9789186297374

1. San Luca och världen Pastagratäng i Amsterdam November 2008. Det är redan mörkt sedan flera timmar tillbaka. Solen har nästan inte visat sig idag; sådan är hösten i bergsområdet Aspromonte i Kalabrien i södra Italien. Det blir nästan aldrig dag. Klockan är nio på kvällen, och på gatorna i San Luca syns inte en levande själ.

Tre unga kvinnor och två små barn kommer ut ur ett hus. De kliver in i en bil, lämnar byn och börjar slingra sig nerför serpentinvägarna mot Joniska havet. Det här är början på en lång resa. De åker genom bergsområdet, ut på riksvägen Ionio–Tirreno och kommer fram till stationen i Rosarno. De inväntar nattåget Intercity notte 893 som avgår 22.30, på linjen mellan Reggio Calabria och Rom. Klockan kvart över sju på morgonen anländer de till Rom. Kvinnorna och barnen uppslukas av den kaotiska folkmassan med turister och pendlare som befolkar centralstationen varje morgon så här dags. De kikar i butikernas skyltfönster, ger barnen frukost och går sedan ut på den stora piazzan framför stationsbyggnaden. I stället för vanliga taxibilar väljer de att kalla på två svarttaxi och ber att få bli körda till tågstationen Tiburtina. Medan de står där framför en tidningskiosk och tittar på veckotidningarnas omslag kommer en man gående mot dem. Han har precis klivit ur en Volkswagen Passat med tyska registreringsskyltar. En av kvinnorna lämnar den lilla gruppen och går honom till mötes. De utbyter några korta ord med varandra, sedan kliver mannen in i bilen igen, medan kvinnorna och barnen styr stegen mot Piazza Bologna.

Den här gången tar de en vanlig taxi. De är fem stycken och får tag på en Fiat Multipla. En av kvinnorna ber föraren om en lite underlig tjänst: att köra dem till ett större torg, helst med mycket folk. Taxi19

maffia på export

chauffören tar dem till Piazza Re di Roma, som är stor och ligger i ett välbesökt kvarter. Den lilla gruppen stiger ur. De strövar runt piazzan och tittar lite i butikerna som kantar den. Sedan hejdar de en ny taxi och åker tillbaka till Tiburtina-stationen.

Där står den tyskregistrerade Passaten och väntar på dem sedan någon timme tillbaka, men nu med en annan förare. De hälsar på honom med en kort nick, lägger in väskorna i bagageluckan, kliver in i bilen och ger sig av. De kör i riktning mot Florens, vid Lucca-avfarten svänger de tvärt av. Nu kör de i riktning mot Genua och sedan mot Turin. I höjd med Alessandria svänger de av mot Val d’Aosta, kör genom Stora S:t Bernards-tunneln och in i Schweiz.

Passaten färdas på småvägar genom dalar och över berg som redan är snötäckta. Den kör över franska gränsen och påbörjar en sorts Tour de France utan logik. Färdrutten är slumpartad, till synes utan något bestämt mål, ända tills de kommer fram till den belgiska gränsen.

Föraren tar kvinnorna och barnen genom även detta land på samma sätt. Kör märkliga rundor, men vid det här laget är riktningen uppenbar. De kör över gränsen och in i Nederländerna, kommer fram till Amsterdam och bromsar slutligen in framför en liten tvåplansvilla.

Det är ett finare bostadskvarter, inte elegant men långt ifrån de industriella förorter som sedan flera decennier tillbaka är hemvist för de italienska familjer som emigrerade från Kalabrien, Sicilien och Apulien under slutet av femtiotalet. Dagtid är området mycket lugnt, men nattetid besöks det av ungdomar som kommer från hela staden för att träffas på en pub som har blivit ett av Amsterdams populäraste inneställen för ungdomar.

Mannen, de tre kvinnorna och barnen kliver ur bilen och ser sig omkring. Sedan går de in och stänger in sig i huset i över en vecka.

De vet inte att sedan de lämnade San Luca har spanare från polismyndigheten i Reggio Calabria inte förlorat dem ur sikte en enda sekund, varken på tåget eller i bilen. Och inte heller kommer poliserna att sluta att bevaka tvåplansvillan för ett ögonblick, ända tills någon väljer eller tvingas lämna den.

20

san luca och världen

Efter en veckas tillbakadraget liv är det mannen som pratade med de tre kvinnorna framför Tiburtina-stationen i Rom som är den förste att lämna huset. Spanarna hade förlorat spåren efter honom eftersom han bara hade tagit Passaten till Rom, alltså en ”ren” bil för att kvinnorna skulle kunna ta sig över olika europeiska gränser med den andre chauffören. Mannen heter Francesco Madeo och kommer från Apulien men är sedan flera år bosatt i Düsseldorf. Han bär på en stor tung väska. De kalabresiska poliserna följer honom i hälarna och är övertygade om att han kommer att föra dem till en av huvudpersonerna i det massmord som har gått till historien både i Tyskland och inom ’ndranghetan: Duisburgmassakern, vansinnesdådet natten till den 15 augusti 2007, då sex unga män i åldrarna 18 till 39 sköts ihjäl.

Madeo kommer fram till tunnelbanan, beblandar sig med mängden och tar det första tåget som kommer in. Efter några stationer hoppar han av. Utanför på gatan väntar en kortväxt och kraftig man med mörk hy och mörka ögon, ett av många ansikten som är typiska för italienska, turkiska, grekiska eller tunisiska invandrare som sedan länge har slagit sig ner och rotat sig i Nederländerna och Belgien. De italienska poliserna och deras nederländska kolleger hyser inga tvivel: framför sig har de en av bossarna från den klanfejd som från 1991 till 2007 redan har berövat sexton människor livet i de två ledande ’ndranghetafamiljerna i San Luca. Mannen heter Giuseppe Nirta, men alla kallar honom Charlie. Han är trettiofem år och är en av de mest inflytelserika bossarna inom klanen Nirta-Strangio, som alltid har varit fiende till och i krig med klanen Pelle-Vottari-Romeo. Nirta har aldrig studerat, han slutade skolan efter femte klass, men han pratar flytande spanska, använder sig av internet och kommunicerar regelbundet med Kalabrien och Latinamerika via Skype. Sedan över tio år sysslar han med drogtrafik, en aktivitet som redan har gett honom ett namn på internationell nivå. Han har varit spårlöst försvunnen sedan 1991 och står på det italienska inrikesministeriets svarta lista över landets hundra farligaste efterlysta brottslingar. Efter den 15 augusti 2007 var han tillsammans med Giovanni Strangio bland Italiens mest eftersökta män.

21

maffia på export

Överraskningen kommer när de kalabresiska poliserna sätter handklovar på bossen och öppnar väskan som budbäraren precis har överlämnat. I stället för vapen eller knark hittar de en ugnsfast form med en typisk kalabresisk festrätt: en pastagratäng med den rökta osten provola och köttbullar. Dessutom finns där olika typer av lagrade korvar, fårost samt en dator. De kalabresiska spanarna ler roat mot varandra när de ser de nederländska kollegernas förbluffade miner.

När allt kommer omkring så är det ju inte så konstigt att tre kvinnor som har lämnat San Luca för att vara nära sina män i exil har tagit med sig mat och specialiteter från sin hemtrakt.

Angela, Teresa och Aurelia Strangio är tre systrar. Aurelia är gift med Giuseppe Nirta och Teresa är fru till Francesco Romeo, även han efterlyst sedan 1999. Liksom Angela är de systrar till Giovanni Strangio, som är huvudmisstänkt för massakern i Duisburg.

Det är typiskt för ’ndranghetan att livnära sig på blods- och familjeband. De omvandlar dem till kriminella förbindelser, ett socialt klister och en boja till omertà, alltså tystnaden som hederssak. Organisationens unika drag i världens brottsliga panorama är dess starka band till traditionen som gör den ogenomtränglig för varje kulturell förändring eller inblandning. Det ger organisationen en arkaisk dimension som kan driva fram riter, våldsformer och tillhörighetskänsla även hundratals mil bort från dess ursprungliga territorium.

Men det här är bara en sida hos ’ndranghetan. Den andra är dess modernitet, dess kapacitet att tränga in i och rota sig i olika geografiska, ekonomiska och sociala verkligheter samt dess exceptionella finansiella och globala dimension: pressyltan och datorn, herden och finansmannen, kontrollen över territoriet och den internationella utbredningen, San Luca och världen.

Efter bara några månader, närmare bestämt den 12 mars 2009 i Diemen, ett litet samhälle utanför Amsterdam, arresteras även Giovanni Strangio, den verklige huvudaktören bakom massakern i Tyskland.

Om de nederländska poliserna inte hade haft så bråttom att hejda 22

san luca och världen

väskan med korvarna och datorn utanför tunnelbanestationen skulle han ha gripits redan i november året före.

Strangio är bara något över trettio, men ser redan ut och för sig som en riktig boss. När polisen tar sig in i lägenheten på andra våningen i ett typiskt nederländskt förortshus bjuder han inget motstånd. Förutom hustrun Maria och deras treårige son finns även hans svåger Francesco Romeo, 42 år, i lägenheten. Även för hans del slutar nu nio och ett halvt års flykt undan rättvisan.

Romeo är känd som en narkotikahandlare med sex nollor, alltså en som organiserar handelsförbindelser och gör affärer för miljonbelopp. När polisen genomsöker lägenheten hittar de en miljon euro i femtio- och hundraeurosedlar. Förmodligen kommer pengarna från försäljningen av ett parti narkotika eller också var summan iordninggjord för ett nytt inköp.

För bara en tid sedan hade Giovanni Strangio, som efterlyst uttalat följande i en intervju i veckomagasinet Panorama: ”Fejden i San Luca existerar inte i verkligheten och jag vet att det finns fattigdom, arbetslöshet och misstänksamhet i min by, men också kärlek, passion och arbetsvilja.”1 Bekymren för hembyns fattigdom och sociala villkor borde inte vålla honom några större problem och inte heller angå honom särskilt med tanke på hur mycket likvida medel han hade hemma hos sig när han greps.

Nyheten om gripandet fick en hel del uppmärksamhet i landet och stora rubriker i tyska och kalabresiska medier. Det rörde ju sig om gärningsmannen i ett dåd som uppmärksammats i hela världen och som gjort att ’ndranghetans existens blev känd utanför Italiens gränser.

Vid själva gripandet vet man inte var Strangio kommer att hamna; om den nederländska åklagarmyndigheten kommer att godkänna de tyska myndigheternas krav på utlämning – eftersom brottet begicks på tyskt territorium – eller om han kommer att förflyttas till Italien, som åklagarna i Reggio Calabria kräver, eftersom de har skött och koordinerat förundersökningen fram till gripandet.

23

maffia på export

Uppståndelsen i media och bland allmänheten varar bara i två, tre dagar, och sedan, som alltid när ’ndranghetan är inblandad, blir det helt tyst. En månad senare har det faktum att den unge bossen och mördaren överlämnas till Italien inte längre något nyhetsvärde utanför Kalabrien. Än en gång och som alltid fälls ridån ner.

Men frågorna finns kvar, och de går bortom gripandet av Strangio, klanfejden och de juridiska och polisiära utredningarna.

Vad gör tre kalabresiska maffiabossar i Amsterdam efter att ha lämnat Aspromontes hjärta och den lilla kommunen San Luca, som alltid har ansett vara ’ndranghetans moder och vagga? Här har invånarna sin heliga plats i sanktuariet uppe i Polsi-bergen, som döljer många mysterier och där den kalabresiska maffian sedan urminnes tider har fattat sina viktigaste och hemligaste beslut. Är den nederländska huvudstaden bara en av många – alltför många – ”uppsamlingsplatser” för efterlysta maffiabossar i ett sårbart Europa som fortfarande inte förmår hitta ett gemensamt sätt att bekämpa de brottsliga organisationerna? Eller är staden även en knutpunkt för kontakter, affärer och handel mellan världens stora kriminella holdingbolag? Är Amsterdam bara en genomfartsstad mellan en av världens största hamnar, Rotterdam, och Tyskland, där till exempel Duisburg ligger? Eller har staden blivit till ett obligatoriskt vägskäl på huvudrutten för allt kokain som forslas in i Europa?

Eller är det kanske så att Amsterdam bara är huvudstad och symbol för dem som har en liberalare syn på droger och som konsekvens därav ”toleranta” även när det gäller aktiviteter som hänger samman med knarkhandel? Eller har staden, mot sin vilja, snarare blivit en frizon för efterlysta maffiabossar, deras finansiella verksamhet och deras penningtvätt?

Om vi byter land och stad och sveper från Europa till Australien, från Canada till Colombia, från Mexico till USA, från Sydafrika till Rumänien och berättar om andra händelser med andra huvudpersoner, kan vi ställa oss precis samma frågor.

24