Issuu on Google+

Mian Lodalen

Tiger


Kapitel 1

Han är det sötaste jag har sett. Bruna ögon. Mörk, lång snedlugg som döljer halva ansiktet. Jag kan knappt titta på honom. Leejackan är sliten på de rätta ställena. Tajta, ljust nötta Wrangler. Han är nästan lika kort som jag och smal som en sparris. De flesta tjejer vill ha långa, stora killar. Jag tycker att han är perfekt. Sonny, Sonny, Sonny skriver jag i elevdagboken och målar hjärtan bredvid och runt hans namn. Jag ligger på min säng och tänker på honom. Jag ligger ofta på min säng. Som nu. Det är det jag gör när jag är hemma. I alla fall om Lennart och Britta är hemma samtidigt. Dörren till mitt rum är stängd. Jag stirrar i taket och lyssnar motvilligt på deras meningslösa pladder utanför. För det mesta handlar dispyterna om mig eller om pappa. Så har det alltid varit. ”Om Dåren hade kunnat ta nåt jädra ansvar hade det inte varit så här. Eller hur?” säger Lennart. ”Ne-e-j! Men hur många gånger har vi inte pratat om det? Han kan ju inte, karln”, svarar Britta nästan ohörbart. Hon vill inte prata. Jag vet precis hur hon låter när hon saknar argument. 9


Men Lennart vill. ”KAN?!” skriker han. ”Han struntar i det. Det är en stor skillnad på att kunna och vilja. Det jävligaste är ju att det blir VI som blir lidande. Det är inte bara jag utan också DU.” Ordet vi inbegriper inte mig. I det här hushållet betyder ”vi” endast Britta och Lennart. Jag är liksom min egen familj. Och vad jag känner är oväsentligt. De vill kunna åka på semester. De vill att pappa ska hämta mig så att de slipper köpa en extra biljett. De vill inte ha mig som en kvarnsten runt halsen. Någon jädra gång om året ska de väl få koppla av. Ta en drink och varva ner. Det är väl ändå inte för mycket begärt? ”Jamen, vad ska jag göra åt saken? Det går ju inte att tala vett med honom. Han lyssnar inte på mig”, försöker Britta. ”Nej, och vad tror du att det beror på?” kontrar Lennart. Vem som helst skulle få mögliga öron av att lyssna på dem. Connie, Dårens dotter, problembarnet. Det tar aldrig slut. De tog mig för pengarna. Lennart skulle aldrig ha gått med på att ta hand om mig när mamma dog om det inte hade varit för bidraget de får varje månad. Men jag var liten då. Såg oskyldig ut i sparkdräkt och med fjunig skalle. Kunde inte ens prata. Lennart fick oemotsagd orera, domdera och bestämma precis allt. Han hade inte föreställt sig att jag skulle börja rackla så att orden sprutade ur mig som en kulspruta. Han hade inte räknat med att jag en dag skulle sätta mig upp mot makten, ifrågasätta hans sanningar. Säga ”säkert” med syrlig ton när Lennart slår 10


näven i köksbordet och ylar att ”Palme är världshistoriens största lögnare”. Jag käftar emot. Är katig. Och Britta döljer ett nöjt flin. Lennart hade inte kalkylerat med att jag skulle kosta så mycket mer än jag smakade. Jag är nageln i hans öga. Finnen i hans beniga röv. Jag är skatteåterbäringen som aldrig kommer. Jag är tvungen att tjabba emot, sätta mig på tvären. Annars står jag inte ut. Men mest önskar jag att jag kunde domna bort och inte vakna mer. Känslan kommer över mig var som helst och när som helst. Jag somnar på de mest märkliga ställen. På lektionerna, med skallen tung mot bänken. Efter skolan, hemma, så fort jag kommer innanför dörren. Om man hade betygsatt tillståndet hade jag haft femma i sömn. Så fort något blir extra svårt eller besvärligt kommer tröttheten svepande. Tunga vikter hänger i ögonlocken. Brittas grå ryamatta sjunker ner över mig. Det räcker med att se Lennart så faller jag i koma. Igår stod han i hallen när jag kom hem. Han gnällde om något, jag minns inte vad, men det flimrade för ögonen. Jag fick hålla mig i dörrposten för att inte segna ner som ett snöre. Lennart kallar pappa för Dåren och mig för Dårens dotter. Pappa och jag är av samma skrot och korn, tycker Lennart. Och på ett sätt har han faktiskt rätt. Pappa skiter i mig. Jag skiter i honom. Han har försvunnit allt längre bort ifrån mig. Jag ringde, men han ringde inte tillbaka. Först blev jag ledsen, sedan förbannad och till sist kände jag ingenting. Så visst skiter jag i pappa. Men mest av allt skiter jag i Britta och Lennart. 11


Morsan är död, farsan frånvarande och Britta och Len­ nart skulle jag helst slippa, skriver jag i min dagbok. Den enda som får mig att kliva ur sängen och inte skolka var­ enda dag är Sonny.

12


Kapitel 2

Jag trodde att flytten skulle förändra Britta och Lennart. Göra Lennart mindre sur. På Britta. På mig. På pappa. Jag förstod mig inte på vuxna när jag var liten. Nu framstår de som ännu mer obegripliga. Den andra september 1976 gick flyttlasset. Vi lämnade Ekhagens grå betong bakom oss för gott. Macken och det på kvällarna öde Ekhagstorget med Konsum och Gilberts nedsläckta konditori. Det kändes märkligt att flytta från det sämsta till det bästa. Från tattarungar och fattiga, frånskilda morsor till finbarn i innejeans och välfriserade mammor som bakar småkakor hela dagarna. Klockan fem står middagen punktligt på bordet. Samtliga ungar på Bymarken, eller Jönköpings gräddhylla som det också kallas, har två föräldrar. Allas mammor och pappor lever. Ingen är död. Och inte en enda unge i området är skilsmässobarn. Häckarna och gräsmattorna är välklippta, bilarna blänker vid garageuppfarterna och julgardiner och adventsljusstakar sätts upp och plockas ner nästan exakt samtidigt i alla fönster. Inte för tidigt och aldrig för sent. Det ser ut som om hela kvarteret följer ett bestämt schema för lämplig trädgårdsskötsel och pynt. Vi har inte ens bott här ett halvår så Britta är mycket nervig över den nya ordningen. ”Nu kanske det är dags att plocka ner julpyntet”, säger 13


hon runt tjugondag Knut och plirar bakom sin röda köksgardin. Grannfrun mitt emot skrapar bort den artificiella snö som sprutats i jämna fyrkanter på köksfönstret. ”Hur fan kan du bry dig om de där idioterna. Är man så dum att man frivilligt sprejar ner fönstren så sitter muttrarna inte där de ska. Sköt ditt och ge fan i andra, det är min slogan.” Lennart fortsätter att prata om valet fast det är över. Jag tror att han röstade på Gösta. Vår adressändring hade nog med saken att göra. Och vi hade aldrig flyttat om Lennarts pappa inte hade dött. Eftersom Lennart hatar hela världen avskydde han naturligtvis också sin farsa. Det var logiskt. Gubben var inte bara ”senil” utan också ”snålare än Dåren”. Inte ens farsans död fick Lennart att mjukna och ändra sin irriterade uppsyn. Till och med pappa, som knappt känner Lennart och ännu mindre hans farsa, var mer tagen av dödsbudet än Lennart. Pappa är inte riktigt klok, men han har stor respekt för döden. Även när sådana han inte känner går hädan. Lennart har inte respekt för någon eller något. Allra minst döden. Komikern Dave Allen är den enda person som Lennart visar att han gillar. Dave sitter på en barstol med en cigg i ena näven, en grogg i den andra och driver med präster och skämtar om sprit, sex och döden. När han är på teve är Lennart hundraprocentigt koncentrerad på rutan och flabbar så att groggen skvätter i den nya, beigea soffan. Jag tittar mer på Lennart än på teven. Förundrad över denna sällsynta munterhet. Britta koncentrerar sig på soffan och undrar hur hon ska få bort fläcken. Det är Pommac och brun päronkonjak i Lennarts glas. 14


Inspirerad av Dave kommenterade Lennart faderns bortgång med orden: ”Så blev även han den jordgubbe han alltid varit och billigt blir det under alla omständigheter. Hos djävulen är alla plågor gratis.” Britta suckade djupt och himlade med ögonen. Hon anser att man inte ska skämta om de döda. Hur snåla de än har varit i jordelivet. Då Lennart gick igenom bohaget i huset utanför Helsingborg hittade han ett antal tavlor som pappan samlat på sig. Lennart, som inte kan ett dugg om konst även om han i efterhand har framställt sig som Smålands främste konstvetare, påstår att han hade på känn att han var något värdefullt på spåren. Bland en massa bråte stod några oljemålningar lutade mot varandra och samlade damm. De var uppenbart målade av lokala konstnärer. Skåningar hade säkert känt igen sig i verk som ”Mås i Helsingborgs hamn”, ”Äppelskörd i Kivik” och ”Strandhugg i Falsterbo”. Men i pengar räknat var de inte värda mer än möjligen färgen och duken de var målade på. En av tavlorna stack ut från de andra. Den var målad i dova färger och föreställde en oidentifierbar kvinna i en träeka. Lennarts farsa hade vunnit den i ett pokerspel många år tidigare. Tavlan visade sig vara en gömd skatt. Den döde målaren var tydligen jättekänd och hette Anders Zorn. Britta följde med till värderingsmannen och fick hålla sig i Lennarts rock när mannen bakom disken, efter att ha synat verket med lupp, tog av sig glasögonen och med darr och skånsk skorr i rösten sa: ”Den här kan vara värd upp emot en halv miljon kronor.” Jag vet inte hur sann historien är. Jag hörde en gång Britta mumla att Lennarts pappa bara gjorde skumraskaffärer. Tavlan kan ha varit stöldgods. Men det spelar ingen roll. Medan pappa räknar sina 15


enkronor, som han gömmer i en kaffeburk så att fogden inte ska hitta dem, vräker sig Lennart numera i en villa på gräddhyllan. Han stesar sig också med den senaste modellen av Cadillac. Bilen är så bred att den knappt får plats i garaget. Enbart motorhuven är stor som ett pingisbord. ”My baby drove up in a brand new Cadillac”, sjunger Lennart falskt när han sätter sig bakom den stora ratten med handväxel. Han drar och rycker i spaken fast han inte behöver växla, bara för att han tycker det är fränt. Britta suckar. Och bilen hostar och hoppar ryckigt fram i Jönköpings stadskärna. Lennart och Britta har kommit på grön kvist. Men att sluta jobba är det inte tal om. ”Nej, det sticker i ögonen på folk, leder till prat och skvaller. Dessutom är det inte bra med för mycket förändring”, anser Britta och fortsätter som mattant på Junedalsskolan, och klagar ständigt över spända axlar och migrän. Lennart packar sin bruna portfölj varje morgon innan han med bister min lämnar villan för kontoret som han redan för tolv år sedan fick guldklocka av. Han är sur när han går och sur när han kommer hem. Allt är sig likt. Jag ska inte heller skämmas bort eller tro att jag är förmer än andra ungar. Att Britta och Lennart har blivit halvmiljonärer är inget som piffat upp min tillvaro. Jag får kläder när barnbidraget kommer, det är allt. För min del hade vi lika gärna kunnat stanna kvar på Ekhagen. Istället flyttade vi in på Lyckhemsgatan 2. Namnet var ett skämt redan från början.

16


Kapitel 3

En eftermiddag på vårterminen i sjuan träffar jag Rebecka utanför plugget. Sista lektionen har ringt ut. Det är bara hon och jag kvar på skolgården. Hon sitter på ryggstödet till en bänk utanför matsalen och röker. Hon har tajta utsvängda jeans, träskor och en tunn, vit täckjacka med amerikanskt flaggmönster på kragen. En sådan jag önskar mig men aldrig kommer att få. Jag släntrar förbi henne och nickar till hälsning, fast vi egentligen inte känner varandra. Jag har bara sett henne i korridoren, på matten och på maskinskrivningen ett par gånger. Hon var tyken mot fröken, pekfingrade sig demonstrativt fram över tangenterna och vägrade skriva med alla fingrar trots upprepade tillsägelser. Efter tredje lektionen såg jag henne inte mer. Antagligen bytte hon till ett annan ämne. Tyska, kanske. ”Vill du ha ett bloss?” frågar hon nu med loj min. Hon kollar ömsom på mig, ömsom på cigaretten som sticker ut mellan pek- och långfingret. ”Visst”, svarar jag lika oberörd, medan jag kliver upp på bänken och sätter mig på ryggstödet en bit ifrån henne. Hon räcker mig ciggen och jag tar två snabba bloss och hostar till. Det går att ta ett till om man struntar i att glöden har passerat strecket. Och det gör ju alla. Skiter i strecket alltså. 17


Jag håller fram stumpen. ”Nej, det är bra”, säger hon och stirrar rakt ut i luften. Jag drar in röken en gång till innan jag skjuter iväg fimpen med ett snäpp med tummen och långfingret. Den flyger ett par meter och slår ner i marken så att glöden sprätter mot asfalten. ”Jag fick en anmärkning på sista lektionen”, säger jag. ”Varför då?” ”För att jag tuggade tuggummi. ’Sitt inte och idissla’, sa Gustavsson. När jag vägrade spotta ut gav han mig en anmärkning. Så sjukt.” Jag skakar på huvudet. ”Idioter. Förra veckan hamnade jag på obset för att jag gäspade och vägde på stolen. De är totalt insnöade allihop”, fyller Rebecka i. Vi är av samma sort. Det blir ljust inombords. ”Jag är ensam hemma, vill du hänga med? Britta gör dögoda franskbröd”, försöker jag. Jag gillar inte att vara ensam. Sedan flytten har det blivit värre. Jag vet inte om det spökar på riktigt eller om jag inbillar mig. Grenarna från träden rispar mot fönstren. På Ekhagen fanns inga träd. Rebecka ser tveksam ut. ”Vi har pingisbord också, med rack och nät och allt”, fortsätter jag. Sanningen är att bordtennisbordet är en masonitskiva målad i fel grön nyans. Nätet går inte att spänna. Efter fem minuters spel ser det ut som en hängmatta. Och handtagen till bägge racketarna har gått av. Det har hänt att jag kastat dem i väggen. Men man kan köra utan handtag. Som kineserna. De håller inte i racketen som vi svenskar gör, utan kniper med tummen och pekfingret runt skaftet. Det har Stellan 18


Bengtsson berättat i teve. I värsta fall kan man spela med en bok. Eller en EP-skiva. Rebecka synar mig. Hon verkar vara typen som med lite tålamod kan övertalas. ”Och vi har en mikro. Osten på mackorna smälter på trettio sekunder”, går jag på med oförtröttlig energi. Vi är först i stan med mikrovågsugn. Den är rund, grön och silvrig och ser ut som ett flygande tefat. Alla imponeras av manicken. ”Okej”, säger hon till sist och hoppar ner från bänken. På vägen hem till mig frågar hon om jag har någon kille. ”Nej, men jag är kär i en i 7A”, svarar jag. ”Dan?” säger hon snabbt. Alla utom jag tycker att Danne är skitsnygg. Jag skakar på huvudet. ”Niklas? Janne? Kenneth? Anders”, rabblar hon och kollar min reaktion efter varje namn. Jag skakar på huvudet igen. ”Säg inte att du är kär i Rolandsson? Rolle? Då dör jag”, säger hon. Som om han vore den värste. ”Jamen, nu finns det ju knappt nån kvar … Är det Sonny?” frågar hon tveksamt. ”Amen, den lilla råttungen ser ju ut som en lillebror. Är du kär i HAN?” Hon märker att hon har prickat rätt. Jag ser väl ut som en hel sol i plytet. ”Jag tycker han är skitsöt”, svarar jag generat. Jag blir orolig att Rebecka ska avfärda honom som ful eller, ännu värre, mesig. ”Han har säkert inte fått mös på pungen än”, säger hon och plirar mot mig. Jag visste inte ens att killar får hår på pungen. 19


”Fast ja, nu när du säger det så”, fortsätter hon. ”Ni skulle nog passa ganska bra ihop. Nästan lika långa och nästan samma namn också.” Rebecka är ihop med en kille i nian. I nian! Han går ju snart på gymnasiet. Två år äldre än vi. Stefan heter han och är kompis med Sonny. De bor båda i Tenhult. ”Om två veckor är Steffe ensam en hel helg och ska ha fest. Jag kan be honom fråga Sonny om han kan komma. Vill du det?” säger hon när jag låser upp den tunga, bruna trädörren till villan. Om jag vill? Finns det vätterröding i Vättern? Finns det fler kyrkor än ungdomsgårdar i Jönköping? Konfar man sig för pengarna? Träffa Sonny. På riktigt. Utanför skolan. Det känns som en dagdröm, en fantasi. ”Rebecka”, säger jag. ”Ja.” ”Är det okej om jag kallar dig Räkan?” ”Räkan”, funderar hon. ”Javisst. Det ligger riktigt gött i munnen.”

20


Kapitel 4

En vecka senare står Räkan i rökrutan med glad upp­ syn. ”Det blir du och jag och Tenhult på lördag”, säger hon. ”Är det sant?” Jag halar snabbt upp en Commerce utan filter som jag har snott ur Lennarts ficka samma morgon. Lennart har cigg och Rikskuponger i lite olika fickor och har inte koll på hur många paket eller häften han har påbörjat. Räkan och jag har redan hunnit gå på restaurang en gång och vi röker i stort sett bara Commerce utan filter. Helt gratis. Räkan nickar och drar ett djupt bloss. ”Ja. Alla ska dit. Även du vet vem.” Hon blinkar menande med ena ögat innan hon dödar ciggen med en knix under indiankängan. Det känns som om Räkan är sänd från Gud. Det är helt otroligt att hon som är så världsvan vill vara med mig. Jag har aldrig passat in. Varken bland tjejer eller killar. När jag var liten ville flickorna inte leka med mig, inte pojkarna heller. Utom Kalle. Hans morsa Ulla var ihop med pappa. Det var så vi träffades. Vi var som syskon, bästa kompisar, trots att vi slogs också. Räkan är min första tjejkompis. Fast vi nyss har lärt känna varandra så berättar vi nästan allt. Och vi flamsar. Hon är som en skrattpåse från Butterick’s. På rasterna 21


röker vi ihop. Kalle försöker haka på skämten men halkar liksom efter. Det funkar inte. Räkan garvar bara åt mina skämt och allra högst åt sina egna. Det ringer in och motvilligt bryter vi upp och går mot ingången. När jag tänker på festen blir jag alldeles varm inombords. Sonny tillbringar inte rasterna i rökrutan. Han snusar. En rund ring på högra bakfickan på jeansen avslöjar honom. Vi tjejer har också ringar på jeansens ena bakficka. De kommer från vaselinburkar. Gula är de, i plåt, med gröna treklöver på. Jag spanar hela tiden efter Sonny. I matsalen sätter jag mig så att jag har uppsikt över honom, kan se när han kommer, när han skrapar rester, lämnar brickan och går ut. Liten och senig. Aningen flottigt hår. Nyckelknippan sitter fast i en hälla vid jeansens vänstra framficka. Smala, finurliga läppar. Jag drömmer om att få kyssa honom. När han lämnar matsalen går jag också. Jag släntrar efter honom in till uppehållsrummet. Ser till att ha något ärende kring de i golvet fastgjutna träborden. Bordskivorna är repade kors och tvärs, med hundratals tecken, namn och en del hätska utrop. Torstensson=Hitler. Svenskmajjen Torstensson är ökänd för sin iskalla blick och Hitlerjugendpedagogik. Meningar som ”Bevara mellanölet” och ”Dan-Banan knullar Marie” samsas med initialer omfamnade av hjärtan och diverse namn på popgrupper. Inget av borden i uppehållsrummet är heller fritt från HV71. Jönköpings hockeystolthet. Det råder ingen tvekan om vilken Marie och vilken Dan22


Banan som avses eftersom Dan är ihop med Marie sedan en månad tillbaka och enligt ryktet har skolans längsta balle. Killarna i hans klass säger att den är så lång att han är tvungen att vika in den mellan skinkorna för att få plats med den i de tajta jeansen. Efter en lång tids bakåtvikande har ballen fått en krökning, vilket gör att han inte kan knulla. Han får helt enkelt inte in den i Marie. Dan är fosterbarn från Stockholm och därför fränare än alla andra. Fosterbarn eller inte, är man från Stockholm är allt förlåtet. Vid ett av de där borden hamnar jag efter en lunch när jag har punktmarkerat Sonny. En kortlek ligger framme. Rösterna är höga och det är spänning i luften. Några sedlar. Femmor. Jag noterar bara vad som pågår i ögonvrån. Min blick är fäst på Sonny som sitter vid bordet bredvid. ”Ska du vara med, Connie?” frågar Kenta. Han har en tröja med snöflingor på och en Stenmarksmössa, trots att vintern ligger bakom oss. Och fast han vet att det är mössförbud inomhus. När Kenta tar ton vet alla att något jävligt ska komma. ”Du är väl ingen mes, va?” fortsätter han. Killarna har vänt sig mot mig. ”Hon pallar inte med de där kycklingarmarna”, kommenterar Hasse. Jag inser plötsligt att de har slutat spela vanlig poker. I annat fall hade Hasse inte sagt det där om kycklingarmar. De spelar knog- och rivpoker. Reglerna är hårda, men enkla. Den som vinner får slå eller riva förloraren med kortlekens kortsida, så hårt att ett ”ritsch” hörs på flera meters håll. Förloraren får själv välja mellan slag eller riv. 23


Vid slag lägger man upp knytnäven på bordet. Knogarna ska vara precis utanför kanten så att vinnaren kan slå allt vad han orkar med den hoppressade kortleken. Väljer man ”riv” används kortleken som ett slags rivjärn över underarmen. Ett draget kort ur leken avgör hur många slag eller riv som ska utdelas. Drar man olyckligtvis ett ess väntar fjorton, med tillägget att vinnaren får välja ytterligare ett kort och lägga det till de övriga slagen. Jag blir het på ett obehagligt sätt. Jag vet att det här är ett test. Avsky lyser i ansiktet de få gånger Kenta tilltalar mig. Han har retat sig på mig sedan i fyran. Det var då jag frälste mig och gick runt med ett märke på jackan där det stod ”Jesus lever” och predikade om Jesus goda gärningar på rasterna. Kenta blev så provocerad att han med hjälp av två underhuggare i parallellklassen hängde upp mig på en klädkrok i korridoren. Där satt jag fast som en uppnålad fjäril. Kenta stod framför mig och tuggade på ett tuggummi. ”Ska du inte be Jesus om hjälp? Han kan ju till och med få lama att gå”, garvade han. Bangar jag nu riskerar jag hans sarkasmer till nians sista utringning. Och det vore värre än att bli knogad. Jag måste säga ja. ”Visst! Bara jag får ge”, säger jag kaxigt. Mormor lärde mig spela poker och vokabulären som hör till. Giv. Lek. Syna. Stege. Full hand. Kupera. Royal straight flush. Färg. Kåk. Kenta blir lite tagen på sängen. Han trodde inte att jag skulle våga. Resten av killarna visar upp lika överraskade miner. För ett par sekunder ser de lite impade ut. Men de finner sig snabbt och återgår till den stenhårda jargongen. 24


”Du är med på samma villkor som vi. Gör du bort dig är det bara att ta emot, klykar du?” Hasse föser över leken åt mitt håll utan att titta på mig. ”Okej”, svarar jag och blandar vant och proffsigt som mormor har lärt mig. Peter kuperar och jag ger. På första given får jag triss i fyror och kroppen slappnar av. På andra given ett ess och en kung. Jag behåller esset men kastar kungen till sista given som bara ger mig en värdelös klöversjua. Men jag är säker. Fläsk-Finn blir den som åker dit. Peter vinner över mig med en stege, så jag slipper också att bli bödel. En hel hög med elever står i en ring runt bordet och ser på hur Peter drar leken gång efter gång över Fläsk-Finns underarm. Han står lutad över Fläsk-Finn med kroppstyngden vilande på kortleken. Ju större plåga, desto bättre. Jag har precis klarat mig när Kenta beordrar: ”Vi kör ett snabbt spel till. Jag ger.” Jag kikar mot den stora klockan i korridoren. Det är tre minuter kvar innan matten börjar. ”Vi hinner inte”, försöker jag. Kenta svarar inte utan delar bara snabbt ut korten. Ett håller på att flyga utanför bordet, jag tar det i luften. Min hand är skit. Jag slänger samtliga och sätter upp fem fingrar i luften mot Kenta. Andra given. En dam. Ett ess. Två tvåor. En sjua. Jag behåller tvåorna. I sista given får jag en knekt, en tia och en fyra. Par i tvåor. Kenta lägger triumferande ut sina två par på bordet. Damer och åttor. Peter vänder sin hand och blottar triss i sexor. Jag stirrar på Fläsk-Finn. Han vänder dem med ett grin mot mig. Han har färg i hjärter. Det larmar i högtalarna och jag tittar klentroget på honom. ”Det ringer in”, säger jag. 25


”Nä, nä, nä! Den som ger sig in i spelet får spelet tåla”, säger han. ”Snälla”, försöker jag och ler tjejigt. ”Äh, låt henne gå”, säger Peter och reser sig för att hämta sina böcker i skåpet. ”Vadå, det är la samma regler som gäller för alla. Riv eller knog?” frågar Kenta blodtörstigt. Fläsk-Finn flinar, medan Peter lämnar mig åt mitt öde. Han försvinner nedför trapporna. ”Knog”, viskar jag. Det känns som om jag har känsligare armar än knogar. Min hud är tunn som smördeg. Kenta sprider ut de nedvända korten över bordet och tittar uppfordrande på mig. Jag andas snabbt in, väljer ett kort och vänder på det. Spader nio. Jag knyter höger näve och placerar den på bordskanten. Fläsk-Finn tornar upp sig över mig som en gigantisk slaktare. Kortleken är hans kniv. ”Drar du undan handen blir det ett extra slag”, säger han. Jag kan reglerna. Jag hade bara inte räknat med att han skulle njuta så mycket. Inte heller att jag skulle bli så skraj. Benen hoppar under bordet. Jag knyter vänster hand så att knogarna vitnar, vänder bort ansiktet, blundar, drar ett djupt andetag och tar emot det första ljudliga slaget. I snabb takt kommer det andra, tredje, fjärde, femte … När han slår en sjunde gång känns det som om skinnet lossnar. Efter nionde och sista slaget noterar jag att det är just vad som händer. Längst upp på långfingret hänger en liten vit, avskavd skinnbit och därunder lyser rodnande rött kött. Blodet pulserar i handen och knogarna dunkar. Med blossande kinder blåser jag varsamt på handen och 26


tittar upp mot mina medspelare. Kenta flinar. Skadeglad och förvånad. Han trodde säkert att jag skulle tjura som en liten flicka. I slagsmålen med Kalle har jag tagit emot mer än en käftsmäll. Det kan göra ont, men man dör ju inte. Det finns annat som gör mycket ondare och som inte handlar om fysisk smärta. Jag plockar ut boken och pennskrinet ur skåpet och springer till matten, tio minuter sen. På magister Håkanssons fråga om vad som föranlett denna försening har jag inget svar. Räkan sitter längst bak i klassrummet och gör en grimas. Mallig håller jag upp min knutna näve i luften som en segergest. Hon formar läpparna till ett ljudlöst wa-ow. Det är mitt stoltaste ögonblick. Vartenda slag är värt den här stunden. Killarna säger inget, men tjejerna hänger beundrande över min blodskavda näve på rasten efteråt. Anna från parallellklassen är mest fascinerad. Hon frågar till och med om hon får känna med pekfingret på svullnaden runt såret.

27


9789137135380