9789176455968

Louise Penny Den grymmaste m책naden

Louise Penny

DE N G RYM MA S TE M Å NA DE N

Översättning av Charlotte Hjukström

Modernista stockholm

6

April är den grymmaste månaden, den driver syrener ur den döda marken, blandar minne och åtrå…

T. S. Eliot, Det öde landet

7

8

Ett C l a r a M o r r o w knäböjde i det fuktiga, friskt ­doftande grä­set på allmänningen mitt i byn och gömde omsorgsfullt ett påskägg medan hon funderade på att åkalla de döda, vilket hon ­planerade att göra direkt efter kvällsmaten. Hon strök en hårslinga ur ansik­ tet och fick gräs, jord och någonting annat brunt som kanske inte var jord i sitt trassliga hår. Runt omkring henne gick andra bybor med färgglada ägg i sina korgar och letade efter de bästa gömställena. Ruth Zardo satt på bänken mitt på gräsmattan och slängde ut äggen på måfå, men emellanåt höjde hon ­armen och prickade någon i huvudet eller i baken. För att vara så gammal och tokig var hon skrämmande pricksäker, tänkte Clara. »Följer du med i kväll?« frågade Clara för att ge den gamla poeten något annat att tänka på än att sikta på monsieur Béliveau. »Skojar du? Levande människor är illa nog, varför skulle jag vilja locka tillbaka någon som är död?« Och sedan träffade Ruth monsieur Béliveau i bakhuvudet.

Lyckligtvis hade byns matvaruhandlare kepsen på sig. Det var också tur att han kände en varm tillgivenhet för den vithåriga eldgaffeln på bänken. Ruth valde sina offer med omsorg. De var nästan alltid människor som tyckte om henne.

I normala fall hade det inte varit någon stor sak att få ett chokladägg i huvudet, men de här äggen var inte av choklad. Det misstaget hade de bara gjort en gång.

Några år tidigare, när invånarna i byn Three Pines för första gången bestämde sig för att ha en äggjakt på påskdagen, hade stämningen varit hög. Byborna samlades på Oliviers bistro över vin och brieost och delade upp påsarna med chokladägg som de skulle gömma dagen därpå. Suckar av beundran och avundsjuka 9

ekade i lokalen, och många önskade att de hade varit barn igen.

Men de fick trösta sig med tanken på hur glada barnen i byn skulle bli. Och förresten kanske barnen inte skulle hitta riktigt alla äggen, särskilt inte dem som låg gömda bakom Oliviers bar. »De är underbara.« Gabri tog upp en liten, utsökt skulpterad marsipangås och bet av den huvudet. »Gabri.« Hans partner Olivier slet det som fanns kvar av gåsen ur Gabris enorma hand. »De är ju till barnen.« »Bara för att du vill ha den själv.« Gabri vände sig till Myrna och teaterviskade så att alla hörde: »Lysande idé. Bögar bjuder barn på choklad. Ring sedlighetspolisen.« Olivier, blyg och blond, rodnade våldsamt.

Myrna log. Hon liknade själv ett jättelikt chokladägg, rund och brun och insvept i en rödlila kaftan.

De flesta som bodde i den lilla byn var på bistron. Många trängdes runt den långa bardisken av polerat trä, men några hade sjunkit ner i de bekväma gamla fåtöljerna, som alla var till salu. Oliviers bistro var också en antikhandel. Det satt diskreta prislappar på allting, till och med på Gabri ibland när han kände sig underskattad och underapplåderad.

Det var i början av april och elden knastrade glatt i de öppna spisarna. Det varma eldskenet lyste upp de breda golvplankorna av furu, som färgats bärnstensgula av tid och solsken. Servi­ törerna rörde sig obesvärat under takbjälkarna och ställde fram vin och mjuk, krämig brie från monsieur Pagés gård. Bistron låg i hjärtat av den gamla byn i Québec, alldeles bredvid den gräs­ bevuxna allmänningen. På båda sidor om bistron, med dörrar i väggarna så att man kunde gå emellan, låg de andra butikerna som höll fast byn i en omfamning av gammalt tegel. Monsieur Béliveaus närbutik, Sarahs bageri, därefter bistron och slutligen bokhandeln: Myrnas böcker, nya och begagnade. Tre knotiga granar hade stått i andra änden av allmänningen så länge någon kunde minnas, likt tre vise män som hade hittat vad de sökte.

Från byn slingrade sig grusvägarna ut i skogen och upp i bergen.

Men Three Pines var en bortglömd by. Tiden slog sina lovar 10

och virvlar runt byn och stötte emot den ibland, men stannade aldrig länge och gjorde aldrig något större intryck. I hundratals år hade byn vilat i de klippiga kanadensiska bergens handflata, skyddad och undangömd och sällan hittad utom ibland av en slump. Någon gång hände det att en trött vägfarande kom åkande över backkrönet och fick se den inbjudande cirkeln av gamla hus där nedanför, som ett Shangri-la. En del hus var byggda i gråsten av nybyggare som hade rensat landet från träd med djupa rötter och stora, tunga stenar. Andra var byggda i rött tegel av människor som var lojala mot den engelska kronan och flydde från den amerikanska revolutionsarmén. Och några var byggda i den stil som hade blivit typisk för Québec: branta plåttak, höga gavlar och breda verandor. Och längst bort såg man Oliviers bistro, där det fanns café au lait och nybakade croissanter, små­ prat och sällskap och vänlighet. Den som väl hade hittat Three Pines skulle aldrig glömma byn. Men för att hitta dit måste man först fara vilse.

Myrna tittade på sin väninna Clara Morrow, som räckte ut tungan. Myrna räckte också ut tungan. Clara himlade med ögonen. Myrna gjorde likadant och satte sig bredvid Clara i den mjuka soffan framför brasan. »Du passade väl inte på att röka kompost igen medan jag var i Montreal?« »Inte den här gången«, skrattade Clara. »Du har någonting på näsan.« Myrna kände efter, hittade något och undersökte det. »Mmm, det är antingen choklad eller hud. Finns bara ett sätt att avgöra.« Hon stoppade det i munnen. »Herregud.« Clara grimaserade. »Och sedan undrar du varför du är singel.« »Det undrar jag inte alls.« Myrna log. »Jag behöver ingen man för att göra mig komplett.« »Jaså minsann? Hur var det nu med Raoul?« »Visst ja, Raoul«, sa Myrna drömmande. »Han var söt.« »Han var en gelébjörn«, bekräftade Clara.

11

»Han gjorde mig komplett«, sa Myrna. »Och mer än så.« Hon klappade sig på magen som var stor och generös, precis som hon själv. »Titta här.« En röst vass som en rakkniv skar genom sorlet.

Ruth Zardo stod mitt i bistron och höll upp en chokladhare som om den var en handgranat. Den var gjord av glänsande mörk choklad, hade långa, alerta öron och ett ansikte så naturtroget att Clara bara väntade på att det skulle börja rycka i de spröda morrhåren av karamell. I tassarna höll den en korg av vit choklad och mjölkchoklad, och i korgen låg ett dussin vackert dekorerade godisägg. Den var magnifik, och Clara hoppades innerligt att Ruth inte tänkte slänga den i huvudet på någon. »Det är en hare«, morrade den gamla poeten. »De är också goda«, sa Gabri till Myrna. »Ta’re en hare.« Myrna skrattade och ångrade sig omedelbart. Ruth spände ögonen i henne. »Ruth.« Clara reste sig upp och gick försiktigt fram mot den gamla kvinnan med sin mans whiskyglas som lockbete. »Släpp haren.« Det var en mening hon aldrig hade sagt förut. »Det är en hare«, upprepade Ruth som om hon talade till en grupp efterblivna barn. »Varför har den då sådana här?« Hon pekade på äggen. »När började harar lägga ägg?« framhärdade Ruth och lät blicken svepa över de undrande byborna. »Nej, det hade ni visst inte tänkt på. Var fick den tag i dem? Det måste ju vara choklad­ höns som har lagt dem. Haren måste ha stulit äggen från de stackars chokladhönorna som nu förtvivlat letar efter sina barn.« Det lustiga var att medan den gamla poeten talade kunde Clara faktiskt föreställa sig hur hönor av choklad sprang omkring och letade efter sina ägg. Äggen som påskharen hade stulit.

Och med de orden lät Ruth chokladharen falla till golvet, där den krossades. »Åh nej«, sa Gabri och rusade fram för att plocka upp bitarna. »Den var till Olivier.« 12

»Jaså?« sa Olivier, som hade glömt att han själv hade köpt den. »Detta är en egendomlig högtid«, sa Ruth dovt. »Jag har aldrig gillat den.« »Och nu är det ömsesidigt«, sa Gabri och höll den sönder­ slagna haren i sin hand som vore den ett älskat och skadat barn.

Han är så ömsint, tänkte Clara, och det var inte första gången den tanken slog henne. Gabri var så stor, så imponerande, att det var lätt att glömma bort hur känslig han var. Utom i sådana här stunder, då han varsamt höll en döende chokladhare i sin hand. »Hur firar vi påsk?« frågade den gamla poeten retoriskt in­ nan hon ryckte Peters whiskyglas ur handen på Clara och svepte innehållet. »Vi letar efter ägg och äter varma russinbullar med kors på.« »Mais, vi går ju till Sankt Thomas också«, sa monsieur Béliveau. »Det är många fler som går till Sarahs bageri än som visar sig i kyrkan«, snäste Ruth. »Köper bullar med tortyrredskap på. Jag vet att ni tror att jag är galen, men kanske är jag den enda här som är riktigt klok.« Efter detta oroväckande uttalande haltade hon bort till dörren, där hon vände sig om. »Lägg inte ut äggen till barnen. Då kommer det att gå illa.« Och likt Jeremia, den gråtande profeten, fick hon rätt. Det gick illa.

Nästa morgon var äggen borta. Bara omslagspapperen fanns kvar. Först misstänkte byborna att äldre barn, eller kanske till och med Ruth, hade saboterat deras äggjakt. »Titta här«, sa Peter och höll upp de trasiga resterna av en ask som hade innehållit chokladägg. »Märken av tänder. Och klor.« »Då var det Ruth i alla fall«, sa Gabri och tog emot asken för att titta närmare på den. »Och titta här.« Clara sprang i fatt ett godispapper som blåste i väg över gräset. »Det här är också alldeles sönderrivet.« Efter att ha ägnat förmiddagen åt att leta godispapper och städa upp på allmänningen, traskade de flesta byborna tillbaka till Oliviers bistro för att värma sig vid brasan.

13

»Men allvarligt talat«, sa Ruth till Clara och Peter medan de åt lunch på bistron. »Fattade ni inte vad som skulle hända?« »Nej, men det borde vi ju ha kunnat räkna ut«, skrattade Peter och skar en bit av sin gyllenbruna croque monsieur, där den smälta camemberten knappt förmådde hålla ihop den lönnrökta skinkan med den spröda croissanten. Runt omkring honom hördes sorlet av förtvivlade föräldrar som försökte muta sina gråtande barn. »Vartenda djur på miltals håll måste ha varit inne i byn i natt«, sa Ruth och svängde långsamt runt isbitarna i sin whisky. »Och ätit påskägg. Rävar, tvättbjörnar, ekorrar.« »Björnar«, sa Myrna och slog sig ner vid deras bord. »Det är faktiskt lite otäckt. Tänk er alla dessa hungriga björnar som reser sig ur idet, utsvultna efter att ha sovit hela vintern.« »Tänk vad de blev förvånade när de hittade godisägg och chokladharar«, sa Clara mellan tuggorna av gräddig skaldjurs­ gryta med laxbitar och musslor och räkor. Hon bröt en bit av en frasig baguette och bredde Oliviers färska specialsmör på den. »Björnarna måste ha undrat vad det var för ett underverk som hade skett medan de sov.« »Allt som visar sig är inte underverk«, sa Ruth. Hon lyfte blicken från den bärnstensfärgade vätskan som var hennes lunch och såg ut genom de spröjsade fönstren. »Allt som vaknar till liv är inte menat att vakna. Det här är en opålitlig årstid. Regn ena dagen, snö nästa dag. Man kan inte vara säker på någonting. Allt är oförutsägbart.« »Alla årstider är oförutsägbara«, sa Peter. »Orkaner på hösten, snöstormar på vintern.« »Det är just det som är min poäng«, sa Ruth. »De hoten kan du sätta namn på. Vi vet vad vi kan vänta oss de andra årstiderna.

Men inte om våren. De värsta översvämningarna sker på våren.

Skogsbränder, köldknäppar, snöstormar och lerskred. Naturen är i uppror. Vad som helst kan hända.« »De allra vackraste dagarna upplever man också om våren«, sa Clara.

14

»Det är sant, återfödelsens mirakel. Jag har hört att det finns hela religioner som är uppbyggda på den principen. Men det finns sådant som bör få vila i frid.« Den gamla poeten steg upp och stjälpte i sig whiskyn. »Det är inte slut än. Björnarna kommer tillbaka.« »Det skulle jag också göra«, sa Myrna, »om jag plötsligt hittade en by som var gjord av choklad.« Clara log, men hennes blick var fortfarande fäst på Ruth, som för ovanlighetens skull inte utstrålade ilska eller irritation utan någonting som Clara fann betydligt mer oroande.

Rädsla.

15

Två R u t h fick rätt. Varje påsk kom björnarna tillbaka och letade efter chokladägg. De hittade förstås inga, och efter några år gav de upp för att i stället förskansa sig i skogarna runt Three Pines.

Byborna lärde sig snart att inte gå för långt ut i skogen runt påsk, och att aldrig någonsin komma emellan en björnmamma och hennes nyfödda unge.

Det är naturens gång, försökte Clara intala sig själv. Men en gnagande oro fanns kvar. Det kändes som om de själva hade dragit på sig problemet.

Nu stod Clara än en gång på knä i gräset, den här gången med de vackra äggen av trä som de hade börjat använda i stället för choklad. Det var Hanna och Roar Parra som hade kommit på den idén. De kom från Tjeckien och var suveräna på målade ägg.

Under vintern hade Roar svarvat ägg och Hanna hade delat ut dem till alla som var intresserade av att måla dem. Snart ville människor från hela Cantons de l’Est ha ägg. Barnen satt i sko­ lan och målade ägg, föräldrar återupplivade slumrande talanger, farföräldrar målade scener från sin ungdom. De målade under hela den långa vintern i Québec, och på långfredagen började de gömma dem. När barnen hittade ett ägg fick de byta in fyndet mot ett chokladägg. »Kom får ni se«, hojtade Clara bredvid dammen på allmän­ ningen. Monsieur Béliveau och Madeleine Favreau kom fram.

Monsieur Béliveau böjde sig ner så att hans långa, smärta kropp nästan veks dubbel. Där, i det långa gräset, låg ett fågelbo med ägg. »De är riktiga«, skrattade han och drog gräset åt sidan för att visa Madeleine. »Så fina«, sa Mad och sträckte ut handen.

16

»Mais non«, varnade han. »Deras mamma vill inte ruva dem om du rör vid dem.« Mad ryckte snabbt undan handen och såg på Clara med ett stort leende. Clara hade alltid gillat Madeleine, även om de inte kände varandra så väl. Mad hade bara bott i trakten några år.

Hon var ett par år yngre än Clara och full av liv. Dessutom var hon en naturlig skönhet med kort, mörkt hår och kloka, bruna ögon. Hon verkade alltid så nöjd med livet. Och det var inte mer än rätt, tänkte Clara. Efter allt hon hade gått igenom. »Vad är det för sorts ägg?« undrade Clara.

Madeleine gjorde en grimas och ryckte på axlarna. Ingen aning.

Monsieur Béliveau gjorde en ny elegant djupdykning. »Ingen hönsfågel. Trop grand. Kanske änder eller gäss.« »Hoppas det«, sa Madeleine. »En liten familj som har bosatt sig på allmänningen.« Sedan vände hon sig till Clara. »Hur dags börjar seansen?« »Vill du vara med?« Clara blev glatt överraskad. »Hazel också?« »Nej, Hazel avstår. Sophie kommer hem i morgon bitti, så Ha­ zel säger att hon måste städa och laga mat. Mais, franchement?« Madeleine lutade sig konspiratoriskt fram. »Jag tror att hon är rädd för spöken. Men monsieur Béliveau har lovat följa med.« »Vi ska vara tacksamma för att Hazel väljer att laga mat i stäl­let«, sa monsieur Béliveau. »Hon har lagat en helt underbar köttgryta åt oss.« Så typiskt Hazel, tänkte Clara. Att alltid tänka på andra. Clara var lite orolig för att folk skulle utnyttja Hazels generositet, i synnerhet dottern, men hon var också medveten om att det inte var någonting som hon hade med att göra. »Men vi har mycket att göra innan det blir dags för middag, mon ami.« Madeleine log varmt mot monsieur Béliveau och rörde lätt vid hans axel. Den äldre mannen log. Han brukade inte le så ofta sedan hans fru dog, men nu gjorde han det, och Clara hade fått ännu en orsak att gilla Madeleine. Hon såg efter dem när de gick i väg med sina äggkorgar medan aprilsolens 17

unga, skira strålar lyste på deras unga, skira relation. Monsieur Béliveau, lång och smal och en aning kutryggig, verkade ha fått en ny svikt i steget.

Clara reste sig upp, sträckte på sin fyrtioåttaåriga kropp och såg sig omkring. Ett hav av bakdelar mötte hennes blick. Alla byborna stod framåtböjda och placerade ut ägg. Clara önskade att hon hade haft skissblocket med sig.

Det fanns absolut ingenting coolt med Three Pines, ingenting kreddigt eller hippt eller någonting annat som hade varit viktigt för Clara när hon gick ut konstskolan för tjugofem år sedan. Här fanns det ingenting som var designat. Det verkade mer som om byn hade följt de tre granarnas exempel och helt enkelt vuxit upp ur marken efter hand.

Clara drog in den friska vårluften i ett djupt andetag och vände blicken mot huset där hon och Peter bodde. Det var byggt i tegel med en veranda i trä och en stengärdesgård ut mot allmänningen.

Från grinden gick en trädgårdsgång förbi några äppelträd, som snart skulle slå ut i blom, fram till ytterdörren. Därifrån lät Clara blicken vandra vidare längs husen som omgav allmänningen.

Husen i Three Pines var robusta och formade av sin omgivning, precis som deras invånare. De hade klarat sig igenom stormar och krig, förluster och sorger. Och ur detta hade det vuxit upp en gemenskap som var präglad av hjälpsamhet och medkänsla.

Clara älskade alltihop. Husen, affärerna, allmänningen, träd­ gårdarna och till och med de ojämna grusvägarna. Hon älskade att Montreal låg mindre än två timmars bilfärd därifrån och att gränsen till USA låg alldeles i närheten. Men mer än allt detta älskade hon människorna som just nu ägnade långfredagen, och alla andra långfredagar, åt att gömma påskägg för barnen.

Påsken kom sent det året, i slutet av april. De hade inte alltid samma tur med elementen. Åtminstone en påskdag hade byn vaknat med ett tjockt lager nyfallen blötsnö över den späda gröns­kan och de målade äggen. Många gånger hade det varit så kallt ute att byborna fick springa in på Oliviers bistro då och då 18

för att värma sina frusna, darrande fingrar runt en mugg med varm cider eller varm choklad.

Men inte i dag. Det låg ett särskilt skimmer över just den här aprildagen. Det var en perfekt långfredag, solig och mild. Snön hade smält, till och med i de skuggiga hörnen där den brukade ligga kvar. Gräset växte och träden hade en gloria av blekaste grönt. Det var som om byns aura just hade blivit synlig. Den lyste i guld med skimrande gröna kanter.

Tulpanlökarna började bryta upp genom jorden och snart skulle hela gräsmattan vara täckt med vårblommor, pärlhyacinter och klockhyacinter och glada nickande påskliljor, snödroppar och doftande liljekonvaljer, som fyllde hela byn med väldoft och glädje.

Denna långfredag doftade Three Pines av frisk jord och löften.

Och möjligen en och annan mask. »Det spelar ingen roll vad du säger, jag följer inte med.« Clara hörde den ilskna, bestämda viskningen. Hon låg åter­ igen på knä, nu i det höga gräset vid dammen. Hon såg inte vilka det var, men förstod att de måste vara alldeles i närheten. Det var en kvinnoröst som talade franska, men i en ton så pressad och upprörd att Clara inte kunde identifiera talaren. »Det är ju bara en seans«, sa en mansröst. »Det vore väl kul.« »Det är hädelse, för sjutton. En seans på långfredagen?« Det blev tyst. Clara kände ett visst obehag. Inte för att hon tjuvlyssnade utan för att hon började få kramp i benen. »Lägg av, Odile. Du är ju inte ens religiös. Vad skulle kunna hända?« Odile? tänkte Clara. Den enda Odile hon kände var Odile Montmagny. Och hon var…

Kvinnan väste: »Var snöig vinter som förgår, vart kryp som väcks när det blir vår, hos ung som gammal sätter spår i barnablick och snövitt hår.« 19

Orden följdes av en häpen tystnad. …en riktigt dålig poet, avslutade Clara sin tanke.

Odile hade uttalat orden med stort allvar, som om de avslöjade någonting mer än nivån på diktarens begåvning. »Men jag är ju med«, sa mannen. Nu visste Clara även vem han var. Odiles sambo, Gilles Sandon. »Varför vill du gå dit egentligen, Gilles?« »Bara som en kul grej.« »Är det för att hon ska dit?« Det blev tyst, bortsett från att Claras ben skrek av smärta. »Han ska förresten också dit«, fortsatte Odile. »Vem då?« »Det vet du. Monsieur Béliveau«, sa Odile. »Jag har onda aningar om det här, Gilles.« Det blev en ny paus. Efter en stund svarade Sandon, med djup, entonig röst som om han ansträngde sig för att hålla tillbaka alla känslor: »Var inte orolig. Jag ska inte döda honom.« Clara hade glömt bort sina ben. Döda monsieur Béliveau?

Vem skulle ens kunna komma på en sådan tanke? Den gamle butiksinnehavaren hade aldrig så mycket som lurat någon på växelpengar. Vad i hela världen kunde Gilles Sandon ha emot honom?

När hon hörde att de gick därifrån reste hon sig mödosamt och såg efter dem. Odile var päronformad och vaggade en aning när hon gick, och Gilles var en stor nallebjörn till karl med ett karakteristiskt rött skägg som syntes till och med bakifrån.

Clara kastade en blick på sina svettiga händer som hade kramat påskäggen av trä. De glada färgerna hade lösts upp och fläckat ner hennes handflator.

Seansen, som hade låtit som en kul idé när Gabri häromdagen satte upp en affisch på bistron om att det berömda mediet ma­ dame Isadore Blavatsky skulle komma, väckte nu helt andra käns­ lor. I stället för glad förväntan började Clara fyllas av farhågor.

20

Tre M a d a m e Isadore Blavatsky var inte sig själv den kvällen. När­ mare bestämt var hon inte madame Isadore Blavat­sky över huvud taget. »Kalla mig Jeanne.« Den färglösa kvinnan stod i bistrons avskilda matsal och räckte fram handen. »Jeanne Chauvet.« »Bonjour, madame Chauvet.« Clara log och tryckte hennes slappa hand. »Excusez-moi.« »Jeanne«, påminde kvinnan med knappt hörbar röst.

Clara gick fram till Gabri som bjöd gästerna på rökt lax. Rum­ met började fyllas med folk. »Lax?« frågade Gabri och höll fram brickan. »Vem är hon?« undrade Clara. »Madame Blavatsky, det världsberömda ungerska mediet. Man kan riktigt känna hennes energi, tycker du inte det?« Madeleine och monsieur Béliveau vinkade. Clara vinkade tillbaka och sneglade sedan på Jeanne som såg ut som om hon skulle svimma om någon sa bu. »Det enda jag känner, unge man, är irritation.« Gabri Dubeau vacklade mellan förtjusningen över att bli kal­ lad »unge man« och behovet av att försvara sig. »Det där är inte madame Blavatsky. Hon låtsas inte ens vara det. Hon heter Jeanne någonting«, sa Clara medan hon tog en laxskiva och vek ihop den på en bit pumpernickel. »Du har lovat oss madame Blavatsky.« »Du vet inte ens vem madame Blavatsky är.« »Jag vet i alla fall vem hon inte är.« Clara nickade och log mot den lilla medelålders kvinnan som stod mitt i rummet och såg lätt förfärad ut. »Skulle du ha kommit om du hade vetat att det var hon som 21

var mediet?« Gabri gestikulerade med brickan åt Jeannes håll. En bit kapris rullade av och försvann på den täta orientaliska mattan.

Att vi aldrig lär oss, suckade Clara inom sig. Varenda gång Gabri har en pensionatsgäst ska han anordna något spektakulärt arrangemang, som när den där pokermästaren bodde här och spelade av oss alla pengar, eller den där operasångerskan som fick till och med Ruth att låta som Maria Callas. Men hur förfärliga Gabris evenemang än var för byborna måste de ha varit ännu värre för de intet ont anande gästerna, som blev övertalade att underhålla Three Pines när de bara hade önskat sig några lugna dagar på landet.

Hon såg hur Jeanne Chauvet tittade sig omkring i rummet, torkade av händerna på sina polyesterbyxor och log mot porträtt­ en över den sprakande brasan. Sedan var det som om hon blev osynlig inför Claras ögon. Det var faktiskt något av en prestation, även om den inte sa någonting om hennes mediala förmåga.

Clara tyckte synd om henne. Hur hade Gabri tänkt egentligen? »Hur tänkte du egentligen?« »Vad menar du? Hon är ett medium. Det sa hon när hon bokade rummet. Visserligen är hon inte madame Blavatsky. Eller från Ungern. Men hon kan spå.« »Vänta nu.« Clara blev misstänksam. »Vet hon över huvud taget om att du har affischerat om den här kvällen?« »Ja, det måste hon väl ha kunnat förutspå.« »Om inte annat när folk började droppa in. Gabri, hur kunde du göra så mot henne? Och mot oss?« »Det är ingen fara med henne. Titta, hon börjar redan slappna av.« Myrna hade hämtat ett dricksglas med vitt vin åt henne och Jeanne Chauvet drack som om det hade varit vatten som ännu inte förvandlats till vin. Myrna tittade på Clara och höjde på ögonbrynen. Om det fortsatte så här skulle Myrna få leda seansen. »Seansen?« frågade Jeanne en stund senare när Myrna frågade vad de kunde förvänta sig. »Vem är det som ska hålla en seans?« Allas blickar vändes mot Gabri, som mycket ordentligt ställde 22

ifrån sig brickan på ett bord och gick och ställde sig bredvid Jeanne. Gabris väldiga kroppshydda och färgstarka personlighet fick den oansenliga kvinnan att krympa ihop ännu mer, tills hon liknade en hängare med kläder på. Clara gissade att hon var någonstans i fyrtioårsåldern. Håret var råttfärgat och såg ut som om hon brukade klippa sig själv. Ögonen var blekblå och kläderna kom från realådan på någon stormarknad. Clara, som hade levt som fattig konstnär större delen av livet, kände igen tecknen. Hon undrade flyktigt varför Jeanne hade kommit till Three Pines och betalat för ett rum på Gabris pensionat, som visserligen inte var svindyrt men inte heller billigt.

Jeanne verkade inte rädd längre, bara förvirrad. Clara ville gå fram och slå armarna om den lilla kvinnan och skydda henne mot vad som än hände. Hon ville ge henne ett stadigt mål mat och ett varmt bad och lite medmänsklig hygglighet, så att hon kunde anta lite fastare former. Även Clara såg sig omkring i rummet. Peter hade vägrat ­följa med och sagt att det bara var humbug. Men när hon skulle gå, hade han hållit kvar hennes hand ett ögonblick längre än nödvändigt och sagt till henne att vara försiktig. Clara hade gått under stjärnorna med ett leende till den hemtrevliga bistron.

Peter hade fått en strängt anglikansk uppfostran. Allt sådant här gjorde honom illa berörd. Och vettskrämd.

De hade haft en kort diskussion om saken vid middagsbordet, och Peter hade inte oväntat framfört åsikten att det hela var idioti. »Kallar du mig idiot?« hade Clara frågat. Det visste hon att han inte gjorde, men hon ville se honom våndas. Han hade lyft på huvudet, som var täckt av grå, glänsande lockar, och gett henne en ilsken blick. Han var lång och smärt med örnnäsa och skarpa ögon och liknade mer en bankdirektör än en konstnär.

Och ändå var han just detta. Men en konstnär som verkade vara bortkopplad från sitt hjärta. Han levde i en fullkomligt rationell värld där allt som var oförklarligt var »helknäppt« eller »löjligt« eller »idioti«. Känslor var idioti. Utom hans kärlek till Clara, för den var fullkomlig och allomfattande.

23

»Nej, jag pratar om mediet. Hon är en bluffmakare. Kom­ municera med döda, förutsäga framtiden. Skitsnack. Det är det äldsta knepet i boken.« »Vilken bok? Bibeln?« »Börja inte nu, Clara«, varnade Peter. »Jo, men allvarligt talat. I vilken bok står det om vatten som förvandlas till vin? Bröd som blir kött? Folk som går på vattnet?

Hav som delar sig, blinda som får synen tillbaka och lama som reser sig och går?« »Det var underverk, inte hokuspokus.« »Aha.« Clara nickade och log och fortsatte äta.

Så Clara fick gå dit i sällskap med Myrna i stället. Madeleine och monsieur Béliveau kom också dit, inte riktigt hand i hand men nästan. Hans långa, tröjklädda arm nuddade vid hennes och hon drog sig inte undan. Clara häpnade än en gång över hur förtjusande Madeleine var. Hon var en sådan som andra kvinnor ville ha till bästa väninna och män ville ha till hustru.

Clara log mot monsieur Béliveau och rodnade. För att hon hade sett dem i ett intimt ögonblick och upptäckt känslor som de kanske ville behålla för sig själva? Hon tänkte efter och kom sedan fram till att rodnaden berodde mer på henne själv än på honom. Hon såg annorlunda på monsieur Béliveau efter att ha hört vad Gilles hade sagt under eftermiddagen. Den blide livs­ medelshandlaren hade förvandlats från en positiv och välvillig kraft i deras liv till ett mysterium. Clara tyckte inte om förvand­ lingen. Och hon gillade inte att hon var så mottaglig för skvaller.

Gilles Sandon stod framför brasan och gnuggade energiskt in värmen i sina rejäla jeans. Han var så storvuxen att han nästan blockerade hela den öppna spisen. Odile Montmagny gav honom ett glas vin som han tog emot utan att ta någon större notis om saken. Han föredrog att koncentrera sig på monsieur Béliveau, som inte verkade märka någonting.

Clara hade alltid tyckt om Odile. De var ungefär lika gamla och båda ägnade sig åt kultur, Clara som målare och Odile som poet. Enligt egen utsago höll hon på med en episk dikt, ett ode till 24

Québecs engelsktalande befolkning, vilket var märkligt eftersom hon själv talade franska. Clara skulle aldrig glömma uppläsning­ en hon hade varit med om i krigsveteranföreningens lokal i Saint Rémy. Alla möjliga lokala författare hade varit inbjudna, bland andra Ruth och Odile. Ruth hade börjat med att läsa ur sitt gri­ pande verk »Till församlingen«.

Ni brinner av en inre eld som gör mig avundsam.

Den närs av Bibeltexter och andliga program.

En annan sak som väcker min skamsna jalusi är att ni tillsammans kan förvandlas till ett vi och kanske är det svårt att se för någon i ert lag att jag vill vara ensam i laget som är jag.

Och sedan hade det blivit Odiles tur. Hon skuttade upp och rev av sin egen dikt utan ett ögonblicks tvekan.

Våren kommer som en vind med friska fläktar mot din kind och sparv och mes och spelevind ska smälta snögubben så trind och sjunga glatt i björk och lind.

»Vilken underbar dikt«, ljög Clara när alla hade läst färdigt och de trängdes i baren. Hon kände att hon behövde något starkt. »Jag undrar bara över en sak. Jag har faktiskt aldrig hört talas om någon fågel som heter spelevind.« »Den har jag hittat på själv«, sa Odile glatt. »Jag behövde ett rim på trind och lind.« »Som till exempel hind?« föreslog Ruth. Clara gav henne en varnande blick medan Odile såg ut att fundera på saken. »Inte tillräckligt kraftfullt, är jag rädd.« »Till skillnad från det mycket pregnanta spelevind«, sa Ruth till Clara innan hon vände sig till Odile igen. »Ja, jag känner mig 25

verkligen berikad, rent av övergödd. Den enda poet som skulle kunna jämföras med dig vore möjligen den stora Sarah Binks.« Odile hade aldrig hört talas om Sarah Binks, men hon var medveten om att hennes kunskaper i litteraturhistoria var be­ gränsade eftersom hon enbart hade fått möta franskspråkiga genier i sin utbildning. Hon förstod att Sarah Binks måste vara en mycket framstående engelskspråkig diktare. Att få en sådan komplimang av Ruth Zardo satte fart på Odile Montmagnys kreativitet. När det var lugnt i deras affär, La Maison Biologique i Saint Rémy, tog hon fram sin nötta gamla skrivbok och fyllde den med nya dikter, ibland utan att vänta på att inspirationen skulle rinna till.

Clara, som själv kämpade i ett kreativt yrke, kunde identifiera sig med Odile och uppmuntrade henne. Peter tyckte förstås att Odile var helknäpp. Men Clara visste bättre. Hon visste att det som kännetecknade stora konstnärer inte var genialitet, utan uthållighet. Odile var uthållig. Åtta av dem hade samlats i bistrons trivsamma inre matsal för att åkalla de döda denna långfredag, och den enda frågan tycktes vara vem som skulle göra det. »Inte jag«, sa Jeanne. »Jag trodde att det var någon av er som var mediet.« »Gabri?« Gilles Sandon vände sig till deras värd. »Men du sa ju att du brukar spå«, sa Gabri till Jeanne i bed­ jande ton. »Ja, det gör jag. Tarotkort, runor och sådant. Jag brukar inte prata med döda. I alla fall inte särskilt ofta.« Det är lustigt, tänkte Clara. Bara man lyssnar tillräckligt länge brukar folk kläcka ur sig de konstigaste saker. »Inte särskilt ofta?« upprepade hon. »Bara ibland«, erkände Jeanne och tog ett steg bakåt som om hon hade blivit attackerad. Clara log och försökte se mindre hotfull ut, även om den kvinnan antagligen skulle ha känt sig hotad av en chokladhare.

26

»Kan du inte göra det i kväll? Snälla?« bad Gabri. Han såg hur hans bjudning höll på att kapsejsa.

Lilla, färglösa, nästan osynliga Jeanne stod mitt i deras cirkel.

Då såg Clara hur någonting drog förbi i den intetsägande kvin­ nans ansikte. Ett leende. Nej. Ett hånleende.

27