9789164205223 by Smakprov Media AB

Av Britt-Marie Mattsson på Piratförlaget: Bländad av makten 2003 Snöleoparden 2005 Maktens kulisser 2007 ”Vi tolererar inga förlorare” – klanen Kennedy 2011 När kriget kom till Lyckhem 2014

ISBN 978-91-642-0522-3

KA P IT E L 1

P e t e r va k na d e m e d en obehaglig känsla av att han låg hopkrupen i en smal säng intill ett dragigt fönster som varken gick att öppna eller stänga ordentligt. Han orienterade sig långsamt och insåg att han snott in sig i påslakanet och hamnat med ansiktet mot sänggaveln. Men han var hemma i sin egen sängkammare, inte i det rum med kokskåp som han hyrt möblerat i andra hand efter att ha flyttat från den ena minimala lägenheten till den andra. Det var många år sedan han fastnat i Stockholms bostadsdjungel och gjort slut på Trissvinsten på 1,2 miljoner kronor som han skrapat fram i direktsändning i tv. Mycket pengar, men samtidigt en skitsumma i andrahandsträsket där kontrakt och avtal inte existerade och risken att bli lurad var överhängande. Han hade fått hyra några månader här och några veckor där när kontraktsinnehavarna var bortresta och ville tjäna extra pengar. Han letade ständigt efter lappar med hyreserbjudanden på anslagstavlor i affärerna och fick alltid lova att vara extremt 5

diskret så att grannarna inte märkte att han bodde där. Det var emot reglerna i de flesta bostadsrättsföreningar att hyra ut i andra hand utan föreningens tillstånd och ägarna hade vicevärdar som patrullerade trappuppgångarna. Inte heller var det lätt att göra det särskilt ombonat och trivsamt i de tillfälliga bostäderna. Han hade ofta fått röja ut skitiga kylskåp med mögliga och utgångna livsmedel innan han kunde sätta in en yoghurt. Han livnärde sig under den där tiden nästan enbart på yoghurt, flingor och hämtpizzor. En gång trodde han att han hade sitt på det torra när kvinnan som hade lägenhetskontraktet flyttade in hos sin pojkvän, men efter en vecka var hon tillbaka eftersom pojkvännen gjort slut och trots att Peter bokstavligen stod på gatan vägrade hon att betala tillbaka en enda krona av hyran som han betalat sex månader i förskott. Han hade fortfarande mardrömmar om den där tiden men drömmarna kom alltmer sällan. Numera var hans liv välordnat och han tänkte bara ibland tillbaka på åren då han trodde att han aldrig skulle få en fast plattform under fötterna. Kanske var det pillerburkarna i innerfacket på den slitna bruna portföljen i skinn som fick honom att känna att han hade kontroll. Ångesten hade funnits som en lömsk fiende, redo att attackera med full kraft, när han legat i sängen i hyresrummen och trott att han aldrig skulle få ordning på sin vardag i Stockholm. Att han kanske skulle tvingas att flytta tillbaka till Skövde där han jobbat på 7-Eleven en sommar och, antagligen mot butikens regelverk, köpt tio Trisslotter som han sorterat ut i ett eget intrikat räknesystem för att maximera sin möjlighet att vinna. Han insåg att 6

det var slumpen som avgjorde men valde att intala sig själv att han med sin matematiska modell överlistat systemet. Det kändes bättre så. Tvångstankarna och ångesten hade fått honom att ta sig till vårdcentralen en morgon och bokstavligen slåss om nummerlapparna till drop in-tiden på akutmottagningen. En sjuksköterska hade ställt sig på en stol och skrikit till alla upprörda i väntrummet att de med tecken på säsongsinfluensa omedelbart måste gå därifrån eftersom smittspridningen var överhängande. Hon ordinerade handsprit, vätska att dricka och febernedsättande som kunde köpas receptfritt på Hemköp. Peter tackade sin lyckliga stjärna för att han hade stannat kvar. När han ropades upp bar benen knappt honom och läkaren visade till en början visst intresse. Men när Peter berättade om ångesten och tvångstankarna och funderingarna på hur livet skulle bli när pengarna var slut ryckte läkaren bara på axlarna och sade att varenda djävel hade ångest och tvångstankar numera, han själv också förresten, här fanns bara plats för snabba diagnoser och pillerförskrivning. Peter skulle vara glad att han kommit innanför dörren, de flesta satt så djupt i skiten att de inte förmådde kravla sig till vårdcentralen. Peter fick recept på betablockerare och ett valiumpreparat. Trycket var så hårt på vårdcentralen att vården var tacksam för att han därefter inte besvärade utan bara ringde för att få recepten förnyade. Han hade inte tagit en enda tablett sedan han hämtade ut de första förpackningarna på apoteket. Det räckte med tryggheten att veta att pillren fanns i facket i portföljen. 7

Utan Trissvinsten hade han troligen aldrig hamnat i Stockholm. Han var född i Falköping och hade gått ut gymnasiet med ofullständiga betyg och sedan flyttat till närliggande Skövde. Det var svårt att då se hur han skulle kunna vända sitt förflutna ryggen, särskilt som namnet Ansgarius Carlesten var svårt att glömma. Föräldrarna ville att deras enda barn skulle ha ett udda namn för att sticka ut bland de vanligaste tilltalsnamnen. Han uppfattade tonåren som ett helvete där han ständigt mobbades för sitt namn men föräldrarna vägrade att hjälpa honom med namnbytet. När han blev arton och myndigheterna till sist godkände att han bytte namn till Peter Carlsson var det en seger i klass med Trissvinsten. Han ersatte samtidigt glasögonen med linser. Det var starten på det nya livet. Trisslottens tre symboler för tv-apparater gjorde att Peter fick åka till morgonsoffan och kunde skrapa fram vinsten. 1,2 miljoner var den minsta möjliga men samtidigt hade han turen att dela taxi därifrån med en expert som just lagt ut texten om det nya medielandskapet. När han frågat om det fanns något jobb på expertens företag hade han direkt fått uppdraget att sortera och arkivera mejltrafik som trots att den fanns i datorn också trycktes ut på papper. Det var, insåg han, en ännu större vinst än pengarna han vunnit på lotten. När han sedan var på plats kunde han inte låta bli att läsa mejlen och upptäckte då att vartenda medieföretags ledare åkte på konferenser för att antingen själva föreläsa eller för att lyssna på specialinbjudna talare som introducerades som stjärnor och 8

som hade svaren på branschens ödesfrågor. Det kostade skjortan att delta och ju dyrare anmälningsavgiften var, desto viktigare ansågs konferensen. En dag letade han på måfå fram en konferensinbjudan och anmälde sig som medierepresentant, vilket betydde att det var gratis. Han hittade på firmanamnet Communication, skrev under med sitt eget namn och fick ett blixtsnabbt svar att han var välkommen. Därmed var karriären påbörjad, förstod han långt senare. Han var på konferens minst en halvdag varje vecka, ibland en heldag. Han behövde aldrig förklara frånvaron eftersom företaget där han sorterade mejlen levde under sparbeting och varje timpeng som inte behövde betalas ut var en tillgång. Huvudsaken var att arbetet blev gjort. Konferenserna hade också det goda med sig att de inleddes med morgonfrallor och avbrott på förmiddagen för kaffe och bulle. Därefter lunchtallrik och sedan eftermiddagskaffe med kaka. Det var enkelt att plocka med sig några överblivna smörgåsar och på det sättet fortsatte utlägget för yoghurt, flingor och pizza de konferensfria dagarna att vara de enda utgifter han hade i matväg. Vid den tredje konferensen ställde han sin första fråga till en av föreläsarna som därefter framträdde på flera andra konferenser dit Peter anmält sig. Peter fortsatte att ställa lagom insmickrande frågor så att mannen till sist sökte upp honom efteråt för att småprata. Efter ett halvår var han anställd på föreläsarens kommunikationsbyrå utan att ens ha blivit ombedd att sända in någon ansökningshandling eller cv. 9

Peter lade sig tillrätta i sängen och hörde hur Alice ordnade med frukosten ute i köket. Han skakade av sig obehagskänslan från när han vaknat, då han för några sekunder trott att han befann sig i hyresrummet med det dragiga fönstret. Välbehaget tog över och han njöt av att Alice och han var överens om ordningen. Till vardags hjälptes de ofta åt med frukosten men lördag morgon var hennes sovmorgon, söndagen var hans. Barnen Lisa och Kalle fick titta på film i sina paddor på helgerna före frukost. Han tog upp mobilen och såg att han kunde ligga kvar en halvtimme till innan det var dags att gå upp. Varken Alice eller barnen skulle störa honom. Tiden på kommunikationsbyrån hade lagt grunden till det välstånd som han numera tog för givet. Han hade begripit att nätet var en outsinlig kunskapskälla och att den som lyckades sortera ut och servera det som mottagaren ville höra kunde räkna med rejäl ersättning. Dyrt var lika med bra. Det var så uppdragsgivarna resonerade. Peter letade fram artiklar och analyser som låg långt utanför allfarvägarna och höll föredrag inför imponerade ledningsgrupper. En gång snöade han in på den amerikanska familjen Forbes webbstrategi. Deras idé gick ut på att det traditionella magasinet fick hålla till i mediepalatset på Femte Avenyn i New York med sina miljardärslistor och minutiöst faktakontrollerade artiklar, medan webben huserade i enklare lokaler downtown. Där sammanställdes listor över de tio bästa toplessbadstränderna i USA med resultatet att klickandet översteg den tryckta upplagan. Peter påstod på intet sätt att han suttit i direktionsrummen och 10

där fått de konfidentiella uppgifterna men det var det intryck åhörarna fick. Att Forbes nästan gått under på sin illa genomförda webbstrategi hörde liksom inte till saken. Han bekräftade helt enkelt det som uppdragsgivarna ville höra, att papperstidningen i praktiken var död och att allt krut skulle satsas på webben. Det var också han som myntat begreppet träddödarna både om papperstidningarnas publicister och deras läsare. Ingen av uppdragsgivarna ville framstå som att de sysslade med gammelmedier, ett annat begrepp han lånat i väntan på att han skulle komma på något bättre. Papperstidningarna var på den tiden visserligen medieföretagens kassakor men papper var dyrt och svårt att hantera. Peter tryckte på vikten av att miljöcertifiera och underströk att träddödandet för att få pappersmassa inte passade in i det nya tänket. Hans förslag att stänga av hissarna i tidningshusen en gång i veckan var ett sätt att koppla miljöansvaret till papperstidningens försvinnande och vidare till den personliga hälsan och arbetskapaciteten. Han myntade begreppet Färre avverkade träd och fler avverkade trappsteg. Logiken saknades men ingen protesterade. Alla hans uppdragsgivare gav order om att hissarna skulle stå stilla en dag i veckan. Efter något år var hans popularitet så stor att han internt fick priset som kommunikationsbyråns stjärnföreläsare. Han levererade, som det hette, både hos byrån och uppdragsgivarna. Det var Alice som hade föreslagit att han skulle starta egen firma. Hon var ekonom på ett amerikanskägt reklambolag och hade till en början hjälpt honom med det praktiska vid firmateck11

ningen. Men efter ett knappt år hade verksamheten växt så att han behövde både en revisor och en ekonomiassistent för att hålla ordning på administrationen. Trots att han höll verksamheten begränsad så att han ensam hade kontrollen hade vinsten gjort att han och Alice kunnat köpa sin bostadsrätt kontant. En femrummare med terrass i söderläge och garage i källaren mitt i Stockholm. Det var andrahandsträsket som gjorde att han nu var lyckligare än dem som tog allt som framgångarna förde med sig för givet. Tacksamheten innefattade också Alice och barnen. Två minuter till i sängen och sedan var han redo att gå upp.

KA P IT E L 2

– J ag h a r fåt t världens konstigaste uppdrag, sade han medan Alice just vispade ihop äggröran i pannan på spisen. Det är ett gäng som vill ha hjälp med att ta över ledningen i sitt parti för att sedan vinna valet. – Va, det låter ogörligt. Men också lite spännande. – Fast jag undrar om dom inte missuppfattat vad jag sysslar med. – Men Jonathan har ju alltid sagt att du borde jobba med valrörelser, invände Alice. Att du har världens talang för det strategiska. Peter hade träffat Jonathan för några år sedan på en konferens i USA. Peter var ende europé på plats när Jonathan föreläste om olika metoder i amerikanska politiska kampanjer och vilka som var mest effektiva i förhållande till satsade dollar. Jonathan hade varit både övertygande och fascinerande att lyssna på när han berättade att dörrknackningar gav en röst per 14 knackade dörrar till en kostnad av 19 dollar per röst, medan 13

kampanjpost i brevlådan gav en röst på 177 brev vilket innebar att kostnaden blev 59 dollar per röst. Telefonsamtal i sin tur gav en röst på 30 samtal och kostnaden blev 45 dollar per röst. Automatiska inspelade samtal var värdelösa. Ingen röst kunde registreras efter det. Jonathans verksamhet hade inletts sedan han träffat en ung student som på prestigeuniversitetets fysiklektion visat hur man med hjälp av offentligt publicerade uppgifter kunde tillverka en atombomb i lagom storlek för en resväska. Det tog hus i helsike och han fick snabbt ta bort sina instruktioner från nätet men han fortsatte istället med annat datainsamlande och inspirerade Jonathan att börja dammsuga offentliga data som samlades i en databank för användning i politiska kampanjer. Jonathan brukade säga att när man väl börjat samla blev man som ekorren som inte kunde få nog ens när gömman var fylld. Det var svårt att lägga band på sig själv när demokratin var, om inte till salu, så i alla fall till uthyrning. – Jag träffade en kille som heter Hasse när jag åt lunch i torsdags på Operabaren, sade Peter och tog för sig av äggröran. Precis när jag var på väg ut kom han fram och frågade om han fick höra av sig om ett mycket känsligt uppdrag. – Sade du ja utan att veta vad det handlade om, frågade Alice skeptiskt. Du som brukar vara så försiktig. – Jag lämnade bara över min mejladress och sent igår kom ett mejl där han föreslog att vi skall ses, hans grupp och jag, för att diskutera deras plan att ta över partiet. 14

Peter såg att Alice var på väg att opponera sig och tillade snabbt att han självfallet kände till Hasse. Han hade även googlat upp honom. Det var inget konstigt med honom men uppdraget var lite löst i kanten. Gruppen ville ha hjälp för att kunna byta ut den sittande partiledaren. – En kupp alltså, konstaterade Alice. – Vi får se var det landar. Har svarat att jag är beredd. – Men du får väl betalt? – Skulle jag jobba gratis? Det här är ett uppdrag som är svårt att tacka nej till. Både pengarna och kittlingen att sätta fingrarna i en helt ny paj. Jag skrev till Hasse att jag inte är billig. Vad tror du att han svarade? – Att det är därför dom vill ha dig. Peter skrattade. Alice var lika medveten som han om att hans affärsstrategi var att dyrt är lika med bra. Om han fakturerat hälften så mycket hade han antagligen inte kommit på tal. Det var Jonathan som lärt honom att trissa upp priset. Han försvarade sig med att han bara hade kunder för vilka pengar inte betydde något. Det var slutresultatet som räknades. Peter kunde inte prisa sig själv nog för att han begripit att han måste ändra sitt namn från Ansgarius Carlesten till Peter Carlsson. Han hade inte haft många rätt i början som konsult i medievärlden, men det hade å andra sidan inte de andra konsulterna heller. Problemet för dem var att de krånglat till sina namn, framträtt i märkliga kläder och ständigt varit beredda att leverera sina åsikter i alla möjliga sammanhang. Den lukrativa branschen hade kollapsat med ett magplask. Namnet Peter 15

Carlsson var anonymt och gick inte direkt att koppla till något fiasko. På så sätt gled han enkelt vidare. Många konsulter repade sig aldrig. Sämst gick det för en amerikansk expert som på den stora kvällstidningen lyckades placera första sidan på sista sidan eftersom han efter några timmars studier på tunnelbanan märkt att läsare bläddrade i tidningen bakifrån. Det sista Peter hört om honom var att han krympt en kvalitetstidning i Wien till formatet av ett programblad från Operan. Där tog det slut för konsulten. Hans krångliga namn gjorde att han förknippades med misstagen. Han var omöjlig i branschen. Namnet Peter Carlsson satt bra. Att han inte befunnit sig i rampljuset var ännu bättre.

KA P IT EL 3

Bara ett par dagar senare stod Peter utanför porten till huset där Hasse bodde. Han märkte att han var nervös. Han drog upp blixtlåset till facket med medicinerna i portföljen för att försäkra sig om att de fanns där. Huset låg i slutet av Valhallavägen, alldeles i närheten av Filminstitutet, Sveriges Television och Sveriges Radio. Hasse hade skrivit koden i ett sms och Peter tryckte in siffrorna med darrande fingrar. Han måste få ned pulsen innan han ringde på Hasses dörr tre trappor upp. Hissen hade inte sänts ned av den som åkt före honom. Det gjorde inget. Peters klaustrofobi innebar att han undvek att åka hiss om han inte måste. Han skulle antagligen inte köra ned bilen i garaget i sitt eget hus heller om det inte vore för att de hade platsen direkt innanför dörren. Han såg på mobilen att han hade fem minuter på sig och gick långsamt upp för trappan. Han var noga med att kartongen med smörgåstårtan inte skulle glida snett i papperskassen. Den fick inte se kladdig och tillklämd ut. Smörgåstårtan var central i hela upplägget. 17

Dörren stod på glänt och Peter tänkte just ropa hallå när Hasse uppenbarade sig. – Välkommen, sade han. Vi är på plats. – Jag är väl i tid? – Visst, men vi är så spända på att möta dig. Peter hörde ett lågt mummel som tystnade så snart han kom in i vardagsrummet. Det var bara två personer där förutom Hasse. – Oscar. Tror att vi har träffats. – Ingrid. Vi har aldrig setts. Hasse pekade på en stol och bad Peter sätta sig. Oscar slog sig också ned och sade att det var lika bra att gå rakt på sak. – Du vet vad vi vill, sade han. Eller hur? Peter nickade. Hasse hade direkt efter deras inledande mejlväxling budat över ett dokument där han beskrivit vad det handlade om. De hade bestämt sig för att inte mejla det mest känsliga. Vad som helst kunde hamna i orätta händer. – Ni tänker ta över partiet om jag fattat det rätt. Vill ha hjälp med upplägget. – Inte mediestrategin, invände kvinnan som presenterat sig som Ingrid. Den klarar jag av. – Vi har bjudit in dig som konsult för det hela, rättade Oscar. Peter märkte direkt spänningen i rummet. Det var Oscar som bestämde och Hasse som genomförde. Ingrid var med men samtidigt utanför. – Det är inte som mediekonsult vi kallat in dig i första hand, förtydligade Oscar. Utan som partibyggare. 18

Peter drog papperskassen som han ställt vid stolen mot sig. – Kan du ta fram tallrikar? Ett uppläggningsfat också. Bestick. Kniv och tårtspade. Hasse gick ut i köket och kom strax tillbaka. – Går en brödkniv bra? Har ingen tårtspade. Och jag hittar inte ett stort fat. Fungerar en ugnsplåt? Peter öppnade kartongen och lät smörgåstårtan glida ut på plåten. Hasse småskrattade och Ingrid himlade med ögonen. Oscar tittade bort. Smörgåstårta signalerade bonnighet och han hade ibland gjort sig lustig över tårtorna i sina plasthöljen bland färdigrätterna på Ica. – Jag vill inte ha, sade Ingrid. Peter låtsades att han inte hörde och delade noggrant upp tårtan i fyra stora bitar. Han såg till att ingen bit ramlade på tallrikarna. – Så att vi alla blir gifta, skojade Hasse. – Så att ni får ordning på ert nya parti, sade Peter torrt. Peter lät den generade känslan sjunka in och bad dem att titta på sina bitar. Han pekade steg för steg. Underst det vita stabila brödet som sedan återkom fyra gånger i varvningen. Fyllningar av leverpastej, skagenröra, majonnäs och räkost. Överst dekorationerna med rullade skink-, ost- och laxskivor, kokta ägg, tomatklyftor, gurka i tunna vridna skivor och räkor som legat i lag spridda över alltihop. Kraftiga dillkvistar. Majonnäs runt den höga kanten som täckts med hackad dill och persilja. – Förstår ni vad jag menar? Han fick inget svar och fortsatte. 19

– Att partiet måste byggas som smörgåstårtan, förtydligade han. Det stabila brödet är värdegrunden. De olika fyllningarna kännetecknar olika intressegrupper. Dekorationerna högst upp är utanverket som gör att partiet framstår som modernt och inte föråldrat. Majonnäsen runt omkring döljer skavankerna. De gröna hackade örterna skapar fräschör. – Förstår ni vad jag menar? upprepade han. Det var fortfarande tyst. – Vilket skitsnack, sade Ingrid till slut. Om det är någon som kan ideologi så är det jag. Ingrid gav sedan uttryck för sin uppfattning att det bara gällde att gå tillbaka till den nyliberala idébanken där tåget visserligen tidigare hade spårat ut men det var inte politikens fel utan den före detta partiledarens. Till och med han själv hade begripit att det var honom det var fel på och inte politiken. Peter sade att det var intressant att höra Ingrids synpunkter men Oscar avbröt dem båda. – Det är inte därför vi är här. Du, Peter, fortsätter. Peter sade att han ville att de skulle fundera över vilka värderingar som brödet symboliserade och vilka fyllningar som representerade intressegrupperna. – Tänk landet i stort, förkunnade han. Norr till söder, väst till öst. Inga begränsningar. Smaka på tårtan. Lukta. Känn efter. Finns det något gemensamt smakligt här? Eller skall en fyllning bort? Hur gör vi med dekorationerna? Skall vi rulla ihop laxen med skinkan eller skall skinkan rent av inte vara med? Hur gör vi med osten? Har vi vant oss vid tårtan som den ser ut så att vi 20

inte vill ändra på något? Eller är det dags att skapa en ny? Den nya smörgåstårtan. Peter tog upp kartongen med butiksnamnet Smörgåstårtan på och skrev Nya med filtpenna snett ovanför. – Fundera några dagar på det här. När vill ni att jag skall vara tillbaka? – Det här är för helvete spritt språngande galet, fräste Ingrid. – Du behöver inte vara med fler gånger, bestämde Oscar. Är det så jag skall tolka dig? Ingrid drog efter andan. – Nej, sade hon spakt. – Då kanske du skall ta och lugna ned dig.