9789127136854

—

Den dag piraten Vithuvud tar Siris lillasyster, Miki, får han en motståndare han aldrig räknat med. Siri gör det som ingen annan vågar och ger sig ut på jakt efter Vithuvuds ö, trots att hon är livrädd själv. För hur rädd ska inte Miki vara, ensam i piraternas våld.

Frida Nilsson

”Din syster är borta. Så är det med dem som Vithuvud tar. De … finns inte mer.”

—

Frida Nilsson är författare till bland annat de populära Hedvig-böckerna, Apstjärnan, som nominerades till Deutscher Jugendliteraturpreis 2011, Jag, Dante och miljonerna och Jagger Jagger – nominerad till Augustpriset 2013 och till Nordiska rådets pris 2015.

I Ishavspirater målar hon fram en karg övärld, befolkad av sjöjungfrur, vitvargar och farliga pirater.

ISBN 978-91-27-13685-4

9 789127 136854

Ishavspirater_omslag.indd Alla sidor

2015-08-05 14:49

2

Ishavspirater_inlaga.indd 2

2015-08-03 16:09

3

Ishavspirater_inlaga.indd 3

2015-08-03 16:09

Ishavspirater_inlaga.indd 8

2015-08-03 16:09

Miki Den här historien handlar om när jag for ut på Ishavet.

Det var i mitten av november. Jag hade just fyllt tio och valarna låg och vilade i vår vik. Vattenröken stod som moln ovanför deras blanka ryggar och vid horisonten hade dimman ruvat i dagar, så tjock och vit och vacker.

I Blåvik, där jag bor, kan det bli så kallt på vintern att skeppens segel fryser i luften. En gång hittade jag en fågel på marken, en skarv var det. Hon hade ramlat ner från himlen när vingarna stelnade av kylan. Men hon var inte död. Jag bar hem henne till pappa, och han har så god hand med djur att efter några dagar kunde vi släppa ut henne igen.

Min pappa har förresten god hand med allt i naturen och nu ska jag berätta vad som sitter på väggen hemma i vårt kök. Det är nånting som verkligen inte brukar sit­ ta på folks köksväggar: en bit av en sjöjungfrus bakfena.

Den är inte stor alls, som hörnet på en näsduk kanske och den har lite päls som är nästan skär. Pappa fick den där 9

Ishavspirater_inlaga.indd 9

2015-08-03 16:09

sjöjungfrun i nätet en gång när han var ute och tog upp torsk. Hon var så rädd att hon skrek och bakfenorna bara piskade. Hon trodde väl att han inte skulle släppa henne.

Men det gjorde han förstås. ”För det är viss skillnad på att ta upp en torsk och att ta upp en sjöjungfru”, sa han. ”Vissa saker gör man inte.”

Så när hon hade lugnat sig lite lirkade han loss henne ur nätet och släppte henne. Men ett litet stycke av ena bak­ fenan hade slitits av och låg på durken. Och det stycket sitter på en plankbit, uppspikat på vår köksvägg. Jag och Miki har limmat stenar omkring.

Miki är min syster. Det var för hennes skull som jag for ut på Ishavet. För det finns de som inte tycker att det är någon skillnad på att fånga en torsk och att fånga en sjöjungfru – eller till och med ännu värre saker. Där jag bor, där for pirater omkring på havet en gång i tiden. Rik­ tigt fula och ondskefulla pirater. ”Berätta om Vithuvud”, brukade Miki säga till mig om kvällarna när vi låg i utdragssoffan och skulle sova. Pap­ pa låg i kammaren och snarkade så man tyckte hela huset skakade. ”Då kan du inte somna”, svarade jag. ”Du ligger vaken halva natten och gråter och så väcker du mig. Sen orkar vi ingenting i morgon.”

10

Ishavspirater_inlaga.indd 10

2015-08-03 16:09

11

Ishavspirater_inlaga.indd 11

2015-08-03 16:09

”Jag lovar!” viskade hon. Hon satte munnen tätt intill mitt öra. ”Jag lovar att somna. Berätta, snälla, snälla Siri.”

Då berättade jag i alla fall, och jämt när jag berättade för Miki om Vithuvud, då började jag så här: ”Det finns en man som använder barn som om de vore djur. Och inuti den mannen, på den platsen där andra människor har själen, där är det lika tomt och kallt som i en isgrotta.” ”Han är den kallaste människa som finns”, sa Miki.

Hon kunde aldrig låta bli att hjälpa till med berättandet och egentligen så kunde hon alltihopa lika bra som jag. ”Ja, den kallaste människa du kan tänka dig”, sa jag. ”Han är piratkapten, förstår du. Och hans hår är lika vitt som snö, och det är långt, räcker ända ner till midjan, men han har det i en knut, precis som fina damer brukar ha.” ”Varför?” ”För att han inte vill att håret ska frysa och gå av. Och den som tar värvning hos Vithuvud och blir hans pirat, den blir rik. Så ofattbart rik, och vet du varför?” ”För att Vithuvud låter sin besättning behålla allt byte själv.” ”Ja. Allt guld och allt silver och allt järn, och alla pälsar och pengaskrin och annat som är dyrbart, det får pirater­ na dela på själva. Vithuvud vill inte ha något. Det enda 12

Ishavspirater_inlaga.indd 12

2015-08-03 16:09

han vill ha …” Jag kände en ilning gå genom magen, det gjorde jag alltid när jag kom till den här biten av berättel­ sen. ”Det enda han vill ha är barn. Små magra barn, ju mindre, desto bättre. Och så fort piraterna har fått fatt i ett sånt där litet barn så kastar de det i lastrummet på sitt skepp.” ”Hur ser skeppet ut?” ”Det är vitt och det har tre master. Längst fram i fö­ ren sitter ett gapande korphuvud av trä. Skeppet heter Snökorpen nämligen.” ”Men nästan alla säger Korpen bara.” ”Ja, nästan alla säger Korpen bara. Och med Korpen seglar de hela vägen till Vithuvuds ö.” ”Och var ligger den?” ”Långt bort i väst. Så långt man kan komma innan värl­ den tar slut och man ramlar över kanten. Du vet väl att det finns en plats som heter Seglen, Miki?” ”Ja”, svarade Miki hest. ”Och vet du vad det är för en plats?” ”Det är en by. En stor by där de har sten på gatorna och dit pirater kommer för att dricka och slåss och …” ”Ja, jag vet väl inte om de kommer dit för att slåss pre­ cis. Men jag vet i alla fall att Seglen inte är någon trevlig plats och jag vet att det samlas mycket pack där. Alla möj­ 13

Ishavspirater_inlaga.indd 13

2015-08-03 16:09

liga sorters sjöbusar och skurkar. Såna där som vill tjäna pengar på att ta från andra. Men det värsta packet av alla, det är förstås de som kommer dit för att söka upp Vithu­ vud och arbeta åt honom. I alla fall ska visst Vithuvuds ö finnas någonstans där omkring Seglen.” ”Och vad blir det av barnen när de kommer till hans ö?

Vad får de göra?” ”Jo, Vithuvud har en gruva”, sa jag. ”En stor avgrund i marken.” ”Och vad är det för en gruva?” sa Miki. ”Det vet ingen. Men det sägs …” ”Det sägs att det är en diamantgruva!” ”Ja.” ”Och där, där finns det massor av diamanter i jorden, en del är stora som äpplen”, sa Miki. ”Ja, det sägs så i alla fall. Och det sägs att han har en fångvaktare, en kvinna som vaktar alla barnen, och den kvinnan …” ”Den kvinnan är Vithuvuds dotter och hon har tagit ut alla tänderna ur munnen och satt dit diamanter istället.” ”Ja. Och Vithuvud dricker vin ur en mugg slipad ur ett enda diamantstycke. Du vet väl hur värdefull en diamant är, Miki?” ”Mm.” 14

Ishavspirater_inlaga.indd 14

2015-08-03 16:09

”En diamant som inte är större än en ärta kunde man köpa hela vår ö för.” ”Men varför … varför måste han ha barn till att arbeta där?” sa hon. ”Varför kan han inte ta vuxna?” ”Det är det som ingen riktigt vet”, svarade jag. ”Bara tänk dig, Miki, att krypa omkring i mörker från morgon till kväll. Med blodiga knän och en hacka i handen. Gruv­ barn ska visst inte hålla länge. Antingen bryter de ryggen av allt de måste bära eller så blir de lungsjuka av fukten.

Eller så blir de så galna av det där mörkret att de … ja, att de förgås.”

Miki svalde. ”Det är det värsta …”, viskade hon. ”Ja”, viskade jag. ”Att rövas av piraterna och komma till den där gruvan. Det är det värsta som kan hända ett barn.”

Och just precis så brukade jag sluta när jag berättade för Miki om Vithuvud.

Då, när vi låg där i soffan, då kändes alltsammans på sätt och vis som en saga. Eller som något som bara andra stackars eländiga barn kunde råka ut för. Jo, visst var vi livrädda för piraterna, men vi hade nog ändå aldrig trott att vi själva skulle få träffa dem en dag. Nej, aldrig hade jag kunnat tro att Vithuvud skulle slå klorna i min lilla syster.

15

Ishavspirater_inlaga.indd 15

2015-08-03 16:09

Järnäpplet Nu ska jag berätta om dagen på Järnäpplet. Det är en dag som jag aldrig glömmer. Som en havsigel har den sugit sig fast i minnet och kommer inte att släppa taget så länge jag lever, det vet jag.

Vi skulle plocka bär, Miki och jag. På morgonen, när vi stod i dörren, såg pappa så där bedrövad ut. ”Varför kan jag inte följa med er?” sa han. Han hade bara långkalsongerna på sig. ”Du orkar inte”, sa jag. ”Det vet du. Ät upp morgonma­ ten nu, så ses vi till middagen.”

Pappa tittade på smörgåsen på bordet. Han hade en bit kall kokt torsk på den. ”Jag är inte hungrig”, muttrade han. ”Och jag tycker inte om att ni far ut ensamma så där. Det är inte rätt.” ”Det finns inget annat sätt”, svarade jag och drog ner mössan över öronen. ”Vi måste ju äta något.”

Då såg han på mig med sina vattniga, stora ögon. ”Om jag inte vore så gammal”, sa han. ”Då skulle jag 16

Ishavspirater_inlaga.indd 16

2015-08-03 16:09

ro runt på havet hela dagarna, ro så att vågorna skumma­ de – och komma hem till er med bär och ägg och fisk så att ni kunde stoppa magarna fulla. Och om jag träffade Vithuvuds pack skulle jag göra brasved av deras förban­ nade skepp.”

Han satte näven mot ögonen och torkade ett par tårar. ”Du behöver inte vara rädd”, sa jag. ”Från Järnäpplet har man god sikt. Ser vi Korpen så hoppar vi i båten och ror hem. Vi hinner.”

Miki huttrade till. Pappa sneglade på henne och egent­ ligen hade han nog velat låta henne stanna hemma. Men det gick ju förstås dubbelt så fort att få ihop ordentligt med bär om man var två, så han sa inget.

Jag sträckte mig upp och strök honom över kinden. ”Lilla pinnen”, sa jag. ”Var inte orolig. Vi ses fortare än du tror.”

Vi kallade pappa för Lilla pinnen, fast han var så stor och lång. Det var bara för att han alltid brukade säga att om Miki och jag försvann från honom, så skulle han knäckas rakt av som en pinne.

Järnäpplet är en liten ö. Den är vår alldeles egna, för så är det hos oss, att varje familj äger några öar och där får man jaga och samla fritt utan att någon annan lägger sig i.

Miki och jag rodde dit i ekan, havet var grått och platt den 17

Ishavspirater_inlaga.indd 17

2015-08-03 16:09

dagen. I luften fanns en kylig bitande fukt och hela värl­ den var som målad med mjölk. Det var novemberdimman som sakta kröp närmre inåt land. ”Berätta om när mamma och pappa träffades”, sa Miki, som låg över relingen och såg ner i vattnet. ”Har jag berättat tusen gånger ju”, sa jag.

Hon vände sig om. ”Bara en gång till?” bad hon. ”Snälla Siri?”

Och då berättade jag, för jag märkte att hon var ängs­ lig, och det var bra om hon fick tänka på annat. ”Pappa var ute med båten för att lägga nät. Plötsligt blåste det upp till storm och han föll i. Det fanns ingen där som kunde hjälpa honom. Vattnet var isande kallt, han skulle snart dö. Men så fick han syn på ett skär mitt i våg­ skummet. Han simmade dit så fort han kunde.” ”För då kunde han simma?” ”Ja, det här var för längesen. Långt innan du och jag föddes och då var han den starkaste mannen i hela byn.” ”Men han kunde inte klättra upp?” ”Nej, skäret var för brant. Nu trodde han att allt hopp var ute, han skulle just låta sig slukas av vågorna. Men då dök mamma upp. Hon bodde ensam på skäret och skulle precis gå ner och meta.” ”Med tårna!”

18

Ishavspirater_inlaga.indd 18

2015-08-03 16:09

”Mm, med tårna. Hon metade alltid med tårna, fisken högg så du anar inte. Och plötsligt fick hon napp! Det var pappa som hade fått fatt i lilltån. Mamma drog upp honom. Han var mer än dubbelt så gammal som hon, men han stannade på skäret i sju år. Sen kom jag, och då flyt­ tade de in till byn. ”Sen kom jag.” ”Mm, lite senare. Och du var långsam. Det tog tre da­ gar och tre nätter för dig att komma ut ur magen när du väl hade börjat röra på dig.”

Miki stack ner ett finger i vattnet. Jackärmen blev våt när svallvågorna sköljde över handen. ”Varför dog hon?” ”För att hon blev sjuk.” ”För att jag kom?” ”Nej. Det var inte för det, det var … hon hade dött ändå.”

Det var väl inte sant, kanske. Det var nog så att mam­ ma dog för att Miki hade dröjt så länge. Men det var det aldrig någon som talade om, och ingen tyckte mindre om Miki för det heller. Om det var någon som var glad över att Miki kom så var det mamma själv, förresten. Hon sa att det alltid var roligare att få något man verkligen hade kämpat för. Hon levde bara i en vecka efter det.

19

Ishavspirater_inlaga.indd 19

2015-08-03 16:09

När vi närmade oss Järnäpplet låg det en krans av dim­ ma runt ön. Jag sträckte på halsen. Någon utsikt över havet var det inte tal om. Här fick man vara glad om man såg var man satte fötterna.

Vi hade varsin korg som vi skulle lägga bären i. Snöbär är vita, ganska sura bär som mognar sent på året. Man kan stoppa dem i krus ihop med vatten och spara dem länge. Om man får tag i honung så blir det god sylt av dem.

Men det var nånting som gjorde bärsamlandet på Järn­ äpplet svårt och det var valhöns. På somrarna var de inte så farliga, då kunde vi plocka äggen som de la och äta dem för då hölls tupparna i andra vatten. Men till senhösten kom tupparna tillbaka och vips så hade äggen kyckling­ ar i sig, för valhönsens ungar kommer mitt i smällkalla vintern nämligen. Och när äggen hade kycklingar i sig, då blev hönsen som galna ifall man kom nära redena. Jag visste till och med en man i Blåvik som fått örat avknipsat, för valhöns har starka, tandade näbbar, så starka att de kan tugga sten med dem. Stenen äter de för att bli tunga, så att de ska kunna dyka djupt och fånga fisk. Valhöns är stora och behöver äta mycket, en hona väger minst femton kilo. Fjäderdräkten är tät och alldeles svartspräcklig och på de jättelika fötterna finns både klor och tjock simhud.

20

Ishavspirater_inlaga.indd 20

2015-08-03 16:09

Det viktiga om man ville slippa bli hackad av ett sånt där höns var att inte visa sig rädd och det var Miki rätt dålig på. Hon var ju bara sju, så det var väl inget konstigt med det egentligen. Men jag var nog lite sträng mot hen­ ne. När vi hade letat hela förmiddan den där dagen, och bara fått ihop ett par nävar bär, sa jag åt henne att gå till andra sidan ön och se vad hon kunde hitta.

Hon tittade på mig med sina gråa ögon. Hon hade tap­ pat rätt många av sina framtänder och i underkäken titta­ de en ny tand upp som kanten på ett litet isflak. ”Kan inte du följa med?” sa hon. ”Jag vill inte gå så långt själv.” ”Vad du är barnslig”, sa jag. ”Det är väl inte det minsta långt.”

Hon vände sig om och kisade mot den steniga ön. Det hade börjat blåsa nu, vinden drog i hennes svarta tjocka hår. Hon såg ut som om hon tänkte gnälla igen. ”Ska du ha någon som håller dig i handen när du går ut på dass också?” sa jag. ”Gå nu, så vi kommer hem någon gång!”

Hon svalde, och fast det syntes att hon inte ville, börja­ de hon trava bort över klipporna. Hon hade vinterstövlar­ na på sig. Jag hade också haft dem när jag var sju.

Efter en stund fick jag syn på några vita prickar i ett 21

Ishavspirater_inlaga.indd 21

2015-08-03 16:09

snår och kilade dit. Ja, där var det fullt med bär! Jag plockade och plockade så att samlingen i korgen snart var dubbelt så stor. Jag kände på bären, lät dem ramla runt bland fingrarna. Det var något härligt med bär i en korg, i alla fall när man började få ihop en del.

Då, helt plötsligt, hördes ett skrik bortifrån andra sidan ön. Först suckade jag, för jag var säker på att det var Miki som sjåpade sig med hönsen. Men sen knyckte det liksom till inuti magen på mig, för hon skrek inget mer, och det brukade hon göra. Allt som hördes var vinden. Jag lyfte korgen från marken och började gå åt hennes håll. ”Miki?” ropade jag.

Inget svar. Då började jag springa istället. Jag visste ju att de där hönsen hade starka näbbar och jag ville inte komma hem till Blåvik med en öronlös syster. ”Miki?” skrek jag igen, ännu högre. När hon inte sva­ rade den här gången heller, satte jag fart och rusade över klipporna så fort jag kunde.

När jag kom till andra sidan, var där tomt. Inte ett spår syntes av henne, och inte av några höns heller. Vinden hade skickat iväg dimman. Jag skulle precis ropa en tred­ je gång, men då fick jag plötsligt syn på något. En eka.

Det satt fyra män i den och … där var Miki! De hade knutit ett tygstycke för hennes mun och en av dem höll 22

Ishavspirater_inlaga.indd 22

2015-08-03 16:09

henne hårt i armen. Ekan rörde sig längre och längre bort från Järnäppplet. Korgen for ur min hand och bären rul­ lade ut. Jag ville ropa igen, men då fick jag syn på ännu en båt, en mycket större. Den fick mina ord att stanna i hal­ sen. De kanske var rädda för att komma fram. De kanske visste vad det var för en omåttlig elakhet som låg bi där i det yrvakna havet. De tre masterna var raka som spett.

Skrovet var vitt och runt som ett ägg. Seglen slog ivrigare och ivrigare i vinden och längst fram i fören satt ett fult gapande korphuvud av trä. Det var Vithuvuds Snökorp.

Den som vi alla var så rädda för. Den som folket i Blåvik hade berättat för varandra om så många gånger att man kunde tro att alltihop bara var en saga. Åh, om Snökorpen bara hade varit en saga.

Jag såg folk på däck, några halade ner en repstege till männen i ekan. Först lyfte de upp Miki och strax klätt­ rade de efter. Ekan förtöjde de vid aktern. Vindarna hade börjat dra starkare över Järnäpplet nu, långsamt vän­ de besättningen skeppet och satte kurs mot horisonten.

Snart skulle de vara borta. När jag verkligen förstod det, kom rösten tillbaka. ”MIKI! VAR INTE RÄDD!” Men Miki var redan under däck. Ett par av männen såg sig omkring och upptäckte mig. De ropade nåt åt den 23

Ishavspirater_inlaga.indd 23

2015-08-03 16:09

som stod vid ratten. Antagligen frågade de om de skulle fara tillbaka och hämta mig med. Men han vid ratten dröj­ de en stund, skakade på huvudet och vände sig mot havet.

Jag undrade om Vithuvud också stod där någonstans och såg på mig. Eller om han satt i sin hytt och tänkte på alla mängder med diamanter som hans nya byte skulle bära upp ur underjorden åt honom.

24

Ishavspirater_inlaga.indd 24

2015-08-03 16:09

Skarven som kom tillbaka Aldrig hade jag sprungit så fort som jag gjorde den dan, det var som om stövlarna knappt rörde vid marken. Var inte rädd, var det enda jag kunde tänka. Var inte rädd, Miki, jag hämtar hjälp. När männen och kvinnorna i byn får höra vad som har hänt går de efter sina bössor, varen­ da en, de far ut för att hämta hem dig.

Korgen blev kvar på Järnäpplet när jag slängde mig i ekan och började ro. Vinden låg emot mig, men det var som om all skräck rann ut i armarna och hjälpte till att ta i, båten flög fram över vattnet. Och ändå kändes färden som en evighet. En hemsk isande evighet som fick magen att svida. Äntligen närmade jag mig hamnen. Ett fraktfartyg hade kommit in för ett par dagar sen och vid fiskebryggan låg en hoper mindre båtar, allihop låga och enmastade och omålade. Så såg de ut, fiskebåtarna i Blåvik.

Det var mycket folk på plats, någon som lagade en mast eller tjärade ett skrov. Någon som lappade ett segel, någon 25

Ishavspirater_inlaga.indd 25

2015-08-03 16:09

som hade kommit in med fångst. Någon som skrattade åt nåt vitsigt och någon som svor över en linhärva. Överallt stod krokiga män och kvinnor i grå kläder.

Där satt Olav och rensade torsk. Han var pappas vän, de hade fiskat mycket ihop. En trut stod en bit bort och tittade på skinnet och slamsorna vid hans fötter. Jag för­ töjde ekan och rusade upp på bryggan och då höjde Olav kniven till hälsning. ”Du tycks ha bråttom”, sa han och log. ”Vart du jagad av en tångräka?” ”Jag måste hem”, var allt jag fick ur mig när jag sprang förbi honom. ”Pappa …” ”Din pappa är här!” ropade han efter mig.

Jag vände mig om. Olav pekade bakom sig med kniven. ”Han kämpar med ett nät.”

Ja, där satt pappa, med ryggen åt en bodvägg, och för­ sökte laga ett nät. Han var stel och fingrarna lydde inte, garnet trilskades. ”Pappa!” skrek jag.

Pappa höjde blicken. Han såg glad ut, det gjorde han alltid när han fick ögonen på mig eller Miki, han sa att vi var som två fyrljus som kunde lysa upp allt mörker som fanns omkring honom, hur svart det än var. Men när han märkte att jag grät, försvann hans leende.

26

Ishavspirater_inlaga.indd 26

2015-08-03 16:09

27

Ishavspirater_inlaga.indd 27

2015-08-03 16:09

”Hur är det?” frågade han.

Jag rusade i hans famn. ”De har tagit henne! Pappa, det var mitt fel!”

Han såg på mig. De stora vattniga ögonen rörde sig oroligt i hålorna. ”Vad pratar du om? Var är Miki?”

Flera av männen och kvinnorna omkring oss hade slu­ tat arbeta. De stod och sneglade åt vårt håll och Olav hade kommit närmre. Jag bara grät och grät och orden blev alldeles grötiga i min mun: ”Vi var på Järnäpplet … jag sa åt henne att gå till andra sidan ön och det … det låg en båt där. De tog henne … de tog henne med sig på skeppet … Åh!”

Pappa sa inget. Han såg på mig som om han var ett barn, som om jag talade ett språk han inte förstod. Då sa Olav, där han stod med den halvrensade torsken i näven: ”Vilka tog henne, Siri? Vad var det för skepp?”

Jag höjde rösten, så att alla skulle höra: ”Snökorpen!” Och på bara några sekunder hade var­ enda människa i hamnen blivit mol tyst. ”Vithuvud har tagit min syster!” fortsatte jag. ”Vi måste fara efter och ta tillbaka henne!”

Alla såg på mig med kusliga blickar. Ingen sa något.

Ingen ropade: Ja, vi far efter skeppet! Ingen sprang iväg 28

Ishavspirater_inlaga.indd 28

2015-08-03 16:09

för att hämta sin bössa. ”Vi måste skynda oss!” skrek jag. ”De seglar västerut från Järnäpplet! De är säkert redan vid Sälskären!”

Ingen rörde sig. De såg bort, tittade i marken, började mumla saker till varandra, och snart var det någon som sa: ”Den som far efter Snökorpen kan räkna sig som död.” ”Ja, hon har sexton kanoner och en besättning som gär­ na skjuter den som kommer för nära”, ropade en annan. ”Det finns ingen som kan besegra Vithuvud!”

Olav la en fiskluktande hand på min axel. ”Siri”, sa han och såg på mig med sorgsna ögon. ”Din syster är borta. Så är det med dem som Vithuvud tar.

De … finns inte mer.”

Då var det någon som ställde sig upp. Skröplig som en gammal trasig och vitnad eka var han, och nävarna var knutna. Min pappa. ”Jag far efter henne!” sa han. Rösten darrade av ilska och mod. ”Jag är inte rädd! En havsmask blir inte större för att han seglar ett skepp. Är det någon mer som törs?”

Men ingen sa nåt. Ett par av männen skakade på hu­ vudet. ”Gamla stolle”, viskade någon. ”Tusan vet om han inte dör av ålder innan Vithuvud hinner ha ihjäl honom.”

Pappa låtsades inte höra. Han reste hakan i vädret, 29

Ishavspirater_inlaga.indd 29

2015-08-03 16:09

stoppade nättrasslet under armen och gick därifrån. Jag följde efter.

I vår by klättrar stugorna på klipporna. De är gjorda av timmer men också av drivved, för det är ganska ont om träd på vår ö. ”Pappa, tror du verkligen att du orkar?” frågade jag, medan vi traskade hemåt. Han var lite halt sen en olycka en gång då han och några andra hade fångat sjöpapegoja med håv. Pappa hade halkat på de branta klipporna och fallit flera meter. ”Jag kanske är gammal”, sa han. ”Men man slutar inte vara pappa för det.” Han gömde ansiktet i näven. ”Lilla unge. Du vet hur rädd hon alltid är. Jag kan knappt tänka på hur hon har det just nu.” Han hissade med näsan och såg bestämd ut. ”Sex i morrn bitti lägger Polstjärnan ut.

Hon är det sista skeppet att lämna Blåvik innan vintern och hon gör stopp i Seglen. Jag tänker mönstra på.”

Jag ryste. Seglen. Det var den där förfärliga platsen som jag berättat om för Miki så många gånger. Där sjö­ busar, pack och pirater häckade tätt som garfåglar på en klippö. Dit tänkte pappa resa. ”Det är det bästa jag kan göra om jag vill ha en möjlig­ het att hitta Miki och ta tillbaka henne”, sa han där han linkade bygatan fram. ”Nu går vi hem och packar åt mig.”

30

Ishavspirater_inlaga.indd 30

2015-08-03 16:09

På kvällen stod allt färdigt innanför dörren. En säck med varma kläder, ett par fiskkakor i papper, bössan och pappas vinterstövlar. Han begrundade allt en bra stund och sen nickade han. ”Då så. Jag lägger mig några timmar. Du väcker mig i tid, va?”

Jag nickade. Det var alltid jag som steg upp först om mornarna, väckt av att elden i köket hade slocknat och att kylan kom smygande för att bita mig i näsan. Efter att jag grävt upp glöden med spiskroken och slängt på ett par nya vedpinnar brukade jag gå till kammaren för att ruska liv i pappa, och det var inte alltid så lätt. Jag tror han hade kunnat sova dagarna i ända där under fällen om han bara hade fått.

Han gick med stela, ojämna steg bort till sängen och knäppte av sig hängslena. När han satt där på sängkan­ ten, såg jag hur liten han egentligen var. Som en pinne, grå, torr och tunn. Den som ville knäcka honom behövde knappt ta i. ”Gråter du?” frågade han. ”Tänk om du inte kommer tillbaka?” sa jag och torkade kinderna. ”Tänk om du … Om jag blir ensam här?”

Han såg på sina fötter, tuggade en stund på sin under­ läpp, och så sa han: 31

Ishavspirater_inlaga.indd 31

2015-08-03 16:09

”Kommer du ihåg fågeln du hittade på marken en vin­ ter? Hon som vingarna hade frusit på?”

Jag nickade. ”Visste du att jag har sett henne efter det? Att hon har varit här?” ”Nej?” sa jag och satte mig jämte honom på sängen. ”När?” ”Hon kommer ibland och knackar på rutan med näb­ ben. Mest för att hälsa på. Jag brukar ge henne en fisk­ bit. Det är väl inget särskilt med det, men vad jag menar är … Saker man gör, lämnar spår efter sig. De fina saker­ na lämnar fina spår … och de onda sakerna lämnar onda spår. Om jag inte åker efter Miki, kan jag nog inte leva.

Spåren i mig skulle göra för ont.”

Han tittade mig i ögonen. ”Jag har låtit dig och Miki slita mycket mer än ni för­ tjänar. Det har jag skämts för, varje dag. Och jag är inte dummare än att jag förstår hur den här färden kommer att sluta, jag är snart sjuttio. Men jag måste åka.”

Han strök mig över kinden. Sen la han sig ner för att somna med kläderna på.

Jag förstod vad allt det där betydde. Han visste att han inte skulle klara sig. Men hellre än att stanna hemma med sitt onda samvete, for han i alla fall.

32

Ishavspirater_inlaga.indd 32

2015-08-03 16:09

Tänkte han på mig då? Tänkte han på mitt samvete och spåren som skulle stanna kvar hos mig? Det var jag som hade sagt åt Miki att gå till andra sidan ön. Hon hade bett mig att följa med, men jag hade skällt på henne. Och nu skulle pappa åka ut och dö för det.

Det kändes som om jag hade legat en evighet och fun­ derat, när jag äntligen hade bestämt mig. Elden på härden skulle just slockna. Tyst som en mus tassade jag upp och slängde på en fyra–fem pinnar. Sen tog jag på mig min jacka och mina vinterstövlar, de var precis likadana som dem jag hade haft när jag var sju. Dem som Miki hade nu.

Var inte rädd, Miki, tänkte jag. Jag kommer för att hämta dig.

Jag tömde säcken på pappas kläder och stoppade ner min tjocka tröja med kragen och två par sockor. Sen släng­ de jag säcken över axeln och slog upp dörren. Nog för att jag visste att mina chanser att övermanna Vithuvud var minst lika små som någon annans. Men jag hade i alla fall inte bestämt mig för att dö där ute på Ishavet.

33

Ishavspirater_inlaga.indd 33

2015-08-03 16:09

—

Den dag piraten Vithuvud tar Siris lillasyster, Miki, får han en motståndare han aldrig räknat med. Siri gör det som ingen annan vågar och ger sig ut på jakt efter Vithuvuds ö, trots att hon är livrädd själv. För hur rädd ska inte Miki vara, ensam i piraternas våld.

Frida Nilsson

”Din syster är borta. Så är det med dem som Vithuvud tar. De … finns inte mer.”

—

Frida Nilsson är författare till bland annat de populära Hedvig-böckerna, Apstjärnan, som nominerades till Deutscher Jugendliteraturpreis 2011, Jag, Dante och miljonerna och Jagger Jagger – nominerad till Augustpriset 2013 och till Nordiska rådets pris 2015.

I Ishavspirater målar hon fram en karg övärld, befolkad av sjöjungfrur, vitvargar och farliga pirater.

ISBN 978-91-27-13685-4

9 789127 136854

Ishavspirater_omslag.indd Alla sidor

2015-08-05 14:49