9789129674156

Peter Pohl

•

Kinna Gieth

•

Gieth

Två tjejer springer efter bussen till skolan. Cilla och Tina heter de.

Enäggstvillingar är de och ska fylla fjorton år i sommar. Men det får Cilla inte vara med om – hon kommer snart att bli påkörd och dödas. Detta är berättelsen om Tina som blev kvar, tvungen att försöka stå upprätt i livet utan Cilla. Men hur går man vidare när man ser sin syster varje gång man tittar i spegeln?

Pohl

Det är det vidrigaste som har hänt mig, och jag berättar det med en gång, för det här är inte menat att vara en spännande story med ett fiffigt slut som måste hållas hemligt till sista sidan. Jag som berättar är Tina, men jag vet att jag inte kommer orka berätta om ”mig”, så därför säger jag ”hon” i stället.

En tidlös beskrivning av bottenlös sorg, men också om kärlek och hopp. Genom åren har Jag saknar dig, jag saknar dig blivit något av en kultbok bland unga. Den vann Augustpriset 1992 och Deutscher Jugendliteraturpreis 1995. Filmen är här 2011.

”Det är helt enkelt den bästa ungdomsbok, kanske den bästa bok överhuvudtaget, som jag har läst på länge, länge.”

Vasabladet

”Varje rad i boken känns äkta. Personer lever och övertygar.

En stark läsupplevelse.”

Bibliotekstjänst

”En skakande roman med lika tvära kast som tonårs­tidens egna, mellan sorg och glädje, förtvivlan och livslust.”

Ur vinstmotiveringen till Augustpriset 1992

ohl_Jag saknar dig.indd 3

Peter Pohl

•

Kinna Gieth

Jag saknar dig, jag saknar dig!

2010-06-17 16.26

ohl_Jag saknar dig.indd 4

Läs mer om Peter Pohl på www.rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text: Peter Pohl och Kinna Gieth 1992 © Omslag: GötaFilm AB, Garagefilm International AB, Olle Lundquist AB Foto: Maria Fäldt Omslagsform: Anders Bergström Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-29-67415-6 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

2010-06-17 16.26

Nu är det april månad och hemma i Rosengården sitter två flickor, Cilla och Tina heter de. Enäggstvillingar är de och ska fylla fjorton år i sommar. Men det får Cilla inte vara med om – hon kommer snart att dödas i en trafikolycka. Det är det vidrigaste som har hänt mig, och jag berättar det med en gång, för det här är inte menat att vara en spännande story med ett fiffigt slut som måste hållas hemligt till sista sidan, utan det handlar om Tina som blev kvar, tvungen att försöka stå upprätt och hålla balansen i livet utan Cilla. Och jag som berättar är Tina, men jag vet att jag inte kommer att orka berätta om ”mig”, så därför säger jag ”hon” i stället.

Egentligen heter de inte Cilla och Tina, utan Cilibelle och Martinelie. Det var de namn de fick när de föddes i Frankrike för snart fjorton år sedan, namn som kanske duger när man bor i Frankrike, men som absolut inte fungerar här i landet. Hit kom de när de var två år. Pappa Albert (som då uttalades Allbäär men numera får uttalas som det stavas utan att han tar illa upp) tog med sig tvillingarna och lämnade Frankrike när deras mamma dog i cancer. Det där är ingenting

ohl_Jag saknar dig.indd 9

9

2010-06-17 16.26

som de minns, så det kan berättas utan att det gör ont.

De har ett fotografi på sin mamma, och de vet att det vackra ansiktet på bilden är hon, deras mamma, men hon själv har bleknat bort ur minnet, ingenting finns kvar av hennes röst, inte ens de sjungande skratten som Albert säger att hon så gärna strödde omkring sig, inget minne av hur hon rörde vid sina flickor, lyfte dem, kysste dem och ledde dem vid handen. Ingenting mer än ett ansikte på en bild.

Att Albert Dubois flyttade just hit hade att göra med att hans mammas släkt kom härifrån en gång i tiden.

Men framför allt så klaffade det på något sätt med hans arbete. Han skulle ändå förr eller senare ha flyttat.

Nu blev det förr. Han jobbade och jobbar fortfarande i databranschen – utvecklar hårdvaran, svarar han själv, när någon frågar. Mer förklarar han inte, därför att branschen är ganska hemlighetsfull av sig. Albert misstänker att alla främlingar är tjuvar och spioner, ute efter att knycka hans idéer eller att hinna före honom med produktutvecklingen. Men det dröjde i alla fall bara ett knappt år innan han bestämde sig för att lita på människor och öde så pass att han vågade sig på att fria till Monika. Hon jobbade och jobbar på samma firma – fast med mjukvaran, brukar Albert framhålla och smila finurligt åt skämtet, ja, för något slags skämt är det, av det slag som folk i databranschen förstår.

Monika svarade Ja! på frieriet, på så sätt fick Cilibelle och Martinelle en mamma igen och en bror på köpet, Jonny, som var nio år. Jonny var huvudorsak till att

ohl_Jag saknar dig.indd 10

10

2010-06-17 16.26

man raskt övergav franska språket inom familjen. Det var han som bestämde att så där knasigt kan man bara inte heta om man ska leva bland vanligt folk. Cilla och Tina döpte han sina nya systrar till, och snart var det ingen som kom ihåg något annat namn på dem, eller brydde sig om.

Just när Monika och Albert hade gift sig, fick de syn på en annons om att Rosengården skulle säljas. Priset såg farligt högt ut, men när de hade sett stället försvann alla betänkligheter. Med hjälp av banklån och Monikas generösa bror, Jan-Olof, och också en god portion friskt mod, lyckades de få ihop vad de behövde. En ljuvlig majdag flyttade de in på Rosengården. Den låg ute på landsbygden men, som annonsen hade sagt, ändå inte avsides; det var bara elva kilometer till stan och bara en knapp kilometer till stranden och hamnen, där det fanns en plats för den segelbåt som ingick i köpet.

Ja, allt var precis så bra som annonsen lovade. Själva Rosengården bestod av en vacker villa och en sagolik trädgård, där rosornas doft parfymerade dagarna under nästan hela sommarhalvåret. Vad fritiden skulle komma att användas till var helt klart. Segling delvis förstås, men både Monika och Albert var trädgårdsintresserade, så de tyckte att de hade hamnat i paradiset.

Så brukar också besökare säga, när de kommer dit: Ni bor ju i paradiset! Och det är sant, inte bara Rosengården utan även bygden runtomkring har den vilsamma skönhet som för tankarna till paradisskildringar.

Helvetet ligger strax intill, som sig bör. Efter en

ohl_Jag saknar dig.indd 11

11

2010-06-17 16.26

halvkilometerlång krök svänger den lilla hemtrevliga grusvägen upp mot ett trångt och försummat avsnitt av huvudleden. Det är en av de hårt trafikerade vägar man hittar lite överallt i landet. Befolkningen har döpt den till Dödens Väg. Flera mil bortåt, i båda riktningarna, börjar skyltarna varna: Olycksdrabbat vägavsnitt.

Sänk farten! Rädda liv! Håll avståndet! Skymd sikt. Kör inte om! Och så vidare.

Men lika lite som någon annanstans hjälper sådana maningar utmed den vägen. Där håller bilisterna den fart de själva vill, tills det blir stopp därför att någon så obegripligt sladdade av vägen och tog en av våra cyklande grannar med sig in i betongräcket. Där pressar långtradarchaufförerna sina väldiga åk upp i bagageutrymmet på de småbilar vars förare vågar hålla hastighetsbegränsningen, tills farten höjs, nej, tills olyckan sker. Där vågar de glada en omkörning i självsäker tro att de hinner och att de behärskar situationen, men smällen strax efteråt bevisar att ytterligare någon tog fel. Därifrån forslas ideligen illa tilltygade familjer till sjukhus, trots att de nyss var på väg till en helt annan helg i sommarstugan.

Där ska tio år efter inflyttningen på Rosengården Cilla köras ihjäl och bli ett nummer i statistiken över Dödens Väg. Hade de vetat det, Monika och Albert, så hade de helt säkert inte bosatt sig där. Frågan är var de skulle ha slagit sig ner istället? Så som trafiken har utvecklats, eller säg hellre: så som bilisternas moral och ansvarskänsla har utvecklats, finns inte längre en plats där människor går trygga. Ingen som lämnar sitt hem

ohl_Jag saknar dig.indd 12

12

2010-06-17 16.26

för att gå till skolan, kan vara säker på att komma fram.

Kommer hon dit, kan hon inte lita på att hon kommer hem med livet i behåll när skoldagen är slut. Gick det bra igår, i förrgår och varje dag i sex skolår dessför­ innan, så kanske det inte går idag. Den osäkerheten ska alla lära sig att leva med. Numera kan ingen växa upp i tron att livet är något man självklart äger och får behålla.

Det blir tyst en stund vid vägen, när olyckan har skett. Sedan fortsätter allt som förut. Oräkneligt många bilister såg inte vad som hände. De kör som de vill, tills något händer dem själva. Pratas det om hänsyn och ansvar i bilradion skrattar de åt det gamla tjatet. Om de ändå kunde skratta ihjäl sig, allihop! Då skulle det kanske äntligen bli lugnt på vägarna. !

Alldeles på pricken lika var tvillingarna som flyttade in på Rosengården, helt omöjliga att se skillnad på. Ändå blev det med tiden likadant som det kan bli när skillnader syns, nämligen att den ena liksom hamnar hos pappa för det mesta och den andra hos mamma, tills man vet vem som är vem genom att titta efter var de sitter. Det var Tina som blev Alberts flicka och Cilla som blev Monikas. Och båda två blev Jonnys småsystrar, han tog på sig det viktiga uppdraget att uppfostra dem. Det var förstås ingen som hade bett honom att sköta den saken, allraminst flickorna själva, och vartefter åren gick visade de allt mindre intresse för att bli

ohl_Jag saknar dig.indd 13

13

2010-06-17 16.26

uppfostrade av sin bror och slog sig allt oftare ihop om att sätta honom på plats.

Det låter kanske som om det måste bli extra rart och harmoniskt i den här familjen. Men så är det inte, nej, här bråkar man och kivas och har roligt om vartannat, precis som i vilken familj som helst. Att vara pappas dotter är inte alltid så roligt. Varför är du så elak mot Tina? kan Monika anklaga.

Det är för att hon ska bli en bättre människa, försvarar sig Albert.

Jag blir väl inte nån bättre människa av att du är taskig mot mej, gråter Tina. En bättre konstnär kanske man blir, hoppas hon bakom tårarna. En bättre konstnär blir man av tragiska barndomsförhållanden, men inte en bättre människa.

Förutom föräldrarna finns det deras släktingar att försöka samsas med. Värst är nog Justine, Alberts mamma, tvillingarnas farmor således, en farmor som de inte är överdrivet förtjusta i. Varje sommar tvingas de tillbringa två veckor hemma hos henne i Brou, en charmlös fransk håla. Hon har en massa idéer om hur allting ska skötas, hur flickor bör uppföra sig, att kvinnan ska passa upp på sin make och härskare, ja, överhuvudtaget att mannen-maken-fadern är tillvarons höge härskare. Saker i den stilen kan hon sitta på självaste julafton och haspla ur sig på sitt förfärliga brutna språk.

Hon var på besök över jul och nyår, så då fick man höra.

Hon avgudar förstås sin son över allt annat i världen och finner det helt otroligt att han och Jonny ska behöva stå i köket och hjälpa till. Men när de nu gör det,

ohl_Jag saknar dig.indd 14

14

2010-06-17 16.26

så är naturligtvis allting de åstadkommer rena rama underverket. Våfflorna på trettondagsafton, exempelvis. Oh, Jåny, Jåny! Som du kan! Sååå underbara goda!

Jo, visst var de goda. Men Tina satt högröd i ansiktet och förklarade två gånger med hög röst: Det är inte bara Jonny som gjort dom, faktiskt. Jag har gjort hälften, faktiskt.

Det hörde Justine kanske inte, men Albert tittade på sin ilskna dotter och sa barskt åt henne att vara tyst.

Så är det! menade Cilla efteråt. Hans jävla morsa sätter griller i huvet pån. En sån ska vara far till oss.

På trettondagen hjälptes Cilla och Tina åt med att grädda våfflor. Glöm gårdagen! Det är ju så gott med våfflor, och Justine ska resa hem i morgon.

Ska jag hjälpa er? kom Jonny och la sig i.

Flickorna gav varsin del av svaret. Cilla: Herrn kan gå och läsa dagens tidning! Tina: Mannen ska vila, kvinnan ska göra allt.

Skit på er! fräste Jonny.

Men när det blev dags att äta, ställde han förstås upp. Från Justine hördes just ingenting förrän Albert frågade vad hon tyckte om våfflorna. Då lyckades hon öppna munnen för ett Pas mall som ramlade ur henne utan det minsta intresse.

Det betyder ”Inte illa”. Om det sägs med lite kläm, är det ett mycket bra betyg, men sagt på det där viset ska det närmast översättas med ”Det går väl an”.

Tvärt emot vad Justine tror, kan Cilla och Tina franska riktigt bra. Albert har drivit igenom att de får hemspråksundervisning. Men man behöver just inte förstå

ohl_Jag saknar dig.indd 15

15

2010-06-17 16.26

språket, när tonfallet är så tydligt. Tina störtade upp från bordet och skrek att hon inte påstod att det var världens bästa våfflor, men dom var faanimej bättre än Jonnys jävla disktrasor igår …

Nu får det vara nog! dånade Albert och tog näven till hjälp, dunk i bordet.

Tina var redan borta från matbordet, och Cilla satt och tvekade: Följa efter eller stanna kvar?

Det blev stanna kvar. Det var ganska intressant att studera Justines minspel i hennes ansträngningar att sitta och försöka hålla god min. Hon ville väldigt gärna säga att dom här flickorna var visst mycket illa uppfostrade, men kunde inte gärna göra det, eftersom det skulle ha inneburit kritik av något som Albert hade haft ansvar för.

Känslorna hade just börjat lägga sig till ro, när Jonny kom stickande med gästboken. Han hade fått den i julklapp av Justine. Tinas kommentar efteråt, i flickornas hemliga ensamhet, var att den fick han väl bara för att Justine skulle få skriva något minnesvärt i den. Nu skulle mycket riktigt Farmor skriva några vackra ord i den, tyckte Jonny I morgon skulle det kanske bli för jäktigt.

Justine vred sig och var flatterad och det var oo! och ack! men nu var hon plötsligt på det humöret att hon tyckte att det vore ”vacker och riktig” att flickorna gjorde varsin teckning först, som inledning till boken.

De målar ju så belle, så belle, ja?

Men vad faan är det för nåt! tyckte Cilla. Rita i brorsans gästbok, som en annan jävla främling!

ohl_Jag saknar dig.indd 16

16

2010-06-17 16.26

Var inte så förbannat… bad Jonny.

Albert dukade av bordet, till Justines kvittrande beundran, och muttrade att maken till tjurskallar … caractère boudeur!

Jonny vandrade upp till Tina med boken och frågade om inte hon ville hedra hans gästbok med ett första bidrag, en teckning ur djupet av den stora konstnärlighet hon besatt. Men våfflorna var inte glömda, inte heller förlåtna, och Jonnys förfrågan lät misstänkt smilfinkig, så Tina skrek Piss off! och slängde igen dörren mellan dem.

Nu viskade Jonny till Cilla att hon kunde väl inte vara så grym att hon lät en töntig dikt av Justine bli det första bidraget i hans gästbok, en bok som skulle komma att ligga och skylta i hemmet under vem vet hur lång framtid.

Flåsa mej inte i örat! fräste Cilla. Häng upp den där boken på dass!

Så gick hon upp till övervåningen, öppnade, steg in till Tina och smackade igen den stackars beprövade dörren lika rejält som Tina nyss hade gjort. Dom där dårarna ska man älska! suckade hon och sjönk ner på sin säng.

Tina satt och tittade på sitt ansikte i spegeln. Skit! sa hon. Skit, skit, skit! Fattar du vad det är för fel? Hela den här jävla julen har varit fel.

Justine, löd Cillas förklaring. Grand’mère!

Men det kunde inte vara hela förklaringen, eftersom Justine hade varit med så många andra jular, och dessa stod nu glada och strålande i flickornas minne. Så långt

ohl_Jag saknar dig.indd 17

17

2010-06-17 16.26

bakåt de kunde se, hade de på julafton spelat, sjungit och ihop med Jonny uppträtt inför de samlade släktingarna, det vill säga Justine nästan varje jul, och alltid Monikas bror, Jan-Olof, så småningom hans fästmö och sedan fru, Marika, och undan för undan deras barn, en växande skara små kusiner, alla lika förtjusta i det traditionella julspelet på Rosengården. När tvillingarna var fem år, stod de med varsin gitarr och följde Simon och Garfunkel i en bejublad mimkonsert.

Den julen var hela stora franska släkten där och skötte jublet.

Sedan gjorde Jonny undan för undan sina systrar alltmer medvetna om värdet av egna prestationer. Hur illa du än sköter fiolen, är varje ton du spelar själv mer värd än vad som helst från ett proffsigt band, påstod han när Tina var åtta år. Det är ingen konst att spela upp skivan med Gunilla von Bahr, sa han när Cilla tvekade att blåsa i tvärflöjten på julaftonen. Men det där du spelar själv, det är konst det.

Han hade nog rätt, men nu, på hitsidan om många gånger ändrade smakriktningar, hade flickorna fort­ farande en plats i hjärtat för Simon och Garfunkels musik.

Då de hörde den, såg de sig själva, femåringarna, mima till den. En sådan hjärteplats kan aldrig hotas, hur livet än ändrar på tycke och smak.

Jonny lyckades till och med få flickorna att sjunga inför den välvilliga publiken. Inte genom att påstå att sångläraren hade fel när hon beskärmade sig över att de sjöng falskt, utan genom att visa vägen och själv satsa och sjunga utan märkbara hämningar. Vem som helst

ohl_Jag saknar dig.indd 18

18

2010-06-17 16.26

kunde höra att sångrösten inte var hans starka kort, men han vågade, så flickorna vågade också.

Men den här julen var allting fel, allting. Tvillingarna var tretton år, redan det var fel. Det är odräglighetens ålder, enligt den äldre generationens åsikt, och den generationen har inte för vana att tiga med sina åsikter. Just den här åsikten dämpar mod och glädje på trettonåringarna när de åtminstone till att börja med vill försöka vara trevliga mot omgivningen. Så redan själva försöket blev fel.

Julen hade kanske kunnat gå an ändå, om det inte hade varit för att Jonny inte ville vara med i deras spel. Det var något nytt, och det var definitivt fel. Av hela den gamla jultraditionen blev det kvar en liten halvhjärtad musikstund – Les Sœurs Dubois framförde en julmelodi på tvärflöjt och violin. Skitsamma när Justine satt där och tyckte illa om dem, vad de än gjorde.

Efteråt grät de nästan åt eländet. Dansade ensamma uppe på sitt rum till Puerto Rico Salsa, sydamerikanska toner ur radion, eld och flammor för den som är på det humöret, men vemod i dansens turer ändå för två flickor som känner att någonting har gått förlorat. De visste inte vad, men någonting var det som var borta och förlusten var smärtsam. Allt ska försvinna, syster, min älskade syster, allt!

Nej, inte du, inte jag. Vi kommer alltid att ha varandra.

Ja, alltid! Och våra minnen kan ingen ta.

ohl_Jag saknar dig.indd 19

19

2010-06-17 16.26

!

Det var julafton, det. Fel blev den. Fel blev varje dag efter den, fel har trettondagen varit, och allting är Justines fel, säger Cilla.

Då slits dörren upp av Albert. Tina, som är närmast till, får en smackig örfil. Sedan står Albert och skriker åt flickorna att de är elaka, otacksamma, sura och förstör allting. Han ska minsann …

Efter det utbrottet lämnar han dem, och går ner till Jonny och säger det obegripliga att du har det inte lätt, du! Du ställer upp för dom där två, och allt du får tillbaka är skit.

Flickorna stirrar på varandra genom tårarna. Jag tror jag dör! stönar den ena. Vem ställer upp för vem, egentligen? undrar den andra.

Ja, Tina bara gråter och gråter, men i salongen sitter redan Albert och pratar och skrattar med sin mamma, ett helt normalt samtal på franska.

Dom är sjuka, för fan! klagar Cilla.

Det värsta av alltihop är att Monika går undan och låtsas som om ingenting händer, eller som om det som händer vore helt i sin ordning. Det går inte att uthärda.

Cilla låser in sig på toa, tar nagelsaxen och skär ett jack i underläppen. Det gör ont, så det blir inte så djupt, men det blöder mycket och snart ser hon förskräcklig ut. Då öppnar hon dörren och vacklar nerför trappan till bottenvåningen.

Det uppstår ett härligt ögonblick, när Justine skriker till, Albert far upp ur fåtöljen och Monika kommer stör-

ohl_Jag saknar dig.indd 20

20

2010-06-17 16.26

tande från köket. Sedan ser de att det inte är så farligt.

Mon Dieu, vad dom ska vara dramatiska! suckar Albert och sätter sig igen.

Monika tvättar av Cilla och hjälper henne i säng.

Vad skulle det där vara bra för? undrar hon.

Det får hon inte veta, men för Tina berättar Cilla att hon ville ta livet av sig, men inte dö.

Tänk på mej då! snyftar Tina. Det är väl jag som ska ta livet av mej, om nån ska görat. En jävla fascist till farsa, som kommer och spöar mej utan vidare. Och Olle Brick har varken ringt eller skrivit på hela jullovet.

Hela den här jävla julen har varit fel! Jag älskar honom och han skiter i mej. Jag vill dö! Nej, jag vill inte dö.

Man ska lida, det är bra, det blir man en bättre konstnär av. Ja, jag vill lida! Låt oss lida, Cilla! En gång ska vi visa världen …

Jag har räknat ut hur man ska ta livet av sej utan att dö, berättar Cilla. Säg att man dör av tre sömntabletter…

Tre räcker nog inte, tror Tina. Fyra.

Jaja. Då tar man två på morronen i plugget. Och så går man på sin lektion och blir jävligt dålig och svimmar. Man har skrivit ett brev också, som ramlar fram när man faller: Farväl, alla som inte förstår mej. Det blir bäst så här. Jaha, självmord! säger dom. Men kolla: pulsen slår lite svagt. Hon kan ännu räddas! Och så försöker förhoppningsvis Fredde Lindgren med munmot-mun-metoden…

Hellre Olle Brick, tycker Tina.

Ja, självklart Olle, han är ju scout. Bra, va! Jag säljer tipset gratis till dej.

ohl_Jag saknar dig.indd 21

21

2010-06-17 16.26

Vi kan göra det samtidigt, funderar Tina. Då fattar alla hur taskigt vi har det här hemma. Farväl, alla som inte förstår mej och alla som slår mej … Olle på mej och Fredde på dej.

Men tänk om det blir Maja Sjövall som kommer och blåser, besinnar sig Cilla. Hon ska ju alltid göra sej märkvärdig, och helt hjärndöd är hon. Usch! Jag tror jag skiter i den idén.

Maja Sjövall passar väl dej! flikar Tina in. Nej faan, man kan inte leva här! Jag ska rymma. Till Australien.

Eller flytta hem till Lotta.

Då flyttar jag också, förklarar Cilla. Till Sandra.

Men i tankarna har Cilla redan gått bort sig kring Tinas lilla nålstick: Maja Sjövall passar väl dej! Det kommer kommentarer i den stilen lite för ofta. Är du lebb, eller?

Man är tretton år och bara måttligt intresserad av killar. Är man lesbisk då? Tina är omåttligt, gränslöst intresserad, hon är tokig i killar och kär för jämnan. Det håller en vecka, kanske två, sedan är det tårar och sorg, brustet hjärta och bums en annan. På TV gick ett ”Bullen”avsnitt, som handlade om att vara homosexuell. Cilla visste inte vad hon skulle tro. Det var ett problem, men det var inget problem, fick man veta. Det var andra som gjorde problem av det. Tina som retas …

Cilla tycker att Sandra är söt i den där frisyren som lämnar nacken bar och att Sussy är så vacker att det knappt går att andas när man ser henne. Är man homo då? frågar hon sin dagbok. Där står också att hon vågade sig på att prata med mamma om saken. Så här känns

ohl_Jag saknar dig.indd 22

22

2010-06-17 16.26

det, och dom sa på ”Bullen”, och Tina säger, men jag gillar ju Fredde Lindgren också litegrann, och …

Då var Monika bra. Hon viftade inte bort någonting, men menade att i den här åldern är känslorna och kärleken och vänskapen så röriga och riktade åt alla de håll, så man behöver då rakt inte oroa sig. Se dej omkring, så ser du att flickorna håller varandra om livet och att pojkarna hellre hänger på varandra än på flickorna. Sussy är verkligen mycket vacker, det är då rakt inget fel att tycka det. Och nog är det sant att man får andnöd när något riktigt vackert uppenbarar sig rakt framför ögonen, det kan vara en flicka eller en pojke eller ett landskap eller en tavla … Den andnöden visar att du är känslig för skönheten, och det behöver du inte skämmas för.

Skönheten? funderade Cilla. Sandra är så levande, så vacker, när hon blir ivrig. Ögonen då … det är som om det brinner inuti henne.

Du är också vacker, när du blir ivrig, sköt Monika in.

Brinnande, just det. Entusiasm – att vilja nåt – då blir människan vacker.

Men Tina säger … började Cilla igen.

Hon vet inte mer om det där än du, tröstade Monika.

Tina retas bara, hon är väl lite avundsjuk för att Fredde har hållit ihop med dej så länge, medan hennes killar kommer och går, kommer och går.

Hållit ihop har vi väl inte, försvarade sig Cilla omgående. Killar är så himla omogna, så ytliga, det är det värsta!

Det verkar gå rätt bra ändå, tyckte Monika.

ohl_Jag saknar dig.indd 23

23

2010-06-17 16.26

Cilla ryckte på axlarna. Man kan inte prata om precis allting med sin mamma. Det är ingen mening med att förklara att man måste låtsas lite förtjusning när en sån som Fredde kommer och gör sig till, vad man än tycker om honom. Annars skulle man ju sitta här och inte ha någon alls. Då skulle Tina verkligen kunna snacka. Du är ju lebb, erkänn det!

Men det är påfrestande med killarnas brist på mognad och djup. Inga vettiga intressen har de. Med tjejer kan man prata om viktiga saker. Man kan gå på djupet. Inte med alla, men några. Med killarna är det helt omöjligt.

De har ett skal av råsurr omkring sig, som man bara inte kan tränga igenom. För tjejen gäller det att vara snygg och sexig, om hon vill vara med. Vad hon tänker på och drömmer om gör detsamma.

ohl_Jag saknar dig.indd 24

24

2010-06-17 16.26