9789113038193

ILLUM_DOK

11-08-02

13.19

Sida 1

NATASHA ILLUM BERG VILDSNÅR

Av författaren till Floder av röd jord

NATASHA ILLUM BERG VILDSNÅR

NATASHA ILLUM BERG VILDSNÅR

Översättning Ninni Holmqvist

TITEL.indd 2

11-08-26 09.15.54

Av Natasha Illum Berg har tidigare utgivits: Floder av röd jord 2001

isbn 978-91-1-303819-3 Originalets titel: Vildnis © 2010 Natasha Illum Berg och C&K Forlag ApS Norstedts, Stockholm 2011 Översättning: Ninni Holmqvist Omslag: Anders Timrén Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1 Beatrice låg i badet när piloten ringde och berättade att Daniel McFreigh var död. Hon hade inte lyssnat på telefonsamtalet. Hon var lättad över att Thomas inte kom in i badrummet. Han stod utanför dörren och sa det med låg röst, som om det var något som hade hänt för längesedan, en berättelse från förr i tiden som historien redan hade täckt med ett lager av tid så att det dämpade ljudet. Ett barn med Daniel, tänkte hon, skulle ha blivit starkt och vackert. Hon såg på sitt eget bleka hull under vattenytan och förundrades över att hon var vattentät och antagligen bara hade legat där eller skrattat eller borstat tänderna när han dog. De hade inte haft några planer på att återvända till Tanzania. Det var inget de hade diskuterat, men de hade vetat det båda två. Thomas hade gjort det fullständigt klart att det var sista gången när de lämnade Kilimanjaros flygplats två år tidigare.

En polisbil med tjutande sirener körde förbi några gator bort. Vilken nästintill omöjlig fasa att se i vitögat, att hans seniga och smidiga kropp hade slitits i stycken, och det så långt från allt och alla. Kanske hade ingen ens hört honom skrika. Ensam, det var det värsta. Hon ville ha väggar omkring sig när hon dog, och inte vara ensam. ”Piloten frågade om vi kunde betala honom för att flyga Daniels kropp tillbaka till hans jaktområde. Det hände inte i 9

Daniels eget område.” Det uppstod en paus, och hon trodde nästan att Thomas hade gått. ”Han ville bli begraven där”, hörde hon honom sedan säga. ”Det är inte piloten som äger flygplanet. Det tillhör en firma.”

Hon visste att hon var tvungen att svara honom något, annars skulle han komma in i badrummet, och då skulle han betrakta henne på sitt vanliga forskande, tysta sätt. Han skulle säkert smälla igen dörren om han fann något i hennes ansiktsuttryck som han inte tyckte om. Hon kunde se sig själv i spegeln. Hon såg paralyserad och sårad ut. Hennes ansikte hade ett uttryck av misstro, som om verkligheten hade gett henne en garanti för att den skulle vara på ett visst sätt men sedan visade sig vara något helt annat. Hennes kinder var röda, som om någon hade gett henne en örfil. ”Jag tycker att vi ska åka dit”, sa hon. Hennes röst lät ihålig nerifrån badkaret. Det kändes som om vattenmassorna pressade upp allt blodet i hennes huvud. Romarna hade bara legat där och sett på medan deras blod rann ut i det varma vattnet när de hade fått nog. Men hon skulle resa sig och släppa ut vattnet om och om igen i ett slags Sisyfos-kamp mot vardagens smuts.

Hon föreställde sig att hela Londons befolkning gjorde just det, reste sig ur sina badkar likt jättar som steg upp ur havet, medan vattnet forsade nerför ryggen på dem när de dök upp ur djupet där de hade tvättat av sig stadens svett och smuts. ”Det har jag redan sagt till honom”, sa Thomas. Hon hörde honom gå därifrån och lutade sig åter tillbaka i badkaret.

10

Hon stirrade på den perfekt runda, vita och oanvända tvålen som låg alldeles intill hennes ansikte.

När man trots allt inte hade gjort något, hur nära var det då att det hade hänt? Långt, långt ifrån! Naturligtvis! Hon hade ju aldrig velat flytta till Afrika. Det var den där barnramsan. Hur gick den nu? Om hon ansträngde sig lite kunde hon fortfarande komma ihåg den.

Ingen kan hålla balansen, sa ugglan klokt, med huvudet fullt av lögnens snurrande klot.

Sanning är, såvitt jag vet, inget som kan rulla och trilla.

Med dess väldiga tyngd står man rak och stilla.

Men det var samma sak som att säga att sanningen var något konstant som man bara kunde stiga in i, något som inte förändrades hela tiden. Vilken löjlig tanke. Man zoomade in och ut ur en situation, och sanningen förändrades i takt med hur nära eller långt ifrån man kom en viss erfarenhet eller ett minne. Sanningen skiftade färg varje gång man flyttade sig.

Den kollektiva lögnen var förstås den allra största. En lögn som var så stor och månghövdad att vi alla blivit ense om att låtsas som om vi inte såg den. Precis som barn som håller händerna för ögonen och säger: ”Du kan inte se mig, du kan inte se mig!”

Hon hörde en liten hund gläfsa på gatan nedanför och en röst som bad den hålla tyst. Det hördes skratt, en ung kvinnas ljusa stämma och barytonsvaret från en man. Efter en liten stund hördes skrattet igen; det var samma kvinna. Det 11

var inte det uppsluppna skrattet hos någon som tyckte att något var roligt. Hon försöker förföra mannen med skratt, med löftet om något ljust och blänkande, tänkte Beatrice.

Hon kastar skrattet mot honom på samma sätt som man kastar en bit glänsande silverfolie åt en skata. Så mycket lättare det hade varit om livet var meningslöst i stället för fyllt till brädden med inbilskhet. Meningslöshet, bara ett vakuum, ett ljummet intet att flyta omkring i, medan inbilskhet var hårt som granit. Hon torkade imman från fönsterrutorna bredvid badkaret och försökte få syn på paret. Hon såg nacken på två personer just som de svängde om hörnet, den ena med axellångt hår och den andra hårlös ovanför en mörk rock.

Hur kunde den skalliga mannen tro något överhuvudtaget?

Kvinnans hand på hans hjässa medan han låg ovanpå henne och viskade mindre intressanta ord till henne än andra män hade viskat till en miljon andra kvinnor före honom. Fick det honom att känna sig speciell? Eller henne? Det var löjligt. En kollektiv lögn utbredd över samhället, precis som smör för att få brödet att glida ner. De var alla barn, och livet var den goda, tålmodiga föräldern som upprepade samma dumma lek om och om igen, alltid med samma entusiastiska röst. Och så gick den lilla dockan ut och letade efter mannen och babyn. Var är mannen? Är han där? Neeej! Är han där?

Neeej! Åh, där är han. Hänfört skratt följt av vårt: ”En gång till, gör det en gång till!” Och ännu en gång, i det oändliga, samma gamla dumma lek. Eller turister som tog bilder av monument när miljoner andra redan hade exakt samma bild. Varför samlade de på alla de där bilderna? Om de bara 12

hade köpt ett vykort med monumentet i stället så hade bilden åtminstone varit tagen av ett proffs. Hon avskydde när hon tyckte att andra människors liv var löjliga. Det måste betyda att hennes eget liv också var löjligt, även om hon inte upplevde det så själv. Vad som var ännu löjligare var att hon fortfarande tyckte att hennes liv hade en speciell och mystisk betydelse jämfört med alla andras, trots att hon var medveten om att alla människor hade samma känsla. London var bara en ström av kroppar som vällde in och ut ur tunnelbanan som en tidvattenvåg från ett avlägset hav som steg och sjönk, och själv var hon bara en av dem.

Daniel hade inte låtit sig luras. De, Thomas och hon, de var idioterna. Att bara så där låta sig dödas av en elefant var närmast att förlöjliga hela deras existens. Som om han var så rik på liv att han kunde slösa med det, medan de med snål och feg beslutsamhet krampaktigt höll fast vid den lilla spillra de hade. Hon såg Daniels solbrända ansikte framför sig, leende och sorglöst med vita tänder. Hon försökte frammana en bild av honom med slutna ögon och liggande på marken med kroppen slapp och tom, men lyckades inte. Vad det än var de höll fast vid, Thomas och hon, skulle de nog gå i graven med det intakt. Men kanske, avslutade hon sin tankebana medan hon steg upp ur badkaret och sträckte sig efter en handduk, kanske fanns det en smula hopp för henne eftersom hon åtminstone tänkte så. Det fanns en öppning mot något. Åh gud, hon erinrade sig hur Thomas hade reagerat där nere, full av svartsjuka, även om han naturligtvis ald13

rig skulle erkänna det. Svartsjuka var en sådan där Moment 22-känsla. Det spelade ingen roll om han hade rätt. Bara det löjliga och ovärdiga sätt som svartsjukan yttrade sig på fick en att känna att man hade rätt att ljuga. Hon visste redan att hon lätt skulle bli irriterad om de åkte dit igen.

Men åtminstone fanns naturen där, den stoiska, värdiga naturen. Ända sedan hon var barn hade hon, varje gång hon klev i gummistövlarna och gick ut i naturen – antingen det var en skog, en veteåker eller som nu en solig dag i Hyde Park – känt ett lugn av att se saker och ting växa, av att bara finnas till. Hon önskade inte att hon bodde någon annanstans än i London nu, men det var inte bra för en att alltid bo i en stad. Ändå var en del av henne rädd för att åka tillbaka till Afrikas brutala stränghet, rädd för att begrava Daniel, rädd för att försöka prata med människor som hon inte riktigt förstod.

Beatrice hade under flera år haft sitt eget välgörenhetsprojekt för Östafrikas hotade djurarter. Det var så hon hade träffat Thomas. Hennes bror hade fått henne att bjuda honom på en av hennes välgörenhetsmiddagar, eftersom han visste att Thomas gärna ville träffa henne och samtidigt hade råd att betala för hela tillställningen. Men ändå hade hon aldrig upplevt bushen så som hon gjorde när de åkte dit tillsammans. Naturen i Afrika var annorlunda än hemma, mer våldsam.

På den senaste välgörenhetstillställningen hade hon berättat om hur hon som barn hade haft en böjelse, nästan en be14

satthet, att rädda insekter i dammen där hemma. Med näsan ända nere i bordsytan hade hon demonstrerat för gästerna hur hon hade ansträngt ögonen i lika stort hopp om att hitta drunknande insekter som att få en skymt av glasögonen som just hade glidit av hennes näsa. Folk hade skrattat. Sedan hade hon sagt att det yppersta inom konst och musik aldrig helt och hållet kunde leva upp till naturens skönhet, oavsett hur duktiga händerna eller huvudet som hade skapat det var. ”Om det finns något undantag”, hade hon sagt, ”så är det de stora kompositörerna. De kan ibland lyckas med att visa naturen sådan som den verkligen är utan att stöta bort en.”

Det var, hade hon sagt, därför att kompositörerna gömde naturens ljud i kompositionens textur. Så när den som lyssnade blev djupt berörd var det för att vederbörande, utan att veta om det, lurades att i minnet återkalla ljudet av det första vattnet som sipprar ut under isen på våren, eller den nästan omöjliga viskningen av tjocka snöflingor som faller genom luften, eller den tysta snärten av ett blad som träffar sovrumsfönstret på hösten. Ljud från naturen som alldeles omedvetet hade berört själen vid något tillfälle i livet. När dessa ljud återskapas i ett musikstycke fyller de en med längtan och en ljuvlig gåtfull melankoli, därför att man inte riktigt förstår vad det nu kan vara som musiken får en att längta efter.

Men kanske hade hon mest talat om naturen i Europa utan att vara riktigt medveten om det.

Hon älskade faktiskt den afrikanska bushen. Den var stor15

slagen och verklig, men det räckte med ett par veckor av den.

Det var rätt sak att göra, att åka dit nu, och av just det skälet. Något måste komma ut av de två.

Ett definitivt slut på hela den här röran skulle vara på sin plats.

16

2 ”’Det värsta med döden är att jag inte kommer att finnas här för att berätta om den.’ Typiskt en professionell jägare att säga något sådant.”

När Thomas skrattade vände hon blicken mot honom, men kunde inte avgöra om han hade sagt det med beundran eller förakt. Hon hade stått och betraktat en fågel högt ovanför dem. Var det en gam? Äh, lägg av, sa hon till sig själv, en gam skulle trots allt inte känna igen en kista. Hon hatade gamar. ”När sa han det?” Hon viskade frågan och uttalade den omsorgsfullt. Hon väste inte. En väsning hade han kanske inte hört lika tydligt. ”Före eller efter ditt usla skott? Innan eller efter att du hade skadskjutit djuret i magen. För det var väl mitt i magen?” ”Det där är under bältet.” ”Nej, det är det inte, Thomas, och det vet du. Tror du att jag är en idiot? Jag var där, om du nu hade glömt det. Jag fattar inte ens vad du gör på hans begravning.” ”Han gick på min.” ”Vad är det för skitsnack … I vilket fall som helst intresserar det mig inte. Inte ett dugg.” ”Varför talar du som om han dog under vår safari? Den var för två år sedan. Ärligt talat, varför kan du inte bara hålla 17

käften; du uppför dig som en första klassens kärring!” ”Men varför skriker du inte lite högre? Jag är i alla fall förstklassig. Det är mer än man kan säga om dig.” ”Det är ingen här som förstår engelska.” ”Varför uppför du dig som en medelålders gubbe?” ”Det är för att det är det jag är, och du linkar inte så långt efter som du tror. Men jag har uppnått mycket i livet; mycket, säger jag dig, och åldern kommer så här plötsligt.” Han höjde handen lugnt och utan att se åt sidan, och knäppte med fingrarna under näsan på henne. Med en snabb rörelse sköt hon undan hans hand och tog ett steg bakåt för att skapa ett avstånd till honom. Hon satte ner foten på något ojämnt och tappade balansen. Innan hon hann ramla räckte Thomas snabbt ut handen. Han tog tag om hennes arm och höll henne i ett stadigt grepp tills hon hade återfått fotfästet.

På andra sidan graven, runt vilken de stod i en ring, såg de Boga med huvudet böjt och händerna knäppta framför de omsorgsfullt strukna kakibyxorna. De fick en skymt av hans ögonvitor då hans blick nuddade vid dem helt hastigt, nyfiket eller med förakt.

En tsetsefluga landade på baksidan av Beatrices lår, och hon föreställde sig att den skulle sticka henne snart. Hon rörde sig inte, stampade inte med foten för att få bort den som en häst skulle ha gjort. I stället beslöt hon, med en nästan hämndgirig medvetenhet om sin makt att efter behag tillintetgöra eller ignorera en sådan varelse, att den inte skulle få henne att reagera. Inte ens när den stack sin snabel genom hennes hud.

18

Daniel McFreighs kropp höll på att sänkas ner i den sandiga jord som man så typiskt finner i en tanzanisk miomboskog. Den sortens jord som sabelantiloperna bor på. Den sortens jord som alltid hade sinkat dem när de åkte tillbaka till den varma duschen och lägerelden på kvällen när jaktdagen var över, och som fått dem att känna sig som om de gled kors och tvärs i en flod av sirap.

Locket gav ifrån sig ett klapprande ljud, och kistans sida skrapade emot något. Det lät som en rot eller en stens skarpa kant. Kistan hade fastnat halvvägs ner. Beatrice tittade bort ett ögonblick och hoppades att hon inte skulle få se locket gå av eller höra kistan slå i botten med ett plötsligt brak.

Människorna på andra sidan graven steg fram, böjde sig ner och sträckte ner sina armar med uppkavlade ärmar för att försöka dra eller skjuta upp den igen.

En dag hade Daniel berättat för henne om sin egen mammas begravning. ”Jag fick veta det via radion”, hade han sagt.

Först hade Beatrice trott att han menade den vanliga radion, och blev förvirrad. ”På HF-radion i lägret. Sist jag såg henne hade jag lovat att köra henne hem till farmen. Hon hade inte mått så bra, förstår du. Så hon ville till doktorn och samtidigt hälsa på min bror i stan, och hon hade fått mig att lova att köra henne hem efter safarin. Det var bara en tiodagars safari.”

Beatrice förvånade sig över att han började skratta, och hon spanade efter ett sorgset uttryck i hans ansikte. Men det 19

syntes inget annat än varm uppriktighet i hans nästan komiskt ärliga ögon. ”Jag fick tag på min bror. Han sa att hennes kropp skulle köras hem för att begravas. När jag äntligen kom till stan hade det gått nästan två dagar. Begravningen var samma dag. Jag körde som en galning för att hinna fram i tid. Fader George, vår irländske präst, väntar inte med sin predikan för någon enda människas skull. Jag var nästan framme vid avfarten till vår farm när jag fick syn på en strandad Land Rover pickup vid vägkanten. Motorhuven var öppen, och det bolmade rök överallt. Den typiska bilden. Tre afrikaner som stod där framför bilen medan kokande vatten sprutade ur kylaren.” Han skrattade och gjorde en paus, medan han sträckte bak armen för att klia sig på ryggen. ”Jag hade så bråttom att jag nästan körde förbi dem. Men så såg jag något som såg ut som en stor trälåda på vägkanten. Mamma skulle ha älskat det. Det afrikanska kaoset fick henne alltid att skratta tills tårarna rann nerför kinderna på henne. Vi lyfte upp hennes kista i min pickup. Så till slut gav jag henne ändå lift hem. En gång flykting, alltid flykting, brukade hon säga.”

Hon tog anstöt av hans sätt att tala om sin mammas begravning därför att hon fann det lite för högljutt, lite för sorglöst. Men hon blev också förvirrad av att det fanns så mycket ömhet i hans ansikte medan han talade. Normalt talade folk om döden eller de döda på ett långsammare och mer dämpat sätt. ”Älskade du din mamma?”

20

”Ja, det gjorde jag.” Han tycktes svara henne nästan innan hon hade avslutat meningen. ”Hon var den bästa mamma man kan tänka sig. Och hon hade faktiskt inget lätt liv.” Han gjorde en paus. ”Ha, Fader George! Inte ens döden skulle våga komma för sent till vår irländske präst.” Han hade talat om döden i en så älskvärd ton, tyckte Beatrice, att det var som om han bjöd den att komma närmare där de stod mitt på ljusan dag och mitt i livet.

Fyra män halade sakta upp kistan ur hålet igen. De lutade sig bakåt, från graven, medan var och en av dem höll fast i änden på ett tjockt rep av den sort som man brukade binda fast lockmat med till leoparder eller lejon. Sedan hoppade en av männen, lägrets kock, ner i graven med en spade. Beatrice såg sig omkring efter något som kunde ge begravningen lite mer värdighet. Kanske skulle en ensam svart sabelantilop plötsligt dyka upp och stirra på dem på långt håll med öronen riktade framåt mot dem. Hon tog ett steg in i miomboskogen. De smala träden med röda, gula och gröna blad såg ut att vara kopior av kopior av en oändlig sträcka av afrikansk förvildning. Hon satte sig på huk och hittade avtryck och streck här och där, men det som hade varit så uppenbart när Daniel visade dem spåren var omöjligt att tyda nu. ”Nu är allting rena rappakaljan igen”, sa hon och tittade upp på Thomas, som hade kommit fram och stod bakom henne. ”Det har redan varit en lång dag, Beatrice. Jag kan visa dig några spår i morgon. Boga kan visa oss dem.”

21

”Nej, allting är rena rappakaljan igen. Boga talar inte engelska”, fräste hon, vilket fick honom att vända och gå tillbaka till graven.

Klockan var redan sex. Den sena eftermiddagen drog sig snart tillbaka för natten. Hon såg på klockan; det var ungefär trekvart tills det blev mörkt. Det kom hon ihåg. Bara solen fungerade som ett urverk i Tanzania. Ingenting annat.

De hade flugit direkt från London till Kilimanjaros flygplats, som de alltid hade gjort. Morgonen efter att de anlänt dit lyfte de i ett litet flygplan med Daniel längst bak i kabinen och flög till den västliga delen av Tanzania, där hans jaktområde låg.

Piloten hade hämtat dem på Arusha Hotels frukostrestaurang intill klocktornet som ansågs vara mittpunkten mellan Kapstaden och Kairo. De åkte ut från hotellets parkeringsplats i hans vita Land Cruiser strax före klockan åtta, medan han ställde artiga frågor till dem om hur flygresan hade varit och om de hade sovit gott. I rondellen precis utanför, den med klocktornet, stod en stolpe med text på flera språk: ”Må fred råda över jorden”. Runt i rondellen körde Arushas invånare och såg ut som om de tänkte på något helt annat än fred eftersom det inte hade förekommit några oroligheter i Arusha så länge folk kunde minnas. Två svartvita kråkor lyfte när en man, som varken bar skor eller hatt i det starka morgonljuset, dök upp mitt i rondellen och sköt en gräsklippare framför sig. En sladd var förbunden med gräsklipparen, men det var omöjligt att se var det kunde finnas ett eluttag.

22

Varken Beatrice eller Thomas hade hittills ställt några frågor om själva staden. Nu när de var tillbaka för att begrava någon var det plötsligt en helt annan sak. Den här gången skulle de ta farväl av något för alltid, och nu ville de båda lära känna platsen. Piloten pekade ut den stora banken med vaktposter klädda i rödgröna uniformer på båda sidor om en massiv träport, och därefter det gula postkontoret byggt i betong i socialistbunkerstil. Sedan passerade de en bilverkstad i full aktivitet som tog emot törstiga eller värkbrutna Land Rovers, gamla Land Cruisers och lastbilar med bristfälliga bromsar och däck tunna som nylonstrumpor, och skickade dem tillbaka ut på vägen igen efter en skvätt dieselolja och med mätarställningar som behändigt hade manipulerats tillbaka till en oskuldens ålder. ”Om någon försöker sälja något till er”, förklarade piloten, ”ska ni inte säga att ni aldrig tänker köpa något av dem.

Då kommer de inte att lämna er ifred på hela dagen. Säg bara att ni ska köpa något nästa gång. Det är hopp folk lever på här. Vi är inte dumma, men om hoppet blir helt uteslutet, även om det är lite av en lögn, så är det helt enkelt för svårt att acceptera.”

Piloten nämnde inte kistan en enda gång, varken före eller under den tre och en halv timme långa flygturen från Arusha. Inte ens medan de alla tre stod tillsammans på flygfältet och väntade på att stiga ombord, och två små allvarliga män med skrikigt orangea västar bar ut kistan från hangaren i närheten och fram till flygplanet, var det någon som sa något om den. Inte ens när lukten av förruttnelse blev alltmer på23

taglig inne i kabinen och piloten bestämde sig för att tända en cigarrett mitt under flygningen. Det slog Thomas att man förmodligen borde ha alla möjliga slags tillstånd för att göra det de höll på att göra. Om de hade bestämt sig för att följa procedurerna hade det nog aldrig varit möjligt. Mängden papper som skulle undertecknas, och alla mutor – eller ”tepengar” som det kallades här – som måste delas ut, skulle ha varit oöverstigliga. Piloten hade flugit Daniel fram och tillbaka till området otaliga gånger och, ännu viktigare, de hade varit vänner sedan skoltiden. Det var det enda piloten hade valt att berätta för dem. Ingen visste exakt – eller talade om det – hur Daniels kropp överhuvudtaget hade hamnat i Arusha. När piloten talade med Thomas i telefon hade han sagt att han var villig att flyga Daniel tillbaka till jaktområdet om Thomas bara ville betala för resan. Daniels omöjlige bror skulle i vilket fall som helst inte ha råd, hade han sagt.

I slutänden följde brodern inte ens med för att begrava Daniel. Det enda han hade gjort var att ringa till piloten, för att därefter spårlöst försvinna. Piloten hade berättat att brodern hade lagt alla pengar han hade tjänat på en gruva som ännu inte hade gett någon avkastning, åtminstone inte mer än det han spenderade på Arushas barer. Senaste gången piloten hade sett Daniels bror hade han legat på en madrass på flaket till sin Land Cruiser pickup, som han hade parkerat mitt i Arusha. Hög på marijuana hade han utan att resa sig förklarat att taket på hans hus var otätt, och att han därför hade bestämt sig för att sova bak i bilen tills regnperioden var över. ”Alla fyra däcken på bilen hade punktering”, sa piloten 24

torrt mellan det att han drog in röken från cigarretten och blåste ut den igen. ”Flaket var täckt av en presenning, och bara hans nakna fötter stack ut där bak i pickupen medan vi pratade. Faktum är att jag pratade med hans fötter.” En ung tanzanisk pojke hade kommit ut med en tebricka till honom inifrån huset och bett piloten om pengar eftersom han inte hade fått betalt på flera månader. ”Ärligt talat”, hade piloten till slut sagt till Thomas på den knastriga telefonlinjen, ”om ni inte betalar för flygturen, mr Jones, så finns det ingen annan … i alla fall ingen som kontoret känner till eller kan få tag på … som kan göra det. Med andra ord. Om ni inte gör det blir det inte av.”

Innan Daniel dog hade Thomas varit på safari med honom fyra gånger, och när piloten ringde hade han bestämt sig för att aldrig återvända. Hur piloten hade fått hans nummer från kontoret visste han inte. De kunde inte vara de enda fasta kunder som Daniels kontor hade numret till i sitt kartotek. Men han hade sagt ja.

Innan de landade flög de lågt över Daniels läger för att anmäla sin ankomst. Planet gled sakta neråt och cirklade över lägret ett par gånger för att försäkra sig om att alla djur var borta från landningsbanan. Beatrice tittade ner genom sitt fönster och tänkte på hur oändligt tomma de öppna slätterna nedanför henne såg ut i middagssolen. Ungefär samma sak hade hon tänkt första gången hon såg den här platsen. Att marken här var tom och öde. ”Det ser så övergivet ut, tycker du inte det? Nästan som om det var alldeles livlöst där nere.”

25

Men Thomas tittade ut genom sitt eget fönster och hörde henne inte genom bullret från de två motorerna.

Efter en stund hörde hon en mjuk vissling från vad hon förmodade var Boga. Det lät inte som en kommandosignal som befallde henne att återvända, det var mer sakligt. En enda kort, lågmäld vissling, som tycktes säga att de nu fortsatte begravningen och att hon kunde delta i den om hon ville, och om hon inte ville kunde hon fortsätta promenera omkring i skogen. Hennes närvaro var inte påkallad. Hon kände inte att de var emot att hon och Thomas var där, eller att de inte tyckte om henne. Det var mer som om det inte var nödvändigt att hon var närvarande. Hon och Thomas hade fått saker att hända med hjälp av sina pengar. Det var förmodligen allt de hade varit för de här människorna, tänkte hon och reste sig för att gå tillbaka till graven. Oavsett om de var på safari eller, som nu, hade återfört hans kropp. Bortsett från ett par hälsningar, och en eller två enkla meningar som Boga hade snappat upp på engelska, kunde de inte ens prata ordentligt med varandra. Hon såg sig omkring ännu en gång och gick sedan tillbaka till det ställe där Daniel McFreigh var på väg att sänkas ner i graven, denna gång med framgång. Boga gick fram till Land Cruisern och tog fram en gitarr. Den var hemmagjord, och med sin form av en skev åtta och sin långa hals såg den komiskt nog ut som en elgitarr, men rent tekniskt fanns det ingen likhet. Lustigt nog hade den ändå något av samma metalliska ljud som en elgitarr utan ström. Ett mellanting mellan en sådan och en balalajka. De förstod inte 26

ett ord av det Boga sjöng, och visste inte ens vilket språk det var på. Det lät inte som swahili. Men det som fångade deras uppmärksamhet var Bogas röst, som hade rädslan och samtidigt styrkan hos en man som misstänker att han är större än de flesta därför att han har förstått att han är mindre än sin gud. Den spröda enkelheten i melodin, som upprepades och som han framförde med mildare och mildare stämma för varje vers, tycktes följa kistan hela vägen ner och sakta tona bort när kocken började skyffla jord på locket.

Konstiga sätt folk dör på här, tänkte Beatrice. Det gällde även Daniels mamma, som hade blivit begravd på deras farm någonstans utanför Arusha. Hon hade varit polack. Daniel hade berättat för Beatrice att hennes kropp aldrig hade fått chansen att växa sig stark. Hon var den yngsta av en skara syskon som hade deporterats till Sibirien, och hennes skelett var ännu inte fullt utväxt när svälten fick henne att äta gräs.

Det var uteslutande tack vare den döda hästen som hon hade överlevt. Hon hade inte fått diarré som de andra syskonen när de åt av kadavret. Bilden av detta hade flera gånger dykt upp i Beatrices fantasi. Medan Bogas fingrar berörde strängarna, den ena efter den andra, föreställde hon sig åter den unga, kvinnliga upplagan av Daniel sittande på en stor brun, död häst och med benen stickande rakt ut i luften på bägge sidor. En tyst överlevande som rider hem med smaken av seger på läpparna och ett slagfält av döda eller döende strödda kring hennes hästs hovar.

27

”Döden har blivit omodern.” Hon mindes att hon hade sagt så under en diskussion vid lunchen i bushen. För en gångs skull var hon ute och jagade med dem i stället för att stanna i lägret. De satt och vilade under ett träd och väntade på att dagen skulle bli tillräckligt sval för att de skulle kunna fortsätta jakten. ”Det är inte en fråga om vad som är rätt och fel. Jag förstår hur viktigt det är med jakt för bevarandet av naturen, annars hade jag ju inte varit här. Jag har i alla fall förstått det till en viss del. Men det är inte det det handlar om. Folk tycker helt enkelt inte om det här med dödandet längre. Inse det. Båda två.”

Daniel hade inte kommenterat hennes uttalanden, vilket förvånade henne. Han hade bara betraktat henne med trött min och ropat på en av bärarna och bett honom att hämta tillbaka lunchbrickan till bilen.

Men det irriterade henne att han inte svarade. ”Vad ska du göra om jakt inte längre blir tillåtet?” ”Du tar livet av mig, mrs Jones.” Han måste ha märkt att en ny svada var på väg, att hon fortfarande hade något att säga om det, men hon hann inte innan han vände sig mot Thomas. Han skrattade och sa: ”Jägaren och den jagade. Jag tycker att din fru borde bli politiker. Hon skulle passa fantastiskt bra som det.” Samtidigt böjde han sig ner och knöt en stram dubbelknut först på sin ena sko och sedan på den andra. ”Jag vet”, svarade Thomas och skrattade tillbaka mot honom, ”hon är skoningslös!”

Daniel tog upp sin hatt från marken och reste sig.

28

”Såja, kom nu alla ni jägare och politiker. Det finns en tendens att det kommer fler och fler spår om vi väntar för länge.” Sedan log han varmt mot Beatrice, som om han visste att ingenting hon kunde säga eller vara någonsin skulle tränga igenom hans tjocka bruna hud. Hon betraktade hans rygg medan han långsamt gick fram till bilen och sa något till sina män på swahili som fick dem alla att skratta. Det var inte om henne eller Thomas, tänkte hon, det sätt de skrattade på hade den återberättade historiens karaktär. Hon hade sagt för mycket, och det hade varit olägligt. Kanske berodde hans tystnad på övertygelse och inte på okunskap, och det var det som hade fått honom att undvika hennes ord. Bara det sätt på vilket han hade borstat av sina shorts där bak tycktes signalera en mild samhörighet med något oförgängligt, något som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. ”Berättade han någonsin att hans mamma kom till Tanzania som flykting?” frågade hon Thomas i mässtältet på kvällen. ”Jaså?” Han lät inte särskilt intresserad, men tillade: ”Vad konstigt att skicka europeiska flyktingar till Tanzania. Varför från Europa till Afrika?” ”Röda Korset skickade dem runt halva jordklotet och lämnade dem här. De blev lantarbetare och odlade potatis, eller kanske det var kaffe.” ”Är det en av de där rörande historierna han berättade för dig så att han skulle kunna få … nej, glöm det.” Han reste sig och tände en cigarrett. ”Mannen är död, Thomas.” Hon hällde upp ännu ett glas 29

vin åt sig och ställde ner flaskan med en hård duns för att understryka sina ord. ”När åker vi härifrån igen?” ”Jag är här, inte sant? För att begrava din döde älskare.

Var det inte det han var, Beatrice? Du har inga brådskande möten i London.” Han snärtade aggressivt med sin cigarrett över tallriken, trots att det ännu inte hade bildats någon aska. Hon tyckte synd om honom för det artiga sätt på vilket han hade sett sig om efter en askkopp, innan han bestämde sig för att använda tallriken. Han var ingen dålig människa.

Det var han som hade slutat ligga med henne och inte tvärtom. Hon var tacksam för att han inte förväntade sig något svar. ”Vad fan sa du då ja till att flyga hit honom för? För att du skulle kunna spotta på hans grav? Han är död, för helvete.

Död.” ”Nej!” Han reste sig och sköt in sin stol under bordet. ”För att jag är en anständig människa. För att någon i den här förbannade världen måste uppföra sig anständigt. Därför.”

Han vände sig om och gick. ”Thomas?”

När han kommit halvvägs på sandstigen mot deras tält hörde han henne ropa med blidkande röst från mässtältet.

Det fick rynkorna i hans panna att slätas ut en aning, men han vände inte och gick tillbaka.

I stället fortsatte han till deras tält. När han kom in satte han sig på dubbelsängen. Han satte på sin satellittelefon för 30

att ringa till kontoret i London och be sin sekreterare att boka ett flyg ut därifrån följande dag eller senast om två dagar. Men han var trött. Alldeles för utmattad för att hindra tankarna från att gå tillbaka till den händelse som han absolut inte ville erinra sig, just därför att den hade hållit honom vaken så ofta ända sedan de hade kommit hem från den sista safarin med Daniel två år tidigare.

31