dennis karlsson
mareld
Mareld © Dennis Karlsson 2013 Omslag och grafisk form Anna Henriksson Omslagsfoto Anna Henriksson & iStockphoto/angelheart88 Första upplagan HOI Förlag Tryck Bookwell, Finland 2013 ISBN 978 91 86775 80 3 HOI Förlag www.hoi.se
Till Kim & Emelie
Måndag 16 juni 2008
Trafiken var det minsta bekymret. En enda bil som det fanns anledning att fästa något avseende vid hade hon observerat; en vit Mazdabuss av äldre modell med rostnaggade skärmkanter runt om, men den hade hon för länge sedan kartlagt. Redan förra sommaren hade hon noterat en regelbundenhet i Mazdans uppdy kande. Måndagar, onsdagar och fredagar, några minuter i nio på kvällen, passerade den förbi för att sedan återkomma två timmar senare, strax efter elva. I övrigt var trafiken sporadisk och inget hon behövde bry sig om. Hon parkerade fullt synligt vid vägkanten, någon meter från ett mind re timmerupplag, just innan den smala grusvägen vek av och försvann över ett krön. Det hon hade att utföra skulle inte ta lång tid. Inte om allt gick som planerat. Det viktiga var att motorljudet inte röjde hennes ankomst. Den sista biten skulle hon gå genom skogen. Under sina tidigare besök hade hon gått mer försiktigt till väga, varit omsorgsfull och systematisk i allt hon företagit sig. Framför allt hade hon aldrig ställt bilen två gånger på samma ställe utan varje gång valt nya undanskymda platser. Vid det här laget visste hon var buskagen fanns, kände trakten som sin egen ficka. Allt hade hon memorerat. Infarterna, stigarna, traktorvägarna. Men ikväll var det annorlunda. Hon stängde av motorn. Satt en stund och betraktade lupinerna i vägrenen. Oräkneliga variationer i lila och vitt. Men hon tyckte inte om 7
dem; hade aldrig gjort det. Hur de förökade sig, okontrollerat, häm ningslöst. Hon tryckte in två knappar i dörrpanelen och det väste till när de båda fönsterhissarna gick upp. Sedan öppnade hon dörren och klev ner på vägbanan. Rakt ut i stillheten. Bara knastret under skosulorna och det dova suset från trädtopparna. En nästan onaturlig tystnad. Hon låste och stoppade bilnyckeln i fickan. Stigen snirklade sig genom tät granskog. Efter ett hundratal meter vek den av nittio grader, men istället för att följa den fortsatte hon upp för en liten höjd. Ljudlöst tog hon sig fram i den mjuka mossan. Efter en kort klättring var hon uppe vid den högsta punkten, plat sen som hon valt ut åt sig redan förra sommaren. Härifrån hade hon ostört kunnat hålla stugan under uppsikt och här hade hon tålmodigt tillbringat många, långa timmar. Lärt sig rutinerna i minsta detalj. När han gick och lade sig. När han steg upp på morgnarna. När han åt. När han kokade kaffe. Till och med när han borstade tänderna. Det finns alla sorter, tänkte hon. Att kategorisera honom som en vanemänniska var snarast en underdrift. Hon visste exakt hur hon skulle gå tillväga. Mellan tallarna hade hon fritt synfält ner mot bryggan. Sjön låg stilla och blank; inte minsta krusning syntes på den svarta ytan, och den ner gående solen tycktes ha lagt sig till vila mot bergskammen på andra sidan. Hela den lilla gläntan badade i ljus. Hon såg på klockan. Trots reflexerna i glasskivan kunde hon urskilja siffrorna mot den svarta bakgrunden; 21.26. Om fyra minuter. När hon slöt ögonen kunde hon se honom framför sig; utsträckt i den 8
gröna manchestersoffan, händerna knäppta bakom nacken, benen i kors över soffbordet. Han såg på Aktuellt, på väderleksrapporten. Just vädret skulle inte spela så stor roll. Inte för honom. Inte morgon dagens. Inte nästa dags heller. Mycket berodde förstås på honom själv. Hon satte sig ner på huk. Väntade. Hon tyckte om att vänta. Det hade hon alltid gjort. Närmare sig själv kom hon aldrig. Det var då hon tänkte som bäst. I väntandet infann sig lugnet, det meditativa tillstånd som med åren kommit att bli en livsnödvändighet för henne, vari allt av värde ägde rum. Den bästa tiden för planering. Med väntan kommer insikten om vad som är betydelsefullt och bestående. För ståelsen för de verkliga värdena. Om det var något livet lärt henne så var det just det, och det var tack vare den insikten hon blivit den hon var idag. När hon gav sig hän och blev ett med sitt innersta, då kunde omvärldens sjaskiga ytlighet plötsligt framträda i de mest patetiska former. Det var först då den verkligen blev synlig och möjlig att avslöja. Och slutgiltigt avfärda. Inget är som väntans tider. Var det inte så man sa? En citronfjäril landade på hennes högra knä och hon betraktade den några sekunder innan den fladdrade vidare. För den som en gång för alla har identifierat det sanna och det förut bestämda, tänkte hon, återstår inget annat än att hålla fast vid det, och att aldrig vackla i sin övertygelse. Redan som barn hade hon vetat vad hon ville ha, och hon hade lärt sig att vänta tills hon fick det. Framför allt hade hon förstått att tid saknade betydelse. I allt väsentligt var det så. Vad hon också hade lärt sig var att om hon mentalt förflyttade sig till målet, levde som om det redan vore uppnått, så var vägen dit inget annat än en ren formalitet. Vällusten fyllde henne. Känslan av att vara osårbar. När vetande läggs till vetande, tänkte hon, blir den på förhand ut stakade vägen mer och mer självklar; som att bredda och asfaltera en redan upptrampad skogsstig. 9
Med en känsla av tillfredsställelse konstaterade hon att hon hade samtliga sinnen i behåll. Att de dessutom var intakta. Hon reste sig långsamt, gjorde några snabba gymnastiska rörelser för att mjuka upp lederna. Någon upphetsning i egentlig mening kunde hon inte känna. Ingen förväntan heller. Det hon hade att utföra skulle inte göra någon skillnad. Det var något som måste göras, mer komplicerat var det inte. När allt kom omkring hade det redan ägt rum. För länge sedan. I tanken. Nu såg hon honom. Han gick naken ner mot sjön, som han brukade, med badhandduken i ena handen och med en öl i den andra. Solen sänkte sig en aning. Med ens blev ljuset ett annat. Längst ut på bryggan lät han handduken falla och ställde ifrån sig ölflaskan på en av bryggpålarna. Sedan dök han i. Då började hon gå nerför berget, ner mot stugan; rutschade den sista biten innan hon fick fast mark under fötterna framför den lilla verandan. Rosa pelargoner i fönstren. Här kom solen inte åt och det blev genast svalare. Dörren stod öppen och hon var snabbt inne i stugan. Först i hallen, sedan i köket. Genom det öppna fönstret kunde hon se hur han med lugna tag sim made ut mot mitten av sjön. Snart skulle han vända tillbaka. Försiktigt lutade hon sig ut. Den flagnade rottingfåtöljen stod där den brukade; på trätrallen nedanför fönstret, alldeles intill husväggen. På det lilla bordet låg en bok, och en tidning med korsordssidan uppslagen. Hon backade några steg in i köket. Om några minuter skulle han hänga handduken över ryggstödet. Göra det bekvämt för sig. Tända en cigarett, läsa eller lösa korsordet. Ännu några simtag … Allt var som det brukade. 10
Som det skulle. En viss upphetsning kunde hon känna, det gick inte att förneka. Omedvetet kramade hon hårdare om det kalla stålet. Nu var det bara att vänta.
11
1 Fredag 20 juni
När Ulrika Magnusson hoppade från relingen och upp på kajen i Mar strand slogs hon av hur tyst det var, och hur lite folk som var i rörelse. Några enstaka flanörer bara, förutom en kvinna som stod och rökte i paviljongen utanför Grand. Hamngatan gav ett övergivet, nästan söm nigt intryck. Hon vände sig om och såg på mannen i snipan. Det var så hon alltid skulle minnas honom, tänkte hon. Mitt i motordunket, med rorkulten i ett fast grepp. ”Tack pappa”, ropade hon och vinkade, men insåg att orden inte skulle tränga igenom och lade till en slängkyss. Mannen log och vinkade tillbaka innan han gav motorn mera gas, lade om kursen och tuffade ut mot havet igen. Hon stod kvar och såg efter honom. Inte förrän snipan försvunnit bakom Norra Strandverket och lanter nan i masten inte längre gick att urskilja, började hon gå i riktning mot gästhamnen. Men efter ett femtiotal meter sänkte hon farten. Utanför konditoriet stannade hon helt. Bara tanken på att gå tillbaka till båten väckte olustkänslor, och hon kände hur det värkte i bröstet. Glädjen var som bortblåst. Så varför skulle hon skynda sig? Missmodet hade slagit klorna i henne, och det värsta var att det hände allt oftare, så ofta att hon börjat vänja sig vid det. 12
Hon såg på klockan. Kanske var det för sent att ringa, men hon raf sade runt i ryggsäcken och fick fram mobilen. Efter tredje signalen hörde hon sin väninnas sömndruckna väsning: ”Var är du?” ”Pappa satte iland mig för en stund sedan.” Hon lyssnade några se kunder till Sandras snusande i luren. Men hon hade bestämt sig. ”Jag tänkte ta en promenad innan jag knyter mig”, fortsatte hon. ”Jag ville bara att du skulle veta …” ”Gör det Ulle, så ses vi imorgon.” ”God natt.” ”God natt.” Mobilen åkte tillbaka ner i ryggsäcken. Lodräta bergväggar reste sig på båda sidor. Flera av passagerna var så trånga att hon tvingades ändra sitt grepp om ryggsäcken för att inte skrapa i med armbågen. Vid en stenbänk gjorde hon ett uppehåll för att försöka sortera sina tankar. När man inte längre gläds åt att vara tillsammans, funderade hon. När man hellre undviker. När man har slutat att längta. Är det dit vi är på väg? Eller redan är? Hon undrade om Micke någonsin reflekterade över det? Om han reflekterade över någonting? Luften var ljum och lite fuktig när hon kom ner i parken. Genom gli porna i lövverket kunde hon se att det hade börjat ljusna. Hon följde stigen; ut genom porten i Karl XI:s mur, ut på klipporna. Kände vinden från havet, hur den rörde vid hennes kinder. Det var först då hon blev medveten om att hon grät. Om det var förtvivlans tårar, insiktens eller lättnadens, kunde hon inte avgöra, men grät gjorde hon. Och hon lät tårarna komma. Lät dem rinna 13
nerför kinderna, och kände sältan när de nådde läpparna. Tid och rum förlorade för en stund betydelse. Utan att veta hur länge, förblev hon stående. Det var regnet som fick henne att återvända till verkligheten. Enstaka droppar till en början; lätta, försiktiga, sedan allt tätare. Och snart föll ett jämt, ihållande nästan varmt sommarregn. Ett befriande regn. Rakt framför sig hade hon fyren och utanför, havet; det oändliga. Avlägset kunde hon urskilja det svaga ljudet från en motorbåt. Det hade blivit ljust, såg hon; så ljust det kan bli under en gråmulen himmel klockan halv fyra på morgonen. Hon hängde ryggsäcken över axeln igen och tog sikte på fyren. Hennes steg var bestämda och målmedvetna. Som om hon fattat ett beslut. Den omedelbara reaktionen, när hon rundade klippkanten och fick syn på paret som satt där, var att hon trängt sig på, och hon hejdade sig mitt i steget, redo att vända på klacken. För att lämna dem ifred … Men ursäkten, som hennes hjärna redan formulerat, kom av sig; den behövde inte uttalas. Hon insåg att de var döda när hon kände lukten av bränt kött och när hon registrerade röken som, trots ihållande regn, fortfarande steg från de nästa svarta kropparna. Och hon förstod det av sättet de såg på varandra, eller såg ut att se på varandra, med oseende, vidöppna håligheter där ögonen för inte så länge sedan hade suttit. De satt med ryggarna mot bergväggen, och hon fick intrycket att de dukat till fest. En kärleksmåltid på klipporna i avskildhet. Så nära havet det bara gick att komma. Synen var grotesk. Det förvånade henne hur hon i en situation som denna lyckades behålla lugnet. Behärskad, nästan oberörd, betraktade hon de två på berget. Den 14
omedelbara skräcken, stöten som ilat genom kroppen, var borta igen på bråkdelen av en sekund. Istället blev hon rationell. Men allra först, och det var något som hon senare skulle fundera en hel del över, blev hon självupptagen. Som ett slag i ansiktet; det var så hon uppfattade det. Hon hade tagit en promenad för att hon behövde vara för sig själv en stund, för att om möjligt försöka förstå vad som höll på att hända med hennes liv. Hennes äktenskap. Om där fanns något att bygga vidare på? Som ett ödets ironi hade något styrt hennes steg hit ut, till de förkolnade resterna av två älskande, av vilka inget annat återstod, när lågorna brunnit ut, än kvarlevorna av två orörliga och fullkomligt stumma … mumier. Om de här människorna någon gång haft något att säga varandra så var den tiden oåterkalleligt förbi nu. En gång för alla hade de mist förmågan. Symboliken var skoningslös. Sedan backade hon några steg och koncentrerade sig på de båda krop parna. Det ser arrangerat ut, hann hon tänka innan hon slog numret till polisen. Som ett stilleben.
15
2 03.31 kom larmet. Det femte sedan Tobiasson gått på sitt pass och han svor högljutt. Natten hade varit händelserik, minst sagt, och han började få ont om folk. ”Ja”, nästan röt han och tänkte att operatörens tonfall oftast avslöjade allt. Knepet var att lyssna mer till det som inte sades. Var det något stort på gång brukade han kunna höra det direkt. Ytterligare ett exempel på sådant man inte kan läsa sig till, tänkte Tobiasson. Tio minuter hade det gått, inte mer, sedan han praktiskt taget varit tvungen att dränera hela Storgöteborg på poliser. Fyra flyktbilar, tre mo torcyklar och uppskattningsvis ett tiotal misstänkta gärningsmän flydde ut ur staden i alla tänkbara riktningar. Bara avspärrningarna vid alla utfarts leder slukade personal. Och inte blev det roligare av att gärningsmännen varit beväpnade till tänderna. Till och med insatsstyrkor hade kallas in. Innan operatören egentligen hunnit formulera någonting hade farhå gorna i Tobiassons huvud inte bara besannats; de hade vuxit i omfatt ning, och utan att tänka sig för slängde han den fulla, fortfarande varma kaffemuggen i papperskorgen. Hettan, när det brände till i skrevet, var outhärdlig. ”Helvete!” vrålade han. Rösten i andra änden kom av sig och tystnade. ”Det var inte till dig”, ursäktade han sig snabbt. ”Fortsätt!” Den kvinnliga operatören redogjorde effektivt och detaljerat för inne hållet av den senaste påringningen. Tobiasson lyssnade och antecknade. ”Hon ringde från Marstrand sa du?” sa han när operatören talat till punkt. 16
”Jag bad henne hänga kvar”, avslutade operatören. ”Så om du vill prata med henne själv …?” Marstrand, tänkte Tobiasson igen, en smula lättad. Det är Kungälv det. Då blir det Joelson som får ta första stöten. ”Tar du det, eller?” ”Ja, ja.”
q Chefen för Kungälvspolisen, Ivan Joelson, väcktes ur sin sömn 03.36, vilket var avsevärt mycket tidigare än han hade räknat med. Faktum var att han precis hade gått och lagt sig. Historien han fick sig till livs var av det makabra slaget, och han lyss nade uppmärksamt utan att avbryta. Enligt Tobiasson, som var jourhavande, fanns ingen anledning att tvivla på kvinnans iakttagelser. Hon hade verkat helt igenom trovärdig. Vidare hade hon, utan uppmaning, lämnat både namn och mobilnum mer. Dessutom hade hon, trots att det regnade, lovat att stanna kvar på platsen för att invänta polisen. Ett allt igenom exemplariskt agerande, enligt Tobiasson. ”Och döden måste ha inträffat helt nyligen, enligt den här …” Joelson hörde hur Tobiasson bläddrade i sina papper. ”… Ulrika Magnusson, eftersom det fortfarande rök om kropparna.” Jourhavande tog ett djupt andetag. ”Brunnit?” morrade Joelson. ”Vad då brunnit? Är det en olyckshän delse, en båt som fattat eld eller vad fan är det som har hänt?” ”De sitter på berget, precis nedanför fyren. Någon olyckshändelse ver kar det inte vara. Så lät det inte.” ”Lät inte …? Det var väl själva helvete.” Joelson stönade ljudligt. ”Men döda var de, som det lät?” ”Det var vad hon sa, och hon lät …, föreföll trovärdig. Åker ni ut eller?” Joelson, som nu var klarvaken, uppfattade irritationen i Tobiassons röst och insåg det meningslösa i att plåga honom med ytterligare frågor. 17
Det var dags att sätta fart, tänkte han och satte sig upp i sängen. Han hade blivit informerad. Nu låg ansvaret på honom. ”Vi har två radiobilar ute”, sa han istället. ”Kontakta Sandersson och Roslin och säg åt dem att hämta mig här hemma om tio minuter.” Han funderade på om han skulle be Tobiasson att sätta sig i förbin delse med färjegubbarna ute i Marstrand också, för att undvika onödig tidsspillan och för att så snabbt som möjligt kunna ta sig över till ön, men han lät bli. Det kunde han göra själv sedan, från bilen. Och Smed berg, tänkte han och log, är det nog säkrast att jag ringer själv. Han visste att Gabriel skulle gå på semester. Det gjorde honom ont, men han var i behov av en tekniker och Smedberg var den han helst jobbade med. ”Det är en sak jag vill att du hjälper mig med”, sa han istället till To biasson. ”Den där krimtjejen. Hon som ska börja hos mig på måndag …” ”Vera Lind?” ”Ja.” Det var fan vad Tobiasson var välunderrättad, tänkte han. ”Har du något telefonnummer?” Joelson kunde höra hur Tobiasson knappade på sin dator. Några sekunder senare hade han plitat ner både hemnummer och mobilnummer till Vera Lind i marginalen på lokaltidningen. När han avslutat samtalet blev han sittande på sängkanten och såg på sin hustru. Som alltid vid sådana här tillfällen slogs han av hur mycket han faktiskt älskade henne. Hon sov på rygg. Trygg i sin sömn, i hela sin tillvaro, med huvudet djupt nere i dunkudden. Som om ingenting hade hänt. Och det hade det ju inte heller, tänkte han. Inte för henne. Nattliga påringningar bekom henne inte längre. Det var länge sedan de hade gjort det. Joelson log och strök henne varsamt med utsidan handen över tin ningen, över hårslingan som alltid varit guldfärgad och som fortfarande var det. ”Jag måste iväg”, viskade han. ”Det har hänt något ute i Marstrand. Jag ringer sedan.”
q 18
Such a woman, of nothing at all … Such a woman, of nothing at all … Such a woman, of nothing at all … Tiotusenåttahundranittio hopp över hacket hade nålen gjort, och landat i samma spår, utan att Gabriel Smedberg reagerat; entonigt och enfor migt som nattåget mellan Stockholm och Boden. Åtta timmar tidigare hade han somnat med kläderna på, på rygg i sin bäddsoffa. Av ren utmattning. Men möblerna var på plats, liksom flyttkartongerna. Skivspelaren var det enda han packat upp; resten stod där han hade ställt det, i en salig röra mitt på golvet Det lilla huset var beläget i en av Kungälvs äldsta delar, ett stenkast från Bohus fästning; för den som är duktig på att kasta. Han hade sett fram emot morgondagen, midsommaraftonen; att få duka upp sill och potatis åt sig själv på den lilla gräsplätten. Sedan skulle han ha semester. Han hade somnat som en nöjd man. Klockan 03.49 väcktes han av mobilen.
19