9789152637135

Äntligen har Maja och Johns mamma

gått till jobbet. Gammelmormor Anna har en plan – tillsammans ska de iväg på en hemlig resa, nu när de är själva. Hon har hittat ett brev från en kusins kusin som berättar om släkten långt tillbaka i tiden. Och var om inte i kyrkan hittar man spåren efter deras historia?

Det blir en spännande resa i både tid och kyrkorum – från riddartidens kyrkor till moderna i tegel. Med hjälp av taxiföraren Samah och hunden Djingis, upptäcker de allt från varför det heter vapenhus till vad kyrktorn egentligen användes till.

Ulf Nilsson och Anna Blåder har skapat en spännande och lekfull roadtrip för bokslukare!

Ett samarbete med Stockholms stift.

ISBN 978-91-526-3713-5

9

789152 637135

Den hemliga resan ULF NILSSON ANNA BLÅDER

John smög ut på balkongen och kikade ut.

– Nu går hon över gräset, viskade han. Nu stannar hon och tittar hitåt! Akta!

Maja stönade och stoppade mobilens lurar i öronen.

– Nu går hon ner till tunnelbanan, sa han sedan. Borta!

– Då börjar hela äventyret! sa gammelmormor glatt. Jag har en plan!

Den hemliga resan ULF NILSSON ANNA BLÅDER

Den hemliga resan ULF NILSSON ANNA BLÃ…DER

MĂĽnga av kyrkorna finns inte i verkligheten utan har drag av olika kyrkor i Stockholm.

Kapitel 1.

– Det blir roligt, John! sa mamma.

– Nej, sa John. Inte roligt.

– Men du har aldrig riktigt lärt känna gammelmormor Anna.

– Är hon snäll då?

– Ja, och hon kan berätta jättemycket om hur det var förr. ”Rävkullens Seniorboende” stod det på en skylt utanför det stora huset. Framför byggnaden fanns en liten gräsmatta med vita björkar och fullt av tulpaner i rabatterna. På en bänk satt två tanter. En lutade sig mot sin rullator.

Maja som var tolv år gick först. Hon fick just ett sms.

9

10

Mamma kom efter och försökte få John att skynda sig. Han drog benen efter sig. Eller så gick han så fort som en femåring går.

– Jag har aldrig varit med en jättegammal människa, sa John. Inte i flera timmar.

– Det blir kul, sa Maja. De säger ”vad stor du är” och pratar långsamt. Sen bjuder de på för svag saft och så hör de dåligt.

Mamma suckade.

– Barn, var nu lite positiva! Ni ska vara här i efter­ middag och lära känna gammelmormor. Jag hämtar er när jobbet är slut vid åtta. Förresten hör hon jättebra.

Fast ibland vill hon kanske inte höra …

De gick uppför trapporna och knackade på en dörr.

– Det finns förresten en hund här, sa mamma. Hallå, Anna, knackeliknack.

De öppnade dörren och gick in. En väldigt tunn gammel­­ mormor i en blommig klänning satt i en fåtölj i vardags­ rummet. Håret var kort och lockigt och alldeles vitt. Hon satt och läste ett brev och märkte först inte att de kom.

– Anna! sa mamma och gammelmormor tittade upp.

Hon reste sig långsamt och satte glasögonen på näs­ tippen.

– Men vad stora ni har blivit! sa hon. Vad roligt att jag ska få vara med er hela eftermiddagen.

Hon sträckte fram en tunn och torr hand mot barnen och hälsade.

11

– Var är hunden? frågade John.

– Åh, du menar Putte? sa hon. Det är min granne som har en liten tax. Fast de är bortresta till dottern hans.

John suckade.

Så kramade mamma om alla.

– Ni kan väl göra som vi pratade om på telefon, sa hon till gammelmormor. Passa på nu barn och fråga om hur det var förr i tiden! Och ni behöver ju inte gå ut.

– Kanske lite på gräsmattan, sa gammelmormor och vinkade.

Så fort mammas steg hördes i trappan, skyndade gammelmormor till fönstret och kikade ut.

– Måste se om hon går ner i tunnelbanan, sa hon och blinkade till dem. Så är vi ensamma sedan. Kom här, John! Du måste spionera, för jag ser inte så bra.

John smög ut på balkongen. Där fanns en ampel med hängande blad som han kunde gömma sig bakom och kika ut.

– Nu går hon över gräset, viskade John. Nu stannar hon och tittar hitåt! Akta!

Maja stönade och stoppade mobilens lurar i öronen.

– Nu går hon ner till tunnelbanan, sa han sedan.

Borta!

– Då börjar hela äventyret! sa gammelmormor glatt.

Jag har en plan! Vill ni ha lite saft innan vi ger oss av?

John såg på Maja.

– Nej, svarade han.

12

– Men hallå! sa Maja. Vi skulle ju vara kvar här!

Gammelmormor bara log och lade brevet i sin handväska. Så sköt hon John och Maja framför sig ut ur lägenheten och tog dem i varsin hand och skyndade mot tunnelbanan. Maja skakade på huvudet. John upp­ repade samma fråga hela tiden: – Gammelmormor, vad ska vi göra?

Men hon hörde nog inte. Eller ville inte höra.

Först när de satt på tåget, började hon berätta.

Hon tog fram brevet som hon tagit med sig.

– Här är hela släkten, sa hon. Otroligt intressant.

Er mamma ville ju att ni skulle lära känna er släkt.

Att jag skulle berätta.

Gammelmormor hade alltså letat upp ett brev från en kusins kusin. Ja, det var rätt längesen hon fått det och brevet hade legat i en byrålåda. Det var flera sidor om hela släkten. Där stod vad gammelmormors gammelmormor hetat. Och vad ännu fler gammelmödrar långt tillbaka i tiden hade för namn.

– Det är nog rätt ovanligt med bara mammor och döttrar i släkten i hundratals år. Mycket fascinerande, sa hon. Ja, det är ju er släkt också!

Hon reste sig upp i tunnelbanevagnen.

– Jag ska visa, sa hon. Här står jag. Här håller jag min dotter Birgitta i handen, er mormor alltså, ja, fast hon bor ju i England. Och hon håller er mamma i handen, och er mamma håller Maja i handen.

13

– Jag då? sa John.

– Ja, du också förstås, men du får inte stå upp när tåget rullar, sa hon. Ni förstår, släkten är en lång rad människor. Vi håller alla varandra i händerna. Och vi åker i full fart framåt genom tiden.

– Nästa Odenplan, lät det i högtalarna.

Just då rullade tåget in på stationen och började bromsa.

Gammelmormor vacklade till och började falla. Men både John och Maja högg tag i henne och fick ner henne i sätet medan bromsarna skrek.

– Gammelmormor, du får inte heller stå upp, sa John och skrattade.

– Nej, nej, men kalla mig inte gammelmormor, snälla du, för då känner jag mig urgammal. Säg Anna.

– Gammelmo… Anna, vad ska vi göra? sa John.

– Vi ska söka upp alla dem som står på andra sidan om mig, från förr i tiden. Alla som är döda, sa hon tyst.

Men berätta inget för er mamma! Hon ville nog att vi skulle vara hemma.

– Var då? Var är de döda? undrade Maja.

– Kyrkor, sa Anna. Vi ska till alla deras kyrkor. Det är där vi kan hitta spåren efter dem!

– Ne-ej, sa John. Inte alla kyrkor!

– Ta en, sa Maja. Det räcker.

– Ta den största! sa John.

Anna såg lite besviken ut. Hon lade ner brevet i hand­väskan och rättade till sin ljusblå kofta.

14

Tåget rullade vidare.

– Den största?

John nickade.

– Då går vi av på nästa station, Slussen. För där ska jag först visa er något!

15

Kapitel 2.

De gick ut ur tunnelbanan och kom ut på Slussen.

Där var ett buller och tut från bilar och bussar. Det var starkt solsken så Maja satte på sig solglasögonen.

Gammelmormor stannade plötsligt.

– Titta! sa hon. Vad ser ni?

– En stad, typ, sa Maja.

– Ser ni alla kyrktornen? De är högst av allt i stan.

Riddarholmskyrkan, Klara kyrka, Tyska kyrkan, Stor­ kyrkan … De är viktigast i stan!

Barnen följde raden av höga byggnader längs hela horisonten.

16

– Och Gröna lund, sa John. Ikaros! Fritt fall! Min kusin har åkt alla. Jag gillar Nyckelpigan! Wow! Bang!

Vi åker dit!

Nej, det skulle de inte. Istället gick de till Gamla stan och in i de trånga gränderna. Husen skuggade så det kändes plötsligt kallt. Det var tyst här inne.

Allt som hördes var en man som drog en resväska som knattrade över gatstenarna. De gick förbi två glass­ butiker och en polka­grisaffär.

Varför alltid förbi? tänkte John.

När de promenerade där blev klockan tolv. Först slog Tyska kyrkan sina slag. Och strax efter föll Storkyrkan in i klämtandet. Det dånade i gränderna.

Uppför en backe och snart stod de framför Storkyrkan, stor och gul med sitt höga klocktorn. En massa tyska turister trängdes utanför.

– Oj, är detta den största kyrkan?

– Förr var den nog störst, sa Anna och pustade.

17

Hon tog sig mödosamt uppför trappan mot porten.

Det gick lättare när hon satte handen på Johns huvud och stödde sig.

– En liten levande käpp, sa hon. Har jag alltid velat ha!

Maja fingrade på mobilen.

– Håller du också på med sådana manicker? Jag har aldrig velat befatta mig med sånt!

– Det är pappas mobil, fick den av honom igår. Den är hur häftig som helst!

18

19

Nu talade hon rakt in i mobilen: – Storkyrkan, Stockholm.

Hon visade skärmen för Anna. Kyrkan hade fått betyg på nätet. Fyra och fem stjärnor. Där fanns en massa bilder.

Anna bara skakade på huvudet. Så mycket märkligt det fanns nuförtiden!

De gick in i det första, mindre rummet.

– Det är vapenhuset, sa Anna. Här lämnade man sina vapen innan man gick in till gudstjänst.

– Vapenhus, sa Maja till sin mobil och fick upp en sida på internet. Här står att byn hade sitt vapen­förråd i vapenhuset. Fast det finns många förklaringar visst. Läs själv!

– Äsch, jag har inte läsglas­ ögonen med mig, sa Anna och viftade bort Maja. John, förstår du, här lämnade man sina vapen!

John nickade.

Sedan gick de in i stora kyrkorummet.

Det var mörkt här inne. Det var högt i tak och deras steg ekade.

Stora kolonner, guldänglar överallt, tavlor, statyer och pampiga ljuskronor.

John böjde huvudet mot taket så att han höll på att ramla baklänges.

– Vad har man en kyrka till? frågade John.

– Prästen predikar och så är det musik, svarade Maja medan hon tittade på en affisch om en konsert.

– Äsch, sa Anna. Inte bara sånt smått! Allt viktigt händer i en kyrka. Man döps här och gifter sig, och får man barn så döps de också här. Sist ordnas begravningen i kyrkan. Allt stort i familjen sker här!

De gick framåt i mittgången.

– Där står prästen och predikar, sa Anna och pekade på en liten snirklig holk.

Under fanns två stora bås med kungakronor över.

– I det båset sitter både kungen och drottningen när de är här. Men förr satt drottningen på ena sidan, spinnsidan, för kvinnor. Och kungen i kungastolen på andra sidan, svärdssidan.

– Svärd! sa John som till sist hörde ett ord han kände igen.

Längst fram var ett altare med en silvervägg. Bredvid fanns en staty av en riddare som slogs mot en drake.

Nedan­för stod en rädd flicka med ett lamm i koppel.

Maja tog en massa foton med mobilen.

– Vad stor riddaren är! sa John. Är det en riktig riddare?

– Uppstoppad, menar du? sa Maja och skrattade till.

21

22

– Nej, det är bara en gammal staty i trä, sa Anna.

– Varför står flickan där? undrade John. Är hon inte rädd för draken?

– Det var en ond drake som bodde i en sjö nära en stad. Varje år krävde draken att få ett lamm och ett barn att äta. Ett år skulle självaste prinsessan offras.

Där stod hon på stranden och väntade … Äh, jag kan berätta hela sagan om riddaren sedan, sa Anna.

– Det luktar äckligt här, sa John. Är det draken som luktar?

– Nej, sa Anna. Det är nog gammalt, gammalt damm …

Bredvid fanns en grav, en riddargrav som var ganska hög. Uthugget i stenen en riddare i rustning, med fru och barn bredvid.

– Jag ser ju inte. Bär mig, sa John och Maja lyfte upp honom.

John strök över riddarens stenansikte och petade med fingret i en spricka i stenen. Låg riddaren och hans fru och tre små barn verkligen därinne?

– Det är därför jag vill åka till fler kyrkor, sa Anna.

För att leta efter våra gamla döda.

– Riddare? sa John. Finns det riddare i släkten?

– Jag vet inte, sa Anna. Vi får väl läsa i brevet.

23

Äntligen har Maja och Johns mamma

gått till jobbet. Gammelmormor Anna har en plan – tillsammans ska de iväg på en hemlig resa, nu när de är själva. Hon har hittat ett brev från en kusins kusin som berättar om släkten långt tillbaka i tiden. Och var om inte i kyrkan hittar man spåren efter deras historia?

Det blir en spännande resa i både tid och kyrkorum – från riddartidens kyrkor till moderna i tegel. Med hjälp av taxiföraren Samah och hunden Djingis, upptäcker de allt från varför det heter vapenhus till vad kyrktorn egentligen användes till.

Ulf Nilsson och Anna Blåder har skapat en spännande och lekfull roadtrip för bokslukare!

Ett samarbete med Stockholms stift.

ISBN 978-91-526-3713-5

9

789152 637135

Den hemliga resan ULF NILSSON ANNA BLÅDER

John smög ut på balkongen och kikade ut.

– Nu går hon över gräset, viskade han. Nu stannar hon och tittar hitåt! Akta!

Maja stönade och stoppade mobilens lurar i öronen.

– Nu går hon ner till tunnelbanan, sa han sedan. Borta!

– Då börjar hela äventyret! sa gammelmormor glatt. Jag har en plan!

Den hemliga resan ULF NILSSON ANNA BLÅDER