9789179995614

Inledning

Inledning Första gången någon ställde sig upp och berättade offentligt om Jesus var han tydlig på en punkt: det här budskapet riktar sig till alla.

Det var en stor dag – ibland kallas den kyrkans födelsedag. Guds ande hade svept fram som en stormvind och fyllt Jesu lärjungar med ny glädje och en känsla av Guds närvaro och kraft. Deras ledare Petrus, som bara några veckor tidigare hade gråtit som ett barn för att han ljugit, förbannat och förnekat att han ens kände Jesus, stod nu plötsligt inför en folkmassa och förklarade att något hade hänt som hade förändrat världen för alltid. Det som Gud hade gjort för Petrus, började han nu göra för hela världen.

Nytt liv, förlåtelse, nytt hopp och kraft slog ut som knopparna på träden efter en lång vinter. En ny tid hade börjat då den levande Guden skulle åstadkomma något nytt i världen – den började där och då bland dem som stod och lyssnade på honom. ”Ty löftet gäller för er”, sa han, ”och era barn och alla dem långt borta” (Apg 2:39). Det gällde inte bara de personer som var där. Det gällde alla.

Hans ord kom att besannas på förvånansvärt kort tid och den nya rörelsen spred sig över stora delar av den kän17

Inledning

da världen. Och löftet till alla förverkligades bland annat genom de dokument som de första kristna ledarna skrev.

Dessa korta texter – till största delen brev och berättelser om Jesus – spreds vida omkring och lästes med stort intresse. De var aldrig avsedda för en religiös eller intellektuell elit. Redan från början var de avsedda för alla.

Det är lika sant nu som då. Det har ju sitt värde att vissa människor ägnar tid och omsorg åt de historiska bevisen, ordens innebörd i grundtexterna (de första kristna skrev på grekiska) och tar ställning till hur stort avseende som bör fästas vid det som olika personer har skrivit om Gud, Jesus, världen och sig själva. Den här serien grundar sig till stor del på sådana insatser. Men det avgörande är att budskapet kan nå ut till alla, särskilt till den som i vanliga fall inte läser en bok med fotnoter och grekiska ord. Det är för dig som de här böckerna är skrivna. Det är också därför det finns en ordlista längst bak med nyckelbegrepp som man inte klarar sig utan och en enkel förklaring av ordens betydelse. Varje gång du stöter på ett ord markerat med fetstil i texten kan du slå upp det och bli påmind om vad det betyder.

Lukasevangeliet är en av den tidiga kristenhetens mest storslagna texter. Lukas berättar att han fick möjlighet att iaktta de ovanliga händelser som hade ägt rum med en viss distans, prata med de inblandade, läsa några av de första dokumenten och skriva ner en egen nästan fullständig version för att läsarna skulle få veta sanningen om sådant som rörde Jesus. Lukas var en lärd och bildad man, 18

Inledning

den första faktiska historikern som skrev om Jesus. Hans evangelium placerar Jesus mitt i den judiska världen under det första århundradet och även mitt i den romerska värld som det kristna budskapet exploderade i och kom att förändra så radikalt. Så här kommer det: Lukasevangeliet för alla!

Tom Wright

19

Företal

Luk 1:1-4

Lukas 1:1-4 Företal 1 Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, 2så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, 3och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, 4för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.

”Utomjordingar stal min bebis!” skriker löpsedlarna. Eller: ”Mormor simmar över Atlanten.” Hur reagerar folk på det? ”Det måste vara sant, för det stod i tidningen”, eller ”Jag såg det på nyheterna.” ”Den som berättade det var med när det hände.”

Vi har lärt oss att inte ta sådant på allvar. Vi blir serverade sådana nyheter som vi vill ha. TV-kamerorna är ofta bedrägliga. Och anekdoter som berättas av ”en kompis kompis” kan lika gärna vara påhittade. Hur kan man veta vad man ska tro på?

Lukas inleder sitt evangelium med en lång, formell mening, som en väldig stenportal som ger oss ett storslaget välkomnande in i en stor byggnad. Här har ni något rejält, säger han, något som ni kan lita på. Det första århundradets skribenter i Medelhavsområdet inledde ofta sina texter med sådana meningar. Läsaren skulle veta att de hade ett viktigt arbete framför sig som grundade sig på noggranna efterforskningar. Det var ingen godtycklig eller improviserad berättelse. Den skulle hålla måttet i ett större sammanhang.

23

Luk 1:1-4

Företal

Det är klart att han själv ansåg det, tänker vi med vår skeptiska moderna attityd. Men se nu vad Lukas gör anspråk på. Han förväntar sig inte att vi ska godta det utan vidare. Han hänvisar till ett omfattande bevismaterial.

Många andra har skrivit om samma händelser och deras texter, som vi i vissa fall kan spåra, använder han som källor. Han har träffat ögonvittnen som berättat för honom vad de har sett och hört. Och kanske det viktigaste, han har lyssnat på erkända lärare i byarna. Låt oss se lite närmare på dessa personer.

Föreställ dig en by i det forna Palestina. Där fanns varken tryckta böcker eller tidningar, TV eller radio. Där fanns officiella historieberättare. Något viktigt inträffade: en jordbävning, en strid eller ett besök av en kejsare. Inom loppet av ett par dygn hade historien spridit sig i hela byn och började anta en fast form. Alla kände till historien, men vissa av byns mest skickliga berättare ansågs vara de rätta att återge den.

Och det var just vad de gjorde. De brukade inte förändra eller anpassa historien. Om de gjorde det, skulle de andra lägga märke till det och genast rätta dem. Den närmaste jämförelsen i den moderna västvärlden är nog när en historia eller anekdot berättas i en familj där alla vet hur den slutar. På samma sätt ändrar man inte texten i nationalsången eller i de sånger man sjöng som barn. Så när Lukas var runt i byarna i Palestina och Syrien under andra hälften av det första århundradet och fick höra de historier som de erkända berättarna återgav – ”ordets tjä24

Företal

Luk 1:1-4

nare” som han kallade dem – visste han att han det rörde sig om pålitliga, säkra bevis som grundade sig på de tidiga händelserna. Femhundra år tidigare hade Platon sagt att det fanns en risk med att nerteckna saker. Han ansåg att människans minne var det som bäst uppfattade saker och ting korrekt och förde dem vidare. Hundra år efter Lukas förklarade en av de stora kristna ledarna att han föredrog levande vittnesbörd framför skrivna texter. Man kan aldrig veta var en bok kommer ifrån, men levande vittnen kan man se i ögonen och själv ta ställning till om de verkar trovärdiga.

Varför skriver Lukas ändå ner det hela? Är det inte som att bita sig själv i svansen? Vem var han förresten och när var det han skrev?

Jag önskar att vi kunde vara säkra på vem som skrev Lukasevangeliet, men det kan vi inte. Vi kallar honom ”Lukas” eftersom kyrkan redan på tidigt stadium ansåg att det var han som hade skrivit det evangeliet och Apostlagärningarna. Om man läser Apg 1:1 ser man att Apostlagärningarna tycks vara skrivet av samma person, och det finns sådant i båda böckerna som tyder på att det stämmer. Det kan mycket väl vara samme Lukas som Paulus nämner som sin medarbetare (Kol 4:14; Filem 24; 2 Tim 4:11). Han kan ha skrivit någon gång mellan år 50 och 90 e.Kr. De ”många” som han hänvisar till måste ju ha hunnit skriva och sprida sina texter först. Ändå finns det inget särskilt som talar för att han skrev så sent som år 90, eller ens år 80. En kvalificerad gissning är att det var just Lukas, 25

Luk 1:1-4

Företal

Paulus medarbetare, och att han skrev åren 60-70 e.Kr. Den främsta anledningen till att han skriver är att budskapet om Jesus har spridits vida omkring, långt utanför byarna i de områden som Jesus själv besökte. Petrus, Paulus och andra evangelister hade framfört budskapet på olika håll, så förmodligen cirkulerade vilseledande, röriga och missvisande rapporter om exakt vem Jesus var, vad han hade sagt och gjort och vad som hade hänt med honom. Lukas vet att det finns andra texter som varit försök att sätta det hela på pränt, men själv har han en större publik i åtanke, en bildad, intelligent och vetgirig läsekrets. Den ”högt ärade Theofilos” kan vara en verklig person, kanske en högt uppsatt romersk ämbetsman eller en lokal ledare som Lukas har lärt känna. Det kan också vara ett litterärt grepp, ett sätt att tilltala den som har hört talas om kristendomen och kanske är en ”gudsvän” (den grekiska betydelsen av namnet Theofilos). Han antar att ”Theofilos” redan på officiell väg har fått höra en del om Jesus och vad det innebär att följa honom, så kanske vänder han sig till den som nyligen blivit omvänd och är ivrig att få veta mer.

Ett annat skäl, om det var så att han skrev i brytpunkten mellan 60- och 70-talet e.Kr., kunde vara det fasansfulla krig som härjade i Palestina vid den tiden. Judarna gjorde uppror mot den romerska ockupationsmakten år 66. Jerusalem förstördes slutligen efter en längre tids belägring år 70. Det innebar att stora delar av befolkningen hade blivit dödad i de städer och byar där man hade sett och känt Je26

Löftet om Johannes döparens födelse

Luk 1:5-25

sus. Inte nog med att den äldre generationen höll på att dö ut, de byar där människor själva hade sett Jesu gärningar höll även på att splittras och förstöras. De berättelser som var beroende av ett fredligt, stabilt samhälle för att kunna återges riskerade att försvinna. Om inget gjordes för att nerteckna dem skulle inte budskapet föras vidare till nästa generation. Och eftersom Lukas, precis som alla de första kristna, trodde att de händelser som faktiskt hade ägt rum – det man kallar historiska fakta – innebar en förändring av världshistorien, var det viktigt att de återgavs så klart och tydligt som möjligt.

Därför bygger Lukas upp denna väldiga portal till sitt evangelium. Han bjuder in oss och vill att vi känner oss som hemma. Här kommer vi att finna en trygghet, en stadig grund för en varaktig tro.

Lukas 1:5-25 Löftet om Johannes döparens födelse 5 På den tiden då Herodes var kung i Judeen fanns det i Avias avdelning en präst som hette Sakarias. Hans hustru härstammade från Aron och hette Elisabet. 6De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter. 7De var barnlösa eftersom Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren. 8En gång när turen hade kommit till hans avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud 9var det han som efter den sedvanliga lottningen bland prästerna skulle gå in i Herrens tempel och tända rökelseoffret. 10Allt folket stod utanför och bad medan offret

27

Luk 1:5-25

Löftet om Johannes döparens födelse

pågick. Då visade sig Herrens ängel för honom, till höger om rökelsealtaret. 12Sakarias blev förskräckt vid denna syn och fruktan föll över honom. 13Men ängeln sade till honom: ”Var inte rädd, Sakarias, din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes. 14Han skall bli din glädje och fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse. 15Ty han skall bli stor inför Herren; vin och starka drycker skall han aldrig dricka, han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet, 16och han skall få många i Israel att vända tillbaka till Herren, deras Gud. 17Och han skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett.”

18 Sakarias sade till ängeln: ”Hur skall jag få visshet om detta? Jag är ju gammal, och min hustru är till åren.”

19 Ängeln svarade honom: ”Jag är Gabriel som står vid Guds tron, och jag är utsänd för att tala till dig och ge dig detta glädjebud. 20Men du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker, eftersom du inte trodde på mina ord, som skall gå i uppfyllelse när tiden är inne.”

21 Folket stod och väntade på Sakarias och undrade varför han dröjde inne i templet. 22När han kom ut kunde han inte tala med dem, och de förstod att han hade haft en syn i templet. Han måste göra tecken åt dem, och han förblev stum. 23När dagarna för hans tjänstgöring var slut begav han sig hem. 24Efter en tid blev hans hustru Elisabet havande, och i fem månader höll hon sig i avskildhet. Hon sade till sig själv: 25 ”Detta har Herren låtit ske med mig. Nu har han tänkt på mig och befriat mig från min skam bland människor.”

28

Löftet om Johannes döparens födelse

Luk 1:5-25

Irlands huvudstad är den vackra gamla staden Dublin.

Den är känd av många anledningar. Människor från hela världen reser dit för att ströva omkring på stadens gator, dricka öl på pubarna, besöka de historiska byggnaderna och se de platser som blivit berömda tack vare författare som James Joyce.

Det kanske är förvånande att Dublins zoo är den sevärdhet som lockar flest besökare. Och kanske lika förvånande att den näst mest besökta platsen är utställningen på Trinity College med Book of Kells som största attraktion. Det vackert ornamenterade manuskriptet innehåller evangelierna och dateras till omkring 800 e.Kr. – betydligt närmare i tid till Nya testamentet än till oss i dag.

De som ansvarar för utställningen låter inte besökarna få se Book of Kells med en gång. De är kloka nog att först guida dem förbi flera andra gamla böcker som successivt förbereder dem på den stora skatten. När besökarna sedan är framme vid utställningens höjdpunkt har de blivit förda tillbaka till den tidiga keltiska kristendomens tid, till munkarna som ägnade flera år av sina liv åt att mödosamt nerteckna stora delar av Bibeln som de sedan smyckade i överdåd. Först då är besökarna redo att uppskatta det på rätt sätt.

Lukas har gjort något liknande i inledningen till sitt evangelium. Hans berättelse handlar ju huvudsakligen om Jesus, men namnet Jesus förekommer inte i de första 25 verserna och Jesus själv föds inte förrän en bra bit in i historien. Lukas kommer att berätta om Marias unika gra29

Luk 1:5-25

Löftet om Johannes döparens födelse

viditet och Jesu unika födelse, men han inser att han först bör förbereda oss själsligt och mentalt på den historien.

Därför börjar han med att återge berättelsen om Sakarias och Elisabet, ett fromt par, och deras dagliga liv.

Först fängslar han oss med parets mänskliga drama. De som båda för länge sedan har passerat den fruktsamma åldern ska äntligen få en son, i en kultur där barnlösa kvinnor hånades. Dramat förstärks av det komiska mötet mellan Sakarias och ängeln (var inte rädd för att tycka att Bibeln är rolig när den faktiskt är det!). Lukas visar att Guds frälsningsplan kommer att främjas på ett dramatiskt sätt genom hela denna så mänskliga historia av förvirring, tvivel och envis plikttrogenhet. Sonen som ska födas kommer att uppfylla de bibliska löftena som säger att Gud ska sända någon som ska förbereda Israel på det kommande gudomliga besöket. Det har förutsagts i skriften att profeten Elia ska återvända en dag för att göra människorna redo för Guds ankomst. Gabriel berättar för Sakarias att det kommer att bli Johannes uppgift.

Den historien får nog många bibelläsare att tänka på ännu äldre historier: Abraham och Sara som fick barn på äldre dar (1 Mos 21), Rakel som födde Jakob två söner efter många års barnlöshet (1 Mos 30; 35) och särskilt Simsons födelse (Dom 13) och Samuels födelse (1 Sam 1).

Den här historien, antyder Lukas, är inget nytt och märkligt utan ingår som ett led i ett långvarigt förlopp i Guds plan. Barnet som ska födas, och som ska heta Johannes, kommer att spela en avgörande roll för Guds uppfyllande 30

Löftet om Johannes döparens födelse

Luk 1:5-25

av sina löften. Därmed har vi blivit förberedda, liksom besökarna som försätts i den rätta sinnesstämningen inför utställningens höjdpunkt, på de ännu märkligare händelser som snart kommer att äga rum.

Sakarias och Elisabet hade inte förväntat sig något sådant. De var bara fromma människor som levde som de brukade. De var judar som var ”rättfärdiga inför Gud”, följde Guds bud och levde enligt lagen för att visa sin tacksamhet och kärlek till Gud. De bodde i det judeiska berglandskapet utanför Jerusalem. Sakarias brukade ta sig till Jerusalem precis som alla präster, förutom översteprästerna som bodde i staden, när turen hade kommit till honom att utföra den traditionella tempelliturgin.

Han stannade då över natten på tempelområdet innan han återvände hem för att återuppta sitt arbete som lärare och ledare i byn. Den här gången föll lotten på Sakarias att gå in i Herrens tempel, utom synhåll för lekmännen, och tända rökelseoffret. Ibland kan en rutinartad uppgift utgöra ramen för oväntade uppenbarelser.

Lukas är noga med att inte förgylla historien och göra Sakarias till en troshjälte. Hans spontana reaktion på nyheten blir att han precis som vissa av Gamla testamentets ledare griper efter ett halmstrå. Han vill se ett tecken, något som kan stärka hans tro. Det får han, men i form av en bestraffning. Man kan nästan föreställa sig hur ängeln sätter händerna i sidan och grälar på Sakarias för att han understår sig att tvivla på det som ängeln har sagt. Sakarias blir stum och den svarta komedin fortsätter när den 31

Luk 1:5-25

Löftet om Johannes döparens födelse

gamle prästen kommer ut till folket och med hjälp av gester och miner förklarar vad som har hänt (hur skulle du beskriva att du just har sett en ängel med bara händerna och fötterna till hjälp?). Berättelsen avslutas med Elisabets glädje över den oväntade graviditeten.

Genom att förbereda oss på den ännu märkligare avlelsen och födelsen av Jesus själv, vill den här historien påminna om något viktigt. Gud verkar ofta genom vanliga människor som ägnar sig åt sina vanliga sysslor och ständigt är redo, med en blandning av tvivel och gudsfruktan, för det som Gud har i åtanke. Historien handlar om så mycket mer än Sakarias glädje över att äntligen få en son, eller Elisabets triumferande glädje över att äntligen slippa föraktet från de andra mödrarna i byn. Den handlar om det stora fullbordandet av Guds löften och plan. Men vanliga människors behov, hopp och rädslor glöms inte bort i den större berättelsen, just för att Israels Gud är den han är – en Gud med en självuppoffrande kärlek i överflöd, något som Lukas kommer att visa på flera sätt i sitt evangelium. Samtidigt som Gud verkar i stor skala tar han sig an människans mindre bekymmer. Det drama som nu utspelar sig mitt på scenen är sannerligen berättelsen om Gud, om världen och om alla vanliga människor som har levt i den. Det är så Lukas vill att det ska vara.

32

Budskapet till Maria om Jesu födelse

Luk 1:26-38

Lukas 1:26-38 Budskapet till Maria om Jesu födelse 26/27 I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. 28Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.”

29 Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. 30Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. 31Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. 32Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, 33och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” 34Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske?

Jag har ju aldrig haft någon man.” 35Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. 36Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. 37Ty ingenting är omöjligt för Gud.” 38Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.

Om man frågar en tidningsredaktör vilka historier som säljer bäst kommer han genast att tänka på tre rubriker: sex, kungahuset och religion. Om man lyckas kombinera dem så är det ännu bättre: ”Rockstjärna kär i barn” är bra. ”Prinsessan har hemligt förhållande” är bättre. Och ”Kungens hemliga natt med nunna” är oslagbar. Så när 33

Luk 1:26-38

Budskapet till Maria om Jesu födelse

människor läser berättelsen om att Gabriel besöker Maria, och att barnet som ska födas är världens framtida härskare, associerar de ofta till sådant som tidningarna har lärt dem att göra. Människor har tolkat in allt möjligt i berättelsen som inte finns där och missat att lägga märke till några mycket viktiga punkter som faktiskt gör det.

Låt oss börja med den uppenbara poängen. Det framgår tydligt av berättelsen att Jesus blev avlad i Marias sköte innan hon hade haft några sexuella relationer. I dag är det många som har svårt att tro på det, samtidigt som de har fått för sig att det problemet först har uppstått i modernare tid, till följd av allt vi vet om de exakta mekanismerna kring befruktning och födslar. Så är det inte.

Förr i tiden kände man inte till X- och Y-kromosomer, men man visste lika väl då som nu att bebisar är följden av sexuellt umgänge, och att den som påstod sig ha blivit gravid på annat vis förmodligen ville dölja ett brott mot de moraliska och sociala reglerna. Ändå återger både Lukas och Matteus historien om Maria i så olika versioner att de knappast kan vara beroende av varandra. Historien tycks med andra ord snarare ha varit vida känd inom den tidiga kyrkan än något som är uppdiktat flera generationer efter de faktiska händelserna. Varför skulle dessa båda evangelister samt de gudfruktiga judiska kristna församlingar som förde dessa historier vidare ha gjort det och utmana ödet på det viset, om de inte hade goda skäl att tro att de var sanna?

Det är viktigt att poängtera att historien inte säger nå34

Budskapet till Maria om Jesu födelse

Luk 1:26-38

got om att Maria förblev jungfru efter Jesu födelse. Det är en mycket senare tanke. Den säger inte heller något om gott eller ont i samband med den sexuella identiteten eller sexuella relationer. Vad nu än Lukas (och Matteus) vill säga med den här historien så är det inte att jungfrudomen i moraliskt avseende är ett bättre tillstånd än äktenskapet.

De talar inte nedsättande om sex, kvinnor, befruktning eller barnafödslar. De meddelar helt enkelt att Jesus inte fick en far på det vanliga sättet och att det berodde på att Maria har fått den ovanliga nåden att bli mor till en inkarnation av Gud. Lukas har inte en tanke på att det skulle göra Jesus annat än fullt mänsklig. Forskare påstår att en jungfrufödelse rent teoretiskt är möjlig (sådan inträffar ibland hos mindre djur, till exempel ödlor) och att ett barn som kommer till på det sättet blir en fullständig människa. Problemet är att barnet, om man utgår från att något sådant är möjligt, naturligt nog skulle bli en flicka. Det mest anmärkningsvärda ur en vetenskaplig synvinkel är att Jesus var en pojke. Ängeln ger något som liknar en dubbel förklaring till hela händelsen. Den heliga anden skulle komma över Maria och förmå henne (så som den alltid gör) att vara och göra mer än hon kunde av egen kraft. Men samtidigt ska ”den Högstes kraft” vila över henne. Det är något annat. Gud själv, skaparen, ska omsluta henne på alla sidor med sin suveräna makt.

Det hela låter mycket märkligt, men då får vi tänka på 35

Luk 1:26-38

Budskapet till Maria om Jesu födelse

att den sanne Guden, enligt Bibeln och det judiska och kristna tänkandet när det är som bäst, är den till vars avbild människorna skapades från början. Då talar vi inte om en hednisk gud som på ett klumpigt och olämpligt sätt griper in i de dödligas förehavanden, utan om den som ”skapade oss till sig”, som Augustinus sa. De initiativ han tar grundar sig alltid i kärlek, en kärlek som värnar om oss och inlemmar oss i hans frälsningsplan. Maria är i det avseendet det bästa exemplet på vad som alltid sker när Gud verkar med sin nåd genom människorna. Guds kraft utifrån gör tillsammans med den inneboende anden att det händer sådant som i vanliga fall hade varit otänkbart.

Det är inte troligt att någon låter sig övertygas av Lukas berättelse som inte i viss mån redan är öppen för tanken på att det också var genom Jesus, trots att han var en fullständig människa, som Israels Gud personligen trädde fram på historiens scen. Och det är viktigt att påpeka att varken Lukas eller Matteus (de två som uttryckligen nämner Jesu avlelse) anser att detta var det viktigaste med Jesus. Paulus nämner ingenstans i sina texter att det var något unikt med Jesu avlelse och födelse. Jesu död och uppståndelse är enligt honom betydligt viktigare. Men för dem som har kommit till tro på den korsfäste och uppståndne Jesus och därför är öppna för att Gud på ett unikt sätt är närvarande i honom, finns det en viss rimlighet, svår att definiera och lätt att känna igen, i den historia som Lukas och Matteus återger. Det är inte vad vi skulle ha förväntat oss, men det låter ändå trovärdigt.

36

Budskapet till Maria om Jesu födelse

Luk 1:26-38

Något som är betydligt viktigare för hela historien är den politiska eller kungliga innebörd som Lukas tillmäter denna händelse. Barnet som ska födas kommer att bli Messias, kung av Davids hus. Gud hade lovat David en avkomma som skulle härska för alltid – inte enbart över Israel utan över hela världen. Och den kungen som kom skulle vara ”Guds son” (2 Sam 7:14; Ps 2:7; Ps 89:27). Det är som så ofta i Nya testamentets språkbruk beträffande Jesus ett stort teologiskt anspråk (Jesus identifieras med Gud på ett unikt sätt som människor både då och nu har svårt att greppa och tro), och även ett stort politiskt anspråk (Jesus är den sanne härskaren över världen på ett sätt som får kejsaren och dagens makthavare att hamna långt efter).

Om vi sammanfattar det hela – barnets avlelse, Guds makt, och utmaningen av alla mänskliga riken – så förstår vi varför denna historia är så laddad. Det kanske är en anledning till att den är så kontroversiell. Kanske allt bråk och tjafs om huruvida Maria kan ha blivit havande med Jesus utan en mänsklig far egentligen beror på att vi innerst inne inte vill tro att det kan finnas en kung som gör anspråk på en sådan total lojalitet?

Oavsett vad vi svarar på den frågan bör vi lägga märke till kontrasten mellan den förvirrade, häpna Sakarias i den förra historien och Marias ödmjuka anspråkslöshet i den senare. Även hon ifrågasätter Gabriels ord, men hon tycks snarare vilja ha mer information, inte bevis.

När hon står inför möjligheten att bli mor till Messias, 37

Luk 1:39-56

Marias besök hos Elisabet

trots att hon ännu inte förstår vad det kommer att innebära, uttalar hon de ord som under årens lopp har framstått som föredömliga för människans svar på Guds oväntade kallelse: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”

Lukas 1:39-56 Marias besök hos Elisabet 39 Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; 40hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. 41När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande.

42 Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. 43Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? 44När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. 45Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.”

46 Då sade Maria: ”Min själ prisar Herrens storhet, 47 min ande jublar över Gud, min frälsare: 48 han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: 49 stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, 50 och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.

51 Han gör mäktiga verk med sin arm,

38