple, eftersom flugfiske var en av hans stora hobbyer.) Journalistrollen hade aldrig varit något som han hade iden-
28
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 28
2013-07-02 14:15
tifierat sig med. Däremot hade tiden på en folkhögskola efter gymnasiet påverkat honom starkt. Mötet med lärarna som pratade om att man måste ta ställning här i livet. Sven hade packat ner en skriv maskin och en bandspelare i en ryggsäck, och tagit sig in till Östtimor med båt när flygplatserna stängdes. Han var en av de första väster länningar – och den första journalisten – som kom in i landet efter en stor massaker, där hundratals människor hade skjutits ihjäl på en kyrkogård, och där överlevande hade stuckits ihjäl med bajonetter av den indonesiska militären. Han rapporterade för Washington Post, och fortsatte sedan upp i bergen där han träffade präster som försökte göra motstånd. Prästerna gav honom långa namnlistor som de ville att han skulle försöka smuggla ut ur landet för att ta till FN, väl medvetna om att det var detsamma som att skriva under sina egna dödsdomar. Resorna i Östtimor och senare också Burma präglade honom. Mötena med människorna där ställde allt på sin spets, på samma sätt som i Peshawar. Machobilden av utrikesreportern hade han däremot aldrig levt upp till. Sven var killen i batiktröjor med ett stort skratt som såg ut som om han precis hade kommit tillbaka från en fisketur, och på fritiden var det fortfarande Farstapolarna som betydde något. Alla hade konstiga smeknamn som varken Fredrik eller Joachim lyckades lära sig. Mille, Guson, Stalle, Scharre, Kakan, Skalis, Pälsen, Radar och Bengetö. En egen värld som hade funnits där ända sedan barndomen. Om Dyfvermark var självsäker tydlighet, och Laurin ostoppbar energi, var Bergman trygghet och envishet. Var de överens om något, vilket de nästan alltid var, var de svåra att styra.
29
Sundström-Inlaga-Korr8-130702.indd 29
2013-07-02 14:15
Pressröster om Lena sundström: om Världens lyckligaste folk
en KaLL VinterKVäLL 2001 förs två män ut till ett väntande flygplan på Bromma flygplats. De har fått sina kläder uppskurna av maskerade män i rånarluvor, och barfota leds de ut till planet försedda med blöjor, overaller, handbojor, fotbojor och huvor. Dagen därpå torteras de av Mubarakregimens säkerhetstjänst i Egypten.
Lena sundström är författare och journalist. Hennes senaste bok Världens lyckligaste folk (2009) Augustnominerades och vann bland annat Guldspaden och Publicistklubbens Stora pris.
Två år senare börjar tre journalister nysta i historien om de två avvisade egyptierna och ett mystiskt flygplan med beteckningen N379P, som dyker upp på en rad platser runt om i världen där människor samtidigt verkar försvinna spårlöst. Spåren leder in i en värld med hemliga CIA-agenter, italienska åklagare och en flygflotta med exklusiva affärsplan som transporterar en mycket speciell typ av last. Spår är en dokumentär thriller och en spännande berättelse om tre journalisters ihärdiga sökande efter sanningen. Men framför allt är det en berättelse om världen efter den 11 september, om svenska tjänstemän som blundar med öppna ögon, och om en av de största politiska skandalerna i Sveriges moderna historia.
”Det är upplysande, kunnigt och välskrivet. Jag tvekar inte att säga att detta är en av årets viktigaste böcker.” håkan arvidsson, svenska dagbladet ”Världens lyckligaste folk förenar krönikörens rappa tillslag med antropologens fundersamhet. Lägg därtill Sundströms journalistiska fotarbete … och man har en vidunderlig kombination.” stefan jonsson, aftonbladet om Känns det fint att finnas en dag till? ”Hon är en av få skribenter som lyckas få en att tänka till kring det man tänkt till om tusen gånger förut.” resumé ”Lena Sundström får gärna fortsätta att leverera sina välriktade spottloskor. Det är upplyftande att någon orkar i en tid då många som tar plats i offentligheten hemfaller åt cynismen eller undviker det som skaver och smärtar på riktigt.” helsingborgs dagblad om saker jag inte förstår – och personer jag inte gillar ”Lena Sundström är smart, rolig, polemisk och radikal.” åsa linderborg, aftonbladet
Författarfoto: © Ola Kjelbye
ISBN 978-91-27-13398-3
Omslag: Vejde Gustafsson/ebdc 9 789127 133983
Spår_Cover.indd 1-5
2013-07-01 15.05