9789127121409

RINGAR cover.qxd:Layout 1

10-01-27

21.14

bär så stark symbolik som ringen.

Med sin runda form binder den samman och förenar – släkter, kamrater, brudpar. Trohetsringar är det vanligaste tecknet på samhörighet, men tillhörighet visas också i examensringar, föreningsringar och ämbetsringar.

I N G E T A N N AT S M YC K E

RINGAR

I Ringar berättar Magdalena Ribbing ringarnas historia och om de traditioner och myter som följt dem sedan urminnes tider. Ädla metaller, pärlor och ädelstenar beskrivs noga liksom hur smyckena vårdas bäst. Ett kapitel handlar om ringetikett.

MAGDALENA RIBBING

Magdalena Ribbing har skrivit flera böcker om äkta smycken och är även känd som Sveriges folkvettsexpert.

Sida 1

Magdalena Ribbing

R I N GA R TROHET

TILLHÖRIGHET Foto omslagets framsida: klassisk slät guldring och vitguldsring med briljantslipad diamant.

W. A. Bolin, 2009.

Foto: Mikael Strinnhed.

Författarfoto: Elisabeth Ohlson Wallin.

GLÄDJE

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

23.24

Sida 4

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

23.24

Sida 5

Innehåll

Ringhistoria

9

Magiska ringar

51

Vård av ringar

Ämbetsringar

45

Symbolringar

65

Trohetsringar

Ringetikett

Ädla metaller

77

Ädelstenar

119

99

Infattningar

135

85 107

Pärlor

Register

133 142

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

Ring i vitguld med en specialslipad ametist, tsavoriter och briljanter samt tre cabochonslipade safirer. Design Oscar Magnuson, 2009. (Se även sid.

95–97.) W.A. Bolin. Foto Mikael Strinnhed.

23.24

Sida 6

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

23.24

Sida 7

Förord

R INGEN

ÄR EVIG . Liksom tiden har den varken början eller slut. Ringen är en sym-

bol för det ändlösa, för det som är utan slut: evighet, trohet, tillhörighet.

Ingen annan prydnad som människor bär är så laddad med symbolik. En

kvinna eller man som tar emot en ring av en vän eller kärlekspartner bekräftar den

ömsesidiga vänskapen eller kärleken genom att använda gåvan. Händerna syns när man samtalar och arbetar, när man hälsar, möter och umgås med andra. Ringen på

en hand är synlig. Det gör den till det starkaste av smycken, och därför ges en ring mycket ofta som gåva vid några av livets stora tillfällen.

Med en ring markeras att äktenskap har ingåtts. En ring kan visa tillhörighet i en

släkt eller grupp, en orden eller en förening. En ring kan ange sin bärares yrke eller examen. En ring ges som yttersta tecken för en regent, kung, drottning eller religions

överhuvud. En ring kan också vara den hemliga gemenskapen mellan två älskande, eller mellan vänner. Och sist kan ringen bära minnet av någon som har gått ur tiden.

Stenar, en eller flera, gör en ring till en juvel, ett ord som betyder slipad ädel-

sten. Juvel har sin grund i latinets jocare, skämta eller skalkas, och kommer ur gaudium, glädje. Därur stammar också fornfranskans ord jouel och jouer, leka och skoja, samma grund som ordet joie, glädje – jämför engelskans joy. Ett vackert smycke är en glädje. Och dessutom en beständig sådan, materialet i äkta smycken är ofta grundämnen som varar i århundraden och årtusenden.

Magdalena Ribbing

Stockholm, mars 2010

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

Ur Nordisk familjebok, 1925.

23.24

Sida 8

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

23.24

Sida 9

Ringhistoria

R

INGAR HAR

en alldeles egen kraft. Ända från sin

första början har ringen varit en amulett, något som ska skydda sin bärare eller bringa lycka. Just

ringars starka symbolik och att de burits direkt mot huden

gör dem mer fysiska än andra smycken. Att bära en ring

som tillhört en närstående älskad människa ger närhet till

den personen. Att använda en ring från någon man inte uppskattat blir på samma sätt förknippat med olust.

Bruket att bära ring, en eller flera, som enbart deko-

rativ detalj blev inte vanligt förrän långt in på 1800-talet.

Riktigt gamla och antika ringar finns inte bevarade i

samma utsträckning som halsband och broscher, bland

annat för att ringar ofta har omarbetats och materialet i dem tagits i bruk till andra smycken, eller till nya ringar.

Ringar nöts också på ett annat sätt än smycken som

bärs på ett klänningsliv eller runt halsen eller armen.

Alla ringskenor slits av tid och användning. Det gäller i synnerhet om ringen brukas dagligen och än mer om

den har sällskap av en eller flera andra ringar som nöter mot varandra.

9

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

23.24

Sida 10

Pärlor har i årtusenden varit ett omtyckt material för

prydnader och smycken. Män och kvinnor har genom ti-

derna burit pärlor; fastsydda på kläderna, som lösa smycken och i ringar. Men pärlor, som är ett förhållan-

devis mjukt, organiskt material, nöts mer i ringar än i

andra smycken. Pärlorna är ömtåligare än de hårda ädelstenarna och därför har de inte sällan helt enkelt slitits ut.

Varje ring förknippas i hög grad med sin första bä-

rare. Det är en av orsakerna till att ringar är ovanliga i parurer; stora smyckeuppsättningar med två eller flera

smycken, till exempel ett diadem, ett halsband, örhängen, brosch och armband, i samma stil. Genom många sekler

har samhällets förmögna personer skaffat sig parurer med flera smycken i samma stil och utförande. Men just ringar

betraktades – och gör så än idag – som unika i sin art. En ring flyttas inte mellan individer på samma sätt som ett

halsband, ett diadem och andra smycken. Även praktiska orsaker finns för att ringar förekommer sparsamt i smyckeuppsättningarna. En ring måste anpassas till sin bärares finger. En storleksförändring behövs inte på

samma sätt för ett halsband eller en brosch. Men oavsett detta kan man inte komma ifrån ringens stora betydelse

som förmedlare av känslor, tillhörighet, trohet. Den innebörden låter sig inte förflyttas lika lätt som en del andra symboler. Ett undantag är en stor briljantring i de svenska kronjuvelerna. Den var ursprungligen en gåva från kron10

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

23.24

Sida 11

RINGHISTORIA

prins Gustaf, sedermera Gustaf III, till hans blivande gemål Sofia Magdalena av Danmark inför deras politiskt betingade giftermål 1766.

Fornegyptiska riket Den högtstående egyptiska kulturen, ett par tusen år före vår tideräknings början, har satt tydliga avtryck i nutiden,

inte minst inom juvelerarkonsten. Man brukar säga att den forna egyptiska juvelerarkonstens höjdpunkt sammanföll med gossekungen Tutankhamons levnad fram till

hans död år 1327 före vår tideräknings början. Upptäck-

ten av Tutankhamons grav år 1922 väckte enorm upp-

märksamhet, och gravfynden återspeglade smycketillverkningen.

Ett uråldrigt smycke med högt symbolvärde och un-

der årtusenden en av de mest använda smyckeformerna i Egypten var skarabén. I det gamla egyptiska riket place-

rades skarabén i ringar, som en talisman. Skarabén for-

mades vanligen i en relativt mjuk ädelsten, exempelvis en

turkos, som på ena sidan graverades med hieroglyfer eller

sin bärares bomärke och på andra sidan formades som en dyngskalbagge – en skarabé. Denna skalbagge sågs som en av solens företrädare på jorden, då den formar en

boll av träck till sina larvers föda och rullar bollen till boet liksom solen rullar över himlen.

11

Skarabé skuren i en cabochonslipad smaragd och infattad i guld – franskt arbete från sent 1800-tal.

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

23.24

Sida 12

Stenen genomborrades på längden och ett snöre av

linnetråd träddes igenom. Snöret knöts om ena armen eller drogs över huvudet som halsband men flyttades om-

sider till ett finger. Linnetråden ersattes av mer varaktig

metall. Det skulle gå att vända runt stenen på ringskenan för att få antingen tordyveln eller inskriptionen uppåt be-

roende på vilket behov bäraren hade av sin amulett, som

detta smycke främst var. Skarabén blev en ring som kunde gå i arv i generationer. Enstaka exemplar från den gamla tiden kan fortfarande hittas eller ses på museer.

En tydlig egyptisk influens inom smyckedesignen bör-

jade efter Suezkanalens öppnande år 1869. Ett ökat in-

tresse för den gamla egyptiska kulturen hade uppstått efter den franske generalen, sedermera kejsaren, Napo-

leon Bonapartes fälttåg i Egypten år 1798. Men tydligast

märktes de egyptiska formerna i smycken som gjordes på slutet av 1800-talet.

Kung Gustaf V och drottning Victoria gav ett hals-

band med skarabéer till sin nyblivna svärdotter Marga-

ret av Connaught den junidag år 1905 då hon vigdes vid

den svenske kronprinsen, sedermera Gustaf VI Adolf. De två hade mötts i Egypten samma år. Symboliken i denna

gåva var betydelsefull. Så har det också varit med ska-

rabéerna i ringar, men riktigt gamla sådana är idag ovanliga, möjligen därför att mönstren i de oftast ganska mjuka stenarna nötts ner av dagligt bruk.

12

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

23.24

Sida 13

RINGHISTORIA

Antiken Antikens Grekland hade en avancerad guldsmedstradi-

tion, med intrikata ciseleringar och pålagda mönster i guld. Guldsmederna var viktiga personer – en rad namn

på grekiska guldsmeder finns bevarade från utgrävningar i nutid.

Antikens guldsmide började utvecklas för tre tusen år

sedan. I den romerska kulturen, med sitt ursprung daterat till staden Roms grundande för ungefär 2700 år sedan, var

ringar främst ett tecken för tillhörighet till en släkt eller

person. De flesta ringarna gjordes av järn – guld var en bristvara och därför en icke tillåten metall för andra än de

mest privilegierade. Om ringen gavs av en man till den kvinna han ingick äktenskap med fanns det också en

annan tanke: järnets styrka blev symbol för mannens kraft.

Vid denna tid fanns det ett utvecklat system där

ringar markerade en persons samhällsposition. Guld-

ringar gavs av makthavare som ärebetygelser, belöningar

och markering av tillhörighet. Deras symbolvärde var mycket högt.

Ringar av guld kunde också användas istället för

mynt. Då gömdes de undan till dess att de behövdes som betalning.

När det romerska kejsardömet inleddes år 27 före vår

tideräknings början fick guldet en annan status och tillgänglighet och blev en ekonomisk värdemätare. Därmed

13

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

23.24

Sida 14

kunde inte den gamla symboliken bevaras, istället blev

guldringar var, rimligt rik, mans egendom. Hade de råd kunde både soldater och frigivna slavar bära de förr så förbjudna guldringarna.

Ringarna var helt enkla och utan stenar, ibland kunde

de vara konstfärdigt ciselerade eller ha pålagd dekor i guld. Romerska soldater bar ringar av brons graverade med romerska siffror.

Ju bättre ekonomi samhället fick och ju rikare männi-

skorna blev, desto fler ringar bar de. I en satir från början av första århundradet beskrivs hur en man bar sex ringar på varje finger, förmodligen med undantag för långfingrarna, som oftast var ringlösa.

Under den kejserliga romerska epoken infördes ädel-

stensdekor. Romarna var skickliga gravörer och det gällde även den svåra konsten att gravera mönster, bokstäver

eller figurer i stenar, mer eller mindre dyrbara. Redan vid

denna tid förekom en form av ring som återfinns även i nutid: två händer som möts i ett handslag. Det är en klas-

sisk symbol för trohet, ofta använd i trolovningsringar,

men också som ett tecken på vänskap eller trofasthet av

Handslaget med två människors högerhänder lagda i varandra är en urgammal symbol för bekräftandet av ett löfte.

14

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

23.24

Sida 15

RINGHISTORIA

annat slag än den äktenskapliga. En flitigt använd dekor som hade samma symbolvärde var en regelrätt råbands-

knop: ringens bärare knöts till någon eller något, vanligen till ringens givare.

Av samma trohetsskäl kunde kejsarens porträtt pryda

en ring. Ett förekommande bruk var att ta ett guldmynt som bar kejsarens bild och låta det bli en ring genom att myntet löddes fast på en ringskena eller fästes i en infatt-

ning. Jämför de trendiga dyrbara smycken från sista hälften av 1900-talet, bland andra av den grekiskättade italienska

välkända juveleraren Bulgari, där antika mynt infattades i

Romersk ring i guld med motiv av en man och en kvinna, sannolikt en trohetsring från 200-talet.

ofta antikinspirerade halskedjor, armband och ringar.

De urgamla formerna och mönstren i smycken har

ständigt återkommit. Ett exempel är stilen som uppstod när de två städerna Herculaneum och Pompeji, som be-

gravdes i ett vulkanutbrott år 79, grävdes ut i mitten på 1700-talet. Stilen var nyklassicism, starkt influerad av for-

mer och mönster från utgrävningarnas fynd. I smyckena betydde det bland annat kaméer med bilder av grekiska

och romerska huvuden, och halskedjor utformade som fynden under lavan.

Turkos, korall, onyx och lapis lazuli var stenar som an-

vändes i de antika smyckena, dels för sin dekorativa effekt,

dels för att de var relativt enkla att bearbeta. De hårda, mer sällsynta och därmed dyrbarare ädelstenarna förekom mindre ofta. Arbetskraften var billig och tidsödande hantverk, som gravering och ciselering, var vanlig.

15

Guldmynt med bild av Marcus Aurelius (121–180) infattat i en ring från 100-talet.

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

23.24

Sida 16

Vikingatid Vikingarna hade en högtstående guldsmedskonst. På Historiska museet i Stockholm finns ett stort antal guld-

smycken som visar guldsmedernas stora skicklighet.

Mängder av minimala figurer och mönster var med stor Guldring från en rikemansgrav i Bohuslän.

sannolikhet uteslutande till högre makters ära och åkal-

lan. Troligen var många av hantverkarna barn som med sin skarpare syn och sina små fingrar kunde åstadkomma de ytterst intrikata mönster som mejslades och hamrades

ut i guldplåt. Verktygen för den tidens guldsmeder var inte så olika dagens, men ljusförhållanden var sämre och för att se minimala detaljer krävdes den höga synskärpa som barn och mycket unga kan ha.

Fingerringarna hos vikingarna var mest spiralfor-

made, vridna eller snodda av guld eller silver i tjocka eller Silverringen saknar fyndort och datering men är karakteristisk för tidig vikingatid.

smalare trådar. Men också ringar som hade ett mer framträdande mittparti, format som ett diadem, förekom.

Medeltid Utvecklingen mot medeltidens ringar gick från ganska

släta till rikt utsmyckade och större. 1200-talets typiska ring hade en stor ädelsten, oslipad eller bearbetad på

enklaste sätt, i en slät fattning av guld så att stenen placerades i en sluten form, en ”kista”, vars kanter veks något 16

Ringar 144 sid:Layout 1

10-02-02

23.24

Sida 17

RINGHISTORIA

mot stenen för att hålla kvar den. Ringskenan var ut-

smyckad med skulpterade djurhuvuden eller klor i guld.

Också signetringar var vanliga. En bevarad klackring med inskription har ägts av Knut Eriksson, son till Erik den helige och kung över hela Sverige 1173–1195.

Gotland med sina många influenser från andra kul-

turer är fyndplats för flera ringar från 12- och 1300-talen, i form av klack med inneslutna delar av ben och annat,

som ett slags reliker. Dessa ringar var avsedda att med sitt innehåll skydda sina bärare mot faror och olyckor.

Ringarna på 1300- och 1400-talen var större och hade

olika religiösa symboler. Mariakulten blomstrade vid

denna tid, och på 1400-talet förekom bilder av Jungfru

Maria ofta som ringmotiv. Ringar för män och kvinnor

utanför klosterlivet var släta, i brons eller silver, med orden Ave Maria, var hälsad Maria, ingraverade. En annan vanlig ringinskription från denna tid var de tre vise männens

namn: Kaspar, Melchior, Balthasar, en åkallan som skulle skydda ringens bärare mot ofärd.

1700-tal Århundradena därefter ökade ringarnas dekor än mer.

Pärlor och ädelstenar i symboliska kombinationer gjorde

ringarna stora och ofta opraktiska. På 1790-talet fick en del av ringskenorna äkthetsstämplar med tillverkningsår

17

Guldsmedsverkstad under medeltiden.

RINGAR cover.qxd:Layout 1

10-01-27

21.14

bär så stark symbolik som ringen.

Med sin runda form binder den samman och förenar – släkter, kamrater, brudpar. Trohetsringar är det vanligaste tecknet på samhörighet, men tillhörighet visas också i examensringar, föreningsringar och ämbetsringar.

I N G E T A N N AT S M YC K E

RINGAR

I Ringar berättar Magdalena Ribbing ringarnas historia och om de traditioner och myter som följt dem sedan urminnes tider. Ädla metaller, pärlor och ädelstenar beskrivs noga liksom hur smyckena vårdas bäst. Ett kapitel handlar om ringetikett.

MAGDALENA RIBBING

Magdalena Ribbing har skrivit flera böcker om äkta smycken och är även känd som Sveriges folkvettsexpert.

Sida 1

Magdalena Ribbing

R I N GA R TROHET

TILLHÖRIGHET Foto omslagets framsida: klassisk slät guldring och vitguldsring med briljantslipad diamant.

W. A. Bolin, 2009.

Foto: Mikael Strinnhed.

Författarfoto: Elisabeth Ohlson Wallin.

GLÄDJE