9789188745095

I KRIG OCH KÄRLEK precis mött mannen i sina drömmar. På andra sidan Atlanten tar den polska sextonåringen KASIA spionuppdrag för att imponera på pojken hon älskar. Samtidigt ser den unga tyska läkaren HERTA inget annat val än att börja arbeta i ett koncentrationsläger för att försörja sig.

”Fängslande och oförglömlig.”

Library Journal

”Gripande läsning som stannar kvar.”

Booklist

SKÖNHETENS VÄG bygger på en sann historia. Caroline Ferriday och Herta Oberheuser var verkliga personer. Den ena förärades två tapperhetsmedaljer för sina insatser under andra världskriget. Den andra dömdes i Nürnberg för fasansfulla brott mot mänskligheten.

Romanen är en fängslande berättelse om deras drömmar, umbäranden och uthållighet – och det godas seger över ondskan.

”En fantastisk historia om en varmhjärtad, generös kvinna som aldrig borde ha glömts bort.”

COSMOPOLITAN

www.bookmarkforlag.se

9 789188 745095

”En roman som levandegör många kvinnors lidande … Jag blev rörd till tårar.”

San Francisco Book Review

”Kelly återskapar på ett levande sätt livet i Ravensbrück.”

Kirkus review

”Känslofyllt om kärlek och rättvisa kombinerat med en ovanlig redogörelse för ett av världshistoriens värsta brott mot de mänskliga rättigheterna.”

Her Life Magazine

”Du kommer att vilja dela den här boken med alla du känner.”

Shelf Awarness

Omslagsdesign: www.designstudioe.com Bilder: Trevillion Images & Shutterstock Författarfoto: Jeffrey Mosier

IS B N 978-91-88745-09-5

”En levande beskrivning av historien med fantastiska personporträtt.”

Publishers Weekly

”Skönhetens väg är i sanning en makalös roman … Den mest berörande bok jag läst om andra världskriget och förintelsen.”

Bookreporter

Efter att Kasia tillfångatagits av tyskarna möter hon Herta under omständigheter som saknar motstycke i vår historia. Men Carolines välgörenhetsarbete tar henne till Europa, där hennes och Kasias vägar möts.

Martha Hall Kelly

som blev besatt av att återupprätta Caroline Ferriday, och de utsatta kvinnornas, minne.

I avsikt att ge berättelsen den sanningshalt den förtjänade ägnade hon mer än tio år åt att resa runt och samla material. Nu har Skönhetens väg, som är hennes debutroman, sålt i mer än en miljon exemplar bara på originalspråk och finns översatt till mer än tio språk. Martha Hall Kelly har tagit vara på framgångarna och skriver vidare på en roman om Caroline Ferridays mamma, ytterligare en kvinna vars hjälteinsatser förtjänar att kommas ihåg och inspirera nya generationer.

”Både filmisk och episk.”

Elle

Martha Hall Kelly

CAROLINE är volontär på franska ambassaden i New York och har

MARTHA HALL KELLY är journalisten

”Så levande och så smärtsam.”

Huffington Post

ÖVER 100 000 FEMSTJÄRNIGA LÄSAROMDÖMEN

skönhetens väg

av Martha Hall Kelly i översättning av Thomas Andersson

Till min make Michael som fortfarande gÜr mig knäsvag

kapitel 1

September 1939

Caroline

H

ade jag vetat att jag snart skulle träffa mannen som skulle komma att krossa mig som skört porslin mot terrakotta skulle jag ha sovit längre. I stället ryckte jag upp vår blomsterhandlare, mr Sitwell, ur sängen och sa åt honom att ordna en knapphålsblomma. Min första konsulatgala fick gå före vett och etikett.

Jag sällade mig till strömmen av vardagsmänniskor längs Fifth Avenue. Män i gråa filthattar trängde sig förbi mig, och ur deras portföljer stack morgontidningar upp med årtiondets sista hoppingivande rubriker. Ingen annalkande storm i öster den dagen, inga förebud om det som komma skulle. Det enda illavarslande tecknet från Europahållet var den unkna doften av stillastående vatten från East River.

När jag närmade mig vår byggnad i hörnet av Fifth Avenue och Forty-ninth Street hade jag på känn att Roger iakttog mig från sitt fönster där uppe. Han hade sparkat folk för betydligt lindrigare förseelser än tjugo minuters sen ankomst, men den enda gången på året då New York-eliten lättade på börsen och låtsades bry sig om Frankrike gick det inte för sig att snåla in på knapphålsblommorna.

Jag vek runt hörnet och såg morgonsolen spela över de förgyllda bokstäverna som mejslats in i husets hörnsten: la maison 9

martha hall kelly française.

Fred F. French Building, där franska konsulatet huserade, låg alldeles bredvid British Empire Building som vette ut mot Fifth Avenue och var en del av Rockefeller Center, Rockefeller Jr:s nya komplex av granit och kalksten. På den tiden hade många länders konsulat sina kontor här, och byggnaden hade blivit en bubblande gryta av internationell diplomati. ”In mot väggen och vänd er framåt”, sa vår hissförare Cuddy.

Hisspojkarna handplockades av mr Rockefeller, som lade tonvikten på hyfs och ett stiligt yttre. Cuddy såg verkligen enastående bra ut fastän håret redan var gråsprängt, som om kroppen haft bråttom att åldras.

Han höll blicken riktad mot de upplysta siffrorna ovanför dörren. ”Mycket folk där uppe i dag, miss Ferriday. Två nya båtar, sa Pia.” ”Underbart”, sa jag.

Cuddy borstade bort någonting från ärmen på sin marinblå uniformsjacka. ”Blir det sent i dag också?”

Våra hissar var världens snabbaste men ändå oändligt långsamma. ”Jag ska härifrån vid fem. Gala i kväll.”

Jag älskade mitt jobb. Att kvinnorna i vår släkt arbetade var en tradition som mormor Woolsey hade inlett när hon som sjuksköterska tog hand om soldater på Gettysburgs slagfält.

Men min frivilliga tjänstgöring som ansvarig för familjestödet på franska konsulatet var egentligen inte något arbete. Kärleken till allt som hade med Frankrike att göra hade jag helt enkelt i generna. Det kan hända att min far var halvirländare, men hans hjärta tillhörde Frankrike. Dessutom hade min mor ärvt en lägenhet i Paris där vi tillbringade hela augusti varje år, så jag kände mig hemma där.

Hissen stannade. Till och med genom den stängda dörren hörde vi ett starkt, mörkt muller av högljudda röster. Det gick en rysning genom mig. ”Tredje våningen”, ropade Cuddy. ”Franska konsulatet. Se upp för …”

10

skönhetens väg

När dörren gled upp dränkte sorlet alla artighetsfraser. Korridoren som ledde till vår reception var så belamrad med folk att man knappt kom fram. Både s/s Normandie och s/s Île de France, två av Frankrikes förnämsta oceanångare, hade samma morgon lagt till i New York Harbor, fulla med välbärgade passagerare som hade flytt undan det osäkra läget i Europa. Så snart fartygshornet gett klarsignal att stiga i land strömmade många av dessa societetsmänniskor till konsulatet för att reda ut problem med viseringen och andra besvärligheter.

Jag pressade mig fram till den rökfyllda receptionen, förbi kvinnor som klädda i de nyaste klänningarna från Paris stod och småpratade i ett förtjusande moln av Arpège, alltjämt med havsstänk i håret. Den här sortens människor hade vanligen en butler med kristallaskkopp och champagneglas i släptåg. Uppassare i scharlakansröda jackor från Normandie sprang i kapp med sina kollegor i svarta jackor från Île de France. När jag knuffade mig fram i sidled i riktning mot vår sekreterares skrivbord längst in i rummet fastnade min chiffongsjal i en av de hänförande varelsernas pärlhalsband. Medan jag ansträngde mig för att komma loss surrade snabbtelefonen utan att någon svarade.

Roger.

Jag fortsatte armbåga mig fram och kände en klapp på rumpan, och när jag vände mig om fick jag se en sjökadett som log ett gultandat leende. ”Gardons nos mains pour nous-mêmes”, sa jag. Nu håller vi händerna i styr.

Den unge mannen lyfte armen ovanför vimlet och dinglade med nyckeln till sin hytt på Normandie. Han var åtminstone inte en av de män över sextio som jag brukade dra till mig.

Jag lyckades bana mig fram till skrivbordet, där sekreteraren satt och skrev maskin med böjt huvud. ”Bonjour, Pia.” Rogers kusin, en artonårig pojke med mörka mandelögon, satt med benen i kors på Pias bord. Han höll cigaretten högt 11

martha hall kelly

upp i luften medan han försåg sig ur en chokladask – Pias favoritfrukost. Min inkorg på hennes bord var redan full med ärendemappar. ”Vraiment? Vad är det som är så gott med den?” sa hon utan att lyfta på huvudet.

Pia var mycket mer än sekreterare. Vi hade alla många roller, och hennes var bland annat att skriva in nya klienter och göra en mapp för var och en, renskriva Rogers omfattande brevväxling och tyda det massiva flöde av dagliga morsemeddelanden som var kontorets livsnerv. ”Varför är det så varmt härinne?” frågade jag. ”Telefonen ringer, Pia.” Hon tog en chokladbit ur asken. ”Det gör den hela tiden.”

Pia drog till sig beundrare som om hon sände ut signaler på en våglängd endast män kunde ratta in. Hon var attraktiv på ett djuriskt vis, men jag misstänkte att hennes popularitet delvis hade med de åtsmitande tröjorna att göra. ”Kan du ta några av mina ärenden i dag, Pia?” ”Roger säger att jag inte får lämna den här stolen.” Hon gjorde hål i chokladöverdragets undersida med sin manikyrerade tumnagel, på jakt efter jordgubbsfyllningen. ”Han vill att du kommer in till honom meddetsamma, men jag tror att kvinnan på soffan sov i korridoren i natt.” Pia viftade med ena halvan av en hundradollarsedel. ”Och tjockisen med hundarna säger att han ger dig andra halvan av den här om du tar honom först.”

Hon nickade mot det välnärda äldre paret vid dörren till mitt kontor som höll i var sitt koppel med två grånosade taxar.

I likhet med Pia hade jag en omfattande arbetsbeskrivning.

Uppgifterna bestod bland annat i att bistå franska medborgare i New York – ofta familjer som hamnat i trångmål – och att ha tillsyn över min franska familjefond, en inrättning som skickade välgörenhetspaket till franska föräldralösa barn på andra sidan Atlanten. Jag hade just dragit mig tillbaka från en nästan tjugoårig Broadwaykarriär, och det här kändes enkelt i 12

skönhetens väg

jämförelse. Jag behövde åtminstone inte packa upp lika många resväskor.

Min chef, Roger Fortier, dök upp i dörren till sitt kontor. ”Caroline, jag behöver dig nu. Bonnet har lämnat återbud.” ”Du kan inte mena allvar, Roger.” Nyheten kom som ett knytnävsslag. Jag hade bokat in den franske utrikesministern som huvudtalare för flera månader sedan. ”Det är inte lätt att vara fransk utrikesminister just nu”, ropade han över axeln när han gick in igen.

Jag satte mig i mitt rum och bläddrade igenom kartoteket med telefonnummer på skrivbordet. Var min mors gode vän, buddhistmunken Ajahn Chah, ledig i kväll? ”Caroline!” ropade Roger. Jag tog kartoteket och skyndade in på hans kontor utan att bry mig om paret med taxarna, som gjorde sitt bästa för att se ömkansvärda ut. ”Varför kom du för sent i dag?” frågade Roger. ”Pia har redan varit här i två timmar.”

Roger Fortier var generalkonsul och styrde sitt rike från en hörnsvit med fri utsikt över Rockefeller Plaza och The Promenade Café. Vanligtvis låg det en berömd skridskobana på den nedsänkta platsen, men den var stängd för sommaren och nu var här fullt av kafébord och jäktade servitörer i smoking med förkläden som nådde ned till anklarna. I bakgrunden föll Paul Manships massiva gyllene Prometheus till marken med den stulna elden i handen. Bakom den höjde sig rca Building med sina sjuttio våningar upp mot den safirblåa himlen. Roger hade mycket gemensamt med den mäktiga vishetsgestalt som var inhuggen i stenen ovanför byggnadens ingång. Den rynkade pannan. Skägget. Den arga blicken. ”Jag var och skaffade en knapphålsblomma till Bonnet …” ”Då var det verkligen värt att låta halva Frankrike vänta.”

Roger tog en tugga av en flottyrring och pudersockret yrde över skägget. Trots att han var vad man med god vilja kunde kalla en rundlagd herre, led han aldrig brist på kvinnligt sällskap.

13

martha hall kelly

Hans bord var överhopat med mappar, säkerhetsklassade dokument och akter över saknade fransmän. Enligt French Consulate Handbook var det hans jobb att ”undsätta franska medborgare i New York i händelse av stöld, allvarlig sjukdom eller anhållande och att vara behjälplig i frågor rörande födelseattester, adoption och förlorade eller stulna dokument; att planera besök av franska tjänstemän och diplomatkolleger; samt att erbjuda stöd i samband med politiska oroligheter och naturkatastrofer.” Den kritiska situationen i Europa gav oss mängder med arbete inom alla dessa kategorier, om man räknade Hitler till naturkatastroferna. ”Jag har ärenden att sköta, Roger …”

Han sköt en brun mapp över det polerade konferensbordet. ”Inte nog med att vi inte har någon talare. Dessutom var jag uppe halva natten och ändrade i Bonnets tal. Var tvungen att stryka att Roosevelt låtit Frankrike köpa amerikanska plan.” ”Frankrike borde få köpa så många plan de vill.” ”Vi samlar in pengar här, Caroline. Det är inte rätta ögonblicket att reta upp isolationisterna. Särskilt inte de rika.” ”De stöder ändå inte Frankrike.” ”Vi vill inte ha mer dålig publicitet. Är usa på alltför god fot med Frankrike? Kommer det att få Tyskland och Sovjetunionen att närma sig varandra? Jag hinner knappt få i mig maten innan jag blir avbruten av en reporter. Och vi kan inte nämna familjen Rockefeller … Jag vill inte ha ännu ett samtal från Junior.

Men jag antar att jag kommer att få det ändå nu när Bonnet har ställt in.” ”Det är en katastrof, Roger.” ”Vi måste kanske avlysa alltihop.” Roger drog sina långa fingrar genom håret och gjorde nya fåror i brylkrämen. ”Och betala tillbaka fyrtiotusen dollar? Hur ska det gå med den franska familjefonden? Jag kör redan på sparlåga. Dessutom har vi redan betalat för fem kilo waldorfsallad …” ”Kan det verkligen kallas för sallad?” Roger bläddrade ige14

skönhetens väg

nom kartoteket, där hälften av korten var oläsliga och fulla med överstrykningar. ”Det är pathétique … bara hackade äpplen och selleri. Och så dessa uppblötta valnötter …”

Jag letade igenom mitt eget telefonregister på jakt efter berömdheter som kunde vara aktuella. Min mor och jag var bekanta med Julia Marlowe, den kända skådespelerskan, men hon var på turné i Europa. ”Peter Patout, kanske? Min mors medhjälpare har anlitat honom.” ”Arkitekten?” ”Bakom hela världsutställningen. De har en två meter hög robot.” ”Tråkigt”, sa han och daskade sin brevöppnare av silver mot handflatan.

Jag bläddrade fram till bokstaven l. ”Vad sägs om kapten Lehude?” ”Från Normandie? Menar du allvar? Han får betalt för att vara trist.” ”Du kan inte bara avfärda alla förslag utan vidare, Roger.

Paul Rodierre då? Betty säger att alla pratar om honom.”

Roger snörpte på munnen, det var alltid ett gott tecken. ”Skådespelaren? Jag såg hans föreställning. Han är bra. Lång och snygg, om man gillar den sortens utseende. Snabb ämnesomsättning, utan tvivel.” ”Vi vet åtminstone att han kan lära sig ett manus utantill.” ”Han är ett osäkert kort. Och dessutom gift, så inbilla dig ingenting.” ”Det är slut med män för min del, Roger”, sa jag. Vid trettiosju års ålder hade jag fogat mig i ödet att vara ensam. ”Är inte säker på att Rodierre skulle ro det i land. Se vem du kan få tag i, men försäkra dig om att de håller sig till manus.

Inget om Roosevelt …” ”Inget om Rockefeller”, fyllde jag i.

Mellan ärendena ringde jag runt till olika sista minuten-alternativ och till slut återstod bara ett namn, Paul Rodierre. Han 15

martha hall kelly

var i New York och medverkade i en amerikansk revymusikal på Broadhurst Theatre, The Streets of Paris, där Carmen Miranda hade gjort sin Broadwaydebut och tagit publiken med storm.

Jag ringde William Morris Agency och fick beskedet att de skulle höra med Rodierre och återkomma. Tio minuter senare meddelade hans agent att teatern inte hade någon föreställning denna kväll och att hans klient, fastän han inte hade några aftonkläder, var djupt hedrad över erbjudandet att leda galan.

Han skulle träffa mig på Waldorf för att diskutera detaljerna.

Vår lägenhet på East Fiftieth Street låg ett stenkast från Waldorf, så jag skyndade dit och bytte om till min mors svarta Chanelklänning.

Jag fick syn på Rodierre vid ett kafébord i Peacock Alley-baren bredvid Waldorfs vestibul i samma ögonblick som den två ton tunga bronsklockan slog sitt halvtimmesslag. Den klingade lika ljuvt som klockan i Westminster Cathedral. Galagäster i sina finaste utstyrslar gled in på väg mot den stora balsalen en trappa upp. ”Monsieur Rodierre?” sa jag.

Roger hade rätt i att han såg bra ut. Det första man lade märke till hos Paul Rodierre när man hämtat sig från anblicken av hans fysiska skönhet var det speciella leendet. ”Hur ska jag kunna tacka er för att ni gör det här i sista minuten?”

Han reste sig långsamt ur stolen och uppenbarade en kroppshydda som snarare såg ut att tillhöra en roddare på floden Charles än en skådespelare på Broadway. Han försökte kyssa mig på kinden, men jag räckte fram handen och han skakade den. Det var trevligt att träffa en man som var lika lång som jag. ”Angenämt”, sa han.

Problemet var hans kläder: gröna byxor, lila sammetsblazer, bruna mockaskor och, värst av allt, svart skjorta. Bara präster och fascister hade svarta skjortor. Och gangstrar, såklart. ”Vill ni byta om?” Jag motstod frestelsen att snygga till hans 16

skönhetens väg

hår, som var så långt att han skulle kunna ha det i en hästsvans. ”Raka er, kanske?” Enligt agenten bodde monsieur Rodierre på hotellet, så han hade rakhyveln bara några våningar upp. ”Det här är mina kläder”, sa han och ryckte på axlarna. Typiskt skådespelare. Jag borde ha vetat bättre. Skaran av gäster som var på väg till balsalen växte. Kvinnorna strålade i sina eleganta utstyrslar, och alla männen hade frack och lackskor. ”Det här är min första galamiddag”, sa jag. ”Den enda kvällen då konsulatet kan samla in pengar. Klädseln är frack.” Skulle han kunna ha min fars gamla smoking? Benmåtten skulle passa, men den skulle sitta alldeles för snävt över axlarna. ”Är ni alltid så här, hur ska jag säga … energisk, miss Ferriday?” ”Här i New York är personlig särprägel inte alltid uppskattat.” Jag räckte honom de hophäftade sidorna. ”Ni är förstås spänd på att se manuskriptet.”

Han gav tillbaka det. ”Nej, merci.”

Jag föste det mot honom igen. ”Det är generalkonsuln själv som har skrivit det.” ”Berätta en gång till varför jag gör det här.” ”Syftet är att kunna bistå landsflyktiga franska medborgare året runt och att samla in medel till min franska familjefond. Vi hjälper föräldralösa barn i Frankrike som av olika skäl har mist sina föräldrar. I den osäkra situation som råder i Europa är vi en pålitlig källa till mat och kläder. Dessutom kommer familjen Rockefeller att vara här i kväll.”

Han ögnade igenom talet. ”De skulle kunna skriva en check och slippa allt det här.” ”De hör till våra mest tillmötesgående bidragsgivare, men var snäll och nämn dem inte i talet. Inte president Roosevelt heller. Eller flygplanen som usa har sålt till Frankrike. Vissa av kvällens gäster älskar naturligtvis Frankrike men vill helst stå utanför ett krig tills vidare. Roger vill undvika kontroverser.” ”Att gå som katten runt het gröt känns aldrig äkta. Publiken märker det.”

17

martha hall kelly

”Kan ni helt enkelt hålla er till manus, monsieur?” ”Hjärtat kan stanna om man oroar sig, miss Ferriday.”

Jag drog ut nålen ur liljekonvaljen. ”Här – en knapphålsblomma till hedersgästen.” ”Muguet?” sa Rodierre. ”Var hittade ni den så här års?” ”I New York finns allt. Vår blomsterhandlare driver upp dem från frön.”

Jag lät handflatan vila mot hans kavajslag och stack in nålen djupt i den franska sammeten. Kom den ljuva doften från honom eller från blommorna? Varför luktade inte amerikanska män så här, av natthyacint och mysk och … ”Ni vet väl att liljekonvaljer är giftiga?” sa Rodierre. ”Ät den inte då. Åtminstone inte förrän ni har hållit talet.

Eller om ni får publiken emot er.”

Han skrattade, och det fick mig att ta ett steg bakåt. Ett riktigt skratt av det slaget var en sällsynthet i kultiverade sammanhang, särskilt när det föranleddes av mina skämt.

Jag ledde Rodierre ut i kulisserna och blev överväldigad av scenens enorma storlek, dubbelt så stor som någon av de teaterscener jag stått på. Vi såg ut över balsalen och havet av bord som var dukade med tända ljus, likt blomsterskepp i mörkret.

Den stora kristallkronan och de sex armarna skimrade trots att de inte var tända. ”Den här scenen är jättelik”, sa jag. ”Klarar ni det?”

Rodierre vände sig mot mig. ”Det är mitt yrke, miss Ferriday.”

Av rädsla för att bara reta upp Rodierre ännu mer lämnade jag honom med manuset bakom scenen och försökte släppa min fixering vid bruna mockaskor. Jag skyndade mig till balsalen för att se om Pia hade följt min bordsplacering, som var mer detaljerad och riskfylld än en färdplan för ett tyskt stridsplan. Jag såg att hon helt enkelt hade strött ut flera av korten på de sex Rockefellerborden, så jag ordnade dem och gick till min plats nära scenen mellan köket och honnörsbordet. Tre våningar med loger och röda draperier höjde sig runt det enorma 18

skönhetens väg

rummet, och var och en av dem hade ett eget middagsbord.

Alla de sjuttonhundra platserna skulle fyllas; många missnöjda människor om någonting skulle gå fel.

Gästerna samlades och intog sina platser – ett hav av vita slipsar och kuddslipade diamanter och så många aftonklänningar från Rue du Faubourg Saint-Honoré att de skulle ha tömt de flesta av de fina butikerna i Paris. Bara höfthållarna var så många att både Bergdorf och Goodman skulle ha uppnått försäljningsmålen för tredje kvartalet.

En rad journalister samlades bredvid mig och plockade fram pennorna de hade bakom örat. Hovmästaren stod beredd vid min sida och väntade på order om att börja servera. Elsa Maxwell kom in i rummet – en skvallerkärring och professionell festvärdinna som gjorde så mycket reklam för sig själv som det bara var möjligt. Skulle hon ta av sig handskarna och skriva förfärliga saker om den här kvällen i sin spalt, eller skulle hon bara lägga på minnet hur hemskt det var?

Borden var nästan fullsatta när mrs Cornelius Vanderbilt, som Roger kände som ”Hennes nåd”, anlände med sitt fyrradiga diamanthalsband från Cartier som glittrade på hennes bröst.

Jag gav klarsignal att börja servera i samma sekund som mrs Vanderbilts bakdel vidrörde stolsdynan och hennes vita rävstola, med huvud och tassar och allt, lade sig över ryggstödet.

Ljuset dämpades och Roger lufsade fram till det belysta podiet inför hjärtliga applåder. Jag hade aldrig varit så nervös som nu, inte ens när jag själv hade stått på scenen. ”Mesdames et Messieurs, utrikesminister Bonnet beklagar djupt men måste tyvärr meddela att han inte kan närvara i kväll.” Det gick ett sorl genom publiken, som inte visste hur de skulle reagera på besvikelsen. Bad man att få pengarna tillbaka per brev? Skulle man ringa Washington?

Roger höll upp ena handen. ”Men vi har övertalat en annan fransman att tala i kväll. Han ingår visserligen inte i någon regering, men han bär upp en av de bästa rollerna på Broadway.”

19

martha hall kelly

Gästerna viskade till varandra. Ingenting går upp mot en överraskning, förutsatt att den är glad. ”Tillåt mig att presentera monsieur Paul Rodierre.”

Rodierre gick förbi podiet och fram till scenens mitt. Vad höll han på med? Strålkastaren flackade runt i några ögonblick och sökte efter honom. Roger satte sig vid honnörsbordet, bredvid mrs Vanderbilt. Jag stod i närheten men utom räckhåll för att bli strypt. ”Det är mig ett stort nöje att få vara här i kväll”, sa Rodierre när ljuskäglan hittat honom. ”Det är verkligen mycket tråkigt att monsieur Bonnet inte kunde komma.”

Till och med utan mikrofon fyllde Rodierres röst salen. Han praktiskt taget glödde i strålkastarskenet. ”Jag är en dålig ersättning för en så förnäm gäst. Jag hoppas att det inte var något bekymmer med hans flyg. Om så var fallet är jag säker på att president Roosevelt gärna skickar honom ett nytt plan.”

En våg av nervösa skratt sköljde genom salen. Jag behövde inte titta på journalisterna för att veta att de antecknade. Roger, som var väl förfaren i den intima konversationens konst, lyckades tala med mrs Vanderbilt och ge mig mördande blickar samtidigt. ”Men det var så sant, jag får inte tala om politik”, fortsatte Rodierre. ”Tack och lov!” ropade någon från ett bord långt bak. Åhörarna skrattade igen, högre den här gången. ”Men jag får och kan tala om det Amerika jag känner till, ett land som överraskar mig varje dag. En plats där fördomsfria människor välkomnar fransk teater och film, franska böcker och franskt mode – men även oss fransmän, trots våra brister.” ”Fan också”, sa reportern bredvid mig när blyertspennan gick av. Jag gav honom min. ”Varje dag ser jag människor som hjälper andra. Amerikaner inspirerade av mrs Roosevelt, som sträcker ut sin hand över Atlan20

skönhetens väg

ten för att hjälpa franska barn. Amerikaner som miss Caroline Ferriday, som varje dag försöker hjälpa franska familjer här i Amerika och sörjer för att franska föräldralösa barn har kläder på kroppen.”

Roger och mrs Vanderbilt såg åt mitt håll. Strålkastaren hittade mig där jag stod invid väggen, och det för mig så välbekanta ljuset bländade mig. Hennes nåd applåderade och alla andra gjorde som hon. Jag vinkade tills ljusstrålen hastigt och barmhärtigt gjorde ett svep tillbaka till scenen, och plötsligt blev det mörkt och kallt. Inte för att jag saknade teatern, men det var skönt att åter känna scenljusets värme mot huden. ”Detta är ett Amerika som utan att tveka säljer flygplan till det folk som stod vid deras sida i världskrigets skyttegravar. Ett Amerika som utan att tveka vill hjälpa till att hålla Hitler borta från Paris gator. Ett Amerika som utan att tveka kommer att stå skuldra vid skuldra med oss om den ohyggliga dagen skulle komma …”

Jag betraktade honom intensivt men lyckades titta bort och kasta några blickar på publiken. De var trollbundna och bekymrade sig absolut inte om hans skor. En halvtimme förflöt på ett ögonblick, och jag höll andan när Rodierre bugade och tackade. Applåderna var till en början små men växte i vågor likt ett störtregn som piskade mot taket. En tårögd Elsa Maxwell använde en hotellnäsduk att torka ögonen med, och när publiken reste sig och vrålade marseljäsen var jag glad att Bonnet inte behövde bevittna spektaklet. Till och med personalen sjöng, med handen på hjärtat.

När ljuset tändes såg Roger lättad ut och hälsade på svärmen av lyckönskare som sökt sig till honnörsbordet. När tillställningen ebbat ut gav han sig i väg till The Rainbow Room tillsammans med ett koppel av våra främsta bidragsgivare och några dansare i The Rockettes, de enda kvinnorna i New York som fick mig att se kort ut.

Rodierre rörde vid min axel när vi gick ut ur salen. ”Jag vet ett ställe borta vid Hudsonfloden som har väldigt gott vin.”

21

martha hall kelly

”Jag måste hem”, sa jag fastän jag inte hade ätit någonting alls. Tankarna gick till varmt bröd och smörstekta sniglar, men det var aldrig klokt att bli sedd ute ensam med en gift man. ”Inte i kväll, monsieur, men tack ändå.” Om bara några minuter skulle jag vara hemma i min kalla lägenhet, där resterna av en waldorfsallad väntade på mig. ”Ska du låta mig äta ensam efter vår gemensamma triumf?” sa Rodierre.

Varför inte följa med? I mina kretsar åt man endast på vissa restauranger som man kunde räkna på ena handens fingrar, och de låg alla inom en radie av fyra kvarter från Waldorf, inte ens i närheten av Hudsonfloden. En enda middag kunde väl inte skada?

Vi tog en taxi till Le Grenier, en mycket trevlig bistro på West Side. De franska oceanångarna kom uppför Hudsonfloden och lade till vid Fifty-first Street, och i närheten hade några av New Yorks bästa småställen skjutit upp ur jorden som kantareller efter ett hällregn. Le Grenier låg i skuggan av s/s Normandie, uppe på vinden i en före detta hamnkontorsbyggnad. När vi steg ur taxin höjde sig det mäktiga fartyget högt ovanför oss med sina blänkande strålkastare på däcket och de fyra våningsraderna med glimmande hyttventiler. Från en svetsmaskin i fören steg aprikosfärgade gnistor mot natthimlen medan några lättmatroser hissade ned en strålkastare längs skrovet till en skara målare på en ställning. Jag kände mig liten inför hennes stora, svarta stäv och de tre röda skorstenarna som alla var större än något av de magasin som låg på rad längs piren. Saltet hängde i sensommarluften när Atlantens havsvatten mötte Hudsonflodens sötvatten.

Borden på Le Grenier var fulla av folk som såg rätt så trevliga ut, mest medelklassmänniskor, däribland en journalist från galan och några som förmodligen var passagerare från oceanångarna och nu var glada att vara på fast mark. Vi valde ett trångt, lackerat träbås som hade kunnat vara hämtat ur en fartygsinteriör, 22

skönhetens väg

där varje centimeter är viktig. Le Greniers hovmästare, monsieur Bernard, fjäskade för Rodierre. Han sa att han hade sett The Streets of Paris tre gånger och berättade utförligt och detaljerat om sin egen karriär på Hoboken Community Theater.

Monsieur Bernard vände sig mot mig. ”Och ni, mademoiselle, har jag inte sett er spela mot Helen Hayes?” ”Är du skådespelerska?” frågade Rodierre och log.

På nära håll var det ett farligt leende. Jag blev tvungen att hålla huvudet kallt, eftersom fransmän var min akilleshäl. Om Akilles hade varit fransman skulle jag förmodligen ha burit omkring honom tills hälsenan läkt.

Monsieur Bernard fortsatte. ”Jag tyckte att recensionerna var orättvisa …” ”Vi skulle gärna vilja beställa”, sa jag. ”En av dem använde ordet stelt, vill jag minnas …” ”Vi tar sniglarna, monsieur. Men inte så mycket grädde, tack …” ”Och vad var det New York Times skrev om Trettondagsafton? ’Miss Ferriday gick an som Olivia’? Elakt, enligt min mening …” ”… och ingen vitlök. Stek dem bara lätt, så att de inte blir för sega.” ”Vill ni att de själva ska komma krypande till bordet, mademoiselle?” Monsieur Bernard antecknade vår beställning och styrde stegen mot köket.

Rodierre synade champagnelistan och dröjde vid detaljerna. ”Skådespelerska, minsann? Det hade jag aldrig kunnat gissa.”

Det var något tilldragande med hans oborstade yttre, som ett trädgårdsland i behov av ogräsrensning. ”Konsulatet passar mig bättre. Min mor har känt Roger i många år, och när han föreslog att jag skulle hjälpa honom kunde jag inte låta bli.”

Monsieur Bernard ställde en brödkorg på vårt bord. Han dröjde sig kvar ett ögonblick och betraktade Rodierre, som om han lade honom på minnet.

23

martha hall kelly

”Hoppas att jag inte har skrämt bort någon pojkvän i kväll”, sa Rodierre. Han sträckte sig efter brödkorgen samtidigt som jag, och min hand snuddade vid hans, som var varm och mjuk.

Jag ryckte genast åt mig handen igen och höll den i knäet. ”Jag är för upptagen för sådant. New York, ni vet, det är så mycket fester och så. Ganska ansträngande, faktiskt.” ”Jag ser dig aldrig på Sardi’s.” Han bröt brödet, och ångan steg mot ljuset. ”Nej, jag jobbar mycket.” ”Jag får intrycket att du inte jobbar för pengarnas skull.” ”Det är en oavlönad tjänst, om det är det ni menar, men sådant frågar man inte om i fint sällskap, monsieur.” ”Kan vi inte slopa det där ’monsieur’? Det får mig att känna mig gammal.” ”Ska vi verkligen dua varandra? Vi har ju just träffats.” ”Det är 1939.” ”Sällskapslivet på Manhattan är som ett solsystem med sina egna lagar. En ensamstående kvinna som äter middag med en gift man är tillräckligt för att planeterna ska rubbas ur sina banor.” ”Ingen kommer att se oss här”, sa Paul och pekade ut en champagne på listan för monsieur Bernard. ”Säg det till Evelyn Shimmerhorn där borta i bakersta båset.” ”Är ditt rykte förstört?” sa han och visade en omtanke som man sällan påträffar hos plågsamt vackra män. Kanske var den svarta skjortan ett bra val till honom ändå. ”Evelyn kommer inte att säga något. Den stackaren är med barn vid en mycket oläglig tidpunkt.” ”Barn. De krånglar till allting, eller hur? Ingen plats för sådant i en skådespelares tillvaro.” Ännu en självisk skådespelare. ”Hur sörjer din far för din plats i detta solsystem?”

Paul ställde många frågor för att vara en ny bekantskap. ”Sörjde, faktiskt. Han var i textilbranschen.”

24

skönhetens väg

”Var då?”

Monsieur Bernard sköt fram en silverhink med handtag som zigenska örringar, och mot ena sidan vilade champagneflaskans smaragdgröna hals. ”Hans partner var James Harper Poor.” ”I Poor Brothers? Jag har varit i hans hus i East Hampton.

Han är inte direkt poor i betydelsen ’fattig’. Är du ofta i Frankrike?” ”Paris varje år. Min mor ärvde en lägenhet … på Rue Chauveau Lagarde.”

Monsieur Bernard lirkade upp champagnekorken som lossnade med ett förlösande ljud, mer som en dov duns än en smäll.

Han hällde den gyllene vätskan i mitt glas, och skummet steg till kanten och svämmade nästan över innan det lade sig i perfekt höjd. Sakkunnigt upphällt. ”Min fru, Rena, har en liten butik i närheten som heter Les Jolies Choses. Har du sett den?”

Jag smuttade på champagnen, och bubblorna retade mina läppar.

Paul tog fram en bild på henne ur plånboken. Rena var yngre än jag hade föreställt mig och såg ut som en kinesisk docka i sitt svarta hår. Hon log med vidöppna ögon, som om hon berättade någon ljuv liten hemlighet. Rena var snygg och möjligen min raka motsats. Jag föreställde mig att Renas butik var ett sådant där chict litet ställe som hjälpte kvinnor att klä sig på det berömda franska sättet – aldrig för koordinerat, alltid precis lagom fel. ”Nej, den känner jag inte till”, sa jag och gav tillbaka fotot. ”Men hon är förtjusande.”

Jag tömde champagneglaset.

Paul ryckte på axlarna. ”För ung för mig, förstås, men …”

Han betraktade fotot en liten stund som om han såg det för första gången och lade huvudet på sned, och så stoppade han tillbaka det i plånboken. ”Vi träffas inte så ofta.”

25

martha hall kelly

Jag hissnade vid tanken men kom till besinning när jag insåg att även om Paul var tillgänglig, så skulle min obändiga natur effektivt släcka varje kärleksgnista.

Från en skrällande radio i köket hördes Edith Piaf.

Paul tog flaskan ur ishinken och hällde upp mer champagne i mitt glas. Sprudlande, upproriska bubblor vräkte sig över kanten. Jag kastade en blick på honom. Naturligtvis visste vi båda vad det betydde. Traditionen. Alla som varit i Frankrike någon gång känner till den. Hade han hällt upp för mycket med avsikt?

Utan att tveka doppade Paul fingertoppen i den utspillda champagnen längs foten av mitt glas, sträckte sig fram och baddade den kalla vätskan bakom mitt vänstra öra. Jag spratt nästan till av beröringen, och sedan väntade jag medan han strök undan mitt hår och satte fingret bakom mitt högra öra, där han höll kvar det ett ögonblick. Därefter fuktade han sig själv bakom varje öra och log.

Varför blev jag plötsligt varm i hela kroppen? ”Har Rena varit här någonting?” frågade jag och försökte gnugga bort en tefläck från handen men upptäckte att det var en åldersfläck. Förtjusande. ”Inte än. Hon är inte ett dugg intresserad av teater och har inte ens kommit hit för att se The Streets of Paris än, men jag vet inte om jag kan stanna här. Alla är skärrade där hemma på grund av Hitler.”

Någonstans i köket grälade två män. Vart tog våra sniglar vägen? Hade de skickat efter dem från Perpignan? ”Frankrike har åtminstone Maginotlinjen”, sa jag. ”Maginotlinjen? Snälla nån. En betongmur och några observationsposter? För Hitler är det bara en sporre.” ”Den är tjugo kilometer bred.” ”Ingenting kan hindra Hitler om det är något han vill ha”, sa Paul.

I köket var det full kalabalik. Inte konstigt att vi inte hade 26

skönhetens väg

fått vår förrätt än. Kocken, som förmodligen var en nyckfull konstnär, hade av någon anledning fått ett utbrott.

Monsieur Bernard kom ut ur köket. Dörren med koögat svängde igen bakom honom och slog fram och tillbaka några gånger innan den stannade. Han gick ut till matsalens mitt.

Hade han gråtit? ”Excusez-moi, mina damer och herrar.”

Någon slog på ett glas med en sked och det blev tyst. ”Jag har just fått nyheter från en pålitlig källa …” Monsieur Bernard tog ett djupt andetag så att bröstkorgen hävdes som en blåsbälg. ”Vi har säkra uppgifter om att …”

Han blev förstummad för ett ögonblick innan han fortsatte: ”Adolf Hitler har invaderat Polen.” ”Herregud”, sa Paul.

Vi stirrade på varandra medan uppjagade ordväxlingar, ett virrvarr av spekulationer och fruktan, briserade i salen. Journalisten från galan reste sig, slängde några hopknycklade dollarsedlar på bordet, tog sin filthatt och rusade ut.

Det sista monsieur Bernard hann säga efter tillkännagivandet gick nästan inte att urskilja i tumultet: ”Gud hjälpe oss alla.”

kapitel ii 1939

Kasia

D

et stämmer att det var Pietrik Bakoskis idé att vi skulle gå upp på klippan vid ängen och titta på flyktingarna. Jag vill bara klargöra det. Min mamma, Matka, trodde mig aldrig på den punkten.

Hitler hade förklarat krig mot Polen den 1 september, men hans soldater tog tid på sig att nå fram till Lublin. Det gladde mig, för jag ville inte att någonting skulle förändras. Lublin var perfekt som det var. Vi hörde radiotal från Berlin om nya regler och det föll några bomber i stadens utkant, men det var allt. Tyskarna riktade in sig på Warszawa, och när trupperna närmade sig kom tusentals flyktingar till oss i Lublin. Massvis av familjer färdades de hundrafemtio kilometerna i sydöstlig riktning och sov på potatisåkrarna nedanför den högt liggande staden.

Före kriget hände det aldrig något spännande i Lublin och därför kunde vi uppskatta en fin soluppgång, ibland mer än en film i biografen. Det var på morgonen den 8 september strax före gryningen som vi hade tagit oss upp på höjden med utsikt över ängen, och nere på fälten anade vi konturerna av tusentals människor som låg och drömde i mörkret. Jag betraktade det hela liggande mellan mina två bästa vänner, Nadia Watroba och Pietrik Bakoski, i en liten sänka med tillplattat torrt gräs som 28

skönhetens väg

fortfarande var varm sedan en hjorthona hade sovit där med sina kalvar. Hjortarna var borta vid det laget – de förspillde ingen tid. Det hade de gemensamt med Hitler.

När soluppgången plötsligt bröt igenom horisonten blev jag så förundrad att jag tappade andan – som när man ser något så vackert att det gör ont, en nyfödd av vilket slag som helst eller färsk grädde som rinner över gröt eller Pietrik Bakoskis profil i det första gryningsljuset. Hans profil var nästintill fulländad och var särskilt trevlig att se på när den badade i tidigt morgonljus och fick drag av ett porträtt på ett złoty mynt. I det ögonblicket såg Pietrik ut som alla pojkar gör när de vaknar, innan de har tvättat sig: håret hade samma färg som nykärnat smör och var tilltufsat på sovsidan.

Nadias profil var också nästan fulländad, vilket var väntat med tanke på vilka fina drag den flickan hade. Det enda som gjorde att hon inte nådde absolut perfektion var blåmärket på pannan, ett minne från intermezzot på skolan – inte lika rundsvullet nu men fortfarande tydligt. Hon hade på sig kashmirtröjan vars färg ledde tanken till omogen melon och som hon lät mig känna på så mycket jag ville.

Det var svårt att förstå hur en så sorglig situation kunde ge upphov till en så vacker scen. Flyktingarna hade med yttersta omsorg byggt en tältstad av lakan och filtar. När solen gick upp förvandlades de blommiga lakanen i ett av tälten till en röntgenskärm och lät oss se skuggorna av människorna därinne när de klädde sig för dagen.

En mamma i stadskläder slog upp lakansdörren och kröp ut, och i handen höll hon ett barn i pyjamas och filtstövlar. De stack pinnar i marken och grävde efter potatis.

I fjärran höjde sig Lublin bakom dem som en sagostad, översållad av gamla pastellfärgade byggnader med röda tak som om en jätte hade skakat dem i en kopp och strött ut dem över de böljande kullarna. Längre västerut låg vad som tidigare varit vår lilla flygplats och ett fabrikskomplex som nazisterna redan 29

martha hall kelly

hunnit bomba. Det var det första de förstörde, men inga tyskar hade åtminstone marscherat in i staden än. ”Tror du att engelsmännen kommer att hjälpa oss?” undrade Nadia. ”Fransmännen?”

Pietrik spanade ut över horisonten. ”Kanske.” Han slet loss gräs från marken och kastade det upp i luften. ”Fint flygväder i dag. Bäst att de skyndar sig.”

Skällorna klingade när en rad fläckiga kor kom vaggande nedför kullen i riktning mot tälten för att beta, ledda av mjölkpigor i sjalett. En av korna lyfte på svansen och släppte en mocka som de bakomvarande klev runt. Alla kvinnorna bar en hög, silverfärgad mjölkkanna mot ena axeln.

Jag kisade för att se vår skola, en katolsk flickskola där en orangeröd flagga vajade från klocktornet. Golven var så noga polerade att vi gick med sidentofflor inomhus. Vi hade ett strikt schema, mässa dagligen och stränga lärare. Ingen av dem hade hjälpt Nadia när hon som mest behövde det, utom fru Mikelsky förstås, vår omtyckta mattelärare. ”Ser ni”, sa Nadia. ”Pigorna kommer med korna men inga får. Annars brukar fåren alltid vara ute vid det här laget.”

Nadia lade märke till saker. Fastän hon bara var två månader äldre än jag – hon hade fyllt sjutton – verkade hon på något sätt vuxnare. Pietrik såg förbi mig på Nadia som om han såg henne för första gången. Alla pojkarna gillade henne – hon hjulade helt perfekt, hade fläckfri Maureen O’Sullivan-hy och en tjock, blond fläta. Jag var kanske inte lika vacker och dessutom hopplös i idrott, men en gång vann jag kategorierna ”snyggaste benen” och ”bästa dansaren” i en informell omröstning i min gimnazjum-klass, vilket var en nyhet åtminstone på vår skola. ”Du ser då allt, Nadia”, sa Pietrik.

Nadia log mot honom. ”Inte riktigt. Kanske borde vi gå ner och hjälpa dem med att gräva efter potatis? Du är så bra med spaden, Pietrik.”

30

skönhetens väg

Flörtade hon med honom? Det var ett direkt brott mot min viktigaste regel: Väninnorna först! Det var min krans som Pietrik hade plockat upp ur floden på midsommarafton, och det var mig han hade gett ett silverhalsband med ett kors. Betydde inte traditionerna någonting längre?

Höll Pietrik kanske på att falla för henne? Det skulle inte vara så konstigt. Tidigare den månaden hade flickscouterna sålt danser med traktens pojkar till välgörande ändamål, och Pietriks lillasyster Luiza berättade att Nadia hade köpt alla tio danserna med Pietrik. Och så det hemska bråket utanför skolgrindarna.

Nadia och jag var på väg hem från skolan när ett gäng gatpojkar började kasta sten på Nadia och skrika glåpord efter henne därför att hennes morfar var jude. Pietrik hade genast kommit till undsättning.

Det var inte ovanligt att se folk kasta sten på judar, men det var ovanligt att det drabbade Nadia. Innan dess visste jag inte ens att hon var delvis judinna. Vi gick i en katolsk skola, och hon hade lärt sig fler böner utantill än jag. Men alla fick reda på det när vår tysklärare, Herr Speck, fick oss att rita våra släktträd och visade dem för hela klassen.

Jag hade försökt att dra undan Nadia den där dagen då pojkarna lät stenarna vina, men hon rörde sig inte ur fläcken.

Fru Mikelsky, som väntade sitt första barn, kom utspringande och slog armarna runt Nadia och skrek åt ligisterna att sluta, annars skulle hon ringa polisen. Fru Mikelsky var alla flickornas favoritlärare, vår ledstjärna, för alla ville vara som hon, vacker och klipsk och rolig. Hon försvarade sina flickor som en lejoninna och gav oss krowki, gräddkola, när vi hade alla rätt på matteproven, vilket jag alltid hade.

Pietrik, som hade kommit för att följa oss hem, jagade bort gatpojkarna genom att svinga en spade i luften. Det slutade med att han slog av en liten bit av ena framtanden, något som i och för sig inte förstörde hans leende utan faktiskt bara gjorde det vackrare.

31

martha hall kelly

Jag rycktes ur min dagdröm av ett underligt ljud. Det lät som om vi var helt omgivna av spelande syrsor, och det blev allt starkare ända tills vibrationerna trängde in i marken under oss.

Flygplan!

De kom mullrande ovanför oss och flög så lågt med sina glittrande silverbukar att gräset slätades ut. Tre i bredd skevade de åt höger och lämnade efter sig en oljig lukt när de satte kurs mot staden och deras gråa skuggor gled över åkrarna. Jag räknade till tolv stycken. ”De ser ut som planen i King Kong”, sa jag. ”Men de var dubbeldäckare, Kasia”, sa Pietrik. ”Curtiss Helldiver. De här var tyska störtbombare.” ”Kanske var de polska.” ”De var inte polska. Det såg man på de vita korsen under vingarna.” ”Hade de bomber?” frågade Nadia, mer nyfiken än rädd.

Hon var aldrig rädd. ”Flygplatsen har de redan förstört”, sa Pietrik. ”Vad finns det kvar att bomba? Vi har inget ammunitionslager.”

Planen cirklade över staden och svängde sedan västerut, det ena efter det andra. Det första dök med ett fruktansvärt tjut och släppte en bomb mitt i staden, precis där huvudgatan Krakowskie Przedmieście gick förbi de finaste byggnaderna.

Pietrik reste sig upp. ”Jezu Chryste, nej!”

En våldsam stöt fick marken att skaka, och svarta och gråa rökkvastar steg från platsen där bomben fallit. Flygplanen cirklade runt staden igen, och den här gången släppte de sina bomber vid krontribunalen, vårt rådhus. Min syster Zuzanna, som var nyutexaminerad läkare, arbetade som frivillig vid läkarmottagningen där vissa dagar. Hur hade det gått med mamma?

Gode Gud, ta mig raka vägen till himlen om något händer min mamma, tänkte jag. Var Papa på posten?

Planen rundade staden och flög sedan rakt emot oss. Vi dök ned i gräset när de på nytt passerade ovanför oss, och Pietrik 32

skönhetens väg

hamnade ovanpå Nadia och mig, så nära att jag kände hur hans hjärta slog genom skjortan mot min rygg.

Två av planen svängde tillbaka som om de hade glömt något. ”Vi måste …” började Pietrik säga, men innan vi hann röra oss dök båda planen och flög närmare marken, över fältet nedanför oss. Ögonblicket senare hörde vi ljudet av kulsprutorna.

De sköt på mjölkpigorna. En del av kulorna slog i marken och åstadkom små moln av damm, men andra träffade kvinnorna så att de segnade ned och mjölken rann ut i gräset. En ko brölade när hon föll, och med ett smattrande ljud genomborrade kulorna mjölkkannorna av metall.

Flyktingarna på åkern släppte potatisen och skingrades åt alla håll, men kulorna hann i kapp några av dem medan de sprang. Jag hukade mig när de båda återstående planen flög tillbaka över oss och lämnade åkern nedanför översållad med kroppar av män och kvinnor och kor. De kor som fortfarande kunde springa hoppade runt som om de var halvtokiga.

Jag rusade nedför kullen med Nadia och Pietrik i hälarna och begav mig hemåt på de barrbeströdda stigarna genom skogen. Var mina föräldrar oskadda? Hur hade det gått med Zuzanna? Det fanns bara två ambulanser i staden, så hon var nog tvungen att arbeta hela natten.

Vi saktade in vid potatisåkern, för det var omöjligt att låta bli att stirra. På en mjölkkannas avstånd gick jag förbi en kvinna i Zuzannas ålder. Hon låg på rygg med potatisar spridda runt omkring sig, tvärs över de upphackade jordraderna. Vänstra handen låg på bröstet och ena axeln var dränkt i blod som även hade stänkt på hennes ansikte. En flicka stod på knä bredvid henne. ”Syster”, sa flickan och tog hennes hand, ”du måste ställa dig upp.” ”Pressa ihop såret med båda händerna”, sa jag, men hon bara tittade på mig.

33

martha hall kelly

En kvinna i morgonrock av chenilj kom och lade sig på knä bredvid dem. Hon drog fram en bärnstensfärgad plastslang ur en svart läkarväska.

Nadia drog undan mig. ”Kom. Planen kommer kanske tillbaka.”

I staden sprang folk åt alla håll medan de ropade och skrek till varandra. De flydde på cyklar och hästar, i bilar och vagnar och till fots.

När vi närmade oss gatan där jag bodde tog Pietrik Nadia i handen. ”Du är nästan hemma, Kasia. Jag följer Nadia.” ”Men jag då?” ropade jag efter dem, men de hade redan sprungit i väg över kullerstenarna i riktning mot Nadias mammas lägenhet.

Pietrik hade gjort sitt val.

Jag styrde stegen mot tunneln under den urgamla Krakówporten, ett högt tegelstenstorn med kupolformad spira som var mitt favoritlandmärke i Lublin och en gång i tiden var den enda ingången till staden. Bomberna hade spräckt ena sidan av tornet, men det stod fortfarande kvar.

Fru Mikelsky och hennes man, som bodde i närheten av mig, cyklade förbi på väg åt andra hållet. Den höggravida fru Mikelsky vände sig om när hon körde förbi. ”Din mamma letar efter dig och är hemskt orolig, Kasia”, sa hon. ”Vart ska ni?” ropade jag efter dem. ”Till min syster”, ropade herr Mikelsky tillbaka. ”Gå hem till din mamma!” skrek fru Mikelsky över axeln.

De cyklade vidare och försvann i folkmassan, och jag fortsatte hemåt.

Kära Gud, gör så att Matka är oskadd.

När jag kom fram till vårt kvarter pirrade det i varenda cell i min kropp över att se att vår smala, rosa byggnad stod kvar.

Huset tvärs över gatan var det sämre ställt med. Det var jämnat med marken, en enda röra av betong, gipsväggar och böjda 34

skönhetens väg

järnsängar som låg utfläkta på gatan. Jag klev över spillrorna, och när jag kom närmare såg jag en av Matkas gardiner som fladdrade ut ur fönstret. Det var då det gick upp för mig att explosionerna hade blåst ut alla våra fönster, med mörkläggningspapper och allt.

Det var inte lönt att hämta nyckeln till lägenheten bakom den lösa tegelstenen, för dörren stod på vid gavel. Jag hittade Matka och Zuzanna i köket vid Matkas ritbord i färd med att samla ihop målarpenslarna som fallit ut över golvet, och lukten av utspilld terpentin hängde i luften. Vår tama höna Psina kom stultande bakom dem. Det var en herrans tur att Psina var helskinnad, för i vår familj var hon mer som en hund än en höna. ”Var har du varit?” sa Matka, som var lika blek i ansiktet som ritpappret hon höll i handen. ”Uppe vid hjortängen”, sa jag. ”Det var Pietrik som …”

Zuzanna ställde sig upp med en kopp full av glasskärvor i handen, och hennes vita läkarrock var grå av aska. Det hade tagit henne sex långa år att förtjäna den. Hennes resväska stod bredvid dörren. Förmodligen hade hon hållit på att packa den i avsikt att flytta till sjukhuset, där hon skulle genomgå sin specialistutbildning till barnläkare, när bomberna hade fallit. ”Hur kunde du vara så dum?” sa Zuzanna. ”Var är Papa?” frågade jag när de båda kom fram och borstade betongbitar ur mitt hår. ”Han gick ut …” började Matka säga.

Zuzanna grep tag i Matkas axel. ”Säg det, Matka.” ”Han gick ut för att leta efter dig”, sa Matka och var nära att brista i gråt. ”Han är förmodligen på posten”, sa Zuzanna. ”Jag går och letar rätt på honom.” ”Gå inte”, sa jag. ”Tänk om planen kommer tillbaka?” En elektrisk stöt ilade genom mitt bröst. De stackars kvinnorna som låg ute på åkern … ”Jag går”, sa Zuzanna. ”Jag kommer tillbaka.”

35

martha hall kelly

”Låt mig följa med”, sa jag. ”Jag kan behövas på mottagningen.” ”Varför gör du så dumma saker? Nu är Papa borta på grund av dig.” Zuzanna tog på sig tröjan och stegade mot dörren. ”Du behövs inte på mottagningen. Du gör ändå ingenting annat än att linda bandage. Stanna här.” ”Gå inte”, sa Matka, men Zuzanna rusade ut, stark som alltid, precis som Papa.

Matka gick bort till fönstret och böjde sig ned för att plocka upp en glasskärva men gav upp eftersom hon darrade så mycket på händerna. Hon slätade ut mitt hår, kysste mig på pannan och höll hårt om mig och sa Ja çie kocham om och om igen likt en skiva med hack i.

Jag älskar dig.

Matka och jag sov i hennes säng den natten, båda med ena ögat öppet medan vi väntade på att Papa och Zuzanna skulle komma hem. Psina – mer hund än fågel – sov vid fotändan av sängen med huvudet instucket under en av de duniga vingarna.

Hon vaknade med ett skri när Papa kom hem, i god tid före gryningen. Han stod i dörren till sovrummet, och tweedkavajen var täckt av aska. Papa såg alltid sorgsen ut, ungefär som en blodhund. Till och med på bilderna av honom som barn hängde huden i veck. Men den här kvällen kastade ljuset från köket en skugga över hans ansikte och fick honom att se ännu sorgsnare ut.

Matka satte sig upp i sängen. ”Adalbert?” Hon vek undan täcket och sprang fram till honom. Deras silhuetter var mörka mot ljuset från köket. ”Var är Zuzanna?” ”Jag har inte sett henne”, sa Papa. ”När jag inte hittade Kasia gick jag till posten och tog mitt register och brände det utanför.

Där fanns information som tyskarna vill åt. Namn och adresser.

Militära förteckningar. De har intagit postkontoret i Warszawa och skurit av telegraflinjen, så vi står på tur.”

36

skönhetens väg

”Vad hände med personalen?” undrade Matka.

Papa sneglade åt mitt håll och svarade inte. ”Allt tyder på att de tyska soldaterna är här inom en vecka.

Troligen kommer de hit först.” ”Hit?” Matka drog ihop morgonrocken runt halsen. ”För att leta efter mig. Jag kan vara till nytta för dem.” Papa log, men ögonen förblev mörka. ”De kommer att vilja använda posten som kommunikationscentral.”

Ingen visste mer om posten än Papa. Han hade ansvarat för den så länge jag kunde minnas. Kände han till några hemligheter?

Papa var patriot. Han skulle hellre dö än berätta någonting för dem. ”Hur vet de ens var vi bor?”

Papa såg på Matka som om hon var ett barn. ”De har planerat det här i åratal, Halina. Om de tar mig har de förhoppningsvis så pass mycket användning för mig att de håller mig vid liv.

Låt det gå två dagar. Hör du ingenting av mig tar du flickorna och åker söderut.” ”Engelsmännen kommer och hjälper oss”, sa Matka. ”Fransmännen …” ”Nej, det kommer ingen, käraste du. Borgmästaren håller på att evakueras och med honom polisen och brandkåren. Tills vidare måste vi gömma det vi kan.”

Papa tog Matkas smyckeskrin från byrån och kastade det på sängen. ”Först ska ni tvätta och torka alla plåtaskar. Vi måste gräva ner allt som är av värde …” ”Men vi har inte gjort något fel, Adalbert. Tyskarna är kultiverade människor. Hitler har förhäxat dem på något sätt.”

Matkas mor hade varit äkttysk och hennes far till hälften polack. Till och med när hon var nyvaken var hon vacker. Mjuk men inte skör, och naturligt blond.

Papa tog tag i hennes arm. ”Dina kultiverade människor vill ha bort oss så att de kan flytta in. Förstår du inte det?”

Papa gick omkring i lägenheten och samlade ihop våra mest 37

martha hall kelly

värdefulla ägodelar och lade dem i en låda av metall med lås på locket: Matkas födelseattest, deras vigselbevis, en liten ring med en rubin som Matka hade ärvt och ett kuvert med familjebilder. ”Ta fram säcken med hirs. Vi gräver ner den också.”

Matka drog fram kanvassäcken som låg under vasken. ”De kommer förmodligen att gå från hus till hus och leta efter polska soldater som gömmer sig”, sa Papa med låg röst. ”De har ufärdat nya regler. Polen existerar inte längre som land. Ingen ska tala polska. Alla skolor kommer att stängas. Det kommer att bli utegångsförbud. För att gå ut kommer det att krävas ett rosa pass, och vi får inte ha vapen och inga pjäxor och ingen mat utöver ransonen. Om man i hemlighet har dessa saker kan man straffas med …” Papa såg på mig igen och avbröt sig. ”Förmodligen kommer de helt enkelt att ta det de vill ha.”

Papa tog fram sin gamla silverrevolver ut byrålådan. Matka tog ett steg tillbaka, bort från den. ”Gräv ner den, Adalbert”, sa hon med uppspärrade ögon. ”Vi kan få användning av den”, sa Papa.

Matka vände sig bort från honom. ”Ett skjutvapen för ingenting gott med sig.”

Papa tvekade, och sedan lade han revolvern i lådan. ”Gräv ner din scoutuniform, Kasia. Nazisterna jagar scouter – de sköt en grupp pojkscouter i Gdansk.”

Jag fick kalla kårar. Jag visste att jag inte skulle säga emot Papa, så jag lade mina dyrbara ägodelar i plåtlådor: yllesjalen som Pietrik en gång hade och som fortfarande doftade av honom, den nya röda manchesterklänningen som Matka hade sytt till mig, min scoutblus med tillhörande näsduk och en bild på Nadia och mig när vi red på en ko. Matka packade ned en av sina uppsättningar med mårdhårspenslar som hade varit hennes mors, och Papa smälte vax över fogarna på plåtlådorna.

Den kvällen var det bara stjärnorna som lyste upp trädgården på baksidan av huset, en jordplätt omringad av några få träplankor som bara hölls uppe av allt ogräset som omgav dem.

38

skönhetens väg

Papa satte foten på det rostiga spadbladet för att få ned det i marken. Det skar igenom den hårda jorden som om den var mjuk som sockerkaka, och han grävde ett djupt hål som hade kunnat vara en ny grav till ett spädbarn.

Vi var nästan färdiga, men till och med i mörkret såg jag att Matka hade behållit förlovningsringen på fingret, den som hennes mor hade låtit henne ärva eftersom Papa var för fattig för att köpa någon till henne. Ringen var som en utsökt blomma, med en stor diamant som krona och djupblåa safirer som kronblad.

Den glimmade som en nervös eldfluga när Matkas hand rörde sig i mörkret. ”Diamanten är kuddslipad. Den är från sjuttonhundratalet när man slipade stenarna så att de skulle återkasta skenet från levande ljus”, sa Matka när folk beundrade den.

Och den speglade ljuset, skimrade, nästan som om den levde. ”Din ring då?” frågade Papa.

Eldflugan flydde och tog skydd bakom hennes rygg, ”Inte den”, sa Matka.

När Zuzanna och jag var små och skulle gå över gatan bråkade vi alltid om vem av oss som skulle få hålla Matka i handen med ringen. Den vackra handen. ”Har vi inte grävt ner tillräckligt?” sa jag. ”Folk kommer att se oss här ute.”

Att stå och diskutera i mörkret skulle bara dra uppmärksamhet till oss. ”Gör som du vill, Halina”, sa Papa. Han skyfflade jord i hålet för att täcka våra klenoder. Jag fyllde på med bara händerna för att det skulle gå fortare, och Papa stampade till jorden så den blev slät. Sedan räknade han stegen tillbaka till huset så att han skulle komma ihåg var han hade grävt ned vår skatt.

Tolv steg från dörren.

Långt om länge kom Zuzanna hem och berättade skrämmande historier om hur läkarna och sjuksköterskorna hade 39

martha hall kelly

arbetat hela natten med att rädda de skadade. Det sades att många fortfarande var vid liv, instängda under ruinernas bråte.

Vi levde i skräck för att höra ljudet av tyskar utanför ytterdörren, och vi satt med öronen mot radion i köket och hoppades på goda nyheter men fick bara höra dåliga. Polen försvarade sig och led stora förluster, men till slut blev Tysklands moderna pansardivisioner och flygstridskrafter övermäktiga.

Söndagen den 17 september vaknade jag av att Matka berättade för Papa vad hon hade hört på radio. Även ryssarna hade anfallit Polen, från öster. Fanns det ingen ände på hur många länder som angrep oss?

Mina föräldrar satt i köket och tittade ut genom fönstret mot gatan. Det var en frisk och kylig höstmorgon, och en lätt vind blåste in genom Matkas gardiner. När jag kom närmare fönstret såg jag några judiska män i svarta dräkter som röjde undan byggnadsbråten framför vårt hus.

Matka slog armarna om mig, och så snart gatan var röjd såg vi en ström av tyska soldater komma förbi med berg av bagage likt nya gäster på ett pensionat. Först kom lastbilarna, sedan soldater till fots och så fler soldater som stod resliga och stolta i sina stridsvagnar. Zuzanna slapp åtminstone se den bedrövliga synen, för hon var redan på sjukhuset den här morgonen.

Matka värmde tevatten till Papa medan han betraktade det hela. Jag gjorde vad jag kunde för att vi skulle hålla oss alldeles tysta. Kanske skulle de låta oss vara om vi var alldeles tysta? För att lugna mig räknade jag de broderade fåglarna på Matkas gardiner. En lärka. Två svalor. En skata. Var inte skatan ett förebud om snar död? Mullret från en av lastbilarna växte.

Jag tog ett djupt andetag för att stävja paniken som steg inom mig. Vad skulle hända nu? ”Ut, ut!” ropade en man. Ett hotfullt klapprande av spikslagna kängor mot kullerstenen. De var många. ”Stå inte i fönstret, Kasia”, sa Papa och tog själv ett steg bakåt. Han sa det så tvärt att jag förstod att han var rädd.

40

skönhetens väg

”Borde vi gömma oss?” viskade Matka. Hon vred på ringen och slöt handen så att stenarna doldes i handflatan.

Papa gick mot dörren, och jag ägnade mig åt att be. Vi hörde mängder av skrik och order som ropades ut, och snart körde lastbilen i väg. ”Jag tror att de ger sig av”, viskade jag till Matka.

Jag hoppade till när det bankade på dörren och en mansröst sa: ”Öppna!”

Matka stod som frusen i marken och Papa öppnade. ”Adalbert Kuzmerick?” sa en ss-man när han klev in, uppblåst och självbelåten.

Han var tjugo centimeter längre än Papa, så lång att mössan nästan slog i dörrkarmen när han kom in. Han och hans underlydande var klädda i full Sonderdienst-uniform: svarta stövlar och en mössa med det fruktansvärda dödskallemärket, där ögonen var två gapande hål. När han gick förbi mig kände jag lukten av nejliketuggummi. Han såg välnärd ut och höll hakan så högt att jag kunde se blodet genom en liten pappersbit på adamsäpplet där han hade skurit sig under rakningen. Till och med deras blod var nazistrött. ”Ja”, sa Papa så lugnt han kunde. ”Postdirektör?”

Papa nickade.

Ytterligare två soldater tog tag i Papas armar och drog ut honom så snabbt att han inte hann se sig om efter oss. Jag försökte följa efter, men den långe mannen spärrade vägen med batongen.

Matka sprang fram till fönstret med något vilt i blicken. ”Vart för ni honom?”

Plötsligt blev jag iskall i hela kroppen. Jag fick svårt att andas. Ännu en ss-man, mager och kortare än den förste, kom in med en kanvasväska över bröstet. ”Var förvarar din man papper som har med arbetet att göra?” frågade den långe ss-mannen.

41

martha hall kelly

”Inte här”, sa Matka. ”Kan ni inte berätta vart de för honom?”

Matka reste sig och stod med fingrarna hopflätade över bröstet medan den magre ss-mannen gick omkring i lägenheten och öppnade lådor och stoppade alla papper vi hade i väskan. ”Kortvågsradio?” frågade den långe.

Matka skakade på huvudet. ”Nej.” Jag fick ont i magen av att se den magre slå upp skåpsdörrarna på vid gavel och skyffla ned vårt lilla matförråd i väskan. ”All proviant är Rikets egendom”, sa den långe. ”Ni kommer att få ransoneringskuponger.”

Konserverade ärter, två potatisar och ett slokande litet kålhuvud försvann ned i den magres väska. Sedan tog han en hoprullad plastpåse som innehöll de sista resterna av Matkas kaffe.

Hon sträckte sig efter den. ”Å snälla, kan vi inte få behålla kaffet? Det är allt vi har.”

Den långe vände sig om och såg på Matka en stund. ”Låt den ligga”, sa han, och hans underordnade slängde påsen på bänken.

Männen gick genom våra tre små sovrum, drog ut byrålådorna och kastade strumpor och underkläder på golvet. ”Vapen?” sa den långe medan den andre letade igenom skåpen. ”Andra matvaror?” ”Nej”, sa Matka. Jag hade aldrig sett henne ljuga förut.

Han gick närmare henne. ”Du har kanske hört att alla som gömmer sådant som tillkommer Riket kan straffas med döden.” ”Jag förstår”, sa Matka. ”Om jag bara kunde få träffa min make …”

Vi följde efter männen ut i trädgården på baksidan. Den inhägnade jordplätten verkade plötsligt mindre när ss-männen stod där. Allt såg så normalt ut, men marken var fortfarande alldeles tillplattad där vi hade grävt ned våra saker en vecka tidigare. Det var uppenbart att någonting låg begravt där. Jag räknade soldatens steg när han gick. Fem … sex … sju … Såg de att mina ben darrade?

Vår höna Psina gick allt närmare platsen med vår skattgöm42

skönhetens väg

ma och pickade efter insekter. Herregud, där stod ju spaden lutad mot husväggen och den hade fortfarande jordrester på bladet. Skulle de ta med oss till Lublins fästning eller bara skjuta oss i trädgården och låta oss ligga där tills Papa kom hem? ”Tror du jag är dum?” sa den långe ss-mannen och stegade mot det tillplattade stället. Åtta … nio …

Jag slutade andas. ”Naturligtvis inte”, sa Matka. ”Hämta spaden”, sa den långe till sin underordnade. ”Trodde ni verkligen att ni skulle lyckas med det här?” ”Nej, snälla”, sa Matka. Hon höll ett fast grepp om Jungfru Maria-medaljongen hon bar i en kedja runt halsen. ”Jag är egentligen från Osnabrück. Känner du till staden?”

Den långe tog spaden. ”Givetvis gör jag det. Vem har inte varit på julmarknaden där? Har du registrerat dig som Volksdeutsche?”

Volksdeutsche var den tyska benämningen på etniska tyskar som bodde i andra länder än Tyskland. Nazisterna pressade polska medborgare med tyska anor, som Matka, att registrera sig som Volksdeutsche. Så snart registreringen var gjord fick personen extra mat, bättre jobb och egendom som konfiskerats från judar och icke-tyska polacker. Matka skulle aldrig kalla sig själv för Volksdeutsche, för det signalerade lojalitet mot Tyskland, men det innebar en risk eftersom hon på så sätt gick emot Riket. ”Nej, men jag är mest tysk. Min far var bara delvis polack.”

Psina skrapade i marken runt den platta fläcken och hackade på någonting. ”Om du var tysk skulle du väl inte bryta mot reglerna? Undanhålla det som tillkommer Riket?”

Matka rörde vid hans arm. ”Det är svårt att förhålla sig till allt det här. Kan du inte förstå det? Tänk om det var din egen familj.” ”Min egen familj skulle ha gett allt de hade till Riket.” ss-mannen tog spaden och fortsatte mot fläcken.

Tio … elva …

43

martha hall kelly

”Jag är verkligen hemskt ledsen”, sa Matka och gick efter honom.

Tolv.

Hur långt skulle han behöva gräva innan han hittade smyckesskrinet? ”Snälla, ge oss en chans till”, sa Matka. ”Reglerna är så nya.” ss-mannen vände sig om, lutade sig mot spaden och mätte Matka med blicken. Han log, och jag såg tydligt hans tänder, som var som små tuggummibitar.

Han böjde sig närmare henne och sänkte rösten. ”Kanske känner du till utegångsförbudet?” ”Ja”, sa Matka, och en liten rynka bildades mellan hennes ögonbryn. Hon flyttade tyngden från ena benet till det andra. ”Det är en regel du kan bryta mot.” ss-mannen tog Matkas medaljong mellan tummen och pekfingret och gned den medan han betraktade henne. ”Man måste ha en rosa passersedel för att trotsa utegångsförbudet”, sa Matka. ”Jag har en bunt här i fickan.” Han släppte medaljongen och lade handen på hjärtat. ”Jag förstår inte”, sa Matka. ”Det tror jag att du gör.” ”Säger du att du ser mellan fingrarna med det här om jag kommer och besöker dig?” ”Om det var det du hörde …” ”De tyskar jag känner är kultiverade människor. Jag kan inte föreställa mig att du skulle be en tvåbarnsmamma om att göra det.”

Mannen lade huvudet på sned, bet sig i läppen och grep tag i spaden. ”Synd att du känner så.” ”Vänta”, sa Matka.

Mannen höjde spaden i luften, ovanför huvudet. ”Herregud, nej!” skrek Matka. Hon sträckte sig efter hans arm, men det var för sent. När spaden väl var i luften gick den inte att stoppa.

I KRIG OCH KÄRLEK precis mött mannen i sina drömmar. På andra sidan Atlanten tar den polska sextonåringen KASIA spionuppdrag för att imponera på pojken hon älskar. Samtidigt ser den unga tyska läkaren HERTA inget annat val än att börja arbeta i ett koncentrationsläger för att försörja sig.

”Fängslande och oförglömlig.”

Library Journal

”Gripande läsning som stannar kvar.”

Booklist

SKÖNHETENS VÄG bygger på en sann historia. Caroline Ferriday och Herta Oberheuser var verkliga personer. Den ena förärades två tapperhetsmedaljer för sina insatser under andra världskriget. Den andra dömdes i Nürnberg för fasansfulla brott mot mänskligheten.

Romanen är en fängslande berättelse om deras drömmar, umbäranden och uthållighet – och det godas seger över ondskan.

”En fantastisk historia om en varmhjärtad, generös kvinna som aldrig borde ha glömts bort.”

COSMOPOLITAN

www.bookmarkforlag.se

9 789188 745095

”En roman som levandegör många kvinnors lidande … Jag blev rörd till tårar.”

San Francisco Book Review

”Kelly återskapar på ett levande sätt livet i Ravensbrück.”

Kirkus review

”Känslofyllt om kärlek och rättvisa kombinerat med en ovanlig redogörelse för ett av världshistoriens värsta brott mot de mänskliga rättigheterna.”

Her Life Magazine

”Du kommer att vilja dela den här boken med alla du känner.”

Shelf Awarness

Omslagsdesign: www.designstudioe.com Bilder: Trevillion Images & Shutterstock Författarfoto: Jeffrey Mosier

IS B N 978-91-88745-09-5

”En levande beskrivning av historien med fantastiska personporträtt.”

Publishers Weekly

”Skönhetens väg är i sanning en makalös roman … Den mest berörande bok jag läst om andra världskriget och förintelsen.”

Bookreporter

Efter att Kasia tillfångatagits av tyskarna möter hon Herta under omständigheter som saknar motstycke i vår historia. Men Carolines välgörenhetsarbete tar henne till Europa, där hennes och Kasias vägar möts.

Martha Hall Kelly

som blev besatt av att återupprätta Caroline Ferriday, och de utsatta kvinnornas, minne.

I avsikt att ge berättelsen den sanningshalt den förtjänade ägnade hon mer än tio år åt att resa runt och samla material. Nu har Skönhetens väg, som är hennes debutroman, sålt i mer än en miljon exemplar bara på originalspråk och finns översatt till mer än tio språk. Martha Hall Kelly har tagit vara på framgångarna och skriver vidare på en roman om Caroline Ferridays mamma, ytterligare en kvinna vars hjälteinsatser förtjänar att kommas ihåg och inspirera nya generationer.

”Både filmisk och episk.”

Elle

Martha Hall Kelly

CAROLINE är volontär på franska ambassaden i New York och har

MARTHA HALL KELLY är journalisten

”Så levande och så smärtsam.”

Huffington Post

ÖVER 100 000 FEMSTJÄRNIGA LÄSAROMDÖMEN