Issuu on Google+

Vad vore världen utan herr Gniech?

Mars 2006. Utanför München, i Schönau, svarar en gammal man i telefon. ”Hallå!” Han vet att jag ska ringa och låter glad. Inte så många har intresserat sig för Klemens Gniechs berättelse, även om han för en dag eller två hade den viktigaste birollen i efterkrigshistorien. När jag började söka honom visste jag inte ens hans namn, bara vad han gjort, eller snarare vad jag trodde att han gjort. Jag frågade runt, ”vad hette mannen som…” och det visade sig att få mindes herr Gniech. Dem jag frågade var heller inte särskilt intresserade av att få veta hans identitet. Klemens Gniech var redan förpassad till historiens ansiktslösa kollektiv. Att jag alls kom att tänka på herr Gniech berodde på JyllandsPostens rasistiska Muhammedteckningar. Inte kunde tidningens klumpige kulturredaktör Flemming Rose föreställa sig vilken effekt de skulle få. Tolv teckningar på Jylland satte Mellanöstern och Central­asien i gungning. När jag nämner detta i telefonen förstår herr Gniech genast vad jag menar. ”En obetydlig sak som blir katalysator för något mycket större.” Histo­rien minns sällan förlorarna, särskilt inte de små, de som råkade trycka på en knapp eller säga några ord vilka satte igång en kedja av händelser som ingen kunde föreställa sig. Klemens Gniech kom att spela en sådan roll, främst för att han inte sa något alls, och när han väl talade var det för sent. Ja, när han upphävde sin stämma var det för att skrika men han kunde inte 9

kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 9

09-03-25 10.16.34


göra sig hörd. Människorna kring honom var så många, bara de närmaste uppfattade vad han sa och de applåderade, men det var för sent, för sent… Hade världen sett annorlunda ut utan herr Gniech? Antagligen inte. Kommunismen hade kollapsat, Berlinmuren fallit, Tyskland återförenats, Tjeckoslovakien delats, Sovjetunionen upplösts och Nato och EU utvidgats, med Sverige som ny och yrvaken medlem. Europa som helhet har aldrig varit så fritt och demokratiskt som nu. Man kan ägna dagar åt att fundera på hur mycket herr Gniech har med denna landvinning att göra. Det finns också mörkare sidor av vår nya värld. Lasta inte Klemens­ Gniech för dem. Med all sannolikhet skulle Ryssland ha fört sitt ändlösa krig i Tjetjenien även om herr Gniech hade varit mer uppmärksam och inte förlitat sig så mycket på sin närmaste man, herr Słaby. De jugoslaviska krigen med deras fördrivningar av hela folk, koncentrationsläger, massmord, tortyr och systematiserade våld­ täkter hade sannolikt brutit ut även om herr Gniech varit en smula mer vaksam. Det beror heller inte på herr Gniech att USA blev den enda supermakten och försökte diktera villkoren i världspolitiken. Att detta fick till följd att president Bush i trots mot FN invaderade Irak, med hundratusentals döda som följd, och att vi fick ett krig långt farligare för världen än det i Vietnam på 1950-, 60- och 70-talen, är inget som Klemens Gniech kan skyllas för. Ändå hänger allt detta samman med herr Gniechs sinnesstämning första halvan av augusti 1980. Låt oss inte falla för frestelsen att säga att historien är ett lok som rullar framåt oavsett vad du, jag eller herr Gniech gör. Ingen händelse­ är determinerad. Den mäktigaste mannen i en till synes orubblig diktatur, en general med god utbildning och aristokratisk bakgrund, kan vara fjättrad av omständigheter han inte rår på; en enkel kvinna som lärt sig läsa och skriva på en kurs för vuxna analfabeter kan erövra en frihet och åstadkomma förändringar som generalen inte förmår, eller snarare inte törs, tänka på. Snart ska deras vägar korsas 10

kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 10

09-03-25 10.16.34


och detta har i högsta grad med herr Gniech att göra. Personligheter har betydelse även om de, som vi ska se, bara kan spela sina roller på den scen historien ger dem. Man kan inte stiga ut från sin tid. Herr Gniechs sinnesstämning var den fjortonde augusti 1980 god. Han var verkställande direktör för Leninvarvet i Gdańsk, ­förhållandevis ung, 48 år, och, i alla fall om han får säga det själv, en mycket bra chef. Därför var herr Gniech förnöjd sommaren 1980 när en strejkvåg svepte över Polen. Warszawa, Łódź, Lublin, Srem, Poznań, Bialystok,­ Wrocław… Överallt bråkades det. Regeringen hade försökt få ordning på Polens ekonomi genom att annonsera höjda köttpriser – en liten men nödvändig åtgärd för att skapa balans mellan utbud och efterfrågan – och arbetare över hela landet svarade med att strejka. Det fanns inte en lugn vrå. 20 000 anställda på helikopterfabriken i Swidnik la ner arbetet. Lokverkstäderna i Lublin stod stilla i mitten av juli. Sophämtarna i Warszawa vägrade flytta hushållens avfall. Spårvagnsförarna rörde sig inte ur fläcken. Tidningsbuden ville inte lyfta buntarna med dagens nyheter. Textilarbetarna i Kalisz slutade väva. Herr Gniech var ändå inte bekymrad för att något ur hans synvinkel tråkigt skulle hända på Leninvarvet. Oroligheterna hade krupit närmare Gdańsk, visst. I slutet av juli hade spårvagnsförarna strejkat i trettio minuter, visst. Men herr Gniech hade moderniserat verkstadshallarna på Leninvarvet och ansåg att lönerna var goda. Klemens Gniech var verkställande direktör, men det fanns de på varvet som tjänade bättre än han, duktiga svetsare kunde ha högre lön. Arbetsmiljön och löneläget hade aldrig varit så bra som i augusti 1980. ”Det fanns inga skäl till att det skulle utbryta en strejk”, säger han. Tro nu inte att herr Gniech var en verklighetsfrånvänd kommunist. Nej, han betraktade sig nog snarare som en av varvets 17 800 arbetare; han hade ju själv varit med och lagt ner arbetet tio år 11

kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 11

09-03-25 10.16.34


tidigare, 1970, då han satt i strejkkommittén tillsammans med en elektriker som hette Lech Wałęsa. Medan denne Wałęsa, vars främsta kännemärken var en stor mustasch och en oupphörlig svada, så småningom fick sparken (att ge uppstudsiga anställda sparken var ett sätt att få lugn i företagen) avancerade herr Gniech tämligen snabbt: förman, avdelningschef, teknisk direktör, verkställande direktör. Det är sant att han var medlem i partiet, men det var han ju tvungen till. ”Från början tänkte jag förstås annorlunda. Jag kom från fattiga förhållanden.” Sommaren 1980 var medlemskapet blott en formalitet, en nödvändighet för karriären, som för i stort sett alla i partiet. ”Jag får väl upprepa det gamla talesättet: Jag arbetade för regimen för det fanns ingen annan.” Det kluckar i telefonen. Jag har talat med Klemens Gniech en halvtimme och tycker redan om honom. Han ägnade all sin tid åt varvet. Nog fick han besked om att den underjordiska oppositionen hade saker för sig. Oftast var det ingenjörer och avdelningschefer som rapporterade om anställda med avvikande åsikter och samhällsomstörtande avsikter. Några gånger, tre fyra kanske, såg herr Gniech sammanställningar från säkerhetspolisen. Där fanns namn, till exempel kranföraren Anna Walentynowiczs, men herr Gniech fäste sig inte vid dem. Leninvarvet hade aldrig gått så bra som denna sommar. Den underjordiska oppositionen arbetade för att oron i landet, dessa evinnerliga strejker, skulle spridas till Gdańsk. Men de skulle knappast lyckas. Orderböckerna bågnade. I verkstäderna rådde lugn och disciplin. Herr Gniech bekymrade sig om produktionen av fartyg. Personalfrågor fick hans ställföreträdare, herr Słaby, ta hand om. Orderläget var så gynnsamt att varvsledningen inte kunde bevilja personalen semester i augusti men det struntade Anna Walentynowicz­ i. Det var hon som hade skymtat i säkerhetspolisens listor, som herr Gniech inte fäste något avseende vid. Det gjorde herr Słaby. Om fru Walentynowicz semestrade utan tillstånd fick hon också ta konsekvenserna. Han gav henne sparken. 12

kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 12

09-03-25 10.16.34


Det blev symbolfrågan som den underjordiska oppositionen kunde ena arbetarna kring. Man utlyste strejk. Här är det säkrast att påpeka att detta är förlorarens berättelse, och att vinnarna kan skriva den annorlunda. Här finns också en utmärkt illustration till all historieskrivnings dilemma. Vem kan man lita på? Herr Gniech minns med stor tydlighet att Anna Walentynowicz tog ledigt fast hon inte hade rätt till det. Varvet behövde alla sina arbetare. Orderböckerna var fulla. Kunderna väntade på sina fartyg. Att smita var en akt av illojalitet, närmast förräderi inte bara mot företaget och dess kunder, inte bara mot arbetskamraterna och – varför inte – ledningen med herrarna Gniech och Słaby i spetsen, utan även mot Folkrepubliken Polen i stort. Det har inte ens gått två decennier sedan Folkrepubliken Polen försvann och ersattes av en borgerlig stat med det enklare namnet Republiken Polen. Två årtionden är en kort tid men det är redan svårt att föreställa sig hur den socialistiska folkrepubliken fungerade, i alla fall för den som är ung. Den som är över fyrtio bör i alla fall ha åtminstone­ ett vagt minne av socialistiska stater med köer, grå tristess och en ­ständigt närvarande säkerhetspolis. Alla de stora företagen tillhörde staten och det som skedde på Leninvarvet berörde alltså direkt folkhushållet. Att påstå detta har inget med vare sig mina, Annas eller herr Gniechs åsikter att göra. Förhållandet mellan varvet och ekonomin i stort var omedelbart påtagligt. Polen gick – ekonomiskt – på knäna. Ett av de få företag som kunde dra in välbehövlig hårdvaluta från västvärlden var Leninvarvet. Valutan behövde landets karismatiske ledare Edward Gierek för att betala av på de lån han tagit i väst. Lånen var tänkta att bli Polens ekonomiska språngbräda, en möjlighet att köpa in moderna maskiner från Västeuropa, USA och Japan, och dessa maskiner skulle inleda en era av effektiv tillverkning, vilket skulle gynna exporten och ge landet inkomster som gjorde det möjligt att betala tillbaka lånen. Planen fungerade i första ledet. Polen var ett djupt skuldsatt land med en hel del nya maskiner vilka ibland användes men ofta stod 13

kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 13

09-03-25 10.16.34


stilla. Exporten tog aldrig fart och de stora bankerna i väst, långivarna, blev allt mer otåliga. Amorteringar skulle betalas liksom räntorna… Skuldberget växte… Så smet Anna från arbetet! Denna lilla kvinna, en tvärhand hög, en notorisk bråkmakare, ville ha semester. Det är inte konstigt att sinnet rann på herr Słaby och att han gav henne sparken. Herr Gniech berättar sammanhängande och utan att tveka. Han är mycket trovärdig, särskilt med tanke på att han inte har någon anledning att försköna, förfula eller på något sätt förvanska historieskrivningen. Av vilken anledning herr Słaby gav Anna sparken spelar ingen roll för Klemens Gniechs eftermäle. Hans plats i historien­är redan klar: på sin höjd är den en fotnot. Att herr Gniech inser sin undanskymda roll förstår jag ett par dagar senare då han per fax sänder mig sitt betyg från den tyske skeppsbyggaren A.W. Naht Gmbh i Hamburg: det är en bekräftelse på att han finns. Betyget är undertecknat av direktör Peter Flammang som med glädje ger en resumé av herr Gniechs karriär inom företaget. Herr Gniech har tidvis arbetat under svåra förhållanden men han har burit sina bördor utan klagan. Herr Gniech har med framgång ansvarat för stora projekt. Det är med beklagan A.W. Naht Gmbh i Hamburg konstaterar att Klemens Gniech den trettionde november 1998 med ålderns rätt går i pension (det vackra tyska ordet Ruhestand). För en privatperson är ett sådant betyg givetvis en källa till glädje och stolthet. Det är ett skriftligt bevis på att man skött sig i yrkeslivet, bidragit till samhällets utveckling och att man kort sagt är en hedervärd människa. För herr Gniech är betyget dessutom en revansch. Han fick ju så småningom sparken från Leninvarvet, hamnade i Tyskland och blev tvungen att börja om från början. Papperen han sänder, två A4-sidor, visar direkt och indirekt att herr Gniech är dubbelt hedervärd. Ty skälet till att han fick sparken var att han senare uttryckte sitt stöd för de kämpande arbetarna och vägrade upprätta listor över aktivister vilka skulle gripas och interneras. Anna Walentynowicz skulle självklart ha varit ett av de första namnen på en sådan lista. 14

kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 14

09-03-25 10.16.34


Ändå förvånar det mig att herr Gniech av alla människor bemödar sig om att skicka detta betyg. Han är trots allt mannen som sänkte ett imperium. Om han bara varit lite mer uppmärksam och kallat in herr Słaby till sitt kontor: Det är oroliga tider. Rör inte Anna Walentynowicz, det blir bara bråk… …då hade historien tagit en annan riktning eller åtminstone fått en annan utsmyckning. Men herr Gniech tänkte inte så långt, eller snarare, han tyckte inte att han hade anledning att tänka i den riktningen. Anna Walentynowicz var visserligen en kronisk bråk­makare, ingen fråga var för liten för henne och ingen strid var för stor. Men hon var ingen betydande person. Hon var en enkel arbetare, en av alla dessa tusen på varvet, en av miljoner i Polen. Jämfört med henne fanns det många som var mer betydande. Bildade personer. Förslagna organisatörer. Skickliga talare. Lysande skribenter. Så varför skulle herr Gniech ägnat några djupare tankar åt Anna? Hon var ett namn på en rutinmässig lista från säkerhetspolisen. Den dagen Anna fick sparken började det socialistiska blocket krackelera. Det sträckte sig från floden Elbe i väster till Vladivostok i öster, från norra ishavets kyla till Centralasiens heta öknar, från den sibiriska tajgan till vinodlingarna runt Svarta havet. Likt Leninvarvets fartyg hölls det samman av svetsfogar och stålnitar och även om man såg fogarna verkade blocket vara en oföränderlig enhet. Inte monolitisk, men oomkullrunkelig. När Anna sträckte fram sin hand (den var stor men förvånansvärt mjuk med tanke på att hon varit kroppsarbetare hela sitt liv) för att ta emot uppsägningsbeskedet hördes ett: plopp. Den första niten lossnade. Herr Gniech satt på sitt kontor på andra våningen i tegelbyggnaden­ som låg till höger när man gick in på det enorma varvsområdet. Torsdagen den fjortonde augusti 1980 var en dag då de statsstyrda polska tidningarna medgav att det förekom arbetsnedläggelser. Tidningarna uppmanade till lugn. Men situationen var inte värre än att 15

kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 15

09-03-25 10.16.34


den viktigaste, Trybuna Ludu (Folkets Tribun) kunde ha följande nyheter på sin förstasida: Slutsatser före partikongressen – sociala- och produktionsproblem – under kontroll av partiinstanserna – alla ärenden måste åtgärdas Jordbruksprodukter för löpande försörjning och reserver till i vinter Ryska besättningen 18 veckor i rymden Mångsidiga forskningsarbeten Polskt initiativ i Genève Samarbetsregler inom kärnkraftsfrågan Attack av Sydafrikas legosoldater på Angola Tioårsdagen av Moskvapakten Brevutbyte mellan Bresjnev och Brandt Tidningen var lika mördande tråkig och lika snårig som vanligt. Jag ska inte ge intrycket att jag vet om herr Gniech läste den eller inte. Rimligen hade han åtminstone kastat en blick på förstasidan, Trybuna Ludu var trots allt språkrör för det härskande partiet. Om han tittade lite noggrannare kunde han längre ner se några nyheter från näringslivet, vilket rimligen intresserade honom mer: Jordbruksflygtjänster – gödning och växtbekämpning Koloss för Turow – Polens största grävmaskin I den största ”torra” hamnen ”Lättast där det är svårast” 16

kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 16

09-03-25 10.16.34


Hur det än var med tidningen vet jag att herr Gniech satt på sitt kontor och gladdes över orderböckerna och produktionen och sina lojala medarbetare. Han hörde givetvis inte det där lilla ljudet plopp men han hörde att det gigantiska varvet tystnade kring honom. Kranarna gnällde inte längre, lastbilarna slutade brumma, arbetarna upphörde att hamra, bocka stål, nita, svetsa, skära, lyfta plåtar… Herr Gniech sprang ut för att fråga vad som hände och mötte en kolonn med tusentals arbetare. Han såg unga män klättra upp på en kran och hålla tal. Han banade sig väg bland dem. Han hörde någon kräva att Anna Walentynowicz skulle ha tillbaka jobbet. Inga problem! ropade Klemens Gniech. Hon är återanställd! Han försökte skrika till tusentals människor och de som stod runt honom applåderade, men de flesta kunde inte höra Klemens Gniechs stämma. Anna Walentynowicz är återanställd! Det var, naturligtvis, för sent. Klemens Gniechs rop på Lenin­ varvet den förmiddagen klingade ut och betydde ingenting. Anna var inte ens där. Men den mustaschprydde elektrikern Lech Wałęsa, som hade fått sparken fyra år tidigare, var på väg. Medan herr Gniech försökte förmå arbetarna att återvända till verkstäderna klättrade Wałęsa över en mur nära port nummer två, där vakter nogsamt granskade legitimationer och passersedlar. Han skyndade fram till folkmassan. Herr Gniech kände hur någon klappade honom på axeln. ”Minns du mig?” Det var Wałęsa. Det finns andra versioner av detta möte, som herr Gniech inte nämner när vi talas vid. Enligt en stod Wałęsa på en grävskopa och skrek: ”Herr direktör! Minns ni mig? Jag är Lech Wałęsa.” Den första versionen tilltalar mig mer. Den är underfundig medan den andra luktar sovjetisk teater. Möjligen har den första ett drag av tjeckisk humor snarare än polsk stridsvilja, men å andra sidan är minnet av Lech Wałęsa då, 1980, det av en ganska humoristisk herre och inte alls den dryga surkart jag ska berätta om senare. 17

kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 17

09-03-25 10.16.34


Herr Gniech förstod snart att detta var mycket större än en kranförares avsked. Strejkerna spred sig längs Östersjökusten. Han mötte strejkkommittén med Wałęsa i spetsen, och de ställde så många krav att herr Gniech inte kan minnas dem alla. Fria fackföreningar, frigivning av politiska fångar, garanterad strejkrätt, tryckfrihet… ”Det var sådant som jag inte kunde lösa…” När herr Gniech hörde kraven och hur strejkerna spred sig sa han: ”Nu hänger det inte på mig längre. Nu är det en solidaritetsstrejk.” Med dessa ord gav han namn åt den blivande fria fackföreningen Solidaritet. Det var nederlagets ord, uppgivenhetens, men de kunde ha blivit bevingade ändå. Några av historiens mest kända talesätt har fötts ur nederlag. Härtill är jag nödd och tvungen. Även du, Brutus. Men herr Gniechs ord uttryckte ingen djupare insikt, de innehöll inget meddelande till eftervärlden och de saknade poetisk skärpa. Orden var den trägne tjänstemannens suck, fast denna suck innehöll det signalord som den knoppande fackföreningsrörelsen behövde. Solidaritet! Klemens Gniech gick från dessa hopplösa möten med de strejkande arbetarna till ett med sin ställföreträdare, herr Słaby. Herr Gniech säger att han inte skrek (jag hör hur han ler i telefonen där nere i Schönau utanför München). Men han kritiserade herr Słaby. Sparka Walentynowicz… vad var det för dumheter… en direktör måste tänka sig för… du kunde ha blundat för att hon tog ledigt, du visste ju vem hon var… se nu vad du har ställt till med… ”Herr Słaby gjorde formellt rätt men det blev fel. Han kanske hade en dålig dag.” Mötet med herr Słaby var det sista på polsk mark där herr Gniech fortfarande ägde en smula auktoritet. Det finns ett foto där Lech Wałęsa omgiven av ett hav av arbetare står med en gammaldags megafon, en lång tratt, framför munnen. Han vänder sig mot direktionsbyggnaden. ”Herr direktör! Om ni inte överlämnar radio­ centralen tvingas jag arrestera er.”­ Klemens Gniech hade gjort sitt och det var dags för honom att vandra ut ur historien. Men låt mig först nämna att de tjugoen krav 18

kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 18

09-03-25 10.16.34


som Leninvarvets arbetare skrev på en plywoodskiva av FN-organet UNESCO har utnämnts till ett av 1900-talets viktigaste dokument, ett dokument som förändrade världshistorien. Det var de kraven som fick herr Gniech att släppa ifrån sig sucken om solidaritet. Det ironiska är att han inte ens såg den numera så berömda plywood­ skivan. Han fick kraven slängda i ansiktet. Allt detta hände på grund av den bråkiga arbetaren Anna Walentynowicz. Det dröjde innan herr Gniech ens hörde talas om plywood­skivan, det dröjde ännu längre innan han träffade Anna personligen. Lech Wałęsa gifte i februari 2000 bort sin dotter Magda. (Hon är farmaceut.) Wałęsa hade då hunnit med att få Nobels fredspris, erhålla hundratals hedersdoktorat över hela världen, väljas till president i Polen och väljas bort som president. Han bjöd in herr Gniech till bröllopet. Han bjöd också in Anna Walentynowicz, som är gudmor till Magda. När Anna steg in på festen tystnade musiken. ”Anna! en överraskning!” sa Wałęsa. Stämningen var spänd, ty Anna och Wałęsa var sedan länge fiender (”polisagent”, kallade hon honom. ”Det var rätt att ge henne sparken”, sa han om henne). De stod framför varandra, musiken tystnade: Anna! en överraskning! Herr Gniech slöt upp bredvid Wałęsa och han sa, kanske för att lätta upp stämningen, kanske för att det var det första som föll honom in: ”Fru Anna kom i min bil till strejken 1980.” Det hade gått tjugo år sedan strejken och herr Gniechs kommentar var nog inte begriplig ens för alla polska gäster på bröllopet. Kom Anna i direktörens bil? Varför? Hur gick det till? I den mån några bekymrade sig om herr Gniechs kommentar var den rimligen snart glömd till förmån för gemensamma minnen och mustiga kommentarer: Det var tider! Minns du när… kommer du ihåg… vad har hänt med… I övrigt har herr Gniech inget särskilt att säga om Anna Walentynowicz, men antyder att han inte är förtjust i henne. 19

kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 19

09-03-25 10.16.34


kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 20

09-03-25 10.16.34


Ett minnesfel

Ett år efter vårt telefonsamtal sökte jag herr Gniech igen. Jag ville diskutera hans minnesbild av Anna och varför hon blev uppsagd. Klemens Gniech mindes nämligen fel. Det var inte alls så att Anna olovligen stannade hemma från arbetet och därför fick sparken av herr Słaby. Hur kunde Klemens Gniech ha så fel? Gav ställföreträdaren honom falsk information? Varför? (Jag kunde inte fråga herr Słaby som var död sedan länge, det var något med hjärtat.) Eller var det så enkelt att herr Gniech kopplade samman de inställda semestrarna med Annas avsked, och sedan formade minnet en visserligen rimlig men ändå falsk bild. Det hade trots allt gått över ett kvarts sekel, att minnas fel var mänskligt. Jag visste att herr Gniech hade köpt en liten lägenhet i Gdańsk och planerade att flytta tillbaka. Men samma vecka jag sökte honom avled han på ett sjukhus. En kort men respektfull dödsruna i tidningen Gazeta Wyborcza sammanfattade Klemens Gniechs politiska gärning efter strejken och varför han lämnade sitt land: Gniech uttryckte därefter sitt stöd till arbetarna, då de byggde ett monument över sina stupade varvskolleger. Efter införandet av krigstillståndet vägrade han att lyda sina överordnades order. Han ställde aldrig samman en ”svart lista” över Solidaritetsrörelsens viktigaste aktivister, varför han avskedades. Begravningen äger rum på fredag klockan 11.30 på kyrkogården Srebrzysko… 21

kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 21

09-03-25 10.16.34


kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 22

09-03-25 10.16.34


9789100118914