HAGSTRÖM LUNDWALL
Med detaljrika illustrationer och intressanta texter berättar boken om djurens livsmiljö, vanor, fortplantning, favoritföda och andra fakta liksom om myter och spännande kuriosa som är förknippade med djuren. För alla arter finns uppgifter om bl.a. längd, vikt och antal ungar samt utbredningskartor. I bokens inledande avsnitt får du bl.a. veta vad som menas med däggdjur, hur sinnesorganen fungerar och hur släktskapen ser ut. Du får även ta del av den nordiska däggdjursfaunans historia från istiden till våra dagar. torkel & elisabeth hagström har i mer än 30 år varit knutna till Göteborgs Naturhistoriska Museum. Torkel är även verksam som djurparkszoolog. Båda har stor vana vid att skriva populärvetenskapliga texter.
Däggdjuren i Norden
Denna vackra bok presenterar alla vilda däggdjur som regelbundet förekommer i Norden, men också flera av dem som lever i angränsande områden och kan ses som tillfälliga gäster hos oss. Sammanlagt beskrivs 116 arter – allt från ståtliga hjortdjur till oansenliga gnagare. Även de vattenlevande däggdjuren, sälar och valar, finns med.
torkel & elisabeth hagström bo lundwall
Däggdjuren i Norden
bo lundwall har under många år ägnat sig åt djur- och naturmåleri. Han har medverkat i ett stort antal utställningar, bl.a. Birds in Art i USA. Hans målningar kan ses i flera svenska och amerikanska böcker samt på frimärken.
www.icabokforlag.se
2908-omslag_Nordens_daggdjur.indd 1
2010-07-14 12.53
Innehåll Förord .......................................... 5 Vad är ett däggdjur? .................... 6 Hur länge har det funnits däggdjur? ..................................... 7 Däggdjurens sinnesorgan .......... 11 Däggdjurens indelning .............. 13 Hotade svenska däggdjur .......... 14
Björnar Brunbjörn ................................ 70 Isbjörn ..................................... 74 Mårddjur Hermelin ................................. 76 Vessla ....................................... 78 Iller .......................................... 79 Flodiller ................................... 80 Mink ........................................ 80 Skogsmård ............................... 82 Stenmård ................................. 83 Utter ........................................ 84 Grävling . ................................. 86 Järv . ......................................... 88 Kattdjur Lodjur . .................................... 90 Vildkatt .................................... 96
hardjur ................................... 97 www.icabokforlag.se © 2010 Torkel och Elisabeth Hagström, Bo Lundwall och Ica Bokförlag, Forma Books AB Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och s pridning etc. Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group, som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001. Text: Torkel och Elisabeth Hagström Illustrationer: Bo Lundwall Grafisk form: Alexandra Frank Redaktör: Roger Carlson Repro: Done, Västerås Tryck: Grafiche Flaminia, Italien 2010 ISBN 978-91-534-2908-1
klövdjur ................................ 15 Hjortdjur Kronhjort ............................... 16 Sikahjort ................................. 20 Vitsvanshjort . ......................... 22 Dovhjort ................................. 24 Rådjur ..................................... 28 Vildren .................................... 34 Älg .......................................... 38 Slidhornsdjur Myskoxe . ................................ 42 Mufflon . ................................. 46 Svindjur Vildsvin ................................... 48 rovdjur . ................................. 53 Hunddjur Varg ........................................ 54 Fjällräv .................................... 58 Räv .......................................... 60 Mårdhund . ............................. 66 Halvbjörnar Tvättbjörn .............................. 68
Skogshare ................................ 98 Fälthare . ................................ 100 Vildkanin ............................... 101
gnagare ................................. 103 Bävrar Bäver ...................................... 104 Ekorrar Ekorre . .................................. 107 Flygekorre ............................. 109 Hamstrar Hamster ................................. 110 Lämlar och sorkar Skogslämmel ......................... 111 Fjällämmel ............................. 112 Skogssork . ............................. 113
Rödsork ................................114 Gråsiding ..............................115 Vattensork ............................116 Bisam ....................................117 Mellansork . ..........................118 Åkersork ...............................119 Fältsork . ...............................120 Rysk fältsork .........................120
Vattenfladdermus ................. 136 Dammfladdermus . ............... 136 Dvärgfladdermus .................. 137 Pipistrell ............................... 137 Trollfladdermus .................... 138 Leislers fladdermus .............. 138 Stor fladdermus .................... 138 Nordisk fladdermus . ............ 139 Sydfladdermus ...................... 140 Gråskimlig fladdermus ......... 140 Barbastell .............................. 140 Långörad fladdermus ........... 140 Grå långörad fladdermus ..... 142
insektsätare ...................... 143
Egentliga möss Dvärgmus .............................121 Brandmus .............................122 Större skogsmus ...................122 Mindre skogsmus .................123 Svartråtta ..............................124 Brunråtta ..............................125 Husmus . ...............................126 Mörk husmus . ......................127 Sovmöss Sjusovare . .............................128 Trädgårdssovare ...................129 Trädsovare ............................129 Hasselmus . ...........................130 Hoppmöss Buskmus ...............................131
fladdermöss . .....................132 Mustaschfladdermus . ...........134 Brandts fladdermus ..............134 Fransfladdermus ...................134 Bechsteins fladdermus . ........135 Större musöra .......................135
Vanlig näbbmus .................... 144 Taiganäbbmus ...................... 144 Lappnäbbmus ....................... 145 Dvärgnäbbmus ..................... 145 Mindre dvärgnäbbmus ......... 146 Husnäbbmus . ....................... 146 Vattennäbbmus . ................... 147 Mullvad . ............................... 148 Igelkott ................................. 150
sälar ...................................... 153 Knubbsäl . ............................. 154 Vikare ................................... 156 Grönlandssäl . ....................... 158 Klappmyts ............................ 158 Storsäl ................................... 160 Gråsäl ................................... 161 Valross .................................. 163
valar .......................................165 Tandvalar Tumlare .................................166 Späckhuggare ........................168 Halvspäckhuggare .................169 Grindval . ...............................170 Vitnosdelfin ...........................171 Vitsiding ................................172 Öresvin ..................................172 Strimmig delfin .....................173 Rissos delfin . .........................174 Springare ...............................174 Nordatlantisk näbbval ...........175 Sowerbys näbbval ..................176 Vitval .....................................176 Narval ....................................177 Kaskelot .................................178 Bardvalar Grönlandsval .........................180 Knölval ..................................181 Blåval .....................................184 Sillval .....................................185 Sejval . ....................................186 Brydes val ..............................186 Vikval .....................................186 Litteraturtips ............................180 Register med ordförklaringar . .190
förord Detta är en bok som vänder sig till den allmänt naturintresserade, inte till forskare eller andra specialister. Den handlar om våra vilda däggdjur, men också om människans relation till dem. Dessa djur finns med i vår vardag i större utsträckning än man kanske först tänker sig. Vi har möss som går in i källaren, igelkottar i trädgården, fladdermöss på vinden … Och i parker och grönområden möter vi rådjur, harar, ekorrar m.fl. vilda vänner.
Artpresentationerna Vi har valt att ge störst utrymme – både text- och bildmässigt – åt de stora, kända och populära däggdjurs arterna. Fladdermöss och en del andra smådäggdjur, som kanske inte ens kan artbestämmas säkert i fält, har fått en mer begränsad plats. Kännedomen om våra vilda däggdjur skiljer sig betydligt mellan grupperna. Viktiga villebråd såsom hjortdjuren är mestadels grundligt genomforskade, medan t.ex. sällsynta näbbmöss och svårstuderade valar inte är tillnärmelsevis lika väl dokumenterade. Det betyder att en del av de uppgifter som normalt redovisas beträffande de sistnämnda, på sikt säkerligen kommer att omvärderas. Det vi skildrar här utgår väsentligen från sådant som funnits tillgängligt i facklitteraturen under 2000-talets första decennium, i några fall kompletterat med författarnas egna rön och erfarenheter.
Utbredningskartorna Nordeuropa anses vara på väg att få ett mildare och kanske också något regnigare klimat. Att detta kommer att påverka en del arters förekomst och utbredning är ofrånkomligt, även om förändringarna i detalj är svåra att förutse. Ökade svårigheter för arktiska arter som isbjörn sammanfaller med förbättrade expansionsmöjligheter för t.ex. vildsvin. Till detta kommer att nya däggdjursarter fortfarande vandrar in och att människan – medvetet eller oavsiktligt – sprider andra, inte minst gnagare. Utbredningskartorna i boken bör därför inte uppfattas som någon exakt redovisning. Snarare syftar de till att ge en antydan om i vilka områden en viss art brukar kunna påträffas. Men däggdjur flyttar ju gärna på sig, somliga är faktiskt verkliga långvandrare. För vissa arter har vi därför bedömt det som mest rättvisande att på kartorna redovisa dels artens kärnområde, dels de
områden där den förekommer mer sporadiskt eller finns i ytterst låg numerär. Kärnområdet, alltså de arealer där arten förekommer mer eller mindre kontinuerligt, visas med en heltäckande, färgad yta. Områden där arten antingen uppträder bara sporadiskt eller finns i mycket litet antal har markerats med streck. Dessa kartmarkeringar är högst ungefärliga och bara avsedda att ge en fingervisning om förekomsten. Dessutom kan utbredningen (eller kännedomen därom) för en art förändras – under de drygt två år som vi har arbetat med manuskriptet har kartorna för bl.a. vissa rovdjur och fladdermöss fått ritas om flera gånger.
Några definitioner I artbeskrivningarnas faktarutor anges bl.a. kroppslängd och svanslängd. Med kroppslängd menas avståndet från nosspets till svansrot hos ett djur som ligger utsträckt på rygg. Med svanslängd menas längden hos den egentliga svansen, dvs. utan att eventuella hårstrån längst ut (som svanstippen på en räv) räknas med. Alltså bara den del av svansen som består av skelett och muskler. I litteraturen stöter man ofta på beteckningen vilt. I lagtextens definition anges att med vilt avses vilda däggdjur och fåglar. I vardagslag används dock ofta beteckningen bara för sådana arter som betraktas som intressanta i jaktliga sammanhang (jaktbart vilt). Man kan också stöta på beteckningen hårvilt, ett onödigt ord för mer eller mindre jaktbara däggdjur.
Övrigt Uppgifterna om valar baseras i första hand på material publicerat av Carl Kinze, Köpenhamn. Informationen om smågnagare har stämts av mot bl.a. Stefan Castas faktasammanställningar från 2008 i Stora musboken. Uppgifterna om fladdermöss har berikats betydligt under senare år tack vare framgångsrik forskning. De har här benäget uppdaterats av Johan Ahlén, Göteborg. Dessutom har vissa nytillkomna uppgifter hämtats från Bjärvall & Ullström (2010). Ett stort tack från Bo Lundwall till Skånes Djurpark, Järvzoo, Ähtäri Djurpark i Finland, Zoologiska museet i Helsingfors, Lubomir och Josef Hlásek, Per-Arne Olsson i Eriksberg, Anders Vestergren, Milos Andera och Lennart Lundwall för att ni har hjälpt till att få fram bra underlag till vissa av illustrationerna. förord
5
dar ett föremål, utan registrerar också både riktning och hastighet hos de morrhår som böjs. Och sälarna, vars morrhår är specialanpassade för att registrera vattnets vågrörelser, klarar att känna när och var en fisk simmar förbi! Det är tack vare denna förmåga som även blinda sälar brukar kunna fånga föda med ganska stor framgång.
Luktsinnet spelar en avgörande roll
Ögon, som ger runtomsikt, och stora, rörliga öron, som kan pejla in en ljudkälla, ger fältharen goda möjligheter att i tid upptäcka rovdjur.
att uppfatta ekot av ljud som de själva alstrat. Och ju högre tonerna är, desto kortare är ljudvågorna, och desto mindre föremål kan registreras som ekon. Även i fråga om att uppfatta och identifiera svaga ljud är många vilda däggdjur överlägsna oss. Dessutom är deras förmåga att riktningsbestämma en ljudkälla i många fall imponerande. Hos vissa arter är det lätt att iaktta hur detta sker – hos älg och andra hjortdjur syns det tydligt hur djuret rör de för ändamålet väl formade öronen för att fokusera ljudkällan. Det är de högfrekventa tonerna, alltså diskantljuden, som är intressanta riktningsgivare; lågfrekvent buller duger inte som informationskälla härvidlag. Känselsinnet är kanske inte det man först tänker på när det gäller viktiga sinnen hos vilda däggdjur. Men för många arter, t.ex. mullvaden som trevar sig fram med sin känsliga nos genom de underjordiska gångarnas mörker, spelar känseln en helt avgörande roll. En speciell del av känselsinnet är kopplad till morr håren (ombildade täckhår). En katt, som smyger fram i natten, känner med morrhåren inte bara när den nud12
inledning
Det sinne som är allra viktigast för att däggdjuren i allmänhet ska kunna kommunicera med varandra, är som ovan nämnts, luktsinnet. Människans luktsinne framstår vid jämförelse som så utomordentligt okänsligt (onekligen i vissa situationer en fördel...) att det knappt är värt namnet. Det räcker att jämföra med hundens: vissa dofter känner den hundratals gånger bättre, andra tusentals, och för enstaka ämnen kan hundnosen vara någon miljon gånger känsligare än vår näsa. Inte undra på att systemet med kemiska signaler är så väl utvecklat i djurvärlden! Däggdjurens doftkörtlar är i regel ombildade svetteller talgkörtlar. Placeringen varierar alltefter kroppsbyggnad och behov – råbocken har körtlar i pannan och på bakfötterna, räven vid svansroten, näbbmusen på kroppssidorna, mården på buken och vid analöppningen… De kemiska signaler som vilda däggdjur avger brukar vara antingen revirmarkeringar eller budskap av sexuell natur. Speciellt det amorösa doftspråket (specifikt för varje art) är ofta synnerligen komplext, och även hos mycket välstuderade däggdjursarter saknar vi fortfarande den kompletta bilden av doftsignalernas innebörd. Däremot kan andra kemiska signaler såsom varningsdofter vara mer lättolkade för oss, exempelvis det ämne en flyende ren avger då den har registrerat lukten av varg. Vår kännedom om hur andra däggdjur fungerar är ofullständig inte bara i fråga om luktsinnet. Ytterligare sinnesorgan har upptäckts först i modern tid, t.ex. djurens förmåga att registrera elektriska spänningsfält (påvisad bl.a. hos vissa gnagare).
Däggdjurens indelning klart för sig, trots att evolutionsbiologin inte etablerades förrän på 1800-talet. Det vetenskapliga namnet på en djurart (vanligen kallat artens latinska namn, även om det ibland delvis är grekiska) består av släktnamnet plus det s.k. art epitetet. Vargen heter sålunda Canis lupus, där Canis är släktnamnet (se ovan) och lupus artepitetet. Detta namngivningssystem kallas binär nomenklatur och skapades under 1700-talets första hälft av Linné tillsammans med den i förtid bortgångne zoologen Peter Artedi. En djurarts systematiska placering baseras traditionellt på en jämförelse mellan dess anatomi och andra liknande djurarters. Men likheter i kroppsbyggnaden kan vara missvisande (två arter behöver inte vara släkt för att bägge har lång svans eller trubbig nos) och uttrycker ibland snarare en anpassning till ett likartat levnadssätt än släktskap. Möjligheten till feltolkningar
Klövdjur Artiodactyla
Lutra Utter Lutra lutra
Lynx
Meles Grävling Meles meles
Lo Lynx lynx
Gulo
Kattdjur Felidae
Järv Gulo gulo
Martes Stenmård Mustela foina
Mård Martes martes
Iller Mustela putorius
Flodiller Mustela lutreola
Mink Mustela vison
Vessla Mustela nivalis
Valar Cetacea
Mårddjur Mustelidae
Mustela
Procyon
Sälar Pinnipedia
Felis
Rovdjur Carnivora
Vildkatt Felis silvestris
Gnagare Rodentia
Halvbjörnar Procyonidae
Tvättbjörn Procyon lotor
Nyctereutes Mårdhund Nyctereutes procyonoides
Ursus
Vulpes Räv Vulpes vulpes
Isbjörn Ursus (Thalarctos) maritimus
Alopex Fjällräv Alopex lagopus
Björnar Ursidae
Canis
Hunddjur Canidae
Hardjur Lagomorpha
Hermelin Mustela erminea
Fladdermöss Chiroptera
Varg Canis lupus
Arter
Släkten
Familjer
Insektätare Insectivora
Brunbjörn Ursus arctos
Ordningar
Nutidens sätt att dela in och namnge däggdjuren följer fortfarande i hög grad den klassiska systematiken, såsom Carl von Linné år 1758 formulerade den i tionde upplagan av Systema Naturae (fundamentet för senare tiders zoologiska system). Linné delade in klassen Däggdjur (Mammalia) i grupper som han kallade ordningar (gnagare, valar, rovdjur…), ordningarna i släkten (vargsläktet Canis, kattsläktet Felis, hjortsläktet Cervus osv.) och släktena i arter. Sedan 1700-talets mitt har emellertid så många nya djurarter upptäckts att det skulle bli ohanterligt att bara använda Linnés systematiska nivåer. Därför har man bl.a. infört att närstående släkten inom samma ordning grupperas i familjer (t.ex. hunddjur, Canidae, som ingår i ordningen rovdjur, Carnivora). Systematiken gör mångfalden överskådlig och ger en uppfattning om släktskapsförhållandena. Det sistnämnda hade Linné
inledning
13
hotade svenska däggdjur var naturligtvis särskilt stor i naturvetenskapens barndom. Nuförtiden, då DNA-studier och annan molekylärbiologisk teknik utgör viktiga komplement, har förstås en och annan gammal ”sanning” blivit föremål för mer eller mindre smärtsam omprövning. Till de omvärderade arterna hör igelkotten, som enligt vissa forskare inte platsar särskilt väl bland insektätarna, där den traditionellt anses höra hemma, utan snarare bör ses som representant för en egen utvecklingslinje. I denna bok följer vi dock i allt väsentligt den traditionella uppdelningen av däggdjuren, vilket förhoppningsvis förenklar användandet. Vi inleder enligt klassisk förebild (Brehm: ”Djurens liv” m.fl.) med mer ”avancerade” ordningar och avslutar med insektätarna, som anses höra till de mest primitiva. Sett i evolutionsperspektiv hamnar alltså arterna så att säga i baklängesföljd. De havslevande grupperna sälar och valar har dock lyfts ur och av praktiska skäl placerats sist.
ArtDatabanken i Uppsala publicerar regelbundet den s.k. rödlistan, en förteckning över djur- och växtarter i vårt land, vilka här är mer eller mindre hotade. 2010 års rödlista upptar följande däggdjur, nedan presenterade i samma ordning som i denna bok: Varg Fjällräv Utter Järv Lodjur Fransfladdermus Bechsteins fladdermus Dammfladdermus Pipistrell Leislers fladdermus Sydfladdermus Barbastell Taiganäbbmus Vikare Tumlare
hotad akut hotad sårbar sårbar nära hotad sårbar akut hotad hotad akut hotad hotad hotad hotad nära hotad nära hotad sårbar
Dessutom betecknas den skånska kronhjorten (se s. 16) som nära hotad och knubbsälen i Östersjön som sårbar. Vikaresälens placering på listan har i efterhand starkt ifrågasatts, eftersom mycket tyder på att beståndet blivit underskattat. Vildren och svartråtta betraktas som utdöda i Sverige. Dvärgmus och brandmus är inte kvalificerade att rödlistas på grund av att de svenska bestånden anses ha etablerats till följd av mänskliga aktiviteter. Förmodligen skulle fler smådäggdjur platsa på rödlistan, men här saknas kunskaper om arternas aktuella situation.
14
inledning
klövdjur Artiodactyla Klövdjuren kallas också partåiga hovdjur. Liksom de enkeltåiga hovdjuren (hästar m.fl.) är de tågångare men går inte som hästarna bara på tredje tån, utan på både tredje och fjärde. (Jämfört med människans hand motsvarar detta lång- resp. ringfingret.) Andra och femte tån, de s.k. bitårna, är delvis reducerade. De sitter en bit upp på fotens baksida och kallas ofta lätt klövar. Första tån (motsvarar vår tumme alternativt stortå) saknas helt. De flesta europeiska klövdjursarter tillhör hjortdjuren, familjen Cervidae. Handjuren bland dessa bär horn, som fälls årligen. Hornen växer ut från de s.k. rosenstockarna och är under sin utveckling täckta av den blodkärlsrika basthuden. Denna brukar så småningom skrapas av mot buskar och liknande. Proceduren kallas fejning (hornen fejas). Hos slidhornsdjuren (myskoxe och mufflon) är däremot hornuppsättningen permanent. Hornen är försedda med en kraftig benkärna, som är omgiven av en hornslida, därav gruppens namn. Hjortdjur och slidhornsdjur är idisslare, vilket innebär att de lagrar den nybetade födan i våmmen, den första av de fyra magsektionerna. När djuren har slutat beta vilar de, stöter upp födan och tuggar den omsorgsfullt. Det väl sönderdelade och delvis jästa växtmaterialet går sedan via nät- och bladmagen vidare till löpmagen, där diverse matspjälkande enzymer adderas. Den tredje klövdjursgruppen, svindjuren, representeras hos oss bara av vildsvinet. Svindjuren har inga horn, de har bara en enkel magsäck och är följaktligen inte idisslare. De är också de mest utpräglade allätarna bland klövdjuren.
fakta om kronhjorten kroppslängd: 165– 260 cm. svanslängd: 12–15 cm. mankhöjd: max 150 cm. vikt: max ca 250 kg (hjort) resp. ca 150 kg (hind). livslängd: max ca 20 (i extremfall ca 30) år. brunst: pågår i ca 3 veckor med start i slutet av augusti eller september, senare i norr (en obetäckt hind kan brunsta om efter 18 dygn). Hindarna brukar betäckas första gången vid 2 års ålder. dräktighetstid: knappt 8 månader, kalvning sker oftast under maj. antal ungar: normalt bara 1 kalv, födelsevikt ca 7 kg. hornen: fälls i februari–mars, tidigast hos äldre djur, fejningen är avslutad i juli–augusti. föda: synnerligen varierad och om fattar bl.a. örter, gräs, bärris, raps, säd, klöver, betor, morötter, potatis, knoppar och skott av både löv- och barrträd, bark av barrträd, svamp, lavar och i kusttrakter även tång.
Kronhjortens spillning liknar dovhjortens men är en aning större.
16
klövdjur
Kronhjort Cervus elaphus
Kronhjorten är Europas näst största hjortdjur, dessutom en mycket vacker och sägenomspunnen art. Den har räknats som kungligt vilt allt sedan tidig medeltid. Kronhjorten är 700-talsbiskopen och jägarhelgonet S:t Hubertus egen hjort, traditionellt avbildad med ett gyllene kors i den praktfulla hornkronan. Kronhjorten hör inte till våra vanligaste hjortdjur. Men i Sverige ökar arten, och sannolikt har vi nu betydligt över 10000 kronhjortar i landet. I Danmark och Norge finns också högst livskraftiga stammar på många håll. Men det är den skånska kronhjorten (mycket nära släkt med den danska) som är den linnéanska typhjorten. Övriga svenska bestånd är mer eller mindre uppblandade med djur av annat ursprung.
Namnet omtvistat Att hornkronan kan vara magnifik är alla överens om, men begreppet hjort används i vissa sammanhang bara för handjur av hjortdjurs familjen. Enligt samma terminologi ska artnamnet då vara kronvilt. Däremot är det praxis att kalla hon djuret hind och ungen kalv. Ett hondjur som ännu inte fött någon kalv benämns smaldjur (inte kviga). I England brukar kronhjorten benämnas red deer, en beteckning som syftar på artens vackert rödbruna sommarpäls. I vinterdräkt går pälsen mer i gråbrunt. Svansen, som brukar vara till god hjälp då man ska försöka identifiera ett hjortdjur, är enfärgat brunaktig. Även spegeln (det ljusa bakpartiet) är ett bra kännetecken.
Den tioåriga kronhjortens – k apitalhjortens – magnifika krona får i Sverige sällan mer än fjorton taggar totalt. På kontinenten finns områden där viltförvaltningen inriktats på att få fram praktfulla djur, säljbara som jakttroféer. Där kan antalet taggar uppgå till mer än det dubbla. Rekordet innehar antagligen ett preussiskt horn från 1696 med 66 (!) taggar. Men även om vis-
En brölande kronhjort kan höras kilometervis.
Kronhjortens spårstämpel är mer rundad än dovhjortens men inte helt lätt att skilja från andra större hjortdjurs.
sa horn blir stora, förekommer aldrig skovlar hos kronhjorten. Kronhjortshorn har inte bara värderats som troféer, utan också som råvara till diverse medikamenter. Detta gäller även många andra av artens kroppsdelar. Det s.k. hjort apoteket lär ha innehållit över 40 olika salvor och annat som tillskrevs mer eller mindre under görande egenskaper.
Inte bara i öppna landskap Kronhjorten föredrar terräng som växlar mellan skog och öppen mark och där vatten inte saknas – badmöjligheter brukar uppskattas. Det klassiska svenska kulturlandskapet passar den väl, men arten finner sig likaväl tillrätta på skotska ljung hedar, norska fjordsluttningar och högt belägna ängar i Alperna. Förutsättningar för en stark svensk kron-
Kronhjorten förekommer i stora delar av världen, speciellt om vi inkluderar den ytterst närstående wapitihjorten i Nord amerika. (Wapiti finns inkorsad i vissa europeiska kronhjortsstammar.) Arten har även inplanterats på flera platser på södra halvklotet, bl.a. i Nya Zeeland. Skandinaviska halvöns största sammanhängande utbredningsområde finns i södra delen av Norge. I Sverige är utbredningen inte kontinuerlig inom det område som anges på kartan, utan i huvudsak koncentrerad till ett antal ”öar”, förutom Skåne bl.a. Kolmården och Bullarebygden. I Närke har arten expanderat påtagligt under senare år. I Dalarna och Jämtland finns några små bestånd, troligen av norskt ursprung. I Västerbotten har på senare tid fällts flera fina kronhjortar, bl.a. en 22-taggare.
klövdjur
17
fakta om vargen kroppslängd: 90–150 cm. svanslängd: 33–50 cm. mankhöjd: max ca 90 cm. vikt: 20–60 (max ca 80) kg, hannen tyngst. livslängd (svenska vilda djur): i medeltal 3– 4 år, max ca 14 år. parning: i f ebruari–mars. dräktighetstid: 2 månader. antal ungar: ofta 5–6 (ibland över 10), födelsevikt ca 400 g, ungarna diar i 9 veckor. föda: domineras av älg, dessutom tar vargen andra stora däggdjur som ren, rådjur och även bäver, men en del smådjur liksom vissa vegetabilier och t.o.m. avfall står också på menyn.
Den svensk-norska vargstammen är splittrad och inte särskilt stark. I Finland, liksom söder om Östersjön, är bestånden livskraftigare, inte minst tack vare kontakten med den starka ryska vargstammen. Även i Asien och i Nordamerikas nordliga delar finns stora bestånd. De mest storväxta vargarna finns i Alaska, de minsta i Italien.
54
rovdjur
Varg
Canis lupus Vargen är det största vilda hunddjuret och ett av de mest anpassningsbara. Den är också ett av de däggdjur som har störst utbredning och kan påträffas från Alaskas istäckta kust till Arabiska öknen och Indiens skogar. Vargen – beundrad och fruktad – blev dessutom vårt första husdjur redan under tidig stenålder.
”Våldsverkare” med dåligt rykte Det mest kontroversiella av alla våra rovdjur är nog vargen. Arten har ett genuint dåligt rykte sedan den tid då nästan alla människor bodde på landsbygden och för sin försörjning var beroende av boskap, som ofta hölls i lösdrift. Det finns också mängder av gamla historier om att vargar angripit människor, berättelser som förts vidare genom generationer och satt skräck inte minst i många barn. I Sverige har ingen människa dödats av varg sedan 1821, och den gången handlade det om ett djur som tidigare hållits i fångenskap (den s.k. Gysingevargen). Det är ingen tvekan om att vilda vargar i de allra flesta fall undviker människor. Många vargar avstår från att över huvud taget beträda vägar och bebyggd mark. Fruktan för vargen avspeglas också i de folkliga benämningarna på arten. Ordet varg betyder vålds verkare och är av sentida ursprung. Den fornnordiska benämningen är ulv, men eftersom onda företeelser inte borde nämnas vid namn, på grund av risken för åkallan, uppstod många synonymer i allmogens språk – gråben var kanske den mest använda.
Sentida återkomst Den nutida svensk-norska varg stammen etablerade sig med framgång i en rad nya områden under åren kring millennieskiftet. Men dess ursprung var under lång tid endast tre djur (en tik och två hannar) som höll till i norra Värmlands skogar i början av 1980-talet. Åren dessförinnan hade varg förekommit bara högst sporadiskt på Skandi naviska halvön. Följaktligen hade stammen i början en mycket snäv genetisk bas, något som på sikt kunde äventyra dess överlevnad. Viss invandring kom dock att förbättra situationen. År 2008 konstaterades t.ex. att en hanne från det stora finskryska beståndet lyckats ta sig till södra Norrland och där fått valpar med en svensk tik. Även i Norge hade en invandrad hane då etablerat sig. Genetiskt sett innebar detta mycket värdefulla tillskott. Den svensk-norska stammen uppgick under dessa år till mer än 200 djur. År 2010 föddes fyra valpar nära Norrtälje. Deras farfar hade invandrat österifrån.
Utpräglat social Vargar är typiska flockdjur och inordnar sig naturligt i en grupp. Det ta är en stor del av förklaringen till att tamformen av varg – hunden – så självklart finner sig tillrätta och anpassar sig till ett liv som familjemedlem. En vargflock kan också betecknas som en familjegrupp, där det gamla paret (alfaparet) står för reproduktionen. Flockarna har tre till elva (i medeltal sex) medlemmar. Tillsammans försvarar de ett revir som i Skandinavien normalt omfattar närmare 1000 kvadratkilometer. Trots den stora ytan fungerar kon-
takten djuren emellan bra, bl.a. därför att det välkända ylandet hörs åtskilliga kilometer. Valparna föds i april–maj i ett enkelt gryt eller en naturlig hålighet. De första veckorna lämnar modern dem inte, utan övriga flockmedlemmar bär hem mat. Efter två månader, då valparna har slutat dia, flyttas kullen till någon annan skyddad plats. Tidigast på sensommaren kan valparna följa med de vuxna på vandring. Vid ett par års ålder lämnar ungvargarna flocken för att söka en partner och ett eget revir. De vandrar då i genomsnitt 15 mil. Vissa kan bege sig förvånansvärt långt – en norskfödd tik fälldes i Finland (110 mil bort!) 20 månader efter att hon hade lämnat föräldrareviret.
Hungrig som en varg Det finns många historier om vargens glupande aptit. Ett vuxet djur behöver äta drygt 2 kg kött per dygn, men en stor varg kan naturligtvis sätta i sig betydligt mer, eftersom mat ju inte garanteras varje dag. I Skandinavien handlar det främst om kött av älgkalv. År 2006 tog vargar nära 3000 älgar i Sverige, medan ungefär 4000 trafikdödades. Människans jakt gav samma år ett utbyte på ca 90000 älgar. I januari 2010 genomfördes för första gången på länge reguljär jakt på varg i Sverige. 28 djur fälldes. Jakten ledde till en intensiv debatt, som väl belyste svårigheten att både säkra vargens fortlevnad och få arten accepterad bland glesbygdens djurägare.
Ovan: Vargens kraftiga vinterpäls skyddar bra även vid sträng kyla.
Nedan: Vargens fotavtryck är praktiskt taget omöjliga att skilja från vissa stora hundars.
rovdjur
55
Vår vanliga björn kallas brunbjörn, men färgen är inte alltid enhetligt brun. Tvärtom varierar den avsevärt, en del björnar kan faktiskt identifieras på långt håll tack vare sin speciella färgteckning.
72
rovdjur
fakta om lodjuret kroppslängd: 90 –110 cm. svanslängd: 15– 25 cm. mankhöjd: max ca 75 cm. vikt: 10 –30 kg, hannen tyngst. livslängd (nordiska djur): åtminstone upp till 17 år. parning: i mars. dräktighetstid: drygt 2 månader. antal ungar: mestadels 2–3 (1–5), födelsevikt ca 300 g, de diar i ca ett halvår. föda: rådjur dominerar (särskilt vintertid) men även större hjortdjur som ren och dovhjort ingår, dessutom tar lon hare, skogsfågel och smågnagare. (Räv och mård dödas också men brukar inte ätas upp.)
Lodjur Lynx lynx
Lon är Europas största kattdjur och ett av våra största rovdjur. Den jagar i hög grad med synens hjälp och kan under gynnsamma förhållanden upptäcka en mus på hundratals meters håll. Men själv blir lon mycket sällan sedd. Lodjuret är ett typiskt skogsdjur. Visserligen angriper lodjur ibland renar i fjällvärlden, men det handlar då om att tillgången på lättfångat byte lockat upp skogens kanske skickligaste jägare i den karga miljön ovan trädgränsen. I takt med att stammen har vuxit till sig har lodjur också visat sig i kulturmarker, ibland även inne i villaområden. Men den som får se en levande lo har stor tur, för djuren är i regel oerhört skygga och har i de flesta fall utpräglat nattliga vanor.
Smygjakt med precision
Lo förekommer till och från i alla svenska län utom Gotlands. Beståndet på Skandinaviska halvön kan betraktas som en ut löpare av det finsk-ryska. T.o.m. så långt söderut som i Skåne förekommer det att lodjur får ungar.
90
rovdjur
Lon rör sig elegant och smidigt även i svårforcerad terräng. Den kan förflytta sig i både trav och galopp, men några långa distanser brukar det inte vara fråga om. Jakten handlar om att lurpassa på, alternativt försiktigt smyga fram mot, det tilltänkta bytesdjuret – den avslutande, snabba rusningen brukar inte vara på mer än 20–30 meter. Bytet dödas med ett bett i strupen, och märkena efter lons fyra hörntänder – huggtänderna – brukar synas på det fällda djuret. Det gäller för lon att placera bettet rätt eftersom den inte är lika stark i käkarna som t.ex. vargen. Typiskt är också att lon i första hand äter av det fällda djurets köttigaste kroppsdelar, framför allt låren. Det är heller inte ovanligt att
bytet delvis täcks över med löv och liknande när lon har ätit färdigt.
Hög dödlighet bland unga Lofamiljen består av en hona och hennes ungar. En klippskreva eller håligheten under en rotvälta kan fungera som bostad då ungarna är små. Dessa följer modern tills de är ca 10 månader, det är av henne de får lära sig jaga. I genomsnitt är det bara varannan unge som överlever fram till ett års ålder. Lohonan och hennes ungar kan kommunicera med små, ”jamande” skrik. Lon hör utmärkt och har en rik repertoar av läten, bl.a. ett stötvis upprepat kontaktrop, som kan höras i långa sekvenser under senvinterns parningstid. Lodjur kan också spinna kattlikt, morra och väsa. Även luktsinnet är betydelsefullt för kommunikationen, inte minst urinmarkeringar spelar en viktig roll. Däremot inte exkrementerna, de grävs ner på typiskt kattdjursmanér. Kroppsspråket är också av stor betydelse då två lodjur möts. Lon ser ju mycket bra på distans, och den mörka svanstippen och de stora örontofsarna bidrar till att just svansföring och öronställning blir extra tydliga på långt håll. Båda är viktiga komponenter i det visuella signalsystemet.
Till höger: Stora örontofsar och skarp blick är typiska lokaraktärer. På nästa uppslag: Ett bad är inget som lockar, trots att lon kan simma bra.
rovdjur
91
fakta om rödsorken kroppslängd: 8 –11,5 cm. svanslängd: 2– 4 cm. vikt: 10 –30 g. livslängd: sällan mer än 1 år. parning: även vintertid, dräktighetstid ca 3 veckor. antal ungar: upp till 3 kullar per år med 5–7 ungar per kull. föda: bär, knoppar, lavar m.m.
Rödsorken ersätter sin nära släkting skogssorken längst upp i norr. Notera också förekomsten i mellersta Finland.
114
gnagare
Rödsork
Myodes (Clethrionomys) rutilus Rödsorken är nära släkt med skogssorken och ersätter i praktiken denna i nordligaste Skandinavien men lever i glesare bestånd. Den liknar i hög grad skogssorken, men är något mindre, har ännu intensivare röd ryggfärg samt tydligt kortare och tjockare svans. Det är där snötäcket ligger länge – minst åtta månader – som rödsorken är mest framgångsrik. Den föder till och med ungar i håligheter under snön. Rödsorken är känd som den piggaste och rörligaste av Clethrionomys-arterna. Liksom skogssorken förekommer den i såväl barr- som lövskog, men nu handlar det om magra tallskogar och höglänta fjäll björkskogar. Arten förekommer dessutom på Kolahalvöns tundra och i trädlösa norska områden. I motsats till de flesta andra sorkar brukar rödsorken inte gräva egna
Ingen europeisk sork har intensivare röd ryggfärg än rödsorken.
gångar, utan tar sig fram i naturliga sprickor och håligheter. Den är också en mycket skicklig klättrare (t.o.m. bättre än skogssorken). Rödsorken gillar bär, knoppar, skägglav m.m. Av bären brukar den dock lämna ”skalet”. Även årsskott av tall knipsas gärna av. Nedfallna skott äts sedan upp på marken. Rödsorkar blir ofta tagna av räv och ugglor. Det händer också att de tar sig in i hus och blir tagna i fällor. Men får man inte tag i någon sork kan man lätt tro att det är möss som har invaderat, eftersom rödsorkens ”visitkort” liknar musspillning. Rödsorken är en erkänt tystlåten gnagare.
fakta om gråsidingen kroppslängd: 11–13,5 cm. svanslängd: 2,5– 4 cm. vikt: 20 –50 g. livslängd: högst 1 ½ år. parning: tidigast i april, dräktighetstid ca 3 veckor. antal ungar: upp till 4 (i undantagsfall 5) kullar per år med 5– 6 (max 10) ungar per kull. föda: bärris, knoppar m.m.
Gråsidingen finns ursprungligen i större delen av norra Skandinavien, men många bestånd har tunnats ut eller försvunnit under senare år.
Gråsiding
Myodes (Clethrionomys) rufocanus Denna dekorativa sork lever verk ligen upp till sitt namn – de fint gråglänsande sidorna kontrasterar påfallande mot den rödbruna ryggen. Det låter nästan som en signalfärgsteckning, men kombinationen fungerar utmärkt som kamouflage. Gråsidingen är i hög grad den gamla, norrländska naturtallskogens sork. Den finns också i fjällens björk- och videzoner. Arten uppskattar stenig mark och kräver tillgång till blåbärsris, som är obligatorisk stapelföda vintertid. Med sådana krav är det inte undra på att den har minskat starkt på senare år – mer än någon annan svensk sork
art – allteftersom skogsbruket har rationaliserats. Förr kunde den på vissa ställen vara den vanligaste gnagaren. Man kan hitta gråsidingar som är i full verksamhet även dagtid. Orsaken är att arten delat upp dygnet i ett antal aktivitets- och viloperioder, som vardera omfattar några timmar. Många rovdjur och fåglar äter med förtjusning gråsiding. Pärlugglan är särskilt beroende av arten och häckar därför helst sådana år då det är gott om gråsiding. (Skillnaderna kan vara avsevärda – ibland finns det mer än 200 gånger så många djur under toppår som under bottenår.)
Den alltmer sällsynta gråsidingen kallades förr – och med viss rätt – gråsidig skogssork.
gnagare
115
fakta om trollfladder musen kroppslängd: ca 5 cm. svanslängd: ca 3,5 cm. vingspann: 24 – 25 cm. vikt: 6 –12 g. föda: diverse insekter.
I södra Sverige är trollfladdermusen inte så sällsynt som man har trott.
Den stora fladdermusen ser kanske inte så stor ut, men den kan väga fem gånger så mycket som en dvärgfladdermus.
fakta om leislers fladder mus kroppslängd: ca 6 cm. svanslängd: ca 4,5 cm. vingspann: ca 34 cm. vikt: 11– 20 g. föda: insekter, helst av större format.
Leislers fladdermus förekommer sällsynt ända upp i Norrland.
138
fladdermöss
Trollfladdermus Pipistrellus nathusii
Trollfladdermusen är en av våra minsta fladdermöss, i genomsnitt bara en aning större än dvärgfladdermusen, som den i övrigt liknar. Den har dock ett ekolokaliseringsljud med betydligt lägre frekvens (36 – 41 kHz). Arten trivs i glesa skogar och i gläntor nära vatten. Trollfladdermusen är en art som flyttar – djur som sträcker söderut på hösten har registrerats bl.a. vid fågelstationerna i Ottenby och Falsterbo. Arten är inte så sällsynt som man tidigare trodde, den ökar på flera håll och är faktiskt ganska vanlig på Gotland och i Skåne.
Leislers fladdermus Nyctalus leisleri
Denna art är av nästan samma format som stor fladdermus, men färgen går mer i brunt, inte gulrött, och speciellt rygghåren är tydligt tvåfärgade. Även om Leislers fladdermus har visat sig vara mer utbredd än man tidigare trott, är den sällsynt och relativt dåligt känd. Den får i första hand betraktas som en skogsart. Åtminstone vissa bestånd årstidsflyttar.
Stor fladdermus Nyctalus noctula
Vår största fladdermusart (bortsett från större musöra), mörkt gulbrun– rödbrun ovan och med enfärgade hår (jämför nordisk fladdermus). Vingarna är förhållandevis långa och smala. Den finner sig väl tillrätta i kul turlandskapet liksom i rätt så öppna
fakta om stor fladdermus
Den nordiska fladdermusen har en märklig tvåfärgad ryggbehåring.
kroppslängd: ca 7–8,5 cm. svanslängd: ca 5 cm. vingspann: drygt 35 cm. vikt: 20 – 40 g. föda: stora insekter (skalbaggar, nattfjärilar m.m.
Stor fladdermus är inte ovanlig i södra Skandinavien. Visar sig ibland även dagtid.
marker som skogsdungar och parker. Ser man en storväxt fladdermus som på våren eller försommaren är ute och flyger mitt på dagen i sådana miljöer, är det med stor sannolikhet just en stor fladdermus. Ibland kan den då avge ett orienteringsläte som är så pass lågfrekvent att det faktiskt kan uppfattas av åtminstone unga personer med god hörsel. Nattetid jagar den helst ovan trädtopparna, och det är stora, flygande insekter, särskilt skalbaggar och nattfjärilar, som den i första hand är ute efter. Sommartid bor stora fladdermusen helst i hålträd, där något tiotal honor kan få fungera som harem åt en hanne. Från sådana hålträd hörs ibland mystiska ljud. Stora fladdermusen är en årstidsflyttande art – en del svenska djur drar ända till Tyskland på hösten. I Östeuropa har flyttningar på över 200 mil konstaterats. De danska bestånden verkar vara mer stationära än de svenska.
Nordisk fladdermus Eptesicus nilssoni
Detta är vår vanligaste och nordligaste fladdermusart. I Sverige förekommer den överallt, någon gång till och med i ren fjällterräng. Den nordiska fladdermusen jagar ibland runt städernas gatlyktor men kanske helst kring kulturbygdens alléträd och skogens granar. Flykten är inte särskilt snabb. Arten känns igen bl.a. på de tvåfärgade rygghåren, som är mörka vid basen men guldglänsande vid spetsarna. Gränsen mellan den mörka ovansidan och den gulbruna undersidan är skarp. Lägger man om taket på ett hus sommartid är nordiska fladder musen den art man kanske oftast hittar under tegelpannorna. Ibland håller den också till i skorstenar. Vintertid är jordkällare och gruvgångar mycket uppskattade.
fakta om nordisk fladder mus kroppslängd: ca 6 cm. svanslängd: drygt 4 cm. vingspann: drygt 25 cm. vikt: 8 –15 g. föda: diverse insekter.
Nordisk fladdermus är den enda av våra fladdermöss som är vanlig norröver.
fladdermöss
139
fakta om storsälen kroppslängd: max ca 2,6 m, könen ungefär likstora. vikt: upp till ca 360 kg. livslängd: sällan över 25 (max drygt 30) år. parning: i regel i maj, dräktighetstid ca 11 månader. antal ungar: 1. föda: kräftdjur, snäckor och musslor.
Storsälen hör hemma långt uppe i norr, men den visar sig årligen vid Nordnorge och Island.
160
sälar
Storsäl
Erignathus barbatus Storsälen är, som namnet antyder, en storväxt säl men med ett förvånansvärt litet huvud i förhållande till kroppen. Arten är skygg, försiktig och en riktig enstöring, som trivs bäst i havsområden där djupet är mindre än 100 meter.
Söker föda på havsbotten Den vetenskapliga artbeteckningen barbatus (skäggig) syftar på stor sälens långa, vita morrhår. Dessa fungerar som känselorgan och är speciellt viktiga eftersom storsälen i betydande utsträckning lever av kräftdjur, snäckor och musslor, som den letar upp på bottnarna i havsdjupets mörker. Då har den också stor nytta av framlabbarnas kraftiga klor, ett annat av artens särdrag. Storsälen är känd för att den ”sjunger” under vatten, ungefär som vissa valar. Sången kan vara viktig för kontakt och revirmarkering under brunsten.
Dykförmågan räddar liv Ungarna (kutarna) föds på packisen i april. De väger hela 35 kg, är 1,3 meter långa och har ungefär samma färg som de vuxna. De diar 2–3 veckor och klarar att simma och dyka djupt nästan direkt efter födseln, en förmåga som kan rädda livet när isbjörnen närmar sig. Storsälarna följer isranden mot norr under sommaren. En del djur kan också ge sig ut på långturer och simma hundratals mil. Fynd av storsäl har gjorts i bl.a. Bohuslän. En storsäl är naturligtvis ett intressant villebråd, men arten är svårjagad och beskattningen därför ganska liten.
Storsälen har påfallande litet huvud.
fakta om gråsälen kroppslängd: max ca 3,3 m, hannen i särklass störst. vikt: hanne max ca 315 kg, hona ca 200 kg. livslängd: sällan över 40 år. parning: i januari–mars, dräktighetstid ca 11 månader. antal ungar: 1. föda: fisk (bl.a. lax) och mycket annat.
Östersjöstammen av gråsäl har minimal kontakt med Nordatlantens gråsälar. Det sistnämnda beståndet förekommer bl.a. i Nordsjön och Skagerrak, men endast ett mycket litet antal djur går så långt in som Kattegatt.
Gråsälen känns lätt igen på sin långa, raka nos.
Gråsäl
Halichoerus grypus Östersjöns största och mest högljudda säl är, namnet till trots, knappast gråare än sina släktingar. Möj ligen är den mer variabel i fråga om färgteckning. Däremot skiljer den sig markant genom ansiktets karaktäristiska profil, framför allt den långa, raka nosen med vitt skilda näsöppningar. Gråsälens vetenskapliga släktnamn, Halichoerus, betyder egentligen havsgris, men beteckningen är tämligen missvisande. Vad huvudformen beträffar liknar gråsälen snarare en häst än en gris. Däremot kan naturligtvis gråsälen påminna om en välnärd gris med tanke på att kroppen är rundad och fettlagret tjockt. Men trots att den är stor och fet rör sig gråsälen förvånansvärt smidigt, inte bara i vatten utan också på land.
Sjunger på holmar I början av sommaren, då gråsälarna byter päls, söker sig många av dem upp på holmar och skär i yttersta kustbandet. Det är då de bildar grupper och framför sin berömda ”sång”, som hörs vida omkring. Ropen är långdragna, stigande och fallande. Med åren får djuren allt grövre röst. Diverse morranden och grymtanden står också på gråsälens repertoar.
Två bestånd, olika fortplantning Medan Östersjöns gråsälhonor föder sina ungar (kutar) på drivisen i februari–mars, föder de nord atlantiska honorna sina på land från höst till tidig vinter (senare ju längre norrut man kommer). Kutarna har mjuk, nästan ullig päls i gulvitt eller gråvitt. De väger ca 10 (ibland över 15) kg när de föds, diar tre veckor och ökar under denna tid ca 2 kg per dag i vikt! Efter tre veckor sälar
161
fakta om kaskeloten kroppslängd: upp till ca 20 (i extremfall över 25) m, hannen i särklass störst. vikt: max ca 50 ton. livslängd: max ca 70 år. parning: sommartid, dräktighetstid 14–16 månader. antal ungar: 1. föda: stora bläckfiskar och fiskar.
Det är främst utanför Norges västkust som man har chans att få se kaskelot. Då handlar det nästan alltid om stora hannar. Ibland vistas kaskeloter också i Nordsjön. Flera mass-strandningar har under senare år inträffat i Danmark.
178
valar
Kaskelot
Physeter macrocephalus Kaskeloten är den största av tandvalarna och ett av havets mest sägenomspunna djur. Den kan dyka ner till tre kilometers djup och stanna nere i två timmar i sitt sökande efter favoriträtten jättebläckfisk. Kaskelotens latinska artbeteckning, macrocephalus, anger att huvu det är stort. Detta är ingen överdrift – huvudet utgör ungefär en tredjedel av kroppen! Den väldiga nosen, som bidrar till att ge huvudet en rektangulär form, innehåller det märkliga oljefyllda spermacetiorganet, som spelar en viktig fysiologisk roll genom att minska risken för dykarsjuka. Nospartiet använder kaskeloten ock så till att rikta ekolokaliseringsljudet. När ekot därefter avlyssnas fungerar den karaktäristiska smala under käken som en mikrofon med riktningsverkan. Kaskeloten är känd för att både orientera och kommunicera med avancerade metoder, något som åtminstone delvis förklarar att den har större hjärna än alla andra djur. Kaskeloten avviker också från övriga valar genom att blåshålet inte är symmetriskt placerat utan förskjutet åt vänster. Ser man en val som blåser snett åt vänster är det alltså en kaskelot.
Honlig dominans I kaskeloternas värld är det honorna som spelar den centrala rollen. De bildar flockar där även icke könsmogna handjur ingår. Unghannarna brukar så småningom bilda egna grupper, för att som äldre bli alltmer solitära. Det är främst ensamma, gamla hannar som ger sig ut på långturer norrut.
Kaskelothannarna deltar alltså inte i familjelivet, utan honorna hjälps åt med ungarna. Bl.a. samarbetar de för att skydda avkomman då späckhuggare finns i närheten. Några stora barnaskaror brukar det emellertid inte handla om, eftersom honorna bara föder vart tredje till vart sjätte år.
Människan har varit huvudfienden Den värdefulla oljan i spermacetiorganet (användbar till kosmetika, som smörjmedel m.m.) har gjort kaskeloten till ett eftertraktat byte.
Likaså var de grå matresterna i magen, s.k. ambra, förr begärliga inom parfymindustrin. Kaskelotens kraftiga tänder (som finns endast i underkäken) lämpar sig väl att dekorera på konstfullt sätt. Fångs ten blev därför mycket omfattande och ledde till att arten minskade kraftigt. Först i modern tid har kaskeloten börjat närma sig sin ursprungliga numerär. Det finns många dramatiska historier om kampen mellan människa och kaskelot under gångna tider. Melvilles ”Moby Dick” är ett känt exempel som har en verklig förebild, den 22 meter långa Mocha Dick. I många år härjade han i Stilla havet, krossade åtskilliga båtar och
orsakade många sjömäns död. År 1859 blev han slutligen dödad av en svensk valfångare. I valkroppen hittade man 19 (!) harpuner, så hans aversion mot människan hade sin naturliga förklaring. Nu, när kaskeloten inte längre är föremål för kommersiell fångst, hittar man inte heller några aggressiva individer. Tvärtom har de forskare som studerat arten närmare kunnat konstatera att dessa valar uppträder lugnt och sansat mot människan.
Kaskeloten känner man direkt igen på det stora huvudet med den smala underkäken. valar
179
HAGSTRÖM LUNDWALL
Med detaljrika illustrationer och intressanta texter berättar boken om djurens livsmiljö, vanor, fortplantning, favoritföda och andra fakta liksom om myter och spännande kuriosa som är förknippade med djuren. För alla arter finns uppgifter om bl.a. längd, vikt och antal ungar samt utbredningskartor. I bokens inledande avsnitt får du bl.a. veta vad som menas med däggdjur, hur sinnesorganen fungerar och hur släktskapen ser ut. Du får även ta del av den nordiska däggdjursfaunans historia från istiden till våra dagar. torkel & elisabeth hagström har i mer än 30 år varit knutna till Göteborgs Naturhistoriska Museum. Torkel är även verksam som djurparkszoolog. Båda har stor vana vid att skriva populärvetenskapliga texter.
Däggdjuren i Norden
Denna vackra bok presenterar alla vilda däggdjur som regelbundet förekommer i Norden, men också flera av dem som lever i angränsande områden och kan ses som tillfälliga gäster hos oss. Sammanlagt beskrivs 116 arter – allt från ståtliga hjortdjur till oansenliga gnagare. Även de vattenlevande däggdjuren, sälar och valar, finns med.
torkel & elisabeth hagström bo lundwall
Däggdjuren i Norden
bo lundwall har under många år ägnat sig åt djur- och naturmåleri. Han har medverkat i ett stort antal utställningar, bl.a. Birds in Art i USA. Hans målningar kan ses i flera svenska och amerikanska böcker samt på frimärken.
www.icabokforlag.se
2908-omslag_Nordens_daggdjur.indd 1
2010-07-14 12.53