VI
Det var fortfarande mörkt när kohorten förberedde sig för avmarsch. Två fyrfat, ett på var sida om porten, lyste upp kolonnens främre del, men ljuset från de fladdrande lågorna nådde bara fram till första centurian. Resten av mannarna var insvepta i den tidiga gryningens råkalla dimma. Cato, som stod med de andra centurionerna vid porten, hörde bara vapenskramlet och de dämpade rösterna från de nära femhundra mannarna som förberedde sig för marsch. På den öppna platsen vid sidan av porten stod den beridna hjälptruppen som skulle följa kohorten – trettio man under en decurion, lätt beväpnade och tränade för spaning och kuriruppdrag snarare än för strid. Hästarna väntade spänt med klippande öron och mjukt skrapande hovar medan ryttarna stod intill och höll med fasta händer om tyglarna. ”Nu dröjer det inte länge till, grabbar!” ropade Maximius medan han värmde ryggen mot ett av fyrfaten och kastade en enorm, vajande skugga över den närmaste tältraden. ”Han verkar taggad”, anmärkte Macro tyst. Cato gäspade. ”Önskar att jag också var det.” ”Har du inte fått sova?” ”Var tvungen att göra klart bokföringen först.” ”Bokföring?” Centurion Felix skakade klentroget på huvudet. ”Kvällen före ett slag? Är du galen?”
52