9789172991941

Guus Kuijer LYCKAN KOMMER SOM ETT BLIXTNEDSLAG

Opal 1

2

3

I samma serie finns även: För alltid vi två – så det så Med mej är allt okej

www.opal.se Originalets titel: Het geluk komt als de donder © Text: Guus Kuijer, 2000 © Illustrationer: Alice Hoogstad, 2000 Originalförlag: Em. Querido’s Uitgeverij B.V. Översättning: Boerje Bohlin Bokförlaget Opal AB Printed in Finland, 2006 ISBN: 91-7299-194-1

4

Guus Kuijer

LYCKAN KOMMER SOM ETT BLIXTNEDSLAG Översättning: Boerje Bohlin

Opal 5

6

FÖRSTA KAPITLET OM ATT JAG FYLLER ÅR OCH OM EN NALLE SOM ÄR BÄTTRE PÅ ATT TRÖSTA ÄN JAG

Det är den 7 september. Jag fyller år! Jag är tolv år nu. Caro säger att då är man inte längre någon flicka, utan en ung dam. Gapskratt! Jag är fortfarande en flicka precis som i går. Jag har fått en ny, begagnad cykel, som visserligen ser ut att tillhöra en ung kvinna. Framtill på styret sitter en korg av ståltråd. Där har jag placerat Brum. Det ser så tufft ut. Hans ben sticker ut ur korgen. Ja, just ja, jag har ju glömt att berätta att Brum är min lilla nallebjörn.

Han heter Brum därför att han tidigare alltid lät ’brum’ när man vände på den. De senaste åren har jag tyckt att det var barnsligt att leka med Brum.

Men inte nu. Jag har honom med mig, alltid och överallt, precis som för länge sedan.

Jag var fyra år när jag fick honom. Jag sa: ”Hej Nalle”, och han sa: ”Brum.” Jag vet inte riktigt vad det betyder. Björn Riktigt Underbart Mysdjur.

BjörnRikets Unga Mjukisnalle. Jag vet inte. Jag har försökt få honom att säga mitt namn: Polleke, men det kan han inte. Om han försöker säga Polleke, blir det bara Brumbrumbrum. Tidigare kunde han också sjunga visor som den här:

7

Brum brum, brummelibrum Brummelibrum brum brum Brummelibrum brummelibrum Brummelibrum brumbrum.

Men nu är han bara tyst.

Idag på morgonen åkte jag till skolan på min nya cykel och med Brum. Och då hände det något väldigt skojigt.

Det finns en ny flicka i vår klass. Hon heter Consuelo och hon kommer från Mexiko. Hon har redan fyllt fjorton. Hon har inte hunnit lära sig prata nederländska än. Consuelo är visserligen en ung dam, även om hon är kortare till växten än jag. Hennes ansikte är ljusbrunt och hon har allvarliga ögon.

Hon skrattar nästan aldrig.

Jag bromsade på skolgården. Alla beundrade min nya cykel. Caro sa: ”En sån där vill jag också ha”, eftersom rött är hennes älsklingsfärg. ”Men då vill jag ha en ny”, skyndade hon sig att tillägga.

Caro kan vara så knäpp ibland.

Consuelo tittade inte på cykeln. Hon kan faktiskt inte ens cykla. Hon tittade på Brum. Hon verkade inte se något annat än Brum. Hon såg ut att vara helt förtrollad. Hon sa något som lät som ’sitomijo’ och smekte Brum över nosen med ett finger. Så såg hon på mig med bedjande ögon. Jag förstod genast vad det var hon ville. ”Si”, sa jag för det betyder ’ja’ på spanska. Hon lyfte upp Brum ur korgen mycket försiktigt, som om hon var rädd att göra honom illa. Hon tryckte hans huvud mot sin kind. ”Sitomijo”, upprepade hon.

8

Consuelo är fjorton år, hon har redan små bröst, men ändå vill hon leka med en nalle!

Jag hade hoppats att Brum skulle säga ’brum’, men det gjorde han inte. (Tro inte att jag inte vet att teddybjörnar inte kan prata. Jag är väl inte dum i huvudet heller! Men när jag var fyra kunde han säga ’brum’. På riktigt!)

Magister Wouter kan prata spanska! Schyst va?

Han visste vad ’sitomijo’ betyder. Han skrev det på svarta tavlan. ’Osito mio.’ Det betyder: ’Min lilla björn.’ Brum är naturligtvis min nallebjörn, men vad gör det? Consuelo satt hela dagen med honom i sin famn. Och på rasten bar hon honom på ena armen. ”Låt henne låna den, Polleke”, sa magistern. Men det hade han inte behövt säga. Consuelo får göra vad hon vill. Magistern har berättat att Consuelo och hennes mamma och hennes tre bröder har flytt från ett krig. Och att Consuelo varit med om andra otäcka saker. Kan du tänka dig! Jag som inte ens visste att det pågick ett krig i Mexiko. Ibland ser det ut som om det pågår krig överallt, utom hos oss.

När skolan var slut för dagen gav Consuelo till9

baka min nalle. Jag tänkte för en sekund: hon kan behålla honom. Men så beslöt jag mig för att hålla tyst.

Kanske hon är en indian som i sitt hemland ägt en riktig björn.

Nu vet hon inte var han finns och om han lever, hon vet bara att hon saknar honom så!

Stackars Consuelo från Mexiko!

Vet du vilka som kom på min födelsedag? Caro, Mimon och Consuelo. Av Caro fick jag Sexy Things nya cd: ’Do me baby, do me now.’ Mimon tänkte bara lämna sin present och sen sticka, men jag drog in honom. Han gav mig en kamel med en lampa på ryggen. Han hade köpt den i Marocko. Av Consuelo fick jag ingenting eftersom hon inte visste att jag fyllde år, men det gjorde inget. Hon satt hela 10

tiden med Brum i knäet, för övrigt gjorde hon inte mycket, eftersom hon inte förstod vad vi sa!

När Caro och jag började dansa till Sexy Things gick Mimon hem. Han sa att han hade en sak som han måste göra. Consuelo tittade på oss när vi dansade, men satt kvar i soffan. Ibland sa hon någonting till Brum.

Det var dags för Consuelo att börja lära sig lite nederländska. Så jag slutade dansa. Jag pekade på Brum och sa: ”Nalle.”

Consuelo tittade på mig, men sa inte ett ord. ”Nu du säga nalle”, sa jag.

Consuelo sa något, men jag uppfattade inte vad. ”NALLE”, sa jag högt. Än en gång pekade jag på Brum. ”Säg det då. NALLE!” Consuelo log mot mig, men sa inte ett ord. ”Du gör fel”, sa Caro. ”Du måste börja med oss själva.” Hon satte pekfingret på sin bröstkorg. ”Caro”, sa hon. ”Caro?” frågade Consuelo. ”Ja!” skrek Caro. Hon satte än en gång pekfingret mot bröstet. ”Caro.” ”Caro”, sa Consuelo.

Så gjorde jag samma sak. ”Polleke.”

Det tyckte hon var svårt. Hon försökte säga nåt, men det var helgalet. Då skrev jag mitt namn på ett papper. Hon läste och sa: ”Poljéké”, men det skulle naturligtvis ha varit Pollukuh. ”Jag Pollukuh”, sa jag. ”Säg Caro.” Jag pekade på Caro. ”Du Consuelo.” ”Si”, sa Consuelo. Hon pekade på mig. ”Poljé11

ké.” Hon pekade på Caro. ”Caro.” Hon pekade på sig själv. ”Consuelo.” ”Det är bra så!” sa Caro och jag högt.

Så pekade jag på Brum. ”Nalle”, sa jag. ”Nolle”, sa Consuelo. ”Det duger”, sa vi åter. För nolle lät nästan som nalle. ”Och nu: vad heter din mamma?” frågade Caro.

Consuelo tittade lite frågande. ”Si”, sa jag. ”Mamma.” ”Ah! Mamma!” sa Consuelo. ”Esperansa.” ”Vad då?” frågade jag. ”Esperansa”, sa Consuelo.

Det var ett vackert namn. ”Och din pappa?” frågade Caro. ”Idiot!” väste jag. Jag blev nästan lite chockad.

Hennes pappa var ju ensam kvar i Mexiko. Det var det som var det tråkiga och sånt kan man inte fråga om.

Men Consuelo log mot oss och sa: ”Rafael.”

Ett vackert namn även det.

Så fortsatte vi att peka på allt i rummet. ”Bord.

Stol. Klocka. Lampa. TV. Gardin. Tvättlina. Konservöppnare. Korg för potatisskal.” Det blev många skratt eftersom Consuelo uttalade alla saker på ett så lustigt sätt. Och när vi kom fram till ’korg för potatisskal’ började hon fnissa med handen framför sin mun. ”Vad är det som är så roligt med ’korg för potatisskal’?” undrade Caro.

Det visste jag inte, men även jag började fnissa, eftersom Consuelo såg så förvånad ut. Precis som 12

hon satte jag min hand framför min mun. ”Korg för potatisskal, hihihihi!”

Och så började Caro också. ”Korg för potatisskal, hihihihi!”

Vi låg dubbelvikta av skratt.

Magistern kom förstås också, eftersom han fortfarande är dödskär i min mamma.

Han sa: ”Kära Polleke, du ska få ett uppdrag av mig i födelsedagspresent. Var så god.” Han gav mig ett paket som såg ut som en bok. Att det var en bok förstod jag. ”Innan du tar av papperet”, sa magistern, ”ska du få ditt uppdrag. Och det gäller även dig Caro.

Ni ska lära Consuelo nederländska. Och det på mindre än tre månader. Och om ni inte lyckas med det ska ni få se på andra bullar. Nu kan du öppna paketet.”

Det var en ordbok. ’Nederländska – Spanska, Spanska – Nederländska’ stod det på den. ”Det är bara att slå upp orden”, sa magistern. ”Har du något ord som du vill lära Consuelo?” ”Korg för potatisskal”, sa jag. ”Va? Vad säger du?” frågade magistern. ”Du menar väl inte allvar. Det är alldeles för svårt!” ”Jasså?” sa jag. Jag tänkte efter ett ögonblick. ”Kan du komma på något Caro?” ”Att vi är kompisar”, sa Caro. ”Okej”, sa magistern. ”Då slår du upp ordet kompis.”

Jag öppnade boken och började bläddra. Jag var nyfiken. Kanske att vi kunde börja prata med Con13

suelo nu! Men jag kunde inte hitta ’kompis’. Det fanns säkert en miljon ord i boken. ”Ta hit den”, sa Caro. Hon slet åt sig boken och började bläddra, men inte heller hon kunde hitta nåt. ”Men hallå där!” sa magistern förvånat. ”Har ni glömt hur man använder en ordbok?” Han bläddrade lite och pekade med sitt finger. Jag sa inte att det nästan inte fanns någon i klassen som skulle klara det. ”Här”, sa han. Jag tittade. ’Kompis’ stod det. Och därefter ’Amigo’. ”Visa henne”, sa magistern.

Jag lät Consuelo läsa ordet. Hennes ansikte öppnade sig, som en blomma. Hon log så att hela tandraden blänkte. ”Kompis”, sa hon. ”Si.” Hon hade förstått. Toppen! ”Wouter, du måste förklara en gång till hur man gör”, sa jag. ”Jag måste veta hur man gör.” ”Okej”, sa magistern. ”Hör på. Det är inte alls svårt.”

Efter en timmes övning kunde vi klara av det, Caro och jag. Jätteduktigt! Vi kunde prata med Consuelo. Helt otroligt! ’Korg för potatisskal’ fanns inte i ordboken. Tyvärr.

Caro slog upp ordet ’far’ och jag ordet ’var’.

Consuelo läste de spanska orden och började själv slå upp ord. Men hon var inte så duktig på att hitta det hon sökte. Därför skrev hon ordet på ett papper och vi fick slå upp det. ’Muerto’, det betyder död.

14

Jag tyckte det var mycket obehagligt. Död! Med darrande händer slog jag upp ’hur’.

Consuelo skrev ett nytt ord. ’Bala’, det betyder kula.

Det kändes som ett slag i ansiktet. Jag såg på Consuelo. Jag visste inte vilket ord jag skulle slå upp. Det kändes så konstigt i maggropen. Min far är också borta, men inte ihjälskjuten! Det var något helt annat. Det hade jag tidigare aldrig hört talas om. Så kom jag plötsligt på vilket ord jag måste slå upp: tröst. Jag ville trösta Consuelo, det fattar du väl? Och vet du vad jag såg? ’Tröst’ på spanska heter ’consuelo’. Och när jag pekade på det, pekade Consuelo på sig själv och sa: ”Jak”, och kramade om Brum. Det verkade som om hon inte behövde min tröst. Brum klarade av den saken mycket bättre.

Så slog vi igen boken. Vi fortsatte att fira min födelsedag. Men jag kunde inte sluta tänka på ordet ’bala’.

15

Polleke får en ny tjejkompis. Men för att det ska fungera mellan dem måste hon först lära henne nederländska, eftersom Consuelo kommer från Mexiko. Samtidigt så håller Pollekes gamla tjejkompis Caro på att förvrida huvudet på Mimon.

Och Mimon var ju Pollekes pojkvän! Hon funderar på allvar om hon inte ska lyda farmors råd: om hon hänger ihop med farmors grannpojke Tom i stället, så blir hon i alla fall bondmora en vacker dag. Det skulle hon gilla, poet och bondmora. Och kärleken skulle kanske komma med tiden, precis som för farmor och farfar.

Men ändå kan hon inte koppla bort tankarna från Mimon: varje gång som hon får syn på honom börjar hennes hjärta att klappa, som om en hackspett flyttat in där. Hennes liv är fullt av bekymmer just nu. Hon har också Spiek, sin far, att tänka på. Honom har hon inte hört något ifrån på länge. Men tack och lov så finns det även trevliga överraskningar i livet: ’Under och dunder, lyckan kommer som ett blixtnedslag.’

ISBN: 91-7299-194-1

Opal 16