9789132159046

Flora Bella

Pi m

Kajsa

Saga

Elin

Mariella

GV3 Bästa vänner.indd 2

Laila

11-04-18 10.51.41

Bok tr e

Bästa vänner Titania Woods

Illustrerad av Smiljana Coh Översättning Carina Jansson

GV3 Bästa vänner.indd 3

11-04-18 10.51.41

Till Christopher

GV3 Bästa vänner.indd 5

11-04-18 10.51.41

Kapitel ett

”Hör upp, allihop!” Madam Kvickfot svävade framför Påskliljegrenens feer och rättade till sitt klarlila hår. ”I dag ska vi lära oss en ny dans. I dag ska vi lära oss att hitta varelser i nöd.”

Flora Fladderblom kastade en ivrig blick på sin bästa vän Bella. ”Glimrande!” viskade hon.

Det var alla feers plikt att ta hand om naturen, men som förstaårselever hade Flora och hennes vänner ännu inte fått många chanser att göra det.

Bellas mörkblå ögon lyste. ”Jag undrar om vi verkligen kommer att få hjälpa någon i nöd?”

7

GV3 Bästa vänner.indd 7

11-04-18 10.51.41

En ilning av upphetsning for genom Floras vingar. ”Åh, hoppas det! Jag skulle så gärna vilja berätta om det för mina föräldrar.”

Floras föräldrar var läkarfeer, och det var Floras högsta önskan att följa i deras vingslag när hon blev äldre. ”Ställ er i en ring!” ropade madam Kvickfot och viftade med sina smala armar. ”Skynda, skynda!”

Madam Kvickfot hade sina danslektioner i en förtrollad svampcirkel nära skogen. Bakom dem stod den stora eken som var Glittervingsskolan, lysande av höstfärger med röda, gyllene och orangeskimrande blad. Trädstammen var prickig av hundratals små fönster och de stora dubbeldörrarna längst nere vid roten såg blanka och välkomnande ut.

Påskliljegrenens feer ställde sig i en ring och höll varandra i handen. ”Blomsterpositionen!” Madam flög upp i luften så att hennes spindelvävsklänning fladdrade.

Feerna fällde ut sina vingar så att spetsarna rörde vid varandra. Flora kramade Bellas hand.

8

GV3 Bästa vänner.indd 8

11-04-18 10.51.42

På andra sidan ringen såg hon sin vän Kajsa stå och studsa på tårna, och hon log brett. Kajsa älskade att prova nya saker!

Madam knäppte sina händer och sjönk långsamt ner på marken igen. Hennes röst var låg och allvarlig. ”Den här dansen skiljer sig väldigt mycket från de andra ni har lärt er. Det är en väldigt viktig dans!”

Hon såg sig omkring i ringen med bister min.

Flora svalde hårt. Alla feflickorna stod blickstilla och tittade på sin lärare.

Till slut nickade madam. ”Blunda nu, allihop.”

Flora slöt ögonen och lyssnade noga när madam fortsatte prata. ”Ni måste koncentrera er tillsammans för att höra om det finns några varelser i nöd i närheten – och dansens magi gör att ni kommer att förstå dem, om de svarar. Nu … två skutt till vänster, två skutt till höger, buga, snurra och upp.”

De började dansa. Luften verkade vibrera av gnistor när magin började samlas. ”Och upp!” sa madam.

9

GV3 Bästa vänner.indd 9

11-04-18 10.51.42

Feerna steg upp i luften med mjukt surrande vingar. ”En gång till”, sa madam. ”Koncentrera er!” Är det någon som behöver vår hjälp? tänkte Flora medan hennes fötter rörde sig i luften.

De upprepade dansen om och om igen.

Magin växte tills det kändes som om tusentals pyttesmå bubblor virvlade omkring dem – och dansen bara fortsatte. Skulle det inte hända något mer?

Finns det någon varelse där ute som behöver vår hjälp? tänkte Flora igen och koncentrerade sig mer än någonsin. Vi vill hjälpa er!

Plötsligt hörde hon något – en liten, rädd röst inne i huvudet. Ja! ropade den. Hjälp mig, snälla! Flora flämtade till och släppte nästan Bellas hand.

Var är du? tänkte hon ivrigt.

I skogen! svarade den lilla rösten. Snälla, hjälp mig!

Vi ska! tänkte Flora så högt hon kunde. Oroa dig inte, vi kommer! ”Avbryt dansen!” ropade madam plötsligt. ”Landa, allihop!”

10

GV3 Bästa vänner.indd 10

11-04-18 10.51.42

Flora spärrade upp ögonen. Hon och Bella tittade på varandra när de sjönk ner på marken. ”Hörde du det också?” viskade Flora.

Bella nickade med stora ögon. ”Den lät så rädd! Vad var det?” ”Du får gärna fråga”, sa madam Kvickfot, som hade hört henne. Hon skakade bekymrat på huvudet. ”Åh, det här var olyckligt. Men det är en läxa ni alla måste lära er någon gång.

Vem kan tala om för mig vad det var för röst vi hörde?”

Alla stirrade tomt på henne. En stor humla surrade förbi i tystnaden.

Till slut räckte Pim upp handen. ”Var det en fågel?” ”Nej, ingen fågel”, svarade madam.

Feflickorna tittade förvånat på varandra. Pim brukade alltid ha rätt. ”Det var något otäckt, något hemskt!” En rysning for genom madams silvervingar. ”Kära barn … rösten ni hörde kom från en geting!”

En geting! Alla drog förfärat efter andan.

Flora kände sig som om någon hade hällt en hink kallt vatten över henne. De stora geting­ 11

GV3 Bästa vänner.indd 11

11-04-18 10.51.43

Skogen krigen hade tagit slut för många hundra år sedan, men feerna hade aldrig glömt de fruktansvärda saker getingarna hade gjort.

Madam nickade bistert. ”Ja, en geting. Nu vet ni hur de låter. Glöm aldrig det! Den rösten ska ni akta er för.”

Flora bet sig i läppen när hon tänkte på den svaga rösten som vädjat om hjälp. Kanske hade det varit en geting, men den hade låtit så ensam och rädd. Hon räckte långsamt upp handen. ”Vad är det, Flora?” Madam klappade på sitt lila hår. ”Ska vi … Ska vi inte hjälpa den?” frågade Flora.

12

GV3 Bästa vänner.indd 12

11-04-18 10.51.43

Madam spärrade upp ögonen. Hon öppnade munnen och stängde den igen.

Flora svalde hårt. ”Jag menar … Jag vet att det är en geting och så, men den är skadad. Den är där ute i skogen någonstans och …” ”Tystnad!” skrek madam och slog händerna för öronen. ”Vi hjälper inte getingar! Ingen fe har hjälpt en geting på tusen år – de är lömska, vidriga varelser.”

Floras vingar kändes klibbiga. Alla stirrade på henne med stora, förfärade ögon. Till och med Kajsa såg orolig ut. ”Jag tänkte bara … Vi ska ju hjälpa naturen …” stammade Flora. ”Inte den sortens natur”, snäste madam. ”Inte ett ord till nu, Flora! Ta varandras händer alli­ hop, så dansar vi den glada vind-dansen för att blåsa bort de här otäcka tankarna.”

De dansade den glada vind-dansen, men den munt­rade inte upp Flora särskilt mycket – inte ens när den friska vinden kittlade hennes vingar och tår. När de flög tillbaka till skolan efter ­lektionen kastade hon en blick över axeln, mot skogen, och undrade var getingen var. Om den 13

GV3 Bästa vänner.indd 13

11-04-18 10.51.43

kanske var allvarligt skadad?

Bella petade till henne med ena vingen. ”Du tänker väl inte fortfarande på den där getingen, Flora?”

Flora tvekade. ”Men den är ju skadad …” ”Åh, Flora!” Bella gjorde en grimas. ”Den låtsades säkert bara vara skadad, för att lura oss!

Man kan inte lita på getingar, det vet alla.” ”Kanske det”, sa Flora osäkert.

De flög in i skolan med resten av feflickor­na från Påskliljegrenen. Inne i stammen var Glitter­ ving som ett högt torn av gyllene ljus, med feer som for in och ut ur de många grenarna. ”Nu har vi älvstoftslektion!” hojtade Bella. ”Kom!” De susade uppåt med fladdrande vingar. Älvstoftslektionerna ägde rum nära toppen av trädet, och det var alltid svårt att hinna dit i tid efter danslektionen.

Flora vek av åt vänster för att inte krocka med en grupp svävande tredjeårselever. ”Men lyssna på mig, Bella!” flåsade hon. ”Tänk om den inte låtsades? Tänk om den verkligen behöver hjälp?”

Bella skakade på huvudet. ”Då kan en annan 14

GV3 Bästa vänner.indd 14

11-04-18 10.51.43

geting hjälpa den. Allvarligt talat, Flora, vad är det med dig? Tänk på de stora getingkrigen!”

Flora suckade. ”Ja, du har nog rätt.” ”Jag vet att jag har rätt!” skrattade Bella och himlade med ögonen.

Med ett snabbt skutt landade de på kanten utanför lektionssalen. Flora slätade ut sitt vindrufsiga, rosa hår och fladdrade fram till en av de fläckiga svampstolarna.

Bella satte sig bredvid henne och de båda feflickorna log mot varandra. De hade varit bästa vänner sedan första terminen på Glitter­ ving, och Flora visste att Bella var väldigt klok och rättvis.

Hon har rätt, tänkte Flora. Jag ska glömma den där getingen.

Bella var också en av de sötaste feflickorna på skolan, med sitt midnattsblå hår och sina guldoch silvermönstrade vingar. Flora kände sig ofta väldigt slätstruken bredvid henne. Floras vingar var bara tråkigt ljuslila! ”Det där var en glimrande danslektion, eller hur?” Kajsa svepte in i rummet och landade med en duns. ”Prata med en geting – usch!”

15

GV3 Bästa vänner.indd 15

11-04-18 10.51.44

GV3 Bästa vänner.indd 16

11-04-18 10.51.44

Hon ryste i hela kroppen, och flera av feflickorna skrattade. De unga feflickorna bodde tillsammans i Påskliljegrenen och alla hade på sig gula eller vita påskliljeklänningar, och skolans käcka ekbladsmössor.

Fröken Gnista kom in och alla satte sig på sina platser. ”God morgon”, sa hon med sin torra röst. ”I dag ska vi prata om hur man använder älvstoft i mörker.”

Flora stönade lågt när hon tog upp sitt rosa blombladsblock för att kunna anteckna. Hon längtade till nästa år, när de faktiskt skulle få använda älvstoft i stället för att bara prata om det! ”Då så.” Fröken Gnista fällde ihop sina smala, vita vingar på ryggen och tittade strängt på klassen. ”Även om älvstoft glöder i mörkret, är det bara för att det reflekterar månskenet. Så om det inte finns något månsken måste ni lära er …”

Floras snigelpenna rörde sig allt långsammare över blombladsblocket när hon tänkte på getingen som vädjat om hjälp.

Nej, tänkte hon bestämt. Bella har rätt. Det 17

GV3 Bästa vänner.indd 17

11-04-18 10.51.44

var bara ett trick. Hon drog ett djupt andetag och började skriva igen.

Storgrenen var den största grenen i skolan – en lång, bred sal med mossgröna bord och ­fläckiga svampstolar. Olika blommor hängde över borden så att Storgrenen liknade en vårträdgård, sprudlande av färg. Lysmaskslampor vajade i taket och välvda fönster släppte in solljuset.

Till middag den kvällen fick de en knap­rig höstnötskaka, som serverades med en söt nektar­ sås. Feflickorna mumlade uppskattande när skolans fjärilar flög in i Storgrenen och försiktigt ställde ner ett ekbladsfat på varje bord.

Flora älskade nötkaka, men av någon anledning hade hon ingen aptit. Hon kastade en blick mot fönstren. Det började skymma ute.

Blev det väldigt mörkt i skogen? undrade hon. ”Vad är det, Motsats?” frågade Kajsa från andra sidan bordet.

Flora tvingade fram ett leende. ”Ingenting.”

Kajsa hade ljuslila hår och rosa vingar, medan Flora hade rosa hår och ljuslila vingar – det var därför Kajsa hade gett henne smeknamnet 18

GV3 Bästa vänner.indd 18

11-04-18 10.51.45

Motsats. De två feflickorna hade varit bästisar i början och var fortfarande goda vänner, även om Flora hade lärt sig att Kajsa inte var särskilt pålitlig! ”Du deppar väl fortfarande över den där getingen”, hånskrattade en fe med spetsigt ansikte som satt vid ena änden av bordet.

Mariella! Flora bet sig i tungan. ”Passa dig!” sa Kajsa ilsket. ”Glöm inte vad som hände förra terminen!”

Förra terminen hade alla förstaårselever slutat prata med Mariella, när Flora och hennes vänner kom på att hon hade spelat Bella ett fult spratt.

Mariella blev röd i ansiktet. Hon slog ihop sina ljusgröna vingar och tittade ner i sin ekollon­ mugg med rynkad panna.

Hennes vän Laila, som satt bredvid henne, pep: ”Men Mariella har inte gjort någonting – det var ju Flora! Tänk att vilja hjälpa en geting! Det skulle bara en riktig getinghjärna komma på!”

Laila skrattade högt åt sitt eget skämt. Mariella fnissade och kastade med sitt silver­gröna hår.

Resten av flickorna runt bordet satt tysta.

19

GV3 Bästa vänner.indd 19

11-04-18 10.51.45

Flora blev varm om kinderna. Även om ingen tyckte om Mariella och Laila, så märktes det att de andra höll med dem. ”Åh, lägg av – hon tyckte bara synd om den”, sa Bella. ”Det gjorde jag också, tills jag fick reda på vad det var.”

Pim flaxade tveksamt med sina gula vingar. ”Ja, men ändå …” ”Man kan aldrig lita på en geting!” insköt Saga, en ivrig feflicka med silverfärgat hår.

Hennes stora ögon blev alldeles runda, och hon sänkte rösten. ”Min pappa säger att …” ”Kan alla bara sluta!” avbröt Flora. ”Jag har inte hjälpt någon geting, och jag tänker inte göra det!” ”Ja … okej då”, sa Kajsa och flinade brett.

Alla skrattade och Flora kände att hon började slappna av. Plötsligt var hon utsvulten. Hon tog upp sin nötkaka och tog ett bett. Klart att hon inte skulle hjälpa en geting! Det var bara dumheter.

Efter middagen svävade fröken Glimma, skolans rektor, upp över plattformen längst fram i 20

GV3 Bästa vänner.indd 20

11-04-18 10.51.45

Storgrenen. ”Hör upp, är ni snälla!” ropade hon och klappade i händerna. Hennes regnbågs­vingar skimrade som opaler i skenet från lysmask­lam­ por­na.

Alla vände sig mot henne med förväntansfull min.

Fröken Glimma log. ”Jag har en sak att berätta”, sa hon med sin starka, låga röst. ”Vi ska ha ett speciellt projekt den här terminen, och vi vill att hela skolan ska delta.”

En upprymd ilning for genom hela grenen.

Fröken Glimma höll upp händerna för att be om tystnad. Hennes vita hår såg ut som ett fluffigt moln.

Frö

GV3 Bästa vänner.indd 21

k e n G l i m ma

11-04-18 10.51.45

”Vi vill att alla elever ska bidra med någonting som gör skolan bättre”, fortsatte hon. ”Ni kan skriva en sång, tillverka någonting, hitta på en ny förtrollning – vad ni vill! Men ni måste välja någonting som gör vår kära skola ännu bättre.” Hennes ögon glittrade när hon såg sig omkring. ”Ni har två veckor på er”, sa hon. ”Sedan ska vi ha en tävling, och de tre bästa projekten från varje årskurs kommer att belönas med ett glitterpris till sin gren.”

Fröken Glimma sjönk ner på plattformen igen. Ivriga samtal bröt ut överallt i Stor­ grenen.

Kajsa studsade på sin stol och flaxade med vingarna. ”Glimrande! Jag ska hitta på en ny dans. Madam kommer att älska den!”

Pim såg fundersam ut. ”Jag tror att jag ska skriva om Glittervings historia”, sa hon. ”Det finns säkert jättemycket intressant i biblioteket!

Vad ska du göra, Flora?”

Flora skakade på huvudet. ”Jag vet inte än.”

Alla fortsatte prata, och efter en stund upptäckte Flora att Bella såg bekymrad ut. ”Vad är det?” viskade hon.

22

GV3 Bästa vänner.indd 22

11-04-18 10.51.46

Bella suckade. ”Åh, jag är inte bra på sådana här saker! Alla kommer att hitta på bättre projekt än jag. Ni är så smarta, allihop.”

Flora började skratta, men avbröt sig när hon förstod att Bella menade allvar. ”Men det är vi inte!” protesterade hon. ”Det är bara Pim som är riktigt smart, resten av oss är helt vanliga. Du är minst lika smart som vi!”

Men det syntes att Bella inte var övertygad.

Flora gned sina ljuslila vingar mot Bellas guldoch silvermönstrade. ”Jag kan hjälpa dig”, föreslog hon. ”Om du verkligen är orolig, menar jag.”

Bellas ansikte lyste upp av lättnad. ”Vill du verkligen det? Åh, Flora, det vore glimrande!” ”Klart att jag vill”, sa Flora. ”Ta det lugnt bara, vi gör det tillsammans!”

När feflickorna gjorde sig i ordning den kvällen stod Flora och tittade ut genom fönstret i Påskliljegrenen. Under den månbelysta himlen såg hon skogens svarta siluett. Var getingen kvar där ute någonstans? Flora ruskade otåligt på sig.

Varför tänkte hon fortfarande på den?

23

GV3 Bästa vänner.indd 23

11-04-18 10.51.46

”Lysmaskarna ska vara släckta om två minuter!” ropade deras husmor, fru Svävare.

Hennes tunga fotsteg ekade när hon klampade runt i grenen. ”Flora! Du har inte ens bytt om till nattlinne, din lilla tokfe! Skynda på, flaxfia!” ”Förlåt, fru Svävare!” Flora drog snabbt på sig sitt spindelvävsnattlinne och hoppade i säng.

Den gula påskliljan i taket gungade lätt. ”God natt, Flora”, sa Bella sömnigt från sängen intill. Hennes långa hår bredde ut sig över bomullsfrökudden som en äng med blåklockor.

Flora drog upp blombladstäcket till hakan. ”God natt, Bella.” ”Lysmaskar, släck!” befallde fru Svävare. ”God natt, kära barn!” Det blev mörkt i Påskliljegrenen när fru Svävare gled ut och stängde dörren bakom sig.

Flora vred på sig i sängen och försökte hitta en bekväm ställning. Vad var det med henne?

Allt var precis som det skulle vara. Hennes mosssäng var skön och mysig. Hennes bästis låg bredvid henne, och på nattdukssvampen log 24

GV3 Bästa vänner.indd 24

11-04-18 10.51.46

teckningen av hennes familj mot henne i månskenet.

Varför var hon ändå så bekymrad?

25

GV3 Bästa vänner.indd 25

11-04-18 10.51.47

Kapitel två

Getingen kurade ihop sig under en omkullfallen trädstam och huttrade i den kyliga höstnatten.

Han längtade efter att flyga hem till sin familj, men kunde inte. En av hans vingar låg böjd och tillknycklad mot hans randiga rygg.

Getingen var väldigt ung – bara en baby, faktiskt – och han fick tårar i ögonen. Natten var så mörk och han var alldeles ensam. Vad hade hänt med de vänliga rösterna som hittat honom i morse? En av dem hade låtit särskilt snäll, och sagt att de skulle komma och hjälpa honom.

Men ingen hade kommit.

26

GV3 Bästa vänner.indd 26

11-04-18 10.51.47

En uggla hoade någonstans i skogen och getingen darrade. Vad i hela getingriket skulle han ta sig till? Hans föräldrar visste inte var han var – ingen visste.

Sedan kom han på det. Rösterna hade hittat honom, så han kanske kunde hitta dem, om han försökte! Getingen slöt ögonen och koncentrera­de sig så mycket han kunde. Hjälp mig! Snälla! Jag är här i skogen! Jag behöver hjälp!

Ingenting hände, men getingen vägrade ge upp. Han ansträngde sig ännu mer, lät sina tankar ropa till den snälla rösten som hade lovat att hjälpa honom.

Månen rörde sig långsamt över himlen medan natten passerade.

Hjälp mig! Snälla!

Flora vaknade med ett ryck. Getingen! Den ropade på henne, bad om hjälp. Men nej, den kunde inte ropa på henne – getingar hade ingen magi. Det hade bara varit en dröm.

Flora rynkade osäkert pannan. Det hade känts så verkligt …

Sluta! intalade hon sig. Det var bara en dröm.

27

GV3 Bästa vänner.indd 27

11-04-18 10.51.47

Du är verkligen en getinghjärna om du blir upp­ rörd över en sådan sak! Hon drog upp täcket över öronen, blundade och försökte somna om.

Hör du mig inte? Hjälp, snälla! Jag är i skogen!

Flora flämtade och spärrade upp ögonen igen.

Hon hade inte inbillat sig. Rösten ropade verkligen på henne.

Med bultande hjärta satte hon sig upp och tittade ut genom fönstret.

Det hade börjat ljusna, men stjärnorna syntes fortfarande på himlen. Ingen skulle stiga upp än på en stund. Hon skulle hinna leta upp getingen, om hon skyndade sig!

Flora började dra av sig täcket. Sedan såg hon Bellas sovande gestalt och tvekade. Bella skulle inte förstå. Ingen skulle förstå.

Hjälp …

Rösten hördes igen, svagare den här gången.

Flora bestämde sig. Snabbt men försiktigt, för att inte väcka någon, klädde hon på sig och lade kudden under täcket så att det skulle se ut som om hon låg kvar, om fru Svävare tittade in.

Flora tryckte upp dörren och slank ut ur Påskliljegrenen. Ett ögonblick senare kasade hon 28

GV3 Bästa vänner.indd 28

11-04-18 10.51.47

ner genom den mörka trädstammen, förbi tysta grenar med sovande feer.

Halvvägs ner hejdade hon sig och svävade på stället. Hur skulle hon ta sig ut? De stora dubbeldörrarna var ju låsta på natten! Plötsligt mindes hon att det fanns ett trasigt fönster i blomsterkraftssalen. Fröken Kronblad hade klagat på det för bara någon dag sedan.

Flora dök ner genom mörkret och gjorde en skarp sväng in i en gren. Blomsterkraftssalen låg i en egen gren en bit längre ner. Åh snälla, låt dörren vara olåst! Hon landade på kanten, torkade händerna på påskliljekjolen och kände på dörren, som genast gled upp.

Flora andades ut och skyndade sig in i den månbelysta salen, halvt flygande och halvt springande.

Vilket fönster var det? Flora lät blicken glida över raden med fönster och gick vidare in i grenen. Där var det! Ett ögonblick senare ryckte hon försiktigt i fönsterhaken. Den var inte lagad än, och fönstret öppnades på vid gavel. Kall nattluft svepte in i rummet.

Flora svalde hårt. Borde hon verkligen göra det 29

GV3 Bästa vänner.indd 29

11-04-18 10.51.48

här? Att lämna skolan mitt i natten var strängt förbjudet – hon och hennes vänner hade råkat i allvarlig knipa för att de hade gjort det förra terminen. Sedan tänkte hon på rösten igen och insåg att hon inte hade något val. Hon flaxade upp och klämde sig ut genom det trånga fönstret.

Flora svävade utanför fönstret, nästan halvvägs upp på trädstammen. Skogen låg mörk på andra sidan fälten. ”Okej”, mumlade hon. ”Jag vet inte var du är eller hur jag kan hjälpa dig, men jag ska försöka!”

Hon drog ett djupt andetag och flög mot skogen så fort hon kunde.

Skogen verkade bli mörkare och mer skrämmande ju närmare hon kom. Flora hejdade sig i skogsbrynet och bet sig i läppen. Hur skulle hon någonsin kunna hitta en liten geting i en så stor skog?

Hjälp! Hjälp mig!

Flora snurrade runt i luften och lyssnade spänt. Rösten kom från det hållet! Hon dök in i skogen och flög snabbt mellan träd och buskar.

30

GV3 Bästa vänner.indd 30

11-04-18 10.51.48

GV3 Bästa vänner.indd 31

11-04-18 10.51.49

Rösten ledde henne till skogens djupa, mörka hjärta. Plötsligt mindes Flora vad Bella hade sagt, och hennes vingar blev iskalla. Hade getingen lurat henne till den här avskilda platsen för att göra henne illa?

Hjälp mig!

Flora snurrade runt igen och kisade mot träden och buskarna omkring sig. Rösten kom från den där nedfallna trädstammen! Hon svalde hårt och tittade in i mörkret. Vågade hon? Tänk om hennes vänner hade rätt?

Sedan hörde hon ett svagt, snyftande ljud.

Flora spärrade upp ögonen. Getingen grät!

Hon fylldes av medkänsla, susade fram till trädstammen och landade prydligt på marken. ”Hallå, är du där?” ropade hon. ”Snälla, gråt inte! Jag är här för att hjälpa dig!”

Ett svagt snörvlande hördes, följt av ett prasslande läte. Plötsligt kom den krypande mot Flora i månskenet – en liten getingbaby med en bruten vinge. ”Åh!” flämtade Flora. Hon sjönk ner på knä bredvid getingen. ”Stackars liten!”

Getingen buffade på hennes hand och surrade 32

GV3 Bästa vänner.indd 32

11-04-18 10.51.49

svagt. Flora kände hans lättnad lika tydligt som om den hade varit hennes egen. Och i det ögonblicket visste hon att hennes hjärta var förlorat.

Getingen var hennes ansvar nu, och hon skulle aldrig svika den. ”Men vad ska jag ta mig till med dig?” viskade hon och klappade getingbabyn på huvudet. ”Jag kan ju inte bara lämna dig här!”

Hon tittade upp mot himlen. Det hade ljusnat nu.

Hon måste tillbaka till skolan innan alla vaknade! ”Jag ska gömma dig någonstans nära skolan”, sa hon till getingen. ”Jag vet ett jättebra ställe.

GV3 Bästa vänner.indd 33

11-04-18 10.51.49

Sedan ska vi se om jag kan få din vinge att läka.”

Men hur skulle hon klara av det ensam? Hon gick ju bara första året!

Flora sköt ifrån sig sina tvivel, lade armarna om getingbabyn och lyfte upp den.

Han surrade till och klamrade sig fast vid henne med sina smala små ben medan hans friska vinge flaxade oroligt. ”Såja”, sa Flora. ”Var inte rädd. Jag ska bara bära dig tillbaka till skolan.”

Getingen tystnade och Flora skyndade sig tillbaka samma väg som hon hade kommit. När hon kom fram till Glitterving såg hon till sin lättnad att det fortfarande var mörkt i alla fönster.

Hon bytte grepp om getingbabyn i sin famn och flög runt till baksidan av skolan. Där fanns en liten dal med en obebodd trädstubbe som Bella och Flora hade hittat en gång. Tidigare hade stubben varit en skogsvaktarstuga, men nu hade ingen bott där på många år.

Stubben var halvt skymd bakom högt gräs.

Flora flög mellan stråna och in genom dörröppningen.

34

GV3 Bästa vänner.indd 34

11-04-18 10.51.49

Inne i stubben var det mörkt och lite sjaskigt, men torrt och ganska mysigt. Med en suck av lättnad släppte Flora ner getingbabyn på mosssängen i ena hörnet. ”Sådär”, sa hon. ”Här får du det bra, eller hur?”

Getingen kurade belåtet ihop sig och surrade för sig själv. Flora såg sig omkring och upptäckte en gammal valnötshink. ”Jag kommer strax!” sa hon till getingen.

Hon tog upp hinken och flög snabbt ner till dammen, där hon fyllde hinken med vatten.

Sedan flög hon tillbaka och ställde hinken bredvid getingen. Han drack tacksamt en lång stund, flaxade med sin friska vinge och kurade sedan ihop sig igen med ett belåtet surr. ”Okej”, sa Flora. ”Får jag ta en titt på din vinge?”

Hon undersökte den skadade vingen i det svaga ljuset, och hennes mod sjönk. Den var illa bruten. Getingen tittade ängsligt på henne när hon försiktigt petade och klämde. ”Åh, jag kan säkert laga den åt dig!” sa Flora och försökte dölja hur orolig hon var. ”Jag måste bara … forska lite först.”

35

GV3 Bästa vänner.indd 35

11-04-18 10.51.50

Randig Getingbabyn såg lättad ut. Han surrade och kröp upp i Floras knä. Det svaga gryningsljuset strömmade in genom hål i taket och lyste upp hans gula och svarta ränder.

Flora smekte hans mjuka rygg. ”Du måste ju få ett namn, eller hur?” sa hon. ”Eller har du redan ett?”

Getingen slutade surra och tittade oförstående på henne.

Flora flinade. ”Okej, låt mig tänka … Jag vet!

Jag ska kalla dig Randig!”

Randig verkade tycka om sitt nya namn. Han 36

GV3 Bästa vänner.indd 36

11-04-18 10.51.50

surrade högt och kittlade Flora i ansiktet med sin friska vinge.

Hon skrattade. ”Okej, Randig får det bli!”

Plötsligt insåg Flora att det inte längre var lika mörkt inne i stubben. Getingar också, det var nästan morgon!

Hon reste sig tvärt. ”Jag måste gå nu – men jag kommer tillbaka senare med lite mat!”

Getingen tittade bekymrat på henne. ”Lugn bara, jag kommer tillbaka”, sa Flora. ”Men jag måste gå nu.”

Förstod han? Det var svårt att veta. Flora gav honom en sista klapp på ryggen och flög ut ur stubben. Hon hejdade sig bara för att rätta till gräset framför ingången innan hon susade tillbaka till skolan så fort hon kunde. ”Jag har funderat över vårt projekt”, sa Bella vid frukosten. Hennes blå ögon glittrade av iver. ”Vi kan göra en bonad.” ”Eh … En bonad?” Flora tittade på ekbladsfatet med frökakor och rynkade pannan. Hon undrade stilla vad getingar brukade äta? ”Ja, det blir glimrande!” Bella hällde upp 37

GV3 Bästa vänner.indd 37

11-04-18 10.51.50

morgondagg ur en mandelskalskanna. ”Jag tänkte att vi kan beskriva feernas historia.

Ingenting svårt som det Pim gör, alltså, bara en bildberättelse med mycket glitter och glans. Vad tror du?” ”Hm? Åh! Ja, det låter jättebra.” Flora försökte se ut som om hon hade lyssnat noga.

På andra sidan bordet såg hon Kajsa droppa honung över sina frökakor. Just det, tänkte hon och lyste upp. Getingar tyckte väl om sötsaker?

Bella slog ihop sina vingar. ”Flora … Är allt som det ska?”

Flora ryckte till och nickade bestämt. ”Allt är bra!”

Bella gav henne en underlig blick. ”Du verkar lite … tankspridd.” ”Åh, jag är bara trött.” Floras ljuslila vingar fladdrade och hon gäspade stort. Hon behövde inte anstränga sig för att verka trött. Hon hade knappt hunnit krypa ner i sängen igen förrän fru Svävare kommit till Påskliljegrenen för att väcka dem. ”Åh.” Bella tittade ner i knäet. ”Jaha … jag tänkte bara att jag skulle berätta om min idé.

38

GV3 Bästa vänner.indd 38

11-04-18 10.51.51

Men den är väl inte särskilt bra.”

Flora fick dåligt samvete och kramade sin väns arm. ”Den är jättebra! En bonad låter som en glimrande idé, Bella! Det kommer att bli hur roligt som helst att göra den.”

Bella log blygt. ”Tycker du verkligen att det är en bra idé? På riktigt, alltså?” ”Ja, på riktigt”, försäkrade Flora. ”Det låter helt glimrande! Det kommer att bli det bästa projektet av alla, jag lovar!”

Bella såg lycklig ut när hon knaprade på sin frökaka. ”Var tror du att vi kan få tag på material?” undrade hon. ”Jag tänkte att fru Svävare kanske kunde hjälpa till …”

Flora försökte låta bli att tänka på geting­ babyn medan hon pratade med Bella om bonaden. Det var inte lätt. Hennes tankar återvände till honom hela tiden, där han låg ensam och skadad i den gamla stubben. Hade han förstått att hon skulle komma tillbaka?

En ström av färgglada fjärilar svepte in i Storgrenen och virvlade upp luften med sina vingar. Flora reste sig upp samtidigt som alla andra och försökte se oberörd ut när fjärilarna 39

GV3 Bästa vänner.indd 39

11-04-18 10.51.51

dukade av. Hon låtsades svälja sin sista klunk morgondagg och stod kvar vid bordet med bultande hjärta.

När hon var säker på att ingen tittade nappade hon snabbt åt sig honungsburken och lade ner den i sin blombladsväska. Hon hängde väskan över axeln och fladdrade fram till Bella, som stod i kö med de andra och väntade på att flyga iväg. Vilken tur! Hon hade klarat det. ”Är du hungrig?” frågade en hånfull röst.

40

GV3 Bästa vänner.indd 40

11-04-18 10.51.51