9789185509461

mĂśten med historiens mĂĽngfald

Mรถten med historiens mรฅngfald Lars Berggren, Klas-Gรถran Karlsson & Charlotte Tornbjer (red.)

nordic academic press

Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd.

Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund info@nordicacademicpress.com www.nordicacademicpress.com

© Nordic Academic Press och författarna 2010 Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström, www.sbmolle.com Omslagsmönstret ritat 1935 av Ib Thaning Omslag: Wiberg & Olsson Tryck: ScandBook, Falun 2010 ISBN 978-91-85509-46-1

Innehåll Inledning Lars Berggren, Klas-Göran Karlsson & Charlotte Tornbjer

9

i historia, vetenskap och ideologi 1. Etik, emotion och existens

Tankar kring en ny begreppshistoria

15

Anna Nilsson

2. Det dystopiska trilemmat

Om ett sätt att betrakta det ideologiska 1900-talet

24

Johan Stenfeldt

3. Reproduktionsteknologins moraliska geografi Etik och moral i svensk inseminationspolitik

36

Carolina Jonsson Malm

4. Den historiska antiken

Om gränslandet mellan antikhistoria och historia om antiken

48

Isak Hammar

ii historia i världen 5. Hemmet bland bergen

Svenska missionsberättelser från bergsstationen Kodaikanal

61

Malin Gregersen

6. På postkommunistisk road trip

Den tjekkiske road movie Jízda i historiekulturel kontekst

76

Sune Bechmann Pedersen

7. Fredsbevarandets treenighet

Svenska FN-insatser och Clausewitz teori om krig

Andreas Tullberg

85

8. Den fackliga offensiven mot multinationella företag kring 1970

98

Ett uttryck för den internationella fackföreningsrörelsens splittring?

Fredrik Håkansson

iii att berätta och iscensätta världen 9. Meningsskapande kring poliosjukdom En studie av respektabilitetens gränser

113

Matilda Svensson

10. ”Gammal och svag som jag är och alldeles döf ”

Åldersuttryck i ansökningshandlingar till Nils Rosqvists stiftelse år 1884

126

Anna Rosengren

11. Öppnandet av individen

Lärdom, ansvar och förstånd i reformationens pedagogik

138

Kajsa Brilkman

12. ”Och medan jag nu har de kära armarne omkring min hals” 148 Reflektioner över intimitet och närvaro i brev

Christina Douglas

iv kulturhistoria och historiekultur 13. Den barhuvade fasadklättraren

och andra berättelser om huvudbonadens betydelse i det viktorianska London

161

Peter K. Andersson

14. ”En ström av Sveriges bästa blod rann bort”

Representationer av svensk emigration i historieläroböcker

173

Vanja Lozic

15. Den skyldiga människan

Ett långt kulturhistoriskt perspektiv på en dagsaktuell orsaksförklaring

185

David Larsson

16. Hängiven kamp och stilla begrundan

Om att närma sig arbetarrörelsens skönlitterära texter

Emma Hilborn

193

17. Tomtegubben

Tjänsteväsen och djävulsfigur i 1600-talets och det tidiga 1700-talets Sverige

204

Mikael Häll

v kollektiv, kommunikation och konflikt 18. Nykterhetsorganisationer, politik och historieberättande Strikt manliga angelägenheter?

217

Åsa Bengtsson

19. I kommunaliseringsdebattens kölvatten

En diskussion om läraryrkets professionaliseringsprocess

230

Johanna Ringarp

20. ”Ty förr bliffver thet aldrig godt”

De olagliga skjutsningarna och inrättandet av ett svenskt postväsende

239

Magnus Linnarsson

21. Förbrödring på Nääs En väg till gemenskap

251

Anna Alm

22. Pacifism – en sekelskiftesparadox?

Svenska freds- och skiljedomsföreningens pionjärtid

262

Fredrik Egefur

23. De utestängda

Kommunal diskriminering av ”tattare” i Halland 1880–1941

274

Martin Ericsson

Författare och redaktörer

285

Inledning Lars Berggren, Klas-Göran Karlsson & Charlotte Tornbjer

År 2006 publicerades antologin Historieforskning på nya vägar av den nationella forskarskolan i historia. I förordet framhölls att intresset för historia ökat i samhälls- och kulturlivet, men också att historievetenskapen påverkats av att historia i allt större utsträckning diskuterats, förmedlats och populariserats. Fyra år senare kan vi konstatera att dessa trender fortsatt. Böcker, filmer och TV-serier med historiska teman är vanliga och populära inslag, och det finns flera historiskt inriktade tidskrifter med en intresserad allmänhet som målgrupp. I den reformerade gymnasieskolan har historia blivit ett kärnämne, och det finns numera en spetsutbildning i historia vid Katedralskolan i Lund.

Historiker skriver mer än tidigare böcker och artiklar som vänder sig utåt mot samhället och som fångar läsare i en bredare allmänhet.

Historikers medverkan i debatter, föreläsningar, TV-inspelningar och andra sammanhang är ytterligare exempel på hur de medverkar till att popularisera ämnet och visar dess samhälleliga relevans. På universitet och högskolor har det också blivit allt vanligare med forskning om hur historia brukas i samtiden och vilken betydelse historia och historiska berättelser har för dagens människor.

Historieforskning på nya vägar innehöll 24 bidrag som alla författats av forskarstuderande inom forskarskolan i historia. Tanken var att de kortfattat skulle presentera sina avhandlingsprojekt och visa på de teoretiska, metodiska och innehållsmässiga infallsvinklar som bildade utgångspunkter för avhandlingsarbetet. Sedan boken publicerades har de allra flesta framgångsrikt försvarat sina avhandlingar vid offentliga disputationer och blivit färdiga doktorer. I föreliggande volym, Möten med historiens mångfald, presenterar nästa generation forskarstuderande sina avhandlingsprojekt. I 23 kapitel visar skribenterna vilka ämnen de valt att forska om, hur de formulerat sina frågeställningar och på vilka sätt de närmat sig problemen teoretiskt och metodiskt.

Kronologiskt omfattar bidragen ett stort tidsspann, från antiken

9

möten med historiens mångfald till den nära samtiden. Också tematiskt möter vi en stor bredd. Även om merparten av forskarna använder sig av ett svenskt material finns det gott om internationella utblickar. Några av doktoranderna forskar också om förhållanden i andra länder och områden än Sverige. Teoretiskt är bidragen inspirerade av skilda inriktningar som till exempel begreppshistoria, historiedidaktik, kulturanalys, postkolonialism och genusvetenskap. Detta betyder också att det finns tydliga öppningar mot angränsande discipliner inom kultur- och samhällsvetenskaperna.

Mångfalden när det gäller ämnesval, kronologisk inplacering, teoretiska och metodiska utgångspunkter samt kontaktytor till andra discipliner visar på en variationsrikedom som kan sägas känneteckna denna unga generation av historiker. Vi möter forskare som vill öppna upp nya perspektiv och därmed utveckla historievetenskapen i nya, spännande banor.

Trots den stora bredden har vi valt att samla bidragen under några huvudrubriker. Vissa av texterna kan lättare inordnas under någon rubrik, medan andra befinner sig i gränslandet mellan två eller fler rubriker. Det första temat är Historia, vetenskap och ideologi. Till detta hör forskning som berör politiska ideologier och politisk kultur, men också begreppshistoria och samhälleliga diskurser. Rubriken Historia i världen fångar in projekt som på olika sätt anlägger internationella perspektiv. Det kan röra sig om undersökningar av Sveriges och svenskars förhållande till andra länder och omvärlden, men även om företeelser i en globaliserad och postkommunistisk värld.

Den tredje rubriken har vi kallat Att berätta och iscensätta världen. I kapitlen fokuseras olika sätt att beskriva, skapa mening och samtala om allmänmänskliga relationer och livsuttryck. Hit hör också forskning om normaliserande livsberättelser. Temat Kulturhistoria och historiekultur innehåller bidrag som på olika sätt knyter an till kulturhistoriska utgångspunkter, något som även många av de övriga kapitlen kännetecknas av. Här finns texter om vardagskultur i form av klädkoder och folktro samt om långsiktiga kulturhistoriska perspektiv på mänskliga förhållningssätt. I avsnittet visas också exempel på hur historiker använder sig av olika typer av material – rättegångsprotokoll, skönlitteratur och läroböcker – i syfte att analysera kulturella förhållanden och historiekulturella artefakter. Det sista temat har rubriken Kollektiv, kommunikation och konflikt. Här har vi samlat kapitel som bygger på undersökningar av olika föreningar och folkrörelser, men också av institutioner som postväsende och skolor. I det avslutande kapitlet diskuteras hur kom-

10

inledning munerna agerat visavi de så kallade tattarna, ytterligare ett exempel på hur historiker i dag forskar om kategoriseringar och gränsdragningar mellan ”vi” och ”de”.

En del av bokens författare har redan, om än ganska nyligen, disputerat. Andra är i början, mitten eller slutet av sin forskarutbildning.

Därför är de tankar och utgångspunkter som presenteras olika mycket utvecklade. En stor majoritet av skribenterna tillhör forskarskolan i historia, men ett par av dem är inskrivna på den fakultetsfinansierade forskarutbildningen vid Historiska institutionen i Lund. Texterna har ingående diskuterats på ett av forskarskolans internat.

Forskarskolan i historia inledde sin verksamhet 2001 som ett samarbete mellan Lunds universitet, Malmö högskola, Södertörns högskola och Växjö universitet (numera Linnéuniversitetet). I sin programförklaring fastslog forskarskolan att den skulle vara internationell, innovativ, inklusiv, integrativ och intensiv. På så sätt skulle en hög kvalitet upprätthållas. Forskarskolans doktorander har stimulerats att odla internationella kontakter och att åka på seminarier och gästvistelser utomlands. Framstående forskare från andra länder har bjudits in till internatseminarier för att kommentera doktorandernas texter.

Målsättningen att vara innovativ i val av ämnen och inklusiv när det gäller att bredda sig tematiskt och ämnesmässigt har också värderats högt. Integrationen mellan och inom olika miljöer och i undervisningsformer har lett till spännande utbyten och diskussioner. En intensiv kursverksamhet, seminarieverksamhet och handledning har fungerat kvalitetshöjande i forskarskolans verksamhet. Allt detta sätter sina spår i föreliggande antologi och är en bakgrund till att vi här kan presentera en rad unga historikers läsvärda och tankeväckande möten med historiens mångfald.

11

i historia, vetenskap och ideologi

kapitel 1

Etik, emotion och existens Tankar kring en ny begreppshistoria Anna Nilsson

Begreppshistoria förknippas ofta med digra tyska uppslagsverk, politisk historia och historiefilosofisk teoribildning. Likt diskursanalysen växte den fram som en produkt av efterkrigstidens metoddebatter med kopplingar till såväl filosofisk hermeneutik som socialhistoria.

Men begreppshistorien som metodologi har, till skillnad från diskursanalysen, aldrig riktigt fått fäste inom det svenska forskarsamhället.

Kritik har riktats dels mot ansatsen att över huvud taget göra begrepp till studieobjekt, dels mot det materialurval som begreppshistorikerna baserat sina utsagor på. Men ett begreppshistoriskt tillvägagångssätt har många fördelar och diskussionen kring begreppshistoriens möjligheter och användningsområden förtjänar att fördjupas. Med inspiration från den internationella scenen kan det därför vara dags att börja diskutera förutsättningarna för en ny begreppshistoria.

Premisserna och kritiken Gemensamt för både diskursanalysen och begreppshistorien är det fundamentala intresset för språkets historicitet. Ord och begrepp anses rymma betydelser som bestäms utifrån de historiskt situerade sammanhang som de används i. I stället för att söka efter djupare eller eviga innebörder fokuserar dessa teorier det föränderliga och historiska i språkanvändningen. Språket betraktas varken som neutralt eller genomskinligt, utan tvärtom som partiskt, överlagrat och intimt förbundet med den föränderliga historiska verkligheten.1 Den begreppshistoriska ansatsen kopplas ofta samman med historie­ filosofen Reinhart Koselleck, som var en av de tre redaktörerna för det

15

möten med historiens mångfald omfattande uppslagsverket Geschichtliche Grundbegriffe. Kosellecks produktion har framför allt behandlat relationen mellan språk, erfarenhet, tid och historia. Tanken om att språket införlivar erfarenheter samtidigt som det föregriper kommande erfarenheter är central och tydligt influerad av Hans-Georg Gadamers hermeneutik. Med hjälp av de analytiska kategorierna erfarenhetsrum och förväntningshorisont har Koselleck undersökt både de erfarenheter som finns lagrade i språket och de prognostiserande förväntningar som språkanvändningen skapar.2 Båda kategorierna förutsätter varandra samtidigt som de ”hänvisar till något antropologiskt givet förutan vilket historia inte vore möjlig eller ens tänkbar”, säger Koselleck.3 Men den begreppshistoriska metodologin hämtar även inspiration från strukturalistisk socialhistorisk tradition, främst representerad hos Kosellecks två medredaktörer, Otto Brunner och Werner Conze.

Ambitionen i Geschichtliche Grundbegriffe var att skriva de politisksociala begreppens historia, och i inledningen till verket konstateras att ­begreppshistoria inte ska ses som någon självständig disciplin utan som en hjälpvetenskap till socialhistorien. Kosellecks egen hållning gent­ emot socialhistorien var dock ambivalent och allt som oftast hamnade texten och språket i förgrunden, snarare än sociologiska strukturer och moderniseringsteoretiska modellbyggen. Bristen på socialhistorisk förankring är också något som Geschichtliche Grundbegriffe som helhet kritiserats för.4 Den klassiska begreppshistoria som Geschichtliche Grundbegriffe ofta får utgöra exempel på har, som nämndes inledningsvis, även fått utstå annan kritik. Att göra begrepp till studieobjekt har setts som problematiskt. Begrepp kan inte betraktas som självständiga enheter utan måste i stället, har det framhållits, ses som beståndsdelar i större diskurser. Det är en kritik som måste anses tämligen ogrundad och som när den besvaras visar hur närbesläktad begreppshistorien faktiskt är med diskursanalysen. Begreppen i den koselleckska historieskrivningen betraktas nämligen aldrig som separata, transhistoriska enheter, utan tvärtom som inflätade i ett komplext semantiskt system med motbegrepp, synonymer och konnotationer som konstituerar betydelse och sammanhang. Precis som i en foucauldiansk diskursanalys lyfts det relationella, situerade och synkrona fram för att förklara begreppens betydelse, kraft och verkan. I likhet med Foucault visar dock även Koselleck upp ett intresse för det diakrona och strukturella. Den temporala dimensionen blir en viktig beståndsdel och Koselleck konstaterar:

16

historia, vetenskap och ideologi ”Varje synkront talat språk […] innehåller även diakrona betingelser, som kan vara mer eller mindre djupt förborgade och som både öppnar och begränsar argumentationsmöjligheterna.”5 En annan mer befogad kritik har riktats mot urvalet av källmaterial.

Intentionen som den beskrivs i inledningskapitlet till Geschichtliche Grundbegriffe var att undersöka ett mycket brett spektrum, inkluderande allt ifrån de stora filosoferna till politiska pamfletter av okända författare.

I realiteten tar många av artiklarna i mycket liten utsträckning upp den senare typen av material och i väldigt hög grad den förra, något som ofrånkomligen får konsekvenser för artiklarnas karaktär. Koselleck har försvarat sig och hävdat att begreppshistorikern letar efter höjd- och vändpunkter som gör det möjligt att på nytt utforska språklandskapet, och att den så kallade Höhenkamm-litteraturen därför utgör det mest intressanta materialet.6 Det är ett påstående som tål att diskuteras och som jag ska återkomma till.

Nya intresseområden, nya tillämpningar?

Den äldre begreppshistorien intresserade sig som tidigare nämnts för de politisk-sociala begreppen. Det var styrandet av samhället och de politiska diskussioner detta gav upphov till som fokuserades i Geschichtliche Grundbegriffe. Typiska begrepp var stat, revolution, politik och demokrati. Denna avgränsning kan också förklara varför det trots allt var Höhenkamm-litteraturen som ansågs mest intressant. Att studera radikala förändringar i det politiska språkbruket görs möjligen lättast genom läsning av de stora politiska tänkarna. Men den nya begreppshistoria som kan sägas vara under framväxt har i flera avseenden befattat sig med andra ämnen än den traditionella politisk-sociala historien.7 Därmed har det också öppnats möjligheter för att undersöka andra materialtyper, samhällssfärer och fenomen.

Vad innebär då denna nya begreppshistoria? Frågan kan besvaras på flera sätt, men det kan till en början vara värt att hålla i minnet att det inte handlar om någon särskilt etablerad rörelse. Många av dess utövare skulle förmodligen inte ens betrakta sig själva som begreppshistoriker.

Likväl vill jag hävda att det i många fall handlar om en begreppshistorisk ansats vars implikationer kan vara värda att fördjupa sig i. Denna har visat sig särskilt användbar inom ett forskningsfält som tillhör de senaste trenderna inom historisk vetenskap, nämligen forskning med fokus på etik, känslor och existentiella frågor. Det är i anslutning till

17

möten med historiens mångfald denna nya forskning som jag vill diskutera möjligheterna med och behovet av en ny begreppshistoria.

Etiken har på sätt och vis haft en självskriven plats i historievetenskapen sedan intresset för kultur- och mentalitetshistoria började blomstra.

Den har som Eva Österberg konstaterat varit ”en grundläggande kategori att studera om man vill fastställa de världsbilder och värderingssystem som hållit människor samman och strukturerat deras tillvaro”.8 Uppdelningen i gott och ont, rätt och fel, normalt och onormalt är tacksamma utgångspunkter för varje kulturanalys, oavsett om den väljer att vara hermeneutisk eller mer poststrukturalistisk till sin karaktär. Studiet av det etiska har kunnat dra mer åt moral och praktisk tillämpning av olika värden eller mot de större etiska systemens betydelse i olika historiska sammanhang. Ett tydligt exempel på de senare årens växande intresse för etiska frågor återfinns i två antologier utgivna av historikern Marie Lindstedt Cronberg och religionsfilosofen Catharina Stenqvist. I den första från 2008 utforskas förmoderna livshållningar – förhållandet mellan människors övertygelser och deras handlingsliv och människors olika sätt att orientera sig i det moraliska rummet.9 I en andra antologi med utgivning under 2010 läggs fokus på dygder och laster under förmodern tid, ett ämne som fokuserar de etiska kärnfrågorna, människosynen och samhällsordningens principer.10 Dygd är ett begrepp som uppmärksammats på senare tid och som skulle kunna sägas utgöra en viktig länk mellan den etiska teorin och den moraliska praktiken. Dygdebegreppets historicitet och användning har visat sig vara en fruktbar ingång, inte minst för den som studerar tidigmodern tid. Ekonomhistorikern Leif Runefelts forskning är ett bra exempel på hur dygdebegreppets betydelse kan användas för att förstå en tids bärande idéer kring etiken, människan och samhällets grundvalar.11 Den är också ett exempel på hur fördelaktig och avslöjande en begreppsanalys kan vara.

För den som studerar tidigmodern tid är steget från dygd, etik och moral inte långt till synen på människan och hennes inre liv. Leif Runefelt visar detta i sin avhandling genom att bland annat diskutera den aristoteliska affektlärans betydelse för förståelsen av människan som samhällsvarelse.12 I en artikel om förnöjsamheten som medborgerlig och existentiell dygd har även jag argumenterat för en sammanflätning av dessa sfärer.13 På ett internationellt plan har etiken och emotionerna dryftats i ett flertal sammanhang. Den amerikanske historikern William M. Reddy diskuterar relationen mellan dygd och känsla i The Navigation of Feeling och medeltidshistorikern Barbara H. Rosenwein

18

historia, vetenskap och ideologi kan inte heller undgå känslans etiska implikationer när hon skriver om Emotional Communities in the Early Middle Ages.14 Känslorna, eller kanske snarare affekterna och passionerna, är på grund av de antika filosoferna intimt förknippade med etiken.15 Begreppsliggörandet av det inre livet blir därmed också en fråga som forskaren tvingas förhålla sig till. Vad betyder det när man talar om affekter och passioner i stället för känslor? Vad implicerar egentligen skillnader i språkbruket och vad får de för konsekvenser?

Etiska diskussioner ligger nära det sociala och politiska, så som det förstods i Geschichtliche Grundbegriffe, och skulle därmed också kunna ses som ett självklart område för begreppshistorisk analys. Det är ett område där begreppen, dess betydelser och konnotationer ständigt omförhandlats. Emotionerna har åtminstone i det klassiska och kristna arvet varit nära sammanflätade med det etiska och öppnar även de upp för ett begreppshistoriskt tillvägagångssätt. Någon särdeles ny begreppshistoria behöver det emellertid inte bli. Såväl etikens som emotionernas begreppsvärldar präglas starkt av de stora tänkarna och det är lätt att fastna i Aristoteles, Tomas av Aquino eller Descartes. Utmaningen ligger därför på ett annat plan.

Etiken och emotionerna, det kollektiva livet och det inre, psykologiska, utgör förstås viktiga delar av det vi skulle kalla vår tillvaro eller existens. Men existensen – som livshållning, projekt eller varande i världen – och begreppsliggörandet av den, är mer undflyende och svårfångad än etiken och emotionerna var för sig. Existensen rymmer en vardaglighet, men också ett allomfattande drag som kan tyckas svårt att avgränsa i någon egentlig mening. Kanske kan vi genom att närma oss detta vardagliga och sätten på vilka det begreppsliggjorts hitta vägar till en ny begreppshistoria.

Internationella förebilder Den tyske historikern Lucian Hölscher, en gång adept till Koselleck och medarbetare i Geschichtliche Grundbegriffe, har i flera sammanhang til�lämpat en begreppshistorisk metodologi. Bland publikationerna märks bland annat Die Entdeckung der Zukunft, där framtidsbegreppet undersöks från medeltiden till i dag. I antologin Das Jenseits diskuteras tidigmoderna begreppsliggöranden och gestaltningar av livet efter detta, och i Baupläne der sichtbaren Kirche utvecklar Hölscher sin syn på det tyska konfessionsbegreppet.16 I ett mer omfattande och ännu oavslutat projekt

19

möten med historiens mångfald undersöks den protestantiska fromhetens historia.17 I detta senare verk kommer vi nära den existensens begreppshistoria som efterlystes ovan.

För hur kan man närma sig fromheten som fenomen och hur kan man historisera den? Som Hölscher påpekar i sin inledning handlar det om att rikta tydligare fokus mot de troendes religiösa praxis och föreställningar och att bry sig mindre om den kyrkliga organisationen och dess politik.

Men fromheten är inget enhetligt eller definierbart fenomen och den kan egentligen sägas omfatta hela tillvaron. Allt kan, som Hölscher uttrycker det, ske ”in frommem Sinn”: om man arbetar eller sover, ägnar sig åt politik eller betraktar naturen, kan det uppfattas som en religiös handling. Därför finns det inte heller något eget och avskilt rum för religionen, för den fromme blir den en ofrånkomlig del av tillvaron.18 Denna brist på rumslig avgränsning är en problematik som förföljer den existentiella historieskrivningen. Men den reser också intressanta och väsentliga frågor om betydelsen av dessa tänkta gränser. Kan vi alls prata om sociala, politiska eller för den delen religiösa begrepp när det är existensen som intresserar oss? Begrepp som fromhet innefattar naturligtvis en politisk och social dimension. Ändå är de inte enbart politisksociala. Inte heller är fromheten ett uteslutande religiöst eller andligt begrepp. Det är också beroende av de historiska omständigheterna och av de sociala grupper och institutioner som den omges av och verkar i förhållande till, även om den inte kan sägas vara identisk med dem.

Lucian Hölschers metodologiska lösning blir att röra sig med öppna begrepp. Historiker bör inte försöka pressa in sitt ämnes historiska föränderlighet i något definitoriskt stillestånd. Uppgiften består tvärtom i att relatera föränderligheten till dess orsaker och konsekvenser. Begrepp används i konkreta historiska sammanhang och det är användandet som skänker dem mening, inte någon av forskaren utmejslad definition. Sådana tenderar, konstaterar Hölscher, att antingen vara för vaga eller alltför villkorade och därmed mest stå i vägen för förståelsen av förflutenhetens kulturella uttryck.19

Mot en ny begreppshistoria Att vara öppen i förhållande till begreppen, att inte låsa dem i på förhand givna definitioner, är både en begreppshistorisk självklarhet och ett i viss mån omöjligt företag. Tillvägagångssättet är nödvändigt för den som vill göra begreppen till studieobjekt. Samtidigt vet vi förstås som historiker att varje studie är i behov av ett analytiskt ramverk, en

20

historia, vetenskap och ideologi sorts klädställning att hänga upp resultaten på i såväl analytiskt som pedagogiskt syfte. I förlängningen vet vi naturligtvis också att det är omöjligt att vara helt öppen eller objektiv. Vår egen förförståelse av de begrepp vi undersöker kommer att spela roll för hur vi ställer våra frågor och analyserar de svar vi tycker oss få. I det avseendet erbjuder inte en begreppshistorisk metodologi några revolutionerande lösningar. Däremot kan begreppshistoria vara ett bra sätt att komma åt de undflyende självklarheter som den vardagliga tillvarons språkbruk tenderar att bestå av – den kan dekonstruera de språkliga system som utgör ramen för våra erfarenheter och förväntningar. Därtill kommer möjligheten att faktiskt historisera vad människor uttryckt kring sin tillvaro, upplevelser och erfarenheter som annars lätt kan verka antingen obegripliga eller alltför välbekanta.

För att konkretisera ovanstående problematik och för att visa behovet av en nyare variant av begreppshistoria, kan mitt eget avhandlingsprojekt tjäna som exempel. Mina undersökningar kretsar kring användningen av det svenska lyckobegreppet under 1700- och 1800-talen. Med utgångspunkt i populärkulturella texter, mer specifikt visor och berättelser tryckta i det som av eftervärlden kommit att kallas skillingtryck, gör jag både en synkron analys av hur lyckobegreppet använts och en diakron utredning av hur begreppet och dess semantiska ramverk förändrats under nämnda tidsperiod. Den period jag valt innefattar de hundra år mellan 1750 och 1850 som brukar kallas Sattelzeit eller Schwellenzeit då en äldre begreppsvärld har ansetts ersättas av en nyare och för oss moderna människor mer bekant sådan. Mina undersökningar av den diakrona begreppsanvändningen visar mycket riktigt på ett brott omkring sekelskiftet 1800, då lyckobegreppet allt eftersom fick nya konnotationer och laddningar, kort sagt då en förskjutning i betydelse ägde rum. Så långt bekänner sig min avhandling till den traditionella begreppshistorien.

Jag har valt att diskutera lyckobegreppet utifrån två analytiska kategorier. Å ena sidan intresserar mig världsbilden eller kosmologin, det vill säga sättet att uppfatta tillvarons större sammanhang. Lyckobegreppet relateras i 1700-talets skillingtryck ofta till begrepp som värld, försyn, öde eller för den delen till himmelrikets fröjdesal som kontrast till jordelivets jämmerdal. Alla dessa går att passa in i vad vi skulle kunna kalla en gudomlig ordning med en tydlig temporal struktur. Det är också en ordning som förändras under början av 1800-talet. Å andra sidan vill jag relatera lyckobegreppet till synen på människan och hennes inre liv eller, annorlunda uttryckt, till den rådande antropologin. I

21

möten med historiens mångfald detta sammanhang spelar begrepp som begär, affekt, passion och känsla en central roll, begrepp som även de genomgick påtagliga förändringar under den aktuella tidsperioden.

Det projekt som jag gett mig in i har som synes både intresset för synkroni och diakroni och den tidsliga avgränsningen gemensamt med traditionell begreppshistoria. Men det skiljer sig också på viktiga punkter.

Materialet som står i centrum för studien skrevs av anonyma författare och riktades till en bred publik. Det blandade högt och lågt, inkluderade både rutinerade skribenter och amatörer och spreds i för tiden stora upplagor till ett billigt pris. Det har förmodligen också traderats muntligt och kopierats i handskrivna häften. Någon Höhenkamm-litteratur att studera det språkliga landskapet genom använder jag mig med andra ord inte av. Skillingtrycken skrevs för att vara sedelärande, upplysande och inte minst underhållande för den stora massan. Intentioner och politiska aktörer är i många fall svåra att urskilja (om de alls finns) och begreppsanvändningen kan inte i denna omedelbara mening sägas ha en tydlig funktion. Begreppen är exempelvis inte stridbara på samma sätt som de skulle vara i en politisk debatt. Om mitt syfte varit att avgränsa en politisk-social begreppsanvändning hade detta inneburit problem.

Ur ett existentiellt perspektiv är det snarare en tillgång. I all sin vaghet säger detta material mer om språkanvändningens självklarheter och förgivettaganden än en politisk traktat skulle göra.

I stället för att leta efter höjd- och vändpunkter söker jag således efter det oproblematiserade vardagsspråkets historiska logik. Just ett begrepp som lycka tjänar på detta förfarande. Vid en idéhistorisk utblick kan lyckan kännas uttjatad. Kan ett begrepp som i en eller annan form diskuterats under de senaste 2500 åren egentligen vara intressant att fortsätta undersöka? Kanske inte, om det enda vi vill visa på är de eviga idéernas fortsatta inflytande. Men om vi tror att historien kan upptäckas genom språket, att de mänskliga erfarenheterna och förväntningarna finns bevarade där någonstans bland termerna, begreppen, uttrycken och påståendena, kanske lyckan ändå kan vara värd att återvända till.

Noter 1 Helge Jordheim, Läsningens vetenskap. Utkast till en ny filologi, Gråbo 2003, s.

16–17.

2 Helge Jordheim 2003, s. 159–160.

3 Reinhart Koselleck, Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik, Göteborg 2004, s. 169.

22

historia, vetenskap och ideologi 4 Helge Jordheim 2003, s. 164–165.

5 Citat i Helge Jordheim 2003, s. 180.

6 Daniel Braw, ”Begriffsgeschichten. Studien zur Semantik und Pragmatik der politischen und sozialen Sprache”, Svenska Dagbladet 2007-09-10 (recension).

7 Det finns dock fortfarande forskare som sysslar med en i denna mening klassisk begreppshistoria. Bland finska statsvetare och historiker finns det exempelvis ett stort intresse för politisk begreppshistoria.

8 Eva Österberg, ”Etik i historisk forskning. Strunt – eller rosor i ett sprucket krus?”, Historisk Tidskrift 1990:1, s. 2.

9 Marie Lindstedt Cronberg & Catharina Stenqvist, ”Förmoderna livshållningar från antiken till upplysningen”, i Marie Lindstedt Cronberg & Catharina Stenqvist (red.), Förmoderna livshållningar. Dygder, värden och kunskapsvägar från antiken till upplysningen, Lund 2008, s. 11.

10 Catharina Stenqvist & Marie Lindstedt Cronberg (red.), Dygder och laster. Förmoderna perspektiv på tillvaron, Lund 2010.

11 Leif Runefelt, Dygden som välståndets grund. Dygd, nytta och egennytta i frihetstidens ekonomiska tänkande, Stockholm 2005. Se även Leif Runefelt, Hushållningens dygder. Affektlära, hushållningslära och ekonomiskt tänkande under svensk stormaktstid, Stockholm 2001.

12 Leif Runefelt 2001.

13 Anna Nilsson, ”Den förnöjsamme undersåten. Dygdens flexibilitet i 1700-talets Sverige”, i Catharina Stenqvist & Marie Lindstedt Cronberg (red.) 2010.

14 William M. Reddy, The Navigation of Feeling. A Framework for the History of Emotions, Cambridge 2001; Barbara H. Rosenwein, Emotional Communities in the Early Middle Ages, New York 2006.

15 Studiet av emotioner, för att använda ett något klumpigt men likväl neutralt samlingsnamn, har blivit minst sagt populärt under de senaste tio åren. Reddy och Rosenwein tillhörde tillsammans med Peter och Carol Stearns de första att verkligen lyfta frågan om känslostudiet, och de har fått många efterföljare. I Manchester finns ett ”Centre for Emotion and Value” och i London ett ”Centre for the History of Emotions”. Max Planck Institut i Berlin stoltserar med såväl ”History of Emotions Research Centre” och ”Languages of Emotion Cluster of Excellence”.

I Frankrike finns liknande nätverk och i Sverige har vi bland annat CHEP, ”Cultural History of Emotions in Premodernity”, i Umeå, och det gränsöverskridande projektet ”Enchanted Identities: Symbols, Rituals and Feelings around the Baltic Sea 1860–1950” vid Södertörns högskola. Se vidare i länksamling på www.qmul. ac.uk/emotions/links.html (2010-05-18).

16 Lucian Hölscher, Die Entdeckung der Zukunft, Frankfurt am Main 1999; Lucian Hölscher (Hg.), Das Jenseits. Facetten eines religiösen Begriffs in der Neuzeit, Göttingen 2007; Lucian Hölscher (Hg.), Baupläne der sichtbaren Kirche. Sprachliche Konzepte religiöser Vermeinschaftigung in Europa, Göttingen 2007.

17 Lucian Hölscher, Geschichte der protestantischen Frömmigkeit in Deutschland, München 2005.

18 Lucian Hölscher 2005, s. 11f.

19 Lucian Hölscher 2005, s. 13.

23