Georges Perec
e l l e r m i n n e t av bar ndomen
Översättning av Sture Pyk
Modernista stockholm
Förord O vous tous, ma peine est profonde Priez pour le pauvre Gaspard. Pau l V er l a i n e , »Gaspard Hauser chante«
M a n vet inte så mycket om Georges Perecs föräldrar. Fadern Icek Judko Perec var diversearbetare, modern Cyrla Szulewicz damfrisörska. I likhet med många andra judar lämnade de på 1920-talet det alltmer antisemitiska Polen och emigrerade till Frankrike tillsammans med sina respektive familjer. I likhet med många andra judar slog de sig ned i Belleville i Paris. Det var där de träffades. De gifte sig i augusti 1934 och flyttade till en enrummare på Rue Vilin 2 4. Cyrla – eller Cécile som hon nu kallades – öppnade en frisersalong vägg i vägg. Den sjunde mars 1936 nedkom hon med sonen Georges. De gav honom smeknamnet Jojo. Den första september 1939 invaderade Hitler Polen. Frankrike och Storbritannien svarade med att förklara krig mot Tyskland och andra världskriget var ett faktum. Som så många andra invandrare utan franskt medborgarskap lät Icek – oftast kallad Izie, eller Isi, eller Izzy – enrollera sig i främlingslegionen. När de tyska pansarkolonnerna i maj 1940 helt oväntat forcerade Ardennerna och snabbt avancerade söderut, var det i stort sett bara främlingsregementet som låg emellan tyskarna och Paris. Masspanik utbröt i huvudstaden, och mer än en tredjedel av dess invånare lämnade sina hem vind för våg. Cécile anförtrodde Jojo åt en granne som tog honom med ut på landet, men V
blev själv kvar i Belleville med sina föräldrar. Striderna varade inte länge. Den femte juni gick tyskarna över Somme. Den fjortonde intog de Paris. Izies förband utplånades nästan helt. Själv sargades han svårt av granatsplitter den 15 juni och avled inom tjuogofyra timmar. Vapenvilan undertecknades den 22 juni, i samma tågvagn som hade använts då Frankrike dikterade Tysklands kapitulationsvillkor 1918. Parisarna återvände till sina hem och fann staden orörd. Inte en enda byggnad hade förstörts ; livet fortsatte nästan som vanligt. Av de antisemitiska lagar som infördes av marskalk Pétain och den nya marionettregeringen i Vichy märktes först just ingenting. Den judiska befolkningen beordrades registrera sig hos myndigheterna, det var allt. Den unga änkan Cécile gjorde med största sannolikhet som det stora flertalet, tog sitt barn vid handen och gick och anmälde sig. Under vintern skärptes judelagarna successivt. Egendom konfiskerades, butiker tvingades slå igen. Det judiska kvarteret i Belleville började alltmer likna ett ghetto, plågat av fattigdom, sjukdomar och svält. I maj 1941 inleddes massarresteringarna. I en första vända internerades cirka 4.000 judiska män, mest för att se hur allmänheten reagerade. Den samtyckte – men menade att om man nu måste omhänderta judarna så var det bättre att ta samtliga och inte bara familjeförsörjarna. Man oroade sig för att de som var ekonomiskt beroende av dem skulle bli en börda för samhället. Mer omfattande arresteringar följde, räder som snart antog karaktären av regelrätt människojakt. Män, kvinnor och barn greps i sina hem eller på gatan, kastades in i kreatursvagnar och bortfördes till koncentrationslägren i Pithievers, Beaune-la-Roland och Drancy. När lägren började bli fulla inleddes deportationerna österut. Sammanlagt kom mer än 75.000 judar att fraktas som boskap VI
från Frankrike till nazismens utrotningsfabriker. Många dog av umbäranden på vägen. Jojo hade tur. På något sätt lyckades Cécile ombesörja så att han fick följa med en Röda Korset-konvoj till Grenoble, där han togs om hand av sin faster Esther och hennes man David. Själv fick Cécile inte plats. Från och med maj 1942 bar hon judestjärna. Sex månader senare arresterades hon tillsammans med systern Fanny och fadern Aaron. Den 11 februari 1943 sändes de till Auschwitz. Man antar att de fördes direkt till gaskammaren. Villard-de-Lans, ett litet samhälle beläget i alperna strax utanför Grenoble, var en relativt säker plats att leva på också för judar, i synnerhet efter 1942, då området ställdes under Mussolinis styre. Italien tillämpade inte de direktiv som utgick från Vichys avdelning för judefrågor och tillät inga deportationer. Esther och David Bienenfeld ansåg det inte nödvändigt att skaffa vare sig själva eller barnet några falska papper. Sommaren 1943 blev läget ett annat. Nazisterna övertog nu administrationen av alpdistriktet och Jojo fick av säkerhetsskäl ett kristet dop på den katolska internatskola som han redan satts i – också det en framsynt försiktighetsåtgärd. På dopcertifikatet uppgavs föräldrarna heta André och Cécile Perec. Det franskklingande André var ytterligare ett av Izies många smeknamn, medan det judiska efternamnet, som i Polen stavades Peretz, hade anpassats till franska stavningsregler redan vid ankomsten till landet och nu klingade typiskt bretonskt. Jojo uppmanades att aldrig tala om sina föräldrar, försöka glömma den polska och jiddisch han måste ha lärt sig i Belleville och helt förtränga sin judiska härkomst. Han lyckades över förväntan. Den unge Georges Perec glömde allt, nästan allt, av sina första sex år i livet. Detta barndomstrauma – först förlusten av föräldrarna, VII
sedan av minnet av dem – skulle komma att kasta sin skugga över hela Perecs vuxna liv. Han utvecklade tidigt starka hämningar och plågades av skuldkänslor. Kanske såg han förträngningen av sin barndom som ett svek mot föräldrarna. Kanske tog han också på sig skulden för deras död. Det var ingenting han talade om, än mindre gjorde litteratur av. »Problemen med mitt inre liv lämnar mig kall«, skrev Perec till en kritiker. Efter otaliga depressioner och ett misslyckat självmordsförsök gick han i psykoanalys. Han hade då utvecklat en panisk rädsla för glömskan, en manisk besatthet av att hädanefter minnas allt och aldrig mer glömma något. Han skrev listor, upprättade kataloger och förde register över platser han besökt, människor han råkat på gatan, rum han sovit i. Han antecknade tvångsmässigt namnen på alla skådespelare i filmerna han såg, måtten på dörrhandtagen han tog i, fönstren han öppnade. 1974 förde han protokoll över precis varenda måltid han intog under året. Listan gjorde han sedan en lång dikt av. Boken Je me souviens från 1978 [ Jag minns, Modernista 2005] är också den ett försök att besvärja glömskan, en katalog över minnesvärda obetydligheter. 1. Jag minns att Reda Caire uppträdde som dragplåster på biografen vid porte de Saint-Cloud. 2. Jag minnas att min farbror hade en 11 CV med registreringsnummer 7070 R L2. Och så vidare i 480 punkter. Fascinationen för listor, för detaljer, ting och objektiva fakta, eller kanske rättare motviljan mot det självutlämnande och känslosamma, mot allt vad psykologiserande heter, är påtaglig i alla Perecs böcker. Inte minst i mästerverket La Vie mode d’emploi från 1978 [Livet en bruksanvisning, Bonniers 1996]. Perecs väldiga och minutiösa inventering av inredningen och hyresgästerna i ett parisiskt bostadshus är som så mycket annat han skrev präglat av medlemskapet i Ouvroir de Littérature Potentielle, Oulipo eller »verkstaden för potentiell litteratur« där man ägnade sig åt VIII
att utforska och utveckla olika slags formella restriktioner för skrivandet. Genom att applicera stränga matematiska principer på litteraturen sökte man eliminera det instinktiva och inspirerade i litteraturen, lite på samma sätt som en klassisk alexandrin tvingar diktaren att uttrycka sig på ett sätt som han spontant kanske inte skulle göra. Det kunde handla om ett förbud att använda en viss bokstav, att begränsa sin vokabulär till de udda sidorna i en ordbok, eller vad som helst. Det är sant att mötet med Oulipo förlöste Perec som författare. Skrivkrampen, tvivlen och prestationsångesten släppte, och han fann en oanad frihet i sin nya tvångströja. I stället för att uttrycka sitt inre kunde han nu roa sig med att omsorgsfullt dölja det bakom ett rigoröst regelverk, under lager på lager av spel, tricks och masker. I W eller minnet av barndomen liknar han sig själv vid : »ett barn som leker kurragömma och inte vet vad det helst vill eller inte alls vill : förbli oupptäckt eller hittas«. Det vore förvisso en överdrift att påstå att författarskapet är rent självbiografiskt, men den som bara ser Perec som den franska litteraturens lekfarbror, en genial men opersonlig rebusmakare, missar något väsentligt. Romanen La Disparition från 1969 [Försvinna, Bonniers 2000] är inte bara ett lipogram, en gäckande kriminalgåta om N. Vokaals spårlösa försvinnande, skriven helt utan franskans vanligaste bokstav »e«. I romanens själva struktur döljer sig också en berättelse om förlust och saknad. Greppet att skriva utan e utesluter effektivt omnämnandet av såväl »Icek« som »Cécile«, av »pére« och »mère«. Ändå gör lipogrammet föräldrarnas frånvaro påtaglig. Romanen skildrar en värld utan e, »sans e«. På franska uttalas det som »sans eux«, en värld »utan dom«. Ordleken blir så en enda lång omskrivning för det han ändå inte kunde berätta. Glömskan står också i centrum av Perecs stora palindrom. Den femhundra ord långa baklängestexten, världens IX
längsta enligt Guinness rekordbok, delas på mitten av en ellips : »(…)«. Lite på samma sätt är det med hela författarskapet. Oavsett från vilket håll man läser det leder det alltid tillbaka till tomrummet, till tystnaden, frågetecknet – eller förtigandet. Det självbiografiska är inte bara en klangbotten utan författarskapets själva motor. W eller minnet av barndomen intar en särställning i detta författarskap. Det är den enda uttalat självbiografiska bok Perec publicerade. Det rör sig heller inte om någon oulipistisk excercis. Trots det – eller kanske just därför – beredde den Perec mer möda än någon annan bok. Sammanställandet av den slutgiltiga versionen sammanföll med psykoanalysen och minnesmanin, men Perec hade då redan åtskilliga gånger försökt sig på att skriva den i olika former. Lite tillspetsat kan man se W som den roman alla hans tidigare skriverier syftade till, en bok som det förr eller senare var nödvändigt att få ur systemet. W intar också en särställning i den så kallade »vittneslitteraturen«. Georges Perec har inget att vittna om. Som ung identifierade han sig med Kaspar Hauser (på franska Gaspard Hauser), det språk- och identitetslösa hittebarnet som dök upp från ingenstans i Nürnberg 1828, och det var också efter denne som Perec döpte sitt alter ego, Gaspard Winckler. Perec sätter med nödvändighet större håg till fantasins alternativa världar än till den historiska verkligheten. Ändå hör W tvivelsutan till en av de mest drabbande skildringarna av Förintelsen och den europeiska civilisation som gjorde mördandet till en livsåskådning och ett spektakel. Zadie Smith föreslog en gång att det utmärkande för all stor litteratur är att den uttrycker författarens sätt att vara i världen. Jag vet egentligen inget författarskap som stämmer bättre in på den beskrivningen än Perecs. Hans romaner handlar inte om Georges Perec, de är Georges Perec. Charmerande, lekfulla och finurliga, vänligt leende X
men reserverade, idel undvikanden, omskrivningar och halvsanningar, med högt resta psykologiska försvarsmurar. Det gäller inte minst den märkliga och in i minsta detalj bedrägliga W eller minnet av barndomen. – Fa b i a n K a s t n e r –
Till E
W
e l l e r m i n n e t av bar ndomen
För sta de l e n
Detta vanvettstöcken med irrande skuggor – hur få det belyst och beskrivet ? r ay mon d qu e n e au
I J a g har länge dragit mig för att berätta om min resa till W, men i dag har jag bestämt mig. Nu känns det som en tvingande nödvändighet, nu är jag övertygad om att det jag har bevittnat bör avslöjas och dras fram i ljuset. Jag har inte blundat för de betänkligheter – jag höll på att säga de svepskäl – som kunde finnas mot ett offentliggörande. Jag ville länge hemlighålla vad jag upplevt ; det tillkom inte mig att orda vitt och brett om ett uppdrag jag hade anförtrotts, dels kanske därför att uppdraget inte hade fullgjorts – men vem hade förmått det ? – dels därför att uppdragsgivaren nu också var borta. Jag tvekade länge. Sakta började jag glömma resans alla oförutsedda förvecklingar. Men i mina drömmar befolkades spökstäderna, jag återupplevde de bloddrypande tävlingarna, de skränande folkmassorna, de stormpinade fanorna. Allt ofattbart, fasansfullt, fascinerande blandades i dessa bottenlösa minnen. Jag har länge försökt spåra min historia, jag har granskat kartor och kataloger, gått igenom travar av arkivmaterial. Ingenting har jag hittat och ibland har jag trott att jag har drömt, att allt var en enda outplånlig mardröm. För … år sedan, i Venedig, på en sylta i La Giudecca, fick jag se en man komma in som jag tyckte mig känna igen. Jag kastade mig över honom men hade redan börjat stamma fram mina ursäkter. Några överlevande kunde ju inte finnas. Det jag själv sett med egna ögon hade verkligen hänt : 17
lianerna hade bänt loss gallren ur betongen, urskogen hade uppslukat husen ; flygsanden invaderade nu arenorna, storskarvarna häckade där i tusental och så tystnaden, denna isande tystnad plötsligt. Vad som än händer nu, hur jag än gör är jag den ende förvaltaren av denna hemlighet, det enda levande minnet, den enda kvarlevan från den världen. Och den tanken, mer än något annat, har fått mig att skriva. En uppmärksam läsare förstår säkert av det sagda att i den berättelse jag nu ämnar avge är jag bara ett vittne och medverkar inte själv. Jag är inte min historias hjälte. Och egentligen inte heller dess diktare. Även om det jag fick bevittna kom att vända uppochned på hela min dittills intetsägande tillvaro, även om det fortfarande mycket starkt präglar mitt uppträdande och mitt sätt att se, skulle jag vilja relatera det med samma kylighet och nykterhet som en etnolog : jag besökte en värld som nu har gått under och detta är vad jag fick se. Det jag är uppfylld av är inte Ahabs sjudande raseri utan Ismaels ofärgade fundersamhet, Bartlebys tålmodighet. Och de båda sistnämnda vill jag också denna gång be att bli mina skyddsandar. Enligt så kallat vedertaget bruk, och vad fog det har ska här inte diskuteras, vill jag först i korthet lämna några upplysningar om min person, och särskilt om de omständigheter som kom att avgöra min resa. Jag föddes den 25 juni 19… vid fyratiden på morgonen i R., en liten by inte långt från A. Min far ägde ett mindre jordbruk. Han dog i sviterna efter en kroppsskada strax före min sexårsdag. Han efterlämnade nästan bara skulder, och mitt farsarv bestod av några småsaker, lite linne, tre–fyra delar av en servis. Den ene av min fars båda grannar erbjöd sig att adoptera mig ; hos honom växte jag upp, halvt som son i huset, halvt som dräng. 18
Sexton år gammal lämnade jag R. och flyttade till stan ; jag prövade på olika yrken under en tid men inget av dem lockade mig, så jag tog värvning. Van att lyda och utrustad med ovanligt god fysik hade jag kunnat bli en utmärkt soldat, men jag insåg snart att jag aldrig skulle passa in i det militära. Efter ett år i Frankrike, vid Infanteriskolan i T., fick jag fälttjänst och låg ute i över femton månader. Under en permission i V. deserterade jag. Jag togs omhand av en sammanslutning av vapenvägrare, lyckades ta mig till Tyskland där jag länge gick arbetslös. Jag hamnade så småningom i H., nära gränsen till Luxemburg. Jag hade fått jobb som smörjare på stans största bilverkstad. Jag bodde på ett litet pensionat och om kvällarna satt jag mestadels på en bar och tittade på TV och ibland spelade jag bräde med någon arbetskamrat.
II J a g minns inte min barndom. Fram till mitt tolfte år ryms min historia på några rader : jag miste min far när jag var fyra år, min mor när jag var sex ; jag tillbringade krigsåren på olika pensionat i Villard-de-Lans. 1945 adopterades jag av min faster och hennes man. Jag såg länge något betryggande i denna historielöshet ; det fanns en objektiv nykterhet i den, en odiskutabel självklarhet, en oskuldsfullhet som skonade mig, men vad var det egentligen jag förskonades från om inte min egen historia, min egen självupplevda levnadshistoria, historien om mig själv och ingen annan, och den var väl varken särskilt objektiv eller nykter eller odiskutabelt självklar eller självklart oskuldsfull ? »Jag minns inte min barndom«, hävdade jag mycket självsäkert, nästan trotsigt. Det där var saker jag inte behövde kunna. Det stod inte på mitt schema. Det var jag befriad från : en annan historia, den Stora Historien, den med stort H, hade redan svarat i mitt ställe : kriget, lägren. Tretton år gammal hittade jag på en historia som jag berättade i ord och bild. Och sedan glömde bort. För sju år sedan, en kväll i Venedig, kom jag plötsligt ihåg att historien hette »W« och att den på något sätt var, om inte historien så åtminstone en historia om min barndom. Utöver titeln som plötsligt dykt upp mindes jag nästan ingenting av W. Allt jag visste om den ryms på två rader : den handlade om ett samhälle där man enbart sysslade med idrott, på en ö utanför Eldslandet. Än en gång satte skrivandet upp sina fällor. Än en gång 21
blev jag som ett barn som leker kurragömma och inte vet vad det helst vill eller inte alls vill : förbli oupptäckt eller hittas. Jag fann senare några av teckningarna jag gjorde i trettonårsåldern. Tack vare dem kunde jag rekonstruera W och jag skrev ner den och fick den efterhand publicerad som följetong i La Quinzaine littéraire, från september 1969 till augusti 1970. I dag, fyra år senare, vill jag sätta streck för denna utdragna dechiffrering och samtidigt sätta en etikett på den. W liknar nu inte min olympiska fantasivärld mer än denna olympiska fantasivärld liknade min barndom. Men i det nätverk de väver, som när jag redogör för dem nu, vet jag att de öden jag genomgått finns inskrivna och beskrivna, min historias öden och mina ödens historia.
III J a g hade bott tre år i H. när min värdinna på morgonen den 26 juli 19… överlämnade ett brev till mig. Det var poststämplat föregående dag i K., en halvstor stad cirka 50 kilometer från H. Jag öppnade brevet ; det var skrivet på franska. Papperet var av utsökt kvalitet och upptill stod namnet Otto APFELSTAHL, MD och nedanför namnet fanns en fint graverad vapensköld av komplicerat utseende som jag i min okunnighet om heraldiska ting inte kunde identifiera och än mindre dechiffrera ; någorlunda tydligt kände jag bara igen två av de fem symboler den var sammansatt av : i mitten ett krenelerat torn i sköldens fulla höjd och nere till höger en uppslagen bok med blanka sidor ; de övriga tre försökte jag förgäves tyda, de förblev gåtor ; ändå var det inga abstrakta figurer, inga spärrar till exempel, eller balkar eller spetsrutor, utan figurer som liksom var dubbla, tydligt men tvetydigt ritade så att de såg ut att kunna tolkas på olika sätt utan att man bestämt kunde säga hur : den ena figuren kunde eventuellt vara en ringlande orm med fjäll som också kunde vara lagerblad, den andra kunde vara en hand men också en rot ; den tredje kunde lika gärna vara ett fågelbo som ett bål eller en törnekrans eller en brinnande buske eller rentav ett genomborrat hjärta. Brevet innehöll varken adress eller telefonnummer. Det löd : »Min herre, Vi vore ytterst tacksamma om vi kunde få möjlighet 23
att sammanträffa med er i ett ärende som berör er personligen. Vi finns på Hôtel Berghof, Nürnbergstraße 18, nu på fredag den 27 juli och inväntar er i baren kl. 18. Vi tackar på förhand och ber er ursäkta att vi för närvarande inte kan lämna mer utförliga upplysningar. Med utomordentlig högaktning.« Varpå följde en närmast oläslig namnteckning som jag enbart av namnet i brevhuvudet trodde mig kunna identifiera som »O. Apfelstahl«. Det är lätt att förstå att brevet först skrämde mig. Min första tanke var att fly : jag var igenkänd, det måste vara utpressning. Efter ett tag lyckades jag behärska mina farhågor : att brevet var skrivet på franska innebar ju inte att det var avsett för mig, för den jag en gång varit, för desertören ; enligt min nuvarande identitet var jag hemmahörande i den franskspråkiga delen av Schweiz och att jag talade franska var inte på minsta sätt uppseendeväckande. De som hade hjälpt mig kände inte till mitt gamla namn och det förutsatte ett osannolikt och oförklarligt sammanträffande av omständigheter att någon som träffat mig i mitt tidigare liv skulle ha fått se mig och känt igen mig. H. är en liten köping långt från allfarvägarna, okänd för turister, och jag tillbringade det mesta av min tid nere i smörjgropen eller på rygg under motorerna. Och förresten, vad kunde jag avkrävas av en person som av någon outgrundlig slump hade lyckats spåra mig ? Jag hade inga pengar och ingen möjlighet att skaffa fram några. Kriget jag varit med i var slut för mer än fem år sedan ; med all sannolikhet hade jag beviljats amnesti. Jag försökte, så lugnt jag förmådde, föreställa mig alla de hypoteser som brevet kunde tänkas erbjuda. Var det slutfasen i ett långvarigt och tålmodigt bedrivet spaningsarbete som alltmer kommit att inriktas på mig ? Var det skrivet till 24
någon vars namn jag kunde tänkas ha burit eller vars namn liknade mitt ? Trodde någon testamentsexekutor att jag var arvtagare till en väldig förmögenhet ? Jag läste brevet gång på gång och försökte hela tiden upptäcka nya indicier men fann bara skäl till ökat bryderi. Var det »vi« som hänvände sig till mig bara en konventionell pluralform, som i de flesta affärsbrev där någon talar på firmans vägnar, eller hade jag att göra med två eller kanske flera avsändare ? Och vad betydde »MD« i brevhuvudet efter namnet Otto Apfelstahl ? Teoretiskt sett, enligt ordboken jag tittade i inne hos sekreteraren på verkstadskontoret, kunde det bara vara den amerikanska förkortningen för »Medical Doctor«, men hur vanlig den beteckningen än var i USA förklarade det inte varför den förekom på ett brevpapper tillhörande en tysk, även om han vore läkare, eller också måste jag utgå från att Otto Apfelstahl, trots att han skrev från K., inte var tysk utan amerikan ; det var inget förvånande i sig : många tyskar hade utvandrat till USA, många amerikanska läkare kom ursprungligen från Tyskland eller Österrike ; men vad kunde en amerikansk läkare vilja mig och vad hade han för sig i K. ? Kunde man alls föreställa sig en läkare, oavsett nationalitet, med ett brevpapper som gav upplysning om hans yrke men inte om sådant som väl borde ha varit på sin plats när det gällde en medicine doktor – adress till bostaden och mottagningen, telefonnummer, mottagningstider privat eller på någon klinik – utan i stället ståtade med en ålderdomlig och gåtfull vapensköld ? Hela dagen undrade jag hur jag lämpligen borde göra. Skulle jag gå dit och träffa honom ? Skulle jag gå under jorden med detsamma och börja ett nytt liv någon annanstans, i Australien eller Argentina, ett illegalt liv, och på nytt skaffa mig ett bräckligt alibi för ett nytt förflutet, för en ny identitet ? Efterhand som timmarna gick efterträddes min rädsla av otålighet, nyfikenhet ; jag inbillade mig intensivt att detta 25
sammanträffande skulle komma att förändra mitt liv. Jag satt en del av kvällen på kommunbiblioteket och slog i uppslagsverk, biografiska lexikon och kalendrar i hopp om att finna uppgifter om Otto Apfelstahl, eventuellt andra betydelser av »MD« och förklaringar till vapenskölden. Men jag hittade inget. Fylld av envisa aningar tog jag tidigt nästa morgon fram min resväska och packade ner lite underkläder och sådant som jag, om det inte hade låtit så fånigt, skulle ha kallat mina käraste ägodelar : min radio, ett fickur av silver som kan ha varit min farfars fars, en liten statyett av pärlemor köpt i V., ett egendomligt och mycket ovanligt snäckskal jag fått av en flicka som skrev brev till mig när jag var soldat. Ville jag fly ? Knappast, men gärna vara beredd på alla eventualiteter. Jag underrättade min värdinna om att jag kanske skulle bli borta några dagar och betalade vad jag var skyldig. Jag sökte upp min chef, sade att min mor hade dött och att jag måste vara med på begravningen i D. i Bayern. Han gav mig en vecka ledigt och jag fick ut lön några dagar i förskott eftersom det snart var den siste i månaden. Jag begav mig till stationen och ställde in väskan i en förvaringsbox. Sedan satt jag i en andraklassväntsal omgiven av en skara portugisiska arbetare på väg till Hamburg och väntade på att klockan skulle bli sex.
IV J a g vet inte var banden till min barndom har brustit. Som alla andra, eller nästan alla andra, har jag haft en far och en mor, en potta, en spjälsäng, en skallra, och senare en cykel som jag varje gång tycks ha grenslat under hemska skrik vid blotta tanken på att man en dag skulle höja eller rentav ta bort de två små stödhjulen som gjorde att jag kunde hålla balansen. Som alla andra har jag glömt allt om mina första levnadsår. Min barndom hör till det som jag vet att jag inte vet särskilt mycket om. Ändå finns den någonstans bakom mig, som den mylla jag vuxit upp ur, och då var den min, hur envist jag än har påstått att den inte var det. Jag försökte länge skjuta undan eller maskera dessa självklarheter och i all beskedlighet utge mig för att vara faderlös, föräldralös, utan anhörig. Men barndomen är varken längtan eller skräck, varken det förlorade paradiset eller det gyllene skinnet, utan kanske en horisont, en utgångspunkt, koordinater för nya kurvor som ska ge livet nya inriktningar. Även om jag som stöd för mina osannolika minnen bara har en handfull gulnade fotografier, enstaka ögonvittnesskildringar och några löjligt torftiga dokument, utgör de mina enda möjligheter att försöka levandegöra sådant som jag alltid har menat inte går att levandegöra ; sådant som fanns, sådant som slutade finnas, sådant som stängdes av : sådant som fanns då för att sedan inte finnas mer, det är klart, men också sådant som fanns då för att jag skulle få finnas kvar. 27
* Mina första två minnen är inte helt osannolika, fast alla varianter och påhittade preciseringar som jag har lagt till när jag – i tal eller skrift – har återgett dem, måste ha gjort att de i hög grad kommit att ändra karaktär, om inte helt förvanskas. Det tidigaste minnet utspelas bakom skynket till farmors butik. Jag är tre år. Jag sitter mitt i rummet bland kringspridda tidningar på jiddisch. Runt om mig finns hela familjen : det känns inte inklämt eller skrämmande utan tvärtom värmande och betryggande, som kärlek : alla är där, allesamman, hela familjen, samlad kring det nyfödda barnet (fast sade jag inte nyss att jag var tre år ?) som en ointaglig ringmur. Alla är jublande glada över att jag har ritat en hebreisk bokstav och kunnat säga vilken : det sägs ha varit den som liknar en fyrkant med en öppning nederst till vänster, ungefär så här
och som heter gammeth eller gammel. 1 Hela scenen, med sitt ämne, sin ömhet, sitt ljus, får mig att tänka på en tavla, kanske av Rembrandt, kanske påhittad, med titeln »Jesus hos de skriftlärde«. 2 Det andra minnet är kortare ; det är mer likt en dröm ; det verkar ännu mer påhittat än det föregående ; det finns i flera versioner och när de läggs över varandra verkar minnet mer verklighetstroget. Enklast skulle motivet kunna beskrivas som : far kommer hem från arbetet och ger mig en nyckel. I en version är nyckeln av guld ; i en annan är 28