Issuu on Google+

Annika Sjöö är dansare, tränings­

instruktör och föreläsare. Hon är också tidningen Amelias hälsobloggare och bor i Göteborg med sin man Michael och sonen Kelvin. Karin Lilja är skribent och författare

och har tidigare gett ut boken Växla ner!

www.icabokforlag.se

»Jag hade verkligen allt. Framgång

inom dansen. Populär pojkvän. Jag var smal och snygg och hade högsta betyg. Men under glada-Annika-ytan fanns något annat. Pressen att vara så allt igenom perfekt satte sina spår. Periodvis led jag av svår ångest. Det var ingen panikångest, utan mer som en otäck känsla som fanns i hela kroppen och inte ville försvinna. Det var som om kroppen letade efter saker att må dåligt över. Om jag inte fick bort ångesten skulle jag explodera. Det kändes som om något kröp runt i hela kroppen, spred sig inom mig, särskilt i huvudet. Något som fanns där hela tiden, en obehagskänsla, lite som när man håller på att få influensa. När det väl satt igång var det ett rent helvete. Kalla det ångest, kalla det ågren, kalla det dåligt samvete. Någonting var fel.«

Fröken duktig – en självbiografi

Sjöö, som 2009 knep en plats i tevetittarnas hjärtan när hon i en tårfylld final vann Let’s Dance tillsammans med Magnus Samuelsson, världens starkaste man. Men duktigheten har haft ett högt pris. I sin självbiografi berättar hon om hur prestationsångesten tidvis varit nära att knäcka henne. Annika var tjejen som alla var avundsjuka på eftersom hon inte bara var snygg och smart, utan dessutom snäll och trevlig. Tjejen som så småningom blev svensk juniormästare i dans, lyckades med allt hon företog sig och krönte det hela med en vinst i ett av våra mest folkkära teveprogram. Men under den perfekta och alltid lika glittrande glada ytan fanns en annan Annika. En Annika som törstade efter bekräftelse, som aldrig tillät sig själv att vara sämre än bäst och vars liv handlade om att ständigt prestera och vara på topp. Om hur detta duktighetskomplex efter hand ledde till ångest och en förvrängd kroppsuppfattning, och om en kändisvärld i vilken bara det perfekta är gott nog, handlar denna utlämnande bok.

Annika Sjöö

Hela sitt liv har hon varit en Fröken Duktig. Dansaren Annika

Med Karin Lilja

FOTO Oscar Mattsson STYLING Jeanette Rokas/Prestige Academy FORMGIVNING Marie-Louise Friberg/Above


Till min älskade Michael för att du alltid stöttar mig i allt jag företar mig. Tack för att du finns … Till min kära son Kelvin för att du bringat oändligt med kärlek in i mitt liv. Jag älskar dig.

www.icabokforlag.se © 2011 Annika Sjöö med Karin Lilja och Ica Bokförlag, Forma Books AB Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. För­budet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001. OMSLAG OCH GRAFISK FORM Marie-Louise Friberg, above.se OMSLAGSFOTON Oscar Mattsson TRYCK ScandBook i Falun, 2011 Första utgåvan, första tryckningen ISBN 978-91-534-3538-9


Till min älskade Michael för att du alltid stöttar mig i allt jag företar mig. Tack för att du finns … Till min kära son Kelvin för att du bringat oändligt med kärlek in i mitt liv. Jag älskar dig.

www.icabokforlag.se © 2011 Annika Sjöö med Karin Lilja och Ica Bokförlag, Forma Books AB Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. För­budet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001. OMSLAG OCH GRAFISK FORM Marie-Louise Friberg, above.se OMSLAGSFOTON Oscar Mattsson TRYCK ScandBook i Falun, 2011 Första utgåvan, första tryckningen ISBN 978-91-534-3538-9


kapitel 1

Den duktigaste flickan JAG HAR OFTA KÄNT ATT ”jag är det jag gör, inte den jag är”. Inte förr­ än på senare tid har jag förstått allvaret i det. Jag har alltid visat min person genom det jag gjort och det jag åstadkommit. Jag har ”varit” flitigast i skolan, bäst i idrott, snabbast uppför backen, vinnare av Let’s Dance. Min person har liksom kommit i andra hand. Det jag presterat har varit det viktigaste och ett bevis på att jag är duktig. Jag gör något bra och därför är jag bra. Som om man inte varit något värd om man inte åstadkommit något särskilt. Det är som att jag hela tiden letat efter kickar. Och likt en junkie har jag behövt allt fler och allt större. När jag blivit bäst i klassen, ska jag bli bäst i skolan. När jag är bäst i skolan, ska jag bli bäst i landet. Och så fortsätter det. Jag har alltid sökt bekräftelse – på alla plan. När jag fått bekräftelse, har jag känt mig nöjd. Detta har ställt till det en hel del i mitt liv: Jag har blivit en Fröken Duktig. Jag har – medvetet eller omedvetet – sökt mig till situationer där jag kan glänsa och få beröm. Vad kan vara duktigare än att vinna Let’s Dance – tv-programmet med miljontals tittare. Som alla talar om, som kvällstidningarna följer och som gett mig möjligheter som jag tidigare bara kunnat drömma om. Att vinna en tv-sänd tävling där miljoner svenskar röstat på just mig – för en person med så stort bekräftelsebehov som jag, var det nästan 7


kapitel 1

Den duktigaste flickan JAG HAR OFTA KÄNT ATT ”jag är det jag gör, inte den jag är”. Inte förr­ än på senare tid har jag förstått allvaret i det. Jag har alltid visat min person genom det jag gjort och det jag åstadkommit. Jag har ”varit” flitigast i skolan, bäst i idrott, snabbast uppför backen, vinnare av Let’s Dance. Min person har liksom kommit i andra hand. Det jag presterat har varit det viktigaste och ett bevis på att jag är duktig. Jag gör något bra och därför är jag bra. Som om man inte varit något värd om man inte åstadkommit något särskilt. Det är som att jag hela tiden letat efter kickar. Och likt en junkie har jag behövt allt fler och allt större. När jag blivit bäst i klassen, ska jag bli bäst i skolan. När jag är bäst i skolan, ska jag bli bäst i landet. Och så fortsätter det. Jag har alltid sökt bekräftelse – på alla plan. När jag fått bekräftelse, har jag känt mig nöjd. Detta har ställt till det en hel del i mitt liv: Jag har blivit en Fröken Duktig. Jag har – medvetet eller omedvetet – sökt mig till situationer där jag kan glänsa och få beröm. Vad kan vara duktigare än att vinna Let’s Dance – tv-programmet med miljontals tittare. Som alla talar om, som kvällstidningarna följer och som gett mig möjligheter som jag tidigare bara kunnat drömma om. Att vinna en tv-sänd tävling där miljoner svenskar röstat på just mig – för en person med så stort bekräftelsebehov som jag, var det nästan 7


FRÖKEN DUKTIG

övermäktigt. Jag blev så lycklig när jag på tredje försöket slutligen vann, att jag fullständigt tappade allt. Jag grät floder. Precis som väldigt många andra har jag också ett behov av trygghet, även om min strävan efter att vara duktig ofta försätter mig i situationer där marken svajar under fötterna. Två månader efter vinsten i Let’s Dance blev jag gravid. När min son Kelvin föddes fick jag frågan om vad jag skulle göra nu när jag var mamma. Skulle jag arbeta som gymnasielärare – det jag är utbildad till och som ger mig en trygg inkomst och en lugn vardag? Eller skulle jag fortsätta med dansandet, som jag verkligen brinner för men där det är svårt att försörja sig som professionell och där resor och oregelbundna arbetstider skulle göra att jag inte kunde umgås med min familj så mycket som jag ville? Den frågan gjorde mig orolig, för jag visste inte, och det fanns ingen som kunde ge mig ett facit. Men hur kan man veta? Jag vill veta att jag kan försörja mig och mitt barn. Samtidigt har jag lärt mig att säga till mig själv när jag är lite orolig över saker och ting: Varför skulle du inte klara det här? Du har löst knivigare uppgifter tidigare, du har stått inför större utmaningar, du har varit nere och vänt. Du kommer att ordna upp det här också. Det gör mig lite lugnare. Det är klart att det kommer att gå bra. Jag är en Fröken Duktig. Om hur det blev som det blev, och om hur jag numera kan se de goda delarna av duktighetskomplexet och jobbar med att arbeta bort de dåliga, det är det som den här boken handlar om.

8

kapitel 2

Hemma i Johanneberg – HEJAR DU PÅ IFK ELLER ÖIS? Min bästa kompis på daghemmet hette Basse. Vi fann varandra direkt, och jag har minnen av att jag lekte med honom hela tiden. Våra lekar var rätt busiga, och jag kommer ihåg att vi stod och hängde vid grinden och ropade efter människor som gick förbi: – Hejar du på IFK eller ÖIS? Om de inte svarade, ropade vi: – Hör du dåligt? Daghemmet låg i ett gult trähus alldeles nära mitt barndomshem i Johanneberg, en stadsdel i Göteborg. Johanneberg är ett lugnt område, även om det ligger centralt i stan. Det hände nästan aldrig någonting där när jag växte upp. Johanneberg skapade inga rubriker i tidningarna. Vi bodde i ett villaområde med en äng bredvid, och det fanns några löpspår i närheten. Annars var det stenstad. Huset jag bodde i som liten var ett radhus: ett stort gult tegelhus med tre våningar, vind och en liten trädgård bakom. Vi var sällan ute i trädgården och lekte. Ville vi spela fotboll, gick vi till ängen istället. Jag minns att det fanns många trappor i huset, och allra högst upp låg vinden. Den användes som lekrum. Vi spelade innebandy där uppe, och så hade jag ett ”Barbierum”. Barbierummet var ett rum fyllt med alla mina Barbiedockor och deras kläder och tillbehör. Mina två kompisar Kristin och Alexandra hade också sina dockor där, och vi ville skapa en Barbie9


FRÖKEN DUKTIG

övermäktigt. Jag blev så lycklig när jag på tredje försöket slutligen vann, att jag fullständigt tappade allt. Jag grät floder. Precis som väldigt många andra har jag också ett behov av trygghet, även om min strävan efter att vara duktig ofta försätter mig i situationer där marken svajar under fötterna. Två månader efter vinsten i Let’s Dance blev jag gravid. När min son Kelvin föddes fick jag frågan om vad jag skulle göra nu när jag var mamma. Skulle jag arbeta som gymnasielärare – det jag är utbildad till och som ger mig en trygg inkomst och en lugn vardag? Eller skulle jag fortsätta med dansandet, som jag verkligen brinner för men där det är svårt att försörja sig som professionell och där resor och oregelbundna arbetstider skulle göra att jag inte kunde umgås med min familj så mycket som jag ville? Den frågan gjorde mig orolig, för jag visste inte, och det fanns ingen som kunde ge mig ett facit. Men hur kan man veta? Jag vill veta att jag kan försörja mig och mitt barn. Samtidigt har jag lärt mig att säga till mig själv när jag är lite orolig över saker och ting: Varför skulle du inte klara det här? Du har löst knivigare uppgifter tidigare, du har stått inför större utmaningar, du har varit nere och vänt. Du kommer att ordna upp det här också. Det gör mig lite lugnare. Det är klart att det kommer att gå bra. Jag är en Fröken Duktig. Om hur det blev som det blev, och om hur jag numera kan se de goda delarna av duktighetskomplexet och jobbar med att arbeta bort de dåliga, det är det som den här boken handlar om.

8

kapitel 2

Hemma i Johanneberg – HEJAR DU PÅ IFK ELLER ÖIS? Min bästa kompis på daghemmet hette Basse. Vi fann varandra direkt, och jag har minnen av att jag lekte med honom hela tiden. Våra lekar var rätt busiga, och jag kommer ihåg att vi stod och hängde vid grinden och ropade efter människor som gick förbi: – Hejar du på IFK eller ÖIS? Om de inte svarade, ropade vi: – Hör du dåligt? Daghemmet låg i ett gult trähus alldeles nära mitt barndomshem i Johanneberg, en stadsdel i Göteborg. Johanneberg är ett lugnt område, även om det ligger centralt i stan. Det hände nästan aldrig någonting där när jag växte upp. Johanneberg skapade inga rubriker i tidningarna. Vi bodde i ett villaområde med en äng bredvid, och det fanns några löpspår i närheten. Annars var det stenstad. Huset jag bodde i som liten var ett radhus: ett stort gult tegelhus med tre våningar, vind och en liten trädgård bakom. Vi var sällan ute i trädgården och lekte. Ville vi spela fotboll, gick vi till ängen istället. Jag minns att det fanns många trappor i huset, och allra högst upp låg vinden. Den användes som lekrum. Vi spelade innebandy där uppe, och så hade jag ett ”Barbierum”. Barbierummet var ett rum fyllt med alla mina Barbiedockor och deras kläder och tillbehör. Mina två kompisar Kristin och Alexandra hade också sina dockor där, och vi ville skapa en Barbie9


FRÖKEN DUKTIG

värld. Tillsammans fick vi ihop det riktigt bra. Någon hade en toalett, en annan en bil och den tredje ett Barbiehus. Där lekte vi ofta och fantiserade om Barbiedockornas liv. På dagis hade vi två stränga fröknar. Dem hade vi barn väldig respekt för. Jag var lite rädd för dem och ville inte göra något dumt. Istället blev jag nog lite extra duktig inför dem, eftersom jag var rädd att de skulle bli arga. En av fröknarna var intresserad av svampplockning, så vi plockade ofta svamp. Många gånger var det jag som hittade var svampen fanns, och fröken brukade säga att jag hade en riktig ”svampnäsa”. Det där handlade nog mer om ren tur, men eftersom hon sagt så kände jag att jag var tvungen att hitta svamp, eftersom jag hade svampnäsa. Varje gång det blev dags för svampplockning blev jag nervös – kanske var jag rädd för att avslöjas? Jag hade egentligen ingen aning om var svampen fanns, men troligen var det mina envetna ansträngningar som gav resultat. Jag ville ju inte göra fröken besviken. Min pappa har berättat en historia från när jag var fyra år. Jag älskar att höra honom berätta den för den visar hur busig jag kunde vara. Även om jag blev en Fröken Duktig senare, var jag alltså inte något mönsterbarn som aldrig trotsade sina föräldrar. Så här går historien: Jag var alltid mycket bestämd med vad jag skulle ha på mig när jag gick till dagis. Kläder var en stor grej för mig när jag var liten. Jag stod ofta och provade olika plagg i min garderob. Fick jag inte bestämma vilka kläder jag skulle ha, blev jag vansinnig. För visst ville jag vara fin, men framför allt handlade det nog om att bestämma själv. Den här morgonen hade pappa tagit fram kläder som – enligt mig – absolut inte passade. Han tjatade länge på mig för att jag skulle klä på mig, men jag vägrade. Vi hade redan ätit frukost och befann oss på nedersta våningen i huset. Till slut blev han så trött på mig att han höjde rösten och sa: – Nu går du upp och klär på dig. Annars kommer vi inte i väg till dagis. Arg sprang jag upp för alla trapporna, men tog återigen lång tid på mig att komma ner. Slutligen tröttnade pappa och sprang upp. Där satt 10

HEMMA I JOHANNEBERG

jag på översta trappsteget och såg ilsken ut. Precis när pappa öppnade munnen för att skälla på mig, stirrade jag på honom och sa: – Apröv. Pappa kunde inte hålla sig för skratt, för han hade aldrig hört mig använda ett sådant ord. Jag hade väl lärt mig det på dagis och tyckte att det kunde komma väl till pass. Den som bara sett ”glittrande, glada Let’s Dance-Annika” tror kanske inte att jag var ett ilsket barn, men så var det. Jag hade två lägen, har jag fått höra senare – antingen var jag väldigt arg eller väldigt glad. Jag föddes den 16 mars 1981 på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, och det första jag gjorde när jag kom ut var att skrika. – Det här var ett lättirritabelt barn, sa barnmorskan till mamma. Jag växte upp med mamma, pappa och min två år äldre bror Martin. Min äldre halvsyster Maria, som har samma pappa som jag och Martin, bodde tillsammans med sin mamma och vi träffades bara några gånger varje år. Mamma jobbade som föreståndare på ett daghem och min pappa arbetade på bank. Somrarna tillbringade vi på vårt lantställe i Göteborgs skärgård. Vi var en riktig kärnfamilj. Både mor- och farföräldrar var mycket engagerade i oss barn, och de ställde alltid upp när mamma och pappa behövde barnvakt. När jag tänker tillbaka på min barndom och det jag minns från de tidigaste åren, får jag bra känslor i kroppen. Jag var trygg och älskad för den jag var. Jag och min bror bråkade mycket när vi var små. Det var två starka viljor som möttes, och det blev ofta slagsmål. Jag ville vara med honom och hans kompisar, och det fick jag inte alltid, och då blev jag arg. Vi bråkade om mycket annat också. Vi kunde slåss något så infernaliskt och jag tror att vi där var lika goda kålsupare båda två. Jag var väldigt orädd av mig när jag var liten och det kunde nog vara jobbigt för min bror. När vi badade på lantstället om somrarna var jag exempelvis alltid den första att dyka från höga klippor. Jag bara slängde mig ut i vattnet, 11


FRÖKEN DUKTIG

värld. Tillsammans fick vi ihop det riktigt bra. Någon hade en toalett, en annan en bil och den tredje ett Barbiehus. Där lekte vi ofta och fantiserade om Barbiedockornas liv. På dagis hade vi två stränga fröknar. Dem hade vi barn väldig respekt för. Jag var lite rädd för dem och ville inte göra något dumt. Istället blev jag nog lite extra duktig inför dem, eftersom jag var rädd att de skulle bli arga. En av fröknarna var intresserad av svampplockning, så vi plockade ofta svamp. Många gånger var det jag som hittade var svampen fanns, och fröken brukade säga att jag hade en riktig ”svampnäsa”. Det där handlade nog mer om ren tur, men eftersom hon sagt så kände jag att jag var tvungen att hitta svamp, eftersom jag hade svampnäsa. Varje gång det blev dags för svampplockning blev jag nervös – kanske var jag rädd för att avslöjas? Jag hade egentligen ingen aning om var svampen fanns, men troligen var det mina envetna ansträngningar som gav resultat. Jag ville ju inte göra fröken besviken. Min pappa har berättat en historia från när jag var fyra år. Jag älskar att höra honom berätta den för den visar hur busig jag kunde vara. Även om jag blev en Fröken Duktig senare, var jag alltså inte något mönsterbarn som aldrig trotsade sina föräldrar. Så här går historien: Jag var alltid mycket bestämd med vad jag skulle ha på mig när jag gick till dagis. Kläder var en stor grej för mig när jag var liten. Jag stod ofta och provade olika plagg i min garderob. Fick jag inte bestämma vilka kläder jag skulle ha, blev jag vansinnig. För visst ville jag vara fin, men framför allt handlade det nog om att bestämma själv. Den här morgonen hade pappa tagit fram kläder som – enligt mig – absolut inte passade. Han tjatade länge på mig för att jag skulle klä på mig, men jag vägrade. Vi hade redan ätit frukost och befann oss på nedersta våningen i huset. Till slut blev han så trött på mig att han höjde rösten och sa: – Nu går du upp och klär på dig. Annars kommer vi inte i väg till dagis. Arg sprang jag upp för alla trapporna, men tog återigen lång tid på mig att komma ner. Slutligen tröttnade pappa och sprang upp. Där satt 10

HEMMA I JOHANNEBERG

jag på översta trappsteget och såg ilsken ut. Precis när pappa öppnade munnen för att skälla på mig, stirrade jag på honom och sa: – Apröv. Pappa kunde inte hålla sig för skratt, för han hade aldrig hört mig använda ett sådant ord. Jag hade väl lärt mig det på dagis och tyckte att det kunde komma väl till pass. Den som bara sett ”glittrande, glada Let’s Dance-Annika” tror kanske inte att jag var ett ilsket barn, men så var det. Jag hade två lägen, har jag fått höra senare – antingen var jag väldigt arg eller väldigt glad. Jag föddes den 16 mars 1981 på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, och det första jag gjorde när jag kom ut var att skrika. – Det här var ett lättirritabelt barn, sa barnmorskan till mamma. Jag växte upp med mamma, pappa och min två år äldre bror Martin. Min äldre halvsyster Maria, som har samma pappa som jag och Martin, bodde tillsammans med sin mamma och vi träffades bara några gånger varje år. Mamma jobbade som föreståndare på ett daghem och min pappa arbetade på bank. Somrarna tillbringade vi på vårt lantställe i Göteborgs skärgård. Vi var en riktig kärnfamilj. Både mor- och farföräldrar var mycket engagerade i oss barn, och de ställde alltid upp när mamma och pappa behövde barnvakt. När jag tänker tillbaka på min barndom och det jag minns från de tidigaste åren, får jag bra känslor i kroppen. Jag var trygg och älskad för den jag var. Jag och min bror bråkade mycket när vi var små. Det var två starka viljor som möttes, och det blev ofta slagsmål. Jag ville vara med honom och hans kompisar, och det fick jag inte alltid, och då blev jag arg. Vi bråkade om mycket annat också. Vi kunde slåss något så infernaliskt och jag tror att vi där var lika goda kålsupare båda två. Jag var väldigt orädd av mig när jag var liten och det kunde nog vara jobbigt för min bror. När vi badade på lantstället om somrarna var jag exempelvis alltid den första att dyka från höga klippor. Jag bara slängde mig ut i vattnet, 11


FRÖKEN DUKTIG

utan några hämningar. Då var min bror också tvungen att göra det. Lika­ dant var det när vi slogs. Jag var inte rädd för att slå tillbaka även om jag var yngre och mindre. – Herregud, ska det aldrig gå över? brukade min mamma säga. Först när vi gick på gymnasiet blev vi goda vänner, och nu har vi en mycket bra relation, Martin och jag. Minnen … Mycket som jag tror är minnen kan vara saker som mina föräldrar har berättat för mig så ofta att det känns som något jag själv kommer ihåg. En sak som jag däremot verkligen minns på riktigt är en gång då jag blev arg på min pappa, och han höll mig i armarna. Då sparkade jag honom på pungen. Det måste ha gjort ont, han blev väldigt arg och jag rusade upp på mitt rum. Kanske är det så att man minns situationer där det varit mycket känslor inblandade. NÄR JAG VAR SEX ÅR GAMMAL skildes mina föräldrar. Jag minns att jag hade känt på mig det i förväg. – Ni ska väl aldrig skilja er, du och pappa? hade jag frågat mamma några dagar innan vi fick veta. Barn är smartare än vad många föräldrar tror. De känner på sig saker. Både Martin och jag grät när mamma och pappa talade om det för oss. Men när jag dagen efter skulle berätta för de andra på dagis, kände jag mig nästan lite cool. Jag förstod väl inte riktigt vad en skilsmässa innebar, men jag njöt av den uppmärksamhet jag fick. Vi barn valde att flytta med mamma, men flyttlasset gick inte särskilt långt. Vi bodde kvar i Johanneberg. Det var gångavstånd mellan mammas och pappas bostäder, och det underlättade. Jag har nog alltid varit en ”mammas flicka”, så valet kändes naturligt för mig. Varannan helg bodde vi hos pappa. Så här i efterhand uppskattar jag att mamma och pappa förblev vänner. Vi firade till och med jul tillsammans alla fyra, även efter skilsmässan. Det betydde mycket för mig och min bror, och jag skulle önska att alla skilsmässobarn kunde få ha det så. 12

HEMMA I JOHANNEBERG

Jag har inga minnen av att mina föräldrar någonsin grälade, i varje fall inte inför oss barn. När jag som vuxen ser tillbaka på det som hände, tror jag ändå att det som skedde var till det bästa. I dag har jag svårt att tänka mig att mina föräldrar någonsin varit ihop – de är verkligen olika som personer. Självklart tycker jag att man ska kämpa för att vara tillsammans om man har barn ihop, men ibland kan det trots allt vara bättre att skilja sig. Att en familj splittras kan innebära ett stort trauma för ett barn, men själv upplevde jag det aldrig så. Kanske blev jag lite extra mammig efter skilsmässan. Mamma blev min trygghet. Jag kunde inte längre sova hemifrån utan längtade alltid hem till mamma. Även när jag sov hos pappa, längtade jag ibland hem till mamma, min fasta punkt. Om jag någon gång ändå var tvungen att sova borta, led jag av en fruktansvärd ångest innan. Jag visste inte då att det jag kände var just ångest, utan det är något jag förstått senare. Jag stressade upp mig för ingenting och byggde upp en stark oro. Det här att jag inte kunde sova någon annanstans än hemma höll i sig länge, och det gjorde att jag missade många roliga saker. Jag avstod från att åka på läger, kunde inte sova över hos min bästa kompis eller hos andra vänner. Dilemmat följde med mig ända upp i högstadiet och var något jag skämdes över.

13


FRÖKEN DUKTIG

utan några hämningar. Då var min bror också tvungen att göra det. Lika­ dant var det när vi slogs. Jag var inte rädd för att slå tillbaka även om jag var yngre och mindre. – Herregud, ska det aldrig gå över? brukade min mamma säga. Först när vi gick på gymnasiet blev vi goda vänner, och nu har vi en mycket bra relation, Martin och jag. Minnen … Mycket som jag tror är minnen kan vara saker som mina föräldrar har berättat för mig så ofta att det känns som något jag själv kommer ihåg. En sak som jag däremot verkligen minns på riktigt är en gång då jag blev arg på min pappa, och han höll mig i armarna. Då sparkade jag honom på pungen. Det måste ha gjort ont, han blev väldigt arg och jag rusade upp på mitt rum. Kanske är det så att man minns situationer där det varit mycket känslor inblandade. NÄR JAG VAR SEX ÅR GAMMAL skildes mina föräldrar. Jag minns att jag hade känt på mig det i förväg. – Ni ska väl aldrig skilja er, du och pappa? hade jag frågat mamma några dagar innan vi fick veta. Barn är smartare än vad många föräldrar tror. De känner på sig saker. Både Martin och jag grät när mamma och pappa talade om det för oss. Men när jag dagen efter skulle berätta för de andra på dagis, kände jag mig nästan lite cool. Jag förstod väl inte riktigt vad en skilsmässa innebar, men jag njöt av den uppmärksamhet jag fick. Vi barn valde att flytta med mamma, men flyttlasset gick inte särskilt långt. Vi bodde kvar i Johanneberg. Det var gångavstånd mellan mammas och pappas bostäder, och det underlättade. Jag har nog alltid varit en ”mammas flicka”, så valet kändes naturligt för mig. Varannan helg bodde vi hos pappa. Så här i efterhand uppskattar jag att mamma och pappa förblev vänner. Vi firade till och med jul tillsammans alla fyra, även efter skilsmässan. Det betydde mycket för mig och min bror, och jag skulle önska att alla skilsmässobarn kunde få ha det så. 12

HEMMA I JOHANNEBERG

Jag har inga minnen av att mina föräldrar någonsin grälade, i varje fall inte inför oss barn. När jag som vuxen ser tillbaka på det som hände, tror jag ändå att det som skedde var till det bästa. I dag har jag svårt att tänka mig att mina föräldrar någonsin varit ihop – de är verkligen olika som personer. Självklart tycker jag att man ska kämpa för att vara tillsammans om man har barn ihop, men ibland kan det trots allt vara bättre att skilja sig. Att en familj splittras kan innebära ett stort trauma för ett barn, men själv upplevde jag det aldrig så. Kanske blev jag lite extra mammig efter skilsmässan. Mamma blev min trygghet. Jag kunde inte längre sova hemifrån utan längtade alltid hem till mamma. Även när jag sov hos pappa, längtade jag ibland hem till mamma, min fasta punkt. Om jag någon gång ändå var tvungen att sova borta, led jag av en fruktansvärd ångest innan. Jag visste inte då att det jag kände var just ångest, utan det är något jag förstått senare. Jag stressade upp mig för ingenting och byggde upp en stark oro. Det här att jag inte kunde sova någon annanstans än hemma höll i sig länge, och det gjorde att jag missade många roliga saker. Jag avstod från att åka på läger, kunde inte sova över hos min bästa kompis eller hos andra vänner. Dilemmat följde med mig ända upp i högstadiet och var något jag skämdes över.

13


kapitel 3

Bäst i klassen ATT BÖRJA SKOLAN VAR SPÄNNANDE. Min lågstadieskola låg också nära mitt hem, och efter att senare ha gått i en annan skola i mellanstadiet, gick jag även högstadiet i samma byggnad. Allt var nära fram till gymnasiet, då jag började danslinjen i Angered. Under mina första skolår hade jag en kompis som hette Stina, och hon och jag tävlade i allt. Vem hade flest rätt, vem blev snabbast klar, vem hade räknat längst i matteboken, vem hade skrivit flest glosor? Stina var duktig i skolan, och det var jag med. Men jag tyckte inte om att någon var bättre än jag och Stina tyckte inte om att någon var bättre än hon. Egentligen var vi goda vänner, men när det gällde skolan var vi bittra rivaler. Det var nog där tävlingsmänniskan Annika föddes. På senare år har jag kunnat släppa det där med att jag alltid tävlar med andra, men det har tagit sin tid. Det handlar nu inte längre om att vara bättre än någon annan, utan om att vara så bra som jag kan och ibland kanske inte ens det. Även jag måste ju ibland få göra fel. Tidigare har jag ställt hårda krav på mig själv, och minsta fel har känts som ett misslyckande. I dag är jag lite snällare mot mig själv, men det har varit en lång väg dit. Under hela min skolgång tävlade jag mot andra, och jag ville prestera på topp. Under lågstadiet tyckte jag att det var jobbigt med läxförhör, särskilt de muntliga. Tänk om fröken skulle ställa en fråga till mig som jag inte kunde svara på? Då skulle hela klassen förstå hur misslyckad jag var, vilket vore en katastrof. Eftersom jag inte ville försätta mig i den 15


kapitel 3

Bäst i klassen ATT BÖRJA SKOLAN VAR SPÄNNANDE. Min lågstadieskola låg också nära mitt hem, och efter att senare ha gått i en annan skola i mellanstadiet, gick jag även högstadiet i samma byggnad. Allt var nära fram till gymnasiet, då jag började danslinjen i Angered. Under mina första skolår hade jag en kompis som hette Stina, och hon och jag tävlade i allt. Vem hade flest rätt, vem blev snabbast klar, vem hade räknat längst i matteboken, vem hade skrivit flest glosor? Stina var duktig i skolan, och det var jag med. Men jag tyckte inte om att någon var bättre än jag och Stina tyckte inte om att någon var bättre än hon. Egentligen var vi goda vänner, men när det gällde skolan var vi bittra rivaler. Det var nog där tävlingsmänniskan Annika föddes. På senare år har jag kunnat släppa det där med att jag alltid tävlar med andra, men det har tagit sin tid. Det handlar nu inte längre om att vara bättre än någon annan, utan om att vara så bra som jag kan och ibland kanske inte ens det. Även jag måste ju ibland få göra fel. Tidigare har jag ställt hårda krav på mig själv, och minsta fel har känts som ett misslyckande. I dag är jag lite snällare mot mig själv, men det har varit en lång väg dit. Under hela min skolgång tävlade jag mot andra, och jag ville prestera på topp. Under lågstadiet tyckte jag att det var jobbigt med läxförhör, särskilt de muntliga. Tänk om fröken skulle ställa en fråga till mig som jag inte kunde svara på? Då skulle hela klassen förstå hur misslyckad jag var, vilket vore en katastrof. Eftersom jag inte ville försätta mig i den 15


FRÖKEN DUKTIG

situationen, såg jag till att kunna mina läxor utantill. Jag var bara nio när jag började tänka så: ”Jag vill inte förnedras inför klassen genom att inte kunna svaret.” Vad jag inte tänkte på var att andra klasskamrater kunde svara fel på en fråga, utan att jag tyckte att de var misslyckade. När det gällde mig själv menade jag tydligen att det var annorlunda. Ett uteblivet svar innebar ett misslyckande, och ett misslyckande var lika med förnedring. Skriftliga läxförhör skrämde mig inte riktigt lika mycket som de muntliga, eftersom det då bara var fröken som kunde se om jag missat någon fråga. Inte för att det någonsin hände – jag försatte mig aldrig i situationen att inte vara påläst. Jag kunde mina läxor som ett rinnande vatten och hade egentligen inget att oroa mig över. Men oroade mig, det gjorde jag ändå, ofta i flera dagar före läxförhören. För mig handlade det om att vara bäst. Att bara vara bra, var inte bra nog. Vi hade en härlig och trygg fröken i lågstadiet. Hon hette Lillemor, och jag såg upp till henne. Jag ville vara duktig inför henne, precis som jag velat inför många av de auktoriteter jag senare stött på i mitt liv. På något konstigt sätt har jag upplevt det som att jag gör dem besvikna om jag misslyckas. En lärare har många elever, och mitt vuxna jag vet att de inte hade blivit besvikna på just mig om jag hade misslyckats någon gång. Ändå kändes det så då. Klassen var trygg, och vi hade föräldrar som var med och ordnade klassfester och resor. Det berodde säkert på Lillemors stora engagemang. I klassen fanns alla typer av barn, från de busiga till pluggisarna. Plugghästarna – det var jag, Stina och Sarah. Sarah hade börjat hos oss i tredje klass, och jag fick i och med det en ny konkurrent. Med Sarah handlade det inte längre bara om att vara bäst i skolan, utan också om att vara sötast och ha flest vänner. Sarah var vacker – halvitaliensk med mörka, stora, fina ögon. Brunt hår. Precis som jag inte såg ut. Hon var duktig som jag, och framåt. Alla ville leka med Sarah. Vi utvecklade något slags hatkärlek till varandra. Den ena dagen 16

BÄST I KLASSEN

kunde vi vara bästa vänner, och nästföljande dag kände vi att vi hatade varandra. Sarah blev också vän med Stina, vilket jag tyckte var jobbigt. Helt plötsligt konkurrerade någon med mig om mina vänner. Ytterligare ett tävlingsmoment växte fram. Jag kan förstå Sarah också, för kommer man ny till en klass vill man förstås skaffa sig vänner. Men att tävla om kompisar, det är olyckligt. Med tjejer i grupp kan det ofta bli mycket gnabb, och så var det för oss också. När jag var med den ena, pratade vi illa om den andra. När de två umgicks, pratade de säkert på samma sätt om mig. Bästa kompis var man med den man lekte med just för tillfället. Jag var rädd för att mista mina kompisar och jag var rädd för att andra skulle tycka illa om mig. Jag var rädd för att Stina hellre skulle vilja umgås med Sarah eller Alexandra. Att någon annan skulle vara ”bättre”. Vi hade många krissamtal om vårt fajtande med fröken Lillemor, och hon försökte verkligen hjälpa oss. Jag upplevde det som att hon försökte få ihop oss för att vi skulle sluta bråka, och hon satte oss i samma grupp för att vi skulle lära oss att arbeta ihop. Men vi fortsatte att bråka, och ibland kom vi ihop oss riktigt allvarligt. Då fick våra mammor komma och medla. KLASSEN VAR INTAKT UPP I MELLANSTADIET. Skolan hade fyra klasser i samma årskurs. Skolgården var stor, och vårt klassrum var ljust och låg högt upp i byggnaden. Precis i början av fjärde klass hade vi vår första lektion i engelska. Jag var elva år och hade hört av några äldre elever att under den här lektionen skulle alla skriva någon engelsk mening på tavlan framme hos fröken. Hela sommarlovet hade jag funderat över vad jag skulle skriva. Jag var pirrig i magen och orolig, för jag ville ju att min nya fröken skulle tycka att jag var duktig. Jag skrev: I can speak a little bit of English. Min nya fröken gav mig beröm inför hela klassen, och jag var så nöjd. 17


FRÖKEN DUKTIG

situationen, såg jag till att kunna mina läxor utantill. Jag var bara nio när jag började tänka så: ”Jag vill inte förnedras inför klassen genom att inte kunna svaret.” Vad jag inte tänkte på var att andra klasskamrater kunde svara fel på en fråga, utan att jag tyckte att de var misslyckade. När det gällde mig själv menade jag tydligen att det var annorlunda. Ett uteblivet svar innebar ett misslyckande, och ett misslyckande var lika med förnedring. Skriftliga läxförhör skrämde mig inte riktigt lika mycket som de muntliga, eftersom det då bara var fröken som kunde se om jag missat någon fråga. Inte för att det någonsin hände – jag försatte mig aldrig i situationen att inte vara påläst. Jag kunde mina läxor som ett rinnande vatten och hade egentligen inget att oroa mig över. Men oroade mig, det gjorde jag ändå, ofta i flera dagar före läxförhören. För mig handlade det om att vara bäst. Att bara vara bra, var inte bra nog. Vi hade en härlig och trygg fröken i lågstadiet. Hon hette Lillemor, och jag såg upp till henne. Jag ville vara duktig inför henne, precis som jag velat inför många av de auktoriteter jag senare stött på i mitt liv. På något konstigt sätt har jag upplevt det som att jag gör dem besvikna om jag misslyckas. En lärare har många elever, och mitt vuxna jag vet att de inte hade blivit besvikna på just mig om jag hade misslyckats någon gång. Ändå kändes det så då. Klassen var trygg, och vi hade föräldrar som var med och ordnade klassfester och resor. Det berodde säkert på Lillemors stora engagemang. I klassen fanns alla typer av barn, från de busiga till pluggisarna. Plugghästarna – det var jag, Stina och Sarah. Sarah hade börjat hos oss i tredje klass, och jag fick i och med det en ny konkurrent. Med Sarah handlade det inte längre bara om att vara bäst i skolan, utan också om att vara sötast och ha flest vänner. Sarah var vacker – halvitaliensk med mörka, stora, fina ögon. Brunt hår. Precis som jag inte såg ut. Hon var duktig som jag, och framåt. Alla ville leka med Sarah. Vi utvecklade något slags hatkärlek till varandra. Den ena dagen 16

BÄST I KLASSEN

kunde vi vara bästa vänner, och nästföljande dag kände vi att vi hatade varandra. Sarah blev också vän med Stina, vilket jag tyckte var jobbigt. Helt plötsligt konkurrerade någon med mig om mina vänner. Ytterligare ett tävlingsmoment växte fram. Jag kan förstå Sarah också, för kommer man ny till en klass vill man förstås skaffa sig vänner. Men att tävla om kompisar, det är olyckligt. Med tjejer i grupp kan det ofta bli mycket gnabb, och så var det för oss också. När jag var med den ena, pratade vi illa om den andra. När de två umgicks, pratade de säkert på samma sätt om mig. Bästa kompis var man med den man lekte med just för tillfället. Jag var rädd för att mista mina kompisar och jag var rädd för att andra skulle tycka illa om mig. Jag var rädd för att Stina hellre skulle vilja umgås med Sarah eller Alexandra. Att någon annan skulle vara ”bättre”. Vi hade många krissamtal om vårt fajtande med fröken Lillemor, och hon försökte verkligen hjälpa oss. Jag upplevde det som att hon försökte få ihop oss för att vi skulle sluta bråka, och hon satte oss i samma grupp för att vi skulle lära oss att arbeta ihop. Men vi fortsatte att bråka, och ibland kom vi ihop oss riktigt allvarligt. Då fick våra mammor komma och medla. KLASSEN VAR INTAKT UPP I MELLANSTADIET. Skolan hade fyra klasser i samma årskurs. Skolgården var stor, och vårt klassrum var ljust och låg högt upp i byggnaden. Precis i början av fjärde klass hade vi vår första lektion i engelska. Jag var elva år och hade hört av några äldre elever att under den här lektionen skulle alla skriva någon engelsk mening på tavlan framme hos fröken. Hela sommarlovet hade jag funderat över vad jag skulle skriva. Jag var pirrig i magen och orolig, för jag ville ju att min nya fröken skulle tycka att jag var duktig. Jag skrev: I can speak a little bit of English. Min nya fröken gav mig beröm inför hela klassen, och jag var så nöjd. 17


FRÖKEN DUKTIG

Att få beröm var det bästa jag visste. Att gå i skolan blev snabbt vardag, men varje gång vi skulle ha prov var jag väldigt nervös. – Du kommer att klara det här. Det är ingen fara, lugnade min mamma mig med. Jag var inte medveten om att jag pushade mig själv. Varken mamma eller pappa har sagt till mig att jag måste klara av saker och ting, utan det har varit jag själv som drivit på. Just då var det mer av mamma i mitt liv, eftersom jag bodde hos henne på vardagarna, så det var där jag läste läxorna. Jag satte mig alltid självmant och pluggade, och jag kan inte minnas att mamma någonsin behövde påminna mig. Kanske är det så, att ord från mammor och pappor inte alltid spelar roll – kanske lyssnar man ibland mer på andra när man är ung. I femte klass slogs min klass ihop med en av de andra parallellklasserna. Det gjorde att nya grupperingar bildades, och det blev mer tjafs mellan oss tjejer. Det fanns ett gäng med tjejer som var lite coolare än oss andra, och jag var inte med i det. Men i den andra klassen fanns också Ida, och hon blev min vän och fasta punkt i tillvaron under resten av grundskolan. Sedan daghemstiden var jag också kompis med två tjejer som hette Kristin och Alexandra, och när vi kom upp i nioårsåldern gjorde vi många hyss. En del av hyssen var inte så oskyldiga. Bland annat snattade vi godis, och det fick så småningom sina konsekvenser. Vi snattade aldrig några stora saker utan det handlade för det mesta just om godis, men vi gjorde det väldigt ofta. Det blev en vana. Ibland slogs jag av dåligt samvete, men inte så ofta som man skulle kunna tro. Det förvånar mig i dag. Hur kunde jag som alltid ville vara så duktig ha samvete till att snatta godis? Ville jag trotsa min duktighet? Men jag var bara nio år, så jag tror inte att det var så det var. Kanske tyckte jag bara att det var ett smidigt sätt att kunna skaffa mig gratis godis och kakor. Jag har alltid gillat sötsaker. Vårt snattande pågick ett tag, men till slut åkte vi fast. Jag minns väldigt väl när det hände och hur rädd jag var. Kristin och jag var inne i en 18

BÄST I KLASSEN

mataffär. Jag hade stoppat ett paket kakor innanför jackan. När vi skulle gå ut ur butiken ropade mannen bakom kassan: – Flickor, kom hit! Håret reste sig i nacken på mig och kroppen stelnade till. Han hade sett oss. – Jaha, det där var ju inte bra, flickor. Nu får jag ringa till er skola och till era föräldrar. Jag lämnade över kakorna till kassamannen. Storgråtande sprang jag därifrån. I flera veckor gick jag sedan och var livrädd för att min fröken skulle få ett samtal från mannen i affären. Mannen ringde varken hem eller till skolan, men det första jag gjorde när jag kom hem den kvällen var att berätta för mamma. Jag skyllde på min kompis och sa att hon hade stoppat kakorna under min jacka. Så fegt av mig! Men jag tror att mamma nog förstod att jag inte var så oskyldig. Det här blev en läxa, och från den dagen snattade jag aldrig mer. Inte ens ett tuggummi som någon annan snattat kunde jag äta utan att få dåligt samvete. Det var bra att vi åkte fast, för det gjorde att vi slutade snatta. Men samtidigt blev mitt behov av att vara duktig ännu starkare. Från den dagen fick jag inte lov att göra något fel, kände jag. Om jag tidigare strävat efter att vara duktig för att kunna njuta av att få beröm, ansträngde jag mig nu för att bli perfekt och på så sätt undvika att straffas för mina misstag. De gånger jag felade, fick jag betala med dåligt samvete och känslor av ångest. Jag skulle göra allt rätt, jag skulle undvika det, jag tog avstånd. Händelser drar alltid med sig konsekvenser. Det gjorde de definitivt den här gången.

19


FRÖKEN DUKTIG

Att få beröm var det bästa jag visste. Att gå i skolan blev snabbt vardag, men varje gång vi skulle ha prov var jag väldigt nervös. – Du kommer att klara det här. Det är ingen fara, lugnade min mamma mig med. Jag var inte medveten om att jag pushade mig själv. Varken mamma eller pappa har sagt till mig att jag måste klara av saker och ting, utan det har varit jag själv som drivit på. Just då var det mer av mamma i mitt liv, eftersom jag bodde hos henne på vardagarna, så det var där jag läste läxorna. Jag satte mig alltid självmant och pluggade, och jag kan inte minnas att mamma någonsin behövde påminna mig. Kanske är det så, att ord från mammor och pappor inte alltid spelar roll – kanske lyssnar man ibland mer på andra när man är ung. I femte klass slogs min klass ihop med en av de andra parallellklasserna. Det gjorde att nya grupperingar bildades, och det blev mer tjafs mellan oss tjejer. Det fanns ett gäng med tjejer som var lite coolare än oss andra, och jag var inte med i det. Men i den andra klassen fanns också Ida, och hon blev min vän och fasta punkt i tillvaron under resten av grundskolan. Sedan daghemstiden var jag också kompis med två tjejer som hette Kristin och Alexandra, och när vi kom upp i nioårsåldern gjorde vi många hyss. En del av hyssen var inte så oskyldiga. Bland annat snattade vi godis, och det fick så småningom sina konsekvenser. Vi snattade aldrig några stora saker utan det handlade för det mesta just om godis, men vi gjorde det väldigt ofta. Det blev en vana. Ibland slogs jag av dåligt samvete, men inte så ofta som man skulle kunna tro. Det förvånar mig i dag. Hur kunde jag som alltid ville vara så duktig ha samvete till att snatta godis? Ville jag trotsa min duktighet? Men jag var bara nio år, så jag tror inte att det var så det var. Kanske tyckte jag bara att det var ett smidigt sätt att kunna skaffa mig gratis godis och kakor. Jag har alltid gillat sötsaker. Vårt snattande pågick ett tag, men till slut åkte vi fast. Jag minns väldigt väl när det hände och hur rädd jag var. Kristin och jag var inne i en 18

BÄST I KLASSEN

mataffär. Jag hade stoppat ett paket kakor innanför jackan. När vi skulle gå ut ur butiken ropade mannen bakom kassan: – Flickor, kom hit! Håret reste sig i nacken på mig och kroppen stelnade till. Han hade sett oss. – Jaha, det där var ju inte bra, flickor. Nu får jag ringa till er skola och till era föräldrar. Jag lämnade över kakorna till kassamannen. Storgråtande sprang jag därifrån. I flera veckor gick jag sedan och var livrädd för att min fröken skulle få ett samtal från mannen i affären. Mannen ringde varken hem eller till skolan, men det första jag gjorde när jag kom hem den kvällen var att berätta för mamma. Jag skyllde på min kompis och sa att hon hade stoppat kakorna under min jacka. Så fegt av mig! Men jag tror att mamma nog förstod att jag inte var så oskyldig. Det här blev en läxa, och från den dagen snattade jag aldrig mer. Inte ens ett tuggummi som någon annan snattat kunde jag äta utan att få dåligt samvete. Det var bra att vi åkte fast, för det gjorde att vi slutade snatta. Men samtidigt blev mitt behov av att vara duktig ännu starkare. Från den dagen fick jag inte lov att göra något fel, kände jag. Om jag tidigare strävat efter att vara duktig för att kunna njuta av att få beröm, ansträngde jag mig nu för att bli perfekt och på så sätt undvika att straffas för mina misstag. De gånger jag felade, fick jag betala med dåligt samvete och känslor av ångest. Jag skulle göra allt rätt, jag skulle undvika det, jag tog avstånd. Händelser drar alltid med sig konsekvenser. Det gjorde de definitivt den här gången.

19


Annika Sjöö är dansare, tränings­

instruktör och föreläsare. Hon är också tidningen Amelias hälsobloggare och bor i Göteborg med sin man Michael och sonen Kelvin. Karin Lilja är skribent och författare

och har tidigare gett ut boken Växla ner!

www.icabokforlag.se

»Jag hade verkligen allt. Framgång

inom dansen. Populär pojkvän. Jag var smal och snygg och hade högsta betyg. Men under glada-Annika-ytan fanns något annat. Pressen att vara så allt igenom perfekt satte sina spår. Periodvis led jag av svår ångest. Det var ingen panikångest, utan mer som en otäck känsla som fanns i hela kroppen och inte ville försvinna. Det var som om kroppen letade efter saker att må dåligt över. Om jag inte fick bort ångesten skulle jag explodera. Det kändes som om något kröp runt i hela kroppen, spred sig inom mig, särskilt i huvudet. Något som fanns där hela tiden, en obehagskänsla, lite som när man håller på att få influensa. När det väl satt igång var det ett rent helvete. Kalla det ångest, kalla det ågren, kalla det dåligt samvete. Någonting var fel.«

Fröken duktig – en självbiografi

Sjöö, som 2009 knep en plats i tevetittarnas hjärtan när hon i en tårfylld final vann Let’s Dance tillsammans med Magnus Samuelsson, världens starkaste man. Men duktigheten har haft ett högt pris. I sin självbiografi berättar hon om hur prestationsångesten tidvis varit nära att knäcka henne. Annika var tjejen som alla var avundsjuka på eftersom hon inte bara var snygg och smart, utan dessutom snäll och trevlig. Tjejen som så småningom blev svensk juniormästare i dans, lyckades med allt hon företog sig och krönte det hela med en vinst i ett av våra mest folkkära teveprogram. Men under den perfekta och alltid lika glittrande glada ytan fanns en annan Annika. En Annika som törstade efter bekräftelse, som aldrig tillät sig själv att vara sämre än bäst och vars liv handlade om att ständigt prestera och vara på topp. Om hur detta duktighetskomplex efter hand ledde till ångest och en förvrängd kroppsuppfattning, och om en kändisvärld i vilken bara det perfekta är gott nog, handlar denna utlämnande bok.

Annika Sjöö

Hela sitt liv har hon varit en Fröken Duktig. Dansaren Annika

Med Karin Lilja

FOTO Oscar Mattsson STYLING Jeanette Rokas/Prestige Academy FORMGIVNING Marie-Louise Friberg/Above


9789153435389