Page 1


Av Alexander McCall Smith har tidigare utgivits: Om Isabel Dalhousie Filosofiska söndagsklubben Kärlek, vänskap och choklad Rätt inställning till regn Det varsamma bruket av komplimanger Det behagliga med lördagar Om Mma Ramotswe och Damernas detektivbyrå Damernas detektivbyrå Giraffens tårar Vackra flickors lott Kalaharis skrivmaskinsskola för män Livets skafferi I muntra damers sällskap Lycka och ett par blå skor Den gode maken på Zebra Drive Miraklet på Speedy Motors Tedags för normalt byggda damer Extra bekvämt på safariklubben Om professor von Igelfeld Portugisiska oregelbundna verb Ett slags tax De små omständigheternas hus Om invånarna på Scotland Street 44 Livet på Scotland Street 44 Espressoberättelser Kärlek på skotska

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 2

11-04-28 09.37.20


ALEXANDER McCALL SMITH Tacksamhetens bortglömda konst

Översättning:

Ingrid Ingemark

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 3

11-04-28 09.37.20


Boken tillägnas Roger Cazalet – med tacksamhet

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 5

11-04-28 09.37.20


1 M

edan hon låg i sängen funderade Isabel Dalhousie, filo­sof och redaktör för Tidskriften för praktiskt tilläm­ pad etik, över sådant som vi människor gör. Isabel var lättväckt, men övertygad om att hennes arton månader gamle son Charlie sov djupt och gott. Jamies sömn var mellandjup. Isabel hade dock inte svårt för att somna. När hon väl bestämt sig för att göra det behövde hon bara blunda för att glida in i sömnen. Samma sak gällde om medvetandet steg upp till ytan under natten eller på småtimmarna när både kropp och själ var som tröttast. Det enda hon behövde göra då för att snabbt somna om var att intala sig att det ännu inte var dags att börja tänka. Isabel hade funderat över orsaken till att hon var så lättväckt och diskuterat det med en god vän som var specialist på sömnrubbningar. Hon hade inte konsulterat honom i hans egenskap av läkare, utan tagit upp saken vid en middag. Inte inför hela sällskapet naturligtvis, utan under ett förtroligt samtal bordsgrannar emellan. ”Jag vill inte gärna besvära dig med medicinska frågor”, sade Isabel. 7

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 7

11-04-28 09.37.20


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

”Men …”, sade han. ”Just det. Men. Läkare måste fasa för folk som haffar dem och vill prata om sina symtom. Tänk dig att du till exempel är på en fest och någon säger: ’Jag har sådana magsmärtor …’ ” ”Har du det?” ”Nej, det har jag inte.” Han log. ”Det brukar annars vara en klassiker. En person kommer och säger att han eller hon har en god vän som har utslag och undrar vad det kan vara för något. Det händer ibland. Vi läkare är medvetna om att många tycker att det är pinsamt att fråga för egen del.” Isabel nickade. ”Men det måste vara jobbigt att få en massa medicinska frågor.” Han tänkte efter ett ögonblick. ”Nihil humanum mihi alie­ num est om jag nu får övergå till latin. Intet mänskligt är mig främmande. Det borde väl läkare skriva under på. Liksom präster.” Isabel tyckte att jämförelsen haltade. ”Präster tar ju avstånd från mycket, eller hur? Det gör inte läkare – eller borde i alla fall inte göra det. Du skakar väl inte på huvudet åt dina patienters beteende?” ”Det gör man kanske om man stöter på ett självdestruktivt beteende”, sade han. ”Om en patient till exempel kommer in med kroniska hjärt-kärlproblem och man känner att det luktar nikotin om hans eller hennes fingrar, påpekar man naturligtvis det. Eller om en person som dricker kommer in med leverproblem. Då förklarar man ju orsaken till det.” ”Men man klandrar inte patienten, eller hur? Du säger väl inte till patienten att det är hans eller hennes eget fel, även om det skulle vara det?” Han lekte med gaffeln. ”Nej, det gör jag nog inte.” ”Det gör däremot präster. De använder begrepp som rätt 8

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 8

11-04-28 09.37.20


tacksamhetens bortglömda konst

och fel. Det tror jag inte att läkare gör.” Hon tittade på honom. Han var en typisk gammaldags, vänlig skotsk läkare som inte styrdes av vinstintressen och personlig vinning, något som annars är så vanprydande för läkarkåren. Isabel hade alltid tyckt att det var en moralisk tragedi för läkekonsten att somliga läkare bara tänkte på lönsamhet. Fanns det några altruister kvar? Lärare, tänkte hon, och människor inom välgörenhetsorganisationer, jurister som arbetade i mänsklighetens tjänst och … listan kunde göras lång, antagligen lika lång som den alltid varit. Man bör akta sig för att tala om det moderna samhällets förfall. Cato den äldre var ett varnande exempel – en fruktansvärd, självgod romersk statsman som varnade för att allting var på väg utför och som glömde bort att alla människor över fyrtio anser att samhället är på väg mot sin upplösning. Först när artonåringar börjar beklaga sig över sedernas förfall och säga O tempora! O mores! är situationen verkligt allvarlig. Men det gör förstås inte artonåringarna eftersom de inte får lära sig latin nuförtiden. ”Du tänkte fråga mig om en sak”, sade läkaren. Han kände Isabel och hennes utvikningar och benägenhet att anlägga filosofiska perspektiv på de enklaste spörsmål. ”Varför är somliga människor så lättväckta?” började hon och skyndade sig att tillägga: ”Jag hör förresten själv till dem.” ”Det gör jag också”, svarade han. ”Det har ofta med andningen att göra – sömnapné kallas det då man vaknar gång på gång på grund av kvävningskänslor. Det kan också bero på en överkänslighet hos hjärnan. Besväras du av det?” ”Nej, inte egentligen. Jag brukar somna om.” Han nickade. ”Du kan ta reda på om du lider av sömn­apné. Det är ganska lätt att kontrollera. Fast du ser inte ut att tillhöra någon riskgrupp – det drabbar i regel tyngre personer.” Samtalet tog slut där i och med att en annan gäst riktade 9

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 9

11-04-28 09.37.20


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

sig till hela sällskapet och de privata samtalen kom av sig. Men nu när hon låg där under en av sina korta, nattliga vaken­ perioder, som hon trodde var en följd av att hjärnan var överkänslig snarare än av andningsbesvär, vände sig Isabel om och betraktade den sovande Jamie bredvid sig. Det kändes fortfarande så nytt trots att de hade varit tillsammans i ett par år nu. Det kändes som om hon hade fått en dyrbar gåva. Det kändes lika­dant för honom, hade han sagt när han talat om för henne att han var tacksam över att ha träffat henne. ”Det känns som en gåva”, sade han. ”Som att jag har fått dig till skänks. Är det inte konstigt? För så är det ju inte, eller hur?” Hon iakttog hans andning. Lakanet, som var uppdraget till hakan och låg hopskrynklat kring honom som en romersk toga, rörde sig nästan omärkligt. Andningsverksamheten är inte viljestyrd. Vi bestämmer oss inte för att andas – utom ibland när vi utövar yoga och liknande. Medan vi sover, som Jamie gjorde nu, sköter orga­nismen det som krävs. Och hur många andra saker gör vi inte som hamnar i samma kategori? Isabel undrade hur en detaljerad redogörelse för våra dagliga aktiviteter skulle se ut – inte en sådan som förekommer i dagböcker: Åkte till stan. Åt lunch. Där ger man en svepande redogörelse för vad man har gjort men tar inte i detalj upp de hundratals – kanske tusentals – små aktiviteter man utför varje dag. Sådant som vi gör hela tiden, små rörelser med armar och ben medan vi sitter på en stol eller ligger till sängs, små ryckningar i ögonlocken, fingerrörelser och justeringar av huvudets ställning. Det man skulle kunna kalla för bak­ grunds­brus som knappt märks, men som samvetsgrant skulle tas med. Och så allt det vi säger – talhandlingar som filosoferna kallar dem – som omfattar alltifrån hummanden och hark­lingar, ursäkter för att man råkar stöta till någon i en folk­sam­ling till de uttryck som fungerar som smörjmedel i 10

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 10

11-04-28 09.37.20


tacksamhetens bortglömda konst

umgänget med andra men som inte betyder något särskilt. En skriftlig återgivning av allt det vi säger under en dag skulle vara ganska tankeväckande läsning, tänkte Isabel. Och under ett helt liv? Vad skulle vi ha sagt? Vad skulle det sagda uppgå till? Hur mycket energi skulle vi ha slösat på kallprat? Hur många månader skulle upptas av rena meningslösheter? Men när det är dags att prata allvar drabbas vi inte sällan av tunghäfta. När man till exempel sitter vid någons dödsbädd och man snabbt måste säga något viktigt, får man kanske inte fram orden på grund av all gråt. Isabel mindes att hon en gång besökte en faster som låg på sitt yttersta. Hon ville tacka fastern för att hon varit så generös mot henne när hon var barn, och fast hon lyckades uttrycka sin tacksamhet i ord sade fastern, som var känd för sin blixtrande kvickhet, bara: ”Med smicker kommer man långt” och avled senare på eftermiddagen. Hon blev i alla fall tackad. ”Med smicker kommer man långt” var fasterns berömda sista ord, om hon inte mot förmodan sade ytterligare något sedan Isabel lämnat sjukbädden. Fasterns sista ord var fullt godtagbara men kanske inte lika spirituella som Oscar Wildes när han förfärad såg sig om på tapeterna kring sin dödsbädd och sade: ”Tapeten och jag utkämpar en duell på liv och död. En av oss ­måste förlora.” Om en skriftlig redogörelse för allt vi säger under en dag inte skulle vara någon särskilt upplyftande läsning, hur mycket tristare skulle det inte vara att läsa en redogörelse för våra tankar? Ett ögonblick föreställde hon sig hur den skulle se ut: en blandning av hastigt förbiflimrande eller mer varaktiga minnen, hypo­ tetiska antaganden, meningslösa iakttagelser och beklaganden. Isabel kom motvilligt men oundvikligen fram till den solipsistiska slutsatsen att temat skulle vara det egna jaget. Det var uppenbart. De flesta av oss tänkte för det mesta på oss själva. Men var det så illa eller bara mänskligt? Det enda vi har 11

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 11

11-04-28 09.37.20


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

verklig kunskap om är ju trots allt oss själva. Vi har bara det att utgå ifrån när vi agerar. Vi kan naturligtvis tänka på andra, vilket vi gör, men då handlar det ofta om andra i relation till oss själva – vad de har sagt till oss, vad de har gjort mot oss. Hon betraktade Jamie som rörde sig i sömnen. ”Jamie”, viskade hon. Hon hade inte tänkt göra det, men gjorde det ändå. Hon sade hans namn som om hon ville få bekräftat att han fanns. När vi namnger saker blir de mera verkliga. Han rörde sig igen. Sitt eget namn är det enda en människa hör även under sömnen. ”Mm …”, muttrade han dåsigt. ”Är du vaken?” viskade Isabel. ”Ja, nu är jag det …”, svarade han men blundade fortfarande. ”Förlåt”, sade hon. ”Jag ska inte prata mer med dig.” Han sträckte ut handen. Månen var till tre fjärdedelar full och en smal strimma av ljus kom in genom glipan i gardinerna. Hon måste byta dem. Grace, hushållerskan, hade tjatat om det i åratal. ”De där gardinerna är urgamla, Isabel, och fodret är murket.” Hon betraktade Jamie i månskenet – den silverglänsande huden. Hon tog hans hand i sin och höll den lätt. Hon var gråtfärdig av lycka, men om han hörde henne gråta glädje­ tårar skulle han bli klarvaken och tro att något var på tok. Män förstod i allmänhet inte att man kunde gråta av lycka, så som kvinnor gör. Det finns så många olika sorters tårar. Jag ska inte tänka, tänkte hon, vilket ofelbart fungerade, och hon gled in i sömnen medan hon höll Jamie i handen. När hon vaknade till Charlies joller i rummet intill, märkte hon att hon förunderligt nog fortfarande höll Jamie i handen, såsom älskande ibland upptäcker att de har klängt sig fast vid 12

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 12

11-04-28 09.37.20


tacksamhetens bortglömda konst

varandra under natten och ligger kvar så i det oskuldsfulla morgonljuset. Det var fredag, en dag som Isabel alltid hade tyckt mycket om, även om lördagen var hennes älsklingsdag. Hon hade samma känsla inför måndagen som de allra flesta. Det var en dag som hon aldrig hört någon försvara, även om det säkert fanns människor som tyckte om den. För arbetsnarkomaner var måndagen kanske berusande med sitt löfte om en obruten arbetsvecka, medan andra, enligt vad hon erfarit, brukade tycka bäst om fredagar eller lördagar. I hennes fall förhöjdes känslan för fredagen ytterligare av att Jamie brukade vara ledig då. Det innebar att de kunde göra saker tillsammans, ta med sig Charlie på en utflykt någonstans eller att hon kunde utnyttja en del av dagen till att komma ifatt med sådant som hade med Tidskriften att göra medan Jamie roade sonen. Vad hon än bestämde sig för att göra hade hon en skön känsla av att det inte var av tvång. Om hon arbetade en fredag gjorde hon det frivilligt och inte därför att hon var tvungen. Och om hon tog med sig Charlie någonstans gjorde hon det också för att hon själv hade lust med det. Jamie blev ibland ombedd att rycka in en fredagkväll om de behövde en fagottist i kammarorkestern. Ibland kanske han också behövdes någon fredag vid en inspelning – kanske en inspelning av filmmusik – men det hände inte särskilt ofta. Fredagarna var så gott som lediga ända sedan han slutat ta elever den dagen. Musiklektionerna var hans levebröd. Han undervisade deltid i musik vid Edinburgh Academy, en skola på stadens norra sida, och tog även emot elever i bostaden runt hörnet på Saxe-Coburg Street. För tillfället, hade han berättat för Isabel, var eleverna inte särskilt duktiga, men en eller ett par av dem skulle nog kunna bli skickliga musiker 13

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 13

11-04-28 09.37.20


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

om de ansträngde sig. Men de övade inte trots att han uppmanat dem att göra det i deras skal- och övningshäften. ”Charlie kommer naturligtvis att öva flitigt”, sade Isabel. ”När han börjar spela … ” Hon tittade på Jamie. Han hade en gång sagt något om en miniatyrfagott – en så kallad tenor­ fagott. Av någon anledning kunde hon inte föreställa sig en förkortad fagott med miniatyrklaffar och förminskade finger­ hål som Charlie skulle spela på i sin skotskrutiga lekdräkt. Jamie uppfattade hennes tvekan som ett tecken på att det var hans uppgift att bestämma vilket instrument Charlie skulle lära sig traktera. ”Fiol”, sade han. ”Vi kan väl börja med att låta honom lära sig spela ett stråkinstrument. De klarar ändå inte av blåsinstrument förrän de är mycket äldre. Antagligen tidigast i nioårsåldern. Dessförinnan har de inte tillräckligt starka lungor och kan lätt skada läpparna. Läppmusklerna är ännu inte färdigbildade.” Hon log vid tanken på Charlie med sina outvecklade läppar och en fiol. Han skulle nog försöka äta upp den om hon gav den till honom nu. De kunde börja när han var tre, vilket inte skulle dröja så länge till. Och efter fiolen, i tioårsåldern när han var gammal nog, kunde han lära sig spela säckpipa och börja med en melodipipa innan han övergick till ett fullset med bordunpipor i ebenholts och åstadkom det klagande urtidsljud som fick det att gå kalla kårar längs rygg­ raden. Lille Charlie skulle ha på sig MacPhersonrutig kilt igen och spela säckpipa. Lille älskade Charlie! Den fredagen hade Jamie inga åtaganden. Isabel tänkte passa på att jobba lite på morgonen och föreslog att de skulle gå till stan och äta lunch tillsammans. Hon hade egentligen bestämt träff med sin revisor, men hade skjutit på det. Han hade ringt och erbjudit sig att komma hem till henne om hon inte ville 14

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 14

11-04-28 09.37.20


tacksamhetens bortglömda konst

komma till honom. Hon hade lite skuldkänslor för det, eftersom han var en så vänlig man och gjorde ett så tålmodigt intryck. ”Jag kan inte göra så mycket mer med siffrorna jag har fått, Isabel”, sade han. ”Jag kan ju inte fabricera. Vi arbetar inte så.” Hon undrade om han antydde att hon tänkt göra det. Hon hade lovat ge honom det han bett om och hade plikttroget lagt alla tryckerisedlar och portokvitton för Tidskriften i en mapp … tills hon på något sätt lyckats glömma bort det. Så hon hade rusat runt och hittat några saknade kvitton, men hade en känsla av att det inte var alla. ”Jag måste träffa Ronnie”, sade hon till Jamie. ”Jag måste ge honom en del papper. Det tar inte lång stund. Sedan kan vi gå till Glass and Thompson och äta lunch. Charlie gillar deras quiche.” Han hade varit mycket förtjust i den sist de var där, även om det mesta hade hamnat på golvet. Föräldrarna hade till sin förvåning upptäckt att Charlie hade sofistikerad smak. Han älskade oliver och viftade ivrigt så fort han fick syn på vaktelägg. Det var nästan en parodi på ett privilegierat barns matvanor, och Isabel var lite generad vid tanken. Hon mindes inte att hon hade gett honom hans första oliv – det skulle aldrig ha fallit henne in att göra det. Var det Jamie? Och vaktelägg? Vad skulle det bli härnäst? Ostron? Det var Jamie, kom hon fram till. Han hade en tendens att ge Charlie samma mat som de själva åt, och Charlie vägrade aldrig äta något som hans pappa gav honom. Jamie uppskattade förslaget. Isabel kunde börja jobba tidigt med sitt, medan Jamie tog med sig Charlie i joggingvagnen ner till kanalen för att samtidigt kunna springa. Sedan kunde Charlie sova middag och vara utsövd och på gott humör när de skulle ut på stan. De åt frukost tillsammans. Jamie, som inte gärna åt särskilt mycket före löprundan, drack en kopp kaffe med mjölk och åt 15

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 15

11-04-28 09.37.20


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

en skiva rostat bröd med Marmite. Charlie åt betydligt mer: en liten förpackning jordgubbsyoghurt, ett mosat, kokt ägg på stavar av rostat bröd och en urkärnad oliv skuren i fyra bitar. Grace kom innan de hade gått ifrån bordet. Hon pysslade med Charlie som ivrigt viftade med armarna och tydligt visade sin förtjusning. ”Är du så glad åt att se mig”, kuttrade Grace och hängde upp sin tygkasse på kroken på baksidan av köksdörren. ”Det är klart att du är, min skatt. Men vad ger de dig att äta? En oliv. Barn tycker väl inte om oliver.” Isabel gav Jamie en hastig blick. Han log och tittade bort. Meningsskiljaktigheter mellan Isabel och Grace var inte hans problem, och han försökte hålla sig utanför. I sitt stilla sinne höll han med Isabel som visste att han stod på hennes sida, men båda insåg att det inte var lönt att säga något. ”En del barn tycker om oliver”, sade Isabel. ”Till exempel den här lille killen.” Grace låtsades inte höra. Hon fortsatte att prata med Charlie: ”Nästa gång blir det väl vaktelägg. Herregud! Och rysk kaviar.” ”Barn tycker om allt möjligt”, sade Isabel. ”De är ju små människor och människor har olika smak och trosuppfattning.” Anspelningen på trosuppfattningar bara halkade ur henne. Hon hade inte tänkt säga det, men tyckte att det var en bra avrundning på samtalet. Det kunde nog uppfattas som en provokation, tänkte Jamie och tittade oroligt på Isabel. Veckan förut hade de båda kvinnorna diskuterat feng shui. Grace pratade entusiastiskt om chi-energier, medan Isabel uttryckte åsikten att de helt enkelt inte existerade. I så fall borde vi väl kunna upptäcka dem med hjälp av något slags elektronisk apparatur, sade Isabel. Det var detta anspelningen på olika övertygelser handlade om, tänkte Jamie. Diskussioner16

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 16

11-04-28 09.37.20


tacksamhetens bortglömda konst

na om oliver och chi-energier var tätt sammanflätade. Grace hade stått på sig under diskussionen. ”Det finns så mycket som vi inte kan se”, sade hon. ”Den där lilla partikeln som de försöker hitta. Higgsbison eller vad den nu heter.” ”Higgsboson”, insköt Jamie. ”Higgsbosonen är ett slags …” ”Boson”, sade Isabel. ”Jag såg förresten professor Higgs häromdagen. Han promenerade längs Heriot Row och tittade ner i marken.” ”Där hittar han inga bosoner”, sade Grace. ”Han tittade nog inte efter sådana heller”, sade Jamie. ”De finns bara inom matematiken. Det är en teori.” Diskussionen om osynliga krafter fortsatte några minuter, men frågan förblev olöst. Båda sidor var övertygade om att de hade rätt och hade gått segrande ur striden. Diskussionen om konstiga trosuppfattningar hotade nu att blossa upp på nytt, vilket Jamie inte tyckte var någon vidare bra idé. Lyckligtvis tog Grace ingen notis om kommentaren och bytte samtalsämne. Där stod en massa disk som skulle ställas in i diskmaskinen och ville Isabel att hon skulle ta hand om Charlies kläder nu eller senare? Och så var det dammsugaren som hade slutat fungera dagen förut. Hade Isabel ringt om den som hon lovat? ”Jag ska göra det”, sade Isabel. ”Idag. Jag lovar. Jag skriver upp det på min lista.” Grace nickade och tog itu med sina sysslor. ”Vaktelägg”, viskade Jamie. ”Hon ogillar verkligen hans smak för lyx.” Isabel nickade. ”Fast det är ju faktiskt otroligt”, sade hon. ”Vad är det för ett barn vi har skapat, Jamie? Som gillar vaktel­ ägg!” Han log. Han älskade Isabel. Han älskade Charlie. Grace också, på sätt och vis. Det var perfekt väder ute, en underbar sommarmorgon, och han kände bara kärlek till allt och alla. 17

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 17

11-04-28 09.37.20


2 F

rån fönstret i arbetsrummet betraktade Isabel Jamie och Charlie som försvann längs gatan. Hon vinkade, men Jamie tittade åt ett annat håll och såg henne inte. Hon kände sig alltid så stolt när hon såg de båda tillsammans. Förr tyckte hon att hennes största bedrift i livet var Tidskriften eller möjligen doktorsgraden. Men nu tänkte hon inte så längre – nu tyckte hon att det viktigaste hon hade åstadkommit var denna nya individ med sin uppsättning möjligheter. Hon hade varit med om att sätta detta allt envisare lilla energiknippe, denna lilla olivätande person, till världen. Hon hade skapat honom. Dessutom hade hon sett till att Charlie fick en bra pappa – det kunde hon också vara stolt över. Jamie hade god hand med barn, men var för blygsam för att göra så stort väsen av sin förmåga. Isabel hörde det från elevernas föräldrar. ”Förr övade min son aldrig på oboen”, sade en mamma. ”Aldrig. Alla dessa pengar vi lade ut på instrumentet – tre tusen pund, fattar du – och så övade den lille jäveln aldrig. Du vet hurdana de är i den åldern. Men så fick Jamie hand om honom 18

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 18

11-04-28 09.37.20


tacksamhetens bortglömda konst

och allting vände. Han inspirerade honom helt enkelt och gjorde att han blev mera motiverad.” Isabel vidarebefordrade komplimangen men Jamie var anspråkslös. ”Jo, vi är nog på väg någonstans med honom.” Han hade god hand med Charlie – det hade hon märkt redan första gången han höll honom på Förlossningen. När sjuksköterskan räckte honom hans förstfödde insvept i en hand­duk såg Isabel att han fick tårar i ögonen, och då visste hon. Det var en tanke som flög genom hennes huvud, och under smärtlindringens kvardröjande eufori fick hon en av sina vanliga märkliga funderingar. Den här gången tänkte hon på handduken som Charlie var insvept i. Förr i tiden lindade man spädbarnen med tygremsor för att hindra dem från att röra sig. Hon var tacksam över att Charlie inte behövde bli lindad. Han hade inte kommit till världen för att upptäcka att han inte fick röra sig, inte hade någon rörelsefrihet. Hon hoppades att lille Charlie skulle kunna sparka med benen och leva i frihet. Hon gick in i arbetsrummet och tittade på alla böcker och papper. Rummet låg på den sidan av huset som inte fick någon sol förrän ett stycke in på förmiddagen, men redan vid den här tiden släppte de stora fönstren in en hel del ljus. När hon såg ut över rummet tyckte hon att scenen påminde om ett motiv till en tavla av någon av de holländska 1600-talsmålarna och kunde heta Studerkammare med böcker. De var förtjusta i sådana rum och tyckte om stillheten i själva luften hos dessa platser. Vermeer kunde ha målat det här rummet eller de Hoogh, och infogat en kvinnogestalt som handarbetade eller spelade luta – en sådan där stilla vardagsscen som de var så skickliga i att måla. Och konstnären skulle, så som de holländska målarna ofta gjorde, betrakta en plats bortom rummet – i det här fallet gräsmattan utanför fönstret kantad av rhododendron och azaleor – ett slags rum i trädgården. 19

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 19

11-04-28 09.37.20


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

Någon hade sagt – hon hade glömt vem eller om hon hade läst det någonstans – att det väsentliga i en lyckad målning av det här slaget är känslan av att något just håller på att hända. Vad är det som håller på att hända här? Isabels blick vandrade till brevhögen på skrivbordet, som Grace kanske lagt dit dagen förut. Den vittnade om en början på något – kanhända en brevväxling. Någon skulle komma in i rummet, ta hand om breven, gå sin väg och stillheten skulle återvända. Hon suckade. Hon hade kunnat gå till kanalen med Jamie och uppleva Charlies förtjusning i ankorna. Han tjöt av glädje och viftade ivrigt så fort han fick syn på dem. Han älskade att se dem simma efter brödbitarna som Jamie kastade i åt dem. Det skulle komma en tid – och det skulle nog inte dröja så länge befarade hon – då ankorna inte längre roade Charlie på samma sätt. Tanken på att han snart skulle bli stor gjorde henne vemodig. Alla föräldrar tyckte att deras barn blev stora alldeles för fort. Isabel hade redan svårt för att komma ihåg hur han var som liten baby. Hon mindes doften naturligtvis, den speciella babydoften – en blandning av djurisk värme, mjölk och filt, som så snabbt ersattes av en annan doft hos det lite större barnet, som var lika individuell och odefinierbar men inte alls densamma. Hon gick fram till skrivbordet och tände lampan. Det låg minst tio brev i högen – och fyra av dem såg ut att vara manus. Isabel ville att författarna skulle leverera sina artiklar till Tidskriften på papper, vilket ledde till knorranden från åtminstone en del potentiella medverkande. ”Har ni inte hört talas om att det går att skicka manus i elektronisk form?” skrev en filosofiprofessor från ett college i Mellanvästern i USA. ”Det borde ni också godta. Det gör alla.” Hon hade skrivit tillbaka och förklarat att hon inte hade någon lust att läsa på skärmen – vilket han borde vara tacksam för. ”Jag äg20

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 20

11-04-28 09.37.20


tacksamhetens bortglömda konst

nar betydligt mer uppmärksamhet åt ett pappersmanus”, skrev hon. ”Det har en annan tyngd. Det borde väl författar­ na uppskatta.” Ett par dagar senare kom svaret. ”Ni kan ju skriva ut texterna”, skrev han. ”Eller hur?” Och så hade han avslutat med en blinkande smiley. Isabel kunde ha låtit det vara med detta, men bestämde sig för att göra ett undantag utan att kunna förklara varför. Efter att ha bestämt sig sökte hon efter en anledning till sitt beslut. Hon föreställde sig att professorn i Iowa var omgiven av ett hav av majsfält och förstaårsstudenter, och att han väntade på ett meddelande från en plats bortom sin egen världs väldiga horisont. ”Förlåt att jag återkommer till er om detta”, skrev hon, ”men det kostar faktiskt pengar att skriva ut och tar som ni säkert förstår också min dyrbara tid i anspråk. Men efter­som det betyder så mycket för er, får ni gärna skicka er artikel i elektronisk form så ska jag skriva ut den.” Det kom inget svar och någon vecka senare skrev Isabel och undrade om artikeln möjligen hade kommit bort i cyberrymden. Den här gången fick hon svar: ”Jag är ledsen – men artikeln är ännu inte skriven. Den blir antagligen klar någon gång nästa år.” Hon log. Hela resonemanget var hypotetiskt. Hon skrev tillbaka – ett riktigt brev – och sade: ”Jag hoppas att vi får något från er så småningom, men vill inte stressa er. Sommaren är kanske en bra tid att sitta och skriva när studenterna har åkt hem. Till dess förblir jag er förhoppningsfulla Isabel Dalhousie.” Hon vek ihop brevet och adresserade det. Varför brydde hon sig? Det var en meningslös brevväxling med en man som hon varken kände eller trodde att hon någonsin skulle träffa, men en kort tid hade de umgåtts per brev. Behandla alla du möter som om det vore deras sista dag i livet och som om du visste om det men inte de. Hon mindes rådet som hon hade fått av sin heliga, amerikanska moder, som 21

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 21

11-04-28 09.37.20


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

hon kallade henne. Det var ett gott råd – kanhända lite naivt uttryckt, men ganska tänkvärt. Minnena kom tillbaka. Hon hade varit i Iowa, men glömt alltsammans. För många år sedan, under sin tid som stipendiat i Washington, blev hon inbjuden till en konferens i en collegestad i Iowa, och en ung forskarassistent visade henne och ett par andra personer stadens omgivningar. Ja, nu mindes hon. Han hade pekat ut ett stort hus vid floden, där en av medlemmarna i en stor filantropisk släkt hade bott. ”Det var där miss Ellie bodde”, sade han, ”och hon trodde fullt och fast på älvor.” Och så tittade han tankfullt på Isabel som frapperades av tanken att någon trodde på sagoväsen. Tänk att bo i ett hus vid en flod och helt och fullt tro på älvor! Hon mindes inte vad mannen hette som visat henne runt, men det kom för henne att det var samma person som tyckt att de inte var främlingar för varandra – inte egentligen – och som slumpen vid två tillfällen hade sammanfört henne med. Men ännu intressantare var att hon hade bestämt sig för att göra ett undantag i hans fall och erbjudit sig att skriva ut hans artikel. Hon hade trott att han på något vis var isolerad där borta i Mellanvästern, där allt måste gå så snabbt, men nu visste hon att det inte var så. Hon hade förmåtts att göra det därför att hennes undermedvetna mindes att de hade träffats, även om hon inte längre kom ihåg det på det medvetna planet. Hon kände honom fast hon inte visste om det. Hon hade slagit sig ner vid skrivbordet och började ta itu med breven. I vanliga fall brukade hon besvara de intressantaste först och lämna de triviala breven och räkningarna till sist. Men idag tänkte hon vara klok och förståndig och ta dem i den ordning de låg. Lunch med Jamie och Charlie var belöningen. Om hon öppnade elräkningen först berodde det på att den låg överst i brevhögen. 22

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 22

11-04-28 09.37.20


tacksamhetens bortglömda konst

Nästa brev var från tryckeriet som ställde en teknisk fråga om papperskvaliteten. De hade skaffat förstklassigt finskt papper och kunde lägga undan en del åt Isabel om hon ville det. De skickade med ett prov. Erbjudandet påminde henne om hennes förekommande slaktare, som då och då brukade ta fram något han lagt undan åt henne under disken – någon extra fin bit som han trodde att hon skulle uppskatta. Små vänskapliga gester som förenade kund och butiksinnehavare. Hon tittade på papperet och höll upp det mot ljuset. Hon gnuggade det mellan fingrarna och funderade över var det hade kommit ifrån, någonstans från de milsvida skogarna där … the ports have names for the sea. Hon kom att tänka på strofen av Auden och hur ett korrekturfel kan ge en särskild skönhet åt en rad. Auden hade skrivit poets som bär namn som minner om havet och syftade på Island snarare än på Finland. Men på tryckeriet läste man fel och poets blev ports. Det var ett kreativt missförstånd som fördjupade tanken bakom strofen, tyckte Isabel. En del av våra misstag leder till sådant. Isabel lade elräkningen åt sidan, vilket inte var detsamma som att betala den, tänkte hon för sig själv. Och hon tog fram checkhäftet som hon förvarade i översta skrivbordslådan och skrev ut en check på den erforderliga summan. Den visade sig vara en uppskattning baserad på vad elbolaget ansåg att ett hushåll av hennes storlek förbrukade. Det var inte samma sak som den faktiska förbrukningen. Hon hade ju kunnat drabbas av överdriven sparsamhet. Eller motsatsen. Hon kunde kanske ha slagit sig på cannabisodling och använt en massa el för att driva upp plantorna. Det förekom tydligen, men inte i Edinburgh, inte på den här trädkantade gatan … som skulle vara den perfekta täckmanteln för en sådan odling, eller för penningförfalskning eller för vad som helst egentligen. 23

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 23

11-04-28 09.37.20


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

Tidningarna skulle gotta sig åt ett sådant avslöjande om huset där Tidskriften för praktiskt tillämpad etik kom till. Skurkar måste ju bo någonstans och även den till synes mest oskuldsfulla förort kunde ha sådana överraskningar i beredskap. De som var så tysta och hänsynsfulla, säger en av gran­ narna. Eller Vem hade kunnat ana att han varit diktator? Hon stoppade checken i ett kuvert och lade det åt sidan. Inte detsamma som att posta den, tänkte hon och satte på ett frimärke. Och nästa brev: ett ganska alldagligt kuvert med hennes namn på en påklistrad etikett. Miss Isabel Dalhousie, Tidskriften för praktiskt tillämpad etik. Det var flera saker som fick henne att stanna upp. För det första titulerades hon ”miss”, vilket numera hade en ålderdomlig klang i professionella sammanhang. De flesta som skrev till henne i hennes egenskap av redaktör kallade henne ”Ms”, eller om de kände till att hon doktorerat skrev de doktor Dalhousie, vilket hon aldrig riktigt vant sig vid. Problemet med det var att hon kom att tänka på sin farbror. Han var en gång i tiden en ansedd läkare, en så passande och ordentlig doktor Dalhousie – distriktsläkare i East Lothian, gemytlig, mycket omtyckt och lite farbroderlig mot sina patienter – att hon inte tyckte att det kunde finnas mer än en doktor Dalhousie. Den här brevskrivaren hade emellertid skrivit ”miss”, vilket kanske var ett budskap, ett försök att sätta henne på plats. Och den emfas med vilken ordet redaktör var skrivet i kraftiga bokstäver tydde återigen på en baktanke – kanske var det en pik. Eller var det som hon inbillade sig? Isabel tänkte ett ögonblick på hur en paranoiker betraktade sin post och säkert letade efter tecken på eventuella förolämpningar eller dolda budskap. Det var löjligt, absurt … Men när hon öppnade kuvertet såg hon genast brevhuvudet: Professor Christopher Dove, Chair, Western Thought. Hon fläm24

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 24

11-04-28 09.37.20


tacksamhetens bortglömda konst

tade till. Hur kunde någon, ens en person som Dove, hävda att han hade en professur i västerländskt tänkande? Där stod även adressen och telefonnumret, som om en så betydande intellektuell rörelse påstod att den alltid var tillgänglig och vid behov kunde kontaktas per telefon eller post, en för­säkran om den västerländska filosofiska traditionens fortlevnad. Hon läste brevet först en gång och sedan en gång till. Så reste hon sig. Detta var ungefär vad hon förväntat sig av Dove. Hon hade inte trott att han skulle låta saker och ting bero efter sin synnerligen välförtjänta uppsägning efter sin korta tid som redaktör för Tidskriften. Det var straffet för kuppen, som hon betraktade det. Och nu hade han kommit fram ur sitt gömställe. Och med all den illa dolda tillfredsställelsen hos någon som länge väntat på rätt tillfälle och äntligen hittat det, hade han skridit till handling. Isabel lade tillbaka brevet på bordet. Det fanns en tid då hon skulle ha grubblat över det och inte kunnat tänka på något annat än det som stod i brevet. Så var det inte längre tack vare Charlie, som märkligt nog hade befriat henne från det. Charlie hade lärt henne att tänka på mer än en sak åt gången, vilket små barn oundvikligen lär sina mödrar. Nu funderade hon på vad hon skulle ge Charlie till middag och på att han nog redan vuxit ur sina skor och behövde nya. Hon tänkte hellre på det än på Dove, vars skor, kom hon plötsligt ihåg, var gröna. Det var en märklig sak att minnas, men bilden av förra gången hon hade träffat Dove, i Edinburgh, och han kommit hem till henne iförd gröna skor återkom. Var det en ny försiktighetsåtgärd som hon måste foga till sin lista över irrationella omdömen som styr våra liv, trots att vi vet att de är obefogade: att män i gröna skor inte är att lita på? Det var naturligtvis nonsens – fullt resonabla, pålitliga män hade gröna skor, män som … Nej, hon kände ingen som hade gröna 25

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 25

11-04-28 09.37.21


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

boots förutom Dove. Men så mindes hon: Charlie hade ju ett par små gröna skor som han hade fått av Grace. Nåja, nästa par fick bli röda. ”Nej”, sade revisorn, ”det här duger absolut inte.” Han såg förebrående på Isabel ovanför halvmåneglasögonen och tittade sedan hastigt på Jamie som lutade sig ner över Charlies vagn och kittlade den lille gossens handflata. Det här var starka ord för att komma från revisorn, som annars var en lågmäld man. ”Jag vet, Ronnie”, sade Isabel. ”Det är bara det att pappers­ arbete …” Ronnie avbröt henne. ”Det är inget pappersarbete längre, Isabel. Bara ett enkelt kalkylblad. Det är inte svårt. Kanske Jamie kan …” ”Jamie är inte bra på datorer”, sade Isabel. Ronnie såg tvivlande ut. ”Nuförtiden kan vem som helst …” ”Jag kan visst klara det”, sade Isabel bestämt. ”Det finns väl manualer, eller?” Ronnie suckade. ”Ja, det gör det. Och om du bara för in alla poster på kalkylbladet efterhand som de kommer in – eller betalas ut – sköter programmet jobbet. Det är mycket enkelt.” Han tog av sig glasögonen och putsade dem med en näsduk. ”Du skulle kunna upprätthålla en löpande balans.” ”Löpande balans?” Han satte på sig glasögonen igen. ”Ja, det vore en möjlighet.” Isabel försökte låta bli att le. Det fanns något längtansfullt i rösten när han pratade om löpande balans – som när en beduin pratar om en oas i öknen eller en skeppsbruten om fast mark under fötterna. Hon bestämde sig. Hon skulle göra som 26

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 26

11-04-28 09.37.21


tacksamhetens bortglömda konst

Ronnie föreslog; åtminstone försöka. ”Då ska jag göra det”, sade hon. ”Jag ska börja med kalkylblad.” ”Från och med nu?” frågade Ronnie. ”Ja, från och med nu”, bekräftade Isabel. De lämnade revisionsbyrån och började gå nerför backen till övre delen av Dundas Street. ”Du avgav ett löfte där borta”, sade Jamie när de gick förbi Queen Street Gardens. ”Titta, Charlie. Träd. Ser du träden?” Charlie tittade och jollrade – han såg bara grönt och löv som rörde sig och det blå ovanför – den höga blå himlen i hans lilla hörn av världen, hans lilla del av Skottland. ”Jag vet”, sade Isabel. ”Det är som att lova tandläkaren att använda tandtråd.” Jamie gillade inte jämförelsen. ”Du borde ta det på allvar”, sade han. ”Ronnie vill ju bara hjälpa till. Och han måste ha bokföringen klar åt skattemyndigheten. Han ska ju underteckna med sitt namn.” Isabel nickade. Hon tog det på allvar och menade vad hon sade till Ronnie. Hon tänkte skapa ett kalkylblad och försöka hålla sig till det. Hon var lite irriterad över att Jamie trodde att hon hade slarvat när hans egen bokföring, om den alls existerade, antagligen inte var mycket bättre. ”Du använder väl kalkylblad?” sade hon. Han var på väg att säga något men tvekade. ”Inte?” envisades hon. ”Det är skillnad”, sade Jamie. ”Jag har ingen … Jag har inga tillgångar.” Hon stirrade rakt framför sig. Hon ångrade sin kommentar och vände sig till honom för att säga förlåt. Han tittade på henne och log. ”Vilket fånigt samtal”, sade han. Hon var lättad. ”Ja, eller hur? Man borde aldrig låta kalkyl­ blad komma mellan sig och sina …” 27

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 27

11-04-28 09.37.21


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

”Vänner”, skyndade han sig att fylla i. ”Just det.” Han var förstås mer än en vän, men hon använde inte ordet älskling till eller om honom. Sin respektive, tänkte hon och log, men vad kallade man människor som inte betydde något särskilt för en. På tonårsslang sade man randoms om människor man egentligen inte känner. Eddie, Isabels brorsdotter Cats unge butiksbiträde hade använt uttrycket för att beskriva de andra gästerna på en fest han varit på. ”Jag kände ingen där”, sade han. ”Stället var fullt av randoms.” ”Randoms?” sade Isabel. ”Just det”, sade Eddie. ”Bara randoms. Vem skulle jag prata med? Så jag gick.” ”Kunde du inte prata med några randoms?” Han såg roat på henne. Man pratar inte med randoms. De korsade Heriot Row. ”Det där är Robert Louis Stevensons hus”, sade Jamie och pekade på ett av de eleganta georgianska radhusen längs gatans norra sida. ”Jag var på fest där en gång tillsammans med …” Han hejdade sig och Isabel visste vad han hade tänkt säga. ”Med Cat”, sufflerade hon. ”Ja, med Cat.” ”Jag hoppas att hon hade trevligt.” Han skakade på huvudet. ”Nej, det hade hon inte. Vi grälade.” Det var säkert inte hans fel, tänkte Isabel. Men det sade hon inte. Istället sade hon något om Queen Street Gardens, som Stevenson måste ha sett från sitt fönster, och att man aldrig såg någon där, utom möjligen spöken. De gick in på Glass and Thompson, som var bådas favoritlunchställe, och lämnade sittvagnen utanför. Charlie var klarvaken och såg sig intresserat om. Han gillade alla färg28

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 28

11-04-28 09.37.21


tacksamhetens bortglömda konst

glada förpackningar med olivoljor och pasta som fyllde hyllorna på ena väggen av kaféet. Han tyckte om färg och rörelse och viftade uppskattande med armarna i en önskan att famna allt han såg omkring sig. Det var strax före lunchrusningen och det fanns flera lediga bord längre in i kaféet. Medan Isabel satte sig och tog Charlie i knäet gick Jamie fram till disken och beställde mozzarellasallad åt sig och Isabel och en bit quiche åt Charlie. I skylten under disken såg han en skål med oliver och bad att även få några sådana som lite extra godis till Charlie. De var stora och behövde kärnas ur, vilket skulle göra honom ännu mera förtjust. Maten kom snabbt. Charlie såg oliverna på långt håll eller kände kanske lukten av dem eftersom han började jollra förväntansfullt redan innan de kom på bordet. ”Han har ett sjätte sinne när det gäller oliver”, sade Isabel. ”En intuitiv känsla för oliver.” Jamie skrattade. Han tog en oliv från tallriken och kärnade ur den med kniven. Det föll en liten droppe olja från hans fingrar. Charlie iakttog honom intensivt. ”Oliv”, sade Charlie. Jamie tappade kniven som föll ner på tallriken med ett klirr. Isabel gapade ordlöst och tog tag i Jamies arm. ”Hörde du?” Jamie såg på Charlie med ett strålande leende. ”Oliv, Charlie?” Charlie tittade hastigt på sin pappa och flyttade sedan blicken tillbaka till olivbitarna på tallriken. ”Oliv”, sade han igen. Det gick inte att ta miste på. ”Äntligen”, sade Isabel och lutade sig ner och kysste Charlie på pannan. ”Du pratade, älskling. Du pratade!” De hade väntat på att Charlie skulle säga något. Trots att de 29

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 29

11-04-28 09.37.21


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

hade blivit försäkrade om att Charlies tal fortfarande befann sig inom gränsen för det normala, även om det var lite sent att ännu inte ha börjat prata vid arton månaders ålder, var de oroliga. Hans jollrande var uttrycksfullt, men de väntade otåligt på att få höra honom säga mamma eller pappa. Att oliv blev hans första ord kom som en överraskning, men var välkommet. Jamie log nöjt. ”Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli oliv”, sade han. ”Vilken duktig liten kille.” De försökte lirka ur honom fler ord men Charlie, som var fullt upptagen av den stora oliven som Jamie givit honom, hade ingen lust att prata mer. ”Han behöver inte säga oliv fler gånger”, sade Jamie. ”Han har redan fått det han vill ha.” ”Jag vill inte vara någon glädjedödare”, sade Isabel, ”men jag fick en ganska obehaglig överraskning med posten i morse.” Jamie höjde på ögonbrynen. ”En räkning?” ”Ja, det kom två stycken. En för mycket mera el än vi antagligen har förbrukat, men allt det kommer att rätta till sig. Nej, ett brev som har med Tidskriften att göra.” Jamie såg allvarlig ut. Han tyckte om att läsa Tidskriften eller de delar som gick att läsa, och han var stolt över att Isabel ägde den men samtidigt bekymrad för att den var en börda för henne. Isabel oroade sig för Tidskriften – det förstod han genom att hon då och då muttrade i sömnen – fragment av oroliga drömmar: revision, korrektur, deadline, ord som åtminstone delvis vittnade om vad som rörde sig i hennes undermedvetna. Han betraktade Tidskriften som ett slags närvaro i huset, ungefär som ett krävande husdjur som måste ha mat och motion och alltid orsakade svåra dilemman. Till skillnad från Isabels arbete verkade Jamies yrkesliv så enkelt. Han undervisade sina elever, spelade den musik som dirigen30

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 30

11-04-28 09.37.21


tacksamhetens bortglömda konst

ten satte framför honom, och när han lagt tillbaka fagotten i fodralet kunde han sluta tänka på den. ”Du oroar dig för mycket”, sade han. ”Alltid är det något, eller hur?” Hon tog en liten bit quiche och gav den till Charlie som undersökte den så att ögonen gick i kors. Han letade efter oliver. ”Kanske det. Men det är ett jobb som aldrig verkar bli färdigt. Så fort ett nummer gått till tryckeriet är det dags att börja tänka på nästa – och nästa igen. Det är lite av ett sisyfosarbete – man baxar stenblocket uppför kullen och så får man baxa upp det igen när det rullat ner.” Jamie ryckte på axlarna. ”Ja, jag märker det.” Han funderade ett ögonblick. På honom verkade det som om alla jobb var sådana – att de bestod av upprepningar. Han kastade en blick på Russell Glass, kaféägaren, som hjälpte några kunder vid disken. Det var likadant för honom. Han serverade en mozzarellasallad, någon åt den och sedan fick han göra en till. Eller om man till exempel var domare: man dömde i ett mål, fick det överstökat och hade ett till som väntade. ”Vi är alla som Sisyfos”, sade han. ”Eller hur? Lösningen vore väl att inte låta våra jobb tynga oss för mycket? Sisyfos behövde inte tänka så mycket på det han gjorde – han var bara tvungen att utföra sin syssla.” Isabel skrattade. ”Menar du att Sisyfos kan ha varit lycklig?” ”Ja, varför inte? Det finns gott om människor som har enformiga jobb men som ändå är lyckliga.” Han kom fram till detta spontant och var tvungen att rättfärdiga sin åsikt. ”De är lyckliga över andra saker. Visst kan det väl vara så? De har trista jobb men annat att tänka på.” Jo, det kunde Isabel hålla med om, men hon var ivrig att berätta för honom om Dove. ”Christopher Dove”, sade hon. 31

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 31

11-04-28 09.37.21


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

”Mm.” ”Han har skrivit ett brev till mig. Det slog ner som en bomb.” Jamie såg förskräckt ut. ”Vad skrev …” Han avslutade aldrig frågan. Han märkte att Isabel plötsligt vände sig om och riktade blicken mot ytterdörren. Han följde hennes blick. ”Det är hon”, viskade Isabel. ”Ser du?” Jamie tittade. ”Hon där borta?” Isabel svarade inte. ”Oliv”, sade Charlie plötsligt, klart och tydligt. ”Oliv.”

32

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 32

11-04-28 09.37.21


3 ”M

inty Auchterlonie.” Det sades med lika stor emfas som om Sisyfos själv hade klivit in på kaféet. Jamie var för tillfället distraherad av Charlie som fortsatte att säga oliv, men sedan tittade han bort mot dörren och såg en kvinnogestalt avteckna sig mot ljuset som flödade in genom fönstren på kaféets framsida. Hon bar på ett barn och såg sig om efter ett bord. ”Hon där?” ”Ja”, viskade Isabel. ”Jag är säker på att det är hon.” Hon sänkte rösten ytterligare. Kvinnan, som inte lyckats hitta ett ledigt bord vid fönstret, var på väg in mot den delen där de satt. Jamie iakttog henne. Isabel tittade bort. Han såg att barnet som kvinnan bar på, en pojke, var ungefär i samma ålder som Charlie, kanske något äldre. Han var klädd i en enkel t-shirt med en isbjörn på bröstet och ett par manchesterbyxor. Kvinnan sade något till barnet som nyfiket såg sig om. Isabel lyfte blicken i samma ögonblick som Minty tittade ner. Under ett ögonblick varken rörde sig eller sade någon av dem något. Så log Minty och sade: ”Isabel Dalhousie?” 33

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 33

11-04-28 09.37.21


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

Isabel hade först lust att låtsas som om hon inte kände igen Minty, så som man ibland gör när man vill slippa prata med en ytlig bekantskap – när man inte orkar kallprata eller har bråttom eller när man har glömt vad personen heter. Men det här var inte ett sådant tillfälle så hon sade: ”Minty. Javisst.” Hon såg hur Mintys blick gled över till Jamie – som hon betraktade uppskattande – och slutligen till Charlie. ”Det här är Roderick”, sade Minty. ”Och du har …” ”Charlie”, sade Isabel. ”Och Jamie.” Det blev en olycklig blandning. ”Och det här är Jamie”, kunde hon ha sagt. Men båda var ju hennes fast på olika sätt. Minty log mot Jamie och vände sig sedan åter till Isabel. Hon såg sig om och upptäckte att alla de återstående borden plötsligt blivit upptagna. ”Har ni något emot att jag slår mig ner här?” frågade hon. Isabel kunde inte neka henne det. Men visst hade hon något emot det eftersom hon hade tänkt berätta för Jamie om Doves brev och ville prata med Charlie om oliver. Det var omöjligt nu när Minty och Roderick var där. ”Absolut inte. Slå dig ner här hos oss”, sade Isabel. ”Det skulle vara jättetrevligt.” Och i samma stund som hon sade det tänkte hon på hur ofta vi säger saker och menar tvärtom. Minty hade med sig en bärbar barnstol som hon spände fast vid en ledig stol innan hon placerade Roderick i den. ”Skulle ni kunna hålla ett öga på honom en sekund medan jag beställer?” När Minty gick fram till disken, viskade Isabel till Jamie: ”Kommer du ihåg henne?” Han kastade en blick bort mot Minty som var elegant klädd och betjänades av den unge servitören. ”Hon som berättade om den där mannen? För ganska längesedan?” 34

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 34

11-04-28 09.37.21


tacksamhetens bortglömda konst

”Just det”, sade Isabel. ”Jag trodde att det var hon som sysslade med den där insideraffären, men det var egentligen …” ”Han? Mannen?” ”Ja.” ”Så hon hjälpte dig?” Isabel nickade. ”Men jag visste aldrig riktigt var jag hade henne.” Minty, som gjort sin beställning, kom tillbaka till bordet. ”Roderick gillar sötsaker”, sade hon. ”Jag försöker bromsa honom, men han tycker att han har rätt att få något sött om han går ut och äter lunch med mig. Så jag ger tyvärr efter.” ”Med Charlie är det tvärtom”, sade Jamie. ”Han gillar salta saker. Särskilt oliver.” ”Barn är lustiga”, sade Minty. ”Små individer från första början.” Roderick tittade misstänksamt på Charlie, som verkade obekymrad om det andra barnets närvaro. ”Titta”, sade Minty. ”De bekantar sig med varandra.” Roderick lutade sig fram och grabbade tag i Charlies gröna sko och försökte dra den av honom. Charlie, som nätt och jämnt märkte att någon drog honom i benet, tittade undrande på Isabel. ”Han vill bara leka”, sade Minty. Isabel fick behärska sig för att inte visa sin förvåning. Det här var ingen lek. Det här var en alfababy som med våld försökte dra av hennes sons sko. Hon hade lagt märke till den sortens beteende på kyrkans barntimmar dit hon gick med Charlie tre gånger i veckan. Verksamheten höll på i två timmar och ägde rum i en församlingssal i närheten och utmärktes av ovanligt hög ljudnivå. Hon hade märkt att Charlie var tålig och godmodigt stod ut med de jämnårigas knuffar och nappatag. Det var en egenskap han nog ärvt av Jamie, tänkte hon. 35

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 35

11-04-28 09.37.21


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

”Är de inte gulliga!” sade Minty. Det var de inte: Charlie var gullig. Roderick verkade vara lik sin mor. Isabel mindes Minty som en hänsynslös streber i finansvärlden. Sonen var utan tvekan på väg åt samma håll. Det var ingen snäll tanke, tänkte hon och behärskade sig. Roderick hade inte valt sin mamma och förresten var alla barn små psykopater de första åren. Först senare framträdde deras mera sympatiska personlighetsdrag – om de hade några. ”Jag undrar vad de tänker om varandra”, sade Jamie. ”De ser antagligen någon som liknar dem själva.” Roderick som vid det laget hade övergivit försöket att dra av Charlie skorna, hade gripit tag i hans handled och försökte vrida om den. Charlie såg storögt men passivt på. Roderick fick gradvis övertaget och började klösa Charlie. Det blev för mycket. Charlie blev röd i ansiktet och öppnade munnen för att skrika. ”Han kan vara lite hårdhänt ibland”, sade Minty och flyttade undan Roderick. ”Han menar inget illa. Ibland tror jag inte att han vet hur stark han är.” Isabel slätade över angreppet på sin son. ”Ja, se pojkar …”, sade hon. ”Och flickor”, sade Jamie. ”Jag kände en flicka som brukade dra mig i håret när jag var liten.” Minty tittade åter på Jamie och Isabel tänkte: Hon klär av honom med blicken. Men hur skulle det kännas för henne om Jamie återgäldade blicken och flörtade, som en del män gjorde. Men det gjorde han inte. Han tittade bort. Han var van vid det, tänkte hon, och antagligen en smula besvärad av kvinnornas beundrande blickar. Det kunde vara irriterande för dem som ständigt blev utsatta för dem. Huvudena som vändes och de snabba ögonkasten. Förr i tiden uppmuntrades inte kvinnor att öppet visa sitt intresse för män. Men nuför36

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 36

11-04-28 09.37.21


tacksamhetens bortglömda konst

tiden, när manskroppen förekom på affischer och i tidskrifter, fick männen smaka på sin egen medicin. Hon visste förstås vad Minty tänkte. Hon funderade över åldersskillnaden och undrade hur Isabel lyckats få tag i en sådan man. Det roade Isabel. Minty var den typen som kunde vara nedlåtande, men inte i det här avseendet. Hon är avund­sjuk, tänkte Isabel. Minty vände sig till Isabel och sade: ”Det var längesedan eller hur?” ”Ja, det var det”, sade Isabel. ”Och här sitter vi med Roderick och Charlie. Hur är det med Paul?” Minty stelnade till. ”Paul och jag är inte tillsammans längre”, sade hon. ”Jag träffar honom naturligtvis då och då – å yrkets vägnar. Han mår utmärkt.” ”Förlåt”, sade Isabel. ”Jag visste inte …” ”Det kunde ju inte du veta”, sade Minty. ”Jag är gift med Gordon McCaig numera. Han är VD för en whiskyfirma.” ”Jaså”, sade Isabel. Hon påminde sig om att Minty tillhörde en värld där man genast ville veta vad andra sysslade med. Det gjorde inte hon och Jamie. Särskilt inte Jamie. Han var mest intresserad av människors musiksmak. ”Den där mannen”, kunde han säga, ”den där mannen som älskar Wagner. Jag träffade honom idag.” Eller ”Min elev – han som är så förtjust i Chopin – glömde kvar sina fotbollsskor i lägenheten. De var alldeles leriga.” ”Han har en egen blend”, fortsatte Minty. ”En som han tappar själv. The Lochaline.” Isabel visste inte så mycket om whisky – egentligen inte mer än hon hade snappat upp från något enstaka föredrag med gode vännen Charlie MacLean. Hon hade aldrig hört talas om märket Lochaline, som verkade vara ganska okänt och nog inte förtjänade någon bestämd artikel, i alla fall inte 37

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 37

11-04-28 09.37.21


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

ännu. Det skulle dröja. En del whiskysorter fick bestämd artikel som en bekräftelse på hur berömda de var. The Macallan till exempel. I det fallet var bruket berättigat på grund av whiskyns renommé. Samma sak gällde en del skotska klanhövdingar. Det fanns en MacGregor som helt enkelt kallade sig The MacGregor, vilket var enkelt och tydligt men antydde att andra medlemmar av klanen till skillnad mot honom var obestämda. Paul Hogg hade alltså blivit dumpad … nej det borde hon inte förutsätta. Paul Hogg hade mycket väl kunnat dumpa Minty eller de kunde ha varit överens om att dumpa varandra. ”Och du då?” frågade Isabel. ”Jobbar du?” Minty nickade. ”Ganska hårt faktiskt. Idag är jag för ovanlighetens skull ledig.” Hon gjorde en paus. Hon tittade åter på Jamie och Isabel tyckte att svaret verkade vara riktat till honom. ”Jag är VD för en bank. En investmentbank.” Jamie såg imponerad ut eller försökte åtminstone göra det. Isabel förstod att investmentbanker inte sade honom särskilt mycket. Och det gillade hon. Det var inget fel med investmentbanker, men de ägnade sig trots allt åt ocker, och hon var inte säker på att hon skulle vilja leva med en ockrare. En omvänd ockrare skulle naturligtvis vara en annan sak. Hon förebrådde sig genast tanken. Den var omogen, orättvis och framför allt elak. Hon kände flera bankmänniskor och tyckte om dem. Det var en himmelsvid skillnad mellan en ockrare och en hederlig bankman. En ockrare tog ut för hög ränta, medan man på en vanlig bank tog ut … en rimlig ränta. Vi behövde bankmänniskor, och de hade rätt till samma moraliska respekt som alla andra. De flesta gjorde sitt jobb med integritet och omsorg. Det fanns naturligtvis undantag, men det fanns gott om giriga personer även inom andra branscher. Moralfilosofer kunde inte slå sig för bröstet och hävda 38

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 38

11-04-28 09.37.21


tacksamhetens bortglömda konst

att de hade den höga moral som de ägnade så mycket tid och möda åt att identifiera åt andra. Se på Rousseau som var så oförskämd och otacksam mot David Hume trots allt det som Hume gjorde för honom. Se på Schopenhauer som vägrade prata med sin mor i åratal. Och se på mig, tänkte hon, som just har tänkt elaka tankar om en hel yrkeskår … ”Det var inte illa”, sade Isabel. Mintys förtjusning över komplimangen var uppenbar. ”Tack ska du ha”, sade hon. ”Som kvinna har man det inte så lätt. De påstår att det råder jämlikhet mellan könen och att vi spelar på samma planhalva, men männen gör fortfarande upp privata små affärer sinsemellan. De har fortfarande sina egna sammanslutningar …” ”Men kvinnorna då?” frågade Jamie i troskyldig ton. ”Finns det ingen sammanslutning för yrkeskvinnor i Edinburgh? Jag spelade i en kvintett för en sådan en gång – vid en middag. Där var bara kvinnor. Jag var den ende mannen.” Minty skrattade. ”Jodå, det finns det. Det finns faktiskt flera stycken.” ”Så kvinnor håller ihop på samma vis som män.” Jamie hade sinne för rättvisa och inte mycket till övers för tidens hyckleri. Minty var inte beredd att acceptera detta rakt av. ”Vi är tvungna. Vi måste kompensera för orättvisorna i det förflutna.” ”Jag förstår”, sade Jamie och nickade. Minty ansåg uppenbarligen att frågan var utagerad – till hennes fördel. Även om Jamie var ung och snygg, var han trots allt man. Hon vände sig till Isabel och hörde sig för om tidskriften. Isabel förklarade att hon fortfarande var redaktör för den och numera även ägare till den. Minty var väluppfostrad nog att återgälda komplimangen som Isabel hade givit henne. ”Det var inte illa”, sade hon. Minty fick sin mat och de fortsatte med lunchen. Samta39

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 39

11-04-28 09.37.21


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

let flöt på ganska bra och när Minty vid slutet av måltiden föreslog att de skulle byta telefonnummer hade Isabel börjat få en annan uppfattning om henne. ”Roderick ska ha tvåårskalas på söndag”, sade Minty. ”Jag vet att det är kort varsel, men kan du inte ta med dig Charlie och komma? De verkar ju komma bra överens.” Det gör de inte alls, tänkte Isabel, men sade inget. Hon tackade ja och Minty som skulle handla gick sin väg. Jamie verkade lättad när Minty hade gått och sade: ”Vad skrev Dove för något?” Isabel var i andra tankar. Hon tänkte på inbjudan till kalaset. Det skulle bli Charlies första kalas. Skulle det finnas oliver? ”Vadå?” ”Dove. Vad skrev han? Du sa att brevet slog ner som en bomb.” Isabel nickade. ”Han anklagade mig för plagiat”, sade hon. ”Eller för medhjälp till plagiat.” Jamies ögon vidgades. ”Han borde ha stryk”, sade han och skrattade. ”Jag menar inte i bokstavlig bemärkelse. Eller det kanske jag gjorde. Men i så fall menar jag det inte längre. Det bara halkade ur mig.” Isabel försäkrade att hon inte hade tagit honom på orden. ”Alla säger sådant”, sade hon. ”Eller tänker så.” Jamie såg tankfull ut. ”Hämndfantasier. Det var en gång en dirigent – jag hade lust att …” Tankfullheten övergick i ett uttryck av skam. ”Men jag skulle aldrig ha gjort det.” ”Det hoppas jag verkligen inte”, sade Isabel med låtsad stränghet. ”Men det skulle ha känts väldigt skönt”, muttrade Jamie. Lunchen – och alla hans försök att försvara sig mot sin nye kompis Roderick McCaig – hade gjort Charlie alldeles ut40

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 40

11-04-28 09.37.21


tacksamhetens bortglömda konst

mattad. Han satt lugnt i Isabels knä och kämpade förgäves för att hålla ögonen öppna. Han skulle säkert somna på vägen och Jamie lyfte försiktigt ner honom och spände fast honom i vagnen. ”Jag kan ta honom med på en promenad så att han får sova middag”, erbjöd sig Jamie. ”Du kan gå till galleriet. Ska vi ses om en halvtimme?” Isabel antog erbjudandet. The Scottish Gallery, som drevs av hennes gode vän Guy Peploe, låg några dörrar längre bort från Glass and Thompson och hon ville prata med Guy om en auktion som skulle äga rum i London. Isabel uppskattade konst och gjorde enstaka inköp på konstmarknaden – lite diskret och en smula generat. Hon kände på sig att Jamie inte riktigt gillade att hon köpte dyra tavlor och brukade dölja summorna för honom. Enligt hennes sätt att se det var inköpen naturligtvis berättigade. Det var väl mera själviskt att låta pengarna stå på ett bankkonto än att omsätta dem? Människorna hon köpte tavlorna av använde säkert upp pengarna – det var väl därför de sålde dem. Och nog var det väl i allmänhet bättre att låta pengarna cirkulera – vilket väl var meningen med dem? Hon hade försiktigt nämnt detta för Jamie och han hade lyssnat noga. ”Jo, det är det väl”, sade han. ”Men jag förstår mig inte på ekonomi. Om du låter pengarna vara kvar på banken cirkulerar de väl också genom att de lånas ut till andra människor?” ”Men det här är att gå ännu längre”, menade Isabel. ”Jag skänker i princip bort pengarna. Jag får ingen ränta när jag väl har skilts från dem.” Jamie såg allvarlig ut. ”Men du skänker väl inte bort pengarna. Du får ju något i gengäld.” ”Målningarna måste ju hänga någonstans”, svarade Isabel. ”Vad är det för mening om de inte gjorde det?” 41

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 41

11-04-28 09.37.21


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

Samtalet hade ebbat ut efter detta. Ingen kände egentligen till ämnet. Det enda Jamie visste var att han inte hade några pengar och inte var särskilt intresserad av att skaffa några heller, medan Isabel, som hade pengar, visste att det inte bara var ett känsligt utan även ganska tråkigt ämne. Om pengar kunde bytas mot konst blev de åtminstone intressantare. De kallade på Guy från kontoret längre in i byggnaden när Isabel kom in i galleriet. ”Du råkar väl inte …” började Isabel. ”Jovisst, det har jag”, började Guy. ”Jag har Lyon & Turnbulls katalog. Och även en av Londonkatalogerna.” De gick en trappa ner och ut i den lilla trädgården på baksidan. Efter att ha slagit sig ner på varsin fransk trädgårdsstol av järn började de bläddra i Londonkatalogen. Det var den vanliga blandningen som skulle auktioneras ut dagtid, då man bjöd ut de billigare tavlorna. Kvällsauktionen drog till sig de mer kapitalstarka budgivarna, samlarna som kunde ge hundratusentals eller miljontals pund för tavlor som konstnärerna kanske en gång bytt mot ett mål mat. Isabel befann sig inte i den ligan. Hon var intresserad av dagsauktionen och de mindre dyrbara objekten. ”Elegant sällskap som förlustar sig igen”, sade Isabel och pekade på en fransk målning av en grupp tjusigt klädda människor som hade picknick under ett träd. Guy läste beskrivningen i katalogen. ”François Boucher, hans krets. Elegant sällskap vilar under träd, musiker i bak­ grunden.” ”Jag älskar det där uttrycket elegant sällskap”, sade Isabel. ”Jag undrar vad som krävs för att få delta? Och titta på den här. Den här är raka motsatsen. Dryckesbröder på taverna. Det verkar faktiskt som om de har det roligare. ” Guy skrattade. Han vände blad och hittade ett annat alle­ 42

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 42

11-04-28 09.37.21


tacksamhetens bortglömda konst

goriskt verk. ”Tavlan är stor”, sade han. ”180 gånger 137 cm. Och ingen dålig ram. Men titta vad den föreställer.” Isabel studerade tavlan på fotot. ”Liknelsen om de visa och de fåvitska jungfrurna. Titta, Guy. Titta på de visa jungfrurna. Titta på dem.” Målningen, av en okänd flamländsk konstnär från slutet av sextonhundratalet, föreställde två grupper av unga kvinnor i ett landskap. Sex visa jungfrur som sitter till vänster och sedesamt ägnar sig åt läsning och handarbete, medan ett antal graciösa gestalter bakom dem dansar i gräset framför en kyrka. På himlen ovanför syns en liten änglaskara som belyses av ljusstrålar och vänligt blickar ner på den uppbyggliga scenen nedanför. Hade änglarna vridit lite på huvudet och tittat till vänster skulle de ha sett en helt annan grupp unga kvinnor – sex rent ut sagt dåraktiga jungfrur – som dricker, spelar kort och kurtiseras av en rad unga män. Bakom denna grupp syns en stad tydligt präglad av lättfärdigt leverne, synd och oordning. ”Vissa tavlor är otvetydigt didaktiska”, konstaterade Guy torrt. Isabel log. ”De visa jungfrurna ser förfärligt trista ut”, sade hon. ”Jag skulle nog hellre ha umgåtts med de fåvitska.” Guy vände blad och kom till tre porträtt. ”Peter Nason”, sade han och pekade på den första tavlan. ”Han har målat en del utsökta porträtt. Bland annat ett som finns på National Gallery on the Mound. Och vad har vi här …” Han pekade på målningen nedanför – ett mycket mindre foto som följaktligen inte var lika detaljerat. Medan Isabel betraktade tavlan kände hon hur det spratt till inombords av upphetsning. Ansiktet gick inte att ta miste på – det där stolta men samtidigt veka ansiktet: Charles Edward Stuart, ingen mindre än Bonnie Prince Charlie. 43

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 43

11-04-28 09.37.21


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

”Det är han”, sade Isabel lugnt. ”Den unge tronpretendenten.” Blicken vandrade vidare till beskrivningen under fotot. ”Domenico Dupra Turin, hans krets, Porträtt av Charles Ed­ ward Stuart.” ”Dupra var en relativt berömd italiensk porträttmålare”, sade Guy. ”Han levde under första halvan av 1700-talet, vilket innebär att han var samtida med Charlie.” Isabel tittade på utropspriset. ”Ska vi bjuda på den, Guy? Utropspriset är lågt. Titta. Bara två tusen pund.” Guy funderade ett ögonblick. ”Den skulle vara ett fint komplement till ditt porträtt av Jakob VI”, sade han. ”Vi kan försöka få den. Man vet aldrig när det gäller Stuartporträtten. Det kan finnas någon som är väldigt angelägen.” ”Jakobiter”, sade Isabel. Guy höll med. Historieintresset höll liv i porträttmarknaden. Folk hade sina sannolika och osannolika hjältar, förklarade han. ”Nyligen bjöd någon ut Gandhis glasögon på en auktion i New York”, sade han. ”De drogs så småningom tillbaka, men i annat fall skulle de ha betingat en ansenlig summa.” Isabel funderade på Gandhis glasögon. Hon mindes att hon sett ett foto av hans ägodelar vid hans död: de små, ovala glasögonen, ett par sandaler och en dhoti – ett foto som nästan rörde henne till tårar. Det där lilla arvegodset sade mer om hans själsliga storhet än några ord kunde ha gjort. Och hon tänkte på hur märkligt det var att människorna som bjöd på dem kunde slåss om att få betala tusentals dollar för saker som var ett uttryck för att pengar fullständigt saknade betydelse. Hon tittade närmare på tavlan av Bonnie Prince Charlie. Hon tyckte inte om honom – han var fåfäng, egentligen en lycksökare som måste ha haft samma överdrivna uppfattning 44

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 44

11-04-28 09.37.21


tacksamhetens bortglömda konst

om sin rätt till tronen som alla stuartarna i exil led av. Men trots hans ohemula krav var det utan tvekan något romantiskt över hans historia, vilket var anledningen till att hon kunde tänka sig att ha honom på väggen. Skottland blev illa behandlat av England vid den tiden. Det skotska parlamentet hade inte blivit tillfrågat av Westminster om valet av hannoverianerna och stuartarnas fall hade blivit liktydigt med en förtryckt nations förbittring. Denne veke och ganska deka­ dente fransman, klädd i klanmönstrat, hade hamnat i bränn­ punkten för det skotska motståndet mot diktat från London, och det genljöd fortfarande. ”Kan du bjuda på den för min räkning?” frågade Isabel. ”Vi kan väl försöka få den för en lägre summa än utropspriset. Tolv hundra?” Guy gjorde en anteckning i marginalen. ”Det ska bli”, sade han. De bläddrade färdigt i katalogen och gick tillbaka uppför trappan. Jamie kom några minuter senare. Hon såg honom komma längs Dundas Street med Charlie, som sov i vagnen. ”Vi gick ända ner till Canonmills”, sade han när hon kom ut och mötte dem. ”Han sover den rättfärdiges sömn.” Isabel lutade sig ner och tittade på Charlie. Det lilla ansiktet var helt avslappnat och munnen lätt öppen för att luften skulle kunna passera. En sådan invecklad samling celler, tänkte hon, som på ett förunderligt sätt bildar ett centrum för mänskligt medvetande, så ömtåligt, så oändligt dyrbart för dem vars liv förvandlades av det. Hon rätade på sig. Solen stod högt på himlen nu på sommaren och gav Fifes kullar på andra sidan the Forth en gyllene lyster. En buss strävade uppför backen, på väg till Princes Street och the Mound, och passa­gerarna var i bara skjortärmarna på grund av den ovan45

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 45

11-04-28 09.37.21


A l e x a nder McC a l l Sm i t h

liga värmen. Under ett ögonblick mötte Isabel någons blick, en kvinna med smalt ansikte och uppsatt hår som tittade ut genom fönstret. Kvinnan började le men hejdade sig som om hon blev medveten om att hon på något vis bröt mot den vedertagna norm för avskildhet som vi stadsbor förskansar oss bakom. Bussen körde vidare, och Isabel kände en plötslig lust att springa bredvid den och vinka, att bekräfta den oväntade samhörighetskänslan mellan dem. Men det gjorde hon inte, eftersom hon aldrig gav efter för sådana impulser och eftersom det kunde ha förbryllat eller rentav skrämt kvinnan. Hon vände sig till Jamie. ”Kan du påminna mig om orden till ’King Fareweel?’” bad hon. Hon visste att Jamie hade imponerande kunskaper om skotsk folkmusik, även om ämnets mer svårbegripliga skrymslen. ”King Fareweel” var traditionell och tillhörde den sortens visor som sjöngs av skotska patrioter i stunder av entusiastisk berusning och av gravallvarliga, nostalgiska jakobiter. Frågan överraskade Jamie, men Isabel sade ofta konstiga saker. Han började bli van. ”Now a young prince cam’to Edinburgh toon”, började han och sjungpratade. ”And he wasnae a wee bit German lairdie / For a far better man than ever he was / Lay out in the heather wi’ his tartan plaidie.” ”Just det”, sade Isabel.

46

Tacksamhetens bortglömda konst.indd 46

11-04-28 09.37.21

9789173517492  

Tacksamhetens bortglömda konst Ingrid Ingemark Översättning:...