Page 1


KAPITEL 3

”Vet du Robert, en sak som jag alltid velat göra, men aldrig fått lov till…” sa Ramona efter en lång stund av tystnad och eftertänksamhet. Ramona hade inte avslutat meningen, men Robert förstod ändå. Han hade tillbringat minst lika många somrar här som sin kusin och hade många gånger haft samma tankar som hon, men inte vågat fullfölja dem. Förskräckt skakade han på huvudet. ”NEJ!” ropade han och ropet tycktes dröja kvar i de mörka hörnen av rummet och fick honom att rysa. ”Men nu har vi chansen, ingen ser oss, ingen kommer ens att få veta att vi har gjort det!” sa Ramona. Hon hade trott att det skulle vara så lätt att få Robert med på det. Han hade alltid gjort som hon sagt förr om åren. Han hade tydligen mognat och blivit mer självständig. Kanske var det bäst att hon inte pratade mer om det, kanske skulle hon göra det alldeles själv. Sedan, när Robert gått och lagt sig… Ja, då skulle hon göra det. ”Du vet att farmor uttryckligen har förbjudit oss att gå in i det rummet. Golvet är ruttet och…” ”Ja, jag vet”, sa Ramona. ”Taket är inte säkert, det kan falla in när som helst. Men jag vet också en annan sak. Varje gång jag har tittat lite närmare på taket uti22


från har jag inte sett någon större skillnad på den biten av huset än på resten av taket. Jag tror att farmor döljer något för oss, jag tror att det finns något väldigt, väldigt speciellt i det rummet. Och…” Ramona hade tänkt säga och det tänker jag ta reda på, men hon hade just sagt till sig själv att hon skulle undersöka rummet ensam. Det var bäst att hon höll tyst. ”Ja, vad då och…” undrade Robert. ”Och nu tycker jag att det är dags att vi går och lägger oss”, sa Ramona bestämt och reste sig hastigt upp från stolen. Robert såg Ramonas bestämda min trots dunklet i rummet. Han såg hur hennes fötter sattes ned på ett alldeles speciellt sätt, som de alltid gjorde när hon hade beslutat sig för något. Om någon kände Ramona utan och innan så var det Robert. Han hade i alla år iakttagit Ramona, först beundrande, som en mindre kusin gör, sedan av förälskelse och nu… Nu visste han bara alltför väl att det bara fanns Ramona för honom och han skulle göra allt för henne, utom att gå in i det förbjudna rummet. Men han var inte dummare än att han förstod att det var just det Ramona hade i tankarna när hon bestämt stegade iväg till sitt rum. Robert ställdes inför ett svårt beslut. Skulle han hejda Ramona och göra henne till ovän för resten av sommarlovet, eller skulle han följa med henne in i rummet, eller… Plötsligt kom han på vad som var det bästa, han skulle helt enkelt smyga efter Ramona in i rummet och hålla ett öga på henne, så att inget hände henne. Då hade han ju egentligen inte brutit mot farmors förhållningsorder, för han skulle inte ha gått in i rummet för 23


att se efter vad som fanns där, han skulle ha gått dit för att skydda Ramona. Hastigt skyndade Robert in i sitt rum, stoppade kuddar under täcket så att det såg ut som om han låg där och sov. Han bytte om till bekvämare kläder, vilket för hans del innebar joggingbyxor, t-shirt och joggingskor. Han stoppade en ficklampa i fickan, den kunde vara bra att ha, sedan smög han tyst ut ur rummet. Han lät dörren till sitt rum stå på glänt med sänglampan tänd, så att Ramona lätt skulle se att han låg och sov… Det var i alla fall vad han ville att Ramona skulle tro när hon såg sängen. Så tyst han kunde smög Robert genom gårdslängan i mörkret, han kände sig fram medan han sakta trevade efter välbekanta saker för att inte slå i något och åstadkomma ett ljud som skulle avslöja honom. Nu var han framme vid slutet av denna länga, framför sig hade han den förbjudna delen av huset, den som alltid hade lockat, men som han aldrig hade vågat gå in i. Han visste var nyckeln förvarades, men han var inte säker på att Ramona visste. Han hoppades att hon skulle tro att det var farmor som lämnat dörren olåst när hon upptäckte nyckeln i låset. Med försiktiga rörelser sträckte Robert ut armen till den stora urnan på skänken. Han lyfte urnan. Förr hade han kunnat sticka ned armen i hålet och ta upp nyckeln. Det hade varit en pirrande känsla bara av att veta att han skulle kunna öppna dörren, fast han aldrig hade vågat förr. Nu hade han vuxit till sig så mycket att handen inte gick ned i öppningen, utan han fick luta på urnan och försiktigt låta nyckeln glida ned i hans hand. 24


Robert vågade knappt andas av rädsla för att Ramona skulle dyka upp i just det här ögonblicket. Han ville inte bli överraskad när han var på väg att göra något som var så absolut förbjudet. Han ville inte bli tagen på bar gärning, eftersom han alldeles nyss försökt få Ramona att låta bli att gå in i rummet. När nyckeln låg i hans svettiga hand, grep han tag i den, rädd för att den skulle halka ur handen. Med ett stadigt grepp om nyckeln förde han in den i låset och vred om. Det var en stor nyckel, större än hans hand. Stor och svart stack den ut ur låset efter att ha vridits om utan att ge ett enda ljud ifrån sig. Robert skälvde till när han fattade tag om dörrhandtaget och öppnade dörren. Ett kompakt mörker bredde ut sig framför honom och han steg rakt in i det okända, förbjudna rummet.

25


KAPITEL 4

Tyst på tå smög Ramona förbi Roberts dörr. Han såg ut att sova djupt och hon hade inte en tanke på att väcka honom. Det här tillfället fick hon inte försitta, hon kanske aldrig mer skulle få tillfälle att undersöka det förbjudna rummet. Ramona skrattade tyst inombords. Tänk om det bara var ett av farmors skräprum, där hon slängde in allt hon inte ville ha. Det kanske var därför hon förbjudit alla att gå in där! Även om det lät som den mest självklara förklaringen, kunde Ramona inte för sitt liv förstå varför hon inte kunde tro på den. Hon var säker på att rummet innehöll något spännande, något som drog henne till sig. Det var något välbekant över känslan och spänningen som pirrade inom henne, men hon kunde inte förstå varför, eftersom hon inte mindes när hon senast haft samma känsla. Om Ramona hade kunnat dra sig till minnes, skulle hon säkert ha vänt i samma stund och låtit bli att stiga över tröskeln till rummet, för hon skulle ha kommit ihåg vad som hände förra gången: all den fasa hon upplevt och dödskräcken hon känt. Men minnet svek henne och hon smög med små lätta steg hela längan ned till husets slut. Fram till det förbjudna rummet. 26


Nu väntade ett problem som Ramona visste skulle uppstå. Var fanns nyckeln? Men när hon tände ficklampan såg hon till sin förvåning att den stora svarta nyckeln av järn satt i låset. Kanske farmor varit på väg in i rummet när hon drabbades av hjärtinfarkten? Ramona funderade inte över det, hon var lättad över att hon skulle slippa leta efter nyckeln i mörkret, rädd över att ge ett ljud ifrån sig som skulle väcka Robert och få henne att hejda sig i sin upptäckariver. Åh, vad hon längtade efter att få se vad som fanns innanför dörren. Ramona längtade så intensivt att hon knappt kunde bärga sig med att slita upp dörren. Samtidigt ville hon dra ut på det i all evighet, för nu skulle hon få svaret på alla de frågor hon gett farmor under alla år: Vad finns i det förbjudna rummet? Till slut tog Ramona ett djupt andetag, sträckte ut handen mot dörrhandtaget, tryckte ned det och sköt upp dörren. Utan ett ljud gled dörren upp mot ett djupt mörker. Ramona lät ficklampan glida över omgivningen och öppnade munnen av häpnad över vad hon fick se. Robert satt tyst och stilla och kikade fram från sitt gömställe. Han hade hört Ramona närma sig dörren, sett henne stiga in och när hon låtit ficklampan svepa över rummet var det med nöd och näppe han kunde hålla tillbaka ett rop av förvåning. Själv hade han gått in i mörkret för att inte avslöja sig ifall Ramona var i närheten. Han hade letat upp gömstället i mörkret och aldrig för sin vildaste fantasi kunnat ana vad som fanns i rummet. Nu fängslades han blick av den svepande ficklampstrålen och det ljuset fångade för varje svep. 27


Ramona kunde inte se sig mätt på det som fanns i rummet och hon önskade att det funnits vanligt ljus där så att hon kunde se allting på en och samma gång. Vad dum jag är, tänkte hon, jag har ju inte ens sett efter om det finns någon ljusknapp. Hon vände sig om mot dörren och ficklampan svepte fram över rummet. Hon tyckte sig skymta en rörelse i en vrå och rös till. Det kunde inte vara något annat än en mus eller råtta, och sådana djur tyckte hon inte speciellt mycket om. När ficklampans sken stannade vid dörrkarmen log Ramona stort, där satt faktiskt en strömbrytare. Hon sträckte ut handen och hoppades att ljuset skulle fungera när hon tryckte på knappen. Det var inget överflödande ljus som fyllde rummet, bara tillräckligt för att det svarta mörkret skulle skingras och hon kunde ana varje sak som rummet hade i sina gömmor. Hon lade ficklampan på golvet bredvid dörren så att hon säkert skulle komma ihåg den. Hon ville inte lämna några synliga tecken på sitt besök i det förbjudna rummet. Med en djup suck av tillfredsställelse såg Ramona på det myller av brudkistor som fyllde rummet. Någon såg nästan alldeles ny ut, andra såg äldre ut och var konstfärdigt utformade med blommönster eller djurmönster målade eller inkarvade i träet. Allra längst in i hörnet, dit ljuset nästan inte räckte fram, stod en kista som såg ut att kunna falla sönder vilket ögonblick som helst. Ramona antog att det var den äldsta av alla brudkistor som samlats i rummet. Det var helt otroligt. Hon visste 28


att hennes mamma hade en brudkista, som hon fått när hon blev myndig. I den hade hon sparat saker som hon kunde ha användning av när hon gifte sig. Ramona kunde bara anta att dessa kistor tillhörde tidigare ägare till huset, att kistorna hade fått stanna kvar här för att förvaras till eftervärlden. Det var ett helt museum av skatter som stod i detta rum. Eller… så var det helt enkelt bara tomma kistor… Med försiktiga steg gick Ramona fram till den närmaste brudkistan. Glädjen fyllde henne när hon insåg att det inte satt något lås på den och inte heller på de andra kistorna i rummet, så vitt hon kunde se. Ett sting av olust stack till i Ramona, hon var just på väg att göra något förbjudet. Det måste finnas en anledning till att farmor inte berättat om rummet och dess innehåll. Kanske farmor aldrig skulle förlåta henne om hon fick reda på vad hon hade gjort. Fast hur skulle farmor få reda på det? Robert låg och sov i sin säng, inga vittnen fanns till vad hon var på väg att göra och så fort hon hade kikat lite i varje kista, om hon nu hann med det i natt, så skulle hon skynda tillbaka till sin säng och ligga där och sova oskyldigt när Robert vaknade nästa morgon. Ramona satte sig på knä framför kistan, fattade tag om kistlocket med båda händerna, drog ett djupt andetag och lyfte på locket. Ett leende spred sig över hennes ansikte, kistan var full med saker. Allra överst låg en gulnad brudklänning, förmodligen hennes farmors. Ramona hade ett svagt minne av att hon hade sett klänningen förr, på ett fotografi i stora rummet. Det som föreställde farmor och farfar som nygifta. Det var den här 29


klänningen farmor haft på sig, tänkte Ramona. Hon fattade tag i klänningen, lyfte upp den och höll den mot sig. En underbart vacker klänning fylld med spets över hela livet. Plötsligt kände Ramona det som om hon gjorde intrång på något mycket privat när hon såg skymten av en hög med dagböcker i kistan. Detta var något som farmor inte ville dela med sig till sina barnbarn, det var hon tvungen att respektera. Försiktigt vek Ramona ihop klänningen, lade tillbaka den i kistan och stängde locket. Den här kistan skulle hon inte röra mer, men de andra, de måste ha tillhört sedan länge döda människor, det kunde inte göra något om hon tittade i dem, eller…? Nu tänkte Ramona inte längre på att vara tyst. Ivrigt skyndade hon från den ena kistan till den andra, slog upp locken, grävde runt i dem, såg gamla kläder, dagböcker och minnessaker, en hårlock, ett fotografi, en kniv, barnskor m.m. Till slut var det bara kistan allra längst in i rummet kvar, den som såg ut att falla sönder om hon tog i den. Ramona var inte säker på om hon skulle våga röra kistan. Tänk om hon hade sönder den, då skulle hon vara tvungen att berätta för farmor att hon varit i det förbjudna rummet, hemska tanke. Men ändå… det var som om det var just den här kistan som lockat henne att komma in i rummet, för kistan drog henne till sig och hon kunde helt enkelt inte motstå att gå fram till den. Hon hade dragit ut på det i det längsta och undersökt alla andra kistor i rummet. Men hela tiden hade tanken på den här kistan funnits i bak30


huvudet. Det var något speciellt med den. Ramona föll på knä framför kistan och nästan andäktigt fattade hon tag om det gamla kistlocket och lyfte. Först ville inte locket gå upp, Ramona fick ta i ordentligt för att det gamla trälocket skulle släppa taget om kistkanten. Det hördes ett knakande ljud när locket släppte och for upp och Ramona var nästan på väg att släppa taget i förskräckelse över att hon kanske hade gjort sönder kistan. Men den såg fortfarande hel ut och hon lutade försiktigt locket mot väggen. Hon skyndade sig att hämta ficklampan, satte sig på huk framför kistan och lyste ned på innehållet. Den var fylld med papper, en otrolig mängd dokument såg ut att fylla kistan. Ramona grävde försiktigt för att se om det kanske bara var det översta lagret som var dokument, men hon kände ingenting annat än papper, papper, papper och så plötsligt… Där var något hårt. Fingrarna fumlade över det hårda. Det verkade vara ett litet skrin. Nu blossade Ramonas kinder av upphetsning, det här var bättre än julafton. Efter att ha lagt ifrån sig ficklampan förde hon försiktigt ned även andra handen i kistan. Med skrinet i ett stadigt grepp förde hon upp det mellan alla pappren. Vad kunde det finnas för värdefullt i skrinet? En juvel, en diamant, guldpengar? Skrinet kändes inte tillräckligt tungt för att innehålla en hög med värdesaker. Ramona ställde ned det på trägolvet innan hon öppnade locket. Till sin besvikelse fick hon se ännu ett papper i skrinet. Det var gammalt och gulnat av ålder, precis som de and31


ra dokumenten i brudkistan. Men det här papperet måste betyda något alldeles speciellt eftersom det hade förvarats för sig själv i ett skrin. Ramona lyfte upp det och började läsa. I samma stund kom den gamla välbekanta pirrande känslan över hela kroppen. Rummet blev suddigt och omgivningen försvann och till sin fasa förstod Ramona vad som höll på att hända. Men då var det redan för sent.

32


9789197124065  

22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 ra dokumenten i brudkistan. Men det här papperet måste betyda något alldeles speciellt eftersom det hade förva...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you