Issuu on Google+

BIRGER SJÖBERG

BER ÄTTELSER I MARVATTEN


Birger Sjöberg har tidigare utgivit: Berättelser från havet, (Prisma 2001) Sjörök, historier från kust och hav, (Nautiska Förlaget 2005) Det är din själ jag kysser, berättelsen om Evert Taubes älskade Siv, (Norstedts 2008) Catalina, resor över land och i luften, (Balkong Förlag 2008)

Norstedts

Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm

www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 Birger Sjöberg och Norstedts, Stockholm Omslag: Seth Kapadia Teckningar: Lennart Karlsson Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2009 ISBN 978-91-1-302333-5


Innehåll Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Del 1 Misstag till sjöss . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I tidernas gryning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Man överbord! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Otiums sista seglats . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gylteskärs grynna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Svekfulla bordgenomföringar . . . . . . . . . . . . . . . . . S/Y Modestys förlisning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Om att få en fiskkrok i huvudet … . . . . . . . . . . . . . . Konsten att angöra en brygga . . . . . . . . . . . . . . . . . Brand ombord! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Blixt och dunder! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Liten tuva … eller Norahs förlisning . . . . . . . . . . . . . Ett müslihaveri . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Lina i propellern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Rosthålet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Roderhaveri! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ett dieselhaveri . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Grynnan som inte fanns . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Elegi över en båt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Del 2 Utsikt från en sjöbod . . . . . . . . . . . . . . . . . Sjöboden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tidig vår . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Makrillfisket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . När Goldie Hawn träffade Albert Andersson . . . . . . . En badstugas resa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Tummen, tampen och hjärtat . . . . . . . . . . . . . . . . . Drömmen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Seglats med Agnes, eller hur man dränker en Folkvagn

7 9 10 12 18 26 30 34 40 45 52 57 63 69 74 79 84 89 95 100 104 106 112 117 122 130 136 145 151


Förord Första delen av denna bok skildrar besvärligheter till sjöss och är insamlade från olika håll i seglarvärlden. Några av dem har varit publicerade i tidningen Praktiskt Båtägande under åren 2003–2006 och presenteras här i redigerad och ibland i något utökad form. I samma ögonblick som man bestämmer sig för att vistas till sjöss så lurar en mängd faror bakom varje vågkam. Detta nu inte sagt för att avskräcka, utan mer som ett utropstecken. Man kan nästan påstå att alla olyckstillbud som inträffar på havet har sitt ursprung i den mänskliga faktorn. Oavsett om man färdas över sommarstilla fjärdar eller håller sig vid liv i en tyfon på sydkines­iska sjön, är man utlämnad åt sitt eget kunnande. ”På havets villkor färdas vi över djup som utan ett spår skulle kunna uppsluka oss. Vi är helt prisgivna åt vår egen teknologi och förnuft och har ingen nåd att vänta om vi brister i omdöme. Vår köl ristar ett obeständigt spår över det väldiga element som täcker tre fjärdedelar av jordens yta och som dessutom är vårt själva ursprung.” (Ur Berättelser från havet av Birger Sjöberg) Vi är, i högsta grad, gäster på ett hav som är likgiltigt för våra böner och eder. Ska vi vistas där så är det på havets villkor och bara vår egen förmåga till förberedelser och ödmjukhet avgör om vi ska komma helskinnade i land. Dessa händelser ur det verkliga livet slutade alla lyckligt. Genom att dela med oss av våra ”erfarenheter att lära av” kan vi bidra till att sprida kunskap om hur man säkert och njutningsfullt kan färdas över det stora blå. Andra delen av boken är tänkt som ett komplement till berättelserna om allt det besvärliga som kan drabba sjöfarare. Små 7


nedslag i min verklighet som öbo, segelmakare och känslomässig livstidsfånge hos havet. Historierna är tagna ur levande livet och gör inte anspråk på vare sig sensmoral eller eftertanke, bara förströelse. Men, efter mer än ett halvsekel, som både året runt- och sommarboende på vår västra kust, har erfarenheter och historier samlat sig på hög i mina anteckningsböcker och lösbladsmappar. Här presenteras några av dessa sorglustiga händelser som länge insisterat på att få bli berättade och lästa. Kanske av skepparen som lagt till för natten, eller seglarfamiljen, en kulen höstkväll framför brasan. Musö i juni 2009 Författaren


Del 1 Misstag till sjรถss


Man överbord! En augustikväll satt jag som vanligt på sjöbodsaltanen och smuttade på kvällskaffet, när ett vackert mahognyskrov smög sig upp mot udden utanför sjöboden. En ensam man syntes vant lägga till med dragg och dubbel förtamp i krampan i berget. Med händerna i byxfickorna kom han släntrande bort till mig. ”Ere okej om jag ligger här i natt?” Hans stockholmsdialekt var inte att ta miste på. ”Visst, inga problem, det är alltid trevligt med lite sällskap, ljög jag och grubblade på varför vi nordbor så ofta tenderar att tränga ihop oss. Om det så är på campingplatsen eller längs våra oändliga kuster. ”Schysst!” Han blev stående en stund och betraktade den enorma solapelsinen som just var på väg att försvinna bakom Björnåsen. ”Kanske får jag bjuda på en liten stänkare …?” Han kikade liksom hoppfullt på mig och jag kunde inte låta bli att skratta åt uttrycket från Beckfilmerna. ”Visst, jag kommer över …!” Salongen var en dröm av trä och mässing. Kända lukter av träbåt fick mig att blunda och dra djupa andetag. Dofterna av lack, linolja, tjära och lagom gammalt slagvatten får mig alltid en smula yr av äventyrslusta. Det är helt obotligt. Om jag vid mitt sista andetag finge sniffa på en bit gammal kölstock, så skulle jag dö lycklig. ”Gillaru maltwisky?” ”Öh … ja … absolut.” Han slog upp en rejäl skvätt Laphroaig vars arom väl smälte in i denna omgivning. Jag frågade: ”Vart är du på väg?” ”Ja … upp mot Strömstad en sväng, men sen ska jag ner till Hamburgsund och plocka upp dom andra … ja, dom andra ägar12


na till båten. Vi ska ta en tur till Norge och försöka segla så långt västerut som semestern tillåter.” ”Härligt, har ni haft båten länge?” ”Ett par år nu …” Han gjorde ett uppehåll och såg ut att fundera på något. Sen sa han: ”Om du vill så ska jag berätta vad som hände vid vår första långsegling … ja, det hade kunnat sluta illa …” ”Visst, berätta gärna! Gör det något om jag antecknar ett och annat under tiden? Jag samlar på historier förstår du …” ”Helt okej …” Per, som han hette, fyllde på våra glas och detta var hans berättelse: Kursen var sydsydost. Becksvarta moln tornade upp sig över horisonten och vassa regndroppar träffade oss i ansiktet med den tilltagande vinden. Vi var på hemväg från en seglats i Norge, Sörlandskusten, närmare bestämt. På grund av att vi dröjt oss kvar lite för länge längs den vackra kusten bestämde vi oss för att segla direkt hem till Fjällbacka, nonstop. Föga anade vi då hur vår resa skulle sluta. Båten, denna nästan outhärdligt vackra och nyrenoverade havskryssare från 1930-talet, skar sjöarna suveränt, självklart, i skarp slör, som i sju knops fart snabbt förde oss närmare Bohuskusten. Stämningen var hög ombord; ingen sjösjuka, inte ett endaste tillbud under detta års jungfruseglats! Vi hade köpt henne på sensommaren året innan, men då bara hunnit med några korta dagsturer innan det var dags för uppläggning. Nu hade vi i nästan en hel vecka kunnat njuta av ett strålande juniväder med en dagligen återkommande lätt bris från sydväst. Ett Skagerack i bästa försommarstämning. I våra sinnen välkomnade vi en fallande barometer för en möjlighet att se vad 13


båten gick för. Det skulle vara ett lagom tjusande och dramatiskt slut på resan. Klockan var närmare två på eftermiddagen när vi tyckte att det var lika bra att ta in två rev i storseglet. Hon skulle gå nästan lika snabbt ändå, men med mindre krängning. Jag lovade upp i vind och rullade snabbt in genuan. Med tre personer ombord, alla med god segelvana, gick denna manöver snabbt och proffsigt: sätta an dirken en aning, släcka på fallet, en man vid halshornet och en som sträckte ut skothornet. Med tre sejsingar surrade och genuan reducerad till hälften, var hon nu gott revad och vi kunde återta vår kurs. Vinden hade på kort tid ökat och fler och fler sjöar bröt över nylackade bogar. Njutningen var obeskrivlig. Tre gubbar på lovarts reling med varsin mugg varm köttsoppa från termosen. Saltstinna sjok av havsvatten blandade sig med det tilltagande regnet. Känslan av att vara del av ett ursprungselement, privilegiet att ha möjlighet till naturupplevelser som denna, är obetalbar. Med inte många sjömil kvar till Väderöarna visste jag att jag hade kontroll. Inom kort skulle fyren Södra Systers välkomnande blänk lotsa oss in i smulvattnet runt Fjällbacka skärgård. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om vad som sedan hände. Minnet av den skymningen utanför min älskade Bohus­ kust är för alltid tatuerat i mitt medvetande. Den kedja av obetydligheter som ledde fram till det som kunde sluta i vårt livs stora tragedi, det händer fortfarande att jag vissa nätter vaknar badande i kallsvett. Med tre vuxna och sjövana män i båten, en halvtimme innan Borgens klippor skulle läa för kulingen, började havets stränga läxförhör. Köttsoppan var urdrucken och i vindblåsta meningar resonerade vi om möjligheten att hinna in till fiskaffären innan stängningsdags. Nyfångad makrill stekt i smör hägrade för en småtrött besättning. 14


Bosse gjorde en menande gest som skvallrade om att han behövde lätta på trycket. I den här vinden skulle ingen av oss komma på idén att hängande i häckstaget uträtta våra behov. Båtens mahognyblänkande toalett var väldigt inbjudande i alla väder, med lagom rum för knäspjärn i rullningarna. Men, en packning var sönder. För varje pumptag sköljde västerhavet in på durken. Alltså fick en liten spann tills vidare tjänstgöra som spolningsredskap. Bosse skickade med van rörelse hinken ner i vårt skummande kölvatten. Jag hann tänka att han hade sin nya flytväst på. Vågen som i det ögonblicket lyfte bogen verkade komma från ingenstans – eller rättare sagt från ett oväntat håll. Om detta berodde på uppgrundning, strömmar eller närheten till öarna, har jag aldrig fått reda på och det spelar ingen roll. Effekten var förödande. Båten gjorde en ”korkskruvsöverhalning”. Jag och Rune uppfattade hur Bosses huvud drogs över mantåget för att sedan studsa till, över en mantågsstötta. Ögonblicket efter var han överbord. Dyrbara sekunder gick förlorade innan chocken och överraskningen äntligen ersattes av handling. Bosses ansikte dök upp och försvann alltmedan vi förfärande fort kom allt längre ifrån honom. Våldsam hjärtklappning och känslan av panik bidrar snabbt till att hämma handlingskraften. I en första idiotreflex hade jag lovat upp i vind och nu drev vi med seglen vansinnesfladdrande snabbt ifrån Bosses vita ansikte. I mitt bakhuvud började kretsarna komma på plats och jag skrek till Rune: ”Williamson!” Rune nickade ivrigt och skotade hem. Båten sköt fart och i nästa vågdal la jag rodret hårt babord. När jag tyckte att vi färdades sextio grader i vinkel från vår ursprungliga kurs la jag rodret hårt styrbord för att på så sätt komma på kontrakurs. 15


Aldrig någonsin hade jag gjort denna manöver förut, men bilden i boken vi läste när vi alla tre tog förarbevis hade etsat sig fast i mitt minne. Förmodligen hade vi en osannolik tur denna eftermiddag i Fjällbacka ytterskärgård. Rune hade lyckats hålla Bosse kvar i sitt synfält och det var med en känsla av tacksamhet till både Gud och Ödet som vi nu med nerrivet storsegel och maximalt revad genua kom allt närmare. Jag startade motorn, men på grund av riskerna med propellern enades vi om att bara som sista utväg använda den. Jag visste att en båt driver snabbare än en nödställd i sjön och med hjälp av Runes riktningsanvisningar kom vi runt Bosse i lä för att sedan lova upp ett tjugotal meter från honom i lovart. Frälsarkransens lina hade varit uppkvajlad så länge att den bildade en härva av trassel när Rune pricksäkert fick den i sjön. Återigen var turen på vår sida. Trots ett stort kråkbo på mitten av linan nådde den precis fram till Bosse, och snart låg han under akterspegeln. Hans andhämtning var grund och först nu såg vi relingsstöttans verkningar i form av ett djupt blödande sår över ena kinden. Ännu var det inte över. Ännu fanns en lärdom kvar att hårdhänt inpränta. En 85 kilos karl väger 185 kilo i en situation som denna; speciellt som Bosse var utmattad av kyla, ansträngning och blodförlust. Att få honom över relingen, mellan mantåg och knapar, krävde en oerhörd kraftansträngning av mig själv och Rune, ingen av oss särskilt klena män … Epilog Läkarstationen i Fjällbacka gjorde ett snyggt jobb med Bosses kind men han var kraftigt nerkyld och vidarebefordrades till Uddevalla lasarett för observation. Vi hann inte köpa några makrillar, och ett mysigt eftersnack över en öl fick vänta till en annan gång. Men händelsen förde oss närmare varandra som 16


seglarkamrater och fick oss att inse att övertro på utrustningen och inte minst den egna erfarenheten kan komma att visa sig ödesdiger. Hårdhänt hade vi lärt oss en läxa som förunderligt nog gjorde att vi nu seglar ännu mer tillsammans. Fina sommardagar med familjerna ombord övar vi nu ”man överbord” åtminstone ett par gånger per säsong, i varma vatten med en kraftig badstege monterad på akterspegeln.


9789113023335