9789175774404

Sofia Sofia med knuff – Det här är jag

med knuff

– Det här är jag

Text: Annelie Strömberg

Bild: Johanna Sandberg

Sofia

med knuff – Det här är jag

Text: Annelie Strömberg Bild: Johanna Sandberg

Tidigare böcker: Sofia med knuff – Inte ett dugg annorlunda, 2016

Sofia med knuff – Det här är jag Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Annelie Strömberg © Illustration: Johanna Sandberg Första upplagan Tryck i Tallinn, 2017 ISBN: 978-91-7577-440-4

Om en enda bit fattas Blir inte pusslet komplett.

Du behรถvs.

INLEDNING

Här kommer Sofia springande. Hon är på väg till skolan i full fart. Förutom att springa är hon är bra på många andra saker: vara en bästa kompis, räkna matte och träna agility.

Hon är sämre på andra saker, såklart. Som att städa till exempel. Man kan inte vara bra på allt. Skulle hon nu vilja bli bäst på något kämpar hon för att bli det. För envis, det är hon. Hon har adhd, det är ofta en styrka som ger henne den extra fart som behövs. Det finns förstås bara en enda i hela universum som är precis som Sofia. Hon är bäst på att vara Sofia, helt enkelt.

Sofia är nyfiken på vad som händer, och lägger en pusselbit i sänder.

7

KAPITEL 1

Sofia är elva och ett halvt år. Hon går i femte klass och har just kommit till skolan denna torsdag. Hon hänger sin röda ryggsäck på sin krok. Hon gillar att ryggsäcken har många fack.

När hon just hade fått väskan var det lite rörigt. Det är det när man måste öppna tolv dragkedjor, innan man hittar det man letar efter. Nu hittar hon pennan med en gång.

Det är faktiskt bara Sofia som har ryggsäck. I alla fall bland tjejerna.

Sofia kikar ut genom fönstret.

Frans kommer gående. Han tittar rakt fram. Hon ser

9

att några hälsar på honom. Men han låtsas inte om dem. Han ser bara mot dörren där han ska gå in. Så får han syn på Sofia och vinkar. Frans ser alltid Sofia.

Han hänger upp sina saker på kroken bredvid frökens. Sofia vet varför han har just den kroken. Det är för att han hatar att trängas med de andra. Det är det nog ingen annan som tänker på.

Första lektionen är det svenska. Svenska är ett ämne som är både tråkigt och roligt. Det beror på vad de ska göra. ”Skriv om något som är viktigt för dig”, skriver fröken på tavlan. Genast börjar alla andra prata högt.

De pratar om att luft är viktigt. Någon säger att choklad är viktigt.

Sofia skruvar på sig. Det är alldeles för mycket prat. Hon är trött i huvudet innan hon ens börjat skriva. Hon tar på sig sina

10

rosa hörselkåpor. Nu blir det precis så tyst som hon vill. Sofia behöver inte tänka särskilt länge. Klart hon ska skriva om Sixten!

Sixten är Sofias egen hund. Han är en labrador och är två år. På lördag ska hon tävla med Sixten i agility. Det är nog det bästa Sofia vet.

Hon skriver om hur det var när Sixten flyttade till henne. Då var han liten och ganska rädd.

Nu är han stor och väldigt tuff. Lite besvärlig också, han drar i kopplet så Sofia har svårt att hålla emot. De är lite lika, hon och Sixten, fast han är en hund. Sixten är hennes allra bästa vän. Sofia har vänner i skolan också. De heter Molly och Frans.

Frans har autism. Det är också en diagnos, precis som med Sofias adhd. Molly har ingen diagnos alls. Det är inte så viktigt. Sofia tänker oftast inte på det där med diagnoser.

Det är så det är bara. Sofia är Sofia. Frans är Frans. Och Molly är Molly, såklart.

11

På rasten skyndar sig de flesta ut. Sofia och Frans går sist. Molly går mot dörren med några andra från klassen. Hon vänder sig om och ser att Sofia har stannat.

12

Sofia och Frans står precis utanför dörren.

De vet inte riktigt vad de ska göra. Raster är konstiga. Det finns både ingenting och allt att göra på samma gång.

– Ska du komma med, Sofia? undrar Molly.

Sofia tvekar för hon vet att Frans inte vill vara med alla andra. Han är helst med henne och Molly.

– Nej, jag vill hoppa rep, svarar Sofia.

Det är sant. För Sofia älskar att hoppa rep, det gör Frans och Molly med. Det blir bäst för dem alla tre, tycker Sofia.

Molly stannar och tvekar lite men sedan vänder hon sig om. Hon tar fram hopprepet ur förrådet. Flera yngre barn vill vara med och hoppa. De tycker om att vara med Sofia, Frans och Molly. De är rättvisa.

Sofia tycker det är viktigt att alla får vara med. Hon vet hur det känns att vara utan-

13

för. Men det är jobbigt också, när det blir för många. Då tycker hon precis som Frans, att det är bättre att bara vara själv. Det är ingen mening att hoppa om man ska stå i en kö nästan hela tiden.

Rasterna är bra, Sofia behöver röra på sig.

Det var frökens idé det där med hopprepet.

Nu hoppar Sofia nästan varje rast. Det är skönt att veta vad hon ska göra, så att hon inte bara velar runt på skolgården. Sen kan hon sitta still på lektionen, nästan i alla fall.

Sofia förstår inte hur de andra kan stå så där.

Stilla på rasten och ändå sitta lugnt efteråt.

De där som Molly är med ibland.

Hon har hört dem prata om att det är fånigt att hoppa rep. Det struntar hon i. Sofia har roligt, Molly och Frans också. Roligare än att bara stå still och leka staty.

14

Att bara stå där helt still, är knappast vad jag vill.

Blir tokig på dem som går sakta, jag vill skrika åt dem att akta!

Bara jag själv kan hjälpa till, så pusselbitarna hamnar där jag vill.

15

Sofia springer till matsalen. Inte för att hon har bråttom. Men det är skönare att springa än att gå.

Sofia är bra på många saker. Vara en bästa kompis, räkna matte och agility till exempel. Hon är bra på att vara Sofia helt enkelt.

ISBN 978-91-7577-440-4

www.idusforlag.se

9 789175 774404