9789186691028

g521%526. g16.$6

www.roostegner.se

&DUO -RKDQ 6YHQVVRQ RFK 2VFDU 6YHQVVRQ

Carl-Johan Svensson är doktorand i historiedidaktik och adjunkt i historia och samhällskunskap vid HÜgskolan fÜr lärande och kommunikation i JÜnkÜping. Brodern Oscar är utredare vid Ungdomsstyrelsen i Stockholm, samt en av frontfigurerna bakom punkbandet Knivderby.

/LYV|GHQ EURWW RFK KXPRU L DQQRQVHU JHQRP WLGHUQD

Vad gjorde vanligt folk medan lÜpsedlarna kavlade ut nyheter om världskrig och politiska fÜrändringar?

Skratt blandas med allvar i denna djupdykning i en outforskad del av svenska folkets historia. Desperata rop frün Finlandsfärjornas kÜttmarknader, porrannonser och folkets fÜrändrade resvanor samsas med en fartfylld polisjakt i Militärligans hasor och traditionellt kontaktsÜkeri. Varje annons fÜrtäljer en historia i sig som fÜrdjupas genom tankeväckande texter.

Luta dig tillbaka medan brĂśderna Carl-Johan och Oscar Svensson tar dig med pĂĽ en historisk resa bland spritkrig, alternativmedicin, plastikoperationer, barnhandel och en hel massa annat i DN-annonser genom tiderna.

g521%526. g16.$6 /LYV|GHQ EURWW RFK KXPRU L DQQRQVHU JHQRP WLGHUQD &DUO -RKDQ 6YHQVVRQ RFK 2VFDU 6YHQVVRQ

ร ronbrosk รถnskas Livsรถden, brott och humor i annonser genom tiderna Carl-Johan Svensson & Oscar Svensson

7

1. Från skämt till verkliga annonser ”M/S Mariella. Du satt i baren och såg nog inte mig – vill gärna träffa dig igen.” Det började som en parodi på annonser vi hade läst under årens lopp. Den uppdiktade historien du precis läste kom att bli något av en klassiker för oss; en berusad man i Finlandsfärjans bar som i efterhand försöker spåra en kvinna som satt och tittade åt ett annat håll väcker nästan ... moderskänslor?

Så började vi titta närmare på annonserna i Dagens Nyheter och upptäckte snart att verkligheten inte sällan överträffade dikten. Men det är svårt att uttala sig om vad som är uppriktigt menat. Även om annonsen här intill publicerades ”på riktigt” så måste den ju vara ett skämt?

Centralstationen i Stockholm är en av Sveriges mest trafikerade offentliga platser. Det är svårt att hitta någon även om man bestämt både tid och exakt plats. Men den fångar ändå något av det som fick oss intresserade av dessa uddaannonser – möjligheten att den faktiskt skulle kunna vara ärligt menad, att någon på skämt eller allvar svarade på den, att en enkel annons förändrade någons liv och inte minst möjligheten att tusentals läsare av Dagens Nyheter fick sig ett gott skratt när de läste annonsen.

En annons som också satte griller i huvudet på läsarna handlade om ett mycket precist önskemål om reskamrat till Bergen-Belsen. Möjligen kan det vara någon Konstfackstudents examensarbete. Oavsett vilket blev annonsen en snackis under några veckors tid. När den dessutom blev uppmärksammad i efterhand, i en tv-serie där Magnus Uggla sökte band till en kommande turné, visade det sig att förvånansvärt många i vår bekantskapskrets också noterat den där oansenliga annonsen. Magnus Uggla är för övrigt 168 centimeter lång. Även om en del meddelanden är uppenbara skämt, är gränsen mellan dikt och verklighet inte alltid så tydlig. Äkta annonser i liknande stil saknas inte, och man undrar 13

2007-07-27

2008-01-29

2008-01-29

2006-11-24

2007-06-03

ibland vad som varit drivkraften bakom de många gånger märkliga annonseringarna. Vad får till exempel någon att göra en efterlysning 30–40 år i efterhand?

Det historiska värdet av annonser Det finns gott om så kallad toalettlitteratur som ger några minuters garv och sedan är det inget mer med det. Det finns kanske en sådan ådra i det här projektet också, men syftet har varit att ta det hela ytterligare några steg. Annonser kan nämligen ses som något betydligt större; som en samhällets spegel. Varje enskild annons går kanske inte att utläsa så mycket av, men sätts den in i ett större sammanhang framträder ett avtryck av den tid då den publicerades. På det viset är denna bok minst lika mycket en bok om Sveriges historia som om diverseannonserna i Dagens Nyheter. Annonser ger oss inte hela sanningen, men placeras de i ett sammanhang och jämförs med andra annonser från samma tid framträder ett mönster. I små pusselbitar i annonsens form framträder bokstavligen bilden av det moderna Sveriges framväxt.

De flesta som annonserar tänker knappast på att någon ska skriva en bok om detta långt i efterhand. Detta har varit uppenbart när vi har lyckats identifiera och kontakta några annonsörer för att fråga vad som hände sedan. Texterna är så vardagliga och enkla att nog endast ett fåtal ser att materialet skulle kunna vara historiskt intressant.

Men annonser ger oss bilder av det förflutna. De visar vad människor har sökt efter, erbjudit och velat meddela vid olika tidpunkter. I kontaktannonser får vi inte reda på hur folk verkligen såg ut förr, men vi får en bild av hur de ville bli uppfattade av tilltänkta partners. För dagens historiker är det inte främst faktauppgifterna i annonserna som är det centrala. Snarare är det annonserna i sig och det som uttrycks i dem som är det mest intressanta. Tidsbundna ordval, önskemål, meddelanden och förhoppningar ger 14

12. Öronbrosk önskas 1938-10-21

En del annonser sticker ut mer än andra. Och bakom en del av dem finns synnerligen spännande livshistorier. När man efter långa timmar i tidningsbibliotek plötsligt hittar sådana guldkorn blåser det tunga arkivdammet på axlarna omedelbart bort. Så kändes det när denna annons från den 21 oktober 1938 dök upp i mikrofilmsläsaren.

Det personliga tilltalet och ämnet skar rakt in i hjärtat.

Mer än i alla andra annonser i projektet ville vi verkligen få reda på hur det gick för den här annonsören. Vi beklagade oss över att materialet inte avslöjar hur det gick sedan, suckade lite över det omöjliga i uppgiften och var beredda att gå vidare – tills vi kom på att vi ju ändå kunde chansa på att söka efter denne Edvin Jonsson.

161

Lasarettets långa historia i korthet En snabb inläsning visade att Serafimerlasarettet var ett sjukhus med anor. Det låg på Kungsholmen i Stockholm och inrättades 1752. Verksamheten var inledningsvis begränsad – vid starten fanns endast åtta sjuksängar. Förutom en period i slutet av 1700-talet, då inkomster och därmed sängplatser minskades, växte lasarettet successivt och genom en kraftfull satsning från riksdagen och Stockholms stad i början av 1800-talet kunde omkring 300 sjuka få plats där på 1830-talet.

Efter att ha varit eftersatt en längre tid moderniserades sjukhuset på 1890-talet. En medicinsk och en kirurgisk avdelning inrättades och verksamheten utökades därefter steg för steg med nya specialiteter. Tillkomsten av Karolinska institutet 1940, och Huddinge sjukhus 1972 medförde att sjukhusets betydelse för forskning och undervisning minskade. Serafimerlasarettet kom bit för bit att uppgå i de två nya institutionerna. I samband med en omorganisering av sjukvården i Stockholm lades sjukhuset ner 1980.

Arkivet ger utdelning Efter att ha blivit runtkopplade till en rad telefonanknytningar på Riksarkivet hamnade vi till slut hos avdelningen för statliga arkiv, där materialet från Serafimerlasarettet finns idag. Vi förklarade vårt ärende och lämnade de uppgifter som vi kände till. Då vi kunde ge ett ungefärligt födelseår på Edvin, upplysningar om exakt avdelning på lasarettet och vad det rörde sig om för åkomma så var det kanske inte helt förvånande att vi relativt snabbt fick beskedet att arkivarien hade hittat fallet. Eftersom läkarjournaler har maximalt 70 års sekretess fick vi Edvins journal skickad till oss. I den fanns svaren på många av våra frågor.

162

Edvin Jonsson hade fått en ansvarsförbindelse från kommunen den 5 oktober, där socknen tog på sig kostnaderna för både resan och ingreppet. Då Edvin förmodligen hade ansvarsförbindelsen personligen med sig bör han ha rest senare på dagen den 5 oktober 1938 eftersom han redan dagen därpå skrevs in vid Serafimerlasarettet i Stockholm.

Värt att notera är att annonsen var införd i Dagens Nyheter efter hans avresedatum, vilket betyder att donator inte var klar innan Edvins avresa (alternativt var den införd flera gånger och/eller även i andra tidningar).

I journalen framgår sedan att en 68-årig kvinna från Stockholm – Ebba Ottilia Tomasine Wirell – hade anmält sig som donator. Operationen kunde ske redan den 28 oktober, endast en vecka efter införandet av annonsen.

Efter en lyckad operation kunde Edvin skrivas ut den 7 november, för att sedan kallas till flera återbesök. Vid ett av återbesöken konstaterades att det nya örat blivit lite för stort i förhållande till det andra, så detta justerades.

Journalen avslutas med konstaterandet att ingreppet hade gått enligt plan.

Att söka sig vidare ett steg till Informationen i journalen kunde ha varit slutet på denna öronbroskhistoria. Men när vi nu ändå hade börjat leta beslöt vi oss för att göra en chansartad sökning på Edvin Jonssons födelsedatum i Skatteverkets folkbokföring.

Döm om vår förvåning när det visade sig att en man med det namnet och med rätt födelsedatum dök upp! Eftersom journalen inte avslöjade de sista siffrorna i personnumret kunde vi inte med säkerhet veta om det var rätt man vi hade hittat, men chanserna verkade ganska goda (hur många Edvin Jonsson kan ha fötts på en och samma dag?). Vi formulerade ett brev där vi framförde vår historia kring annonsen och att det skulle vara spännande att 163

få höra mer, om det nu var så att vi hade hamnat hos rätt Edvin Jonsson.

Det kändes som en lång väntan, men sedan kom ett glädjande besked. Mannen som hade fötts med ett öra bodde nu i Solna och var visserligen till åren kommen, men med hjälp av kusinen Astrid Granberg kunde hans historia nu tecknas ned.

Edvin hade mycket riktigt fötts med ett förkrympt högeröra som han dessutom var döv på. Han var endast sex år när hans mor avled. Fadern arbetade och kunde inte ta hand om barnen, så familjen splittrades och syskonen fick bo i olika familjer. Edvin kom att växa upp hos sina morföräldrar i Bergbacka i Dorotea kommun. I unga år började han hjälpa Hilbert Wallin, en bonde i Bergbacka, med att såga och klyva ved. Edvins morfar, lantbrevbäraren Nils Petter Persson, var förutseende och insåg att Edvin längre fram i livet skulle behöva glasögon, men det var besvärligt att ha sådana med endast ett öra att hänga dem på. Tillsammans med Hilbert beslutade sig då Nils Petter för att ordna så att Edvin skulle kunna använda glasögon.

Provinsialläkaren i Dorotea skrev en remiss och Dorotea sockens fattigvårdsstyrelse kom att stå för kostnaderna.

Med buss, rälsbuss och nattåg tog det runt 30 timmar att komma fram till Stockholm. Enligt Edvin var den läkare som opererade honom själv inblandad i insamlingen av pengar till Edvins uppehälle i Stockholm tiden efter operationen, som Dorotea kommun inte stod för. Av operationen minns Edvin att den kvinnliga donatorn låg över en natt i en säng så att blodflödet mellan deras öron skulle fungera. Hon fick redan före operationen besök och medföljande blommor av Edvin. Damen bjöd på kaffe och vad Edvin minns var inga pengar inblandade för hennes del i donationen, även om själva annonsen utlovade vedergällning.

Efter att ha kommit så här långt var ett besök hos Edvin 164

en självklarhet. I ett tidstypiskt 50-talskök bjuder Edvin på småkakor och kaffe en regnig decembereftermiddag 2009. Vid sin sida har han kusinen Astrid. På fritiden ägnar hon sig åt släktforskning och det var först för några år sedan som hon fick kännedom om sin kusin. Fler har alltså grävt i historien och hittat fram till Edvin. ”Hela proceduren med operationen tog två–tre veckor och det var den första transplantationen i sitt slag i Sverige” berättar Edvin Jonsson. ”Läkaren hade varit utomlands och lärt upp sig, men hörseln det blev det inget med.”

Hörseln på det fungerande örat och minnet har blivit något sämre med åren men Edvin berättar ändå om olika delar av sitt långa liv. Förutom jobb i skogen och på Gotland hamnade han till slut i Stockholm där han var anställd på Ericsson under stora delar av sitt yrkesliv.

Utöver det har han bland annat arbetat som gjutare av köttkvarnar och med standardisering på Svenska Elektriska Kommissionen. ”Ericsson flyttade verksamheten till Hudiksvall, jag var där uppe ett halvår och lärde upp arbetarna, men stannade sen kvar i Stockholm”, berättar Edvin.

När han bosatte sig i huvudstaden flyttade de kamrater han arbetat med på Gotland också. Förutom arbete hägrade totospel på Solvalla i goda vänners lag. Kusin Astrid inflikar att de nog också uppvaktade en del flickor.

Idag är Edvin Jonsson änkeman men konstaterar att han och frun fick 50 år tillsammans. Han bor fortfarande kvar i lägenheten som de köpte 1954.

Ett långt äktenskap, en intressant släkthistoria, banbrytande kirurgi och vittnesmål från svensk arbetsmarknadshistoria – allt avhandlas över en kopp kaffe och speciallevererade småkakor från Astrids favoritfik i Uppsala. En välsmakande avslutning på en spännande detektivhistoria i diverseannonsernas tecken.

165

Edvin Jonsson gjorde militärtjänst i två år mitt under andra världskriget. Han låg i norr och det gick att se striderna i Finland över vattnet. Efter det begav sig Edvin och några kamrater från Dorotea i jakt på försörjning: ”Det var metallstrejk i Stockholm så vi åkte till Gotland för att bryta torv”, konstaterar han.

17. Diverse förfrågningar och meddelanden Vad vore en bok om diverseannonser utan ett kapitel där ”diverse annonser” samlas upp? Det är inte utan att man förstår varför Dagens Nyheter valde beteckningen ”diverseannonser” när den ena mer osannolika förfrågningen efter den andra dyker upp i materialet. Brokigheten är påtaglig, för att inte säga fullständig. Och då har vi inte ens nämnt alla märkliga kryptiska meddelanden som florerat över tid.

De redan konstaterade förändringarna genom historien noteras även här – antalet diverseannonser minskar ju närmare 2000-talet vi kommer. En konsekvens av detta är att annonsföljetonger – där en dialog utspelar sig över tid – försvinner helt, från att tidigare ha varit relativt vanligt förekommande. Det är som ett livligt personalrum där en efter en tystnar. De som fortsätter prata blir plötsligt uppmärksamma på att det är väldigt få andra som säger något. Samtalet stannar av och tystnaden breder ut sig.

Kryptiska meddelanden kunde också gömma sig bland den tidigare stora mängden annonser, men försvinner ut ur bilden när annonsering under rubriken Diverse generellt minskar.

Det finns troligen en gruppdynamik kopplad till dessa aparta förfrågningar och meddelanden; om man ser att andra kan slänga ur sig en hisnande fråga eller formulering så kan man ju själv göra det. Dessa livliga annonser tillhör de som väcker mest förundran i det genomgångna materialet. Därför känns det beklagligt att de mer eller mindre har försvunnit ur tidningshistorien. Mot bakgrund av det höga läsvärdet framstår nästan ett återinförande av denna typ av annonser som en del av lösningen på papperstidningens tynande tillvaro.

211

1986-08-20

Kapten Papsis UFO-observationer.

1882-03-18

1886-08-14

Utseendefixering är ingen 2000-talsföreteelse, på 1800-talet gällde det tydligen att vara snygg både för att få sälja bröd och för att få driva en fotostudio?

Nej, snarare handlar det om att ordet snygg också betyder, eller åtminstone betydde, hel, ren och välvårdad.

1894-06-07

Vid alltför specifika platsannonser idag kan man misstänka att det redan finns en tilltänkt sökande till tjänsten.

Här är det frågan om det motsatta – att en person med mycket specifika kunskaper inom sill-, bokförings- och kontorsbranschen sökte efter en arbetsplats. Undrar om personen fick någon anställning där alla kunskaper kom till sin rätt?

1896-08-17

Begreppet ”galenskapsjobb” användes flitigt i ett av de ”samtal” som utspelades i Dagens Nyheters diversespalter under 1896. Här är bara två exempel.

1896-08-10

1902-03-27

Var det en ”före”-bild i en medicinannons som skulle fotograferas, månne?

212

1906-08-13

Duger vilka adresser som helst?

1908-10-20

De rika skola bli rikare – fattiga göre sig icke besvär.

1976-08-14

Om man känner sig ensam med Jesus, varför inte söka en bönevän?

1926-08-12

En annons som påminner om den fiktiva annonsen ”Gravsten finnes att övertaga, lämplig för person som heter Nilsson”, som ibland återges som vits.

Värt att notera är att den här typen av ärenden förmedlades via just tidningsannonser – att frågan inte sköttes av en kyrkogårdsförvaltning.

213