9789140666901

Sociologi för socionomer en stående inbjudan

Katarina Jacobsson Joakim Thelander David Wästerfors

Innehåll

Innehållsförteckning för litet lexikon

5

Förord av Anna Meeuwisse

7

1. Inledning Sociologi måste inte vara nyttigt Sociologi är inte en teori för praktiskt socialt arbete Sociologi har betydelse för socionomer Exemplet biståndshandläggning Exemplet institutionsbehandling Exemplet sjukvård Sociologins avslöjande ambition

2. De fattiga Fattiga som social kategori Bidragstagandets variationer Att sluta vara bidragstagare Socialhjälpens mening Jag är inte som dom Den fattiges taktik

3. Klienten Talet om klienten Klientproduktion Talet med klienten Exemplet skratt Vad ska klienten kallas?

Den perifera klienten

9 11 14 16 18 20 24 25

29 29 33 36 41 42 44

49 50 53 55 58 61 64

4. Familjer Familj som historisk skapelse Kärnfamiljen som måttstock?

Familjebegreppet i vardaglig diskurs Familjebegreppet i politisk diskurs Statligt definierade familjer Ifrågasatta familjer Föräldraskap, socialisation och social kontroll

5. Behandling Reparationscykeln och behandlingsinstitutionen Vem blir hjälpt av behandlingen?

Kriminalitet som livsstil Behandling som normalisering Betoning eller nedtoning av avvikaridentiteten Smitta eller samspel?

Genusföreställningar i behandling Evidensbaserad behandling

6. Omsorg Det osynliga omsorgsarbetet Omsorgsarbetets organisering Det vardagliga omsorgsarbetet Klass och kön inom omsorgen Institutionella samtal

7. Avslutning

69 70 72 77 79 80 84 87

93 93 96 98 101 103 105 107 109

113 116 118 123 125 127

133

Vad är ett kritiskt förhållningssätt?

Sociologisk arrogans – och hoppfullhet Att stiga av sin käpphäst

133 135 137

Referenser Index

141 149

Innehållsförteckning för litet lexikon Accounts Alienation Chicagoskolan Diskurs Dokument Enkäter Etnicitet Etnometodologi Familjesociologi Feminism Fenomenologi Genus Gräsrotsbyråkrater Identitet Institution och institutionalisering Intervjuer Klassamhälle Kunskapssociologi Kvantitativa och kvalitativa data Makt Manifesta och latenta funktioner Normer Observationer Poststrukturalism Profession Rationalitet Realism

43 120 15 85 51 40 37 131 70 73 123 108 19 103 67 20 32 80 38 27 97 17 21 102 49 126 34

Retorik Roller Samtalsanalys Signifikanta samband Sj채lvpresentation Sj채lvuppfyllande profetia Social avvikelse Social interaktion Social konstruktionism Social kontroll Social typifiering Sociala kategorier Socialisation Sociologi Statistisk enhet Stigmatisering Strukturfunktionalism St채mpling Symbolisk interaktionism Symboliskt kapital Taylorism Totala institutioner Tradition och modernitet Vardagslivssociologi

55 65 57 35 44 100 22 12 78 86 52 31 89 10 72 104 74 99 59 33 121 94 114 117

Förord Den här boken börjar med det lite uppseendeväckande konstaterandet att socio­nomer egentligen inte alls måste kunna sociologi för att klara av sitt ar­ bete. En sanning med modifikation skulle jag vilja säga, det beror sannerligen på vad vi lägger för innebörd i både sociologi och socialt arbete. Kan man verk­ligen vara socionom utan kunskaper om människan i sitt sociala samman­ hang?

Hursomhelst, vad författarna lyckas visa är att socionomer och socionom­ studerande kan ha väldigt stor nytta och glädje av sociologi. Till skillnad från många andra introduktionsböcker i sociologi är utgångspunkten praktiskt socialt arbete, det vill säga arbetsfält och frågor som omedelbart berör socio­ nomer, och boken är därmed ett värdefullt tillskott. Författarna åskådliggör hur en sociologisk blick kan hjälpa oss att förstå och avslöja fenomen i det sociala arbetet som ter sig obegripliga eller än värre – som ses som självklara och tas för givna. Vi blir varse att sociologin är minst lika användbar för att resa nya spännande frågor som för att besvara dem.

Det finns med andra ord all anledning att tacka ja till författarnas stående inbjudan! Jag rekommenderar boken varmt.

Anna Meeuwisse Professor i socialt arbete vid Lunds universitet

1 Inledning Måste socionomer kunna tänka sociologiskt? Vi gör nog redan här läsaren besviken (eller lättad). Svaret är nej. En socionom måste inte behärska socio­ logi, lika lite som en läkare eller sjuksköterska måste göra det eller en lärare, jurist, journalist, polis, fastighetsmäklare eller pilot.

Sociologi är inte nödvändigt för att praktisera socialt arbete, inte för att bistå människor i ekonomisk knipa eller hjälpa dem ur olika sorters missbruk, inte för att ordna bostad åt hemlösa, skaffa arbete åt arbetslösa eller fritids­ aktiviteter åt skolelever, inte för att organisera äldrevård, personalvård, ung­ domsvård eller barnomsorg, inte för att bedriva kuratorsverksamhet, ta hand om krisdrabbade, personer med funktionsnedsättningar eller kroniska sjuk­ domar eller för att på andra sätt stärka enskilda människors eller en grupp människors livschanser.

Allt ovan är uppgifter som kan utföras utan nämnvärda sociologiska kun­ skaper. Uppgifterna har utförts före sociologins tillkomst och utförs fort­farande bortom sociologins räckvidd. Det finns rentav goda skäl att misstänka att en sociologisk blick snarare försvårar än underlättar en och annan uppgift i so­cialt arbete. Den sociolog som hävdar att ett socialt problem inte alls är så lätt att definiera som politiker, utredare, socialarbetare och aktivister ibland tycks tro – och det brukar sociologer hävda – kan ju bidra till att komplicera det sociala arbetet eller helt få det att avstanna.

Introduktion till litet lexikon I rutor som denna finns artiklar som tillsammans bildar ett litet sociologiskt lexikon. För varje ord och uttryck markerat med fet stil i boken har vi skrivit en artikel. Artiklarna är placerade i anslutning till den första användningen av ordet/uttrycket eller till stycken där det är särskilt centralt. De kan läsas som utvikningar från huvudtexten eller som en rad kom-ihåg-lappar. Vår förhoppning är att detta lexikon kan hjälpa läsaren till en första orientering i sociologi.

9

sociologi för socionomer Sociologi Sociologi är läran om samhället och det sociala. Det är en vetenskap som utforskar ett vitt spektrum av företeelser – allt från människors replikskiften till historiska och globala samhällsförändringar – och som därtill försöker förklara samhället i sin helhet.

Närhelst människor orienterar sig mot varandra, samarbetar eller motar­ betar varandra, tar varandra i beaktande eller på andra sätt relaterar till var­ andra, uppstår sociala fenomen som sociologin intresserar sig för. Institutio­ ner, organisationer, sociala rörelser, sociala problem och sociala avvikelser, klasser, nationer, etniciteter, könsordningar och ideologier tillhör sociologins återkommande ämnen, men också sociala handlingar, identiteter, självpre­ sentationer och diskursiva fenomen (det vill säga det talade eller språkliga, se diskurs).

Det finns flera sociologiska skolor vars teorier ofta konkurrerar med var­ andra. Det finns också skilda sociologiska inriktningar som uppkallas av de fält som studeras, till exempel kultursociologi, organisationssociologi och medicinsk sociologi.

Auguste Comte (1798–1857) räknas som sociologins grundare. Andra klas­ siska förgrundsgestalter är Émile Durkheim (1858–1917), Max Weber (1864– 1920), Karl Marx (1818–1883) och Georg Simmel (1858–1918).

Nu vill vi genast lugna den eventuellt orolige (eller upplivade?) läsaren. Vi kommer i denna inledning att landa i slutsatsen att sociologi har stor bety­ delse för socionomer, alldeles oavsett om ämnet tolkas som förvirrande eller inte. Syftet med boken är att understryka och övertyga om att sociologi är betydelsefullt för socialt arbete och därtill ett fascinerande ämne att fördjupa sig i, även om det inte är nödvändigt. Sociologin avslöjar saker och ting om samhället.

Men innan vi landar i den slutsatsen vill vi ta en omväg kring frågan om sociologins eventuella nytta, så att vår poäng får skärpa och relief. Vi kommer först att utveckla argument för sociologins brist på nytta när det gäller socialt arbete, för att därefter vända på steken och nyansera argumenten. På så sätt menar vi att sociologins betydelse för socionomer kan formuleras mer precist.

Vi kommer också att ge exempel på hur meningen med sociologi för sociono­ mer kan ta form genom en fältnära attityd till ämnet. Värdet av sociologi för socionomer finns inte enbart att hämta i sociologiska teorier, utan också i konkreta studier inom områden där socialarbetare brukar vara aktiva.

Låt oss för ett ögonblick återvända till sociala problem. Hur lyder en socio­ logisk tolkning av sociala problem? Det finns flera sådana men särskilt en 10

1. inledning tolkning kan vara värd att lyfta fram eftersom den representerar den typ av sociologi som vi berättar mycket om i denna bok.1 Ett socialt problem faller inte ned från himlen, färdigpackat, igenkännbart och lättförståeligt. Det har aktivt tillverkats av en rad aktörer i en lång historisk process och det tillverkas på nytt varje dag, i människors samspel med varandra.

Droganvändning, till exempel, har inte alltid påkallat människors upprördhet, än mindre har det alltid varit olagligt. Vad som räknas som en drog varierar i tid och rum, socialt och kulturellt, och vad som räknas som problematisk drog­ användning har på motsvarande sätt varierat och varierar än idag. Det finns grupper och sammanhang där drogers farlighet tonas ned eller helt ifrågasätts, och det kommer sannolikt nya trender och andra samhällsformer i framtiden där det som idag är olagligt och klassat som farligt blir lagligt och rekommen­ derat (eller tvärtom). Att droganvändning är farligt och måste motarbetas kan framstå som självklart, men den självklarheten kan problematiseras om den undersöks sociologiskt.

Men vad hjälper det en socionom?

Sociologi måste inte vara nyttigt Peter L. Berger, en känd amerikansk sociolog, skriver att medan vissa vill an­ vända sociologin för att undsätta människor i nöd, är drastiskt annorlunda syften också fullt möjliga.2 En sociolog kan anställas av en myndighet för att samla kunskap om och kontrollera medborgarnas beteenden, eller engageras av ett multinationellt bolag för att förbättra bolagets metoder att prångla ut varor och tjänster. Kunskap om medicinska och neurobiologiska diagnoser kan vara lika värdefull för den som försöker sälja piller eller lansera dyra behand­ lingsmetoder som för den som försöker hjälpa människor med sjukdomar eller funktionsnedsättningar i deras vardag. Kunskap om brottslighet kan vara lika värdefull för den som begår brott som för socialsekreterare och poliser, vilka istället vill förebygga brott. I den mån sociologi kan vara till nytta måste man alltså fråga sig: till nytta för vem?

Sociologi är en uppslagsrik vetenskap som inte genast låter sig omvandlas till nytta. Med sociologins hjälp kan en forskare presentera åtskilliga belägg för att välfärdssystemet kategoriserar människor på ett förhållandevis stereo­ 1 Närmare bestämt syftar vi här på social konstruktionism och symbolisk interaktionism. För en introduktion av sådana perspektiv på sociala problem, se Donileen R Loseke (2003). Thinking about Social Problems. An Introduction to Constructionist Perspectives. New York: Aldine de Gruyter.

2 Peter L Berger (1963/1987). Invitation till sociologi. Ett humanistiskt perspektiv. Stockholm: Rabén & Sjögren.

11

sociologi för socionomer Social interaktion Social interaktion är detsamma som socialt samspel. Om aktör A gör något och aktör B besvarar det uppstår en minimal variant av social interaktion.

Det sociala består i att A och B orienterar sig mot varandra och tar varandra i beaktande. Vanligen avses också att A och B kan föregripa varandra eller föreställa sig varandras agerande redan innan det har realiserats. I exempelvis ett samtal kan A och B falla varandra i talet och hjälpa varandra att avsluta varandras meningar.

En social interaktion måste inte bestå i harmoni eller samarbete. Även bråk är ett samspel mellan aktörer, liksom krig, gräl, kamper och tävlingar.

En social interaktion måste inte heller vara ett samtal. Även gester, minspel, skratt, gäspningar, kroppshållningar och andra tecken eller rörelser kan ingå.

En människa interagerar också med sig själv, såsom när man hör sig själv prata och korrigerar sig.

Sociologer som intresserar sig särskilt för interaktion brukar kallas interak­ tionister eller symboliska interaktionister (se symbolisk interaktionism). De intresserar sig inte enbart för hur interaktioner går till (se samtalsanalys) utan också för hur olika samhälleliga fenomen byggs upp av människors interaktio­ ner. Sociologen Randall Collins (1941–) har till exempel studerat hur cigar­ rettrökning blev populärt genom människors särskilda sätt att samspela kring tobak. Även etnometodologi präglas av ett starkt intresse för interaktion.

En förgrundsgestalt är George Herbert Mead (1863–1931) som hävdade att den signifikanta (betydelsebärande) gesten är grunden för människans språk. Medan gester finns i naturen i övrigt (till exempel mellan hundar som slåss på låtsas) utmärker sig människor genom att tillskriva varandras gester en formulerbar mening. A gör något – en gest i vid bemärkelse – som B be­ svarar. Svaret ger gesten mening. Även om interaktioner brukar förknippas med småskaliga möten måste det inte vara så. Även grupper, organisationer och stater kan sägas inter­agera med varandra.

typt sätt, och att olika benämningar placerar oss i hårt avgränsade fack eller kastar ett alltmer finmaskigt nät över den mänskliga mångfalden med hjälp av allehanda byråkratiska etiketter eller medicinska och neurobiologiska diagno­ ser. Med hjälp av sociologi kan också samhällsutvecklingen beskrivas: hur det moderna (eller senmoderna) samhällets utveckling pekat mot alltmer indivi­ dualisering och, paradoxalt nog, standardisering. Människor förväntas ”hitta sig själva” genom att ”söka inåt” och fråga sig vem de innerst inne ”är”, till skillnad från det traditionella samhället där människor i större utsträckning 12

1. inledning hade givna positioner och identiteter och sällan ägnade sig åt att ifrågasätta dem (se roller, identitet, tradition och modernitet).

Men sociologin erbjuder också verktyg som möjliggör invändningar mot dessa sociologiska tolkningar genom att uppmärksamma exempel på att män­ niskor faktiskt bjuder motstånd mot kategoriseringar, diskurser och individu­ aliseringsprocesser (se sociala kategorier och diskurs). Den sociologi som många tar för given kan och bör i sig problematiseras. Även sociologisk kunskap kan alltså tas i beaktande, kompletteras eller invändas mot, precis som människors uppfattningar om sin egen vardag kan bli föremål för studier.

Faktum är att det sociologiska sättet att tänka är proppfullt med smått skamlösa jämförelser och liknelser som ofta rör till våra invanda sätt att be­ trakta världen. Vid en första anblick kan det vara svårt att se den omedelbara nyttan med det. Välfärdsstaten kan utifrån ett sociologiskt synsätt sägas vara detsamma som att lägga livet till rätta, vilket knappast antyder en respektfull eller ensidigt beundrande attityd till de oräkneliga insatser som staten tillhanda­ håller för medborgarens hälsa, välbefinnande och trygghet. Narkotika kan betraktas som en ”hotfull njutning” och droganvändning som ett resultat av en särskild sorts inlärning, vilket knappast antyder en varnande och ensidigt negativ syn på droger – njutning och inlärning är vanligen positivt laddade ord som åtminstone inte i officiella sammanhang brukar associeras med droger.

Vidare kan ett behandlingshem ses som en total institution och en kurators upp­ trädande under exempelvis ett vårdplaneringsmöte som en särskild sorts självpresentation – båda dessa sociologiska begrepp kan vid första anblicken verka långsökta eller svårbegripliga. Ibland gäller sociologins liknelser synnerligen subtila och allmänmänskliga fenomen. Att hälsa eller inte hälsa på varandra kan betraktas som en interaktionsritual som rymmer mikromakt. Att ta en rök- eller fikapaus på en arbetsplats kan på liknande sätt ses som rituellt, som en liten sekulär ceremoni som stärker gruppens sammanhållning och hyllar vissa värden.3 Men socionomen blir knappast direkt hjälpt av det. Socionomen står fort­ farande inför sina klienter, patienter, brukare, uppdragsgivare med flera, och inför den omedelbara uppgiften att göra något. Vad ska han eller hon göra?

Leta efter en sociologisk liknelse? Genomföra en strukturell maktanalys av 3 Se i tur och ordning: Yvonne Hirdman (2000). Att lägga livet till rätta. Studier i svensk folkhemspolitik. Stockholm: Carlssons; Sven-Åke Lindgren (1993). Den hotfulla njutningen. Att etablera drogbruk som samhällsproblem 1890–1970. Stockholm: Symposion graduale; Howard S. Becker (2006). Utanför. Avvikandets sociologi. Lund: Arkiv förlag; Erving Goffman (1961/2008). Totala institutioner. Fyra essäer om anstaltslivets sociala villkor. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag; Erving Goffman (1954/1999) Jaget och maskerna. En studie i vardagslivets dramatik. Stockholm: Rabén Prisma; Randall Collins (2004). Interaction Ritual Chains. Princeton & Oxford: Princeton University Press; Johan Asplund (1987). Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Göteborg: Korpen.

13

sociologi för socionomer samhället? Eller en detaljerad beskrivning av mänskligt samspel (se social interaktion)?

Det finns med andra ord ingenting inbyggt i sociologin som gör den bättre lämpad att hjälpa människor än att stjälpa dem – ingenting som inte kan an­ vändas på mer än ett sätt. Sociologi liknar i den bemärkelsen Niccolò Machia­ vellis Fursten, en klassisk analys från 1500-talets Italien av hur envåldshärskaren beter sig för att vidmakthålla och vidga sin makt. Är analysen skriven för härskaren – så att makten lättare kan behållas – eller för upprorsmakaren – så att makten lättare kan störtas?4

Sociologi är inte en teori för praktiskt socialt arbete Det finns heller ingenting inbyggt i sociologin som skulle göra den till en teori­ för praktiskt socialt arbete. Sociologen kan alltså inte betraktas som, eller re­ duceras till, teoretikern bakom socialarbetaren. En sådan association – och nu hänvisar vi återigen till Peter L. Berger – är visserligen förståelig med ­tanke på sociologins historia, främst i USA. När amerikanska socialarbetare ställdes inför mängder av konflikter och bekymmer som uppstod i samband med in­ dustrialiseringen och urbaniseringen i början av 1900-talet – nya slumområden, ny brottslighet och nya plötsliga kast mellan arbete och arbetslöshet; omfat­ tande migration och immigration; utbredd vilsenhet hos stora delar av befolk­ ningen som tidigare levde under traditionella och småskaliga förhållanden och nu hamnade i bullrande och storskaliga metropoler – ja, då stimulerades också den amerikanska sociologin. Flera socialarbetare attraherades av sociologi och kom att bli framstående samhällsanalytiker, som Jane Addams (1860–1935), Sophonisba Breckinridge (1866–1948) och Edith Abbott (1876–1957). Histo­ rien bakom den så kallade Chicagoskolan i USA, känd för sina fältnära under­ sökningar av den växande storstadens alla skiftningar, är på flera sätt historien om hur ett akademiskt ämne hämtar näring och motivation från sociala pro­ blem och de lösningar på problemen som prövades.5 Men det är inte samma sak som att påstå att sociologi är teorin bakom praktiskt socialt arbete. För det första skulle andra ämnen lika gärna kunna betraktas som grund för en sådan bakomliggande teori, till exempel stats­ vetenskap, socialrätt, psykologi eller – som Peter L. Berger påpekar – psyko­ analysen (idag kanske snarare kognitiv beteendeterapi, Bergers bok utkom på 1960-talet). Många socionomer hämtar sina teoretiska verktyg från just psy­ 4 Se Anders Ehnmark (1986). Maktens hemligheter. En essä om Machiavelli. Stockholm: Norstedt.

5 Oscar Andersson (2007). Chicagoskolans urbansociologi. Forskare och idéer. Malmö: Égalité.

14

1. inledning Chicagoskolan Chicagoskolan syftar på den sociologiska forskning som bedrevs vid univer­ sitetet i Chicago under 1920- och 1930-talen. Här utvecklades en fältnära forskning som strävade efter att komma nära människors erfarenheter och livsomständigheter.

Istället för att teoretisera vid skrivbordet utforskade sociologerna i Chi­ cago den nya tidens – och framför allt den nya storstadens – sociala liv. Med hjälp av bland annat intervjuer, observationer, brev, officiella dokument och självbiografiskt material försökte sociologerna i Chicago skapa en konkret sociologi baserad på människors handlingar och hur de tolkar sina hand­ lingar. Symbolisk interaktionism kom att bli den gemensamma teoribildning­ en.

En ledande företrädare för Chicagoskolan var Robert Park (1864–1944) som hade varit en av Georg Simmels (1858–1918) studenter och som förde vidare Simmels intresse för aktörskap och interaktion. Park hade tidigare arbetat som reporter och förespråkade ett reportageliknande sätt att arbeta: forskare måste ut på fältet och samla material. Chicagoskolan förknippas också med William I. Thomas (1863–1947), Florian Znaniecki (1882–1958), Everett C. Hughes (1897–1983), Charles Cooley (1864–1929) och George Herbert Mead (1863–1931).

kologin snarare än sociologin, vilket i sin tur är sociologiskt intressant. En forskare som fördjupar sig i saken från ett sociologiskt perspektiv skulle för­ modligen hävda att psykologiska teorier passar bättre i ett individualiserat samhälle som vårt, där lösningar på sociala problem hellre skräddarsys för enskilda individer än för hela grupper eller samhällen. Den chef som släpper in en psykolog på sitt behandlingshem eller sitt sjukhus kommer förmodligen att erhålla förslag på behandlingsmetoder eller förhållningssätt som är tänkta att hjälpa klienter, patienter och intagna på ett bättre sätt än tidigare. Den chef som däremot släpper in en sociolog riskerar snarare att utsättas för analyser av befintliga metoder och förhållningssätt – samt vidhängande analyser av hela behandlingshemmet eller hela sjukhuset. Psykologen kanske säger: ”gör så här med klienten istället, så går det bättre”. Sociologen, å sin sida, kan mycket väl fråga sig vad klienten gör med socionomen och vad hela organisationen gör med dem båda. Men sociologen kan också välja att undersöka något litet och till synes betydelselöst: att granska ett mikrofenomen i detalj för att på så sätt klargöra generella mekanismer på exempelvis ett sjukhus. Se här, kan sociolo­ gen säga och peka på receptionistens sätt att ta emot folk på akuten, här har vi 15

sociologi för socionomer ett exempel på maktutövning: prioriteringsordning och utgallring av förespeg­ lat värdiga patienter.

Därtill skiljer sig sociologisk forskning och praktiskt socialt arbete på ett mer fundamentalt sätt. Forskaren är ingen praktiker, men praktiker är precis vad socialarbetaren måste vara. Sociologi är ett försök att förklara och förstå, ett försök som kan riktas mot allt och alla som i någon mening kan rymmas i det sociala. Allt från det omedelbara samspelet mellan två människor, till ex­ empel under ett telefonsamtal eller på en nattklubb, till den globala världsord­ ningen – och däremellan alla sorters mellanmänskliga möten, grupper, orga­ nisationer, institutioner och kulturer – kort sagt kan allt samhällsliv i stort och smått bli föremål för sociologiska studier. Nästan allt samhällsliv kan också bli föremål för praktiskt socialt arbete men då sker något annat: denna aspekt av samhällslivet måste definieras som ett socialt problem som är nödvändigt att avhjälpa eller mildra. Socialarbetaren ingår till stora delar i en normativ prak­ tik eller åtminstone en praktik i normativ anda. Socialarbetaren vill ofta lösa problem och rätta till fel. Ett sociologiskt tänkande, å andra sidan, kan lika gärna leda till frågan hur detta ”något” kommit att betraktas som ”fel”, och vad det i sin tur beror på eller leder till. Man kan rentav säga att en forskare i sociologi bör ställa sig den frågan.

Alltså: sociologi är inte en teori för praktiskt socialt arbete. Men sociologi är utan tvekan väletablerat inom forskningsämnet socialt arbete. Faktum är att en stor del av de studier som genomförs av forskare i socialt arbete vilar på sociologisk grund.6 Och grundläggande sociologiska teman som normer, social avvikelse och social kontroll innebär givetvis att det sociala arbetets fält är och har varit särskilt betydelsefullt för utvecklingen av sociologisk teori. I denna bemärkelse är socialt arbete och sociologi mycket närliggande.

Forskning i socialt arbete kan alltså vara sociologi även om det inte (bara) behöver vara det. Och sociologi kan utövas och tillämpas på företeelser inom socialt arbete likaväl som på andra samhälleliga företeelser.

Sociologi har betydelse för socionomer Nu börjar vi närma oss den balanspunkt som vi talade om inledningsvis.

Saken är den att sociologi kan ha stor betydelse för en socionom. Framför allt kan den göras betydelsefull för socionomen, om vi blåser liv i det socio­ 6 Se t.ex. Anna Meeuwisse och Hans Swärd (2002). Perspektiv på sociala problem. Stockholm: Natur och Kultur. Se även Thomas Brante (2003). Konsolidering av nya vetenskapliga fält – exemplet forskning i socialt arbete. I Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet. Högskoleverkets rap­ portserie 2003:16 R.

16

1. inledning Normer Normer är regler eller föreskrifter om hur man bör handla. De kan vara både formella och informella. Med sociala normer avses sådant som uppfattas vara rätt och riktigt, hur man till exempel ska uppföra sig eller klä sig i olika sam­ manhang.

Sociala normer internaliseras i takt med individens utveckling till sam­ hälls- eller gruppmedlem. Det innebär att individen tillägnar sig gällande normer och utvecklar en önskan om att dela och följa dem. Normer är sällan entydiga och tydliga varför de kontinuerligt tolkas och kommuniceras, dis­ kuteras och förhandlas, förändras och förkastas.

Sociala normer är ofta outtalade och blir synliga först när de överträds. Ett uppmärksammat normbrott kan resultera i allt från andras ogillande till ett fängelsestraff (se social kontroll).

Ett samhälle utan normer är ett samhälle i upplösning – ett tillstånd som Émile Durkheim (1858-1917) uppmärksammade med begreppet anomi. Med det moderna samhällets snabba föränderlighet, menade Durkheim, blir nor­ mer och värderingar oklara vilket kan leda till kaos och social oro.

logiska tänke­sättet och riktar det mot socionomens aktuella problem eller arbetsområde.

Det finns alltså goda skäl för en socionom att läsa sociologi. Dess betydelse för socionomen är dock inte alltid omedelbart uppenbar. För den student vars syfte är att utbilda sig till socionom kan traditionella introduktioner av socio­ logi rentav fördunkla möjligheten att se sociologins relevans för praktiskt so­ cialt arbete. Redogörelser av klassikerna (såsom Karl Marx, Max Weber, Émile­ Durkheim, Georg Simmel) och den mängd –ismer (såsom strukturfunktionalism, realism, symbolisk interaktionism, social konstruktionism) som ryms i sociologisk teori kan tyckas ligga på ljusårs avstånd från socionomens vardagliga praktik.

Det kan vara svårt att se hur denna kunskap ska komma till nytta.

Men vad händer om man istället ställer sig mitt i det sociala arbetets fält och söker efter det specifikt sociologiska kunskapstillskottet? Det borde rim­ ligtvis gå att tillgodogöra sig sociologi på detta lite bakvända och fältnära sätt.

Det är vår förhoppning med denna bok.

Låt oss göra ett försök att med lätt hand skissa några tänkbara sociologiska teman utifrån tre områden där socionomer ofta är yrkesverksamma.

17

2 De fattiga Att hjälpa fattiga är en klassisk uppgift för socialarbetare. Att studera fat­ tighjälp är – å sin sida – en klassisk uppgift för åtskilliga sociologer och so­ ciologiskt inspirerade forskare i socialt arbete. Det borde med andra ord finnas gott om sociologiska betraktelser av fattighjälp som kan intressera socionomer.

Sådana betraktelser ska detta kapitel belysa och skissera. Våra främsta exem­p el blir olika studier av socialbidrag, fattiga familjer och social­ lagstiftning.

Det är lätt att föreställa sig en särskild motsättning i detta sammanhang, som om det fanns en oöverstiglig klyfta mellan fattiga människor och sam­ hället. I sociologisk bemärkelse måste dock inte saken uppfattas så. Tvärtom är ett återkommande tema i detta kapitel att de fattiga ingår i och på flera sätt kontrolleras av det övriga samhället.

Fattiga som social kategori Läsaren har kanske redan hoppat till inför ordvalet. ”Fattiga” och ”fattighjälp”, så säger man väl inte?

En sådan reaktion rymmer en första iakttagelse av sociologiskt värde. Den som använder ord som fattiga och fattigdom kan lätt bli avfärdad och beskylld för att ömka samhällets svaga, eller för att försöka dramatisera deras situation.

Den som tvärtom undviker sådana ord kan bli anklagad för försköning eller önsketänkande. ”Det finns en riktig fattigdom i Sverige”, kan en krönikör i kvällspressen deklarera, med syftet att få politiker att ”se” det elände de annars sägs blunda för.21 Det kan alltså uppfattas som fel hur man än uttrycker sig. Svensk välfärds­ historia rymmer ett slags retorisk process i detta avseende som nog låter sig tolkas som ett försök till försköning. Fattighjälpen kom att kallas socialhjälp 21 Lotta Gröning i Aftonbladet den 26/8 2008.

29

sociologi för socionomer som kom att kallas socialbidrag.22 Man talar fortfarande om socialbidrag, trots att även det ordet har ersatts. Numera heter det, åtminstone formellt sett, ekonomiskt bistånd.23 Fenomenet att vara fattig går alltså inte att skilja från människors ordval. Än mindre går det att skilja från samhället i stort.

Här finns en andra iakttagelse av sociologiskt värde, nämligen att fattigdom egentligen inte kan hänföras till en individ. Om en fattig individ skulle förflyttas från det ena samhället till det andra, från samhälle A till samhälle B (eller från en historisk period till en annan), är det inte givet att han eller hon fortfarande skulle betraktas som fattig. Förväntningarna kring ägande skiljer sig åt mellan olika sammanhang och tidpunkter, i både kulturell och politisk mening. Även den officiella gränsen för fattigdom, det så kallade fattigdomsstrecket, kan flyttas eller dras på varierande sätt. Ägandet är dessutom spritt på olika sätt i olika samhällen, och förutsättningarna för att bli rik (och förbli rik) skiljer sig åt.

Alltså: att vara fattig är ett relativt tillstånd och relativiteten är socialt beskaf­ fad. Det vi egentligen bör säga är inte ”han är fattig” utan något i stil med ”ut­ ifrån de sociala förväntningarna på ägande som finns vid denna tidpunkt och i detta sammanhang kommer denna person att betraktas som ’fattig’ ”. Den klas­ siske sociologen Georg Simmel argumenterade i en essä från början av 1900-ta­ let för just detta. Den fattige ingår i en övergipande social totalitet och kan inte skiljas ut som en enskild, fattig individ. Även hjälpen till fattiga är sammanflätad med det övriga samhället; den kan avslöja mer om samhället i stort än om den fattige. Att hjälpa fattiga kan motiveras av att de relativt rika har dåligt samvete, eller det kan göras för att vissa samhällsgrupper känner ansvar för de fattiga.

Hjälpen kan komma att dölja snarare än överbrygga konflikter i samhället. 24 Ett snarlikt sätt att formulera detta är att säga att beteckningen fattig bör uppfattas som en social kategorisering (se sociala kategorier). Att peka ut de fattiga är detsamma som att peka ut denna särskilda kategori. Återkommande ekono­ miskt bistånd från staten fungerar som ett sådant utpekande, ett utpekande som i sig används som ett slags samhällvetenskaplig metod. Man talar från officiellt håll om långvarigt ekonomiskt bistånd som ett direkt mått på fattig­ dom.25 Eftersom socialbidrag räknas som en sista utpost26 eller en sista instans 22 s. 38 i Håkan Johansson (2001). I det sociala medborgarskapets skugga. Rätten till socialbidrag under 1980- och 1990-talen. Lund: Arkiv; s. 238 i Björn Halleröd (2003). Varför får folk socialbidrag?

Analys av socialbidragstagandets bestämningsfaktorer. Socialvetenskaplig tidskrift, 2–3: 238–265.

23 s. 121 i Socialstyrelsen (2006). Social Rapport 2006. Stockholm: Socialstyrelsen.

24 Georg Simmel (1908/1991). The Poor. I Formal Sociology: the Formal Sociology of Georg Simmel.

Larry Ray (red.). Aldershot: Elgar Reference Collection.

25 s. 121 i Socialstyrelsen (2006). Med långvarigt bistånd menas socialbidrag under 10–12 måna­ der under ett år.

26 s. 238 i Björn Halleröd (2003).

30

2. de fattiga Sociala kategorier Sociala kategorier är klassificeringar eller indelningar, framför allt beträf­ fande människor. ”Rika” och ”fattiga”, ”normala” och ”onormala” är exem­ pel på sociala kategorier men också ”studenter”, ”pensionärer”, ”dyslekti­ ker”, ”husvagnsägare”, ”förstagångsväljare”.

I statistiska analyser skapas åtskilliga kategorier genom att en eller flera egenskaper eller omständigheter görs bestämmande för ordnandet av data (att studera vid universitet eller högskola, att äga en husvagn osv.). Därefter kan statistikern pröva om en viss kategoritillhörighet samvarierar med andra variabler (om till exempel husvagnsägande har ett samband med ålder, kön och inkomst). På liknande sätt kan händelser, attityder eller objekt klassifi­ ceras och undersökas.

Sociologer kan också studera hur människor själva skapar och placerar varandra i kategorier. Inom etnometodologi förespråkas exempelvis Membership Categorization Analysis vilket går ut på att undersöka vilka kategorier människor tar för givna och på vilka grunder vissa individer inordnas i des­ sa. ”Funktionshindrade”, till exempel – vad avgör egentligen att en viss in­ divid placeras i denna kategori? Och med vilka egenskaper, ageranden och uppfattningar förknippas en sådan kategori?

När en individ blir placerad i en kategori kan det skapa starka förvänt­ ningar på personen ifråga. Kategorisering innebär på så sätt maktutövning (se makt).

i välfärdsstatens skyddsnät27, och eftersom alla socialbidrag registreras, blir det förhållandevis bekvämt att mäta fattigdom i mängden socialbidragstagare.

Hur denna mängd sedan ska uppfattas är inte nödvändigtvis en enkel sak.

Bidragstagandet kan ses som ett tecken på hur väl de övriga välfärdssystemen fungerar (eftersom socialbidrag räknas som en sista utpost) eller, mer allmänt, som ett mått på hur många som befinner sig i ett samhälles marginal.

I vilket fall som helst vill både myndigheter och forskare gärna veta hur många som vänder sig till välfärdssystemets sista instans, hur denna mängd varierar och vilka som ingår i den. Statens och sociologins intressen kan alltså sammanfalla, men slutsatserna behöver inte göra det. Visserligen kan sociolo­ ger ibland tala ungefär som politiker och säga att socialbidragstagare befinner sig ”i utanförskap” och att de saknar socialt sammanhang.28 Men andra socio­ loger skulle välja andra ord. Det är vid närmare eftertanke svårt att utifrån ett 27 Åke Bergmark och Olof Bäckman (2007). Socialbidragstagandets dynamik. Socialvetenskaplig tidskrift, 2–3: 134–152.

28 s. 122 i Socialstyrelsen (2006).

31

sociologi för socionomer Klassamhälle En social klass kännetecknas av gemensamma livsbetingelser som skapar hie­ rarkiskt ordnade olikheter gentemot andra sociala klasser. Ett klassamhälle är ett samhälle som präglas av sådana olikheter och deras konsekvenser.

Oftast används klassbegreppet i relation till kapitalistiska produktionssätt.

Karl Marx (1818–1883) definierade klasser i termer av ägande eller ickeägande av produktionsmedel. Arbetarklassen utmärkte sig genom att inte äga produktionsmedel och det mervärde den skapar kan därför borgarklassen tillägna sig. Marx skiljde mellan klass-i-sig och klass-för-sig. Det sistnämnda innefattar medvetenhet om ens tillhörighet i den sociala klassen och gör det möjligt att kämpa för gemensamma intressen.

Andra klassanalyser tar hänsyn till fler faktorer, såsom status, kön och etnicitet, samt finare indelningar inom klasserna och mobilitet mellan dem (se symboliskt kapital, genus och etnicitet). Klasskillnader sägs ibland ha rade­ rats ut och mist sin förklaringskraft till förmån för andra distinktioner (till exempel livsstilar), men sociologer brukar vara överens om att även nutida samhällen präglas av något slags hierarkiskt ordnade formationer och rela­ tioner.

sociologiskt tänkesätt argumentera för att socialbidragstagare helt skulle sakna sociala sammanhang eller befinna sig helt utanför samhället. En sociolog skulle hellre betrakta socialbidragstagare som samhällsmedlemmar bland andra, dock utan att negligera deras låga status eller marginella position. En sociolog kan rentav säga att samhället behöver kategorin fattiga och att fattiga medbor­ gare – åtminstone i en marknadsekonomi – fyller en funktion för samhället.

Utan denna kategori skulle kanske medelklassens identitet bli kontrastlös (se klassamhälle).

Man kan på goda grunder misstänka att politikern och sociologen ofta menar olika saker med samhälle och socialt sammanhang. För den förstnämn­ de är ett socialt sammanhang förmodligen något önskvärt och samhället något gott (eller åtminstone något välavgränsat) medan den sistnämnde använder begreppen mer neutralt och inte nödvändigtvis för att värdera. Ett socialt sam­ manhang kan ge hög eller låg status, stark eller svag position, gott eller dåligt rykte – sociologiskt sett är det hursomhelst intressant.

32

2. de fattiga Symboliskt kapital Symboliskt kapital betecknar det som erkänns som värdefullt och önskvärt inom ett visst fält, till exempel det akademiska fältet. I den akademiska värl­ den är professorstitlar och tjänster vid ansedda universitet exempel på sym­ boliskt kapital som ger innehavarna status och respekt. Begreppet symboliskt kapital är en del av sociologen Pierre Bourdieus (1930–2002) teoribildning, tillsammans med begrepp som kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital.

För att skaffa sig tillgång till symboliskt kapital är det viktigt för individer att känna till spelreglerna inom ett givet fält. Det kan till exempel handla om vilka personer som anses viktiga att känna och umgås med (socialt kapital), vilka åsikter, kunskaper och sätt att prata som värderas högt (kulturellt ka­ pital) eller tillgången till materiella resurser (ekonomiskt kapital).

Eftersom ett högt symboliskt kapital ger status och respekt är det något som avgör individers eller gruppers positioner i den sociala hierarkin inom ett fält. Men det symboliska kapital som anses viktigt inom ett fält behöver inte ge status inom ett annat fält. En professorstitel ger inte nödvändigtvis särskilt hög status inom fält som idrott eller popmusik, där det istället hand­ lar om andra former av symboliskt kapital.

Bidragstagandets variationer Studier av socialbidragstagande i Sverige visar på ganska tydliga mönster. Ett mönster är demografiskt. Risken för att bli socialbidragstagare varierar kraftigt mellan olika befolkningsskikt. Ungdomar, ensamstående föräldrar och invand­ rare är överrepresenterade i bidragsstatistiken medan infödda svenskar, föräld­ rar med gemensam vårdnad av barn och äldre personer är underrepresentera­ de.29 Socialbidragen fördelar sig alltså inte slumpmässigt i befolkningen utan landar oftare i vissa skikt jämfört med andra.

En stor del av denna variation kan, i sin tur, förklaras av mottagarnas position på arbetsmarknaden. Unga och invandrade personer har en svagare ställning på arbetsmarknaden än infödda och äldre; detsamma gäller ensam­ stående föräldrar. Den enskildes demografiska status är alltså ingen förklaring i sig – det är inte det faktum att man är invandrare, ensamstående förälder eller ung som gör att man löper en större risk att bli socialbidragstagare – utan positionen på arbetsmarknaden. Man kan säga att våra positioner på arbetsmarknaden inte är slumpmässigt fördelade. Man kan också säga att löner och anställningar (samt övriga ersättningar och bidrag i de så kallade 29 Björn Halleröd (2003).

33

sociologi för socionomer Realism Begreppet realism har dels en filosofisk dimension, dels en vetenskapsteore­ tisk. Inom filosofin står realismen för uppfattningen att det existerar en ob­ jektiv och materiell verklighet oberoende av människors medvetanden. Den motsatta filosofiska ståndpunkten kallas idealism, det vill säga att verklighe­ ten är beroende av hur vi uppfattar den i vårt medvetande. Den vetenskaps­ teoretiska betydelsen av realism är synsättet att teorier kan ge en sann bild av förhållanden i verkligheten.

En inflytelserik variant av realism inom samhällsvetenskapen är så kallad kritisk realism. Enligt den kritiska realismen finns det en objektiv verklighet oberoende av våra uppfattningar om den, men man hävdar samtidigt att de sociala strukturerna inte är omedelbart åtkomliga för observation. De struk­ turer som orsakar sociala händelser kan alltså inte observeras direkt. Forskaren bör därför sträva efter att analysera de orsaksmekanismer som ligger bakom och utgör de grundläggande förutsättningarna för sociala händelser.

trygghetssystemen, förutom social­bidraget) oftare landar i vissa skikt jämfört med andra.

Resonemanget är empiriskt och kan naturligtvis förändras (och förfinade studier kan upptäcka andra samband). Ändå finns det en sociologisk princip som är värd att uppmärksamma. Ett första steg är att urskilja variation, det vill säga hur en viss företeelse fördelas i befolkningen. I det här fallet gäller det socialbidrag. Ett andra steg är att försöka urskilja mönster i denna variation och därefter, som tredje steg, försöka förklara mönstret. Förklaringen måste inte finnas i mönstret som sådant; det är tvärtom vanligt att identifiera förkla­ ringen bakom mönstret (se realism). Att man är ung, invandrare och så vidare måste som sagt inte i sig vara en förklaring till socialbidragstagande. Förkla­ ringen finner man istället i den försörjningsstatus som (mest sannolikt) gene­ reras av det faktum att man är ung, invandrare och så vidare, en försörjnings­ status som i sin tur sannolikt kan förklaras av bristande erfarenheter och kontakter på arbetsmarknaden, andras nedsättande synsätt och förväntningar, språkproblem och liknande samt klassamhällets specifika struktur.

Studier av bidragsstatistik kan på det viset tjäna som påminnelse om socio­ logins ständiga försök att finna sociala förklaringar till iakttagbara mönster.

Medan en folklig förklaring skulle kunna hävda något annat – till exempel att unga och invandrade personer är latare än andra och inte vill arbeta – nöjer sig inte sociologerna med det. En sociolog vill ha ett statistiskt signifikant samband, såsom det samband som sociologiska studier finner mellan å ena sidan position på arbetsmarknaden, å andra sidan bidragstagande. Det betyder inte att folk­ 34

2. de fattiga Signifikanta samband Ett signifikant samband innebär att utfallet i en statistisk undersökning med stor sannolikhet inte beror på slumpmässiga faktorer utan avspeglar ett verkligt statistiskt beroende mellan de undersökta variablerna. Ett annat ord för sam­ band är korrelation, en term som myntades av statistikern Francis Galton 1877.

Ett av hans exempel var faders och sons kroppslängder, vilka är starkt positivt korrelerade (ju längre fadern är desto längre är sonen och vice versa).

Sociologer intresserar sig för oräkneliga statistiska samband, till exempel mellan å ena sidan kön, klass, utbildning och status, å andra sidan inkomst, utbildning, hälsa och livslängd. Om sambanden mellan sådana variabler kan beräknas som signifikanta betyder det att den ena varierar med den andra, så att exempelvis människors inkomst är beroende av könstillhörighet. Sö­ kande efter statistiska samband är ett viktigt instrument för att avslöja un­ derliggande mönster i samhället.

Ett signifikant samband ska inte förväxlas med ett orsakssamband. Inte ens ett starkt samband måste underförstå ett direkt orsakssamband. Ett sam­ band mellan x och y kan bero på att en så kallad bakomliggande variabel – z – påverkar såväl x som y. Det finns exempelvis ett samband mellan (x) yrke och (y) lön, vissa yrken ger högre lön. Men i detta fall finns en bakomlig­ gande variabel (z), som är kön. Det visar sig nämligen att lönen ökar när arbetet utförs av män, oavsett vilket yrke det gäller. Män har dessutom en tendens att välja mer välavlönade yrken än kvinnor, till exempel tekniska yrken, framför vård- och omsorgsyrken.

Därför är det inte tillräckligt att endast presentera en statistisk modell för att förklara orsakssamband. Det krävs även en sociologisk teori som förklarar orsaksrelationerna eller mekanismerna. Även kvalitativt material kan vara betydelsefullt för sådana förklaringar.

liga förklaringar helt lämnas åt sidan. Som vi snart ska se kan de också stude­ ras, fast då snarare som fenomen i sig. Folkliga förklaringar kan alltså betrak­ tas som material för vidare sociologiska studier.

Människors position på arbetsmarknaden förändras och det gör även ar­ betsmarknaden som helhet. Hur påverkas då socialbidragstagandet? Studier visar att en nedgång i antalet jobb i samband med en ekonomisk lågkonjunktur ganska direkt ger utslag i bidragsstatistiken. När arbetslösheten steg kraftigt i Sverige i början av 1990-talet ökade också antalet socialbidragstagare. Det skedde också andra, mer specifika förändringar. Medan socialbidrag före 1990-talets ekonomiska kris främst var associerat med arbetslösa som – utöver arbetslösheten – hade andra problem, till exempel på grund av sjukdom, miss­ bruk eller andra livsomständigheter – blev socialbidrag vanligare under och 35

sociologi för socionomer efter krisen. Man kan också uttrycka det så att den ekonomiska nedgången gjorde det vanligare bland socialbidragstagare att enbart vara arbetslös. Ned­ gången kom att innebära att den nya tidens bidragstagare inte lika ofta var förknippade med andra problem utöver arbetslösheten. Även här finns en sociologisk iakttagelse värd att uppmärksamma. En viss variation, i det här fallet beträffande socialbidrag, förändras över tid så att gamla förklaringar inte alltid stämmer. En ekonomisk nedgång kan förändra de samhälleliga villkoren och göra det vanligare med socialbidrag, och med ens är det inte säkert att det går att förklara variationen i bidragstagandet på exakt samma sätt som tidigare. Lågkonjunkturen i Sverige under 1990-talet gjorde det exempelvis avsevärt svårare för invandrare att skaffa jobb, varpå andelen social­ bidragstagare med utländsk bakgrund växte. Under perioden 1996 till 1998 kom risken att få socialbidrag att bli omkring nio gånger högre bland utländska med­ borgare än vad den var bland svenskar.30 Invandrare fick allt svårare att etablera sig på arbetsmarknaden och andelen invandrare ökade därmed i hela populatio­ nen socialbidragstagare. Överhuvudtaget innebar 1990-talskrisen att långvarigt bidragstagande etablerades på mycket högre nivåer i Sverige än tidigare.31

Att sluta vara bidragstagare Förutom att analysera statistik över vilka som blir socialbidragstagare kan man analysera statistik över vilka som upphör att vara socialbidragstagare. Man kan studera socialbidragstagandets varaktighetsmönster, det vill säga mönster be­ träffande hur länge människor har socialbidrag, vilken sorts försörjning de ersätter bidraget med, hur ofta de återvänder till socialbidrag och liknande.

Det visar sig då att försörjning via arbete ger det bästa skyddet mot framtida perioder av långvarigt bidragsberoende. Om en individ lämnar sin socialbidrags­ tid bakom sig för att istället börja arbeta är risken relativt mindre för honom eller henne att åter bli socialbidragstagare, om man jämför med dem som lämnar bi­ draget men inte börjar arbeta. Men det är bara en minoritet av dem som beteck­ nas som långvarigt socialbidragstagande som lämnar bidraget för att direkt börja arbeta. Vanligare är att man går från socialbidrag till annat välfärdsstöd, kopplat till sjukdom, fortsatt arbetslöshet, studier eller, som vissa forskare ut­ trycker det, ett mer permanent utanförskap.32 Före detta bidragstagare kan också komma att försörja sig med kriminalitet eller svart arbete, eller bege sig utom­ lands. Vissa lämnar bidragsberoendet för att istället ingå i instabil arbetskraft, det 30 s. 255 i Björn Halleröd (2003).

31 s. 148 i Åke Bergmark och Olof Bäckman (2007).

32 s. 142 i Åke Bergmark och Olof Bäckman (2007).

36

2. de fattiga Etnicitet Etnicitet kan definieras som ett perspektiv på sociala förhållanden som råder mellan aktörer som betraktar sig som kulturellt avskilda från medlemmar av andra grupperingar, med vilka den regelmässiga interaktionen är begränsad.

Den grundläggande beståndsdelen i etnicitet handlar om distinktionen och kontrasten mellan ”vi” och ”dom”. Etnicitet kan därför betraktas som en social identitet. Allmänt sett blir en social identitet mest väsentlig när den upplevs som hotad.

För att skapa en etnisk identitet krävs i regel en viss symbolik som pekar på ett gammalt språk, ett släktskapssystem, en religion eller livsstil. Etniska identiteter som gestaltar ett fortlöpande sammanhang med dåtiden kan på detta sätt fungera lugnande för människor i oroliga tider. Det tycks då finnas en stabil kärna av etnisk tillhörighet som garanterar individen en kontinuitet med det förflutna. Om man kan påstå att man ”har en kultur” antas man vara lojal mot sina föregångare och mot det förflutna.

Oftast är det minoritetsgrupper i ett samhälle som brukar beskrivas i ter­ mer av olika etniska grupper, medan majoritetsgruppen i ett samhälle sna­ rare beskrivs i nationella termer (till exempel etniska grupper i förhållande till ”svenskar”). I dagens Sverige kan innebörden av etnicitet och etnisk bakgrund bestå av allt från ett oöverstigligt hinder till en framgångsfaktor.

I många sammanhang kan etnicitet mobiliseras och manipuleras av politiska aktörer. Tidigare har etnicitetsbegreppet använts och utforskats främst av socialantropologer men numera är det vanligt även bland sociologer.

vill säga de försörjer sig på tillfälliga arbeten och deltidstjänster. Män går oftare till arbeten med högre inkomster visar forskningen, medan kvinnor i högre grad börjar arbetar deltid eller får tillfälliga jobb. Många före detta långvariga bidrags­ tagare börjar studera; här är andelen unga större än andelen äldre.

Andra ärver socialbidragstagandet från sina föräldrar. Man kan tala om intergenerationell överföring av välfärdsberoende, det vill säga en överföring mellan generationer.33 I dessa fall tycks det röra sig om en kombination av omständigheter utöver försörjningsproblem och arbetslöshet. Statistiska ana­ lyser tyder på att fenomenet med bidragstagande som går i arv kan förklaras med att fattigdom samspelar med andra sociala och personliga problem sna­ rare än att välfärdspolitiken som sådan skulle uppmuntra till det, vilket ibland påstås av politiker. De barn som inte kan räknas in bland dem som har olika 33 Sten-Åke Stenberg (2000). Inheritance of Welfare Recipency: An Intergenerational Study of Social Assistance Recipiency in Postwar Sweden. Journal of Marriage and the Family, 62: 228–239.

37

sociologi för socionomer Kvantitativa och kvalitativa data Data är det som forskaren samlar in eller genererar för att besvara ett forsk­ ningsproblem. Det kan handla om kvalitativt material som fältanteckningar eller öppna intervjuer, men också kvantitativt material som enkätsamman­ ställningar eller uppgifter från ett register. Kvantitativa data uttrycks i siffror medan kvalitativa data sällan gör det. Det är forskningsproblemen som är avgörande för vilken typ av data som är lämpligast. Ofta kombineras kvali­ tativa och kvantitativa data i en given studie.

Frågor som kräver kvantitativa data handlar om frekvenser, utbredning och samvariation av ett visst fenomen, låt säga skilsmässa. Hur stor är före­ komsten av skilsmässor? Vem skiljer sig? När och var? Vilka uppfattningar finns om skilsmässor och hur varierar dessa med människors ålder, religion, kön, bostadsort, klasstillhörighet osv. (se signifikanta samband). För kvanti­ tativa mätningar krävs att de företeelser forskaren vill mäta är noga definie­ rade på förhand så att han eller hon är säker på vad som mäts.

Frågor som kräver kvalitativa data handlar om mening, motiv, processer och andra aspekter eller kvaliteter som inte låter sig sammanfattas numeriskt.

Forskaren vänder sig till ett fält, en grupp eller ett samhälle för att under­ söka vad ett fenomen betyder för dess medlemmar. Hur beskrivs och defi­ nieras skilsmässa? Hur upplever och berättar människor om skilsmässor?

Finns olika typer av skilsmässor? Hur förklaras, motiveras eller fördöms skils­ mässa? Vilka normer råder kring att skiljas och hur går det till? Med kvali­ tativa data eftersträvar forskaren stor variation och inte sällan rika beskriv­ ningar (thick descriptions) av det undersökta fenomenet.

och kombinerade problem visar heller inga tecken på att ärva bidragsberoende från sina föräldrar.34 Ekonomisk knapphet och bidragsberoende visar sig alltså inte räcka som förklaring till bidragsarvet. Även när det gäller utträde från bidragstagande sker förändringar över tid.

Under 2000-talets början lyckades exempelvis en större andel långvarigt bi­ dragstagande etablera egen försörjning via arbete än tidigare, eftersom arbets­ marknaden expanderade. Samtidigt fastnade allt fler i långvarigt bidragsbero­ ende över huvud taget, vilket skulle kunna förklaras av en ökad andel invand­ rare (som generellt har en sämre position på arbetsmarknaden). Forskarna frågar sig: Bildas vid ekonomiska nedgångar en permanent kärna av bidrags­ tagare, för vilken en ekonomisk uppgång sedan spelar mindre roll? Låser varje konjunktursvacka fast ett antal människor i fattigdom?

34 s. 228 och 238 i Sten-Åke Stenberg (2000).

38

2. de fattiga Med hjälp av statistik kan man alltså säga att inte heller utträdet från social­ bidraget är slumpmässigt fördelat. Det finns sociala mönster för vilka som lättast och mest effektivt lyckas ersätta ett långvarigt bidragstagande med ett annat sätt att försörja sig och, omvänt, vilka som lättast stannar kvar vid social­ bidraget. Faktorerna kan läggas samman så att resultatet bli relativt tydligt.

Att vara ung, född i Sverige och ha minst treårig gymnasieutbildning ökar exempelvis sannolikheten för att lämna ett långvarigt bidragsberoende. Och om man lämnar det i en särskild riktning – mot ett lönearbete – så får man det bästa skyddet mot att återigen bli beroende av bidrag.35 Bidragstagande kan alltså inte isoleras från andra samhälleliga företeelser.

Tvärtom måste socialbidragstagaren placeras i en social kontext för att kunna förstås och, kanske, förutsägas. Det är här sociologin blir relevant. Många sociologer skulle säga att fattigdom och det därvid sammanhängande bidrags­ beroendet i en modern välfärdsstat styrs av individers kategoritillhörigheter: klass, kön, etnicitet, ålder och så vidare. Ovanstående exempel tyder också på det, men komplicerar sambanden. De betydelsefulla kategorierna visar sig inte alltid vara de förväntade utan måste snarare skräddarsys och preciseras efter det som ska förklaras.

Långvarigt bidragstagande är exempelvis en kategori som i sig är statistiskt förklarande, likaså kategorin transfereringsberoende.36 Den som får en stor del av sin inkomst från statliga bidrag och ersättningar – med statistikers termer transfereringsberoende – blir exempelvis särskilt känslig för förändringar av systemen. Istället för att säga att lägre klasser är känsliga för förändringar av systemen, vilket är ett ganska trubbigt påstående, kan vi alltså specificera vår kunskap med hjälp av skräddarsydda kategorier. Kategorierna verkar dessutom inte för sig utan samverkar, som när det gäller utbildning, ålder och kön. Ka­ tegorierna får skiftande innebörd beroende på ekonomiska konjunkturer – hela kategorin bidragstagare ändras då.

Förutom dessa komplikationer måste vi tillägga att flera kategorier är ex­ klusivt statistiska skapelser. Ta exempelvis återigen kategorin långvarigt bi­ dragsberoende som fungerar som forskarnas sätt att fånga bidragstagandets varaktighet. Om man med långvarigt menar flera år blir det ju inte så många bidragstagare som omfattas utan bara de som verkligen inte lyckats få tag i annan försörjning på mycket länge. Om man med långvarigt däremot menar några månader så omfattas många fler. Fler eller färre marginaliserade grupper kommer alltså att omfattas beroende på hur tidsgränsen bestäms.37 Vem säger egentligen att gränsen ska gå vid tio–tolv månaders bidragsberoende per år?

35 s. 136–137 i Åke Bergmark och Olof Bäckman (2007).

36 s. 247 i Björn Halleröd (2003).

37 s. 137–138 i Åke Bergmark och Olof Bäckman (2007).

39

sociologi för socionomer Enkäter Ordet enkät kommer från franskans enquête som betyder rundfråga. Det står för ett formulär som skickas till ett urval respondenter (besvarare) och som innehål­ ler frågor om respondenternas åsikter, attityder, beteenden och egenskaper.

Sociologer använder enkäter till oräkneliga undersökningar. Ofta frågar man å ena sidan om bakgrundsvariabler såsom ålder, kön, inkomst, bostadsort, ut­ bildning eller liknande, å andra sidan om beroende variabler såsom attityder och beteenden. Målet är då att finna signifikanta samband mellan det ena och det andra, till exempel ett samband mellan personers ålder och deras inställning till olaglig fildelning. En enkät kan också användas för mer beskrivande syften, såsom att avgöra fördelningen av högskoleutbildade inom en viss sektor.

Gruppenkäter riktar sig till en specifik grupp, till exempel en skolklass, medan postenkäter skickas per brev och riktar sig till ett slumpmässigt urval av en viss population (det vill säga utsnitt av befolkningen). Det blir allt vanligare att enkäter skickas ut via e-post vilket har ekonomiska och prak­ tiska fördelar men kan innebära nackdelar beträffande exempelvis urvalsför­ farande. Gemensamt för alla enkäter är en hög grad av standardisering. Helst ska alla frågor ställas på samma sätt till alla respondenter och helst ska alla respondenter uppfatta frågorna på samma sätt och svara under samma om­ ständigheter. Det går därför inte att ändra frågorna eller upplägget när ­enkätstudien väl har startat. Idealet är experimentell vetenskap.

I takt med att enkätundersökningar blivit allt vanligare har svarsfrekven­ sen minskat. Det blir då viktigt att göra en så kallad bortfallsanalys, det vill säga att analysera vilka de är som inte besvarar en given enkät och hur det kan tänkas påverka resultatet.

Någon kan tycka att det inte är särskilt långvarigt eller tvärtom, att en kortare period än så ändå är tillräckligt lång. Statistiska analyser bygger i regel inte på att man går ut och frågar människor vilken kategori de anser sig tillhöra (”är du långvarigt bidragsberoende?”). Tvärtom definieras kategorierna vid fors­ karnas datorer och skrivbord, med allt vad det innebär för hur den sociala verkligheten sedan representeras.

Hur som helst kan sociologiska studier uppmärksamma hur komplexa samban­ den kan vara, när väl ett fenomen och en uppsättning människor studeras statis­ tiskt. Med sociologins hjälp kan vi lämna ett slentrianmässigt och kanske vardag­ ligt kategoriserande – ”det beror på klass”, ”det beror på kön” – och istället pre­ cisera kategorierna, undersöka deras inbördes samband och förändring över tid.

Vi kan också formulera nya frågor och inte enbart servera tvärsäkra svar.

Vad är det till exempel som gör att infödda svenskar, föräldrar med gemensam 40

2. de fattiga vårdnad av barn och äldre personer är underrepresenterade i bidragsstatistiken?

Vilka är mekanismerna bakom dessa samband? En sociologisk studie kan lika gärna rikta sig mot frånvaron av socialbidrag eller frånvaron av fattigdom. Det står oss fritt att välja det fenomen vi vill förklara.

Socialhjälpens mening I ett svenskt perspektiv är socialbidraget speciellt. Socialförsäkringssystemet har i allmänhet byggts upp med tydlig rättighetskaraktär och med enkla och gene­ rella regler, men socialbidraget är annorlunda. Att få socialbidrag är ingen gene­ rell rättighet, det ges först efter ingående behovsprövning. En historisk analys visar att grunden för socialbidraget – fattigvård och fattighjälp – aldrig har över­ givits, vilket gjort att socialbidrag aldrig har utformats som en förmån för alla.38 Socialbidragstagarna är avskilda, utplockade och föremål för kontroll.

Medan barnomsorg och äldreomsorg har ”sprängt sitt fattigdomsskal” och erbjuder service till hela befolkningen är den så kallade individ- och familje­ omsorgen fortfarande ”organiserad kring traditionella fattigvårdsuppgifter”, som en forskare i ämnet uttrycker det.39 Välfärdssamhället tycks inte kunna slita sig från den tidiga behandlingen av fattiga, som präglades av särskilda lagar och inrättningar.

Socialbidragstagaren tycks i den bemärkelsen befinna sig i det sociala med­ borgarskapets periferi.40 Man kan till och med formulera det så att social­ bidragstagare på ett underförstått sätt räknas som framtida snarare än samtida medborgare.41 De anses inte vara fullvärdiga deltagare i välfärdssamhället men de anses kunna bli det, om de ”bättrar sig”.

För att mer precist beskriva den mening människor lägger i begrepp som socialbidrag och fattigdom måste sociologerna använda andra metoder än statistik. Medan frågor om vanlighet, varaktighet, utbredning, omfattning och samband är kvantitativt orienterade frågor är frågor om mening eller innebörd kvalitativt orienterade (se kvantitativa och kvalitativa data). Sociologin behöver nu komma nära de berörda människorna, lyssna till vad de har att säga eller iaktta deras handlingar – alltså samla in kvalitativt material.

38 s. 38 i Håkan Johansson (2001). Se även Hans Swärd (2008). Att bekämpa fattigdom med lagar för fattiga – en omöjlig ekvation? I Villkorandets politik. Fattigdomens premisser och samhällets åtgärder – då och nu. Hans Swärd och Marie-Anne Egerö (red.). Malmö: Égalité.

39 s. 32 i Hans Swärd (2008). Det förstnämnda citatet har Hans Swärd hämtat från Sune Sunesson (1990). Familjevården, en del av individ- och familjeomsorgen i socialtjänsten. I Sju perspektiv på barns och ungdomars levnadsförhållande. En antologi. SoS-rapport 1990:5. Stockholm: Socialstyrelsen.

40 s. 13 i Håkan Johansson (2001).

41 s. 211 i Håkan Johansson (2001).

41

Sociologi för socionomer En stående inbjudan Katarina Jacobsson, Joakim Thelander & David Wästerfors

Vilken betydelse har sociologin för praktiskt socialt arbete? Vad menas med sociologins avslöjande ambition? Hur tänker och resonerar en sociolog?

Den här boken tar avstamp i det sociala arbetets verksamhetsfält. Den bju­ der in socionomer till ämnet sociologi genom nedslag i studier av det soci­ ala arbetets praktik.

Författarna diskuterar en rad sociologiska fynd från områden där sociono­ mer är aktiva och de lyfter fram den kunskap som sociologiska perspektiv kan ge. Det handlar om allt från varför socialbidrag är vanligare i vissa sam­ hällsskikt än i andra, till varför socialarbetare kan bli så förtjusta i möten att själva föremålet – klienten – kommer i skymundan.

Boken innehåller även ett litet lexikon som ger inblick i grundläggande sociologiska begrepp och fenomen. är avsedd som kurslitteratur för socionom­ studenter och studenter i närliggande ämnen. Den riktar sig också till verk­ samma inom socialt arbete.

sociologi för socionomer

Katarina jacobsson, joakim thelander och david Wästerfors är forskare och lärare, verksamma vid Socialhögskolan och Sociologiska institutionen vid Lunds universitet samt Högskolan Kristianstad.

ISBN 978-91-40-66690-1

9 789140 666901