Page 1


Copyright © Maria Isacsson 2017 Utgiven av Hoi Förlag 2017 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-026-3 Tryckt hos Bookwell, Finland 2016


Till mina älskade barn Lucas och Emily. Nu är ”mammas bok” äntligen färdig.


Båten gled fram nästintill ljudlöst. Han hade stängt av motorn och närmade sig nu öns udde i bara efterfarten. Vattenytan lät sig klyvas av båtens köl. Den delade sig i ett sirligt porlande. Sommarkvällen var ovanligt stilla och han såg upp mot dess himmel. Han var framme nu och såg ut att vara ensam. Så som han önskat. Snart skulle han sträcka ut sin hand för att ta emot den stöt som uppstår när fören tar an mot berghällen. Han skulle känna bergets välbevarade solvärme under sin handflata. De smala skrevorna gav fötterna fäste och en rostig men pålitlig järnögla fanns där för båtens tamp. Han balanserade varsamt fram med ryggsäcken över ena axeln och gick ner på knä vid öglan för att göra fast. Där blev han sittande och för ett kort ögonblick såg han ner på sin båt och byltet som låg där på durken. Det skulle bli tungt att få upp det själv. Han hade lindat säcken väl, så att den skulle stå emot havets regelbundna undervattensrörelser utan att släppa taget om sitt innehåll. En gråtrut lyfte vid enbärssnåret en bit upp på ön, uppskrämd ur sin kvällsvila av den oväntade gästen. Fågeln flaxade ut över havet med ett klagande, vemodigt skriande.

 7


Kapitel 1 En färdig ostfralla i plast och en ask halstabletter. Valdemars frukost. Han höll hårt i sin plastpåse och drog kapuschongen tätare om huvudet. Det som börjat som ett juliduggregn tilltog nu med ett tungt åskbrak, helt utan molnens förvarning. Han hade tagit vägen över Observatoriehöjden för att köpa sig lite betänketid inför det han tänkte göra, men ångrade sig nu när vädret plötsligt blev sämre. Han kisade i regnet, ökade takten och såg inte den nedfallna trädgren som låg över gångstigen. Han snavade, föll och blev liggande raklång på mage. Påsen gled ur handen, smörgåsen och halstabletterna lade sig i leran. Valdemar försökte känna efter i kroppen. Hade han brutit något? Han kunde röra sig, men förmådde inte att resa sig upp. Det smärtade i höger knä. Pengarna, tänkte han instinktivt och lyckades föra ena handen till jackans innerficka. Där låg kuvertet. Han kunde känna sedelbuntens tjocklek genom papperet. Han hade trätt ett rött gummiband runt, som varit nära att brista på grund av ålder och flitig användning. Symboliken när han gjort det hade känts lika tydlig som olustig. Som att han var en mänsklig version av det där gummibandet: till åren och ganska hårt sliten. * Saga ångrade att hon tagit vägen över höjden. Hon var matt i kroppen och öronen värkte. Nu behövde hon hem och vila sig. Hon skulle precis ta stigen åt höger, när hon såg en man ligga på marken lite längre fram. Var han skadad? Rörde han sig ens? Hon kände hur pulsen steg samtidigt som hon skyndade sig fram till honom. Tänk 8  


om han inte andades? Om hon skulle behöva göra sådan där hjärtoch lungräddning? Instinktivt kände hon efter att hon hade mobilen i jackfickan. – Hur är det med dig? Hon böjde sig ner över honom. Det var en lite äldre man, ungefär i pensionärsålder. Han såg upp mot henne och tog sig om knäet. – Ska jag hjälpa dig upp? Hon försökte bedöma hans tillstånd. Han kunde i alla fall röra sig och blicken verkade någorlunda stadig. – Eller tror du att du har brutit något? fortsatte hon. Han verkade känna efter. – Jag tror inte det, svarade han sedan tveksamt. Saga tog tag om hans hand, men kände att det inte skulle fungera att få honom på fötter på det sättet. Han behövde stöttas upp under armarna. Hon såg sig om efter hjälp, men det fanns ingen annan i närheten. Hon lade en hand under hans arm, den andra om hans axel och gjorde sitt bästa för att ta i både kraftfullt och varsamt. – Tack ska du ha för hjälpen, sa Valdemar när han till slut stod upp. Vattnet strilade längs med hans hår och blev till droppar på hans kinder. Saga böjde sig ner för att plocka ihop hans saker. Hon torkade den blöta smörgåsplasten ren mot sina jeans. – Jag är rädd att din smörgås har blivit lite smutsig, sa Saga när hon var färdig med hans påse. Han nickade och räckte fram en hand för att ta emot påsen. Handflatan hade tydliga skrapsår, några av dem blödde lite. – Det där får du plåstra om när du kommer hem. Saga såg mot hans hand samtidigt som hon räckte honom plastpåsen. – Klarar du dig hem själv, tror du? – Tack, det ska allt gå bra. Det är inte så noga med en gammal gubbe. – Det tycker jag nog att det är, sa Saga. Man ska ta väl hand om sig. Han tackade än en gång för hjälpen och linkade långsamt vidare nerför backen. Borde hon ha erbjudit sig att följa honom?  9


Ömtålig, tänkte hon för sig själv när hon såg honom försvinna utom synhåll i ösregnet. Han fick henne att tänka på välanvänt och skört porslin. Hon sparkade undan en stor gren från stigen och fortsatte längs sin väg. * Ta väl hand om sig, tänkte Valdemar. När hon precis sagt så, kunde han bara inte fullfölja sitt tänkta ärende. Inte just i dag. Hennes långa rödblonda hår i tofs, den långsmala kroppen och de snabba rörelserna. Hon hade påmint honom om Lise. Lise så som hon varit innan vuxenheten tagit över och omständigheterna gjort att hon glidit ifrån honom. Han försökte mota undan tankarna, men det var svårt. Han gick långsamt hemåt med sin påse i handen. Knäet värkte. Att gå ut för att köpa en smörgås om morgnarna hade blivit en vana. Han trivdes i köer bland människor som var på väg någonstans. Då kunde han tänka att även han hade något viktigt att uträtta, kanske en mötestid att passa. Vilket han halvt om halvt haft i dag. Under det sista året på jobbet hade han ibland kommit på sig själv med att tänka på pensionen i positiva tankar, tidvis nästan med förväntan. Så naivt. Vad hade han trott att sysslolöshet skulle medföra för gott? Han hade lämnat det sista sociala sammanhang där han faktiskt fortfarande haft en funktion att fylla. Om än i andras ögon kanske obetydlig. Men det hade funnits en tidsregistrering som noterat honom varje dag och som förr eller senare skulle ge utslag om han inte kom för att utföra sina arbetsuppgifter. Valdemar skulle aldrig komma till sitt jobb igen. På sin höjd på pensionärslunchen som hölls en gång om året. Men då tänkte han inte gå via sin avdelning. Inte klampa in, förvänta sig glada tillrop och ord om hur mycket de saknat honom. Om att de haft svårt att klara sig utan honom. Inte riskera att mötas av leenden som snabbt gled bort mot det håll dess bärare ursprungligen varit på väg: skrivaren, kaffemaskinen, kanske återvinningsrummet. Klockslag att passa. Väl hemma drog han av sig jackan och lade plastpåsen på disk10  


bänken i köket. Då såg han det. Det var inte hans påse. Den var i samma storlek, men med ett grönt hjärta som symbol på magen. En apotekspåse. Han öppnade den försiktigt och tog ut innehållet: en slags flytande tvål för ansiktet, en ask Alvedon och en förpackning med medicin. Penicillin. Han läste namnet på klisterlappen. Saga Erlandsson. Trött och uppgiven sjönk han ner vid köksbordet. Då hade han ingen frukost att äta nu. Men framför allt hade flickebarnet inte sin medicin, som hon förmodligen verkligen behövde. Han suckade. Det betydde att han måste få tag på henne, och det snart. Han tog fram telefonkatalogen som låg i ett av köksskåpen. Så väldigt många namn och nummer, konstaterade han. Men ingen i hela Stockholm som hette som hon. * Saga var innerligt trött. Den insikten kom ikapp henne när hon till slut stod framför sin egen spegelbild i hissen. Hon hade ont i öronen, framför allt det vänstra. Hade hon brukat ha öroninflammation som barn? Hon hade inga särskilda minnen av det. Så snart hon kom in till sig skulle hon byta till torra kläder och ta sin medicin. Sedan skulle hon lägga sig på sängen, under en varm filt med huvudet högt. Redan när hon låste upp sin ytterdörr, märkte hon det. Jag har förväxlat min påse med den som tillhörde mannen i parken, konstaterade hon uppgivet. När jag räckte honom hans, var det i själva verket min. Vad innebar det? Att hon inte hade någon medicin. I stället hade hon en lerig smörgås och en blöt ask med halstabletter. Jag måste ut igen och leta efter mannen, avgjorde hon samtidigt som hon klev in i sin hall. Hon ryckte åt sig en jacka som passade bättre för regn och vände tillbaka ut. Hon försökte göra sig en bild av hur mannen sett ut: grått hår i en ganska vildvuxen frisyr, åldersmärkt ansikte. Grova och lite ojämna drag, normalbyggd kropp men en aning krokig i hållningen. Vilket förstås kunde vara på grund av fallet. Saga gick runt lite på måfå. Hon höll sig på den sida av Observatoriehöjden dit hon sett mannen lunka iväg efter att han kommit på  11


fötter. Det var allt hon hade att gå efter. Hon skannade av gatornas båda sidor, tittade in mot alla tvärgator, till och med in genom alla låga fönster med tillräcklig insyn. En känsla av hopplöshet infann sig ganska snart. Hon hade ingen aning om han bodde i den här delen av stan eller någon helt annanstans. Och vem visste när han i sådana fall skulle gå ut nästa gång? Förmodligen inte så länge regnet vräkte ner som det gjorde nu. Efter att ha tagit ett varv uppe på höjden och vänt, erkände hon sig besegrad och gick hemåt igen. Nu var humöret på väg att ge vika helt. Att ringa vårdcentralen för att försöka få ett nytt recept kändes dömt att misslyckas, det gick väl inte att göra så? Allt hon orkade nu var att gå hem och lägga sig. Senare skulle hon träffa Jens på kafé Ritorno. Då behövde hon vara sitt bästa jag.

12  


Kapitel 2 Saga vaknade tvärt. Svettig som efter orolig sömn, andningen häftig. En obehaglig dröm måste ha väckt henne. Hur länge hade hon sovit? Hon hade inte satt något alarm, eftersom hon bara tänkt vila lite. Vad hände egentligen i drömmen? funderade hon under tiden hon bättrade på maskaran som runnit i regnet. Hon drog några tag med borsten genom håret och tog på ett stänk av parfymen som hon visste att Jens gillade. Minnesbilder från drömmen knackade på, envist som en hackspett, bara för att glida undan varje gång hon närmade sig med tanken. Hennes öron värkte fortfarande. Trots det såg hon fram emot att komma till Ritorno, sitt favoritkafé. Få sjunka ner i en av de nedsuttna bruna skinnsofforna med en stor kopp hett te. Saga kände ett välbekant pirr i magen när Jens klev in genom dörren till kafét, bara några minuter efter att hon själv kommit dit. Han sökte av rummet med blicken och drog fingrarna genom håret så som han brukade, så att luggen skulle falla rätt. Hon höjde en hand till vinkning och han besvarade den. Jens nickade mot disken att han skulle handla och Saga gjorde plats för honom intill sig i soffan. Hon försökte komma till ro i en avspänd position och tänka bort hur svettig hon var efter att ha skyndat sig. Hon hoppades att deodoranten skulle hålla vad reklamen lovade. Jens plockade av sina saker från brickan och ställde dem på soffbordet. Han gav henne en flyktig kram kombinerat med ett enkelt ”hej” och slog sig ner på pallen mitt emot henne. Saga försökte diskret förflytta sig till mitten av soffan igen. Hon nickade mot hans fat:  13


– Vi har en hund på jobbet som heter så där. Fast utan s då, Muffin. Vilket är helt rätt egentligen, eftersom det bara är en hund och muffins med s ju betyder fler än en muffin, minst två i alla fall. Varva ner, tänkte hon sedan. Det var faktiskt han som hörde av sig den här gången. – Du med dina jyckar. Och det här är väl egentligen en sorts bulle. Jens betraktade sitt bakverk, tog en prövande sipp på sin latte och slöt ögonen några sekunder. Till slut hummade han godkännande. Sedan lutade han sig lite framåt med högtidlig min och lade sin hand över Sagas. Hon ryckte till en aning och höll hårdare om sin temugg, med den hand som inte var låst under hans. – Jag har ett förslag till dig: Fem månader i Marseille. Jag jobbar, du hänger med. Jag har fått ett restaurangjobb via Maltes kompis, en fransman. Och ett rum att hyra till en början. Vi drar första september. Då är det fortfarande sommarvärme där nere. Kort paus. Sedan fortsatte han: – Vad säger du? Du kan sola och gå på stan under tiden jag jobbar. Och så ses vi när jag är ledig. Och om nätterna. Jens såg mycket nöjd ut och verkade knappt notera att Saga dröjde med att svara. När Saga till slut sa något om att tänka på saken, åt han upp hela sin bulle under tystnad. Sedan ville han veta varför hon tvekade och härmade hennes ”tänka lite” med ett överdrivet dialektdrag som skulle föreställa hennes bohuslänska. Saga noterade hur han överdrev i:et på helt fel sätt. Saga drog lite prövande i Jens arm när de skulle lämna Ritorno, och nickade mot Karlbergshållet. Hon ville så gärna gå till deras ställe, det lilla ensamma huset. Det var ett tag sedan de var där senast. Han förstod precis vad hon menade, men skakade bara på huvudet som i ”inte i kväll”. Tysta gick de i stället sida vid sida hem till henne. Luften mellan dem var trång att andas. När de skiljdes åt vid hennes dörr senare på kvällen, hade Jens blicken fäst på hissen som skulle ta honom därifrån. Saga stod på sin tröskel och såg honom gå. Som vanligt ville han inte stanna i hennes lägenhet över natten. 14  


Att jag inte bara slängde mig om halsen på honom och tackade ja. Saga grämde sig när hon försökte somna. ”Ja tack Jens, jag vill följa med.” Något sådant hade varit så enkelt att säga. Han ville ta med sig henne på en resa i fem månader. Hon vred och vände sig mellan lakanen som fortfarande doftade av honom. Av hans parfym som hon egentligen inte gillade, men till slut lärt sig att andas in på rätt sätt. Hans förslag måste ju betyda att han ville ha henne på riktigt nu, att han tänkte sig något seriöst. Kanske ville han fortsätta att bo ihop när de kom hem igen, som ett par. Det skulle ju vara naturligt. Och sedan kanske förlovning, och kanske på sikt … Hon huttrade till lite vid tanken på fortsättningen. Vad ville hon själv egentligen? Saga blev tvungen att ringa till jobbet nästa morgon och meddela att hon behövde vara hemma en dag till. Det tog emot, men hon var helt enkelt för trött. Nu värkte även huvudet. Hon hade verkligen behövt sin medicin. – Du repar dig snart ska du se, sa Marit. Och så har jag glada nyheter för din del. Saga andades ut lite. Hennes chef verkade vara på gott humör. – Kerstins sjukskrivning, fortsatte Marit. Den har förlängts, precis som vi anade. Ja, det är naturligtvis … tråkigt. Vi kan inte räkna med att hon ska komma tillbaka inom överskådlig framtid. Det betyder att du kan få fast från och med första augusti. Om du fortfarande vill förstås. Saga behövde ge ett svar. Fast jobb på Marits hundvakt. Hon skulle kunna stanna i Stockholm och behålla lägenheten så länge hon fick för Konrad som hon hyrde av. Å andra sidan, Marseille med Jens. Kanske skulle hon kunna nå hela vägen fram till honom där. Tankarna tvinnade sig som fingersnoddarna av garn hon hade flätat som barn. För andra gången på ett dygn tvekade Saga inför en självklarhet. En mer långsiktig anställning hade hon verkligen önskat sig. Det som bara skulle vara några veckors inhopp på en tillfällig sjukskrivning hade dragit ut på tiden i snart ett halvår och hon älskade det. Hennes föräldrar skulle förmodligen föredra att hon jobbade kvar i  15


Stockholm, framför att hon åkte med en nio år äldre och för dem okänd kille till Marseille. Trots att även det första alternativet var lite för långt från de yrkesstudier som de fortfarande hoppades på. Förskollärare åtminstone, hade hennes pappa föreslagit när de pratat om saken senast. Om inte lärare eller något inom ekonomi, så i alla fall förskollärare. Kunde hon inte göra det för sina gamla föräldrar? De som blev allt äldre och Lilian som … Där hade Saga styrt om samtalet, så som hon blivit expert på de senaste åren. Utan att sätta emot, hon hade lärt sig att parera och glida mellan grynnorna. Helst av allt hade hon velat protestera. Höja rösten och föra oväsen. De var inte gamla. Möjligen trötta och slitna, men inte särskilt gamla. Och Lilians hälsosvackor var något som satt mest i hennes eget huvud och kanske framför allt i hennes kroppsvikt. – Det låter underbart, sa Saga till slut som svar på Marits erbjudande. Låt mig bara fundera lite under dagen, så ger jag besked sedan. – Det kan bli några hundra extra men inte mycket mer tyvärr, började Marit men Saga avbröt henne. – Det handlar inte om det, utan om en annan sak som har hänt. Jag ger besked så snart jag kan. * Valdemar hävde sig upp från sängen på veka ben, med en hand hårt knuten om huvudgaveln. Knäet ömmade fortfarande. Han drog lite lätt i ett påslakanshörn, men släppte det igen. Varför skulle han? Han hade inte bäddat efter sig en enda gång de senaste veckorna. Än mindre bytt sängkläder. Han såg på det gulsolkiga örngottet och kände sig illamående. Natten hade varit en prövning. Sinnesovädret hade dragit in. Det grå mullret. Som så många gånger förr hade han till slut gått upp för att klarvaken ställa sig och diska rena fat och glas för hand. Det fanns ett uns av lugn att hämta där om man vågade söka det, något dämpande i de cirkulära regelbundna rörelserna. Den våta tvättsvampen i handen, diskmedlet med äppeldoft som en vag påminnelse om den trädgård han en gång haft att sköta om. 16  


Sedan han köpt diskmaskinen för ett tag sedan fanns det sällan någon smutsig disk till hands i köket när den behövdes som bäst. Men det rena gick också bra att polera på. Diskmaskinen var egentligen ganska onödig i hans hem. Men han hade befunnit sig på elektronikaffären en dag, med plånboken i hand. Något nytt behövde hända och han hade valt att lita till shoppingens krafter. En diskmaskin, en navigator till bilen och en espressomaskin av det mellandyra märket. Han som aldrig hade gillat kaffe. På jobbet hade han druckit plikttroget för det socialas skull, för att få vara med där samtalen fördes och för att ha något gemensamt med de andra att klaga på. Den surbeska drycken som de med rynkade pannor drack flera koppar av varje dag. Efter att till slut ha somnat först vid fyratiden på morgonen, när allt i köket glänste och espressomaskinen surrat i ordning två rykande koppar för ingen, hade han blivit kvar i sängen ända till efter tolv. Nu lät han kroppen falla tillbaka ner mot lakanen. Ett tunt moln av dammpartiklar avslöjade sig i ljusstrimman som sökte sig in genom persiennerna. Han bestämde sig för att andas i minst fem minuter så som han läst om: in genom näsan, ut genom munnen. Långa djupa andetag. Kroppen kunde övertyga sinnet, hade det stått i boken. ”Intala din kropp att du är lugn och fri.” Han kände aldrig riktigt att luften verkligen fyllde lungorna så som man skulle känna. Det kändes mer som att han spände ut bröstkorgen över ett vidgat tomrum. I början hade han kunnat hoppas att det var en övningsfråga, men det höll knappast längre. Han tog risken att sluta ögonen, men det släppte ofelbart fram bilderna. Lise i olika åldrar. Barnet, tonårsflickan. Mamman. Pojken som föll. Jag måste verkligen hitta flickan från parken, påminde han sig när han tänkte på Lise. Han drog sig motvilligt upp igen. En titt i kylen bekräftade det han redan visste. Där fanns fortfarande ingen frukost att hämta. Far till en dotter, man i en familj, morfar till ett barnbarn. Och kvar blev det här, tänkte han när han drog på sig sina skor och låste dörren om sin lilla lägenhet. Det smärtade att påminna sig om den han en gång varit.  17


Han tryckte på ”B” i hissen och undvek att möta nästa påminnelse: sin egen spegelbild. Han hade brukat se bra ut. Det hade i alla fall hans fru Elsa sagt, även om hon inte kunde anses opartisk i frågan. Numer var det mesta i hans ansikte grått, spretigt och fårat. Att undvika speglar hade blivit en vana. I stället fokuserade han nu på den intrampade brunsvarta tuggummifläcken på golvet. Om man tittade riktigt noga, kunde man tänka sig ett mönster lika komplext som Stora Björns stjärnbild. Det var bara svanspartiet baktill som saknades. Valdemar knep instinktivt ihop ögonen när han kom ut genom porten, en handflata för ansiktet som försök till skydd mot det bländande solljuset. Nu hade vädret slagit om helt. Han blev stående på trottoaren. Apoteket, tänkte han efter en stund. Om han inte lyckades få syn på henne igen i parken, kunde han gå till apoteket där medicinen var inköpt. Kanske kunde de göra något. Borde de inte ha kundernas uppgifter inlagda där, i något system? Han undrade lite för sig själv vilken åkomma hon behövde medicinera mot. Kanske stod det på förpackningen. Men det hade han inte med att göra förstås. * Saga var på samma gång trött och rastlös. Hon bestämde sig för att gå ut en kort tur ändå, till parken. För den minimala chansen att hon skulle möta mannen där. Sedan kunde hon prova att gå vidare till apoteket, kanske kunde de hjälpa henne med medicinen på något sätt. Hon blev stående i hallen, oförberedd på det vykort som landat där på hallmattan. Hon hade inte hört när posten kom. Annars brukade brevbärarens snabba steg eka tydligt i trapphuset. Hon lutade sig fram. Motivsidans upplysta slottsbyggnad var bekant på något sätt, med sina vackert rundade torn och den mörka ån som flöt förbi under den långa valvbron. Sekunderna gick. Hon såg ner på slottet och det svarta vattnet. Sedan krängde hon på sig jackan, klev i skorna och kastade en blick på sig själv i hallspegeln. Såg hon stressad ut? Hon kände sig onekligen så. För många alternativ, för många ställningstaganden på kort tid. Och så värken i öronen, det tunga huvudet. Den förlorade medicinen. 18  


Hon hade bestämt sig efter lite betänketid, och tackat ja till Marit och jobbet. Hon försökte intala sig att hon gjort rätt. Nu skulle hon kunna stanna i Stockholm och fortsätta att hyra lägenheten som verkligen hade börjat kännas som hennes hem. Men hon bävade inför nästa samtal med Jens. Till slut böjde hon sig ner och tog upp vykortet. Utan att vända på det till textsidan, som hon visste var tom, ställde hon det i bokhyllan. Intill de andra. De kom allt oftare nuförtiden, de anonyma korten. När Saga närmade sig Observatoriehöjdens topp tog hon några djupa andetag. Hon tänkte bort stadens avgaser och föreställde sig att luften var frisk och välgörande. Hon hade svårt att släppa tanken på Jens. Han hade inte hört av sig sedan i går. Det var inget underligt i sig. Hon brukade sällan veta när de skulle ses eller höras av igen, efter att de skiljts åt. I början hade hon frågat lite försiktigt, men alltid mötts av undanglidande svar. Obekväm. Sådan blev han. Först hade hon tagit det som ett tecken på att han inte ville träffas mer. Men så efter några dagar kunde han plötsligt ringa eller dyka upp igen, som om ingen tid hade passerat. Glad och självklar. Sugen på henne. Hon blev stående i samma backe där hon hjälpt mannen i går. Hon såg sig omkring, som om han skulle finnas kvar i närheten. Huvudet värkte. Hon gled iväg i tankarna. Jens igen. Hon hade ju hört historier förut, om par som haft ett underligt förhållande i början, men hur trådarna liksom rätat ut sig när de fått chans att lära känna varandra närmare. Eller? Hade hon inte det? Hon visste inte. Men hon ville så gärna. Dessutom skulle hon väl vara tacksam. Det fanns någon som ville ha henne. Kanske skulle det aldrig komma någon annan. Ljudet av sirener någonstans längre bort fick henne att vakna till. Medicinen. Hon bestämde sig. Apoteket var hennes bästa chans. Men hon hade glömt id-kortet, det låg i hennes andra plånbok. *  19


Valdemar hörde ambulanssirener närma sig. Det ljudet gav honom alltid samma obehag. Han såg upp mot höjden, men såg ingen som liknade flickan från i går. Det förvånade honom inte, han förstod att det var som att leta efter den där nålen i höstacken att söka efter henne här. Något rörde sig i ögonvrån. Han hann se ryggen på en ung tjej som försvann runt hörnet på den stora byggnaden som kallades Studentpalatset. Långsmal kropp, rödblont långt hår i tofs. Kunde det vara hon? Kunde han ha sådan tur? I sådana fall hade han bråttom nu. Han småsprang så gott han förmådde men knappade bara in några få meter på hennes försprång. När hon stannade för röd gubbe vid Odengatan fick han möjlighet att komma ikapp lite mer. Skulle han ropa något? Nej, han var inte tillräckligt säker på att det verkligen var hon. Han fortsatte att följa henne längs hela Norrtullsgatan, sedan in på Frejgatan, där hon tvärt stannade upp efter cirka hundra meter. Hon stoppade handen i fickan. Förmodligen nycklarna, tänkte Valdemar. Då var det här nog hennes gata. Han hann komma så pass nära att han fick en bättre skymt av hennes profil. Jo, nog var det flickan från parken alltid. Han skulle precis ta sats för att ropa, när hon tryckte upp en portdörr och slank in. Dörren slog igen med en hård smäll innan Valdemar hann fram. Nu var hon bortom räckhåll. Valdemar blev stående framför porten. Den var ståtlig med sitt mörka trä, det såg ut att vara ek, och de många små glaspartierna i det ovala överfönstret. De bildade en form som påminde honom om fönsterglasen i den enda kyrka som han verkligen kände. Skolavslutningarna, konfirmationen. Den smala grusgången fram till den grå stenkyrkans tunga port, spaden som brukade stå lutad mot den höga vattenpumpen vid kyrkogårdens plåtskjul. Den torrbruna gräsmattan där små vita blommor strävade mot solen, i trotsig kamp mot den omgivande mörkläggande skogen. Bröllopet. Elsa i sin krämvita klänning med liljekonvaljbroderierna som hon sytt själv sent om kvällarna. Några år senare, Lises dop. Många år senare, pojkens begravning. Kyrkklockorna som ringt den gången och fortsatt ända sedan dess, inuti hans huvud. Bilderna blev suddigare. Hans andhämtning snabbare. 20  


Porten flög upp precis när Valdemar tänkt ge sig av. En ung man kom utspringande. Han tog stentrappans tre steg i ett långt kliv och råkade knuffa till Valdemar, som vacklade och fick ta stöd mot portens pilaster för att inte falla. Mannen fortsatte utan ett ord eller en blick, i riktning mot Vasaparken. Hans axellånga mörka hår studsade mot jackkragen. Armarna fäktade i luften där han sprang. Flera personer fick väja för hans framfart. Så där rör man sig bara om man är väldigt upprörd över något, tänkte Valdemar och kände sig övertygad i sin iakttagelse. Han kunde nästan se hur ilska matade mannens springande steg med kraft. * Saga kände hur frustrationen byggdes upp. Sakta men säkert, som med en byggkloss på en annan mot ett högt torn. Hon hade letat en lång stund efter sitt id-kort, men inte hittat det i den andra plånboken i kökslådan, där hon var säker på att hon lagt det. Och så var det Jens. Hans temperament gjorde henne orolig och illa till mods, ett tillstånd som bokstavligt talat åt hennes energi. Han hade överraskat henne genom att vänta utanför hennes dörr, oanmäld. Först hade hon blivit instinktivt glad av att se honom, sedan obekväm eftersom hon skulle vara tvungen att meddela sitt nej tack till hans förslag om Marseille. Hon hade inte hunnit förbereda sig. Med Jens var det annars bra att ha tänkt igenom sina formuleringar noga, om budskapet riskerade att inte falla i smaken. Han hade frågat redan i hallen och hon hade blivit tvungen att säga som det var. Att hon i stället tackat ja till tjänsten på jobbet. Utan att säga något till svar, hade han ryckt åt sig jackan som han just hängt upp och ögonblicket senare försvunnit nerför trapporna. Hon hade försökt ropa honom tillbaka. Som svar hade hon bara fått det kala ekot från hans bestämda steg. Och en hård smäll när porten slog igen på bottenvåningen. Någonstans pep det till i Sagas telefon. Hon hittade den på sängen. Ett meddelande som inte var från någon i adressboken, det var ovanligt. Posten, konstaterade hon lite förvånat. Tydligen hade hon ett paket att hämta, men hon kunde inte minnas att hon handlat  21


något på nätet de senaste veckorna. Hon lade ifrån sig telefonen, drog en kofta över axlarna och gick fram till fönstret. Det var skönt att bara stå där ibland, när hon behövde tänka. Hon såg ut mot gatan och den beigegula fasaden mitt emot. Ensamheten avslöjade sig i vissa kök. Mannen som hon kallade Mister X åt själv, framåtlutad med skyffelfattning om gaffeln och ögonen fästa på tidningen som låg framför honom på köksbordet. Han åt ofta vid samma klockslag och det hela tog max tio minuter. Från mikron till tallriken till bordet till diskhon. Snart skulle hans enda rum utöver köket fyllas av tv:ns blå ljusspel och det skulle pågå hela kvällen och en bit inpå nattimmarna. Av Mister X skulle hon sedan bara se fötterna som vilade på soffbordet. Hon tryckte bort meddelandet. Det där paketet fick hon fundera mer på senare. Nu orkade hon i alla fall inte gå ut för att hämta det. Hon fällde upp datorn. Vad var det han hade hetat, läkaren som undersökte henne och skrev ut hennes recept? Och hennes vårdcentral hette …? Hon suckade och gick in på Facebook i stället. Där hade hon 133 vänner och någon av dem var alltid hemma. Tobias, Sagas klasskompis från grundskolan, meddelade att han var redo för semester i en annan del av världen. Saga tvekade lite med fingret. Skulle hon kommentera? Nej, det var lite för länge sedan som de hade hörts av. Hon nöjde sig med att gilla. Men Cecilia hade visst kommenterat. Saga tänkte fortfarande på Cecilia som sin bästa vän, men nu var det flera månader sedan de hade hörts av. Förutom några sporadiska meddelanden. Jag borde ringa upp och prata lite, tänkte hon. Snart, men inte i kväll.

22  


Han var framme vid den klippa som han sett ut. Det var på gränsen till kyligt i luften, men sommarhimlen var fortfarande inte mörklagd. Det skulle finnas ljus en bra stund till. Han skulle hinna slå upp tältet. Förra gången hade han försett havet med de kläder och andra förnödenheter som kunde tänkas behövas inför sensommaren och hösten. Nu skulle han slå läger och tillbringa natten tillsammans med honom. Han vandrade snett över till andra sidan av ön. Upp över bergskullen, förbi miniatyrsjön av regnvatten och ner igen till skrevan där strandpilten bredde ut sig som ett rosa täcke. Sovsäcken var hårt packad och rullade upp sig som om den längtat efter att återse natthimlen. Nästan så att en liten suck av välbehag kunde höras. Här skulle han sova i nära kontakt med havet, klipporna och himlen. Han hoppades att pojken skulle känna hans närvaro. Var han än befann sig.

 23

9789176970263  
9789176970263