9789173517799

Översättning: Kjell Waltman

Samurajens hustru.indd 3

11-09-09 14.05.14

Att leva bara för stunden och ägna all vår tid åt att njuta av månskenet, snön, körsbärsblommorna och lönnlöven. Att sjunga visor, dricka sake, smeka varandra, bara flyta medströms, flyta med strömmen. Att aldrig bry oss om huruvida vi har några pengar eller inte, att aldrig vara sorgsna i hjärtat. Att bara guppande följa med flodströmmen likt en pumpa. Det är vad vi kallar Ukiyo – Den flytande världen.

– Ryoi Asai, Ukiyo monogatari (’Berättelser från Den flytande världen’) skriven efter 1661

Samurajens hustru.indd 5

11-09-09 14.05.15

JAPAN

1868–69

EZO (HOKKAIDO)

RY SS LA ND

KINA

KOREA

Washinokibukten

JAPAN

Esashi

Hakodate

Matsumae

Miyakobukten

Sendai

ha

t

ve

HU NS

a

a

HO

Jap

k ns

Aizu-Wakamatsu

Kanazawa

Fuji Kano

Sh

Kyoto Kobe

Kyu s

Samurajens hustru.indd 6

Shimoda

Osaka

ku iko

S t i l l a h ave t

hu

Nagasaki

Edo/Tokyo Yokohama

11-09-09 14.05.15

Författarens tack Stort tack till Selina Walker vid Transworld som var mycket entusiastisk inför denna bok och gjorde mycket för att uppmuntra mig och hålla mig på rätt spår. Jag står i stor skuld till henne och hennes team: Deborah Adams, Claire Ward och alla andra, som har varit fulla av stöd, engagemang och tålamod när det har behövts.

Ett enormt tack även till min litteräre agent Bill Hamilton, som liksom alltid gav strålande stöd och – bland mycket annat – föreslog att jag skulle åka och se HMS Warrior, och till Jennifer Custer och alla vid A. M. Heath.

Jag står i skuld till Ichiyo Memorial Hall för dess ytterst generösa tillåtelse att använda det vackra fotografiet av kurtisanen Usugumo som utgör frontespisen. Ichiyo Memorial Hall hyser en samling minnessaker efter den hyllade romanförfattaren Ichiyo Higuchi som bodde strax utanför Yoshiwara och som lät många av sina berättelser utspela sig där.

Många tack går även till Kuniko Tamae, som gjorde det möjligt att använda fotografiet och besatt mängder av värdefull information om Japan under Edoperioden.

Underrubrikernas vackra kalligrafi är utförd av Sakiko Takada.

Jag står i skuld till de japanska historiker vilkas verk jag har utgått från under skrivandet av boken (även om jag har tagit mig enstaka friheter för att kunna berätta en bra historia). Några är förtecknade i bibliografin i slutet av boken, men det finns många fler.

Jag hade turen att ha tillgång till resurserna på flera underbara bibliotek, däribland Diet Library i Tokyo, där jag studerade samtida dagstidningar, och biblioteket på School of Oriental and African Studies i London (SOAS). Jag hjälptes och inspirerades av de mu-

Samurajens hustru.indd 7

11-09-09 14.05.15

seer i Tokyo som återskapar det gamla Edo: Edo-Tokyo Museum i Ryogoku, Fukagawa Edo Museum och Shitamachi Museum Ueno, vilka alla gav mig ovärderlig hjälp att återskapa perioden.

Som alltid, sist men viktigast av alla är min make Arthur. Utan hans kärlek, stöd, tålamod och goda humör skulle jag aldrig ha kunnat skriva denna bok. Han läste och kommenterade varje utkast och såg som expert på militärhistoria till att jag fick namnen på gevär och kanoner rätt, besökte HMS Warrior tillsammans med mig och lyssnade till oändliga haranger om det rättmätiga och orättmätiga i inbördeskriget och om tillvaron i Yoshiwara.

Denna bok är tillägnad honom.

Samurajens hustru.indd 8

11-09-09 14.05.15

Prolog Elfte dagen i fjärde månaden, i Drakens år, Meiji 1 (maj 1868)

De sista körsbärsblommorna föll och lade sig till ro i drivor på marken. Hana såg de rosa kronbladen sväva ned genom luften och undrade om hennes make skulle hinna tillbaka i tid för att se körsbärsblomningen nästa år. Hon hörde honom vanka av och an med tunga steg, sedan ett buller när han kastade något på golvet. ”Fienden har intagit borgen. Det är outhärdligt!” hördes hans välbekanta tonfall, som var tillräckligt starkt för att få tjänstefolket att darra. ”Sydlänningar innanför portarna, sydlänningar som för­ orenar den stora salen och shogunens privata gemak – och det enda vi kan göra är att fly! Men vi ska återvända, och vi ska komma på något sätt att driva ut förrädarna och döda dem.”

Han stormade ut ur huset och blev stående i dörröppningen – lång och respektingivande i sin mörka uniform och med sina båda svärd vid sidan – medan han såg sig omkring på tjänarna och på sin unga hustru, som ängsligt väntade på att ta farväl av honom.

Ett sorl hördes vid porten mot gatan. Några ynglingar hade samlats där, och deras zori – halmsandaler – knastrade mot gatans hårdpackade jord. Hana kände igen dem. Somliga bodde i kasernerna som låg alldeles i närheten, andra i lärlingarnas bostäder, och de kom ofta till huset för att städa och springa ärenden. Men med svärden vid sidan och iklädda sina uniformer, som utgjordes av ljusblå haori och grå hakama – korta jackor och ett slags vida byxor – hade de nu förvandlats

Samurajens hustru.indd 9

11-09-09 14.05.15

från pojkar till män. Hon såg upphetsningen i ansiktet på dem.

De skulle alla dra ut i krig, och bara hon själv, hennes gamla svärföräldrar och tjänstefolket skulle bli kvar. Hana önskade av hela sitt hjärta att även hon hade kunnat ge sig av. Hon kunde strida precis lika väl som någon av dem, tänkte hon.

Hana var sjutton år. Hon hade rakade ögonbryn och svärtade tänderna, och hennes långa svarta hår var inoljat och prydligt uppsatt i marumage – den frisyr som unga hustrur bar. Hon hade tagit på sig sin finaste formella kimono, så som hon alltid gjorde när hon skulle ta farväl av sin make. Hon ansträngde sig hårt för att alltid uppträda korrekt, men ibland önskade hon att hon hade fått ett annat öde.

Hon hade varit gift i några år, men under hela den tiden hade hennes make nästan oavbrutet varit ute i krig, så hon hade knappt haft tillfälle att lära känna honom. Den här gången hade han inte varit hemma mer än några dagar, och han var redan klar att ge sig av igen. Men hon hade aldrig förväntat sig något annat. Äktenskapet hade bestämts av hennes föräldrar, och det anstod inte henne att tänka på sådant.

I normala tider skulle hon ha ingått i ett stort hushåll bestående av släktingar, vasaller, tjänare, lärlingar och kanske fastrar, farbröder och kusiner, och det skulle ha varit hennes uppgift att sköta det.

Men tiderna var långt ifrån normala. Edo hade anfallits – själva Edo, världens främsta stad, denna vackra plats med bäckar, åar, trädgårdar och lummiga boulevarder, där tvåhundrasextio daimyoer hade sina residens och tiotusentals stadsbor fyllde de larmande gatorna. Aldrig i mannaminne hade staden anfallits, och nu hade den inte bara anfallits utan också intagits, och horder av sydliga soldater vällde in.

Sydlänningarna hade störtat Hans Höghet shogunen från makten, och just i dag höll de på att ta över borgen. Hana försökte föreställa sig hur borgen såg ut: de ekande korridorerna med sina knarrande näktergalsgolv, audienssalen med sina tusen mattor och leden med uniformerade tjänare, de ovärderliga skatterna, de underbara rummen för teceremonier och de vackra damerna i shogunens hushåll som i sina överdådiga dräkter svepte fram genom korridorerna. Det var hemskt att tänka sig att sydlänningarna med sin grova dialekt och sitt ohyfsade sätt nu klampade fram genom de eleganta rummen och

Samurajens hustru.indd 10

11-09-09 14.05.15

förstörde en kultur som de aldrig skulle förstå eller sätta värde på.

Alla i hela Edo visste om det, alla i hela Edo var förfärade. Det var det enda man pratade om. Sydlänningarna hade utfärdat proklamationer som befallde invånarna att hålla sig inomhus medan de tog över staden, och de förklarade att allt motstånd brutalt skulle slås ned. Man viskade om att halva befolkningen hade flytt. ”Jag är stolt över att du fortsätter striden, min son”, sade Hanas svärfar med pipig röst. Den magre gamle mannen stod stödd mot sitt svärd och såg i sitt toviga skägg ut som en krigsveteran. ”Om jag vore yngre skulle jag befinna mig ute på slagfältet tillsammans med dig, sida vid sida.” ”Vi håller fortfarande stånd i norr”, sade hennes make. ”Vi kan åtminstone hejda sydlänningarnas framryckning där. Edos invånare får uthärda en ockupation tills vi kommer tillbaka och återtar staden och borgen.”

Han vände sig mot ynglingarna vid porten och skrek: ”Ichimura!”

En klumpig storvuxen pojke vars hår stack ut som en buske från hjässan ryckte till och klev fram. Han såg sig oroligt omkring, mötte Hanas blick och rodnade ända upp till sina stora öron. Hon log, sänkte blicken och lade händerna för munnen. Hennes make knuffade ynglingen mot sin far. ”Min betrodde ställföreträdare”, sade han och dunkade Ichimura så hårt i ryggen att denne tvingades ta några stapplande steg framåt.

Pojken bugade sig ända tills ryggen nästan var i jämnhöjd med marken. ”Han är ingen skönhet, men han är en duktig svärdskämpe, och han kan dessutom dricka som en karl. Jag litar på honom i allt.”

Hana bet sig i läppen när hon såg den klumpige pojken snubbla på en gatsten när han gick tillbaka till kamraterna vid porten, och hon undrade om hon någonsin skulle se någon av dem igen.

Tjänstefolket radade gråtande upp sig längs gången mellan huvuddörren och porten. Hanas make var en skräckinjagande herre, och alla var rädda för honom. Men de respekterade honom också och visste vilken framstående och berömd krigare han var. Han gick längs ledet och vände sig i tur och ordning till var och en av dem. ”Du, Kiku, se till att det brinner i härdarna, och Jiro, bär in ved och vatten varje dag. Oharu, ta hand om din husfru, och Gensuké,

Samurajens hustru.indd 11

11-09-09 14.05.15

håll utkik efter bränder och inkräktare.” Till och med den vanföre gamle Gensuké gnuggade sig i ögonen.

Hana stod bakom sin svärmor, nästan längst fram i ledet, och bakom sig hade hon sin tjänarinna Oharu. Hon kände lukten av makens myskdoftande pomada när han närmade sig. Han tog henne under hakan och lyfte upp den, och hon såg hans kraftfulla ansikte och genomträngande blick, hans buskiga ögonbryn och tjocka svarta hår, som var inoljat och uppsatt i en glansig hårknut. Det hade grå slingor som hon inte hade lagt märke till tidigare. ”Du vet din plikt”, sade han barskt. ”Tjäna min mor troget, ta hand om huset.” ”Låt mig följa med!” sade hon ivrigt. ”I norr finns kvinnobataljoner som strider med naginata. Och jag kan ansluta mig till dem.”

Hennes make skrattade föraktfullt, och fåran mellan ögonbrynen blev djupare. ”Slagfältet är ingen plats för en kvinna”, sade han. ”Det skulle du snart upptäcka. Din uppgift är att ta hand om mina föräldrar och försvara huset. Du kommer att finna lika mycket spänning här, kanske ännu mer. Det kommer inte att finnas några karlar kvar, bara du, glöm inte det. Det är en tung börda.”

Hon suckade och böjde huvudet. ”Kom ihåg”, fortsatte han och hötte åt henne med ett långt, ganska välformat finger. ”Håll portarna tillbommade och skjutdörrarna reglade, och gå inte ut om du inte måste. Staden är nu i fiendens händer, och det finns inga som håller ett öga på gatorna. Sydlänningarna vet vem jag är och kommer kanske att hämnas genom att anfalla min familj. Minns du vad jag sade till dig?” ”Om allt annat misslyckas och jag är i fara ska jag bege mig till Nihonbashi och fråga efter … Chikuzenya.” Nihonbashi – Japanbron – var stadsdelen runt bron med samma namn. ”De har tjänat vår familj i flera generationer.” Hans uppsyn mildrades, och han tog henne på nytt under hakan. ”Du är en god flicka och tapper också”, sade han. ”Jag är glad att jag tog en samurajflicka till hustru. Du har en krigares hjärta. Jag ska komma ihåg ditt underbara ansikte när jag befinner mig på slagfältet, och när jag kommer tillbaka ska du föda mig en son.”

Han bugade sig inför sin far, bad om dennes välsignelse och vände

Samurajens hustru.indd 12

11-09-09 14.05.15

sig sedan mot porten, där männen redan stod uppställda. Han intog sin plats i täten, och de marscherade iväg. Hana, hennes svärföräldrar och tjänstefolket stod och bugade sig ända tills stegen dog bort i fjärran och det enda som hördes var de surrande insekterna, de sjungande fåglarna och de susande löven.

Samurajens hustru.indd 13

11-09-09 14.05.15

VINTER

Samurajens hustru.indd 15

11-09-09 14.05.15

1 Tionde månaden i Drakens år, Meiji 1 (december 1868)

Hopkrupen intill fyrfatet i det stora huvudrummet låg Hana på knä och läste ivrigt en bok i skenet från några vaxljus. Med bultande hjärta tittade hon plötsligt upp, lyssnade och rynkade pannan utan att våga andas. Någonstans i fjärran hördes ett buller som påminde om mullret från en lavin – ljudet av steg, av många zoriklädda fötter som klampade fram längs vägen mot huset.

Stegen kom allt närmare. Sedan hördes en knall, som genljöd i den stilla luften ända tills den nådde henne, långt där inne i huset. Vilka männen än var så bultade de nu på den tjocka träporten. Hon höll den låst och tillbommad, så som hennes make hade anvisat henne, men det skulle inte ta lång tid för dem att slå in den. Ingen kom på besök i sådana här tider. Det kunde bara vara fiendesoldater som hade kommit för att föra bort eller döda henne.

Hon knöt nävarna och försökte stilla paniken som fick det att knyta sig i magen. Hon visste att hennes make hade lämnat kvar en revolver åt henne i draglådan till en av de stora kistorna, men hon hade aldrig använt den. Hon var skickligare med naginatan, trodde hon.

Naginatan var en kvinnas vapen. Den var lätt och lång, dubbelt så lång som en fullvuxen kvinna och tre gånger så lång som ett samurajsvärd, vilket innebar att en kvinna som anfölls av en man med draget svärd, om hon bara var snabb nog, skulle ha ett ögonblick på sig 17

Samurajens hustru.indd 17

11-09-09 14.05.15

lesley downer

att hinna skära honom i vaderna innan han var framme vid henne.

Svärdskämpar skyddade instinktivt huvud, hals och bröst, men de blev alltid överrumplade av ett svepande hugg mot vaderna.

Hana hade övat sig i bruket av naginata ända sedan hon var liten.

När hon svingade den kändes den som hennes egen kropp, och de olika positionerna och teknikerna – hugg och stöt eller parering med klinga eller skaft – var lika naturliga för henne som att andas. Men hon hade hittills bara kämpat med en övningsnaginata i trä. Hon hade ännu aldrig haft tillfälle att använda ett riktigt vapen.

Nu rusade hon upp på fötter, skyndade sig längs entréhallen och lyfte ned naginatan från stället ovanför dörrkarmen. Den var tung, betydligt tyngre än övningsvapnet. Hon höll den i händerna, kände dess tyngd, och hennes mod växte.

Det var ett vackert vapen med smalt träskaft, vars övre del hade inläggningar av pärlemor. Hana drog av det lackade fodralet. Den eleganta långa klingan var lätt böjd och vass som en rakkniv. Hon var glad över att hon hade hållit den inoljad och polerad. Hon kunde spegla sig i den – hon var kanske liten och späd, men hon var ändå väl medveten om att hon kunde försvara sig.

Bultandet på porten tilltog i styrka. Oharu kom utstormande ur köket med uppspärrade ögon och svettglänsande panna, och i handen hade hon en köttyxa. Hon var en bondtös med tjocka vader, stark och trofast. Hon lämnade efter sig en dunst av vidbränd mat, som om hon i sin panik hade glömt att ta bort riset från härden.

Hack i häl följde den gamle trotjänaren Gensuké, som haltade fram på sina magra, krumma ben, och vars ögon höll på att tränga ut ur sina hålor av oro. Han hade tagit eldgaffeln ur spisen och höll den som ett svärd, och änden var fortfarande rödglödgad. Oharu och Gensuké hade följt med Hana när hon flyttade in i sin makes hus i staden, och hon visste att de skulle göra vad som helst för att skydda henne. De var de enda som var kvar av tjänstefolket.

Det var flera månader sedan Hanas svärfar hade låtit kalla henne till sig. Han hade legat på knä i sitt gemak, böjd över ett brev, och när han tittade upp hade han gett henne ett trött, uppgivet leende.

Hana hade genast anat att det var dåliga nyheter. ”Vi har fått order om att återvända hem till Kano”, hade han sagt lågmält.

18

Samurajens hustru.indd 18

11-09-09 14.05.15

”Ska jag gå och packa, svärfar?” hade hon frågat osäkert. Det hade funnits något oroande i hans sätt att se på henne med sina vattniga ögon. Han hade snörpt på munnen, skakat på huvudet och blängt på ett sätt som visade att han inte godtog några invändningar. ”Du måste stanna här”, hade han sagt bestämt. ”Du hör hemma i det här huset. Vår son kommer att återvända en dag, och du måste vara här för att hälsa honom välkommen.”

Hana hade nickat och föreställt sig den vindpinade slätten och gatorna med gyttret av samurajhus runt Kanoborgens massiva stenvallar. Under de senaste månaderna hade de bara fått dåliga nyheter från Kano, nyheter om käbbel och inre oenighet och om lönnmord, om grannar som dödade varandra.

Hon kom ihåg hur tjänarna hade gråtit medan de gick omkring och packade koffertar och korgar. De hade packat i all hast och gett sig av samma dag, hennes svärföräldrar i bärstolar, de övriga till fots.

Det låg fortfarande en doft av tobaksrök i rummen, som var fulla av kvarlämnade koffertar med utdragna draglådor. Med Oharus hjälp hade hon stuvat undan kuddar, låga bord och armstöd, vilka hon hade staplat i skåpen tillsammans med futoner och vadderade huvudstöd i lackat trä. Det stora mottagningsrummet där hennes make och svärfar hade tagit emot sina gäster, familjens gemak, tjänstefolkets bostäder och köket – förr hade de alla varit fulla av människor som pratade och skrattade, åt och drack, men nu var de tysta.

En månad efter det att de hade gett sig av sipprade det in hemska nyheter om avrättningar i Kano. Man sade att alla som hade förbindelse med upprorsmännen hade dött – både Hanas föräldrar och svärföräldrar. De hade lämnat henne kvar för att rädda henne, precis som hon hade anat. Hon hade gråtit i flera dagar, men sedan hade hon stålsatt sig. Det fanns en anledning till att de hade befallt henne att hålla sig vid liv, och hon måste göra sin plikt.

Men hon hade förlorat allt. Det enda som fanns kvar var huset och hennes minnen av maken. Han var åtminstone fortfarande i livet. Han hade skickat henne ett brev och sagt att han var på väg till Sendai, som var huvudstad i ett av de nordliga länen.

Förr i tiden skulle man ha öppnat skjutdörrarna och släppt in dagsljuset i rummen, men nu höll hon dem ordentligt stängda och reglade. Det stora huset var följaktligen lika mörkt och kallt som 19

Samurajens hustru.indd 19

11-09-09 14.05.15

lesley downer

om solen inte hade gått upp överhuvudtaget. Genom springorna där skjutdörrarna möttes trängde solljuset in och föll i bleka strimmor tvärs över tatamimattorna, likt burstänger. Under de månader som hade gått sedan hennes svärföräldrar gav sig av hade hon krupit ihop intill härden och läst i skenet från ett vaxljus.

Man hörde inte ens längre gatuförsäljarnas rop utanför porten.

Månglarna som sålde tofu och guldfiskar, sötpotatis och musslor följde inte längre sina vanliga rutter. Hana hörde numera nästan aldrig klapprandet av geta – sandalliknande träskor – eller sorlet av röster, inte heller kände hon doften av rostade kastanjer eller halstrad bläckfisk. De flesta av deras grannar hade flytt – men vart de hade begett sig och om de hade nått sitt resmål förblev en gåta.

Medan Hana stoppade in kimonornas nederdelar och band upp ärmarna hörde hon män som ropade: ”Öppna, annars slår vi in porten.” Hon visste att naginatan var värdelös i trånga utrymmen, men ute i det fria skulle hon ha gott om svängrum. Huvudporten var tillbommad och reglad, så hon rusade till köksdörren på husets gavelsida, sköt upp den och släppte in den iskalla luften. I det bländande dagsljuset kunde hon urskilja de stora sotiga bjälkarna och röken som ringlade sig upp från härden. Hon blinkade och kilade sedan ut, med Oharu och Gensuké tätt i hälarna.

Solen sken på den färglösa himlen, och frosten fick marken att gnistra. Några vissnade löv klamrade sig fortfarande fast vid det stora körsbärsträdets knotiga grenar. Hana rusade fram till porten som vette mot gatan och placerade sig ett gott stycke från den, med ena foten framför den andra och med naginatans skaft i ett stadigt men ändå ledigt grepp.

Av de hasande stegen kunde Hana sluta sig till att det var många män som befann sig på andra sidan porten. ”Öppna. Vi vet att ni är där inne”, röt en röst.

Hon hörde springande steg, svordomar och ljudet av nedrasande stenar, och plötsligt hävde sig en man upp på tegelpannorna som krönte den höga jordvallen. Hans andedräkt påminde om rökmoln.

Han måste ha klättrat upp på en annan mans axlar för att kunna ta sig upp dit. Hana stirrade på hans breda ansikte med dess höga kindknotor. Uppflugen där på vallen såg han ut som en stor och 20

Samurajens hustru.indd 20

11-09-09 14.05.15

skräckinjagande jätte med tovigt hår och långa armar. Han hade på sig en svart uniform med trånga ärmar.

Han grymtade till. ”Ingen här. Bara två flickor och en gammal gubbe”, ropade han ned till sina kamrater. Föraktfulla skratt hördes från andra sidan vallen.

Hana tog ett djupt andetag och försökte koncentrera sig, men det var svårt att höra något annat än blodet som bultade i öronen. Hon såg två svärdsfästen sticka ut ur mannens bälte. Hennes enda chans skulle vara att anfalla i samma ögonblick som han hoppade ned, men tanken på att såra eller rent av döda någon gjorde henne förfärad.

Darrande försökte hon påminna sig om att hon var av samurajsläkt och därför måste försvara huset.

Hon riktade naginatan mot mannen. ”Stanna där du är. Jag vet hur man använder den här, och om jag måste kommer jag att göra det.”

Hon försökte tala med stadig röst, men den lät svag och darrande och gav upphov till ytterligare en skrattsalva på andra sidan porten.

Mannen sneglade hånfullt ned mot henne och lade handen på svärdsfästet. Hana hörde det metalliska ljudet när han drog svärdet ur baljan samtidigt som han hoppade ned från vallen. Det hördes buller på andra sidan vallen när männen fortsatte att bulta på dörren.

När mannen landade vacklade han till och tappade fotfästet. Innan han hann återfå balansen anföll Hana med all kraft. Ljuset glimmade i naginataklingan när hon svingade den i en stor båge och lät den vina genom luften, och hon kände dess styrka när den fick sin egen drivkraft. Darrande av skräck vacklade hon baklänges medan hon såg blodet spruta ur mannens bröst, som gapade som en mun.

Hon hade förväntat sig att känna motstånd, men hon hade inte mött något. Klingan hade skurit rakt igenom kött och ben lika lätt som om det hade varit vatten.

Mannen gav ifrån sig ett ljud som om han höll på att kvävas, fäktade med armarna och försökte förtvivlat nå sitt svärd men sjönk sedan ned på knä och föll omkull. Han såg förfärande liten och ung ut när han låg där i krampryckningar på marken, medan blodet pumpades ur munnen och bröstet. Oharu och Gensuké rusade fram till honom och slet loss svärden ur bältet.

Hana stirrade fortfarande på mannen när fler soldater dök upp på vallkrönet. Hon insåg att de helt säkert skulle döda henne nu när 21

Samurajens hustru.indd 21

11-09-09 14.05.15

lesley downer

hon hade dödat en av dem. Hon skrek med sina lungors fulla kraft och måttade en stöt mot en av dem med sin naginata. Hon tvingades vrida klingan för att få loss den och knuffade sedan mannen tills han föll baklänges. En annan man hoppade ned på marken, men Oharu tog det stora svärdet, svingade det med båda händerna och lyckades ge mannen ett hugg i höften, vilket fick honom att stappla baklänges, gripa sig om benet och vråla av smärta. En tredje man svingade sitt svärd mot Gensuké, men Hana slog det ur händerna på honom med sin naginata och måttade ett svepande hugg mot vaderna.

Fler män klättrade över vallen, och klingor brakade igenom träportens speglar. ”Fort, Oharu”, sade Hana flämtande. ”Vi måste gå in i huset och barrikadera oss.”

Inom loppet av några ögonblick hade Oharu tvingat den stora trä­ regeln genom sidodörrens rostiga gamla haspar. Hennes breda ansikte var svettigt, och händerna darrade. ”Vi har haft tur hittills”, sade Hana och kippade efter andan. ”Men vi kan inte strida mot dem alla.” ”Det är er de är ute efter”, sade Oharu. ”Ni måste ge er av.” ”Och lämna kvar er? Aldrig.” ”Vi är tjänare, så de kommer inte att skada oss. Vi stannar kvar här och sinkar dem.”

Oharu lade huvudet på sned och förde fingret till läpparna. På gården utanför hördes ljudet av steg. Männen hade trängt in genom porten och närmade sig nu huset med tunga steg. Med hjärtat bultande slet Hana åt sig en fodrad haori och svepte en sjal runt huvudet och ansiktet. Sedan lyfte hon upp kimonons nederdel och knuffade upp dörrarna efterhand som hon sprang genom det ena dunkla rummet efter det andra och kände den unkna, fuktiga lukten. Ända sedan hennes svärföräldrar gav sig av hade hon haft ett bylte med tillhörigheter liggande redo längst inne i huset, ifall hon skulle tvingas ge sig av brådstörtat. Nu slet hon åt sig byltet och ryckte i regeln som höll skjutdörrarna stängda. Men till hennes fasa vägrade den flytta sig. Hon lyfte upp en träskål, slog på regeln tills den flyttade sig och sköt sedan upp skjutdörren. När dagsljuset strömmade in vände hon sig om och betraktade de stora järnbeslagna kistorna, 22

Samurajens hustru.indd 22

11-09-09 14.05.15

de prydligt lagade pappersdörrarna, de slitna tatamimattorna, den stora porslinsvasen i nischen och kakemonon – en målning som monterats på ett stycke avlångt papper och ramats in med siden. Alla föremålen bar på sina egna spöklika minnen av svunna tider. Hon försökte pränta in scenen i huvudet och insåg med en snyftning att hon såg den för sista gången.

Hon steg ut på den smala verandan längst inne i huset, sköt hårt igen skjutdörren efter sig och knöt med fumliga fingrar sina zori.

Runtom trädgården stod tallar inlindade i halmrep. Stenlyktan – ishi­ doron – och de mosstäckta stenarna gnistrade av frost, och dammen var frusen.

Området runt huset var en labyrint, men hon var väl förtrogen med den. Medan hon kramade sitt bylte kilade hon iväg längs gångarna och mellan spaljéerna till porten i den bakre vallen och sköt upp den. Bakom henne slog soldaterna med ett brak in husets huvuddörr, och det hördes ljudet av kistor som vältes.

Sedan hörde Hana steg som klampade tvärs över trädgården bakom henne. Med bultande hjärta rusade hon ut på gatan och kilade iväg längs sidan av huset, längs en liten gränd, sedan en till och en till. Kippande efter luft sprang hon vidare men utan att våga stanna förrän hon befann sig utom synhåll från huset. Först då böjde hon sig flåsande ned och kände hur den iskalla luften brände i lungorna.

Hon trevade efter dolken som hon bar ordentligt instoppad i bältet och försökte komma ihåg vad hennes make hade sagt till henne.

Färjan. Hon måste ta sig till färjan.

23

Samurajens hustru.indd 23

11-09-09 14.05.15

2 När Hana väl kom fram till floden var benen alldeles darriga. Det mörka, oljiga vattnet bredde ut sig framför henne och speglade den sjunkande solen och raden med pilträd längs flodbanken. Förr i tiden hade lastbåtar och passagerarfärjor trängts där, fulla med resenärer, men nu var den nästan tom.

Bara en liten flatbottnad båt med spetsig förstäv låg och guppade i vassen. En man satt på huk i aktern med en halsduk svept runt huvudet. En pipa med smalt skaft stack ut ur tygvecken, och från piphuvudet steg rökpuffar sakta upp i luften. Ur tygvecken kikade ett par svarta knappnålsögon på Hana, sedan fattade två små tjocka fingrar försiktigt skaftet och tog ut pipan hur munnen. ”Vart är ni på väg så fort, unga frun?” kraxade en röst med kraftigt skorrande Edodialekt.

Hana insåg att en ensam kvinna i en båt skulle vara mycket lätt att upptäcka. Hon måste hitta en färja där hon kunde gömma sig bland andra passagerare, men hon såg inte till någon. ”Nihonbashi”, viskade hon och försökte låta bli att darra på rösten. ”Kan du ta mig dit?”

Hon hade aldrig färdats så långt bort med båt förr, och bara tanken på vad det skulle kosta gjorde henne rädd. Men hon hade inget annat val. Hon måste ta sig dit. ”Nihonbashi?” Den gamle båtkarlen nickade och betraktade Hana så som en groda som synar en fluga. ”En ryo i guld”, kraxade han och uttalade stavelserna tydligt.

Hana drog efter andan. Hon hade inte tillnärmelsevis så mycket.

Sedan hörde hon uppståndelse i fjärran. Svartuniformerade män rusade fram mellan husen och stormade tvärs över gräset mot floden.

24

Samurajens hustru.indd 24

11-09-09 14.05.15

Utan att tänka efter hoppade hon ned i båten så fort att den krängde häftigt och fick vattnet att skvalpa mot sidorna.

Båtkarlen reste sig upp så långsamt att det nästan gjorde henne vansinnig. Hans taniga ben var instoppade i smala svarta byxor, och den oformliga happin – bomullsjackan – skyddade honom knappt från de iskalla vindar som piskade över vattenytan. Med pipan i ett fast grepp mellan tänderna tog han pålen från båtsidan, körde ned den i vattnet med ett plask och stödde sig sedan mot den så hårt att Hana fruktade att han skulle ramla ned i vattnet. Båten krängde när han tog spjärn och försiktigt sköt ut den från flodbanken.

Hana tittade rakt fram och fick gåshud i nacken. Hon var övertygad om att hon kunde höra ljudet av steg som dunsade mot dragvägen bakom dem, men när hon stålsatte sig och såg sig omkring var det ingen där. Hon sjönk ihop i båten, och när ingen utom båtkarlen kunde se henne begravde hon huvudet i armarna. Aldrig förr hade världen tyckts henne vara så stor … eller så liten.

Hon höll sitt bylte tätt tryckt intill kroppen medan hon tänkte på Oharu och Gensuké, och hennes tankar vandrade tillbaka till den dag då hon tillsammans med Oharu hade gått igenom sina kimonor och bestämt sig för vilka hon skulle packa, även om det hade verkat löjligt att packa när hon förmodligen inte skulle lämna huset överhuvudtaget.

Till slut hade Oharu försiktigt vikt ihop Hanas röda bröllopskimono i siden tillsammans med en annan av hennes finaste kimonor och lagt dem i ett skyddstyg tillsammans med Hanas sminkuppsättning och hennes älsklingsbok: Shunshoku umegoyomi – Vårens färger.

Båtens krängningar påminde Hana om en annan betydelsefull båtfärd. Den gången hade hon suttit på knä i en bärstol med röda förhängen och lyssnat till den brusande floden medan den förde henne till Edo och till den okände man som hon skulle gifta sig med. Även Oharu hade befunnit sig i båten, och då och då hade hon pipit: ”Hana-sama, mår ni bra? Är det någonting ni önskar?” Hana kom ihåg vilken tröst det hade varit att höra hennes röst. Oharu hade även varit med på hennes bröllopsdag och hjälpt henne på med den ena kimonon efter den andra, med den röda sidenkimonon sist, och hon hade dragit åt bältet så hårt att Hana knappt kunde andas.

Hana såg för sig hur hennes föräldrar förhoppningsfullt hade vinkat farväl, i tron att de hade fått till stånd det bästa tänkbara parti 25

Samurajens hustru.indd 25

11-09-09 14.05.15

lesley downer

åt henne. Ingen av dem hade kunnat ana att de oroligheter som hade plågat landet kort efter hennes giftermål skulle övergå i fullt inbördeskrig. Och nu var hela hennes familj död, och hon var ensam, och med varenda tag av staken förde båtkarlen henne allt längre bort från det enda hon hade kvar – huset, Oharu, Gensuké. Hon suckade förtvivlat. Vad som än hände skulle hon komma på ett sätt att ta sig tillbaka, intalade hon sig.

Tills vidare var det viktigaste att hålla sig vid liv. Bege dig till Nihonbashi, hade hennes make sagt till henne, och fråga sedan efter …

Panikslagen sökte hon igenom minnet, men hon kunde inte för sitt liv komma ihåg namnet på platsen hon skulle fråga efter, där hon skulle hitta människor som kunde hjälpa henne.

Inom kort började Hana höra ljudet av människor som sågade, högg och hamrade och känna den unkna lukten från floden blandad med doften av nyhugget trä och stanken av rutten fisk, skämda grönsaker och mänsklig avföring. Hon höjde huvudet. De gled fram mellan de höga stenklädda bankarna. Hon hade tidigare sett barn leka med bollar och käppar, kvacksalvare som sålde sina varor och par som hade smugit sig undan för otillåtna möten under träden, men nu var det bara några få som skyndade fram, med axlarna uppdragna mot kylan. ”Vi måste kalla staden Tokyo nu”, sade båtkarlen med en fnysning. ”Edo räckte gott för mig, men nu måste vi kalla den Tokyo, det är i alla fall vad våra herrar säger.” Han rynkade näsan åt ordet herrar, harklade sig och spottade. Spottloskan glimmade till i solen innan den med ett plask hamnade i det grumliga vattnet. ”To-kyo – Östra huvudstaden. Vilkas huvudstad, det skulle jag vilja veta.

Sydländska översittare. Ge oss tillbaka vår stad, säger jag bara, ge oss tillbaka Hans Höghet shogunen.”

Han stakade vidare ett litet stycke och lade till vid en kajtrappa under en valvbro. På andra sidan låg en befäst stenport, som påminde om ett borgtorn. ”Det var till Nihonbashi ni ville, va? Det här är Sujikaibron, och det där är Sujikaiporten.” Han vinkade med en knotig hand. ”Nihonbashi ligger på andra sidan porten och längs huvudgatan. Det är ett stycke att gå, men ni kommer att hitta dit.”

26

Samurajens hustru.indd 26

11-09-09 14.05.15

Hana fumlade i sin börs, men till hennes förvåning skakade mannen på huvudet. ”Behåll pengarna”, sade han med bister uppsyn. ”Ni kommer att behöva dem.” Han hade en vänlig glimt i sina svarta ögon.

Han vände sig om och vinkade medan han stakade sig bort, och Hana lindade sjalen runt ansiktet och började förskräckt gå över bron. Hon visste att det måste finnas en passkontroll vid porten.

När hon packade hade hon glömt att ta med sig sina papper, och vakterna skulle hålla utkik efter ensamma kvinnor som vandrade på gatorna.

Men där fanns ingen passkontroll, inga vakter beväpnade med krokförsedda järnstänger, inga stränga tjänstemän som kontrollerade papper. Portens murar höll på att vittra sönder, och de stora stenblocken var övervuxna av mossa. Människorna passerade obehindrat igenom den.

Runt porten uppehöll sig en skara ovårdade kvinnor. Deras magra kinder var täckta med smink, och deras läppar var målade klarröda.

En man passerade förbi, och de rusade efter honom, klamrade sig fast vid hans armar och skrek: ”En mon, bara ett enda kopparmynt”, tills han snurrade runt och svärande jagade bort dem. När Hana gick förbi vände de sig mot henne likt hundar som försvarade sitt revir.

Kanske berodde det på att hon var ensam, tänkte hon. När hon såg sig om stirrade de fortfarande efter henne.

Hon skyndade sig tvärs över det dammiga, vindpinade torget och tittade sig förbryllat omkring. ”Följ huvudgatan”, hade båtkarlen sagt, men här fanns vägar som ledde åt alla håll. Hana tog den bredaste, men hon lade snart märke till att hälften av butikerna och bostadshusen var igenbommade, att taket hade störtat in på flera av dem och att många saknade dörrar. Hon hade förväntat sig en välmående stad, inte sådana här halvt övergivna ruiner.

Sedan hörde hon skrik och högljudda skratt. En skara ynglingar kom svassande emot henne och upptog hela gatan. Hon höll på att göra precis det som hennes make hade varnat henne för – gå ensam genom staden. Förskräckt kilade hon in på närmaste tvärgata och gav ifrån sig en lättad suck när ynglingarna passerade förbi.

Men hon var nu fullkomligt vilse. Hon befann sig i ett gytter av gränder som kantades av förfallna hus, så hopträngda att takskäggen 27

Samurajens hustru.indd 27

11-09-09 14.05.16

lesley downer

skymde himlen. Trätrottoarerna var hala, rännstenarna igentäppta och luften stank av avloppsvatten. Hon snubblade på något mjukt och brunt – en död råtta som hade lämnats att ruttna mitt på gatan.

Förr i tiden skulle portarna i slutet av gatorna ha låsts i skymningen, men nu hängde de lösa på sina gångjärn. Hon såg glimtar av unga kvinnor som stod i dörröppningarna, men när de märkte att hon tittade på dem drog de sig undan i dunklet.

Hon försökte undvika att gripas av panik, vek in på en annan gata och kom så småningom fram till en stor brunn med ett lock och en pump som badade i solljuset. Framför henne låg ett badhus, där ljus och moln av ånga trängde ut genom dörröppningen. En kvinna som bar på ett fuktigt tygstycke fullt med handdukar steg ut.

Hennes runda ansikte var rosigt och glänste av svett, och hon hade en handduk virad runt huvudet. Hana rusade fram till henne, lättat över att äntligen se någon, vem det än var. ”Ursäkta mig”, flämtade hon. ”Kan du tala om för mig …? Vet du …” Hon avbröt sig och försökte förtvivlat komma ihåg namnet som hennes make hade gett henne. Sedan dök det upp i huvudet på henne: ”Chikuzenya?” Hon upprepade det, så tydligt hon kunde: ”Chikuzenya.”

Kvinnan såg på henne. ”Javisst, alla vet var Chikuzenya ligger. Det är där uppe.” Hon vinkade med en stor illröd hand. ”Gå ända bort till slutet av gränden, ta sedan av åt vänster, sedan höger igen, och sedan ser du huvudgatan framför dig. Chikuzenya ligger på vänster hand, du kan inte missa den. Det är bara det att …”

Men Hana var redan på väg. Hon mindes mycket väl expediten från Chikuzenya. Han hade haft runda glasögon, och hans ängsliga lärlingar hade dignat under de stora sidenbalarna som de hade kommit för att lämna av hemma hos henne. Chikuzenya var en av de största tygbutikerna i hela Edo. Där skulle det finnas människor som kände henne och kunde ta hand om henne, och hennes make skulle komma och hämta henne när han kom tillbaka från kriget.

Hon skulle genast skicka bud till Oharu och Gensuké och berätta för dem var hon befann sig. Allting skulle ordna sig till det bästa.

Hon hittade snabbt huvudgatan, en bred genomfartsgata som kantades av trähus i två våningar, men till hennes bestörtning verkade även den vara övergiven, och det enda hon såg var igenbommade 28

Samurajens hustru.indd 28

11-09-09 14.05.16

byggnader. Det största huset såg ut att ha stått tomt i flera månader.

Skjutdörrarna var strimmiga av smuts, och bräderna var spruckna och murkna.

Sedan såg hon en trasig markis fladdra till. Den var så blekt att det nästan var omöjligt att se texten som stod på den. Med hjärtat i halsgropen ansträngde hon ögonen och lyckades till slut tyda ett tecken omgivet av en blekt cirkel: Chiku. Det var Chikuzenya.

Hana sänkte huvudet. Hennes sista halmstrå av hopp var borta.

Det började skymma, och gatorna skulle snart vara ännu farligare.

Hon var utmattad och hade inte ätit på hela dagen. Värst av allt var att det började snöa.

Darrande av köld sjönk hon ihop på gatan och lutade sig mot skjutdörrarna, dolde ansiktet i händerna och brast i gråt.

29

Samurajens hustru.indd 29

11-09-09 14.05.16

3 Yozo Tajima öppnade luckan och stack ut huvudet i vinden. Snön yrde och piskade honom i ansiktet. Han kilade ut, stängde luckan efter sig och drog segelduk över den. Det var bara några steg till ratten, men det blåste så mycket att han knappt kunde ta sig fram överhuvudtaget. Genom det tjutande ovädret och det stora skeppets knakningar och stönanden hörde han det olycksbådande ljudet av smällande segel. Han strök tillbaka hårslingorna som hade lossnat i blåsten och borstade bort snön som sved i ansiktet, och när han tittade upp såg han att stormastens övre bramsegel hade slitit sig.

Regn och blötsnö piskade däcket och stack som nålar i ansiktet och i händerna, och hans axelskydd av halm fladdrade vilt och hotade att blåsa bort. Han grep tag i det med sina stora sjömanshänder, och efter ett ögonblick kom han på sig själv med att undra över vad han hade här att göra. Aldrig i hela sitt liv hade han kunnat tro att han skulle kämpa mot en storm medan han seglade norrut över okända hav under den värsta årstiden på hela året.

Likväl befann han sig här, ung – runt tjugofem – äventyrslysten och stark. Han skilde sig visserligen från de andra sjömännen ombord – seniga, hjulbenta typer från gamla sjörövarfamiljer runt Inlandshavet eller försupna sjöfarare från Nagasakis hamnkvarter – men han var ändå en sjöman, och en duktig sådan. Han var stolt över det.

Fartyget krängde, och masterna tippade över mot det svarta vattnet. När vinden tjöt i riggen lutade däcket ända tills det nästan var lodrätt, och Yozo kastade sig efter ett tåg och blev hängande kvar ända tills fartyget hade rätat upp sig. Snötäckta sjömän hukade sig mot vinden och tog sig mödosamt förbi.

Framför honom stod rorgängarna surrade vid ratten och ansträng30

Samurajens hustru.indd 30

11-09-09 14.05.16

de sig för att hålla fartyget mot vinden. Några hade hundskinn över uniformerna, de andra bar halmmantlar, vilka i likhet med Yozos fladdrade vilt. De utgjorde en ömklig anblick i sina zori medan de envist höll sig fast vid ratten. En av dem, en liten tanig yngling, gjorde inte sin beskärda del av arbetet. Hans koppärriga ansikte var glåmigt och blekt, ögonen blanka av utmattning. ”Vad heter du, pojk?” skrek Yozo, och vinden slet orden ur munnen på honom. ”Gen, herre”, svarade pojken och klickade med tungan. ”Gå ned under däck, Gen, och ta på dig lite varma kläder.” När Gen hade frigjort sig från ratten surrade Yozo sig själv vid den och tog handspakarna i ett rejält grepp. ”Dikt styrbord!” ropade han. De åtta männen tog i tillsammans och spände varenda muskel, och den stora ratten började vrida sig. Yozo kände fartyget vibrera när det kämpade vidare i vinden. Han var genomblöt och frusen ända in i märgen, händerna skinnflådda efter att ha gripit om ratten, men han kände en våg av tillfredsställelse, av ren njutning, när det mäktiga fartyget böjde sig för hans vilja.

Han kände Kaiyo Maru, varenda kurva och vinkel av henne, lika intimt som om han varit hennes älskare. Han kände henne när hon låg stilla med beslagna segel, hög och ståtlig, när hon skar fram genom vattnet med det skummande kölvattnet bakom sig eller när hon rörde sig klumpigt, fullastad med män och last. Han älskade att känna handen på ratten, vibrationerna som steg upp från rodret, rytmen och knakningarna och surrandet från skrovet och riggen och bettet när hon sköt fram genom de grova sjöarna.

Kaiyo Maru var flaggskeppet, det finaste och mest moderna örlogsfartyget i hela shogunens flotta. Hon tjänstgjorde i de nordliga sjöstyrkorna och hade bidragit till den överlägsna segern i sjöslaget vid Awa. Hon var liten för att vara ett örlogsfartyg, en fullriggare med tvåtusenfemhundranittio tons deplacement och utrustad med en fyra hundra hästkrafters koldriven hjälpångmaskin. Hon förde bara trettioen kanoner och hade en besättning om cirka trehundra­ femtio sjömän, som hade samlats in från Japans hamnstäder och skeppsvarv. Hon hade också tagit ombord en mängd soldater, cirka fem hundra eller sex hundra, så många som man hade lyckats stuva ombord.

31

Samurajens hustru.indd 31

11-09-09 14.05.16

lesley downer

Hon seglade norrut med sju andra fartyg, och tillsammans utgjorde de shogunens hela flotta. Alla insåg att det var ett fåfängt företag att segla norrut vid den här tiden på året, även om ingen riktigt hade kunnat föreställa sig hur dåligt vädret skulle bli. Men de hade inte mycket annat att välja på. De stod på fel sida i ett bittert inbördeskrig, förlorarna i en revolution där deras länsherre shogunen hade störtats och ersatts av sina urgamla fiender: de sydländska klanerna.

De flesta av shogunens bundsförvanter hade kapitulerat inför sydlänningarna, men inte amiral Enomoto. Han hade fått order om att överlämna shogunens flotta till landets nya herrar, men han var inte den som tog order från fienden. Han hade vägrat och flytt norrut med shogunens åtta fartyg, och Yozo och alla andra som hade förblivit shogunen trogna hade följt med honom. Nu stred de inte bara för sina ideal utan för själva sin överlevnad.

Medan Yozo stödde sig mot ratten erinrade han sig hur Enomoto hade vankat av och an i sin kajuta. De hade insett att de måste bege sig någonstans, och det fort. Men vart? ”Ön Ezo!” hade Enomoto utbrustit, och ansiktet hade lyst upp i ett ögonblicks ingivelse. Ezo var en stor ö i norra Japan, där landet gränsade mot ödemarken. Endast den sydligaste kustremsan var bebodd, resten var praktiskt taget obefolkad. Det enda de nordliga styrkorna behövde göra var att anlägga en kraftig bas där, samla krafter och när våren kom tåga söderut igen och återta landet åt shogunen. ”Fästningen Goryokaku är nyckeln till hela ön”, hade Enomoto sagt och vecklat ut en karta. ”Det är huvudförsvaret för staden Hakodate. Om vi kan inta Goryokaku, då kommer vi att vinna staden.

Det finns också en utmärkt hamn där, mycket djup och skyddad av berg. Vi kan alltså låta flottan ankra och sedan bege oss till de utländska konsulaten i Hakodate, lägga fram vår sak och skaffa stöd från resten av världen. Det finns bara två städer till på ön Ezo: Matsumae och Esashi. Vi kommer lätt att kunna inta dem, och sedan kommer ön att vara vår. I shogunens namn ska vi upprätta den demokratiska Republiken Ezo med Hakodate som huvudstad, och därifrån kommer vi att kunna bege oss söderut och återta resten av Japan. När allt kommer omkring har vi ju Kaiyo Maru”, hade Enomoto tillkännagett med allt starkare röst. ”Den som äger Kaiyo Maru äger Japan. Kriget är inte över ännu!”

32

Samurajens hustru.indd 32

11-09-09 14.05.16