9789113034584

m a r i o va r g a s L L o s a k e Lt e n s d r ö m

Keltens dröm mario va r g a s LLosa nobelpriset® i litter atur 2010

mario va r g a s LLosa Keltens dröm ö v e r s ät t n i n g : peter L andeLius

På NorStedtS av MarIo vargaS LLoSa: Valparna 1978 Det gröna huset 1979, 2010 Tant Julia och författaren 1981,2010 Kriget vid världens ände 1984, 2011 Den sanna berättelsen om kamrat Mayta 1987 Vem dödade Palomino Molero 1989 Berättaren 1991 Till styvmoderns lov 1992 Samtal i katedralen 1994, 2010 Döden i Anderna 1998 Don Rigobertos anteckningsböcker 2000 Bockfesten 2002, 2010 Paradiset finns om hörnet 2003 Den stygga flickans rackartyg 2007, 2010

ISBN:978-91-1-303458-4 ©Mario Vargas Llosa 2010 Norstedts, Stockholm 2011 Originalets titel: El sueño del celta Översättning: Peter Landelius Omslag: Sara R. Acedo Tryckt av Bookwell AB, Finland 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

KoNgo

I När celldörren öppnades förde ljusstrimman och vindstöten med sig bullret från gatan som fängelseväggarna hade hållit borta, och Roger vaknade förskräckt. Blinkande och ännu sömndrucken kämpade han för att bli klarvaken och urskilde nu sheriffens kontur, lutad mot dörrposten. Hans slappa ansikte med de blonda mustascherna och de ilskna små ögonen iakttog honom med en motvilja som han aldrig hade försökt dölja. Det här var en man som skulle bli ledsen om den brittiska regeringen beviljade hans nådeansökan.

– Besök, muttrade sheriffen utan att ta blicken från honom.

Han steg upp och gnuggade armarna. Hur länge hade han sovit? En av olägenheterna med Pentonville Prison var att man inte visste vad klockan var. I fängelset i Brixton och i London Tower hörde han klockorna som slog varje hel och halv timme; här släppte fängelsets tjocka väggar inte in klangen från kyrkorna vid Caledonian Road eller bullret från Islingtons marknad, och vakterna som stod på post utanför dörren lydde strikt sina order att inte säga ett ord till honom. Sheriffen satte på honom handbojorna och tecknade åt honom att gå först ut. Kom hans advokat med goda nyheter? Hade kabinettet sammanträtt och tagit ett beslut? Kanske betydde sheriffens blick, mer laddad än någonsin av den avsmak som han ingav honom, att man hade mildrat straffet. Han gick längs den långa korridoren av smutsigt, svartnat tegel, mellan cellernas metalldörrar och flagnade väggar som för vart tjugonde eller tjugofemte steg avbröts av ett högt gallerfönster där man skymtade ett stycke gråmulen himmel. Varför frös han så? Det var juli, mitt i sommaren, det fanns 11

ingen orsak till denna iskyla som fick skinnet att knottras.

När han kom in i det trånga besöksrummet blev han besviken.

Den som väntade där var inte hans advokat, maître George Gavan Duffy, utan en av advokatens assistenter, en blond, otymplig ung man med höga kindkotor, klädd som en knodd, som han hade sett bära papper åt försvarsadvokaterna under de fyra dagar som rättegången varade. Varför skickade maître Gavan Duffy en praktikant i stället för att komma personligen?

Den unge mannen gav honom en kylig blick. I hans pupiller speglades ilska och avsky. Vad var det med den här dumbommen? ”Han tittar på mig som om jag vore ett odjur”, tänkte Roger.

– Något nytt?

Den unge mannen skakade på huvudet. Han drog efter andan innan han svarade: – På nådeansökan har vi ingenting än, mumlade han allvarligt med uttryckslös röst och en grimas som fick honom att se ännu mer förvriden ut.

– Vi måste invänta regeringssammanträdet.

Roger var irriterad över att sheriffen och den andra vakten stod kvar i besöksrummet. Fastän de var tysta och orörliga visste han att de lyssnade på allt som sades. Tanken gjorde honom betryckt och gjorde det svårt att andas.

– Men med tanke på de senaste händelserna, tillade den ljushårige unge mannen, som blinkade för första gången och artikulerade överdrivet tydligt, har allting blivit besvärligare nu.

– Till Pentonville Prison når inga nyheter utifrån. Vad är det som har hänt?

Tänk om det tyska amiralitetet äntligen hade bestämt sig för att anfalla Storbritannien via Irlands kuster? Tänk om den efterlängtade invasionen ägde rum och Kaiserns kanoner i detta ögonblick hämnades de irländska patrioter som engelsmännen hade arkebuserat under påskupproret? Om kriget hade tagit en sådan vändning, så var hans planer på väg att förverkligas, trots allt.

– Nu har det blivit svårt, nästan omöjligt att lyckas, upprepade 12

den biträdande juristen. Han var blek och höll tillbaka sin indignation, och under den bleksiktiga hyn skymtade Roger hans kranium. Han kände på sig att sheriffen log bakom hans rygg.

– Vad menar ni? Mr Gavan Duffy var optimistisk i fråga om ansökan. Vad har hänt som kan ha fått honom att ändra uppfattning?

– Era dagböcker, viskade den unge mannen med en ny grimas.

Han sänkte rösten så att Roger måste anstränga sig för att höra honom.

– Scotland Yard har hittat dem i ert hus vid Ebury Street.

Han gjorde en lång paus i väntan på att Roger skulle säga något. Men eftersom Roger teg, gav han fritt utlopp åt sin indignation och fortsatte med en grimas: – Hur kunde ni vara så tanklös, människa. Han talade så sakta att ilskan blev ännu tydligare.

– Hur kunde ni sätta sådana saker på papper, människa. Och i så fall, varför hade ni inte vett att förstöra de där dagböckerna innan ni började konspirera mot det brittiska imperiet. ”Det är oförskämt av den där valpen att kalla mig ’människa’”, tänkte Roger. Det var ohövligt, och själv var han minst dubbelt så gammal som den där tillgjorda spolingen.

– Utdrag ur de där dagböckerna cirkulerar överallt nu, tillade den biträdande juristen i lugnare ton, men fortfarande upprörd och nu utan att se på honom.

– På Amiralitetet har ministerns talesman, kommendör Reginald Hall, personligen lämnat ut avskrifter till dussintals journalister. De är spridda över hela London. I parlamentet, i överhuset, på de liberala och konservativa klubbarna, på redaktionerna, i kyrkorna. Folk pratar inte om annat i hela staden.

Roger sade ingenting. Han rörde sig inte. Han fick tillbaka en känsla som hade drabbat honom flera gånger under de senaste månaderna, alltifrån den grå, regniga aprilmorgon 1916 då han arresterades alldeles genomfrusen bland ruinerna av McKenna’s Fort på södra Irland: det gällde inte honom, det var någon annan 13

som de talade om, någon annan som det här hände.

– Jag vet att ert privatliv inte angår mig eller Mr Gavan Duffy eller någon annan, tillade den unge juristen och ansträngde sig att hålla tillbaka ilskan som hördes i hans röst.

– Det här gäller en rent yrkesmässig sak. Mr Gavan Duffy ville informera er om situationen. Och varna er. Nådeansökan kan äventyras av det här. I morse hade flera tidningar protester, skvaller, rykten om innehållet i era dagböcker. Den opinion som stöder ansökan kan påverkas. Det är bara en hypotes, förstås. Mr Gavan Duffy kommer att hålla er underrättad. Vill ni att jag ska framföra något till honom?

Fången skakade nästan omärkligt på huvudet. Samtidigt svängde han på klacken och vände sig mot samtalsrummets dörr. Sheriffens plufsiga ansikte gjorde en min åt vakten. Vandringen tillbaka till cellen kändes ändlös. Där han gick genom den långa gången med stenhårda, svartröda tegelväggar fick han en känsla av att han när som helst skulle snubbla och ramla huvudstupa på de fuktiga stenarna och inte kunna resa sig. När han kom fram till cellens metalldörr kom han ihåg det: den dag då de hade fört honom till Pentonville Prison hade sheriffen sagt honom att alla fångar som suttit i den här cellen utan undantag hade hamnat i galgen.

– Får jag bada idag? frågade han innan han steg in.

Den tjocke fångvaktaren skakade på huvudet och såg honom i ögonen med samma avsky som Roger hade märkt i den biträdande juristens blick.

– Ni får inte bada förrän dagen för avrättningen, sade sheriffen och njöt av varje ord.

– Och då bara om det är er sista vilja. Andra föredrar en god måltid. Inget vidare för Mr Ellis, för då skiter de på sig när repet dras åt. Och smutsar ner överallt. Mr Ellis är bödeln, ifall ni inte vet det.

När han hörde dörren stängas bakom sig kastade han sig på den lilla britsen och blundade. Det skulle ha varit skönt att känna den där kalla vattenstrålen piska mot huden och göra den blåfrusen. I 14

Pentonville Prison fick fångarna, utom de dödsdömda, tvätta sig med tvål en gång i veckan i den där kalla duschen. Och förhållandena i cellerna var hyggliga. Däremot mindes han med en rysning smutsen i fängelset i Brixton, där det hade myllrat av vägglöss och loppor i madrassen som bitit sönder hans rygg, armar och ben.

Han försökte tänka på det i stället, men gång på gång kom den ljushårige praktikantens förbittrade min och hätska röst tillbaka i hans tankar, den där utklädda figuren som maître Gavan Duffy hade skickat i stället för att komma själv med den dåliga nyheten.

15

II Av sin födelse den 1 september 1864 i Doyle’s Cottage, Lawson Terrace, i förstaden Sandycove utanför Dublin, mindes han förstås ingenting. Fastän han mycket väl visste att han hade kommit till världen i Irlands huvudstad, tog han länge för givet något som hans far, kapten Roger Casement, som hade tjänstgjort i åtta år med goda vitsord vid tredje lätta dragonregementet i Indien, hade inskärpt i honom: att hans verkliga vagga stod i grevskapet Antrim i hjärtat av Ulster, det protestantiska, lojala Irland där släkten Casements härstamning fanns dokumenterad sedan sjuttonhundratalet.

Roger blev uppfödd och fostrad som anglikan i Church of Ireland liksom sina syskon Agnes (Nina), Charles och Tom – alla äldre än han själv – men redan innan han hade börjat tänka själv anade han att familjen inte var lika harmonisk i religiösa ting, som i allt annat. Redan som tonåring skulle han upptäcka att fastän hans mor, Anne Jephson, officiellt hade övergått till protestantismen för att kunna gifta sig med hans far, förblev hon utan sin mans vetskap katolik (”papist” skulle kapten Casement ha sagt), biktade sig, gick i mässan och tog nattvarden, och i djupaste hemlighet hade han själv blivit döpt som katolik vid fyra års ålder under en semesterresa till Rhyl i norra Wales som han och hans syskon företog tillsammans med sin mor för att hälsa på hos sina mostrar och morbröder.

På den tiden, i Dublin eller under de perioder då de bodde i London och på Jersey, var Roger inte alls intresserad av religion, även om han om söndagarna bad, sjöng och uppmärksamt följde med i gudstjänsten för att inte göra sin far besviken. Hans mor 16

hade gett honom pianolektioner, och han hade en klar, välmodulerad röst som brukade få applåder vid de familjetillställningar då han stämde upp gamla irländska ballader. Vad som verkligen intresserade honom på den tiden var de historier som kapten Casement berättade för honom och hans syskon när han var på gott humör. Historier om Indien och Afghanistan, särskilt alla striderna mot afghaner och sikher. De exotiska namnen och landskapen, färderna genom skogar och berg fulla av skatter, rovdjur, reptiler, urgamla folk med underliga seder och avgudar eggade hans fantasi. Hans syskon blev ibland uttråkade av de där berättelserna, men lille Roger skulle ha kunnat sitta i timmar och lyssna på sin fars äventyr i imperiets avlägsna utkanter.

När han hade lärt sig läsa tyckte han om att fördjupa sig i berättelserna om de stora sjöfararna, vikingarna, portugiserna, engelsmännen och spanjorerna som hade plöjt världshaven och skingrat myter om att vid en viss punkt började vattnet att koka, djupen öppna sig och monster visa sig med käftar som kunde svälja ett helt fartyg. Men i valet mellan muntligt och skriftligt föredrog Roger alltid att höra om sådant från sin fars mun. Kapten Casement hade en varm röst och beskrev med rikt ordförråd och inlevelse Indiens djungler och bergen kring Khyberpasset i Afghanistan, där hans lätta dragonkompani en gång råkat ut för ett bakhåll av en massa turbanprydda fanatiker som de tappra brittiska soldaterna mötte först med kulor och sedan med bajonetter och slutligen med knivar och knytnävar, tills de hade slagit tillbaka och besegrat dem. Men det var inte de krigiska bedrifterna som mest eldade lille Rogers fantasi, utan resorna, detta att bryta väg där vita män aldrig hade trängt fram, den fysiska motståndskraft som besegrade naturens hinder. Hans far var underhållande men mycket sträng och drog sig inte för att slå sina barn när de uppförde sig illa, till och med lilla Nina, för så blev man straffad i armén och han hade fått lära sig att det var det enda verksamma straffet.

Fastän han beundrade sin far var det sin mor som Roger verkligen älskade, denna smärta kvinna som tycktes sväva när hon gick, 17

som hade klara ögon och ljust hår och så mjuka händer att de gjorde honom lycklig när de lekte med hans lockar eller smekte hans kropp i badet. Bland det första som han fick lära sig – vid fem eller sex års ålder – var att han fick rusa till sin mammas famn bara när kaptenen inte var i närheten. Hans far var trogen släktens puritanska traditioner och ville inte att barnen skulle skämmas bort, för då blev de bara klena i kampen för att överleva. I sin fars närvaro höll sig Roger på avstånd från den bleka, spröda Anne Jephson. Men när fadern gick till klubben för att träffa sina vänner eller tog en promenad, då sprang han till henne och blev överöst av kyssar och smekningar. Det hände att Charles, Nina eller Tom protesterade: ”Du tycker mer om Roger än om oss.” Deras mor lovade dem att nej då, hon älskade dem allihop lika mycket, det var bara det att Roger var så liten och behövde mer uppmärksamhet och ömhet än de större barnen.

När hans mor dog 1873 var Roger nio år. Han hade lärt sig simma och vann alla tävlingar mot pojkar i sin egen ålder och rentav äldre. Till skillnad från Nina, Charles och Tom, som grät mycket vid Ann Jephsons likvaka och begravning, fällde Roger inte en tår. Under de här dagarna blev familjen Casements hem ett gravkapell fullt av sorgklädda människor som talade med låg röst och omfamnade kapten Casement och de fyra barnen och beklagade sorgen med bedrövade miner. I flera dagar fick Roger inte fram ett ord, det var som om han hade blivit stum. Han svarade med huvudrörelser eller gester på frågorna och satt allvarsam med huvudet böjt och blicken långt borta, och om nätterna satt han ensam i mörkret i sitt rum utan att kunna sova. Sedan dess och under resten av hans liv skulle Anne Jephsons gestalt då och då dyka upp i hans drömmar med sitt välkomnande leende och öppna famnen för honom så att han fick krypa ihop och känna sig trygg och lycklig med hennes smala fingrar i sitt hår och på sina kinder, och veta att han var skyddad mot allt ont i världen.

Hans syskon kom snart över sorgen. Och Roger också, skenbart. För trots att han hade återfått talförmågan var detta ett ämne 18

som han aldrig berörde. När någon bekant nämnde hans mor blev han tyst och låste sig i sin stumhet tills vederbörande bytte ämne.

När han låg vaken om nätterna tyckte han sig skymta den stackars Anne Jephsons ansikte som såg sorgset på honom i mörkret.

Den som inte fann någon tröst eller blev sig själv igen var kapten Casement. Eftersom han inte var särskilt öppenhjärtig och varken Roger eller hans syskon någonsin hade sett honom överösa deras mor med ömhetsbetygelser, blev de fyra barnen förvånade över den katastrof som förlusten av hustrun blev för deras far. Han som hade varit så noga med klädseln gick numera klädd litet hur som helst, orakad och med rynkade ögonbryn och ilsken uppsyn som om det var barnens fel att han var änkling. Kort efter Annes död beslöt han sig för att lämna Dublin och skickade de fyra barnen till Ulster, till släktgården Magherintemple House, där deras farfarsbror John Casement och hans hustru Charlotte från och med nu skulle ta hand om syskonens uppfostran. Det var som om deras far ville bli av med dem, för han flyttade fyrtio kilometer därifrån till Adair Arms Hotel i Ballymena, där kapten Casement, enligt vad gammelfarbror John ibland lät undslippa sig, ”halvtokig av sorg och ensamhet” ägnade dagar och nätter åt spiritism och försökte få kontakt med den döda med hjälp av medier, kort och kristallkulor.

Därefter träffade Roger sällan sin far och hörde honom aldrig mer berätta sina historier om Indien och Afghanistan. Kapten Roger Casement dog i tuberkulos 1876, tre år efter hustrun. Roger hade nyss fyllt tolv år. På Ballymena Diocesan School, där han gick i tre år, var han en ouppmärksam elev med slätstrukna betyg utom i latin, franska och antikens historia, där han utmärkte sig.

Han skrev dikter, verkade inåtvänd och slukade böcker om resor i Afrika och Bortre Asien. Han ägnade sig åt flera idrotter, framför allt simning. Under veckosluten besökte han familjen Youngs slott i Galgorm dit han blev bjuden av en klasskamrat. Men Roger tillbringade mer tid med Rose Maud Young, en vacker, bildad författarinna som strövade omkring i Antrims byar och fiskelägen 19

och insamlade iriska dikter, sägner och sånger. Ur hennes mun hörde han för första gången om de sägenomspunna bataljerna i den irländska mytologin. Slottet var av svart sten med torn, vapensköldar, eldstäder och en katedralsliknande fasad, byggt på sextonhundratalet av Alexander Colville, en teolog med trumpet utseende – att döma av ett porträtt i hallen – som enligt vad det sades i Ballymena hade slutit en pakt med djävulen och strök omkring som spöke i trakten. Under ett par månljusa nätter gav sig Roger darrande ut för att leta efter honom i tomma gångar och gemak men hittade honom aldrig.

Först flera år senare skulle han lära sig att trivas i Magherintemple House, den Casementska släktgården som tidigare hade hetat Churchfield och varit prästgård i Culfeightrins anglikanska församling. För under de sex år som han bodde där, mellan nio och femton års ålder hos sin gammelfarbror John och gammelfaster Charlotte och de andra släktingarna på fädernet, kände han sig alltid litet främmande i den stora trevåningsbyggnaden av grå sten med högt i tak, väggar täckta av murgröna, tak i imiterad gotik och draperier där spöken kunde gömma sig. De rymliga rummen, de långa korridorerna och trätrapporna med sina slitna ledstänger och knakande trappsteg ökade hans ensamhet. Å andra sidan njöt han av den friska luften bland knotiga almar, sykomorer och persikoträd som tålde stormvindarna, och de mjuka kullarna med kor och får från vilka man såg byn Ballycastle, havet, vågorna som bröts mot Rathlin Island och vid god sikt en suddig kontur av Skottland. Han besökte ofta de närbelägna byarna Cushendun och Cushendall, som kunde vara scener för gamla irländska legender, och Nordirlands nio glens, trånga dalar mellan kullar och klippväggar kring vilkas toppar örnarna kretsade, ett skådespel som fick honom att känna sig djärv och exalterad. Hans favoritnöje var utflykter i detta karga landskap tillsammans med bönder lika gamla som landskapet, av vilka några talade med varandra på den gamla iriska som gammelfarbror John och hans vänner ibland brukade driva med. Varken Charles eller Tom delade hans entu20

siasm för friluftsliv eller uppskattade att vandra i markerna och klättra i Antrims branta sluttningar; det gjorde däremot Nina, och därför blev hon hans favorit, som han trivdes bäst med fast hon var åtta år äldre. Med henne gjorde han flera utflykter till Murlough Bay med dess knottriga svarta klippor och steniga strand vid foten av Glenshesk, ett minne som skulle följa honom livet ut och som han i breven till familjen alltid skulle beteckna som ”en vrå av paradiset”.

Men ännu mer än de lantliga promenaderna tyckte Roger om sommarferierna. Dem tillbringade han i Liverpool hos sin moster Grace, i vars hem han kände sig älskad och välkommen: av aunt Grace förstås, men också hennes man morbror Edward Bannister som hade sett mycket av världen och gjorde affärsresor till Afrika.

Han tjänstgjorde vid Elder Dempsterlinjen som fraktade last och passagerare mellan Storbritannien och Västafrika. Moster Graces och morbror Edwards barn, hans kusiner, var bättre lekkamrater åt Roger än hans egna syskon, särskilt Gertrude Bannister, kusin Gee, med vilken han redan som liten kände en närhet som inga motgångar kunde förmörka. De stod varandra så nära att Nina en gång skojade med dem: ”Ni två kommer att gifta er med varann till slut.” Gee skrattade men Roger rodnade ända ut i örsnibbarna.

Han vågade inte titta upp utan stammade bara: ”Nej, nej, prata inte strunt nu.”

När han var i Liverpool hos kusinerna kunde Roger komma över sin blyghet och fråga ut morbror Edward om Afrika, en kontinent vars namn fyllde hans huvud med skogar, vilddjur, äventyr och djärva män. Tack vare Edward Bannister hörde han för första gången talas om doktor David Livingstone, den skotske läkaren och missionären som sedan många år utforskade den afrikanska kontinenten längs floder som Zambezi och Shire, döpte berg och okända områden och förde kristendomen till de vilda stammarna. Han var den förste europé som hade korsat Afrika från kust till kust, den förste som hade färdats genom Kalahariöknen, och han hade blivit det brittiska imperiets mest folkkära hjälte. Roger 21

drömde om honom, läste om hans bragder och längtade efter att få delta i hans expeditioner, möta farorna vid hans sida, hjälpa honom att föra kristendomen till de där hedningarna som inte hade lämnat stenåldern. När doktor Livingstone på sin jakt efter Nilens källor försvann i den afrikanska djungeln var Roger två år. När en annan legendarisk äventyrare och upptäcktsresande, Henry Morton Stanley, 1872 dök upp ur djungeln och meddelade världen att han hade hittat doktor Livingstone vid liv, hade han nyss fyllt åtta.

Pojken upplevde den spännande historien med beundran och avund. Och när man ett år senare fick veta att doktor Livingstone, som aldrig hade velat lämna Afrikas mark och återvända till England, var död, då kände Roger det som om han hade mist en kär släkting. När han blev stor skulle han också bli upptäcktsresande precis som de här giganterna Livingstone och Stanley, de som hade vidgat Västerlandets gränser och levt så sällsamma liv.

När Roger fyllde femton bestämde gammelfarbror John Casement att han skulle överge studierna och skaffa sig ett arbete, eftersom varken han eller hans syskon hade några ränteinkomster att leva av. Han accepterade tacksamt. De kom överens om att Roger skulle flytta till Liverpool där det fanns fler arbetstillfällen än i Nordirland. Mycket riktigt skaffade morbror Edward honom strax efter ankomsten en plats vid samma rederi där han själv hade arbetat i så många år. Han började som lärling vid varvet strax efter sin femtonårsdag. Han såg äldre ut. Han var lång och smärt med mörkgrå ögon och svart, lockigt hår, ljus hy och jämna tänder, tystlåten och diskret, välklädd, vänlig och tjänstvillig. Han talade engelska med en irländsk brytning som hans kusiner hade roligt åt.

Det var en allvarsam, uthållig, tystlåten pojke, inte särskilt skolad i intellektuellt avseende men arbetsam. Han tog sina plikter i bolaget på stort allvar, fast besluten att lära sig. Han placerades vid avdelningen för administration och räkenskaper. I början arbetade han som springpojke. Han gick med dokument från det ena kontoret till det andra och skickades till hamnen i ärenden 22

bland fartyg, tullmyndigheter och hamnmagasin. Hans chefer satte värde på honom. Under de fyra år som han arbetade på Elder Dempsterlinjen blev han inte närmare bekant med någon på grund av sitt tillbakadragna sätt och sina återhållsamma vanor: han avskydde spritfester, drack nästan aldrig och syntes aldrig till i hamnens barer och bordeller. Men sedan dess hade han blivit en inbiten rökare. Förtjusningen i Afrika och ivern att bli uppskattad av ledningen fick honom att noga läsa och annotera de broschyrer och publikationer som cirkulerade på kontoren om det brittiska imperiets sjöfart på Västafrika. Sedan upprepade han med övertygelse de idéer som präglade de här texterna. Att frakta europeiska produkter till Afrika och importera afrikanska råvaror var mer än ett handelsutbyte, det var ett företag till gagn för de folk som hade blivit kvar i förhistorisk tid och förfallit till kannibalism och slavhandel. Handeln förde med sig det kultiverade, fria och demokratiska Europas religion, moral, lagar och värderingar, ett framsteg som till slut skulle förvandla de stackars infödingarna till moderna män och kvinnor. I det arbetet var det brittiska imperiet Europas förtrupp, och man skulle vara stolt över att tillhöra det och delta i det arbete som Elder Dempsterlinjen utförde. Hans kamrater på kontoret såg ironiskt på varandra och undrade om unge Roger Casement var smart eller töntig, om han verkligen trodde på de där dumheterna eller bara pratade för att imponera på sina chefer.

Under de fyra år som han arbetade i Liverpool bodde Roger kvar hos moster Grace och morbror Edward, som fick en del av hans lön och behandlade honom som en son. Han kom bra överens med sina kusiner, särskilt Gertrude. De brukade ro ut på fisketurer på söndagar och helger när det var vackert väder eller sitta hemma tillsammans och läsa högt framför brasan när det regnade.

De var som syskon, utan vare sig flirt eller baktankar. Gertrude var den första som fick se de dikter som han skrev i hemlighet.

Roger lärde sig bolagets verksamhet i minsta detalj, och utan att ha satt sin fot i de afrikanska hamnarna brukade han tala om 23

dem som om han hade tillbringat hela sitt liv bland de kontor, affärer, formaliteter, sedvänjor och människor som befolkade dem.

Han gjorde tre resor till Västafrika med S/S Bounny och blev så entusiastisk att han sade upp sig efter den tredje resan och meddelade sina anhöriga att han hade bestämt sig för att flytta till Afrika. Han var mycket exalterad, och hans morbror Edward sade att det var ”som när de där medeltida korsfararna reste österut för att befria Jerusalem”. Familjen vinkade av honom i hamnen, och Gee och Nina fällde några tårar. Roger hade nyss fyllt tjugo år.

24

III Just som sheriffen öppnade celldörren och gav honom en blick av gränslöst förakt satt Roger skamset och tänkte på att han alltid hade varit anhängare av dödsstraffet. Han hade skrivit om saken några år tidigare i sin rapport om Amazonas till Foreign Office, den utredning där han krävde ett avskräckande straff för peruanen Julio César Arana: ”Om vi åtminstone kunde få honom hängd för dessa avskyvärda brott, skulle det vara början till slutet för det ändlösa martyrium och den infernaliska förföljelse som de arma infödda är utsatta för.” Idag skulle han inte skriva samma sak.

Och en stund tidigare hade han kommit att tänka på det obehag han brukade känna när han kom in i ett hus och fann en fågelbur där. Burarnas kanariefåglar, steglitsor och papegojor hade han alltid sett som offer för onödig grymhet.

– Besök, muttrade sheriffen och iakttog honom med förakt i blicken och rösten. Medan Roger reste sig och dammade av fångdräkten, tillade han hånfullt: – Idag är ni i tidningarna igen, Mr Casement. Fast inte som fosterlandsförrädare…

– Mitt fosterland är Irland, avbröt han.

– … utan för ert vidriga uppförandes skull. Sheriffen klatschade med tungan som om han skulle spotta.

– Förrädare och snuskhummer på samma gång. Ett sådant kräk!

Det ska bli ett nöje att få se er dingla i galgen, före detta sir Roger.

– Har regeringen avslagit nådeansökan?

– Inte än, dröjde sheriffen med att svara. Men den kommer att avslå den. Och hans majestät konungen också, förstås.

– Honom tänker jag inte be om nåd. Det är er kung, inte min.

25

– Irland tillhör Storbritannien, muttrade sheriffen. Nu mer än någonsin när vi har krossat det där ömkliga påskupproret i Dublin. Ett knivhugg i ryggen mot ett land i krig. Själv skulle jag inte ha arkebuserat ledarna, utan hängt dem.

Han tystnade, för det hade kommit in någon i samtalsrummet.

Det var inte fader Carey, Pentonville Prisons katolske kaplan, som hade kommit på besök, utan hans kusin Gertrude, Gee. Hon gav honom en hård kram, och Roger kände hur hon darrade i hans armar. Han kom att tänka på en förskräckt liten fågel.

Vad Gee hade åldrats efter hans arrestering och rättegång. Han kom ihåg den livliga, okynniga flickan i Liverpool, den tilldragande, livsglada kvinnan i London, som bland vännerna gick under smeknamnet Hoppy för sitt sjuka bens skull. Nu var hon en krum, sjuklig liten gumma, inte den friska, starka och självsäkra kvinna som hon hade varit bara några år tidigare. Ögonens klara ljus hade slocknat och ansiktet, halsen och händerna var rynkiga.

Kläderna var mörka och slitna.

– Jag stinker nog alldeles avskyvärt, sade Roger skämtsamt och pekade på sin grova, blågrå ylleklädsel. Jag har inte längre rätt att tvätta mig. Det får jag inte förrän de avrättar mig.

– Det gör de inte, för regeringen kommer att bifalla nådeansökan, påstod Gertrude och nickade för att ge eftertryck åt sina ord.

– President Wilson kommer att lägga sig ut för dig hos den brittiska regeringen, Roger. Han har lovat att skicka ett telegram. De kommer att bifalla den, det blir ingen avrättning, tro mig.

Hon sade det med en så spänd och sprucken röst att Roger tyckte synd om henne och om alla vänner som likt Gee plågades av samma ångest och ovisshet under de här dagarna. Han hade lust att fråga henne om tidningsangreppen som fångvaktaren hade talat om, men hejdade sig. Skulle Förenta staternas president lägga ett gott ord för honom? Det måste vara på begäran av John Devoy och de andra vännerna i Clan na Gael. Om han gjorde det skulle det ha betydelse. Än fanns det en möjlighet att kabinettet skulle mildra straffet.

26

Det fanns ingenstans att sitta, så Roger och Gertrude stod tätt tillsammans med ryggen åt sheriffen och vakten. De fyra närvarande fick det lilla samtalsrummet att kännas klaustrofobiskt.

– Gavan Duffy har berättat att de har kastat ut dig från Queen Anne’s College, sade Roger olyckligt. Jag vet att det är mitt fel.

Jag ber tusen gånger om förlåtelse, kära Gee. Skada dig är det sista som jag skulle vilja göra.

– De kastade inte ut mig, de bad mig bara att acceptera uppsägningen. Och de betalade fyrtio pund i skadestånd. Det gör inget.

På så sätt fick jag mer tid att hjälpa Alice Stopford Green med hennes arbete för att rädda ditt liv. Det är det viktigaste nu.

Hon tog kusinens hand och kramade den ömt. Gee undervisade sedan många år vid Queen Anne’s sjukhusskola i Caversham, där hon med tiden hade blivit vice rektor. Hon hade alltid tyckt om sitt arbete och brukade berätta roliga anekdoter från det i breven till Roger. Och nu var hon arbetslös på grund av släktskapet med en pestsmittad. Hade hon något att leva av eller någon som kunde hjälpa henne?

– Det är ingen som tror på hemskheterna som de skriver om dig, sade Gertrude och sänkte rösten mycket lågt, som om de båda männen som stod där inte kunde höra henne.

– Alla anständiga människor är upprörda över att regeringen utnyttjar sådant förtal för att ta loven av det upprop som så många framstående människor har undertecknat till stöd för dig, Roger.

Rösten bröts som av en snyftning. Roger omfamnade henne igen.

– Jag har alltid tyckt så mycket om dig, Gee, käraste Gee, viskade han i hennes öra.

– Och nu mer än någonsin. Jag kommer alltid att vara tacksam för din lojalitet mot mig i vått och torrt. Därför är din åsikt en av de få som jag bryr mig om. Du vet ju att allt som jag har gjort var för Irlands skull, eller hur? För en ädel och högsinnad sak, Irland.

Inte sant, Gee? Hon hade börjat snyfta tyst med ansiktet mot hans bröst.

27

– Ni har tio minuter på er och det har gått fem, påminde sheriffen utan att vända sig till dem. Ni har fem minuter kvar.

– Nu när jag har så gott om tid att tänka efter, sade Roger i örat på sin kusin, tänker jag mycket på de där åren i Liverpool när vi var så unga och livet lekte, Gee. – Alla människor trodde att vi var kära i varann och skulle gifta oss, viskade Gee. Jag minns det med saknad jag också, Roger.

– Vi var mer än kära, Gee. Vi var syskon och sammansvurna. Vi hängde ihop som ler och långhalm. Du var så mycket för mig. Den mor som jag förlorade vid nio års ålder. De vänner som jag aldrig hade. Med dig trivdes jag alltid bättre än med mina egna syskon.

Du gav mig självförtroende, trygghet, livsglädje. Senare, under alla åren i Afrika, var dina brev min enda bro till omvärlden. Du anar inte hur lycklig jag var över att få dina brev och hur jag läste dem om och om igen, käraste Gee. Han tystnade. Han ville inte att hans kusin skulle märka att han var nära att brista i gråt, han också. Sedan han var liten hade han avskytt offentliga känsloutbrott, säkert på grund av sin puritanska uppfostran, men de senaste månaderna hände det att han hemföll åt svagheter som han tidigare hade ogillat hos andra. Gee sade ingenting. Hon höll armarna om honom, och Roger kände hur hennes häftiga andning fick bröstet att svälla och tömmas.

– Du var den enda som jag visade mina dikter för. Kommer du ihåg?

– Jag minns att de var urusla, sade Gertrude. Men jag tyckte så mycket om dig att jag berömde dem. Jag lärde mig rentav några av dem utantill.

– Jag märkte nog att du inte tyckte om dem, Gee. Det var tur att jag aldrig publicerade dem. Det var jag nära att göra, som du vet.

De såg på varandra och brast i skratt.

– Vi gör allt, allt för att hjälpa dig, Roger, sade Gee och blev allvarlig igen. Också rösten hade åldrats; förut var den stadig och munter, nu var den tvekande och sprucken. Vi som håller av dig, och vi är många. I första hand Alice förstås. Hon rör upp himmel 28

och jord. Skriver brev, besöker politiker, myndigheter, diplomater. Förklarar, bönfaller. Knackar på alla dörrar. Hon försöker få tillstånd att besöka dig. Det är svårt. Det är bara släktingar som får komma. Men Alice är känd, hon har inflytande. Hon kommer att få tillstånd och så kommer hon hit, ska du se. Visste du att vid påskupproret i Dublin gjorde Scotland Yard husrannsakan hemma hos henne? De tog med sig en massa papper. Hon älskar och beundrar dig, Roger. ”Jag vet”, tänkte Roger. Själv älskade och beundrade han Alice Stopford Green. Den irländska historikern var liksom Casement av anglikansk släkt, och hennes hem var en av Londons mest välbesökta intellektuella salonger, en plats för rådslag och möten mellan Irlands alla nationalister och frihetskämpar. Hon hade varit mer än en vän och rådgivare i politiska ämnen för honom.

Hon hade undervisat honom och fått honom att upptäcka och älska Irlands förflutna, dess långa historia och blomstrande kultur innan det uppslukades av sin mäktiga granne. Hon hade rekommenderat böcker, undervisat honom genom lidelsefulla samtal, uppmuntrat honom att fortsätta med sina lektioner i det irländska språk som han tyvärr aldrig kom att behärska. ”Jag kommer att dö utan att kunna tala iriska”, tänkte han. Och senare, när han blev radikal nationalist, var Alice den första i London som började använda det smeknamn som Herbert Ward hade gett honom och som Roger hade så roligt åt: ”Kelten”.

– Tio minuter, avgjorde sheriffen. Dags att säga adjö.

Han kände att kusinen kramade honom och att hennes mun sökte sig till hans öra utan att lyckas, för han var mycket längre än hon. Hon viskade nästan ohörbart: – Allt det hemska som tidningarna skriver är bara förtal och nedriga lögner. Eller hur, Roger?

Frågan gjorde honom så överraskad att han dröjde några sekunder med att svara.

– Jag vet inte vad pressen skriver om mig, kära Gee. Hit kommer inga tidningar. Men – han sökte noga efter orden – så är det 29

säkert. Jag vill att du ska ha en sak klar för dig, Gee. Och att du ska tro mig. Jag har förstås gjort många misstag. Men jag har inget att skämmas för. Varken du eller någon av mina vänner behöver skämmas för mig. Du tror mig väl, Gee? – Visst tror jag dig. Hans kusin snyftade och höll för munnen med båda händerna.

På vägen tillbaka till cellen kände Roger ögonen fyllas av tårar.

Han gjorde en ansträngning för att inte sheriffen skulle märka det. Det var ovanligt att han fick lust att gråta. Så vitt han kom ihåg hade han inte gråtit under de här månaderna sedan han blev tillfångatagen. Varken under förhören på Scotland Yard eller under domstolsförhandlingen eller när han hörde dödsdomen. Varför nu? För Gertrudes skull. För Gee. Att se henne lida så här, tvivla så här, betydde åtminstone att för henne var han och hans liv dyrbara. Alltså var han inte så ensam som han kände sig.

30