9789173271295

Sj채lvskada

I Serie akademi publicerar vi akademiskt intressant litteratur inom litteratur och humanior­a. redaktör Patrik Tornéus, patrik@hstrom.nu. läs mer på forlag.hstrom.se/akademi

S j 채 l v s k ada e n e t nol o g isk studie av mening o c h i de nt it e t i ber채t t elser om sk채rande

anna johansson

SER IE AK A DE MI

Etnologiska Skrifter: 51 Institutionen för kultur- och medievetenskaper Umeå universitet issn 1103-6516

Bokförlaget h:ström – Text & Kultur Serie akademi · issn 1653-9575

Skolgatan 41 · 903 27 Umeå forlag.hstrom.se · forlag@hstrom.nu Tryckningen utförd av h:ström – Produktion & Tryck, Umeå, 2010. form et omslag · Johan Hammarström omslagsillustration · Kajsa Eldsten isbn 978-91-7327-129-5

inneh å l l

1. inledning

11

syfte och frågeställningar

14

material och tillvägagångssätt Internet som etnografiskt fält Etiska överväganden Tillvägagångssätt Intervjuer Skriftliga frågor och svar Möten och muntliga berättelser Mellan närhet och distans Användningen av citat Mediematerial och litteratur

15 15 18 19 20 22 24 26 28 28

teoretiskt ramverk och analysmetoder Identitet och identifikation Perspektiv på kön Materialförståelse, analysmetod och teori som verktyg

31 33 34 35

forskningssammanhang Självskada i kultur- och samhällsvetenskapliga studier Feministiska och poststrukturalistiska perspektiv på ätstörningar Forskning om sjukdom och hälsa i svensk etnologi

40 40 42 44

disposition

46

2. skärande i medier och litteratur

47

psykiatrins perspektiv på självskada Att ringa in problemet Från kunskapsluckor till klassificering och behandling?

DBT – lära sig hantera känslor Kön och ålder i psykiatrins perspektiv på självskada

48 48 50 52 53

litterära framställningar av självskada Vingklippt ängel eller Zebraflicka?

Att göra femininitet – och att göra sig hörd

57 57 63

självskada i medierna När skärande blev en nyhet

69 69

diskursiva resurser – en sammanfattning

84

3. kropp, känsla och kontroll: skärandehandlingens betydelser

87

skära eller bli skuren?

Att fördriva det onda och lätta på trycket Kön och självkontroll Det okontrollerade skärandet Skärande som beroende

89 90 95 97 98

den märkta kroppen Skärande som självbestraffning Ärren som identitetsmarkörer En begränsande kropp?

Att hantera avvikelse Döljande och disciplinering Att omdefiniera ett stigma

102 102 104 107 110 111 113

dåligmående – en identitet Ett sjukt samhälle och normala problem – eller tvärtom?

Kris och identifikation Killars rätt att må dåligt Att förenas kring dåligmående

116 116 120 122 125

4. prata, skriva, bekänna

129

pratets betydelser

131

Psykiatrisering, dystopi och konstruktionen av kön Skärande som alternativkultur ”En trend att vara emo” Det skärande subjektet – psykiatri, alternativkultur och kön

71 74 77 79

En terapeutisk kultur?

Att blotta sig själv… … och att förändra sig själv

131 134 136

pratbara positioner Att bekänna skärande

139 140

pratbara forummedlemmar ”Internet är ett bra ställe att prata på” Att vara sig själv: anonymitet och offentlighet Att skriva sin identitet Det kollektiva utanförskapet

148 149 151 155 158

5. kamp om autenticitet

165

att kategorisera de icke-autentiska Bernykopior Emokids Fjortis – både kön och ålder Autenticitet och femininitet

167 167 168 172 175

antagonistiska relationer ”Bara för att få uppmärksamhet”?

178 181

”som en tävling” Skära eller bara rispa Smitta, triggning och inspiration Att göra sjukdom – att vinna tävlingen?

185 185 187 192

6. psykiatrin och den skärande patienten

197

att göra sig till patient Vikten av visualisering Att bli det man gör Diagnoser – och avsaknaden av dem

198 202 207 212

den ideala patienten – och den rebelliska

216

Kompisar som vet Vuxna som icke-pratbara

143 145

”Ingen kan rädda oss från oss själva” Icke-prat som motståndshandling Omöjliga fall och möjligt motstånd

216 220 222

psykiatrin som konstitutiv utsida ”Ett fiendeland” Psykologen som inte kan förstå Psykiatrins nödvändighet… … och psykiatrin som hot

225 225 229 231 232

7. det skärande subjektet – en avslutande diskussion

235

nödvändiga gränsdragningar

237

normalitet och avvikelse

239

offerskap och aktörskap

241

att gestalta ålder och kön?

243

summary 1. Introduction 2. Self-harm in media and literature 3. Bodies, emotions, and control: making sense of cutting 4. The talking subject 5. The authentic self-harmer 6. Psychiatry and the self-harming patient 7. The cutting subject: closing discussion

247 247 248 249 251 252 253 254

noter

257

referenser Otryckta källor Tryckta källor Pressmaterial www-sidor Övrigt

287 287 287 306 307 307

Tack Det är ett på många sätt tungt och svårt ämne som jag har valt att skriva om, och ändå har det aldrig känts omöjligt. Allra mest är det min huvudhandledare Anna Sofia Lundgrens förtjänst. Tack, Anna Sofia, även om det är ett otillräckligt ord i sammanhanget. Du har inte bara läst mina texter om och om igen och bidragit med teoretisk skärpa och massor av idéer och goda råd – du har också gjort de här fyra åren till en v­äldigt rolig tid!

Ett mycket stort tack vill jag också rikta till Billy Ehn som har varit min bihandledare. Dina kloka synpunkter på texten i dess olika faser har varit oerhört värdefulla, och likaså har din ständiga uppmuntran betytt mycket för mig.

Carita Bengs och Jenny-Ann Brodin Danell var opponenter vid slutseminariet. Ni kom med många ovärderliga synpunkter och jag är mycket glad över era noggranna läsningar av min text. Tack för det! Susanne Lindström, Karin Ljuslinder och Bo Nilsson vill jag tacka för läsningar och kommentarer vid slutfasseminariet. Ett stort tack också till etnologiska forskarseminariet i Umeå där mina texter har stötts och blötts vid ett antal tillfällen. Jag har dessutom haft möjlighet att presentera min avhandling på de etnologiska forskarseminarierna vid Stockholms universitet respektive Södertörns högskola. Tack till alla som deltog och kom med idéer och synpunkter vid dessa tillfällen!

Doktorandkollegorna på det som först var Institutionen för kultur och medier och som senare blev Institutionen för kultur- och medievetenskaper har förstås också varit viktiga. Ett alldeles speciellt tack går här till Angelika Sjöstedt Landén och Ellinor Gustafsson. Ni kom båda in i mitt liv under senare halvan av avhandlingsarbetet men fick då desto större betydelse som både kollegor och vänner. Tack Angelika för telefonseminarier och teoretiska diskussioner, och tack Ellinor för att din bäddsoffa alltid har stått till mitt förfogande! Även Annika Egan Sjölander och Jenny Gunnarsson Payne har haft betydelse för denna avhandling. Tack för ”diskurskursen” som lärde mig otroligt mycket.

En del av min doktorandtid har jag tillbringat i Malmö. Där har funnits två särskilt viktiga ljuspunkter i tillvaron: emoluncherna med Hans T Sternudd och filialsammankomsterna med Bodil Formark. Tack Hans ·9

för alla intressanta diskussioner om självdestruktivitetens uttryck – och tack Bodil för att du delat med dig av dina flickscoutstruismer när mitt avhandlingsämne känts tungt och svårt.

Ett tack (och en ursäkt) också till alla vänner som fortfarande finns kvar i min närhet, trots att jag varit mer eller mindre oåtkomlig under det senaste året. Massor av tack även till mamma Inger och pappa Anders som okritiskt uppmuntrat mig i alla lägen; till Monica som med god mat och dryck och fasterliga omsorger sätter guldkant på min tillvaro. Och så min syster Emelie. Jag längtar efter att bli pensionär med dig så att vi kan dricka likör hela dagarna på den spanska balkongen.

Sist men inte minst, förstås, det allra största tacket till alla er som bidragi­t till avhandlingen genom intervjusamtal, mejl och ert skrivande på i­nternet.

Umeå, februari 2010 Anna Johansson

10 ·

1 inl edning Det är sommar 2006 och jag har ganska nyligen påbörjat mitt avhandlingsarbete. Jag befinner mig på en stadsbuss, det är fredag kväll och b­ussen är full av ganska skräniga och stökiga ungdomar. Några killar sitter på andra sidan mittgången och pratar om vilka gymnasieprogram de har sökt.

En av dem hojtar till en tjej två säten längre fram och frågar vilket program hon har tänkt gå. Tjejen svarar att hon ska läsa estetiska programmet. ”Vadå, är du en sån som skär dig eller?” utropar k­illen och skrattar.

Tio år tidigare började jag själv gymnasiet. Det fanns föreställningar om esteter då också, precis som det fanns föreställningar om elever på andra program. Men det fanns, mig veterligen, ingen etablerad association just mellan esteter och att skära sig. När jag började gymnasiet i mitten av 1990-talet fanns ingen tydlig position som ”en sån som skär sig”.

Under de tio åren mellan 1996 och 2006 tycks det ha hänt någonting.

Självskada har blivit ett igenkännbart fenomen, och framför allt är det unga kvinnors skärande som har kommit att väcka stor uppmärksamhet i medier och andra sammanhang. Denna form av självskada beskrivs ofta som ett problem som har blivit allt vanligare sedan 1990-talet. Att föreställningar om fenomenet idag existerar hos många människor bekräftas av självskadandets förekomst på åtskilliga internetsajter. I dessa sammanhang skapas och återskapas betydelser kring skärande, men också kring vad det innebär att vara just ”en sån som skär sig”.

Det är sådana här mötesplatser på nätet som är i fokus för denna avhandling. Till skillnad från många andra undersökningar av självskadande beteende har min studie inte som huvudsaklig ambition att förklara varför vissa personer skär sig eller vad man kan göra åt det. I stället vill jag undersöka de kulturella sammanhang där självskada konstitueras och där det blir möjligt att vara någon som skadar sig själv. inledning · 11

I avhandlingens empiriska material är skärande den typ av självskada som dominerar. Jag använder därför termerna skärande och självskada synonymt. Men självskada är i själva verket en ganska vag term. Att åsamka sig skada kan man göra på många olika sätt som inte nödvändigtvis måste riktas mot just kroppen. Om man för enkelhetens skull ändå avgränsar sig till handlingar som tillfogar den egna kroppen någon form av skada, är variationerna fortfarande oändliga. Gränsdragningen mellan det som räknas som destruktivt eller onormalt och det som betraktas som kulturellt legitima – eller rentav påbjudna – disciplineringspraktiker är många gånger otydlig. Hur kommer det sig till exempel att vi ser det som ett uttryck för psykiska problem om man skär sig själv, men inte om man låter en plastikkirurg göra det? Eller att vi tycker att det är helt normalt om en kvinna under rätt stor smärta rycker loss hårstrån från benen eller ögonbrynen, men inte om hon bränner sig själv med cigaretter?

Mitt syfte med att göra dessa jämförelser är inte att trivialisera de typer av självskada som kan vara förbundna med ett stort psykiskt lidande – eller för den delen att sjukliggöra kulturellt normaliserade praktiker. Däremot vill jag reflektera över kategoriseringen av friska eller sjuka beteenden, normala eller onormala handlingar och visa hur definitionen av själva begreppet ”självskadande” på många sätt handlar om vad som är (och inte är) kulturellt legitimt och accepterat. Inte minst, menar jag, har det att göra med vilka krav och förväntningar som finns på kvinnor respektive män och hur självskadande handlingar förstås i relation till sådana könsbundna normer. I de exempel jag gav ovan är det ganska enkelt att se ett sådant mönster. Så länge handlingarna syftar till att uppnå ett föreskrivet och många gånger könsbundet utseendeideal, bedömer vi dem som normala och berättigade. Men om de inte har ett sådant syfte, utan strider mot normerna för konventionell femininitet eller maskulinitet, tenderar de att uppfattas som självskadande, avvikande och kanske sjukliga (Shaw 2002:205f; Jeffreys 2005:149ff ).1 Det som i allmänhet definieras som självskadande eller självdestruktiva handlingar är med andra ord sådana praktiker som tolkas som ett tecken på att något är fel, att det föreligger någon form av bakomliggande psykisk problematik. En vanlig medicinsk definition beskriver självskada som en självtillfogad och avsiktlig yttre skada som inte utförs i syfte att begå självmord (Favazza 1996:225). Fokuseringen på yttre vävnads12 · inledning

skador innebär att man vanligen inte räknar sådant som ätstörningar elle­r missbruk som självskadehandlingar.

Trots att det alltså tycks finnas en etablerad förståelse av fenomenet, ses självskada i dagsläget inte som ett eget psykiatriskt syndrom enligt de veder­tagna diagnosmanualerna. Däremot ingår det som ett av flera symptom i vissa diagnoser, såsom borderline personlighetsstörning. Diskussioner har också förts kring huruvida upprepat självskadande beteende borde definieras som ett separat psykiatriskt syndrom (se Socialstyrelsen 2004a:12).

inledning · 13

S y f te o ch fr ågestä l l ning a r Avhandlingens övergripande syfte är att undersöka hur unga människor som skär sig själva tillskriver självskadandet mening genom att skriva om det på nätet och tala om det i intervjuer. En central problemställning är då hur betydelser skapas kring självskada. En annan viktig problemställning rör hur detta meningsskapande också inbegriper konstruktionen av specifika identiteter. En viktig utgångspunkt för studien är att de betydelser som tillskrivs ett visst fenomen på samma gång också skapar detta fenomen; det är dessa betydelser, den tillskrivna meningen, som gör fenomenet begripligt och tänkbart överhuvudtaget. Fokus riktas därför mot hur handlingen att skära sig får betydelse i specifika sociala sammanhang, nämligen på diskussionsforum på internet och i intervjuer med ett antal forumskribenter. För att kontextualisera detta material studeras också ett urval texter och medierepresentationer som kan belysa hur självskada tolkats i den offentliga debatten. Med hjälp av ett diskursteoretiskt ramverk söker jag besvara frågor som: Hur förstås och förklaras skärandet i det empiriska materialet och vilken betydelse har kön i detta sammanhang? Hur framställs personer som skär sig och hur gestaltar informanterna sig själva och andra som ”självskadare”? Vilka normer och värderingar formuleras? På vilket sätt används internetforumen, vad är det som förenar skribenterna och vem exkluderas ur gemenskapen?

14 · inledning

M ater i a l o ch t il lväg ag å ngss ät t Avhandlingens empiriska material utgörs huvudsakligen av diskussioner i textform, insamlade på svenskspråkiga internetforum, samt 14 intervjuer med lika många personer som är eller har varit aktiva på något av dessa forum. Internetmaterialet har varit vägledande såtillvida att det har legat till grund för intervjusamtalen, och tillsammans har sedan forumdiskussionerna och intervjuerna pekat mot ytterligare sammanhang där skärandet omtalas och får betydelse. För att ge en mer uttömmande bild av detta har jag valt att inkludera även andra materialtyper i studien: pressmaterial, forskning och offentliga dokument, samt publicerade självbiografiska texter. I det följande kommer jag att beskriva de olika materialens karaktär, mitt tillvägagångssätt för att erhålla material, samt resonera kring de forskningsetiska frågor som jag har ställts inför. Mitt förfarande har också prövats och godkänts av Regionala etikprövningsnämnden i Umeå.2

Int e r n e t s om e t no g raf i s k t fält När jag bestämde mig för att använda internet i min forskning gjorde jag det av flera anledningar. Där fanns miljöer med ständigt pågående interaktioner mellan personer som skadade sig själva, och således ett pågående meningsskapande kring detta ämne. Jag ville ta del av hur personer som skadar sig själva formulerar sig kring detta, för att kunna sätta det i relation till talet om självskada i andra sammanhang. Jag uppfattade mötesplatserna på internet som illustrativa för hur betydelser skapas och används mer eller mindre aktivt i produktionen av olika identiteter.

Under en inledande period försökte jag därför skaffa mig överblick över den kommunikation som försiggick på svenskspråkiga sajter, för att därefter särskilt fokusera på tre communities 3 där självskada var ett frekvent återkommande ämne. Inom dessa mötesplatser fanns särskilda diskussionsforum på temat självskada, intressegrupper hade bildats och vissa av medlemmarna skrev om självskada i sina dagböcker eller bloggar.

Två communities var tydligt riktade till ungdomar och unga vuxna, medan den tredje föreföll ha en åldersmässigt något bredare målgrupp.

Min ursprungliga tanke var att under en längre tid vistas på dessa platser och inhämta kunskap om hur de övergripande fungerade, vad som inledning · 15

skedde där och vilka aktörerna var. Ganska snart stod det emellertid klart att det var näst intill omöjligt att överblicka självskadefenomenets förekomst på detta sätt. Istället beslutade jag mig för att specifikt koncentrera mig på de enskilda diskussionsforum inom varje community som hade självskada som ett uttalat tema. Detta innebar exempelvis att enskilda användares presentationssidor, bilder och bloggar föll bort ur materialet, men i gengäld skapades en avgränsning som gjorde materialinsamlingen hanterlig.

Totalt sett kom sju diskussionsforum att väljas ut för närmare studium. Samtliga dessa var asynkrona, vilket innebar att interaktionen inte skedde i realtid, som i exempelvis en chatt, utan att inlägg kunde postas vid en tidpunkt och sedan läsas vid ett helt annat tillfälle (se Sveningsson, Lövheim & Bergquist 2003:49). På så vis skapades en mängd diskussionstrådar, vilka inleddes med att en registrerad medlem publicerade ett första inlägg som sedan besvarades eller kommenterades av en e­ller flera andra medlemmar. Det är svårt att säga någonting generellt om kontinuitet och frekvens i postandet av inlägg. En diskussionstråd kunde vara aktiv en kortare eller längre tid; ibland kunde inläggen följa på varandra med ett par minuters mellanrum och ibland kunde det dröja dagar in­ nan någon besvarade ett första inlägg. Det hände också att äldre diskussionstrådar väcktes till liv på nytt genom att en skribent skrev en kommentar till ett flera månader gammalt inlägg.4 Datormedierad kommunikation kan i vissa avseenden klassificeras utifrån graden av offentlighet. Chris Mann och Fiona Stewart talar exempelvis om offentlig respektive semi-privat kommunikation (2000:169ff ) och Sveningsson, Lövheim och Bergquist använder begreppen tvåpartssamtal och flerpartssamtal (2003:49). De forum som kom att ingå i min studie är slutna på så sätt att det krävs medlemskap (ett användarnamn och ett lösenord) för att tillgå dem, men å andra sidan finns få eller inga begränsningar när det gäller vem som får registrera sig som medlem. Att det handlar om flerpartssamtal är ganska tydligt, men ska denna typ av kommunikation betraktas som offentlig, semi-privat eller kanske till och med som helt privat?

Frågan är viktig då den avgör hur forskning kan bedrivas. Om materialet är offentligt innebär det att vem som helst är fri att använda sig av det, utan att behöva fråga om lov eller godkännande. Det skulle kunna 16 · inledning

likställas med exempelvis insändare i en tidning eller klotter på en offentlig plats, och som forskare skulle jag kunna analysera det så länge jag hänvisade till källan. Emellertid bör man ifrågasätta ett alltför lättvindigt antagande om att tillgängliggörande är detsamma som offentliggörande (se t.ex. Fjell 2005; King 1996:125f; Sharf 1999; Waskul & Douglass 1996). Även om texter görs åtkomliga för i princip vem som helst då de publiceras på internet, innebär det inte nödvändigtvis att upphovsmakaren är på det klara med vad detta innebär – exempelvis att materialet kan komma att användas för forskningsändamål. Att forskaren har rätt att obehindrat använda ett visst material bara för att det finns på internet är alltså en förenklad och ur forskningsetiskt perspektiv ofta problematisk slutsats, eftersom skribenternas uppfattningar om privat och offentligt inte alltid överensstämmer med materialens faktiska tillgänglighet.

Medlemsantalen på de communities där forumen återfanns, varierade under undersökningsperioden mellan ett par tusen och flera hundra tusen registrerade användare. Tillgängligheten var således relativt stor, men det ämne som i detta fall diskuterades – självskada och psykisk ohälsa – skulle kunna betecknas som personligt. Den förtrolighet som kan uppstå i denna typ av miljöer, vilken vanligen ses som ett resultat av den relativa anonymiteten, har ibland beskrivits som att den verkar förstärkande på föreställningen om att miljön är privat (se t.ex. Sharf 1999:246). Samtidigt finns mycket få eller inga markörer som gör det möjligt att koppla samman ett enskilt inlägg med en fysisk person.

Ett sätt att bedöma graden av offentlighet på ett forum eller en sajt är naturligtvis att undersöka hur den upplevs av användarna själva (se t.ex.

Ess & Jones 2004:30ff; King 1996; Roberts, Smith & Pollock 2004:161f ).

De intervjuer jag gjort tyder på att användarna visserligen uppfattar forumen som interna i någon mening – som en form av frizon – men att de också är medvetna om att det som skrivs där är tillgängligt för väldigt många människor. Jag uppfattar det som att det senare inte betraktas som ett problem, så länge det man själv skriver inte läses av vissa närstående.

Men jag har också stött på reaktioner som vittnar om motsatsen: att vissa skribenter ser forumen som slutna miljöer, och att det som skrivs där förväntas stanna inom en begränsad grupp av människor. Sådana tvetydigheter kring innebörden av privat och offentligt har gjort det nödvändigt för mig att reflektera över det etiska i mitt tillvägagångssätt som forskare. inledning · 17

E t i s k a ö ve r vä ganden

Etiska överväganden är alltid en del av forskningsprocessen, men under min materialinsamling på internet konfronterades jag emellanåt med andra typer av etiska frågor än vad som skulle ha varit fallet vid ett fältarbete av mer traditionellt slag. Den förändrade innebörden av det privata och det offentliga i många internetmiljöer leder ibland till svårigheter att applicera de befintliga etiska riktlinjerna för forskning. Vetenskapsrådets forskningsetiska principer 5 är inte alltid tillämpbara vid forskning på internet (se Sveningsson 2004:48f ). Den internationella organisationen Association of Internet Researchers, AoIR, utarbetade 2002 rekommendationer för etik i internetforskning, men eftersom internet i sig är en heterogen miljö kan även dessa vara svåra att tillämpa utan en viss bearbetning.

Den stora svårigheten när det gäller min typ av studie ligger framför allt i att följa kraven på information och samtycke. Malin Sveningsson menar att undantag från samtyckeskravet kan göras om observationen sker på allmän plats och om resultatet publiceras på ett sådant sätt att ingen individ kan identifieras (2004:50). Bedömningen av en viss internetmiljö som i någon mån privat innebär dock att informerat samtycke krävs av alla medlemmar – eller åtminstone alla berörda skribenter – för att få tillgång till detta fält i forskningssyfte. Att inhämta samtycke från alla dessa är inte bara svårt utan praktiskt taget omöjligt i och med att medlemmarna byts ut över tid. Inte heller är det en hållbar lösning att i analysen enbart inkludera de inlägg där skribenten givit samtycke (jfr Roberts, Smith & Pollock 2004), eftersom det skulle göra interaktionen obegriplig om vissa inlägg utelämnades. Dessutom har vissa forskare påpekat att en förfrågan om samtycke i sig kan upplevas som ett intrång, och därmed på olika sätt påverka uttrycksformerna och gruppdynamiken i den aktuella miljön på ett sådant sätt att skribenterna inte längre känner sig bekväma med att vistas där (se t.ex. King 1996:122).

Kan man då legitimera forskning där informerat samtycke inte inhämtats? Eller finns det andra vägar att gå? Internetforskare har hanterat dilemmat på delvis olika sätt. En pragmatisk lösning har jag funnit hos exempelvis Barbara Sharf (1999; jfr Fjell 2005; Lövheim 2004). Sharf valde att inledningsvis presentera sig och sina intentioner i de berörda sammanhangen, men hon sökte inte samtycke för undersökningen utan kontaktade via mejl de skribenter hon ville citera för att på så sätt söka samtycke från 18 · inledning

just dessa. Detta beskrivs som ett mycket tidskrävande jobb, men alla tillfrågade samtyckte och i de flesta fall upprättades också en kontakt mellan forskare och informant som ledde till fördjupad förståelse och återkoppling (1999:250f ). Mitt förfarande kom att utformas med inspiration från Sharf men anpassat efter de olika forumens specifika förutsättningar.6 T i l lvägagångssätt

Inledningsvis kontaktade jag berörda moderatorer eller administratörer, det vill säga den eller de personer som ansvarade för de enskilda forum jag ville inkludera i studien. Till dessa skickade jag ett e-postmeddelande där jag förklarade vem jag var och vad mitt avhandlingsprojekt handlade om. I mejlet frågade jag om tillåtelse att utföra textobservationer på forumet ifråga. Jag var noga med att poängtera att all personlig information (inklusive de självvalda användarnamnen) skulle anonymiseras,7 att ingen person skulle citeras utan sitt medgivande, samt att jag inte någonstans skulle publicera adresserna till eller namnen på de studerade forumen – ett villkor för att göra avsteg från samtyckeskravet, enligt exempelvis King (1996:121ff ).8 Min förfrågan blev väl mottagen och samtliga tillfrågade moderatorer ställde sig positiva till studien. Vissa av dem formulerade sig visserligen som att ”det är okej, i alla fall för mig”, vilket antydde att de inte kunde eller ville gå i god för samtliga medlemmar.9 Jag valde emellertid att låta moderatorerna själva avgöra ifall de ville informera medlemmarna på sina respektive forum om den pågående forskningen. I ett fall avråddes jag exempelvis bestämt av en moderator från att offentliggöra mina intentioner inför medlemmarna, då moderatorn befarade att dessa skulle kunna bli arga. I ett annat fall valde moderatorn att upplysa sina medlemmar om den pågående forskningen utan att referera specifikt till mig som person eller min användaridentitet.

Kontakten med moderatorerna inleddes under våren 2006 och materialinsamlingen kom igång kort därefter. Rent praktiskt gick det till så att jag, under cirka tio månader, besökte de aktuella diskussionsforumen en gång i veckan. Vid dessa tillfällen gick jag igenom alla nya inlägg som skrivits och de trådar eller diskussioner som tillkommit sedan senast. Materialet skrevs ut och arkiverades. Sammantaget kom det att bestå av cirka 1 200 sidor text, med inlägg skrivna från 2004 och framåt.10 inledning · 19

På ett tidigt stadium hade jag beslutat mig för att inte själv delta i forumdiskussionerna. Jag kom därmed aldrig att skriva några egna inlägg, utan hade hela tiden rollen av en observatör. Jag var deltagande i egenskap av medlem på forumen, men jag var inte deltagande som skribent. Därmed förblev jag också osynlig, både som person och som forskare. Den som inte skriver inlägg syns nämligen inte heller i dessa sammanhang. Det brukar beskrivas som en av lockelserna med internet som material, men det kräver också etiska överväganden (jfr Sveningsson 2004:47). Förutom min inledande kontakt med moderatorerna, begränsades min interaktion med forummedlemmarna till de personliga meddelanden jag skickade ut då jag ville ha möjlighet att citera en enskild skribent i publicerad text. Dessa meddelanden inkluderade en beskrivning av min forskning såväl som en försäkran om att användaridentiteten skulle utelämnas. I många fall fick jag positiva svar från de skribenter jag kontaktade.11 En del av dem ville godkänna varje enskilt inlägg före citering, medan andra gav mig fria händer att använda mig av allt det som de skrivit. Många uttryckte uppskattning för att en forskare tagit sig an detta angelägna ämne och ville gärna bidra med sina egna berättelser.12 I vissa fall ledde detta till en mejlväxling mellan mig och enskilda skribenter, och så småningom också till intervjuer.

Parallellt med insamlingen påbörjade jag en första tematisering av materialet. Ganska snart utkristalliserades ett antal framträdande teman, vilka också upprepades i det nya material som jag kontinuerligt erhöll.

Redan efter ett par månader började jag därför uppfatta materialet som mättat på så sätt att det följde ett typiskt mönster där samma teman och i vissa fall nära nog identiska formuleringar upprepades gång på gång. Jag noterade också stora likheter i talet om självskada mellan de olika diskussionsforum som jag följt.13 Utifrån denna första sortering eller tematisering började jag skissera intervjufrågor som skulle kunna kasta ytterligare ljus över textmaterialet.

Int ervjuer Inom etnologin är intervjumetoden kanske det allra vanligaste sättet att erhålla ett empiriskt material och de flesta etnologiska studier brukar inkludera intervjuer i en eller annan form.14 I min undersökning var intervjuerna från början avsedda att fungera just som ett komplement till forumdiskussionerna. Men under arbetets gång har intervjumaterialet kommit 20 · inledning

att få en allt viktigare status. Syftet med intervjuerna var att få pröva mina tolkningar av det skrivna materialet mot vissa av de personer som i någon mening givit upphov till det, liksom att kunna belysa oklarheter i materialet eller frågor som helt enkelt inte besvarats direkt i forumtexterna. Även om flera skribenter tidigt visat intresse för att medverka i intervjuer, visade det sig vara svårt att rekrytera personer som ville träffa mig för att prata. Istället började jag föreslå att vi kunde göra intervjuerna via mejl – och genast var flera av skribenterna villiga att medverka. Svårigheterna att få till stånd fysiska möten kan ha berott på flera faktorer. I efterhand kan jag fundera över om jag borde ha ägnat mer tid åt att bygga upp relationen över internet med mina potentiella informanter, innan jag före­ slog att vi skulle ses. Osäkerheten inför att träffa en person som man b­ara har haft kontakt med över internet kan ha varit en bidragande orsak till svårigheterna (jfr Orgad 2005:57f ). Även om jag uppgivit både min universitetsanslutna e-postadress, länk till hemsidan och till en artikel jag publicerat på internet, fanns måhända en ovisshet kring huruvida jag verkligen var den jag utgav mig för att vara. Här kan man också tänka sig att ämnets karaktär spelade en avgörande roll. Många av skribenterna tycktes överlag uppfatta det som enklare att skriva än att prata om sina upplevelser av att må dåligt, och flera av dem angav också detta som ett skäl till att göra intervjuer över mejl (jfr Hagström & Marander-Eklund 2005:16).

Svårigheterna att rekrytera informanter till traditionella intervjuer fick mig med andra ord att ompröva mitt planerade tillvägagångssätt.

Jag valde helt enkelt att träffa det fåtal skribenter som var villiga att göra detta, medan de som föredrog intervjuer via mejl istället fick besvara skriftliga frågor. Det innebär att mitt intervjumaterial är av två skilda slag.

Det är viktigt att understryka att jag inte gör någon värdering av de olika materialtyperna. Mejlintervjuerna – precis som forumdiskussionerna – ses varken som mer eller mindre rena avspeglingar av någon slags ”verklighet” än de traditionella intervjuerna (jfr Orgad 2005). Däremot måste man förstås betrakta de båda materialkategorierna som representerande olika genrer, tillkomna under olika villkor.

S k r iftliga f rågor och svar

De intervjuer som gjordes via internet utgick ifrån ett dokument med ett tiotal öppna frågor där vissa berörde personliga erfarenheter av självskainledning · 21

da, medan andra handlade om internets betydelse. Delvis anpassades frågorna utifrån vad jag genom mejlväxling redan kände till om de enskilda skribenterna. Frågorna skickades ut till de intresserade skribenterna via mejl, men det hela hade föregåtts av ett utförligt informationsbrev med en samtyckesblankett som kunde fyllas i direkt på skärmen. De svarande hade en angiven ålder mellan 15 och 27. Endast en av de medverkande var registrerad som kille, vilket också återspeglar könsfördelningen bland skribenterna på forumen överlag. Förutom de informanter som jag själv kontaktade, tog en tjej självmant kontakt med mig för att berätta om sina erfarenheter efter att hon läst om min forskning. Vid sidan av dessa intervjuer har jag också diskuterat liknande frågor med andra skribenter på ett mindre systematiskt vis genom mejlkorrespondens.

Intervjuer över internet har diskuterats av bland annat Kivits (2005).

Kivits tillvägagångssätt var något annorlunda än mitt – hon intervjuade ett antal personer genom kontinuerlig mejlväxling under en längre tidsperiod. Som material betraktat har mina mejlintervjuer snarare likheter med den av etnologer och folklivsforskare ofta tillämpade frågelistan och de svar som denna genererar (se Hagström & Marander-Eklund 2005; jfr Nilsson, Waldetoft & Westergren 2003). Omfattningen på svaren varierade, från en eller flera sidor till endast ett par rader för varje fråga. I samtliga fall tog jag åter kontakt med informanterna då jag gått igenom deras svarsdokument, dels som ett tack för hjälpen och en kort reflektion kring svaren; dels för att ställa en eller ett par följdfrågor. Den textbaserade interaktionen och ”kroppslösheten” i det virtuella resulterade vid några tillfällen i oklarheter (jfr Hagström & Marander-Eklund 2005:16; Sveningsson, Lövheim & Bergquist 2003:93ff ), men vanligen berodde följdfrågorna på att jag intresserade mig för särskilda aspekter av informanternas resonemang som jag önskade att de skulle vidareutveckla.

Följdfrågorna besvarades emellertid inte alltid, trots att tonen i brevväxlingarna fram till dess varit ömsesidigt trevlig och trots att de flesta informanter uppmuntrat mig att återkomma om det var något som var oklart. Kanske såg de vår relation och sitt åtagande som avslutat i och med att de skickat mig sina svar. I hur hög grad jag valde att höra av mig med påminnelser varierade beroende på vilken typ av relation som etablerats mellan mig och informanten ifråga, liksom på min uppfattning om personens aktuella hälsotillstånd. Jag ville helt enkelt inte uppfattas 22 · inledning

som påtryckande av någon som mådde för dåligt för att orka besvara mina frågor, eller för den delen riskera att röra upp känslor hos någon som lagt sitt självskadande bakom sig.

Möjligheten för informanterna att på ett smidigt sätt dra sig ur undersökningen har ibland framhållits som positiv ur forskningsetisk synpunkt. Även elimineringen av synliga sociala markörer (såsom ålder, etnicitet och kön) skulle kunna öppna för en mer jämlik relation mellan forskare och forskningsdeltagare (se t.ex. Sveningsson, Lövheim & Bergquist 2003:96; jfr Mann & Stewart 2000:160ff ). Samtidigt menar jag att dessa institutionaliserade roller ändå är så pass tydliga och etablerade i forskningssituationen att de inte går att bortse från. När textuella markörer får en mer framträdande roll än visuella och kroppsliga sådana innebär det exempelvis att själva språkbruket kommer att få en central betydelse för hur informanten och forskaren uppfattar varandra. I min mejlväxling med skribenter har det varit tydligt att vi har olika sätt att uttrycka oss. Skribenterna använde sig ofta av en form av ”internetspråk” som ligger nära talspråk, som innehåller förkortningar, smileys och avsiktliga elle­r oavsiktliga felstavningar. Trots att jag strävade efter en stilistisk anpassning och ansträngde mig för att uttrycka mig enkelt och ledigt, uppfattade jag själv mitt uttryckssätt som betydligt mer formellt än informanternas. Detta kan ha präglat vår relation på så sätt att det förstärkte en redan befintlig maktasymmetri med avseende på såväl ålder som min institutionaliserade position som forskare. Men man kan också tänka sig att det bidrog till att understryka mitt utanförskap på forumen och i internetvärlden och således förstärkte skribenternas upplevelse av att behärska det territorium där vi trots allt rörde oss. Den relativa anonymiteten kan leda till att stereotypa föreställningar aktiveras utifrån de få identitetsmarkörer som manifesteras (se t.ex. Mann och Stewart 2000:162ff; Kendall 1999:65ff ). En viktig fråga är om detta, i en forskningssituation, inte förstärker snarare än utmanar de institutionaliserade positionerna som forskare respektive beforskad – samt inte minst hur man som forskare undviker att låta detta få reduktionistiska implikationer för förståelsen av informanterna.

inledning · 23

M ö te n och m u n tliga be rättelse r

Förutom de skriftliga intervjuberättelser som jag samlat in, fick jag under 2008 möjlighet att göra mer traditionella intervjuer med fem personer. Samtliga var tjejer 15 i åldern 18 till 24 och bosatta på olika ställen i landet.16 Längden på intervjuerna varierade mellan två och fyra timmar och en av tjejerna träffade jag vid två tillfällen. Dessa informanter menade sig alla må ganska bra vid tiden för intervjun. Ingen av dem hade skadat sig under det senaste året, och även om vissa av dem fortfarande hade någon samtalskontakt inom skolhälsovården eller psykiatrin sågs behandlingen i de flesta fall som ett avslutat kapitel.

Man skulle kunna säga att alla fem tjejerna identifierade sig som friska, vilket också innebar att intervjuerna till stor del fick en retrospektiv karaktär. Detta hade konsekvenser för vilken typ av berättelser som blev möjliga. I samtliga fall skulle man kunna tala om framgångssagor, och de hade stora likheter med de utforskande berättelser (quest narratives) som Arthur Frank (1997:115ff ) urskiljt i sina studier av sjukdomsberättelser.17 Dessa kännetecknas av en kronologisk narrativ struktur där informanten själv intar en form av hjälteroll i kampen för tillfrisknande. Informanternas identifikationer vid intervjutillfället tillät också vissa retrospektiva bedömningar av interaktionen på internet, något som troligtvis hade sett annorlunda ut om intervjun hade skett innan informanterna började se sig som friska.

Inför den första intervjun kände jag en stor osäkerhet. Jag var nervös inför tanken på att ställa närgångna och personliga frågor till en person som jag bara haft mejlkontakt med, och jag var orolig för att det s­kulle uppstå situationer som kunde vara svåra att hantera för både mig själv och för informanten. Mina farhågor kom emellertid på skam. Den första intervjun avlöpte utan större svårigheter, och likadant gjorde de följande. Jag var närmast förvånad över lättheten med vilken informanterna delgav mig sina berättelser. Flera av dem var intresserade av att få veta hur jag såg på fenomenet självskada och de bollade ibland frågorna tillbaka till mig. Jag uppfattade inte detta som ett uttryck för osäkerhet inför hur man borde formulera sig eller som en jakt på rätta svar, utan istället tolkade jag sådana frågor som uttryck för ett uppriktigt engagemang kring ett gemensamt intresse. Här fick jag också möjlighet att pröva mina preliminära tolkningar i diskussioner med vissa informanter. Några 24 · inledning

av intervjuerna kom därför metodmässigt att påminna om den samtalsteknik som Bo Nilsson använde sig av vid intervjuer med brottsoffer, där syftet var ”att förskjuta fokus, från de utsatta till det sammanhang som är av betydelse för vilka som definieras som brottsoffer och hur denna definition går till” (2003:19). Nilsson beskriver detta som en strategi för etisk försvarbarhet och ett sätt att ge tillbaka en del av sin kunskap till informanterna (ibid.:18ff ). Från min sida var detta dock inte en avsiktlig eller planerad strategi, utan en konsekvens av det intresse som flera av informanterna visade för mina tolkningar och min kunskap. Inte desto mindre bidrog det till min upplevelse av att ha tillfört något till dem snarare än bara ha dragit nytta av deras berättelser.

Att intervjusamtalen blev lyckade kan ha att göra med en rad faktorer.

Det retrospektiva berättandet och den tidsmässiga distansen till det svåra underlättade kanske – att intervjua personer som befunnit sig mitt i en personlig kris eller psykisk sjukdom skulle förmodligen inte bara ha varit praktiskt mer besvärligt utan också etiskt problematiskt. Jag uppfattar det också som att informanterna, som en följd av genomgången psykologisk behandling, var väl tränade i att verbalisera sitt mående och att formulera sina erfarenheter i ord. De hade helt enkelt redskapen för att tala om sina problem, och ibland upplevde jag det som att de berättelser som delgavs mig också hade levererats på liknande sätt många gånger tidigare.

Dessutom upplevde jag att den relativa likheten mellan mig och informanterna spelade stor roll för att möjliggöra en intervjusituation präglad av ömsesidig respekt och förståelse. Att jag är kvinna torde ha haft en viss betydelse i detta sammanhang, liksom att jag befinner mig åldersmässigt ganska nära informanterna. Till viss del menar jag att detta kan ha överbryggat distansen mellan mig som forskare och informanterna som beforskade. Däremot valde jag medvetet att hålla mina egna erfarenheter utanför intervjusamtalen i den mån jag inte blev direkt tillfrågad. Som forskare kan man i olika utsträckning använda sig själv och sina egna erfarenheter i mötet med informanter (se Ehn 1996:129ff ). Mitt förhållningssätt motiverades dels av det faktum att en förtrolig relation ändå upprättades vid samtliga intervjusamtal och dels av risken för att mina erfarenheter skulle framstå som normativa.

Vid ett par tillfällen blev det ändå uppenbart att det fanns en delad kunskap och ett samförstånd mellan mig och vissa av informanterna. inledning · 25

Delvis ser jag detta som en följd av att vi befann oss i samma diskurs kring självskada; dessa informanter var de som särskilt intresserade sig för mitt perspektiv och också instämde i detta. Delvis menar jag också att den delade förståelsen mellan mig och vissa av informanterna hade att göra med våra identifikationer på ett mer generellt plan. Så kan samförståndet ses som en effekt av relativ likhet vad gäller faktorer som klädstil, språkbruk och delade kulturella referenser – en likartad klassmässig identifikation, om man så vill. Dessa beröringspunkter mellan mig och flera av informanterna är inte särskilt märkliga. Man kan tänka sig att min förfrågan, trots försöken att formulera den på ett lättillgängligt vis, särskilt appellerade till vissa personer: dels de som i någon mån lämnat självskadandet bakom sig och kände sig redo att dela med sig av sina berättelser, dels de som inte känner sig främmande för den akademiska världen. På vissa sätt skulle detta kunna betraktas som ett metodologiskt problem, men i analysen strävar jag efter att synliggöra och att särskilt problematisera de delar av intervjuerna där samförståndet kom att dominera (jfr Howarth 2005:338f ).

Mel l an när h e t o c h di stan s Den virtuella miljöns strikt textbaserade och relativt opersonliga karaktär gör möjligen att man som forskare kan inta en mer distanserad hållning än i traditionellt fältarbete. Internet-identitetens ofrånkomligt textuella prägel sägs i forskningssammanhang riskera leda till objektifiering av informanterna och det har diskuterats vilka implikationer detta kan få för forskarens ansvarstagande. Händelser, situationer eller berättelser som i den fysiska världen skulle få forskare eller privatpersoner att känna sig tvungna att agera kan på internet passera utan ingripande (se t.ex.

Bober 2004; Stern 2004; Walstrom 2004). Samma erfarenheter gjorde jag då jag fältarbetade på nätet. På forumen förekom exempelvis självmordshot eller berättelser om sexuella övergrepp som skribenterna sa sig inte ha avslöjat för någon annan. En vädjan om hjälp lämnades emellertid sällan obesvarad och på flera av forumen fanns publicerade kontaktuppgifter till exempelvis Bris och BUP.18 Då dessa resurser fanns såg jag det helt enkelt inte som min uppgift vare sig som medmänniska eller som forskare att lägga mig i samtalen. Liknande förhållningssätt har jag funnit hos Susannah R. Stern (2004:282ff ) och Magdalena Bober (2004).

26 · inledning

Distansen fungerade delvis som en tillgång i analysarbetet. Inte minst blev detta tydligt då jag efter drygt ett och ett halvt år fick möjlighet att göra de första intervjuerna utanför nätet. Dessa möten berörde mig och i arbetet med transkribering och analys av materialet upplevde jag ibland en nästan smärtsam identifikation med mina informanter. Deras berättelser gav upphov till reflektioner kring hur jag begripliggör min egen tonårstid, och under vissa särskilt intensiva faser av avhandlingsskrivandet har jag rentav känt en motvilja inför att närma mig intervjumaterialet eftersom det påverkade mig starkt känslomässigt. Risken för att ”go native” har diskuterats av framför allt socialantropologer som i sin forskning lever nära den kultur de studerar (se Delamont 1995:13ff ). Att ”go native” innebär att man som forskare identifierar sig med sina informanter så till den grad att man förlorar förmågan att återgå till en analytiskt distanserad hållning. I detta avseende har forumdiskussionerna från internet hjälpt mig att upprätta en form av analytisk distans.

På samma gång som närheten till intervjumaterialet periodvis varit svår att hantera har den också fungerat som en resurs för avhandlingsprojektet i sin helhet. De personliga relationer jag etablerat i mötet med informanterna och de känslomässiga reaktioner dessa möten gett upphov till hos mig själv har inte bara bidragit till att öka min förståelse för materialet i sin helhet, utan också till att påminna mig om den faktiska existensen av de fysiska personer som jag annars bara möter i textform.

Min mening är att just pendlingen mellan dessa båda forskarpositioner eller metodologiska strategier – inifrånperspektivet respektive den kritiska hållningen – är det som kan generera välgrundade tolkningar (jfr Ehn & Klein 1994). Distansen, eller den kritiska hållningen, underlättas av ett teoretiskt perspektiv som sätter frågor om makt i fokus. Maria Bäckman och Simon Ekström (2001) menar i en diskussion om förhållandet mellan feminism och svensk etnologi att det inom etnologin har funnits tendenser att betona ett aktörsperspektiv, med fokus på inkännande beskrivningar och upplevelser snarare än på de strukturella villkor som utgör begränsningar och möjligheter för människors identitetsoch meningsskapande. Bäckman och Ekström argumenterar för att vi inte bara bör försöka förstå aktörerna, utan också förstå varför de förstår sig själva på det sätt de gör (2001:172). Detta ligger i linje med denna avhandlings ambition. inledning · 27

A n vä n d n i n ge n a v citat

Avhandlingens kapitel 3 till 7 baseras huvudsakligen på det material som erhållits genom observationer på forum och genom intervjuer. Där återfinns många citat ur textmaterialet, liksom ordagrant återgivna utdrag ur intervjuerna. Syftet med den ibland rikliga inkluderingen av citat är flera: att belysa mina resonemang och analytiska poänger; att låta läsaren göra en bedömning av mina tolkningars rimlighet. Det är också ett sätt att synliggöra dem som genom sina bidrag gjort denna avhandling möjlig och att låta deras ord framträda i texten. Samtidigt måste man vara på det klara med att det är jag som forskare som har den slutgiltiga makten över textens utformning – det är jag som har valt ut vilka citat som ska få vara med och hur de ska kontextualiseras. Till viss del kan man därför säga att betydelserna av de empiriska utdragen förändras när de tas ur sitt ursprungliga sammanhang och placeras in i avhandlingens analys­ kapitel. Alla intervjuade informanter har emellertid haft möjlighet att läsa igenom och kommentera de delar av texten där deras citat förekommer.

I de citat som hämtats ur det textbaserade internetmaterialet (forumdiskussioner såväl som mejlintervjuer) har jag valt att redigera stavfel och mindre felaktigheter som inte har någon betydelse för innehållet.19 Vad gäller utdragen ur de muntliga intervjuerna baseras dessa på transkriptioner utifrån digitala inspelningar. Även sådana citat är något redigerade, dels för att underlätta läsningen och dels för att ge en mer rättvisande bild av informanterna. Ordagranna avskrifter av det talade språket är sällan smickrande och inte heller alltid begripliga. Jag har därför strukit en del omtagningar och upprepningar av småord – sådant som inte nämnvärt påverkar innehållet i det sagda. I citaten markeras kortare pauser med tre punkter. Kursivering indikerar passager som uttalats med särskild emfas.

Mediemat er ial o c h l i t t e rat ur För att kunna placera forumdiskussionerna och intervjuerna i ett sammanhang har jag valt att i ett separat kapitel analysera hur självskada förklaras och förstås i medier och litteratur. Att sätta en gräns för detta kontextualiserande materials omfattning – att så att säga avgränsa det empiriska fältet – är inte något som självklart låter sig göras. Det finns inga på förhand givna begränsningar, utan detta är en bedömningsfråga som 28 · inledning

ytterst handlar om att skapa ett ”arkiv” som så väl som möjligt belyser forskningsfrågan, men som också måste vara praktiskt hanterbart (Howarth 2005:336f ).

Jag har valt att i möjligaste mån utgå från de intertextuella referenser som förekommer i intervjuer och forumdiskussioner. Framför allt är det tre olika kontexter som hänvisas till i detta material: psykiatrins perspektiv på självskada, framställningar i populärlitteratur och mediebilden av självskada. Urvalet är alltså i första hand empiriskt motiverat, såtillvida att det utgår från dessa tre fält. För att skapa ett hanterbart material har jag emellertid varit tvungen att göra egna avvägningar kring vilka specifika texter som ska analyseras. Särskilt besvärligt har detta varit när det gäller förståelsen av självskada inom det psykiatriska fältet. I forumdiskussioner och intervjuer hänvisas generellt till psykiatrin som den givna expertisen på området, men att hitta ett hanterligt material som sammantaget kan representera psykiatrins syn på självskada är ingen lätt uppgift.

För att få en uppfattning om vilka perspektiv som är centrala i bemötandet av ungdomar med självskadeproblematik, skickade jag under hösten 2009 ut en förfrågan till drygt 40 BUP-mottagningar runt om i landet.

Förfrågan rörde hur de ser på självskada och vilka kunskapskällor de använder sig av. Nio av mottagningarna svarade och svaren varierade stort i omfattning, från några rader om aktuella behandlingsmetoder till mer utförliga riktlinjer för behandling och listor över rekommenderad litteratur. I kapitel 2 beskriver jag huvuddragen i de förståelser av självskada som BUP-mottagningarna redogör för, men framför allt undersöker jag närmare vissa av de i svaren omnämnda texterna. Här har jag valt att titta på Anna Kåvers och Åsa Nilsonnes (2005) svenska introduktion till behandlingsmodellen dialektisk beteendeterapi, DBT, vilken omnämns av sex av de svarande BUP-mottagningarna. Jag diskuterar också andra texter, med särskilt fokus på Socialstyrelsens två publikationer om självskada som återkommer i tre av svaren. Publikationerna följde på det regeringsuppdrag som i juni 2003 tilldelades Socialstyrelsen: att belysa problemet med flickor som skadar sig. Resultatet av kartläggningen, baserad på uppgifter om flickor mellan 13 och 18 som redan är kända inom någon vårdverksamhet, presenterades i skrivelsen Flickor som skadar sig själva (2004b). Förutom denna resulterade regeringsuppdraget även i en kunskapsöversikt, Vad vet vi om flickor som skär sig? (2004a). inledning · 29

En annan kontext som har betydelse för interaktionen på forumen och i intervjusamtalen, är det som jag här kallat litterära framställningar av självskada. Jag har valt att fokusera särskilt på två självbiografiska böcker och de med dessa sammanhängande författarskapen, Vingklippt ängel av Berny Pålsson (2004) och Zebraflickan av Sofia Åkerman (2004). Dessa böcker refereras flitigt i forumdiskussioner och intervjuer, och i synnerhet Vingklippt ängel tycks väcka en hel del debatt.

Vid sidan av referenser till den psykiatriska expertisen och dessa själv­ biografier, förekommer i forumdiskussionerna och i intervjuerna en hel del hänvisningar till vad som uppfattas vara en ökad uppmärksamhet kring självskada i medierna. För att få en uppfattning om hur fenomenet representeras i dessa sammanhang, har jag företagit sökningar i fulltext­ databaserna Presstext och Mediearkivet med hjälp av sökordet självskad* under perioden 1990-2008.20 Ytterligare sökningar har dessutom gjorts med söksträngarna ”skär* *ig”, och ”skar *ig”. En stor del av dessa träffar rörde inte självskada utan olycksfall, eller också var de av typen ”såsen skär sig”. Alla texter som inte omnämner skärandet som mer eller mindre avsiktligt och självtillfogat har då sållats bort. Jag har gått igenom samtliga träffar, men särskilt närläst materialet från de större dags- och kvälls­ tidningarna.

30 · inledning

Te or e t isk t r a m v er k o ch a na ly sme t oder Avhandlingens huvudsyfte är att undersöka meningsskapandet kring självskada i specifika sammanhang. Det som studeras är inte självskadan i sig, handlingen eller märket på kroppen, utan fokus riktas istället mot hur självskada får betydelse när det talas om i olika sammanhang, och hur personer som skär sig förhåller sig till dessa betydelser i konstruktionen av sina identiteter. Internetforumen är – liksom intervjuer, mediematerial, forskningspublikationer och självbiografier – exempel på arenor där sådana betydelser både skapas och omskapas. Utgångspunkten att betydelser och identiteter är något som hela tiden görs, ligger också i linje med ett etnologiskt intresse för att undersöka hur föreställningar skapas (jfr Nilsson 2009:16f ).

Min analys av dessa processer tar sin teoretiska utgångspunkt i ett poststrukturalistiskt diskursperspektiv, vilket också har präglat min förståelse och hantering av det empiriska materialet. Framför allt hämtar jag analytiska redskap från den postmarxistiska diskursteorin, så som den utformats av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe (1990, 2001; Laclau 1994, 2005, 2007)21 och vidareutvecklats av Jason Glynos och David Howarth (2007; se också Howarth 2005). Detta är en teoribildning som framför allt har tillämpats i studier på makronivå, och då särskilt i analyser av sociala förändringsprocesser och konstruktionen av politiska identiteter. Men de analytiska verktygen lämpar sig också för studier på mikronivå, och perspektivet är fruktbart även i sammanhang som traditionellt inte betraktas som politiska.

Till viss del har också andra kultur- och samhällsteoretiska resonemang tillämpats där jag har funnit att detta kan belysa materialet. Jag har då strävat efter att använda dem på ett sätt som är i linje med de två antaganden som utgör grunden i diskursteorin och som även är viktiga utgångspunkter i min analys: alltings diskursivitet och alltings kontingens.22 Det första antagandet innebär att tillvaron blir begriplig genom olika meningssystem eller diskurser. Det betyder inte att den fysiska världen inte existerar alldeles oberoende av hur vi tänker på den. Men det betyder att ingenting följer automatiskt av materiell existens utan alla objekt, identiteter och relationer blir tillgängliga för oss endast då de tillskrivs betydelse (Laclau & inledning · 31

Mouffe 1990:103f, 2001:107ff; Torfing 2005:18).23 Det är ett synsätt som jag också menar ligger i linje med etnologins utgångspunkter. Mer specifikt handlar mitt tillvägagångssätt om att studera de diskurser som bidrar till att göra skärandet begripligt. En diskurs kan kortfattat beskrivas som en uppsättning relationer mellan olika element: begrepp, praktiker och identiteter (Laclau & Mouffe 1990:100, 2001:105; Winther Jørgensen & Phillips 2000:33f ). I avhandlingen har begreppet hjälpt mig att sortera och ordna de olika meningskonfigurationer som ger skärandet betydelse, på sätt som jag beskriver närmare nedan. Diskurser är alltid förankrade i tankar, tal och praktiker. De existerar bara i den mån de upprätthålls och utövas av mänskliga aktörer, och det är på denna nivå min undersökning rör sig. I detta avseende betraktar jag diskurser som en form av resurser som människor använder sig av för att hantera tillvaron, och även om dessa kan vara relativt stabila och tröga att förändra är de inte determinerande eller givna på förhand. Olika diskurser överlappar och interagerar med varandra, och i kampen mellan olika perspektiv kan betydelser förskjutas.

Denna möjlighet till förändring anknyter till diskursteorins andra grundantagande: alltings kontingens. Att allting är kontingent betyder att alla identiteter och alla betydelser är möjliga men inte nödvändiga; att tillvaron ser ut på ett visst sätt, men att den också skulle ha kunnat se ut på ett annat sätt eftersom ingenting är fullkomligt fixerat (Glynos & Howarth 2007:11, 109f ). Olika synsätt befinner sig i konflikt med varandra, och vissa betydelser får ibland större genomslag eller blir mer beständiga än andra. Så kan ett skärsår på armen tolkas på en mängd olika sätt beroende på vilken diskurs det inordnas i. Det kan till exempel vara en utsmyckning, ett tecken på att man mår psykiskt dåligt, resultatet av en initiationsrit eller en olyckshändelse, eller en markör för grupptillhörighet.

I varje givet kulturellt och historiskt sammanhang kommer emellertid vissa tolkningar att vara mer giltiga än andra. En central utgångspunkt i avhandlingen är att undersöka hur olika definitioner på detta sätt ställs mot varandra i en kamp om tolkningsföreträde. Det betyder att mitt teoretiska perspektiv är nära förbundet med mina analysmetoder, och ett antal teoretiska begrepp har fungerat som viktiga redskap i arbetet med det empiriska materialet. Men innan jag beskriver dessa i detalj, ska jag redo­göra för min förståelse av identitet respektive kön, två centrala analytiska begrepp i avhandlingen.

32 · inledning

Ide n t i t e t o c h i de n t i f i kat ion Mitt perspektiv på identitet utgår från att identitetsskapande sker enligt samma principer som annan betydelsebildning. Precis som andra objekt – materiella eller begreppsliga – blir också vi människor begripliga med hjälp av diskurser om exempelvis mänsklighet, biologi och psykologi.24 Den diskursteoretiska förståelsen av identitet och identifikation är inspirerad av lacansk psykoanalys (se Glynos & Howarth 2007; Stavrakakis 2005). I likhet med den lacanska psykoanalysen förutsätter diskursteorin ett subjekt som aldrig är fullständigt konstituerat, utan i grunden präglat av brist. Denna brist är det som driver människor till ständiga identifikationshandlingar, eller försök att uppnå en fullkomlig identitet (Glynos & Howarth 2007:129ff; Laclau 1994:2f ).25 Mitt perspektiv innebär därmed att jag betraktar identitet som något som iscensätts genom upprepade handlingar, snarare än som givet på förhand. I detta avseende gör jag en åtskillnad mellan begreppen (subjekts)position och identifikation.26 Positioner betraktar jag som relativt stabila identiteter, till exempel kvinna, man eller tonåring, som möjliggörs inom vissa diskurser.27 Identifikationer, däremot, avser de handlingar varigenom individen identifierar sig med sådana positioner – och därigenom också inordnas i specifika diskurser (Glynos & Howarth 2007:130; Laclau 1990:210f; jfr Hall 1996). Detta innebär att jag ser människors identiteter som mångtydiga och föränderliga. En individ kan identifiera sig med en mängd olika positioner samtidigt, men det kan också vara så att vissa identifikationer är mer framträdande i vissa sammanhang än i andra. I avhandlingen fokuserar jag dels hur ”det skärande subjektet” görs begripligt som subjektsposition; dels hur skribenter och informanter förhåller sig till denna position. I det empiriska sammanhanget är identifikationerna som ”skärande subjekt” och ”dåligmående” särskilt centrala, men här förekommer också andra samtidiga identifikationer, såsom ”tjej”, ”ung” och ”patient”.

Normalitet och normer är viktiga begrepp i analysen, såtillvida att de visar hur ett skärande subjekt skapas på specifika sätt och hur vissa föreställningar också får en normerande funktion. Genom normer skapas kategoriseringar som skiljer det normala från det onormala (Martinsson & Reimers 2008:9). Normalitet kan i detta sammanhang avse en värdering eller hierarkisering av olika identiteter inom gruppen av självskadare, inledning · 33

men också i relation till världen utanför självskadekollektivet. Skärande i sig framställs ibland som en avvikelse i ett vidare socialt sammanhang.

Att då undersöka hur mina informanter och skribenterna på forumen förhåller sig till den tillskrivna positionen som avvikare blir ett viktigt inslag i avhandlingens analys av menings- och identitetsskapande.

I texten har jag valt att växla mellan å ena sidan termen subjekt och å andra sidan begrepp som informant, skribent och person. Denna begreppsanvändning är delvis stilistiskt motiverad, men motsvarar också en teoretisk respektive en empirisk nivå i analysen (jfr Lundgren 2000:22).

Termen subjekt betecknar då effekten av identifikationen med en viss position vid en viss tidpunkt och i ett visst sammanhang. De mer vardagsspråkliga begreppen informant, skribent och person används däremot i de textpassager som inte syftar till att belysa identitetsteoretiska resonemang, och de betecknar de individer som de facto intar och tillskrivs olika positioner.

Perspekt iv på kön Att skära sig själv är något som ofta förknippas med unga kvinnor. De flesta av mina informanter är, precis som skribenterna på forumen, tjejer. Kön28 förefaller alltså redan inledningsvis vara en viktig kategori i en analys av betydelsebildning och identifikationsprocesser kring skärande.

Diskursteorin rymmer i sig ingen specifik teoribildning kring just kön, men det övergripande ramverket kan mycket väl användas för att förstå hur kön eller genus konstrueras (se t.ex. Gunnarsson Payne 2006; även Mouffe 2005:74ff ). Inte minst ser jag den diskursteoretiska ontologin och mina analysmetoder som förenliga med det perspektiv på kön som Judith Butler introducerat (se t.ex. 1990, 1993).29 Det som Butlers teoretisering av kön tillför en diskursteoretisk analys är dock ett mer uttryckligt perspektiv på genusperformativitetens betydelse. Enligt Butler blir subjektet igenkännbart och begripligt som subjekt bara genom ett tydligt urskiljbart och korrekt iscensatt kön.

Kombinationen av dessa båda teoretiska modeller gör det möjligt för mig att se kön som en identitetskategori, eller en uppsättning positioner, som hela tiden skapas och omskapas. Både Butlers modell och det diskursteoretiska angreppssättet antyder att såväl språkliga som icke-språkliga handlingar är upprepningar och därmed omformuleringar av tidiga34 · inledning

re handlingar.30 Det är själva görandet, det performativa (eller, med diskursteorin, det artikulatoriska), som skapar människor i form av män respektive kvinnor (Butler 1990:135ff ). Att integrera Butlers resonemang hjälper mig att rikta fokus mot hur kön gestaltas i materialet. Maskulinitet och femininitet betraktar jag därmed som relativt stabila diskursiva konstruktioner – men inte desto mindre är de kontingenta och därmed möjliga att ifrågasätta och omskapa. Kön är dessutom sammanlänkat med andra identitetsvariabler, såsom klass, etnicitet, sexualitet och ålder – och i avhandlingens empiri också med mer kontextspecifika kate­ gorier som sjuklighet och trovärdighet. Därför har min strävan varit att undersöka de olika och ofta motstridiga konstruktioner av femininitet (och i viss mån maskulinitet) som framträder i materialet, och som i hög grad också är knutna till uppfattningar om ålder.

Mat e r i al f ör ståe l s e, an aly s m e t od o c h t e or i s om v e r k t yg De enskilda materialkategorierna – intervjuer, forumdiskussioner, medie­ representationer och litteratur – har producerats av aktörer i olika positioner, de har tillkommit under olika villkor och i olika syften. Men oavsett genre eller tillkomsthistoria, utgör samtliga materialtyper delar i skärandets diskursiva formering (jfr Laclau & Mouffe 2001:105ff ). I analysarbetet, liksom i avhandlingstexten, har jag dock valt att skilja medierepresentationer och litteratur från forumtexter och intervjuer. De senare behandlas särskilt utförligt då detta utgör avhandlingens huvudmaterial, men de teoretiska utgångspunkterna för analysarbetet har varit desamma oavsett materialkategori. Även om också forumdiskussionerna och intervjuerna skiljer sig åt i det att de producerats för olika publiker och under olika förutsättningar, har jag valt att behandla dem som en helhet. Utsagorna i detta material kommer huvudsakligen från individer som själva skär eller har skurit sig.

Inte desto mindre finns det förstås vissa skillnader såväl mellan de olika forumen, som mellan forumtexter och intervjuer, och mellan mejlintervjuer och traditionella intervjuer. Kontexten där utsagorna producerats varierar, och därmed vilka positioner som är möjliga att tala utifrån och vad som är möjligt att säga i de olika materialen. I texten försöker jag lyfta fram sådana skillnader mellan materialtyperna i den mån det är releinledning · 35

vant för analysen. Syftet har dock inte varit att göra en jämförande studie, utan jag betraktar det sammantagna materialet som ett utsnitt ur en – som det visat sig – relativt enhetlig diskursiv formering kring skärande och självskada.

Att försöka beskriva själva tolkningsprocessen, tillvägagångssättet vid en kvalitativ analys, är inte helt lätt. Men analysarbetet inkluderar val av perspektiv och benämningar som i sin tur får effekter för studiens resultat. Så långt det är möjligt är det därför önskvärt att synliggöra hur tolkningsarbetet skett. Min metod för att sammanfoga empirin med ett teoretiskt ramverk kan sammanfattas i fyra steg, och det är resultatet av detta arbete som presenteras i avhandlingens analyskapitel.31 I ett första steg valde jag att kategorisera och sortera forummaterialet.

Jag identifierade fyra tematiska kluster som diskussionerna organiserades kring: 1) kropp, känsla och skärandehandlingen; 2) hjälpsökande och pratets betydelse; 3) trovärdighet, autenticitet och kulturell tillhörighet; samt 4) patientskap och relation till psykiatrin. Dessa empiriskt genererade teman kom att fungera vägledande inför intervjuerna, och därmed också för den fortsatta analysen av materialet. De ligger till grund för avhandlingens disposition, och jag har analyserat dem var för sig eftersom jag betraktar dem som mer eller mindre avgränsade diskurser som tillsammans ingår i en mer övergripande formering kring skärande. Samtidigt är det viktigt att betona att dessa diskurser också tangerar och överlappar varandra.32 Steg två, då jag även inkluderade intervjuerna i materialet, innebar att jag kartlade vilka enskilda tecken och positioner som föreföll centrala inom respektive diskurs. Konkret innebar detta att jag närläste materialet och markerade återkommande ord och formuleringar – jag har klippt och klistrat på datorskärmen och jag har antecknat och använt färgpennor på pappersutskrifterna. På så vis kategoriserade jag utsagorna för att så småningom kunna gruppera dem kring vissa särskilt centrala tecken. Teoretiskt kan detta förstås som att jag identifierade de nodalpunkter som organiserar och håller samman respektive diskurs.

Efter att ha förtecknat nodalpunkterna återvände jag till materialet för att, i det tredje analyssteget, undersöka hur dessa nodalpunkter är förbundna med varandra, liksom med andra tecken och subjektspositioner. I detta steg har begreppet artikulation varit centralt. Detta syftar till att visa hur en rad 36 · inledning

olika element 33 länkas samman på ett sådant sätt att de enskilda delarnas betydelser förändras (Laclau & Mouffe 2001:93ff ). Inom diskursen om kropp, känsla och skärandehandling, förändras exempelvis innebörden av tecknet skärande beroende på om det artikuleras tillsammans med kontroll eller med kontrollförlust. Inom diskursen om prat och hjälpsökande, förändras innebörden av pratet beroende på om det artikuleras som prat med föräldrar, med kompisar eller med medskribenterna på forumen. Och inom diskursen om trovärdighet, avgörs synen på det skärande subjektet av om denna position artikuleras med sjukdom eller ej.

Att rikta fokus mot hur nodalpunkterna artikuleras innebär samtidigt att undersöka hur betydelser och identiteter uppstår, upprepas och – i vissa fall – utmanas. De diskurser som ger skärandet mening existerar inte av sig själva, utan skapas och omskapas hela tiden i människors praktiker och utsagor. Skribenter och informanter identifierar sig med vissa tecken eller positioner, samtidigt som de tar avstånd från andra. För att bättre kunna synliggöra hur detta går till, använde jag mig av en rad diskursteoretiska begrepp som analytiska verktyg. Detta var det fjärde steget i analysen, där jag strävade efter att synliggöra de tvetydigheter och motsättningar som i de flesta fall omgärdar nodalpunkterna, deras relationer till varandra och till andra tecken.

Ett centralt begrepp i detta avseende har varit tom signifikant. Tomma signifikanter är tecken som inte har någon betydelse i sig själva. De är tömda på innehåll, och just därför kan de fungera som inskriptionsytor för många olika identiteter, viljor och förväntningar (Laclau 2007:36ff ). Exempel som ofta brukar nämnas är demokrati, rättvisa eller ordning – tecken som i sig kan representera en mängd disparata föresatser och anspråk.

Här har jag, i mitt material, sökt efter tecken som fungerar som liknande identifikationspunkter; de tomma signifikanter som knyter en rad olika identiteter till sig genom föreställningen om något delat och gemensamt.

I detta sammanhang har det också varit viktigt att klarlägga hur olika betydelser och identiteter länkas samman i ekvivalenskedjor, de betydelsekedjor som skapar likhet mellan en rad enskilda element när de artikuleras tillsammans (Laclau & Mouffe 2001:127ff; Winther Jørgensen & Phillips 2001:50ff ). Analytiskt använder jag båda dessa begrepp, den tomma signifikanten och ekvivalenskedjan, som verktyg för att åskådliggöra hur enskilda subjekt ansluter sig till (och därmed skapar) gemeninledning · 37

skapen på forumen. Här förenas exempelvis en mängd olika identiteter genom att de alla artikuleras i en ekvivalenskedja som organiseras av den tomma signifikanten dåligmående.

Att definiera tomma signifikanter och ekvivalenskedjor i materialet gör det också möjligt att undersöka hur skärandepraktiken och identiteten som självskadare konstitueras antagonistiskt. Antagonismer är konflikter mellan motstridiga diskurser eller identiteter, som uppstår när närvaron av den ena blockerar eller förhindrar närvaron av den andra (se Laclau & Mouffe 2001:122ff; Glynos & Howarth 2007:141ff ). En central utgångspunkt i min analys har varit just att undersöka hur gränsdragningar och skapande av yttre hot är nödvändiga förutsättningar för identitetsskapande, både på forumen och i intervjuerna. Tanken att identiteter och betydelser skapas genom gränsdragning gentemot något radikalt annorlunda är dock inte unikt för den poststrukturalistiska diskursteorin. Antagandet att identitet skapas genom skillnadsskapande och upprättande av gränser är en utgångspunkt som är central i de flesta samhällsoch kulturteoretiska förståelser av identitetsbildning. Med hjälp av det diskursteoretiska begreppet antagonism har dessa processer kunnat tydliggöras i större detalj.

Antagonismer är emellertid inte statiska eller helt stabila. En antagonistisk relation kan rubbas om det finns tecken som, genom sin mångtydighet, är möjliga att artikulera med vilken som helst av de antagonistiska identiteterna (Laclau 2005:129ff ). I mitt material finns flera exempel på hur olika objekt eller praktiker får funktionen av sådana flytande signifikanter, tecken som samtidigt kan ha flera motstridiga betydelser. Exempelvis kan skärandepraktiken i vissa sammanhang ses som en flytande signifikant, och precis som kring andra flytande signifikanter utspelas kring skärandehandlingen en strid där skribenter och informanter strävar efter att fastställa just sin definition av skärande. När innebörden av en flytande signifikant tillfälligt fixeras inom en viss diskurs, kan man säga att den har hegemoniserats. Dess betydelse kommer då att uppfattas som naturlig och självklar – fram till dess att en ny antagonism uppstår.

I arbetet med att klarlägga hur varje enskild empirisk diskurs organiseras, har det varit tydligt att vissa tecken eller meningskonfigurationer återkommer i flera sammanhang. Det finns alltså betydelser och synsätt som överlappar mellan dessa fyra diskurser och som inte heller är unika 38 · inledning

för talet om skärande. En cartesiansk-dualistisk förståelse av kropp och själ är ett sådant exempel, liksom en viss förståelse av det senmoderna samhällets kännetecken. Sådana mer eller mindre etablerade förståelsemodeller ser jag också som relativt stabila diskurser, vilka fungerar som en form av resurser som kan artikuleras med aspekter av skärande. Genom att uppmärksamma denna interdiskursivitet är det möjligt att se hur skärandets betydelse alltid skapas i relation till ett större kulturellt och historiskt sammanhang.

inledning · 39

F or sk ningss a mm a nh a ng Avhandlingens frågeställningar och analytiska fokus tangerar flera olika forskningsfält. I detta avsnitt redogör jag för den forskning som närmast anknyter till min studie; den utgör det sammanhang i vilket denna avhandling ska förstås och har många gånger fungerat inspirerande i analysen. Inledningsvis beskriver jag den relativt knappa tidigare forskningen om självskadande handlingar utifrån kultur- och socialvetenskapliga perspektiv. Därefter relaterar jag avhandlingen till feministiska och poststrukturalistiska studier av ätstörningar, kropp och kön, för att avslutningsvis ge en överblick över forskningsfältet kring sjukdom och hälsa inom svensk etnologi.

Själv skada i k ult ur - o c h samhäl lsv e t e n s kapl ig a st udi e r Forskning kring självskada är ett expanderande fält, och hittills har forskningen främst bedrivits inom medicin, psykologi och andra närliggande områden. Det finns emellertid ett mindre antal kvalitativa studier av självskada som socialt eller kulturellt fenomen, där forskningsfrågor och teoretiska perspektiv tangerar denna avhandlings. Dessa kan i sin tur indelas i studier som undersöker menings- och identitetsskapande hos personer som skadar sig själva, respektive studier som analyserar hur självskada konstrueras som ett bekönat fenomen i offentliga diskurser.

I studier av den första typen är relationen mellan normalitet och avvikelse ett framträdande tema. Så utgår exempelvis de amerikanska sociologerna Patricia A. Adler och Peter Adler (2005, 2007, 2008) från teorier om social avvikelse i en omfattande kvalitativ undersökning baserad på intervjuer och internetdiskussioner på temat självskada.34 Här analyseras såväl hanteringen av stigmatiserade identiteter (2005, 2008) som etablerandet av sociala relationer och gemenskap (2008). Adler och Adler menar att självskadande blir vanligare och att detta sammanfaller med att handlingens betydelse förändras, från att ha betraktats som ett tecken på psykisk ohälsa till att bli mer av ett självvalt uttryckssätt, eller ett sociologiskt fenomen (2007). De visar också hur mötesplatser på internet ger möjlighet för enskilda självskadare att finna ett socialt sammanhang där de passar in och möter förståelse (2005, 2008). Även Sarah Hodgson (2004) in40 · inledning

tresserar sig för närliggande teman i en mindre studie, baserad på internetmedierade intervjuer. Hodgson fokuserar, i likhet med Adler och Adler, hur självskadare hanterar och undviker stigmatisering. Hon pekar också på hur självskadandets ökade synlighet kan bidra till en spridning av praktiken. Konstvetaren Hans T. Sternudd undersöker bilder av självskador i sitt pågående projekt Smärtans semiotik – självtillfogad smärta som kommunikation. Utifrån analyser av ett stort antal fotografier av skärsår och ärr från sajten www.psyke.org menar Sternudd att det går att urskilja en ”typisk” självskadebild med en femininiserad kropp. Dessa bilder kan erbjuda en stor identifikationspotential för personer som skadar sig själva (2008).

Sociologen Mark Cresswell (2005a, 2005b, 2007) har intresserat sig för självskada och självskadare ur ett poststrukturalistiskt diskursperspektiv, med inspiration från Laclau och Foucault. Hans studier rör framför allt hur (före detta) självskadande personer sedan 1980-talet har organiserat sig som en del av den brittiska ”Psychiatric Survivors”-rörelsen, i syfte att ifrågasätta psykiatrins förståelse av självskada. Cresswell analyserar detta som en kamp mellan olika sanningsanspråk, där före detta patienter vittnar om sina erfarenheter för att på så sätt utmana psykiatrins hegemoni (2005a, 2005b). Sådana vittnesmål betraktar Cresswell som en form av politiska praktiker, som bland annat syftar till att ifrågasätta en kategorisk uppdelning i normala och patologiska beteenden (2007). Det sammanhang som Cresswell studerar, skiljer sig betydligt från mitt. Men inte desto mindre återkommer liknande tendenser, om än mindre explicit, i de forumdiskussioner och intervjuer som utgör basen för min studie. Cresswells teoretiska ingång och förståelse av psykiatrin som engagerad i en hegemonisk kamp, överensstämmer också med mitt perspektiv. Till viss del påminner detta även om Inger Ekmans och Stig Söderbergs (2009) diskussion om skillnaderna mellan hur psykiatrin förstår självskada och hur handlingen beskrivs av de unga personer som skadar sig själva. Medan psykiatrin ser självskadandet som en form av svaghet eller tecken på sjukdom, beskriver många ungdomar sitt självskadande som ett kraftfullt medel för att handskas med svårigheter, menar de.

En delvis annorlunda ingång till självskada har den amerikanska kulturforskaren Kim Hewitt (1997),35 som utifrån ett fenomenologiskt perspektiv diskuterar kroppens betydelse för identitetsskapande i relation till såväl självskada som en rad andra kroppsmodifierande praktiker, till inledning · 41

exempel piercing och tatuering.36 Hewitts tes är att alla typer av självskadehandlingar – även de vi vanligen förstår som sjukliga – bör ses som medel för att gestalta identitet och som former för självmedicinering genom självinitiering. Det senare är ett särskilt viktigt tema, eftersom Hewitt tolkar självskada i termer av individualiserad initiationsrit. Hennes analys belyser vissa teman i min studie, men medan jag fokuserar på de processer av meningsskapande som gör skärandet betydelsefullt, är det i Hewitts studie däremot meningen i sig som står i fokus: vad självskada betyder, snarare än hur dessa betydelser skapas.

Till studier av den andra typen, där offentliga texter står i fokus, kan räknas idéhistorikern Maria Björks undersökning av medieberättelser om självskada. Björk analyserar dels symboliken i självskaderepresentationer (2005), dels mediernas konstruktion av unga kvinnor som offer (2005, 2007). Hennes slutsatser om konstruktionen av självskada som bekönat fenomen påminner om hur andra forskare analyserat medicinska och psykiatriska diskurser på detta område. Exempelvis kartlägger Barbara Jan­e Brickman (2002) hur en ”myt” om den typiska självskadande kvinnan produceras genom diskurser om femininitet och könsskillnad, liksom hur denna myt reproduceras och populariseras i medier och populärkultur. Sarah Naomi Shaw (2002) utgår från att självskada kan ses som en reaktion på unga kvinnors svårigheter i en patriarkal kultur. Hon visar hur diskursiva konstruktioner av självskadande kvinnor visserligen har förändrats över tid, men menar samtidigt att dessa konstruktioner osynliggör kvinnors egna erfarenheter och tolkningar av sina självskadande handlingar.

Gemensamt för dessa studier är att de kritiskt undersöker hur självskada konstitueras som psykiatriskt fenomen. De problematiserar det psykiatriska tolkningsföreträdet och pekar på nödvändigheten av andra perspektiv, inte minst när det gäller att förstå självskada som en bekönad praktik.

I detta avseende har den samhälls- och kulturvetenskapliga forskningen om självskada en hel del likheter med den kritiska forskning kring ätstörningar som också utgör en viktig del av kontexten för denna avhandling.

Feminist iska o c h p o st st ruk t ural i st i s ka perspekt iv på ät st ör n i ng ar Mitt tänkande kring självskada som bekönat fenomen har till viss del hämtat inspiration hos poststrukturalistiskt och feministiskt orienterade 42 · inledning

psykologiforskare, medicinska antropologer, litteraturvetare och medicinhistoriker som uppmärksammat och analyserat relationen mellan kön och psykisk sjukdom (för en översiktlig genomgång av fältet, se AhlbeckRehn 2006:28ff ). Dessa har uppmärksammat inte bara att kvinnor är statistiskt överrepresenterade vad gäller psykisk ohälsa, utan också att kvinnor och kvinnors kroppar tenderar att länkas samman med sjukdom och psykiska problem (se t.ex. Busfield 1996; Johannisson 1994; Malson & Nasser 2007; Showalter 1985; Ussher 1991).

Mer specifikt är det kritiska feministiska perspektiv på ätstörningar som utgör ett betydelsefullt forskningssammanhang för denna avhandling (se t.ex. Malson & Burns 2009). Som diskursivt fenomen har självskada många likheter med hur ätstörningar konstrueras. Båda ses övervägande som kroppsliga uttryck för psykisk ohälsa och i båda fallen är det unga kvinnor som anses vara mest drabbade. Ett antal forskare med detta perspektiv har varit särskilt betydelsefulla för mig och förtjänar ett särskilt omnämnande. Helen Malson (1998) analyserar intervjuer med personer med ätstörningar utifrån ett feministiskt och foucauldianskt ramverk (se även Malson 2009; Malson m.fl. 2004). Julie Hepworth (1999), likaså med utgångspunkt i Foucault, undersöker hur anorexia konstruerats som ett kunskapsobjekt inom en medicinsk och särskilt en psykiatrisk diskurs. Morag MacSween (1995) fokuserar i sin studie framför allt innebörden av de anorektiska symptomen – vad anorektikern gör och den betydelse detta har – i relation till kulturella föreställningar om kropp och kön. En liknande ingång har även Susan Bordo (2003).

Vid sidan av dessa har en rad andra studier om ätstörningar också haft betydelse som jämförelsematerial för min forskning. På svenska har den tvärvetenskapliga antologin Varför flickor? (Meurling 2003a) givit flera ingångar till att förstå ätstörningar ur ett genusperspektiv. Bland annat visar etnologen Birgitta Meurling (2003b) hur skildringar av anorexia skapas utifrån en kulturell berättarmall. Andra för mig relevanta studier på området rör dels ätstörningar och identitetsskapande, dels internetbaserad interaktion på temat ätstörningar (se t.ex. Day & Keys 2009; Ecker­mann 2009; Hardin 1999; Saukko 2008, 2009).

inledning · 43

Forskning om s j uk d om o c h hälsa i sv ens k e t nol o g i Inom svensk etnologi finns en relativt stark forskningstradition som sammanbinder frågor om sjukdom och hälsa med frågor om kropp och identitet. I den tidiga etnologin undersöktes folkliga föreställningar om sjukdom och hälsa (för en översikt av etnomedicinsk forskning se Winroth 2004:43ff ). Under 1990-talet fick kropps- och hälsorelaterad forskning en renässans inom etnologi såväl som inom andra humanistiska ämnen (Qvarsell & Torell 2001; Gottfries & Persson 1996). Inom svensk etnologi har sedan 1990-talets början en rad studier publicerats (för en översikt över etnologisk forskning kring vård och omsorg, hälsa och medicin, se Magnússon 2001). Bland dem kan skönjas ett par infallsvinklar som har haft betydelse för mitt perspektiv i avhandlingen.

En central ingång handlar om att undersöka föreställningar om normalitet och avvikelse och sjukdom som kulturell kategorisering. Här har fokus delvis riktats mot allmänhetens uppfattningar om hälsa och ohälsa, som i Lena Gerholms undersökning av folkliga föreställningar kring schizofreni (1992, 1993); och delvis mot representationer i pressen, som i Anna Ljungs studie av skildringar av hiv och hiv-smittade (2001). Men framför allt är det kanske det professionella kunskapssystemet – medicinen – som har undersökts, med avseende på hur avvikande kategorier skapas och hur detta hanteras i medicinsk praktik, vård och omsorg. Här kan nämnas studier av äldrevård (Magnússon 1996), demensvård (Öhlander 1999) och handikappomsorg (Olsson 1999) liksom sjukvårdsanställdas möten med så kallade ”komplexa” patienter (Fioretos 2009). Även om forskning kring sjukdom och hantering av avvikelser är ett framträdande område i svensk etnologisk forskning, finns få studier av psykiatrin som institution och kunskapssystem. Lars-Eric Jönssons (1998) respektive Mikael Eivergårds (2003) avhandlingar utgör undantag här. Båda dessa behandlar svensk sinnessjukvård under perioden 1850–1970 med fokus på hur psykiatrin har sett på och hanterat sina patienter.

Min studie anknyter till denna typ av etnologisk forskning i och med att jag intresserar mig för hur kunskapssystem och expertinstitutioner, så som psykiatrin och psykologin, men också medierna, bidrar till att forma en specifik förståelse av självskada och självskadande personer. Mitt huvudsakliga fokus riktas emellertid mot hur dessa personer själva skapar me44 · inledning

ning kring sitt skärande och sin psykiska ohälsa, och hur detta sker både med hjälp av och i opposition mot psykiatrin. I detta avseende finns tydliga kopplingar mellan min studie och en annan infallsvinkel i etnologisk forskning, där utgångspunkt tas i patienters egna berättelser om och upplevelser av sjukdom.37 Fokus riktas då mot hur människors identiteter och vardagliga praktiker påverkar och påverkas av kulturella uppfattningar om kropp, sjukdom och hälsa, liksom hur människor i detta avseende förhåller sig till samhällets institutioner. Patientskapets innebörd och människors förhållningssätt till såväl den egna kroppen och sjukdomen, som till medicinska teknologier och institutioner har undersökts med fokus på exempelvis hiv-smittade (Drakos 2005; Ljung 2001) och lepradrabbade (Drakos 1997), utbrändhet och långtidssjukskrivning (Frykman & Hansen 2009; Hammarlin 2008; Löfgren & Palm 2005), astma (Hansson 2007), ofrivillig barnslöhet (Lundin 1997) och alternativmedicin (Winroth 2004). S­igne Bremer (2007, 2009) arbetar med ett avhandlingsprojekt där hon undersöker transsexuella personers berättelser om möten med vården, vilket särskilt inkluderar utredning och diagnostisering inom psykiatrin.

AnnCristin Winroths respektive Georg Drakos ovan nämnda studier ansluter sig också till ett bredare forskningsområde kring narrativitet och sjukdom. De har beröringspunkter med min forskning såtillvida att de fokuserar på hur identiteter skapas och hur sjukdom görs meningsfull genom språket, även om våra teoretiska ingångar delvis skiljer sig åt. Teoretiskt skiljer sig mitt angreppssätt också från de etnologiska studier som anlägger ett tydligt fenomenologiskt perspektiv med föresatsen att undersöka sjukdom som levd erfarenhet. Två senare sådana är Kristofer Hanssons (2007) och Mia-Marie Hammarlins (2008) studier av astmapatienter respektive långtidssjukskrivna. Hansson undersöker hur ungdomar med astma förhåller sig till sin sjukdom och till det ansvar som de åläggs av hälso- och sjukvården. Trots våra ontologiskt skilda utgångspunkter och teoretiska ramverk finns det vissa likheter mellan Hanssons studie och min egen. Inte minst gäller detta ansatsen till ett kritiskt perspektiv.

Hammarlin (2008) studerar hur erfarenhet av utbrändhet och långtidssjukskrivning används och kan fungera frigörande, som en möjlighet att skapa verkligheten på nytt. I diskussionerna av utbrändhet som klass- och könsrelaterad problematik finns likheter med mitt angreppssätt och viljan att ställa frågor som rör hur kvinnors psykiska ohälsa ska förstås. inledning · 45

Disp osit ion Efter detta inledande kapitel följer avhandlingens empiriska del.

Den inleds med en kontextualisering av självskada i kapitel 2, där jag med utgångspunkt i medierepresentationer och litteratur försöker ringa in de diskurser som gör självskada till ett begripligt fenomen.

Kapitel 3–6 bygger sedan på materialet från forumdiskussioner och intervjuer. I kapitel 3 utgår jag från själva skärandehandlingen och hur denna begripliggörs. Här visar jag bland annat vilken förståelse av kropp och känslor som ger mening åt handlingen att skära sig och hur konstruktionen av en position som ”dåligmående” möjliggör gemenskap på forumen.

Därefter går jag i kapitel 4 över till att undersöka pratets betydelse för skribenterna och informanterna. Dessa framhåller ofta nödvändigheten av att prata om hur man mår, men samtidigt beskrivs detta som något mycket svårt. Jag diskuterar pratet om känslor och psykisk ohälsa i termer av bekännelser och jag undersöker hur bekännelser skapar olika former av relationer inom och utanför forumen.

Kapitel 5, sedan, tar fasta på gränsdragningar, kategoriseringar och normer i relation till självskada. Jag analyserar den pågående striden om att definiera skärandets och dåligmåendets betydelser och de olika möjliga identiteter som är en effekt av denna betydelsekamp. Framför allt handlar det om en distinktion mellan autentiska och icke-autentiska självskadare och vikten av att gestalta sjuklighet för att bli tagen på allvar som skärande subjekt.

I kapitel 6 fokuserar jag på patientskapets innebörd och framställningar av psykiatrin i materialet. Jag diskuterar här hur skribenterna förstår sig själva som (potentiella) patienter och vilken betydelse självskadandet tillskrivs i förhållande till psykiatrin och sjukvården. Jag analyserar psykiatrin som den skärande patientens konstitutiva utsida och visar vilken betydelse detta får för gemenskapandet på internetforumen.

Kapitel 7, slutligen, är ett sammanfattande kapitel där jag identifierar två sammanhängande logiker som präglar materialet i sin helhet. Jag visar hur dessa bidrar till att skapa det skärande subjektet på specifika sätt och jag resonerar kring detta mot bakgrund av föreställningar om och förväntningar på unga kvinnor.

46 · inledning