© V I KTOR GÅRDSÄTE R
H
medicinsk psykiatri och författare till en rad uppmärksammade böcker, romaner såväl som facktitlar inom mindfulness och DBT-behandling. Hon har i flera skönlitterära verk använt sitt vetenskapliga kunnande för att utforska frågor som smärta, minne och relationen mellan hjärnan och kroppen. Hennes senaste roman är En passande död (2013).
H
ås a n i l s o n n e är senior professor i
ÅSA N I LSON N E
är hjärn f orskare m meed d hip poc a mpus, den del av hjärnan som organiserar våra minnen, som specialområde. Vetenskapen har gått snabbt framåt och H befinner sig mitt uppe i denna våg, med en prestigetjänst och hängivna studenter. Men H är också uppe på en annan våg. Han håller på att bli förälskad i D. Under ett dygn får vi följa H, fast inte på det konventionella sättet. H är en roman om förälskelse. Men här beskrivs den ur ett helt nytt perspektiv. För när vi står inför ett val och känner oss »kluvna«, vad är det då som pågår inom oss? Vilken del av vårt »jag« har mest rätt? Och vilken roll spelar minnet?
H ÅSA N I LSON N E
ROMAN
pressröster om En passande död
»Bäst just nu. Fascinerande tankeexperiment.« Ingalill Mosander, Aftonbladet
»Åsa Nilsonne är så begåvad: hon kan skriva och gestalta, och har ovanligt intressanta tankar.« Lotta Olsson, Dagens Nyheter
»Obehagligt nära ... Det är vasst, på pricken och fängslande.« Expressen
»Åsa Nilsonne [är] duktig på att formulera tankar om livet och döden. Det är så bra att man skulle vilja sitta där med en överstrykningspenna.« Alingsås Tidning
ISBN 978-91-27-14141-4
OMSLAG: SARA R. ACE DO I LLUSTRATION: HIPPOCAMPUS HEPTAGONUS av H. L. TODD
9 789127 141414
Nilsonne_H_CMYK.indd 1
2014-12-12 11:45
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 6
2014-12-12 14:48
07:02
Två minuter över sju.
Detta är det första vi ser på morgonen. Tiden i släta
elektroniska siffror. Vi är överens om att det är dags för H att stiga upp.
H öppnar ögonen, sträcker på sig. Hans kropp blir
under en kort stund så lång den kan bli.
Allt verkar fungera även i dag. Han ser och han hör.
Han känner sina händer, sina fötter, sin rygg mot ma
drassen. Det är så han tänker på dem. Som om kroppsdelarna tillhörde honom på samma sätt som sängen eller väckarklockan.
Det är en oreflekterad hållning.
Han slappnar av och medan armarna böjs och hän-
derna långsamt sjunker tillbaka minns han plötsligt en kyss han såg för någon vecka sedan. Den utspelade
sig till hälften offentligt, eftersom den ägde rum på en
klubb, och till hälften privat eftersom paret hade dragit sig undan till ett mörkare hörn i den redan mörka lokalen.
Det var en person som kysste, en som blev kysst.
7
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 7
2014-12-12 14:48
Bara det var lite eggande. H såg inga ansikten. Det han
såg var ryggen och håret på den som blev kysst, och
händerna på den som kysste. Den ena handen låg mot ryggslutet, drog den andres kropp närmare, tryckte den
allt hårdare mot den egna kroppen. Den andra rörde sig
upp från nacken, fingrarna försvann in i halvlångt hår, handen verkade ta bakhuvudet i ett fast grepp. H kunde
inte släppa paret med blicken. Han tyckte att det var romantiskt, vackert, sensuellt. Den väckte en längtan
hos honom att bli kysst så, eller kanske att kyssa så, han visste inte säkert vilket.
Nu, innan han ska stiga upp, njuter han lite av min-
net. Han låter det värma hans kropp, låter det förstärka den behagliga känslan i underlivet. Han frågar sig inte
varifrån minnet kommer, varför han minns just detta, just nu.
Det tycker jag är överraskande, han är ju trots allt
minnesforskare.
Istället sträcker han på sig en gång till, konstaterar
igen att han mår bra, att allt är i sin ordning. Han reser sig. Han kan hålla sig upprätt. Enkelt? Nej.
Fråga dem som inte känner var de har sina armar och
ben, fråga dem som inte kan röra sig, de som inte kan stå.
8
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 8
2014-12-12 14:48
Det H gör när han reser sig är inte enkelt alls, men
han märker inte hur mycket vi arbetar.
Nu är H hungrig. Hans blodsocker har sjunkit under natten, han behöver mat. Det kan också uttryckas som att vi härinne behöver energi. Närmare bestämt socker.
Han slutar tänka på kyssen och börjar tänka på sin
frukost medan han går mot köket.
På vägen dit – han går automatiskt, behöver inte fatta
något beslut om riktningen – stannar han till vid Divas bur. Hon stryker sin långa glänsande kropp mot burens galler, reser sig förväntansfullt på bakbenen.
H gör som han gör varje morgon, öppnar buren. Diva
gör också som hon gör varje morgon: stiger ut och kliver
upp på hans hand. H känner hennes snabba hjärtslag genom tassarna, känner strävheten i hennes päls.
Hon klättrar upp på hans axel och tillsammans vand-
rar de ut till köket där han sätter ner henne på köksbänken medan han börjar förbereda sin frukost. Han lägger två brödskivor i brödrosten, värmer mjölk, häller ekologiskt kaffe i pressobryggaren.
Diva vinklar sina morrhår framåt, hennes runda mör-
ka ögon blänker. Hon har ingen pupill som kan styra mängden ljus som kommer in i ögat så hon är bländad men också van. Hon sveper av och an med de känsliga
9
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 9
2014-12-12 14:48
morrhåren, går mot brödrosten där det ofta finns intressanta smulor.
Hon är en sällskapsråtta, en utställningsråtta med
nattsvart päls och en mild och nyfiken personlighet.
Så vill människan ha sina tamråttor, ”vackra” och
”snälla”. Det senare betyder huvudsakligen att ingen ska behöva oroa sig för att råttan ska sänka sina vassa
gula tänder djupt ner i människans mjuka fingrar. Det förra att de är anpassade till mänskliga föreställningar om estetik.
H ser till att alltid ha en råtta hemma, han säger att
det håller hans medkänsla vid liv. Att det påminner
honom om att varenda råtta i hans laboratorium är en unik individ.
H tuggar, sväljer, läser samtidigt. Käkens rörelser går
automatiskt. Han behöver inte heller detaljstyra de små
muskler som transporterar varje lagom stor tugga bakåt
i munnen, förbi den farliga korsningen med luftstrupen
och ner genom matstrupen till magsäcken. Även detta sköter vi åt honom.
För att ni ska förstå det speciella, det märkliga och ban-
brytande med den här berättelsen tänker jag nu presentera mig.
Jag, det är alltså jag som berättar. Eller, med ett äldre
10
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 10
2014-12-12 14:48
och fullständigt missvisande språkbruk, ”håller i pennan”.
Mina anspråk på att vara ett ”jag” är inte oproblema-
tiska, men mer om det senare. Först några ord om er, mina blivande läsare.
För jag hoppas förstås – som alla författare – att ni
finns därute. Jag hoppas att min revolutionerande berättelse kommer att bli läst. Jag hoppas att ni kommer att släppa in den i era tankar och känslor.
Jag kommer att tilltala er kollektivt. Det kollektiv jag
vänder mig till är i första hand mina fysiska läsare, de-
finierade på det vanliga sättet: en kropp, en läsare. Så brukar det vara i litteraturen. En kropp, en röst.
Jag vill att ni ska tänka på den enskilda människa som oftast är ”jaget” i de berättelser ni läser, den ni är så vana
vid att tänka på att ni oftast inte ifrågasätter premissen att det jaget finns.
Fast ofta anar ni att det inte är fullt så enkelt. Förfat-
taren kanske skriver ”The cold voice of reason told me otherwise”. Andra sprickor i fasaden uppenbaras när
någon säger ”Jag är så kluven, jag vet inte vad jag vill”, eller när någon brottas med sitt samvete.
Så nu ska ni få höra min syn på saken: skälet till att
det blir på det sättet är att det ”jag” som brukar få upp-
11
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 11
2014-12-12 14:48
draget att skildra viktiga skeenden i en människas liv inte är den enhetliga aktör det påstår sig vara. Vad jag menar med det?
Låt mig ge en halvbanal liknelse: det vanliga berät-
tarjaget kan liknas vid en statsminister som leder en
regering och ser till att helheten fungerar. Se det som
vilken stat som helst där det finns en justitieminister,
en utbildningsminister, en finansminister och så vidare. Alla har de ansvar för nödvändiga funktioner. Ofta är de inte överens om vad som behöver göras eller vart
resurserna ska gå. När statsministern till slut uttalar sig med sin lugna och bestämda röst har ministrarnas me-
ningsskiljaktigheter suddats ut. De har balanserats mot
varandra, så att statsministern kan ge sken av en enad front.
Ett ”vi”.
I H:s fall handlar det om att ge sken av ett ”jag”. På samma sätt som en fråga kan splittra en regering kan
vi härinne splittras när vi antingen inte är överens om ett mål eller när vi är oeniga om hur ett överenskommet
mål ska uppnås. Då blir H villrådig och obekväm. Han kan uppleva att hans ”jag” inte fungerar riktigt som han
tycker att det borde, men det bekymrar honom inte särskilt, underligt nog.
12
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 12
2014-12-12 14:48
Men åter till mig.
Ni ska veta att det ni nu läser kommer att bli första
steget i ett paradigmskifte. Den här bokens utgivnings-
datum kommer att skrivas in i historieböckerna, precis som när Darwins bok om det naturliga urvalet kom ut den 24 november 1859.
I motsats till alla tidigare texter ni har läst är denna
nämligen inte skriven av statsministern. Nej, för första
gången någonsin såvitt jag vet får ni här ett ministerperspektiv, om vi ska fortsätta med den metaforen.
En minister som normalt sett aldrig skulle få komma
till tals har lyckats ta ordet. Därför ska ni nu få följa
med på en resa genom processer som aldrig tidigare har skildrats från verkstadsgolvet.
Tiden är äntligen inne för oss ohörda och osedda
delar av ”jaget” att träda fram och höja vår medieprofil.
H brukar säga att perspektivet är allt i forskningen.
Jag skulle vilja säga detsamma om litteraturen, det är nämligen jag som håller reda på allt H har läst. Allt.
Han läser brett, ofta på vinst och förlust. Med det
menar jag att han köper eller lånar en bok av en författare han inte vet något om bara därför att han tycker om bokomslaget, eller för att författarens namn låter
intressant. Hur kan man, frågar han till exempel, inte
13
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 13
2014-12-12 14:48
bli nyfiken på en bok som är skriven av någon som heter Haruki Murakami?
Ofta är böckerna nitlotter, men inte alltid. Det hän-
der att han finner en ton, ett ämnesval eller ett språk som utövar ordets märkliga alkemi. Så blev det exempelvis med Murakami.
Jag vill att ni ska uppleva den här boken som en hög-
vinst i läslotteriet.
Jag är övertygad om att det kan bli så.
Jag känner mig lite som de första kvinnliga författar-
na, eller de första författarna ur samhällsklasser vars liv
inte tidigare hade skildrats inifrån. Jag vill också nå ut
till de mina, till dem som inget vet om den yttre världen
eller om sin roll i den. Jag vill höja deras självmedvetenhet och självkänsla.
Ur det perspektivet kan den här boken ses som po-
litisk.
Men nu ska ni få reda på vem jag är.
Minns ni vad ni gjorde på er förra födelsedag? Minns
ni marsvinet eller kaninen ni hade när ni var små – eller hunden, eller familjens katt?
I så fall är det jag – jag som nu för en gångs skull har
ordet – som är i farten. Jag är hippocampus, den del
av hjärnan som utför det antagligen viktigaste arbetet
14
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 14
2014-12-12 14:48
av alla: jag håller reda på era minnen. Jag organiserar
och underhåller det gigantiska arkiv som gör att ni kan utnyttja era tidigare erfarenheter och exempelvis inte behöver göra om era misstag så ofta. Om jag hade fått
bestämma hade ni för övrigt aldrig någonsin gjort om
ett misstag, men som i alla regeringar tvingas jag in i många kompromisser.
Jag är, på gott och ont, en i ett stort kollektiv.
För tydlighetens skull: När jag säger ”Jag är hippocampus” är det som att säga ”Jag är mormon”, eller balettdansare, eller nykter alkoholist. Utöver min grupptillhörighet är jag naturligtvis också en unik individ, precis som varje mormon, balettdansare eller nyktra alkoholist. Och jag
gör mycket mer än att bara hålla reda på minnen, bäst
att säga det nu med en gång. Jag vill inte att ni ska tro att jag är besatt av det förflutna. Jag försöker bara göra det förflutna tillgängligt som resurs, så att vi härinne ska kunna planera på bästa sätt för framtiden.
För det är framtiden som är mitt egentliga uppdrag,
min passion, men utan användbara minnen av det som hänt går det inte att skapa någon bild av det som skulle kunna hända. Utan kunskap om det som redan finns går det inte att uppfinna något nytt.
15
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 15
2014-12-12 14:48
Så här kommer nu en berättelse ur mitt unika perspektiv. Om någon av de andra härinne tycker att det är orättvist och att deras insatser eller betydelse inte lyfts fram tillräckligt kan jag bara säga: Skriv en egen bok.
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 16
2014-12-12 14:48
07:27
Pling! Det kommer ett mess. Det är från D, vilket räck-
er för att Amygdala, min explosiva granne, ska gå igång. Jag måste presentera henne. Vi ligger tätt intill var-
andra och vi tvingas samarbeta även när vi har diametralt olika åsikter om vad som sker och om vad som behöver göras.
Hon är ganska liten, betydligt mindre än jag, och
hennes specialkompetens är att avgöra om en situation bör uppfattas som lovande eller hotfull. Om hon be-
dömer den som lovande väcks behagliga känslor som nyfikenhet eller glädje, om hon istället uppfattar ett hot
blir känslorna snarare rädsla, oro eller ilska. Mina möj-
ligheter att styra henne är mindre än jag hade önskat. Visst lyssnar hon, hon kan ofta ta till sig ett lugnande besked (exempelvis att ormen inte är en huggorm utan en ofarlig liten snok), men långt ifrån alltid. Hon har för mycket makt, kan jag tycka.
Om H är nedstämd uppfattar hon världen som full
av möjliga besvikelser. Lyckligtvis händer det inte så ofta. Men när det sker blir jag påverkad trots att jag
17
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 17
2014-12-12 14:48
försöker göra motstånd. Minnen av H:s misslyckanden
svullnar och lyser och bara ber om att bli aktiverade, samtidigt som minnen av glädje och framgång bleknar och blir nästan omöjliga att komma åt. Det är obehagligt.
Nu blir hon i alla fall inspirerad. Jag med. Såhär står det:
Jag vill gärna träffa dig. I kväll? D.
Amygdala anser att detta är en mycket god nyhet.
För i dag är inte riktigt vilken dag som helst. Inte en
helt representativ dag, eftersom H just nu kan vara på väg att bli förälskad. Han balanserar på den rakbladsvassa eggen där han kan falla åt det ena eller det andra hållet. In i en förälskelse eller bort från den. Det händer inte så ofta.
H blir 35 i år, och om vi räknar de senaste 20 åren så
har han snittat en rejäl förälskelse ungefär vart fjärde år. Flertalet har varit besvarade. Förälskelse.
Jag känner igen tecknen. Ungefär som en erfaren
18
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 18
2014-12-12 14:48
seglare kan se ut över ett stilla hav och en himmel som inte förändrats nämnvärt de senaste timmarna och ändå veta att det snart kommer att blåsa upp.
Jag är så nöjd med att ha preparerat Amygdala med
minnet av den anonyma kyssen på klubben.
Nu ska jag berätta mer om D som skickade messet. D.
D som är huvudpersonen (tillsammans med H för-
stås) i dagens förälskelsedrama.
Första gången H träffade D hade han redan hört
talas om honom.
H hade börjat umgås med ett gäng jämnåriga konst
intresserade människor som han tyckte var ovanligt spännande. D dök ofta upp i deras samtal som då kunde bli intensiva och märkligt polariserade.
Någon kunde säga att D:s modellkarriär gick bra. Då
svarade någon annan att det inte är en modellkarriär
att skicka foton av sig själv i pretentiösa poser till olika
modellagenturer. Eller så berättade någon att D nu hade bestämt sig för att satsa på en utbildning och att han
pluggade målmedvetet. Omedelbart kom en kontring: studierna hade snabbt blivit ointressanta, istället hade han flyttat till Brasilien med en rik älskare och fått en dyr bil.
19
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 19
2014-12-12 14:48
D var känsligare än han gav sken av, eller så var han
mer hårdhudad än han visade. Han var opålitlig och beräknande, eller rörande ärlig och godtrogen.
När H till slut frågade hur de kunde vara så oense
skrattade de.
”Han är vårt eget sexiga lilla Rorschachtest, men vi
tycker om honom i alla fall. Utom förstås när vi är galet arga på honom …”
”Vilken version av sig själv han än säljer in är man
övertygad om att han nu äntligen har levererat den yttersta sanningen. Det är en talang …”
”Och man går på det, gång på gång …” Och så skrattade de igen.
När H till slut träffade D på en vernissage var hans för-
väntningar höga. Han undrade vilken sida av D han skulle få se, hur kristallen skulle vridas. Han undrade
vad det kunde vara hos D som gav honom en så stor plats i vänkretsen. Han undrade hur hans omtalade magnetism skulle kännas. Han blev besviken.
Han presenterades med orden:
”Det här är H, han har hört mycket om dig.” H följde upp med:
”Och jag har sett fram emot att träffa dig.”
20
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 20
2014-12-12 14:48
D såg bra ut, visst gjorde han det, men effekten för-
stördes av ett för flirtigt leende och kommentaren: ”Så brukar det vara …”
Och av att han blinkade åt H innan han försvann in
i vimlet.
Någon timme senare dök han upp med en liten kroppsspråklig invit som H ignorerade. Då började D konversera, självmedvetet och forcerat, som när de hamnade framför en liten skulptur och han plötsligt sa:
”Jag har känsla för vackra föremål, jag är ju ett själv.” Repliken kändes mer som ett utspel för publiken än
resultatet av någon fruktbar självinsikt.
Den sneda blicken kändes begagnad.
H upplevde att han blivit utsatt för en distanslös, näs-
tan tvångsmässig flirt. På hemvägen skrattade han lite åt D och sa halvhögt, för sig själv:
”Den flirten har du ingenting för.”
Han var road men inte berörd av D:s intensitet, av
hans uppenbara vilja att säga rätt sak, av hans självmedvetenhet och av hans osäkerhet.
En lätt förvirrad ung man som tar sitt yttre på för
stort allvar, blev vårt kollektiva omdöme.
21
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 21
2014-12-12 14:48
Några veckor senare sågs de igen, den här gången på en
stor och trivsamt rörig fest. Till sin överraskning tyckte
H då att D ändå var lite spännande, trots att han på ytan verkade vara en schablon. En typ av ung man som
det finns många av och som sinsemellan är utbytbara. De lever på sitt yttre och på sin charm, de är både stora och små i sina egna ögon.
Vad var det då med D som bröt mot det stereotypa? Kanske ingenting.
Kanske var det bara mjukheten i hans rörelser, kan-
ske var det hans skratt som visserligen hade en teatra-
lisk udd, men som ändå var medryckande. Kanske var det hans sätt att berätta, hans förmåga att skapa en virtuell värld som han bjöd in sina lyssnare till. H lät sig föras och styras.
Varför inte dela ett nyskapat landskap med någon
annan, det måste väl vara roligt? Eller är det bara meningslöst? Eller både meningslöst och roligt, som en del underhållning? Fast H tycker inte om underhållning
utan innehåll. Kanske var det osäkerheten kring vad D erbjöd som fick H att fokusera så uppmärksamt på D:s mimik och lyssna så noga på nyanserna i hans röst? H blev både road och oroad över sin reaktion.
Över att plötsligt ha känt den omtalade magin.
22
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 22
2014-12-12 14:48
När gruppen löstes upp valde H och D att stanna kvar och övergick till att samtala med varandra. H upplevde
att en känslig radar svepte över honom, tolkade hans
uttryck, läste av honom med knivskarp precision och att D sedan formade sig efter det han observerade med stor träffsäkerhet.
Det var lite kittlande.
Samtalade han med sin spegelbild eller med en
annan människa?
Den frågan sysselsatte H samtidigt som han häpnade
över upplevelsen av hand i handske, av stark och naturlig samhörighet. Förstod de varandra så väl? Eller var D
bara en av dessa människor som lyckas skapa illusionen av omedelbar intimitet? Vilket var det?
H:s nyfikenhet växte.
Var det kanske mest attraktion han kände? Det var
som om någon som kände till hans preferenser hade
skapat D bara för hans skull. Längd: något kortare än H. Rörelsemönster: snabbt och precist. Muskler: långsmala, synliga. Blick: intensiv och fokuserad.
H kunde inte veta, och osäkerheten bidrog till att
göra närheten till D laddad och lockande.
23
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 23
2014-12-12 14:48
Hur lockande vet vi inte än, men jag har sett till att hålla D aktuell genom att aktivera H:s inre bild av honom vid olika tillfällen. Ofta när H minst väntar sig
det. Amygdala har hjälpt till genom att reagera positivt
på minnet av hans inbjudande blick, hans smittsamma skratt, hans tvetydighet. Gemensamt har vi byggt upp
en positiv förväntan under de fem dagar som gått sedan de sågs, och nu messar D och vill ses.
Amygdala uppfattar detta som mycket lovande och
jag kan bara hålla med.
Nu, för sent, kommer hjärnbarken med sin syn på
saken:
Det går inte.
Det finns inte tid.
H är i ett kritiskt skede av sin karriär, han ska inte
fokusera på något annat än sitt arbete. Han har artiklar att skriva, försök att planera, metodologiska problem att lösa. Hans framtid ligger i vågskålen. Vi måste tacka nej. Nej. Nej.
Men Amygdala och jag har ett redigt försprång, vi
ser till att överrösta tankarna så att H messar tillbaka: Borde säga nej men säger ja. H.
24
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 24
2014-12-12 14:48
Jaha.
Det här blev ju illustrativt. Nu har ni sett mig in
action.Lite imponerande, eller hur?
Här kommer fortsättningen på min avbrutna presentation.
Som jag berättade nyss är navigeringen in i framti-
den min viktigaste och roligaste uppgift. Rätt använd är
vår kunskap om det som hänt tidigare den största resur-
sen vi har inför mötet med framtiden, men processen är skör och störningskänslig. Den ställer stora krav på oss som arbetar med den.
Har ni tänkt på att flyktingar ibland kan se så förlo-
rade ut? Jag är övertygad om att det beror på att deras skatt av erfarenheter är i en valuta som gör den obruk-
bar eftersom den saknar relevans i den nya kontexten. Jag försöker se till att H aldrig hamnar där. Hippocampus är ett otympligt namn.
Jag har funderat mycket på det, på vad jag annars
skulle kunna kalla mig. Jag har letat i mina gömmor, försökt hitta lämpliga beteckningar.
Att bara kalla mig för Hippocampus verkar lamt. Jag
är ju särskild, olik alla andra hippocampi (den latinska
pluralformen av hippocampus, hipps anmärkning) till
25
14-69 N&K Nilsonne 12 dec .indd 25
2014-12-12 14:48
© V I KTOR GÅRDSÄTE R
H
medicinsk psykiatri och författare till en rad uppmärksammade böcker, romaner såväl som facktitlar inom mindfulness och DBT-behandling. Hon har i flera skönlitterära verk använt sitt vetenskapliga kunnande för att utforska frågor som smärta, minne och relationen mellan hjärnan och kroppen. Hennes senaste roman är En passande död (2013).
H
ås a n i l s o n n e är senior professor i
ÅSA N I LSON N E
är hjärn f orskare m meed d hip poc a mpus, den del av hjärnan som organiserar våra minnen, som specialområde. Vetenskapen har gått snabbt framåt och H befinner sig mitt uppe i denna våg, med en prestigetjänst och hängivna studenter. Men H är också uppe på en annan våg. Han håller på att bli förälskad i D. Under ett dygn får vi följa H, fast inte på det konventionella sättet. H är en roman om förälskelse. Men här beskrivs den ur ett helt nytt perspektiv. För när vi står inför ett val och känner oss »kluvna«, vad är det då som pågår inom oss? Vilken del av vårt »jag« har mest rätt? Och vilken roll spelar minnet?
H ÅSA N I LSON N E
ROMAN
pressröster om En passande död
»Bäst just nu. Fascinerande tankeexperiment.« Ingalill Mosander, Aftonbladet
»Åsa Nilsonne är så begåvad: hon kan skriva och gestalta, och har ovanligt intressanta tankar.« Lotta Olsson, Dagens Nyheter
»Obehagligt nära ... Det är vasst, på pricken och fängslande.« Expressen
»Åsa Nilsonne [är] duktig på att formulera tankar om livet och döden. Det är så bra att man skulle vilja sitta där med en överstrykningspenna.« Alingsås Tidning
ISBN 978-91-27-14141-4
OMSLAG: SARA R. ACE DO I LLUSTRATION: HIPPOCAMPUS HEPTAGONUS av H. L. TODD
9 789127 141414
Nilsonne_H_CMYK.indd 1
2014-12-12 11:45