9789174992540

Samuel Beckett

T RI LOG I N mol l oy malon e dör de n onäm n bar e Översättning av Lill-Inger Eriksson

en modern klassiker

Modernista stockholm

I J a g är i min mors rum. Det är jag som bor där nu. Jag vet inte hur jag kom hit. I en ambulans kanske, i något slags fordon i varje fall. Jag fick hjälp. Ensam skulle jag inte ha klarat det. Det är kanske tack vare den här mannen som kommer en gång i veckan som jag är här. Han säger att det inte är det. Han ger mig lite pengar och tar papperen. Så och så många papper mot så och så mycket pengar. Ja, jag arbetar nu, nästan som förr i världen, enda skillnaden är att jag inte kan arbeta längre. Det spelar ingen roll, tycks det. Jag skulle nu vilja tala om det jag har kvar, ta farväl, sluta dö. De vill inte det. Ja, det verkar som om de var flera. Men det är alltid samma en som kommer. Det får ni göra sen, säger han. Ja, ja. Jag har inte mycket vilja kvar, förstår ni. När han kommer och hämtar de nya papperen har han med sig dem från föregående vecka. De är märkta med tecken som jag inte förstår. Förresten läser jag inte om dem.

När jag inte har gjort någonting ger han mig ingenting, då grälar han på mig. Ändå arbetar jag inte för pengarna. För vad i så fall ? Jag vet inte. Jag vet inte mycket, uppriktigt sagt. Min mors död till exempel. Var hon död redan vid min ankomst ?

Eller dog hon först efteråt ? Jag menar död att begravas. Jag vet inte. Hon kanske inte är begravd än. Hur som helst är det jag som har hennes rum. Jag ligger i hennes säng. Jag gör i hennes kärl. Jag har tagit hennes plats. Jag blir förmodligen mer och mer lik henne. Det fattas mig bara en son. Jag kanske har en någonstans. Men jag tror inte det. Han skulle vara gammal nu, nästan lika gammal som jag. Det var med en piga. Det var inte den stora kärleken. Den stora kärleken var med en annan. Ni ska få se. Nu kan jag inte ens komma på vad hon hette. Ibland tycker jag till och med att jag har känt min son, att jag har haft hand om honom. Sen säger jag mig att det är omöjligt. Det är omöjligt att jag skulle ha kunnat ta hand om någon. Jag 17

har glömt att stava också, och hälften av alla ord. Det tycks inte ha någon betydelse. Så mycket bättre. Det är en underlig figur, han som kommer och hälsar på mig. Det tycks vara på söndagarna han kommer. Han är inte ledig de andra dagarna.

Han är alltid törstig. Det var han som sa att jag hade börjat fel, att jag måste börja på ett annat sätt. Gärna för mig. Jag hade börjat från början, kan ni tänka er, som en annan idiot. Min egen början är så här. De tänker i alla fall behålla den, om jag har förstått dem rätt. Jag har verkligen gjort mig möda. Den är så här. Jag har haft mycket besvär med den. Det var början, förstår ni. Nu däremot är det nästan slut. Är det bättre, det jag gör nu ? Jag vet inte. Det är inte det det är fråga om. Det måste vara någon mening med den, eftersom de behåller den.

Så här är den.

Den här gången och sen en gång till tänker jag, sen kom­ mer det att vara slut tänker jag, med den här världen också. Så är det att vara näst sist. Allting dämpas ner. Lite till och man blir blind. Det sitter i huvudet. Det fungerar inte längre, det säger, Jag fungerar inte längre. Man blir stum också, och lju­ den försvagas. Det är antagligen huvudet som inte orkar. Så att man tänker, Jag klarar det nog den här gången, och kanske en gång till, sen är det slut. Det är med möda man formulerar denna tanke, för det är en tanke på sätt och vis. Då försöker man vara uppmärksam och ta hänsyn till alla dessa dunkla ting, och mödosamt säger man sig att det är ens eget fel. Fel ?

Det var det ord de använde. Men vilket fel ? Det är inte ett avsked, och vilken magisk kraft har inte dessa dunkla ting som man kan ta avsked av nästa gång de passerar. För man måste ta avsked, det skulle vara dumt att inte ta avsked, i rätta ögonblicket. Om man tänker på konturerna i ljuset av det förflutna, är det utan saknad. Men man tänker knappast på dem, vad skulle man tänka med ? Jag vet inte. Det passerar människor också, och det är inte lätt att klart urskilja sig själv bland dem. Det kan verkligen få en att tappa modet. Det var på det sättet jag såg A och B sakta närma sig varandra utan att de själva fattade vad de gjorde. Det var på en ovanligt naken väg, jag menar utan vare sig häckar eller murar eller kanter av 18

något slag, ute på landet, för på oändliga fält fanns det kor som låg eller stod och tuggade i kvällens tystnad. Jag hittar kanske på en smula, jag förskönar kanske, men i stort sett var det på det sättet. De tuggar, de sväljer, och efter en kort paus stöter de sen utan ansträngning upp nästa tugga. En sena på halsen knyck­er till och så börjar käkarna gå igen. Men det där är kanske minnen. Den hårda vita vägen skar sig fram genom de ljuvliga betesfälten, följde kullarnas höjningar och sänk­ ningar. Staden var inte långt borta. Det var två män, omöjligt att ta miste, en liten och en stor. De hade gått ut ur staden, först den ene, sen den andre, och den förste hade blivit trött eller också hade han kommit ihåg någonting som måste uträt­ tas och vänt om. Det var svalt i luften, för de hade överrockar på sig. De liknade varandra men inte mer än andra. Först var det ett stort avstånd som skilde dem åt. Även om de hade lyft huvudena och tittat efter varandra skulle de inte ha kunnat se varandra på grund av det stora avståndet, men också därför att terrängen var kuperad så att vägen gick i vågor, visserligen inte särskilt djupa, men tillräckligt. Men det ögonblick kom då de gick ner mot sam­ma sänka och det var i den sänkan de slutligen möttes. De kanske kände varandra. Nej, ingenting tillåter ett sådant an­tag­ande. Men kanske vid ljudet av varand­ ras steg eller varnade av någon dunkel instinkt höjde de sina huvuden och såg på varandra under minst femton steg innan de stannade, mitt emot varandra. Nej, de möttes inte utan gjorde halt alldeles intill varandra. Två vandrare som inte kän­ ner varandra kan ofta göra så på en öde landsväg om kvällen utan att det behöver betyda något särskilt. Men de kanske kände varandra. Det är möjligt. I varje fall känner de varandra nu, och jag tror att de kommer att känna igen varandra och hälsa på varandra även mitt inne i stan. De vände sig mot havet, som långt bortom fälten i öster gick högt mot den bleknande himlen, och växlade några ord. Sen fortsatte var och en sin väg. Sen fortsatte var och en sin väg, A mot staden, B genom en trakt som han tycktes känna föga eller inte alls, för han gick osäkert och stannade ofta för att se sig omkring, som om han ville lägga vissa märken på minnet, för en dag 19

måste han kanske gå tillbaka samma väg, man vet aldrig. De förrädiska kullarna som han skräckslagen gick in bland hade han säkerligen bara sett på avstånd förut, från fönstret i sitt rum kanske, eller från toppen av ett monument en trist dag då han inte hade något särskilt för sig och sökte trösta sig med att stiga upp på något högt, en dag då han hade betalt sina tre eller sex pence och klättrat uppför spiraltrappan till plattfor­ men. Därifrån såg han antagligen alltsammans, slätten, havet och även dessa kullar som ingen kallar berg och som ibland blir blå i kvällsljuset. De ligger tätt intill varandra den ena efter den andra så långt man kan se, genomkorsade av dalar som man inte ser men som man anar tack vare färgskiftningarna och även på grund av andra tecken som inte går att tolka i ord och inte ens i tankar. Men man anar dem inte allesammans, inte ens från denna höjd, och ofta ser man bara en sida och en kam där det i verk­ligheten finns två sidor och två kammar, skilda åt av en dal. Men nu känner han de här kullarna, det vill säga han känner dem bättre, och om det någonsin händer igen att han ser på dem långt bortifrån, tror jag att han kom­ mer att se dem med andra ögon, och inte bara det utan också med det inre, hela denna rymd innanför som man aldrig ser, hjärnan och hjärtat och de andra hålorna där känsla och tanke håller sabbat, med allt detta helt annorlunda disponerat. Han ser gammal ut och man känner medlidande med honom när man ser honom gå där ensam efter så många år, så många dagar och nätter givna utan tanke på detta sorl som börjar när man föds och till och med dessförinnan, detta omättliga Hur ska jag göra ? Hur ska jag göra ? som ibland är lågmält som ett mumlande, ibland klart som kyparens Vad ska det vara att dricka ? och som ofta stiger till ett rytande. För att slutligen gå sin väg alldeles ensam, eller närapå, på okända vägar, i skym­ ningen, med en käpp. Det var en kraftig käpp, han använde den till att staka sig framåt, och även till att försvara sig mot hundar och rövare i händelse av behov. Ja, skymningen föll, men mannen var oskyl­dig, hans oskuld var stor, han var inte rädd för någonting, jo, han var rädd, men han behövde inte vara rädd för någonting, ingen kunde göra honom någonting, 20

åtminstone mycket lite. Men det visste han inte. Om jag fick tänka efter skulle jag själv inte veta om det. Han tyckte att han var hotad, till sin kropp och till sitt förstånd, och han var det kanske trots sin oskuld. Vad har oskulden där att göra ? Vad finns det för samband med det ondas otaliga hantlangare ? Det är oklart. Han hade spetsig hatt, såvitt jag kunde se. Jag lade märke till den, minns jag, som jag inte skulle ha lagt märke till en keps till exempel, eller en kubb. Jag såg honom avlägsna sig, gripen av sin oro, en oro som kanske inte nödvändigtvis var hans egen men av vilken han på något sätt utgjorde en del.

Det var kanske min oro som grep honom. Han hade inte sett mig. Jag satt uppflugen ovanför vägen till på köpet tryckt mot en klippa i samma färg som jag själv, det vill säga grå. Det är troligt att han lade märke till klippan. Han såg sig omkring som jag redan sagt, som om han ville rista in vägens känne­ märken i sitt minne, och han måste ha sett klippan i vars skugga jag satt hopkrupen som Belacqua eller som Sordello, jag minns inte längre. Men en man, i synnerhet inte jag, hör inte precis till en vägs kännemärken, ty. Jag menar att om han av någon egendomlig slump skulle gå förbi där igen en dag, efter en lång tid, be­segrad eller för att leta efter någonting han glömt, så är det klippan han kommer att söka med blicken och inte den tillfälliga närvaron i dess skugga av detta rörliga och flyktiga som är det ännu levande köttet. Nej, han såg mig säkert inte, av skäl som jag redan har uppgett, men också därför att han inte hade sinne för det den kvällen, han hade inte sinne för de levande utan snarare för det som inte byter plats eller som gör det så långsamt att ett barn skulle skratta åt det, för att inte tala om en gubbe. Hur som helst, jag menar vare sig han såg mig eller inte, upprepar jag att jag såg honom avlägsna sig, kämpande (jag) mot frestelsen att resa mig och följa efter honom, kanske till och med hinna i fatt honom en dag för att lära känna honom bättre, för att själv bli mindre ensam. Men trots att min själ drogs till honom på sitt gum­ miband såg jag honom knappt på grund av skymningen och sen också på grund av terrängen i vars veck han då och då försvann för att sen dyka upp igen lite längre bort, men den 21

främsta orsaken tror jag var att de andra sakerna också kallade på mig och att min själ förvirrat och osystematiskt drogs till dem alla i tur och ordning. Jag talar naturligtvis om fälten som färgades vita av daggen, och om djuren som upphörde att ströva om­kring och höll på att inta sina nattställningar, om havet som jag inte ska säga någonting om, om bergskammar­ nas allt­mer utslätade linje, om himlen där jag kände de första stjärnorna skälva fast jag inte kunde se dem, om min hand på mitt knä och slutligen om den andre vandraren, A eller B, jag minns inte längre vilken, som snällt var på väg hem. Ja, till min hand också, och mitt knä kunde känna hur den darrade, men mina ögon såg bara handleden, den kraftigt ådrade över­ sidan och de första fingerbenens vithet. Men det är inte den, jag talar om handen, som jag vill tala om nu, var sak har sin tid, utan om denne A eller B som går mot staden som han just har lämnat. Men vad fanns det strängt taget för speciellt stads­ aktigt i hans uppträdande ? Han var barhuvad, han hade espadriljer på fötterna, han rökte cigarr. Han förflyttade sig med en sorts flanerande lättja som med rätt eller orätt föreföll mig uttrycksfull. Men allt detta be­visade ingenting, vederlade ingenting. Han kanske kom långt bortifrån, från andra ändan av ön till och med, han kan­ske gick mot denna stad för första gången eller återvände dit efter att ha varit borta en lång tid.

En liten hund följde honom, en pommersk dvärgspets, tror jag men det tror jag inte. Jag var inte säker ens då och jag är det inte än i dag, även om jag inte har tänkt mycket på det. Den lilla hunden följde mycket dåligt som pommerska dvärgspet­ sar gör, den stannade, gjorde långa utvikningar, lät det falla, jag menar ledsnade, och började sen om lite längre bort. Hos pommerska dvärgspetsar är förstoppning ett tecken på god hälsa. Plötsligt vände mannen om – förutbestämt om ni så vill, gärna för mig – och lyfte upp den lilla hunden i sin famn, tog cigarren ur munnen och begravde ansiktet i den apelsinfärg­ ade pälsen. Det var en herre, det syntes. Ja, det var en apelsin­ färgad pommersk dvärgspets, ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag. Och ändå. Kunde denne herre ha kommit långt bortifrån barhuvad, i espadriljer, med en cigarr i mun­ 22

nen och följd av en pommersk dvärgspets ? Såg han inte snar­ are ut som om han hade gått utanför stadsmuren efter en god middag, för att ta en promenad och gå ut med hunden, för att drömma och släppa väder som så många stads­bor gör när det är vackert ute ? Men var kanske inte cigarren i själva verket en pipa, och espadriljerna ett par spikskor, vita av damm, och vad hindrar att hunden var en herrelös hund som man tar upp av medlidande eller därför att man har strövat omkring för länge ensam utan annat sällskap än de ändlösa vägarna, sanden, strandstenarna, kärren, dimmorna, denna natur som lyder andra lagar och ibland en medfånge som man skulle vilja gå fram till och omfamna, mjölka, amma, och som man möter med onda ögon av fruktan för att han ska bli familjär. Ända till den dag då man inte orkar längre i denna värld som inte har någon famn för en, då man i sin egen famn tar upp de skabbiga hundarna och bär dem så länge som behövs för att de ska tycka om en, för att man själv ska tycka om dem, sen kastar man dem. Han hade kanske nått den punkten, fast det inte verkade så. Han försvann med den rykande saken i han­ den och huvudet mot bröstet. Jag förklarar. När någonting är på väg att försvinna, tittar jag bort en bra stund innan. Följa det med blicken ända in i det sista – nej, det kan jag inte. Det var i den bemärkelsen han försvann. Medan jag såg åt ett annat håll tänkte jag på honom, jag sa till mig själv, Han blir mindre, mindre. Jag förstod mig. Så lemlästad jag var, visste jag att jag skulle kunna hinna i fatt honom. Jag behövde bara vilja det. Och ändå inte, för jag ville. Resa mig, gå ner på vägen, halta efter honom, ropa på honom, vad hade kunnat vara lättare. Han hör att jag ropar, vänder sig om, väntar på mig. Jag är alldeles intill honom, intill hunden, flämtande mellan mina kryckor. Han är lite rädd och känner en smula medlidande med mig. Jag äcklar honom en aning. Jag är inte vacker att se på, jag luktar inte gott. Vad jag vill ? Å, den tonen känner jag så väl igen, en ton av rädsla, medlidande och avsmak. Jag vill se hunden och mannen på nära håll, veta vad det är som ryker, undersöka skorna, upptäcka andra indicier. Han är snäll, han talar om det ena och det andra för mig, berättar saker för mig, 23

talar om varifrån han kommer och vart han går. Jag tror honom, jag vet att det är min enda chans att – min enda chans, jag tror allt man säger till mig, det är alldeles för mycket som jag har vägrat tro på under mitt långa liv, nu slukar jag girigt allt. Vad jag behöver är historier, det har tagit lång tid för mig att förstå det. Förresten är jag inte säker. Nu har jag alltså fäst mig vid vissa saker, jag vet en del om honom som jag inte hade reda på förut och som jag inte kunde låta bli att grubbla över, till och med sådant som inte hade plågat mig. Vilket språk. Jag har till och med lyckats få reda på hans yrke, jag som är så intresserad av yrken. Jag gör faktiskt mitt bästa för att inte tala om mig själv. Om en stund kommer jag att tala om korna och himlen, ni ska få se. Nu går han alltså ifrån mig, han har bråttom. Han verkade inte ha bråttom, som jag redan sagt flanerade han, men efter tre minuters samtal med mig har han bråttom, han måste skynda sig. Jag tror honom. Och jag är åter – nej, inte ensam, det är inte mitt gebit, men, hur ska jag säga, jag vet inte, återlämnad åt mig själv, nej, jag har aldrig lämnat mig, fri, ja, just det, jag vet inte vad det betyder men det är det ord jag har hört att man använder, fri att göra vad, att göra ingenting, att veta, men vad, att känna till samvetets lagar kanske, mitt samvetes lagar, att vattnet stiger allteftersom man sjunker ner i det till exempel, och att det vore bättre eller åtminstone lika bra att uplåna texterna som att svärta ner marginalerna, att proppa dem så fulla att allt blir vitt och slätt och bluffen visar sitt rätta ansikte, en ända utan öppning, ett nonsens. Det var alltså otvivelaktigt bra, åtminstone lika bra, att jag inte lämnade min utsiktsplats. Men i stället för att hålla utkik hade jag svagheten att i tankarna återvända till den andre, till man­nen med käppen. Och då var mumlandet där igen. Tingens uppgift är att återupprätta tystnaden. Jag sa till mig själv, Vem vet om han inte helt enkelt har gått ut för att få lite frisk luft, slappna av och mjuka upp sig, för att svalka hjärnan genom att få blodet att rinna ner i fötterna så att han kan vara säker på en god natt och ett lyckligt uppvaknande, en behaglig morgondag. Hade han bara en tiggarpåse ? Men kan man förena hans uppträdande, de ängsliga blickarna och 24

stridsklubban med den uppfattning man har av det som kallas en liten vända ? Och hatten var en stadshatt, den var uråldrig men avgjort en stadshatt som skulle flyga långt bort vid minsta lilla vindpust. Om den inte var fäst under hakan med ett band eller en gummisnodd. Jag tog av mig min hatt och tittade på den. Den har alltid varit fäst med ett snörband vid mitt knapphål, alltid samma knapphål oberoende av årstiden. Jag lever alltså fortfarande. Det är skönt att veta. Jag sträckte ut handen som hade tagit hatten och som fortfarande höll i den, så långt som möjligt och lät den göra bågar i luften. Samtidigt tittade jag på mitt rockslag och såg att det öppnades och stängdes. Jag förstår nu varför jag aldrig bar blommor i knapphålet fast det var till­räckligt stort för att kunna ta emot en hel bukett. Mitt knapphål var reserverat för min hatt. Det var hatten jag prydde med blommor. Men det är varken om hatten eller rocken som jag vill tala nu, det skulle vara förhas­ tat. Jag kommer säkert att tala om dem senare då det blir aktuellt att göra en förteckning över min förmögenhet och mina egendomar. Såvida jag inte mister dem innan dess. Men även om jag mister dem kommer de att ha sin plats i förteck­ ningen över mina tillgångar. Men jag är lugn, jag kommer inte att mista dem. Inte heller kommer jag att mista mina kryckor.

Men jag kanske kastar dem en dag. Jag måste ha varit uppe på toppen eller alldeles nedanför, på ett ovanligt högt ställe, hur skulle jag annars ha kunnat dyka ner med blicken på så många närbelägna och avlägsna saker, såväl fasta som rörliga. Men vad hade en höjd att göra i detta svagt böljan­de landskap ? Och vad hade jag där att göra ? Det är det vi ska försöka ta reda på.

Låt oss förresten inte ta det där så allvarligt. Det verkar som om det fanns lite av varje i naturen, och tillfälligheter finns det i överflöd. Och jag kanske blandar ihop flera olika tillfällen och timmar om man ser på djupet, och djupet är min hemvist, nej inte det fina djupet utan någonstans mellan skummet och dyn. Och en dag var kanske A på ett ställe, och sen en annan var B på ett annat, och en tredje var det klippan och jag, och så vid­are för de andra komponenterna, för korna, himlen, havet och bergen. Jag kan inte tro det. Nej, jag ska inte ljuga, 25

det är lätt att förstå. Vi ska inte låta det bli ett hinder, vi fort­ sätter, vi antar att allt hade uppstått ur samma mödor, vi möblerar, vi möblerar ända tills allt är svart. Vad som är säkert det är att mannen med käppen inte gick förbi där igen den natten, för i så fall skulle jag ha hört honom. Jag säger inte att jag skulle ha sett honom, jag säger att jag skulle ha hört honom.

Jag sover inte mycket, och det lilla jag sover sover jag på dagen. Å, inte systematiskt, jag har prövat på alla sorters sömn i mitt omåttliga liv, men på den tid jag nu berättar om tog jag min lur på dagen, ja, på morgonen till och med. Det är ingen idé att komma och tala med mig om månen, det finns ingen måne i min natt, och om jag råkar tala om stjärnorna så är det av förbiseende. Men av alla ljud den natten var det inte ett enda som lät som de där tunga, osäkra stegen och stridsklubban som han då och då stötte i marken så det kunde bli jordskalv.

Vad det är skönt att få sina första intryck bekräftade efter en längre eller kortare tids tvekan. Det är förmodligen det som dämpar dödsångesten. Nej, den var inte slutgiltig, jag menar bekräftelsen på mitt första intryck av – få se nu – B. För i någon av de vagnar och kärror som dundrade förbi i gry­ ningen med frukt, ägg, smör och ost till torget hade han kun­ nat ta plats, överväldigad av trötthet eller missmod, ja, kanske död. Eller också kunde han ha återvänt till staden på en annan väg som låg alltför långt borta för att jag skulle kunna höra vad som försiggick där, eller han kunde ha gått på små stigar över fälten, trampat på gräset, tyst stigit på den stumma jor­ den. Så släpade jag mig igenom denna avlägsna natt, sliten mellan mumlandet från min artigt förvånade själ och det mumlande som är så annorlunda (är det verkligen så annor­ lunda ?) och som kommer från allt övrigt som passerar mellan två solar. Inte en enda gång en mänsklig röst. Men då bön­ derna gick förbi ropade korna förgäves att de skulle komma och mjölka dem. A och B återsåg jag aldrig. Men jag kommer kanske att återse dem. Men kommer jag att känna igen dem ?

Och är jag säker på att jag verkligen inte har återsett dem ?

Och vad är det jag kallar se och återse ? Ett ögonblicks tystnad som när en dirigent knackar i notstället och höjer armen 26

innan larmet släpps loss. Rök, käppar, kött, hår, kvällen, långt bort omkring längtan efter en bror. Jag vet hur jag ska ge liv åt dessa fragment för att skyla över min skam. Jag undrar vad som menas med det. Men jag kommer inte alltid att behöva det. Men på tal om längtan efter en bror så ska jag tala om att när jag vaknade mellan elva och tolv (jag hörde angelusring­ ningen – en på­min­nelse om inkarnationen – strax efteråt) be­slöt jag att gå och hälsa på min mor. Det krävdes tvingande skäl för att jag skulle besluta mig för att gå och hälsa på den kvinnan, och eftersom jag varken visste vad jag skulle göra eller vart jag skulle gå, blev dessa skäl en lek för mig, det enda barnets lek, som upptog mina tankar till den grad att alla andra bekymmer försvann, och till slut började jag darra vid blotta tanken på att någonting skulle kunna hindra mig från att gå dit, jag menar till min mor, genast. Jag reste mig följakt­ ligen, rättade till mina kryckor och gick ner på vägen, där jag hittade min cykel (tänk, det väntade jag mig inte !) på det ställe där jag måste ha lämnat den. Det föranleder mig att påpeka att hur lemlästad jag än var, åkte jag på den tiden cykel med en viss glädje. Jag ska beskriva hur det gick till. Jag band fast mina kryckor på övre delen av ramen, en på var sida, placerade foten på mitt stela ben (jag minns inte vilket, de är stela båda två nu) på den utskjutande delen på fram­hjulsnavet och trampade med den andra. Det var en cykel utan kedja, med frihjul, om det förekommer. Kära cykel, jag ska inte kalla dig tramphjuling, du var grönmålad som så många andra cyklar av din rang, jag vet inte varför. Jag vill gärna återse den.

Jag skulle med nöje ge en detaljerad beskrivning av den. Den hade ett litet signalhorn eller en lur i stället för den ringklocka som har kommit på modet i er tid. Att tuta i detta horn var för mig en sann glädje, nästan en njutning. Jag går ännu längre: om jag skulle upprätta en prislista över de saker som jag inte har tyckt var alltför jävliga under min oändliga tillvaro, skulle tutandet alltid få en hedersplats. Och när jag blev tvungen att skiljas från min cykel, tog jag av hornet och behöll det hos mig. Jag har det fortfarande någonstans, tror jag, att jag inte använder det längre beror på att det har blivit stumt. Numera 27

har inte ens bilarna signalhorn, inte så som jag menar, åtmins­ tone händer det sällan. När jag får syn på ett på gatan genom den nerfällda vindrutan på en bil som står parkerad, stannar jag ofta och tutar. Det där stycket borde skrivas om i plusk­ vamperfekt. Vilken vila att tala om cyklar och horn. Tyvärr är det inte det det är fråga om utan om henne som framfödde mig, genom hålet i sin rumpa, om jag minns rätt. Den första motigheten. Jag ska alltså bara tillägga att jag stannade var hundrade meter ungefär för att vila benen, både det friska och det sjuka, och inte bara benen, inte bara benen. Jag steg inte ur sadeln i o ­ rdets egentliga bemärkelse, jag satt kvar grensle med båda fötterna i marken, armarna mot styrstången och huvudet mot armarna, och väntade på att jag skulle känna mig bättre.

Men jag skulle ångra mig om jag lämnade dessa tjusande trakter högt uppe mellan bergen och havet, skyddade mot vissa vindar och öpp­na för all doft och mildhet som kommer söderifrån i detta fördömda land, innan jag har talat om det fruktansvärda skriket från rallfåglarna som nattetid under den ljusa årstiden springer på fälten och slätterna och skränar. Det ger mig dessutom möjlighet att bestämma när denna overkliga resa tog sin början, den näst sista av en bleknande form bland bleknande former, och jag säger utan vidare att den tog sin början i andra eller tredje veckan av juni, i det så att säga syn­ nerligen pinsamma ögonblick då solens intensitet når sin höjdpunkt på det som kallas vårt halvklot och då det arktiska ljuset börjar strila på våra nätter. Det är då rallfåglarna hörs.

Min mor ville gärna se mig, det vill säga hon tog gärna emot mig, hon hade för längesen förlorat synen. Jag ska försöka tala lugnt om det. Vi var så gamla, hon och jag, hon var så ung när hon fick mig, så vi var som ett par gamla vänner, könlösa, utan släktskap, med samma minnen, samma hat, samma förhopp­ ningar. Hon kallade mig aldrig sin son, förresten skulle jag inte ha stått ut med det, utan Dan, jag vet inte varför, jag heter inte Dan. Min far hette kanske Dan, ja, hon tog mig kanske för min far. Jag tog henne för min mor och hon tog mig för min far. Dan, minns du när jag räddade den där svalan. Dan, minns du när du grävde ner ringen. Det var så hon talade till 28

mig. Jag mindes, jag mindes, jag menar att jag visste ungefär vad hon talade om, och även om jag inte alltid hade deltagit personligen i de händelser hon talade om var det alltid som om. Jag kallade henne Mag när jag var tvungen att kalla henne vid namn. Och jag kallade henne Mag därför att jag utan att kunna förklara varför tyckte att bokstaven g förintade stavel­ sen ma och så att säga spottade på den bättre än någon annan bokstav hade kunnat göra. Och samtidigt tillfredsställde jag ett djupt och troligen inte erkänt behov, behovet av att ha en ma, det vill säga en mamma, och av att tala om det med hög röst. För innan man säger mag måste man säga ma. Och da betyder i min hemtrakt pappa. Förresten var det inget problem för mig på den tid jag just nu sysslar med, jag menar inget problem om jag skulle kalla henne ma, Mag eller grevinnan Kacka, för hon hade varit stendöv i evigheter. Jag tror att hon gjorde på sig, både det stora och det lilla, men en sorts blygsel kom oss att undvika detta ämne vid våra samtal, och jag kunde aldrig få full visshet. Förresten kan det inte ha varit mycket, en gammal krakes lort som snålt klämdes fram varannan eller var tredje dag. Rummet luktade ammoniak, nej, inte som ammo­ niak, utan ammoniak, ammoniak. Hon visste på lukten att det var jag. Hennes fårade och håriga ansikte lyste upp, hon var glad att känna att jag var där. Hon talade otydligt med klapp­ rande tänder, och för det mesta hade hon ingen aning om vad hon sa. Vem som helst utom jag skulle ha tappat bort sig i detta slamrande pladder som inte upphörde annat än då hon var medvetslös några korta ögonblick. Förresten kom jag inte för att lyssna på henne. Jag satte mig i förbindelse med henne genom att knacka henne i huvudet. En knackning betydde ja, två nej, tre jag vet inte, fyra pengar, fem adjö. Jag hade haft mycket besvär med att få hennes vimsiga och förstörda hjärna att begripa denna kod, men jag hade lyckats. Att hon blandade ihop ja, nej, jag vet inte och adjö var mig likgiltigt, jag bland­ ade själv ihop dem. Men vad som till varje pris måste före­ kommas var att hon tydde de fyra slagen till något annat än pengar. Under dressyren gjorde jag därför alltid så att jag stack en sedel under näsan eller i munnen på henne samtidigt som 29

jag knackade henne fyra gånger i huvudet. Så naivt av mig !

För det verkade som om hon hade förlorat om inte hela sin omdömesförmåga så i varje fall förmågan att räkna längre än till två. Det var för långt för henne från ett till fyra, förstår ni.

När hon var vid den fjärde knackningen, trodde hon att hon inte hade hunnit längre än till den andra, för de två första hade utplånats ur hennes minne lika fullständigt som om hon aldrig hade känt dem, även om jag inte riktigt förstår hur en sak som man aldrig har känt kan utplånas ur minnet, och ändå händer det mycket ofta. Hon måste ha trott att jag hela tiden sa nej, trots att det var vad jag minst av allt ville. Efter att ha dragit denna slutsats sökte och fann jag ett effektivare medel att inpränta begreppet pengar i henne. Det bestod i att ersätta de fyra slagen med pekfingret med ett eller flera knyt­ nävsslag i huvudet (alltefter behov). Det förstod hon. Förresten kom jag inte för pengarna. Jag tog pengar av henne, men det var inte därför jag kom. Jag är inte särskilt ond på henne. Jag vet att hon gjorde allt för att inte få mig, utom tydligen det viktigaste, och om hon inte lyckades få loss mig så berodde det på att ödet hade reserverat ett annat hål åt mig än klosetten.

Men avsikten var god och det räcker för mig. Nej, det räcker inte, men jag håller min mor räkning för det, för de ansträng­ ningar hon gjorde för min skull. Och jag förlåter henne att hon skakade om mig en smula de första månaderna och för­ därvade den enda tid i min enorma historia som kunde ha varit nästan behaglig. Och jag håller henne lika­ledes räkning för att hon varnad av mitt exempel inte bör­jade om, eller för att hon hejdade sig i tid. Och om jag en dag mås­te söka en mening i mitt liv, man vet aldrig, så kommer jag att börja krafsa i den riktningen, mot denna stackars engångsfödande hora och mot mig, den siste av min förbannade ätt, jag undrar vilken. Innan jag går in på det som hände, för man kan verk­ ligen säga hände, denna avlägsna sommareftermiddag, vill jag tillägga att med denna gamla döva, blinda, lama och galna kvinna som kallade mig Dan och som jag kallade Mag, och med henne ensam, var jag – nej, jag kan inte säga det. Det vill säga jag skulle kunna säga det, men jag säger det inte, ja, det 30

skulle vara lätt att säga det, för det skulle inte vara sant. Vad jag såg av henne ? Alltid ett huvud, ibland händerna, sällan armarna. Alltid ett huvud. Beslöjat av hår, rynkor, smuts, dre­ gel. Ett huvud som förmörkade luften. Nej, det spelar ingen roll om man ser, men det är en liten början. Det var jag som tog nyckeln under huvudkudden, som tog pengarna i lådan, som lade tillbaka nyckeln under huvudkudden. Men jag kom inte för pengarna. Jag tror att det kom en kvinna dit en gång i veckan. En gång tryckte jag lätt och hastigt mina läppar mot detta lilla gråa och skrumpna päron. Usch. Tyckte hon om det ? Jag vet inte. Hennes kacklande upphörde ett ögonblick, så bör­jade det igen. Hon måste ha undrat vad som hände med henne. Hon tänkte kanske usch. Jag kände en förfärlig stank.

Den kom antagligen från magen. En lukt av antikhandel. Å, jag kritiserar henne inte, jag doftar inte själv som en arabisk natt. Ska jag beskriva rummet ? Nej. Jag får kanske tillfälle längre fram. När jag måste söka tillflykt där som en sista utväg, när jag har druckit min skam i botten, stuckit svansen i anus, vem vet. Gott. Låt oss sätta i gång nu, när vi vet vart vi ska. Det är så skönt att veta vart man ska den första tiden. Det tar nästan bort lusten att gå dit. Jag var förströdd, jag som så säl­ lan finner förströelse, vad skulle kunna förströ mig, och jag var ännu osäkrare än vanligt i mina rörelser. Natten hade antagligen tröttat ut mig eller åtminstone gjort mig svag, och solen som steg allt högre i öster hade förgiftat mig medan jag sov. Jag borde ha sett till att klippan kom mellan mig och solen, innan jag slöt ögonen. Jag blandar ihop öster och väster, likaså tar jag gärna fel på polerna. Jag var inte i form. Min form är djup, djup som en soppskål, och det händer sällan att jag inte är i den. Det är därför jag talar om det. Jag åkte ändå några kilometer utan avbrott och kom på så sätt fram till stadsmuren. Där steg jag ur sadeln som det föreskrivs i lagen.

Ja, för att man ska få komma in i och ut ur staden fordrar polisen att cyklister stiger ur sadeln, att bilar kör på första växeln och att hästskjutsar tar sig fram i skritt. Jag tror att orsaken till denna bestämmelse är följande: infarts­vägarna, och givetvis också utfartsvägarna, till denna stad är trånga och 31

förmörkade av enorma valv, alla utan undantag. Det är en bra bestämmelse, och jag rättar mig omsorgsfullt efter den, trots att det är mycket svårt för mig att gå på mina kryckor och skjuta cykeln framför mig på samma gång. Jag klarade det. Jag var tvungen att tänka efter. Så forcerade vi gemensamt denna svåra passage, min cykel och jag. Men lite längre bort hörde jag att någon ropade på mig. Jag såg upp och fick syn på en poliskonstapel. Jag talar elliptiskt nu, för det var först senare som jag genom induktion eller deduktion, jag vet inte längre vilket, fick veta vad det var jag såg. Vad gör ni där ? sa han. Jag är van vid den frågan, jag förstod den genast. Jag vilar mig, sa jag. Vilar ni er, sa han. Jag vilar mig, sa jag. Vill ni svara på min fråga, skrek han. Så där blir det alltid när jag är med i en diskussion, jag är uppriktigt övertygad om att jag har svarat på frågorna man ställer till mig, och i verkligheten är det precis tvärtom. Jag ska inte återge den här konversationen i alla detaljer. Slutligen förstod jag att mitt sätt att vila mig, min viloställning grensle över cykeln med armarna mot styrstången och huvudet mot armarna, störde jag vet inte vad, ordning, anständighet. Jag pekade försynt på mina kryckor och vågade säga någonting om att jag var ofärdig och därför tvungen att vila mig så gott jag kunde snarare än på det sätt jag borde. Jag fick då lära mig att det inte fanns två lagar, en för de friska och en för krymplingar, utan en enda inför vilken rik och fattig, ung och gammal, glad och sorgsen måste böja sig. Det var en vältalare. Jag påpekade att jag inte var sorgsen. Vad hade jag nu sagt ! Era papper, sa han, jag visste det ögonblicket efter.

Nej, sa jag, nej nej. Era papper ! skrek han. Å, mina papper.

Men det enda papper jag bär på mig är lite tidningspapper, för att torka mig när jag går på huset förstår ni. Å, jag menar inte att jag torkar mig varje gång jag går dit, nej, men jag vill gärna vara rustad så att jag kan göra det i händelse av behov. Det tycker jag är naturligt. Förvirrad tog jag upp detta papper ur fickan och stack det under näsan på honom. Det var vackert väder. Vi gick små soliga och föga trafikerade gator, jag hop­ pande mellan mina kryckor, han försiktigt skjutande min cykel med sin vitbehandskade hand. Jag – jag kände mig inte 32

olycklig. Jag stannade ett ögonblick, jag tog det på mitt ansvar, lyfte handen och rörde vid min hattkulle. Den var brännande het. Jag kände att glada och lugna ansikten vändes efter oss när vi gick förbi, mansansikten, kvinnoansikten, barnansikten.

Ett tag tyckte jag att jag hörde musik långt borta. Jag stannade för att kunna höra bättre. Fortsätt, sa han. Hör, sa jag. Fortsätt, sa han. Jag fick inte höra på musik. Det hade kunnat förorsaka trängsel. Han gav mig en knuff i ryggen. Någon hade rört vid mig, nej inte vid min hud, men min hud hade ändå känt den hårda manshanden genom kläderna. Medan jag gick så fort jag kun­de, hängav jag mig åt detta gyllene ögonblick, som om jag hade varit en annan. Det var under siestan, mellan förmid­ dagens och eftermiddagens arbete. De klokaste låg kanske utsträckta på torgen eller satt framför sina hus och njöt av den snart avslutade stillheten, glömska av tidigare bekymmer, lik­ giltiga för sina närmaste. Andra däremot använde siestan till att sitta med huvudet i händerna och göra upp planer. Fanns det någon som kunde sätta sig in i min situation och känna hur lite jag just då var det jag såg ut att vara, och vilken kraft det fanns i detta lilla, en kraft som i förtöjningar spända till bristningsgränsen. Det är möjligt. Ja, jag släpade mig fram mot detta falska djup med all dess falska värdighet och falska frid, jag störtade mig fram med hela min gamla giftiga själ, för jag visste att jag inte riskerade någonting. Under den blå him­ len, under konstapelns överinseende. Glömsk av min mor, befriad från handling, försjunken i de andras tid sa jag till mig själv: ett uppskov, ett uppskov. Då jag kom fram till polissta­ tionen fördes jag in till en ämbetsman som var mycket förbluf­ fande. Han var civilklädd och utan kavaj och satt nersjunken i en fåtölj med fötterna på skrivbordet. På huvudet hade han en halmhatt och ur munnen tog han ut ett litet mjukt föremål som jag inte lyckades identifiera. Jag hade god tid att lägga märke till alla detaljer innan jag fick tillåtelse att gå därifrån.

Han hörde på när hans underordnade avgav rapport och sen satte han i gång med att förhöra mig på ett sätt som enligt min mening avlägsnade sig mer och mer från ett korrekt uppträ­ dande. Mellan hans frågor och mina svar, jag talar om dem 33

som förtjänar uppmärksamhet, var det mer eller mindre korta och bullersamma pauser. Jag är så ovan vid att man frågar mig om något att när man frågar mig om något behöver jag tid på mig för att förstå. Och mitt stora fel är att jag inte lugnt kan tänka efter tills jag förstår vad jag just har hört – och jag hör utomordentligt det man säger, för jag har en ganska fin om också skröplig hörsel. I stället skyndar jag mig att svara vad som helst, antagligen av rädsla för att min tystnad skulle reta den som frågar till vansinne. Jag är en rädd stackare, hela mitt liv har jag varit rädd, rädd att bli slagen. Förolämpningar och oförskämdheter uthärdar jag lätt, men jag har aldrig kunnat vänja mig vid slag. Det är lustigt. Jag har till och med svårt att fördra att man spottar på mig. Men om man är lite vänlig mot mig, jag menar om man låter bli att misshandla mig, är det sällsynt att jag inte till sist uppför mig på ett tillfredsställande sätt. Kommissarien nöjde sig med att hota mig med en cylin­ derformad linjal, så att han så småningom fick förmånen att få reda på att jag varken hade några papper så som han menade, eller någon sysselsättning eller någon bostad, att jag för tillfäl­ let inte kom ihåg vad jag hette och att jag var på väg till min mor, på vars bekostnad jag utkämpade min dödskamp. Vad beträffar den senares adress, så kände jag inte till den, men jag visste precis hur jag skulle gå för att komma dit, jag hittade vägen till och med i mörkret. Vilket kvarter ? Där slakterierna ligger, min prins, för genom de stängda fönstren i min mors rum hade jag hört kreaturen överrösta min mors pladder med sina rå­man­den, detta häftiga, hesa och skrämda råmande som inte är betesmarkernas utan städernas, slakteriernas och krea­ tursmarknadernas. Ja, vid närmare eftertanke hade jag kanske förhastat mig en smula när jag sa att min mor bodde vid slak­ terierna, för det kunde lika gärna vara vid kreatursmarknaden.

Lugna er, sa kommissarien, det är i samma kvarter. Tystnaden som följde på dessa vänliga ord använde jag till att vända mig mot fönstret. Jag såg egentligen ingenting, för jag hade slutit ögonen, jag vände endast ansiktet och halsen mot detta ljuv­ liga blå och guld, ja, min själ också, som var tom eller nästan tom, för jag undrade antagligen om jag inte ville sätta mig 34

efter att ha stått så länge och påminde mig vad jag hade lärt mig i detta ämne: att sittande ställning inte längre passade mig på grund av mitt korta och stela ben, att det inte fanns mer än två ställningar för mig, den vertikala, hopsjunken mellan mina kryck­or, liggande upprätt, och den horisontala, på marken.

Och ändå kom lusten att sätta mig ibland tillbaka från en för­ svunnen värld. Och fast jag mycket väl visste hur det var, kunde jag inte alltid stå emot. Ja, min själ kände säkert att det började röra sig i bottensatsen, jag vet inte hur, som små gruskorn på botten av en pöl, medan den underbara som­ marhimlen vilade på mitt ansikte och mitt stora adamsäpple.

Och helt plötsligt mindes jag mitt namn. Molloy. Jag heter Molloy, utropade jag alldeles upphetsad, Molloy, jag kom på det nu. Jag var inte tvungen att ge denna upplysning, men jag gav den och hoppades otvivelaktigt att därigenom vara till behag. Jag fick behålla min hatt, jag undrar varför. Är det er mammas namn ? sa kommissarien, det måste ha varit en kom­ missarie. Molloy, sa jag, jag heter Molloy. Är det er mammas namn ? sa kommissarien. Förlåt ? sa jag. Ni heter Molloy, sa kommissarien. Ja, sa jag, jag kom på det nu. Och er mamma ? sa kommissarien. Jag förstod inte. Heter hon också Molloy ? sa kommissarien. Heter hon Molloy ? sa jag. Ja, sa kommissarien.

Jag tänkte efter. Ni heter Molloy, sa kommissarien. Ja, sa jag.

Och er mamma, sa kommissarien, heter er mamma också Mol­­loy ? Jag tänkte efter. Er mamma, sa kommissarien, heter …

Låt mig tänka ! utropade jag. Jag föreställer mig åtminstone att det var så det gick till. Tänk efter, sa kommissarien. Hette mamma Molloy ? Antagligen. Hon måste också heta Molloy, sa jag. Jag fördes därifrån, till vaktrummet tror jag, och där fick jag till­sägelse att sätta mig ner. De förklarade vad de menade.

Jag gör ett sammandrag. Jag fick tillåtelse att åtminstone bli stående, stödd mot väggen, om jag också inte fick lägga mig på en bänk. Salen var mörk och folk sprang av och an och hade bråttom, brottslingar, poliser, advokater och präster, antar jag. Allt det där gjorde salen mörk, mörka figurer träng­ des på en mörk plats. Man fäste ingen uppmärksamhet vid mig och jag återgäldade det fullständigt. Men hur kunde jag 35

då veta att de inte fäste någon uppmärksamhet vid mig och hur kunde jag återgälda det, eftersom de inte fäste någon uppmärksamhet vid mig ? Jag vet inte. Jag visste det och jag återgäldade det, det är allt. Men då dyker det plötsligt upp framför mig en stor och tjock kvinna, klädd i svart, eller sna­ rare i ljusbrunt. Jag undrar än i dag om det inte var en social­ vårdare. Hon räckte mig en skål fylld med en gråaktig saft, som stod på ett omaka fat – det måste ha varit grönt te med sackarin och torrmjölk. Men det var inte allt. Mellan skålen och fatet vacklade en stor torr brödskiva, och med ett slags ångest började jag säga för mig själv, Den kommer att falla, den kommer att falla, som om det skulle spela någon roll om den föll eller inte. Utan att förstå hur det hade gått till höll jag strax därefter mellan mina darrande händer denna lilla sam­ ling av heterogena och vacklande saker, där det hårda, det flytande och det mjuka förekom sida vid sida. Jag ska säga er att när socialvårdare gratis ger en något för att man inte ska falla ihop – och hos dem är det en mani – så är det ingen idé att dra sig undan. De förföljer en till världens ände med kräk­ medlet i handen. Frälsningssoldater är knappast bättre. Nej, mot välgörenhet finns det inget sätt att skydda sig, såvitt jag vet. Man böjer huvudet, sträcker fram sina darrande och hoptrasslade händer och säger, tack frun, tack snälla frun. För den som inte har någonting är det förbjudet att inte tycka om skit. Vätskan skvimpade över, skålen vacklade till och det lät som om någon hackade tänder, det var inte jag, jag hade inga, och det genomdränkta brödet böjde sig mer och mer. Ända tills jag var så nervös att jag slängde alltihop långt bort. Jag tappade det inte, nej, med ett krampaktigt kast med båda händerna skickade jag i väg det att krossas mot golvet eller mot väggen, så långt bort från mig som mina kraft­er tillät. Jag ska inte berätta vad som hände sedan, för jag är trött på det här stället och vill gå någon annanstans. Eftermiddagen var redan långt framskriden när de sa till mig att jag kunde ge mig i väg. Jag fick en uppmaning att uppföra mig bättre i framtiden.

Jag var medveten om att jag hade gjort mig skyldig till en för­ seelse och visste nu varför jag hade arresterats, jag var på det 36

klara med att förhöret med mig hade avslöjat vissa oegentlig­ heter, och därför blev jag förvånad över att så snabbt återfå friheten, om det nu var den, utan att det ens var fråga om några åtgärder mot mig. Hade jag, utan att veta om det, någon beskyddare på högre ort ? Hade jag omedvetet antytt det för kommissarien ? Hade man lyckats hitta min mor och få bekräftat av henne eller av folk i kvarteret att en del av vad jag sagt var riktigt ? Ansåg man att det inte var någon me­ning med att ställa mig inför rätta ? Det är inte bekvämt att systema­ tiskt straffa en varelse som jag. Det händer ibland, men klok­ heten avråder bestämt. Det är bättre att överlämna det åt poliskonstaplarna. Jag vet inte. Om det är uttryckligen stadgat att man måste ha identitetspapper, varför uppmanade de mig inte att skaffa mig sådana ? Därför att det kostar pengar och för att jag inte hade några pengar ? Skulle de inte i så fall ha kun­ nat ta min cykel ? Förmodligen inte utan domstolsbeslut. Allt det där är obegripligt. Jag har under alla omständigheter aldrig mera vilat mig på det där oanständiga viset, med fötterna på marken, armarna mot styrstången och huvudet övergivet dinglande mot ar­mar­na. Det var egentligen ett sorgligt skåde­ spel och ett sorgligt exempel för stadsborna som har så stort behov av uppmuntran i sitt strävsamma slit och inte bör se annat omkring sig än bevis på styrka, glädje och mod, om de inte ska falla samman och kasta sig på marken vid ­dagens slut.

Det behövs bara att man lär mig vad som menas med ett gott uppförande så uppför jag mig väl, i den mån min fysik tillåter.

Jag har också oupphörligen förkovrat mig i det avseendet, för jag – jag var intelligent och snabbtänkt. Och god vilja fattades inte, jag svämmade över av förtvivlad och ängslig välmening.

På så sätt har mitt förråd av tillåtna attityder ständigt utökats från mitt första steg till mitt sista, som jag tog förra året. Och att jag alltid har uppfört mig som ett svin är inte mitt fel utan mina överordnades, eftersom de bara tillrättavisade mig i detaljer i stället för att som i de stora anglosaxiska internat­ skolorna avslöja kärnan i systemet och de prin­ciper som bildar bas för de goda sederna, och hur man utan att bedra sig själv ska övergå från de ena till de andra och från en given position 37