9789175699950

J

Solveig Kuhla

ag vill bevara det som jag upplevt bland mygg och bär och annat skogsliv i textform. Allt under samma himmel, med grilleldar som sprakar, myggornas framfart i vinden som mojnar och naturen och dess djur som överraskar. Musiken som alltid finns där.

Reportage skogsliv

www.bod.se

ISBN: 978-91-7569-995-0

Reportage skogsliv Solveig Kuhla

Reportage skogsliv

Solveig Kuhla

Reportage skogsliv

© 2014 Solveig Kuhla Tryck och förlag: BoD Boksättning och omslagsutformning: BoD Text och bild: Solveig Kuhla ISBN: 978-91-7569-995-0

Innehåll Helgen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 Hjortronskogen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 Mogna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 Hjortronmannen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 Renhjärtan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 Markitta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 Filead abborre . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 Lördag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 Björnar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 Flera år senare… . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 Förhållanden förändras. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 79 REFERENSER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 82

HJORTRONPARFAIT 2 äggulor 2 msk florsocker 2 dl vispgrädde 2-3 dl hjortron eller hjortronsylt Rör ner äggulor och socker poröst Vispa grädden till ett skum och blanda med ägg- och sockerskummet Vänd ner hjortronen Häll allt i en låg skål eller sockerkaksform med hål i mitten Ställ in formen/skålen i frysen cirka 2 timmar eller i kylskåpets frysfack cirka 3 – 4 timmar, tills parfaiten blir hård Lägg upp hjortronparfaiten på ett fat och dekorera med hjortron ****** N j u t ******

7

”Det låter så jobbigt och så är det ju alla myggen och de älskar mig och jag får alltid stora bulor och det finns ju inte så mycket.” ”He he finns inte”, skränar han. Tonläget går högt upp. ”Det finns hur mycket som helst. Jag har varit med farsan sedan jag var liten, vi har alltid hittat”, säger han stolt och vickar huvudet upp och ner som för att mana fram alla dessa gånger. ”Man få ju gå så mycket för att få ihop lite.” ”Inte om du kommer på ett bra ställe”, säger han allvetande.

Bara plocka, ja. Jo, dom hoppar väl i hinken själva också.

En allvarlig fråga. ”Hur ska man klara sig mot myggen då”? ”Dom bits ju. Suger blod som vampyrer. Pyttesmå vampyrer. Och många är dom.”

Det är krig. Alla mot en. Det finns ju dom som inte blir så lätt bitna. Dom har ju det lätt. Dom får gå i fred, men inte jag!! ”Det finns myggmedel, bara att ta med sig”, säger han med en axelryckning. ”Nä, se det går inte. Jag är allergisk mot det”, klämmer jag i med. Men det är ju sant.

Han svarar inte direkt. Sedan kommer det: ”Det finns mygghattar.”

Vad sa du? ”En mygghatt”, förtydligar han 8

Ok. Och hur ser en sådan ut då. Måste ju vara myggmedel i nätet eller så finmaskigt att varulvarna inte kommer igenom. ”Hå hå ja ja.”

Det är nog bara i teorin man kan använda den. ”Hur ser den ut?”, frågar jag ”Vet inte, har inte sett den.”

Det är alltså meningen att man ska gå med ett nät för ansiktet i skogen och tro att man kan se hjortronen som är där nere? ”Strunt i hatten då”, säger han med en axelryckning. ”Min syster har en sådan. Du skulle kunna testa den.”

Njaä, jag vet inte.

Jag är nog inte så glad åt tanken att springa på eländiga hjortronmyrar. Egentligen tror jag inte riktigt på det.

Men lite nyfiken är jag nog på hur en sådan kan se ut. Mygghatten.

Kan ju kika på den eftersom vi ändå ska dra till Skaulo i helgen.

9

Helgen

S

agt och gjort. Stunden är kommen att titta, kanske prova. Hatten.

5 mil norrut. Skaulo, here we come.

Laddar CD:n med Roger Pontare. Härligt! Han öppnar pampigt med ”Silverland”. Men utan månen idag.

Trumljuden dånar fram, Dras med i sången, musiken.

Texten blir aldrig så levande som när jag susar fram i bilen. Då går dom fort. Milen.

Helst vill jag köra själv. Men idag är det inte jag som kör.

Framme i Skaulo.

Så är vi framme i Skaulo. ”Vi är här för att prova hatt­en”, säger han till sin syster.

Hon tittar förvånad. ”Aha!” ”Jasså den”, säger hon med ett småleende som hon försöker dölja. ”Ja just den.” Och jag får en föraning.

Hon letar och kommer tillbaka med ett platt, runt, ganska stort grönt tygstycke som ligger i en genomskinlig påse och drar ut den. Hatten faller ut i 2 våningar.

Herregud hur den ser ut. ”Ska du också plocka hjortron?”, frågar hon mig förvånad. ”Ja visst”, säger jag lite trevande.

Den ser inte ut som en hatt eller en keps och är ungefär 10

lika lång i diameter som en 30 cm linjal och helt rund med kanten av stål. Nätet hänger över denna tallrik och räcker ända ner till axlarna med en resår längst ner, att föra över huvudet.

Så jag testar den.

Den har ingen form för hjässan. Bara en tyghätta som balanserar på huvudet. Det finmaskiga nätet hänger över ansiktet och ner mot axlarna.

Fnisset börjar bubbla och jag känner mig som en slags UFO-varelse. Med den här kan man nog skrämma slag på både djur och människor i skogen. Eller så kan man ju tro att NASA skickat ut någon av sina män på topphemligt uppdrag i de norrländska skogarna. Kan ju röra sig om något viktigt projekt i Barentsregionen, där extra försiktighet måste vidtas. ”Har du använt den någon gång?”, frågar jag.

Hon skakar på huvudet.

Tro det ja.

Det här kommer inte att funka och jag ser mig kämpa där i hjortronskogen med plockningen, i denna hatt, som inte sitter som ett smäck. Lång ifrån.

När jag rör mig, rör sig hatten. Böjer jag mig fram, åker hatten fram och jag blir tvungen att putta den bak.

Näpp, den ska jag inte ha! Då tar jag hellre kampen med vampyrerna.

Men den kommer ändå med. Hatten.

11

Hjortronskogen

R

edan nästa dag beger vi oss till bärskogen. ”Ska du ha dom där?” Han tittar misstroget på mina stövlar. ”Ja. Hurså?” ”Är dom inte trånga? Dom ser små ut.” ”Lite, men jag får ju på dem i alla fall och jag har inga andra.”

Lite knip får man väl ta.

Han ser fundersam ut. ”Ta med ett par extra sockar”, säger han ”Behövs det verkligen? Vi ska ju bara vara några timmar. Vi har ju inte tänkt bosätta oss i skogen.” ”Man kan trampa igenom. Det har hänt mig flera gånger.”

Men dem kommer inte med. Dom extra sockarna. Det är ju ett par stövlar. Huvudsaken att dom håller någorlunda tätt. Jag har inte tänkt klanta mig. ”Man tager vad man behöver (eller var det haver)”, som Kajsa Warg brukade säga. Det får också gälla för resten av hjortronstassen: ett par mörkblåa, myggtäta, tunna byxor och en väl använd Fjällrävenjacka. Till detta ett stycke keps på huvudet.

Men UFO-hatten får bli hemma.

Vi lämnar Gällivare med hinkar och ryggsäckar och styr kosan söderut längs E10. Inne i högsommarmånaden julis senare del.

12

Med Dundret i backspegeln är vi på väg mot Stenbron.

Där viker vi av.

Solen lyser så fint, välkomnar med sitt bästa leende och sommaren står i sin norrländska blomsterskrud, en enorm grön fägring som sträcker sig över skogar och ängar. Naturen som annars till stor del av året är vit.

Vi åker inte långt tills det är dags att stanna och CDmusiken klipps av mitt i Roger Pontares ”Äng och hav.”

Jag som knappt hunnit sätta mig.

Vi har kommit till en fin liten skogsöppning där vi kör in. Platsen är lämpad precis för en bil. Och det är bra. Vid bärplockning och fiske är vi som renhannen i brunst. Vi vill inte ha några konkurrenter. Det är lite hemligt det här med bärställena.

Längs en gropig, gammal traktorled vandrar vi. Att den är gammal ser man på den tjocka rostfärgade mossan som ligger över. Det är mumma för höfterna och vi går mjukt med ryggsäckar och tomma hinkar. På väg mot någon sjö eller en bäck eller kanske en pöl.

Vad vet jag? Guiden leder. så härligt och luften är frisk att andas. Närande.

Drar några djupa avslappnande andetag, känner hur luften går ner ända till dom minsta alveolerna.

Mm... här ska plockas och naturen ligger famnöppen med oskrivna blad. Väntar att vi ska skriva något däri. ”Är det långt kvar?” ”Det är en bit .”

Det blir verkligen en bit. Vi går och går och går… ”Här är det”, säger han plötsligt.

13

Äntligen!

Då är det alltså dags. Mot hjortronen.

Se upp! Här kommer vi.

Skogen blir tätare, mörkare, buskigare. Vi går från den fina naturen med tall in i djungeln av björk och gran.

Söndagspromenaden är slut. Här gäller benlyft och balans.

Bland lövträd och buskar tar vi oss fram i kuperad mark.

Småningom ljusnar det igen och naturen öppnar sig och nu kan man se långt fram. Väldigt långt. Där krön och himmel möts i blått, brunt och grönt.

Vi kommer in i ett brett bälte av stenhällar med myrmarker på sidorna, mot skogen. ”Här lämnar vi grejerna”, säger han.

Men inte framme riktigt än. ”Är det långt kvar?”

Börjar känna mig som ett eko av mig själv. ”Där framme är de.” Han tittar framåt och nickar.

Jag fattar noll. ”Jag ser inga hjortron!”

Plötsligt och målmedvetet säger han: ”Här går vi in.”

Vi ändrar riktning, går in i det ännu tätare. Fuktigare.

In bland riset.

En känsla av jägarens engagerade arbete kommer över honom och han förvandlas. Ökar tempot. Jag följer honom. In bland riset. Och prasslet. Och rasslet mot kläderna. Han letar som en spårhund och jag spårar efter.

14

Hans långa ben går längre än mina och jag hinner inte med.

Hoppsan! Här behövs verkligen stövlarna. ”Jag ser inga bär här!”

Men han hör inte. Hans ben har redan fört honom tvärs över myren.

På avstånd hörs rösten. ”Här finns det bär! Kom hit!” ”Var?” ”Kom. Här finns det bär.”

Hör han bättre och tar mig framåt, mot rösten. Blir småfnittrig: ”Här finns det bär” sjunger det i mig. Var har jag hört det?

Kommer på det. Piteås egen pessimistkonsult, Ronny Eriksson och hans Euskefeurat sjunger om lingonplockning. ”Lingonrap ” kallar dom den.

Jodå, jag ser dom. Bären. ”Här finns det bär”, och snabbt ligger det första i hinken. Det gäller ju att plocka den när man ser den.

Men det finns fler. Och ännu fler. Och nästa. Jisses, det finns bär. Vilken syn för Gudarna. ”Här finns det bär”, sjunger det i mig. Jag har nog aldrig sett så många hjortron tillsammans. Någonsin.

Glädjen värmer och jag förstår att mina ögon måste tindra som barnens på Julafton. Vilken överraskning!

Allvarligt, detta är kul. ”Hej hå, hej hå. Jag kommer mycket få.” Vilken härlig känsla att ta bäret i handen, stort, moget. Orange. De riktigt mogna får man ta försiktig, för att inte pressa 15

sönder. De sitter så till, att man undrar om de alls har suttit fast. Jag håller handen under och drar lite lätt med tummen. ”Voila, se där lilla bär. Nu hamnar du i min hink.”

De växer inte i klasar som lingon och blåbär. Nej. En här och en där och 2 under. Ivern finns inom mig, som om de små rackarna skulle springa ifrån mig.

Också jag förvandlas, släpper inte taget om ett endaste hjortron. Ögonen flackar över området som den värsta radar. Där man inte ser direkt får man lyfta på bladen för dom små saftiga läckerbitarna trivs därunder.

Tänk att bli så glad över hjortron. Lycklig rent av. Men det är i stunden lyckan sitter och skjuter sin varma lyckopil in i hjärtat.

Myren ligger på vatten och jag sjunker ner när jag kliver på. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun.

Den bjuder en slags rytm, ett vaggande gung och jag dansar, tyvärr orytmiskt, mellan tuvorna.

Ryggen kröker sig om och om igen för bären finns i höjd med anklarna och buskarna ringlar sig under bladen.

Dagen ger oss skogens guld i sådan mängd jag inte trodde var möjligt. Tiden går fort. Jag glömmer allt vad mygg heter och att jag inte har med mig hatten.

Men jag besväras inte av dom. Så kommer jag på det.

Det blåser ganska friskt och det om något håller myggen borta.

Sådan tur!

16

”Ska vi ta paus snart?”

Ryggen börjar göra sig påmind och jag behöver hämta andan. ”Kommer strax”, hör jag honom ropa.

Men det blir inte så. När hinken är full då kommer han.

Under tiden tar jag mig till det öppna, till de fina stenhällarna.

Sätter mig på de stora stenarna. Vinden fläktar alldeles lagom och solens strålar värmer. Så där perfekt som det bara kan vara när allting stämmer och helhet och behaglig ro råder.

Så kommer han då. Till slut.

17

”Det är så mycket bär”, säger han utan en enda flämtning, ”lika bra att fylla hinken när det finns.”

Något säger mig att detta är hans sätt att plocka. Into the bitter end. Till det sista hjortronet ligger i hinken och balanserar över kanten. ”Du har ju ändå fått halva.”

Han ser imponerad ut. ”Jag är nöjd”, säger jag stolt.

Nu har jag inte den största av hinkar men det är mycket hjortron där. ”Ångrar du att du följde med?” ”Verkligen inte. Jag har ju fått bär. Och det är så härligt i dag.”

Vi går in i vilostunden och stenhällarna, och bara finns.

Upp med allt från ryggsäcken.

Mm. Kaffe, idag från termos, i kåsa. Smörgåsar med skinka och ost, åker snabbt ner. Skogen ger hunger, ger mersmak. Allt smakar så mycket bättre här.

Han tar fram renköttet, torkat på hjärtan och skär en bit och stoppar i munnen.

Det vattnas i min mun, men jag får också. ”Skär tunna bitar till mig. Det ska helst inte vara för mjukt och rött inuti.”

Han skär lydigt med den sylvassa kniven hårda bitar, väljer kanterna och allt förtär jag med den största njutning. Saltigt och gott. En delikatess som kan serveras på den finaste av restauranger och här sitter vi i gummistövlar i skogen och skär i det som bröd.

18

J

Solveig Kuhla

ag vill bevara det som jag upplevt bland mygg och bär och annat skogsliv i textform. Allt under samma himmel, med grilleldar som sprakar, myggornas framfart i vinden som mojnar och naturen och dess djur som överraskar. Musiken som alltid finns där.

Reportage skogsliv

www.bod.se

ISBN: 978-91-7569-995-0

Reportage skogsliv Solveig Kuhla