PETER ULLG REN
Det stora nordiska kriget 1700–1721 EN BERÄTTELSE OM STORMAKTEN SVERIGES FALL
Av Peter Ullgren har på andra förlag utgivits Lantadel – Adliga godsägare i Östergötland och Skåne vid 1600-talets slut (avhandling) 2004 Herrgårdsspöken 2005 Uppsnappade brev, Karl XII:s soldater i Norge 1716 2006
Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2008 Peter Ullgren och Prisma, Stockholm 2008 Formgivning: Carl Åkesson Kartor: Stig Söderlind Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2008 ISBN 978-91-518-5107-5
Innehåll
Uppgifter om kalender, distanser och stavning 9 Så få emot så många 11 Det första krigsåret 20 Kriget kommer 20 Landstigningen på Själland 35 Fredrik IV darrar 39 Den största segern på ett sekel 46 Gamla och utlevade gubbar 62
Se hwad gud will gifwa för lyka till wärjan 75 Mot nya segrar 75 En fjärdingsväg norr om Riga 78 Stiltje och defensiv 86 En fyrtio gånger så stark fiende 87 Bara Gud och hans majestät 95 Den gloriösa aktionen vid Kliszów 100 Dö bort som flugor 108 Den som har lyckan och konungens nåd 115 Tre aftnar i rad har förvandlats till blod 122
Befäktade en härlig seger 130 Gloria och odödligt beröm 130 Kanans ljuva och välsmakande frukter 146 Stå konungen bi och styrke hans arm 153 Man fruktar att allt på en gång brister 159 Jag har ofta önskat jag var en bondgosse och inte av en förnäm familj 164 Säges hava gjort vidunder 167
Kastades bladet olyckeligen om 179 Den stora vintern 179 Anno 1709 194 Armodet och torftigheten på alla orter så tagit överhanden 199 Ett mordiskt och blodigt fäktande 205 Uti slaktordning mot de svenske 211 Fången under ryssen 216 Ett präktigt intåg 222
Fortsättningskriget 225 Vår armés totala nederlag 225 Ur askan in i elden 227 Hemmets härd 229 Paniken sprider sig 237 Med Guds och Jesu hjälp 246 Gränslösa band 250 Böndernas trotsiga hållning 252 Sveriges Gideon 255 Den grymma och starka pesten 259 Jag begynner fälla modet 263
Nederlagets bittra kalk 266 Övergiven av Sverige 266 Den stora ofredens tid 276 Återkomsten 280 Nödmynt och den gamla metoden 285 Det sista fälttåget 295 Ett redlöst skepp på ett brusande hav 306 Dödens lotteri 312 Fredssluten 321 Jag är Gud en död skyldig 329 Den andra sidan av kriget 336
Referenslista 342 Citat 342 Otryckta källor 356 Tryckta källor 357 Uppslagsverk, beståndsöversikter, personhistoria m.m. 358 Litteratur 359 Förkortningar 361 Personregister 362
Så få emot så många
Det var den 4 juli 1708* och Carl Magnus Posse kunde inte påminna sig något liknande. Denna dag hade svenskarna varit så fåå emot så många, som Posse skrev i sin dagbok. Som chef för det främsta rangregementet i Karl XII:s armé, Livgardet, hade han vid det här laget sett det mesta. Livet i fält var skört på alla håll och kanter, men Livgardet var fullständigt livsfarligt att tjänstgöra vid och kan bäst beskrivas som en levande köttmur som i spetsen av anfallen ofta fanns i kungens närhet för att skydda honom. Dagen när så få stod emot så många hade döden grinat Posse i ansiktet. Det var nära att han själv strukit med, precis som kapten Gyllenstierna som blev skjuten tvärs igenom, eller kaptenen Carl Ankarhielm som blev igenomskjuten med fem skott och därmed dödligt sårad. Posse hade klarat livhanken tack vare att han endast fick en muskötkula i högra armen samtidigt som han även fick ett skott i vänstra överkroppen, men där kulan intet gick men litet igenom skinnet. Allt det svåra som hände den där dagen anförtrodde Posse dagboken: kungens dödsföraktande ledarstil, fältmarskalken Rehnskiölds taktiska kyla, över tvåhundra döda svenska livdragoner samt många andra stupade och sårade. Mellan raderna anar man att Posse tackade sin lyckliga stjärna för att han skulle få uppleva en ny morgondag. Platsen för detta blodiga drama var utanför staden Holowczyn alldeles intill floden Vabitj. Svenskarna befann sig drygt 17 mil nordöst om * Den gamla stilen samt den 14 juli, nya stilen.
11
DET STORA NORDISKA KRIGET 1720–1721
Minsk i Vitryssland och Karl XII hade ställt in siktet på Moskva. Målet var att besegra tsar Peter och tvinga honom till fred. Vid Holowczyn visade kungen upp samma djärva beslutsamhet som under snart åtta års krigande hade gjort honom fruktad och berömd som krigsherre. Trots att Karl XII vid Holowczyn endast hade 12 500 man gick han till frontalangrepp över floden, för att möta 39 000 ryssar. Fjärran från kriget och slaget vid Holowczyn satt Ingeborg Fleming samtidigt på godset Gransbo i närheten av Tranås. Sommaren var varm och i sin anteckningsbok med ett omslag prytt av rankor och blad skrev hon att hela sjön Sommen var överdragen med döda spyflugor. Det var som om djävulen hållit sin hand över sjön. På ett helt dygn kunde Ingeborg inte se vattenytan. Hon tolkade händelsen som ett olyckstecken som förebådade den grymma pestens grasserande. Som ett nådebevis kom dock inte pesten denna sommar och de svenska arméerna befann sig fortfarande i ett lyckosamt tillstånd. Undrens tid var sannerligen inte förbi. Sensommaren året därpå kom emellertid olycksaliga nyheter om att den svenska fältarmén besegrats och gått i fångenskap. År 1709 började också pesten göra sig påmind samtidigt som fattiga människor drev runt med tiggarstaven. Det var missväxt och dyrtid i riket. I Uppland livnärde sig många på torkad bark, som maldes till mjöl. I Södermanland och Östergötland omtalades hur många hoptals dött av hunger. Ingeborg var inte oberörd av allt elände och den fattigdom hon med egna ögon bevittnade. I november rördes hon in till hjärteroten av ett enskilt öde. I en tiggarskara såg hon en hålögd pojke vid namn Lasse, som inte kunde gå själv och var så liten och svag att han fick bäras runt och tigga. Ingeborg kunde inte blunda för denna bedrövelse. Kort och sakligt noterade hon i sin anteckningsbok: Hur togo wij lasse lilla till oss. Kriget medförde även ett ofattbart lidande bland bönderna. Uleåborgsbonden Nils Person hade i samband med att ryssarna i ett senare skede av kriget trängde in i Finland blivit torterad och två gånger upphängd i armarna. Framför hans ögon hade också hustrun klätts av naken, våldtagits och slagits ihjäl. 12
SÅ FÅ EMOT SÅ MÅNGA
Carl Magnus Posse, Ingeborg Fleming och Nils Person upplevde olika sidor av stora nordiska kriget 1700–21, som denna bok handlar om. Som soldat genomlevde Posse kriget i härläger och på slagfält, medan Ingeborg och Nils stretade på i vardagen tillhörande den strävsamma hemmafronten. I denna bok vävs en mångtydig berättelse om upplevelserna av stormaktstidens sista krig samman. Två perspektiv dominerar boken. Å ena sidan har jag velat ge en överblick som i berättande form belyser hela kriget. Å andra sidan, och som främst framgår i bokens andra halva, fästs uppmärksamheten på krigets samhälleliga effekter. En fråga som länge fascinerat mig är hur det svenska samhället klarade av det enorma krigstryck och resursuttag som stora nordiska kriget förde med sig. I boken levereras många svar, där människorna som genomlevde denna svåra tid i stor utsträckning själva får komma till tals genom att deras tankar, funderingar och desperation får komma till uttryck. Det är också mångfalden av röster som är den bärande tanken i den här boken, som i första hand skildrar kriget ur svensk synvinkel. Samtidigt är det inte den politiska historien eller de militära rörelserna på slagfälten som entydigt står i fokus. Snarare har jag försökt åstadkomma en bok som är aktörs- och mikrohistoriskt inriktad. Medvetet har jag svävat ut i många sidospår som av olika anledningar befunnits intressanta och värda att belysa. Förståelsen av en epok eller ett skeende kommer sig inte alltid av de stora linjernas historia. Ofta finner man de intressantaste berättelserna under ytan på det större händelseförloppet. Långtifrån alla människor som flimrar förbi överlevde kriget. Många stupade på slagfälten omgivna av hav av blod och fick sin slutgiltiga vila i anonyma massgravar. Andra blev svårt sårade och krymplingar för livet, eller hamnade i fångenskap varifrån endast ett fåtal återvände efter krigsslutet. Hemma på knekttorpen var livet minst lika hårt. Vardagen var ingen fröjdesal. Krigets förbrännande verklighet bestod ju av så mycket mer än slag och fältläger. Den långa ofredstiden slukade inte bara hundratusentals svenska och finska soldatliv, utan an13
DET STORA NORDISKA KRIGET 1720–1721
satte även befolkningen i Sverige-Finland och rikets provinser hårt. Att den långa ofredstiden mellan 1700 och 1721 i historieböckerna kallas för stora nordiska kriget kommer sig av allt att döma av de krig Sverige utkämpade mellan åren 1655 och 1661 och som i äldre brittiska och tyska fackverk ofta kallas för nordiska kriget. I modifierad form har benämningen så småningom även kommit att tillämpas på perioden 1700–21. Men de som upplevde kriget hade många namn på det, såsom det långvariga kriget, som det benämndes vid adelns sammankomst på Riddarhuset i januari 1719, eller stora ofreden, som det talades om efter att ryssarna börjat besätta Finland 1714. Att det långa kriget av eftervärlden kommit att kallas för det stora nordiska kriget är i mitt tycke missvisande. Kriget medförde visserligen en enorm kraftmätning mellan Sverige och Danmark, men samtidigt rasade kriget på så många fronter att i stort sett alla makter vid Östersjön berördes av det. Under Karl XII:s regeringstid (1697–1718) befann sig riket i krig under arton av hans tjugoen regeringsår. Stora nordiska kriget skulle med rätta därför kunna kallas för Karl XII:s krig. Regenten uppvisade nämligen under den räcka av år, innan han stupade en mörk novembernatt 1718, en stor kompromisslöshet och var övertygad om att problemen som Sverige ställts inför på våren år 1700 endast kunde lösas på militär väg. Kungen hade fältkansliet ”på fickan” och styrde riket från fältläger i Estland, Polen eller ett dyigt Ukraina. Hemma i rikets maktcentrum, Stockholm, fanns en Defensionskommission bestående av medlemmar ur det kungliga rådet, vilka hade till uppgift att styra riket så länge kungen var i fält. Kommissionen upplöstes först 1715 i samband med att en hårt pressad Karl XII återvänt till moderlandet, då krigets katastrofala omfattning börjat gå upp för regenten. Det var 1600-talets många krig som förvandlat Sverige-Finland till en stormakt vid Östersjön. Vid 1600-talets slut var Danmark, Ryssland och Sachsen-Polen angelägna om att roffa tillbaka territorier som förlorats i ett tidigare skede. Därför hade dessa 14
Det svenska v채ldet 책r 1700.
DET STORA NORDISKA KRIGET 1720–1721
makter under hösten 1699 slutit sig samman i ett hemligt anfallsförbund mot Sverige. Det var främst fyra faktorer som talade för att det nu var läge att anfalla Sverige och försätta landet i ett trefrontskrig. För det första visste man, genom ett nät av spioner och diplomater, att Sveriges försörjningsläge var bekymmersamt på grund av den missväxt som under flera år hemsökt landet. För det andra var delar av den svenska adeln, speciellt högadeln, djupt missnöjda med reduktionspolitiken (kronans indragning av adelsgods). För det tredje visste man att missnöjet med reduktionen var särskilt stor i de baltiska provinserna. I denna fråga hade den livländske adelsmannen Johan Reinhold Patkul eldat på opinionen och hatiskt sufflerat både August II av Sachsen-Polen och tsar Peter i samband med att de båda potentaterna sammanstrålat på slottet Rava i augusti 1699. Slutligen hade Sverige en oprövad tonårskung som enväldig monark. I diskussioner mellan juli och november 1699 enades tsar Peter, August II och Fredrik IV av Danmark om att anfalla Sverige under våren det kommande året. Officiellt höll de tre förbundna makterna masken men under ytan rustades det för krig. Stod då Sverige ensamt vid utbrottet av stora nordiska kriget och vilka allianser hade man? Under den senare delen av 1600-talet hade Sverige dragits in i den västeuropeiska storkonflikt som utspann sig mellan Nederländerna, England och Ludvig XIV:s Frankrike, som ville lägga under sig Nederländerna. Tillsammans med Nederländerna och England hade Sverige 1668 gått med i en trippelallians mot Frankrike. Sverige bröt därmed bandet till Frankrike, som man i utrikespolitiken, alltsedan trettioåriga kriget, haft nära förbindelser med. Året därpå anslöt sig Sverige till den antifranska garantitraktaten i Haag, där England och Nederländerna stod som garanter för den spanska kronans rätt till Spanska Nederländerna. 1670 sprack trippelalliansen och 1672 valde Sverige en ny kurs i den europeiska politiken. Man slöt på nytt förbund med Frankrike och i händelse av krig skulle Sverige hålla en här på 16 000 man i Tyskland. Ett anfall mot Frankrike kom från tyskt håll 1674 och under led16
SÅ FÅ EMOT SÅ MÅNGA
ning av Carl Gustav Wrangel ryckte en svensk armé in i Brandenburg. Till mångas förvåning led Sverige nederlag mot Brandenburg vid Fehrbellin den 18 juli 1675. Svenskarnas intrång på tyskt område ledde till att Nederländerna förklarade Sverige krig samtidigt som Sverige förlorade hertigdömet Holstein-Gottorp som nordtysk allianspartner. I allians med Frankrike låg Sverige nu i krig med Nederländerna, Spanien, Danmark, Brandenburg och Österrike. I december 1675 fick Danmark det svenska lydriket Wismar att kapitulera och satte därefter igång med invasionen av Skåne. Fred med dessa makter slöts i olika omgångar under 1678–79 och det var endast tack vare alliansen med Frankrike som Sverige fick behålla större delen av sina landområden på den andra sidan Östersjön. Samtidigt hade kampen mot danskarna i Skåne varit stenhård och Sverige hade med nöd och näppe lyckats hålla fast vid denna landsända. Det svenska stormaktsväldet gungade med andra ord rejält under 1670-talet. Efter krigs- och fredssluten såg Karl XI med realistiska ögon på det svenska stormaktsväldet. Det gällde att slå vakt om det territorium man förfogade över och försöka undvika att dras in i nya krig. I samband med 1680- och 1690-talens nationella stärkande av kungamakten odlade Karl XI en alliansfri svensk utrikespolitik, för att undvika att dras in i nya krigskonflikter i den europeiska storpolitiken. Under denna tid blev också Sverige ett envälde, där det på 1693 års riksdag klargjordes att kungen var en envålds, allom bjudande och rådande suverän konung, den ingen på jorden är för dess aktioner responsabel utan har makt och våld efter sitt behag och som en kristlig konung att styra sitt rike. Karl XI:s strävan att hålla Sverige utanför allianspolitiken lyckades dock inte till fullo. Redan 1689 hade ett fördrag i Altona ingåtts med sjömakterna (England och Holland), där dessa stater förband sig att hjälpa Sverige om Danmark angrep hertigdömet Holstein-Gottorp, som Sverige åter stod i förbund med. Förklaringen till Sveriges förbund med hertigdömet var att det fanns dynastiska förbindelser mellan hertigdömet och det svenska kungahuset. Tidigare hade Karl X Gustav gift sig med den 17
DET STORA NORDISKA KRIGET 1720–1721
gottorpska prinsessan Hedvig Eleonora och 1698 förnyades banden till Holstein-Gottorp i samband med att Karl XII:s syster, prinsessan Hedvig Sofia, förmäldes med hertig Fredrik av Holstein-Gottorp. Med säte i Nordtyskland hade även Holstein-Gottorp en naturlig gräns mot Danmarks ”rygg” och kärnlandet Jyllland. En pågående tvistefråga i europeisk politik alltsedan 1600-talets mitt var frågan om vem som skulle ärva den spanska kronan efter Karl II, som var barnlös och bräcklig och till råga på allt det spansk-habsburgska husets siste manlige medlem. Eftersom alla europeiska furstehus mer eller mindre hade habsburgska släktband gjorde flera stater anspråk på den spanska tronen. När Karl II av Spanien slutligen avled 1701 utbröt spanska tronföljdskriget, som rasade parallellt med stora nordiska kriget och var den andra europeiska storkonflikten under denna tid. På den ena sidan fanns Spanien, Frankrike, kurfurstendömena Köln och Bayern samt hertigdömena Savojen och Mantua (fram till 1703). Mot dessa makter stod Österrike, Holland, England (från 1707 Storbritannien), Preussen, Hannover och det tyska riket samt i en förlängning även Portugal och Savojen (vilka dock båda bytte sida under kriget). I stort sett alla allianser som Sverige ingick vid 1600-talets slut syftade till att hålla riket utanför den spanska tronföljdsfrågan. Jämsides hade Danmark på diplomatisk väg försökt spränga Altonafördraget med målet att isolera Sverige och Holstein-Gottorp från England och den holländska republiken. Detta misslyckades dock, Altonafördraget förnyades och i januari 1700 hade Sverige undertecknat nya ömsesidiga garantier med England och den holländska republiken samtidigt som hertigdömet Lüneburg vid denna tid också stod som en av garanterna för Holstein-Gottorps oavhängighet. Sverige var i detta läge endast förbundet att ge England och Holland militär hjälp i händelse av att Ludvig XIV skulle invadera Spanska Nederländerna. Å andra sidan hade sjömakterna England och Holland förbundit sig att inskrida till sjöss om hertigdömet Holstein-Gottorp skulle anfallas 18
samtidigt som Lüneburgska trupper då också skulle inskrida till Holstein-Gottorps försvar. Sammanfattar man läget vid krigsutbrottet på våren 1700 var Sverige endast förbundet med Holstein-Gottorp, men kunde räkna med flottstöd från England och Holland ifall det lilla hertigdömet skulle angripas samt att Lüneburg i detta läge skulle sätta in trupper för att bevara Holstein-Gottorps suveränitet. Under 1600-talet hade Sverige haft 66 år av krig, men fred mellan 1679 och 1700, vilket var den längsta sammanhängande fredsperioden på ett århundrade. Dessa 21 år av fred vid seklets slut följdes nu av 21 långa ofredsår innan freden infann sig på nytt, men med väsentligt förändrade maktförhållanden vid Östersjön.
19