Eva Franchell En olycklig kärlekshistoria
Albert Bonniers FĂśrlag
Av Eva Franchell har tidigare utgivits Väninnan 2009
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012721-3 Š Eva Franchell 2012 ScandBook AB, Falun 2012
Till Lasse och våra fyra fina flickor Till svärsöner och barnbarn Till mina fyra bröder and the extended Franchell family swamp Till Gunilla Boëthius och Helle Klein samt alla andra kloka människor som hjälpt mig att minnas den tid som var
Vi som satts att leva i besvikelsens epok – ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk? Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt, tro på det vi trodde på – trots allt! ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Tage Danielsson & Hans Alfredson
Socialdemokraterna skapade det moderna Sverige som jag växte upp med: grundskolan i gult tegel, gratis skolmåltider och allmän vaccination. När jag gick ut skolan för över fyrtio år sedan var hela min framtid utstakad. Jag skulle skaffa mig jobb och familj för att sedan betala skatt och leva lycklig i alla mina dagar. Men så gjorde vi inte i min generation. Vår revolt var tacken. Ett finger i luften och Jimi Hendrix på högsta volym. Vi var den trolösa generationen. På sjuttiotalet försvann vi in i vänstern, miljörörelsen eller kanske bara till någon festival där man rökte hasch och lyssnade på entonig undergroundmusik. På åttiotalet gjorde vi karriär, lånade pengar och åkte jorden runt. På nittiotalet vände vi tillbaka till Socialdemokraterna för nu ville vi bli av med krisen, men sedan försvann vi igen för vi var den otacksamma generationen. Snart blir vi gamla och då kommer vi att ställa till med ett helvete för kommande generationer. Vi är de första individualisterna och det var vi som trashade folkhemmet.
Kapitel ett
Lyckan gör honom blixtsnabb. Socialdemokraternas nye partiledare turnerar alla frågor och innan journalisterna hinner tänka ut nya har han lurat dem till skratt. Här står mannen som verkligen vill ta över ledarskapet: Jag känner lust för detta, jag säger ja. Sedan drar han en historia om Loket och Saddam Hussein innan han lämnar podiet och banar sig fram mellan de leende reportrarna. Torsdagen den tionde mars 2011 flödar Twitter av välvillig het och även jag börjar tro att den jovialiske Håkan Juholt är ett smart drag. Kanske krävs det en helt vanlig man för att vända en vikande trend.
*** Egentligen började han med att avsätta sig själv. Kanske var det djävulen som flög i honom. Håkan Juholt var ju en ganska traditionell riksdagsledamot. En av de där snart femtio år gamla kostymklädda socialdemokraterna från någon av riksdagens bakre bänkar. Det var få som kände till att han faktiskt satt i partistyrelsen. Han kom in i riksdagen redan 1994, men det skulle dröja ända fram till den nionde november 2010 innan han klev fram i strålkastarljuset. I nyhetsprogrammet Aktuellt förklarade 11
han då frankt att han ville avsätta partiledaren, partistyrelsen och därmed också sig själv. Kravet hade redan kommit från ungdomsförbundet och egentligen var det inte särskilt häpnadsväckande. Socialdemokraterna hade just genomfört den sämsta valrörelsen i modern tid. Förslaget att partiledningen skulle ställa sina platser till förfogande var logiskt, även om det inte var så man brukade göra inom socialdemokratin. I varje fall inte på bästa sändningstid. Det är möjligt att han inte förstod vidden av sitt utspel. Men det kan också ha varit en smart manöver för att få bollen i rullning. Visserligen försökte partiledaren Mona Sahlin att stoppa den, men hon insåg snart att det var hon som skulle fällas. Håkan Juholt straffades direkt och i mungipan viskade Monas anhängare att han bara var en mediekåt jävel. Men då var det redan för sent. Han hade blottlagt partiets inre spän ningar och den hundra år gamla socialdemokratiska sekretessen var bruten. Nu brakade hela helvetet loss, men Håkan Juholt hade fort farande ingen aning om hur det hela skulle sluta.
*** Mest av allt var han nog bara förbannad. I själva verket var Håkan Juholt fullständigt rasande på partiledaren Mona Sahlin. Hon hade kränkt honom och han kunde inte förlåta henne. Hans karriär rullade på i lagom takt, riksdagsledamot, ledamot i försvarsutskottet, ordförande i försvarsberedningen och biträdande partisekreterare under Marita Ulvskog. I flera år skrev han motioner och däremellan åkte han runt och besökte vartenda partidistrikt. Han hade gjort sin plikt och nu ville han vidare. Kanske var det EU:s försvars- och 12
säkerhetssamarbete som lockade honom. Håkan Juholt kandiderade till EU-parlamentet 2009 och det såg ut som att han skulle kunna samla tillräckligt med stöd för att komma in. Men Mona Sahlin ville annorlunda. Hon ville hellre skicka i väg Marita Ulvskog till Bryssel och bad därför Håkan Juholt att gå in och vikariera som parti sekreterare. Han hoppade av EU-kandidaturen för nu trodde han att Maritas jobb skulle bli hans och hemma i Oskarshamn började man så smått att prata om Håkan Juholt som partisekreteraren. Men månaderna gick och han blev inte ens tillförordnad partisekreterare. I slutet av februari 2009 var det i stället Ibrahim Baylan som fick jobbet. Håkan Juholt blev varken EU-parlamentariker eller partisekreterare. – Monas hantering av Håkan var en ren avrättning, säger en som var med. Men hon valde sina förtrogna och brydde sig inte om att Håkan Juholt fick åka hem till Oskarshamn för att läsa om sin förnedring i lokaltidningen Östra Småland. Det är möjligt att hon i brådskan bara såg honom som en föredetting med mustasch, men det fick hon i så fall ångra när Margit Silberstein från Aktuellt till slut närmade sig just honom. Det hade hunnit gå två år innan han kunde ge igen, men när han väl fick chansen skrädde han inte orden: – Hela partistyrelsen bör avgå och ställa sina platser till förfogande. En ny styrelse ska väljas på extrakongressen. Efteråt erkände han att han möjligtvis desavouerade Mona Sahlin, i vilket fall fick han rätt på alla punkter utom en. Då trodde han att han banade väg för Pär Nuder eller möjligtvis Stefan Löfven, men det skulle bli en helt annan partiledare.
*** 13
Partistyrelsens verkställande utskott hade redan kommit överens om att Mona Sahlin skulle sitta kvar. På ett möte ute på Bommersvik hade man faktiskt beslutat att hela partistyrelsen skulle stanna, åtminstone för att rida ut stormen. När Håkan Juholt gjorde sitt tv-utspel satt alltså ledamöterna i verkställande utskottet hemma framför sina tv-apparater i trygg förvissning om att de hade en pakt och att de skulle hålla ihop. Chocken blev därför total när Mona Sahlin dagen efter gick ut i media och ställde sin plats till förfogande. Hon bröt pakten och tyckte att hela partistyrelsen skulle avgå. Det finns de som påstår att hon hade riggat alltihop – från SSU:s utspel till avgångskravet. Att hon hela tiden velat sparka partistyrelsen så att hon kunde återbesätta den med mer pålitligt folk. Men sannolikt var hennes agerande mer desperat än så. Hon ville bara få kontroll över partiledningen och i brådskan underskattade hon kraften hos den som hon en gång hade kränkt.
14
Kapitel två
Söndagen den fjortonde november 2010 har ryktena spritt sig som spam över Stockholm. Från Twitter till Facebook, via lunchrestaurangerna på Drottninggatan och fönsterborden runt Stureplan. Den socialdemokratiska eliten vet redan att Mona Sahlin kommer att avgå. Det interna drevet har egentligen redan avsatt henne. Det tog fart med Håkan Juholts tv-krav häromdagen och nu pratar alla om Monas misslyckande. Hennes kamp för att behålla makten har blivit allt mer desperat. Dagen innan hade hon bjudit in partidistriktens 26 ordförande till ett möte nu på söndagseftermiddagen: Vi hoppas att det är möjligt för er att prioritera fysisk närvaro, skrev hon i mailet. Mona Sahlin är född in i rörelsen. Hon var den första kvinnan som lanserades i partiet, hon blev kronprinsessan som matchades fram av en stolt äldre manlig generation. De senaste tjugo åren har hon varit så nära makten, nu när hon äntligen fått fatt den riskerar hon att förlora den igen. Det är därför hon ber ordförandena från hela landet att personligen ta sig till Stockholm på några timmar. Det är distrikten som har makten i partiet eftersom det är de som utser ombud till kongressen där alla avgörande beslut fattas. Just nu struntar Mona Sahlin i partistyrelsen, i verkställande utskottet, i hela förtroenderådet och alla andra maktgrupperingar. Hon behöver direktkontakt med partiets medlemmar ute i landet. Det är dem hon vill se i ögonen. 15
Det är möjligt att hon innerst inne hoppas att de ska be henne stanna kvar. Eller så vill hon bara markera att nu jävlar avgår jag. Kanske är det därför hon väljer dagens konfrontation. Vid lunch åker jag ner till partihögkvarteret på Sveavägen 68 för att bevaka mötet tillsammans med alla andra journalister. Snart anländer ordförandena en i taget. I all hast tränger de sig förbi oss utan att lämna särskilt många kommentarer. Vi kommer att få vänta i timmar. I början står vi utanför och fryser, men så småningom släpps vi in i en lokal som fortfarande ekar tomt efter den misslyckade valrörelsen. Det är tyst, trist och dammigt. Efter någon timma får vi kaffe. Jag räknar på fingrarna. Det har gått nästan två decennier sedan jag träffade Mona Sahlin här på Sveavägen. Då hade hon just blivit partisekreterare och jag ville använda henne i min medieforskning. Då var hon på väg upp, en kaxig kvinnlig politiker med hennafärgat hår och min teori var att den som lyfts upp, den kommer medierna så småningom att slita i stycken. Jag blev aldrig klar med forskningen, men just i dag kan man nog säga att min hypotes var riktig. Då hade jag inte kvinnoperspektivet klart för mig, Mona var ju den första i sitt slag. Nu undrar jag om hennes fall blir brutalare just därför att hon är kvinna. Om männen tolererade henne så länge hon var ung och söt, men att de nu tycker att hon blivit för … gammal? Journalistik är väntan och jag hinner fundera en hel del över det kvinnliga åldrandet medan jag låter kaffet svalna i pappmuggen. Det smakar verkligen illa. Klockan har just passerat fyra på eftermiddagen när Niklas Svensson från Expressen drar upp tempot med sina direktsända webb-tv-inslag från pressrummet. Var femte minut kör han med hög röst: Vi väntar fortfarande på besked … Mina kolleger från Aftonbladet drar strax igång sina sändningar, folk börjar samlas på gatan utanför de stora fönstren och nu väntar även jag otåligt på besked. 16
Då kommer Mona Sahlins säkerhetspoliser in i rummet och ser folkhopen utanför fönstret. Pressträffen flyttas omedelbart till en säkrare bunker längre in i huset. Men hon kommer ju snart, vi flyttar i rasande fart datorer, tv-kameror och tunga väskor med utrustning och missar nästan hennes entré. Nu är håret lika svart som klänningen, ögonen blänker och rösten stakar sig. – När partiet går till extrakongress i mars ska det också vara för att utse en ny partiordförande. Det är det besked jag lämnat i dag till partiet. Hon sträcker på ryggen och säger att hon inte ens tänker sitta kvar i riksdagen, hon lämnar politiken. Hon säger att hon tänkt på det länge och att hon bestämde sig när hon satt hos frissan i går. Kanske var hon alltför rädd för en offentlig avrättning eller så hann hon bara slappna av en stund och inse att livet handlar om mer än att vinna över en vacklande majoritet i ett politiskt parti. Säkert hade hon i alla fall förstått att flera distrikt var emot henne. När ordförandena väl kom fram till Stockholm hade hon redan gett upp. Tjugo års kamp var över eller kanske hela tiden förgäves. Mona Sahlin blev aldrig Sveriges första kvinnliga stats minister, men det anade jag redan när hon bytte från högklackat till mer bredklackat under valrörelsen. Hon har ont i fötterna, tänkte jag. Det här kommer aldrig att gå vägen.
*** Man ska alltid titta på folks fötter. Skor är verkliga markörer. Man ser direkt om ett par skor har kostat 6 000 kronor eller 600. Om de är välskötta eller avskavda, vågade eller fega. En kvinna kan göra hur många skönhetsoperationer som helst, när hon kommit upp i en viss ålder tvingas hon ändå välja en 17
bredare läst och en lägre klack. När hon väl slutat klappra mot marmorgolven noterar jag att männens blickar försvinner någon annanstans. Hon tystnar och hennes kropp blir mindre intressant. Fötterna avslöjar allt. Feghet, rädsla, frimod. Sveriges mest kända fötter satt kanske på Olof Palme. Han kunde vara hur självsäker som helst i debatterna, men bakom talarstolen for hans fötter hit och dit av anspänningen. Anna Lindh var likadan, hennes fötter trampade runt, runt i en nervös liten cirkel så länge hon talade. Det är bara psykopater som saknar nerver i politiken.
18