9789179995676

Förord

Mitt hjärtas vittnesbörd Då jag satte mig ned för att skriva denna bok, kände jag ett behov av att få vara riktigt personlig och öppenhjärtig. Min önskan är att dela mitt hjärtas vittnesbörd med dig. Berätta om upplevelser jag gjort, sådant som fyller mig med hopp och glädje. Men också nämna om oro och nöd jag ibland känner för den andliga utvecklingen i Norden.

Hoppas innerligt att du mellan raderna känner den tacksamhet och glädje jag upplever över att få vara en kristen förkunnare. Uppdraget är stort och utmanande, och för mig är det egentligen helt ofattbart att Gud valde mig, ansåg mig vara förtroende värd.

Jag har arbetat som församlingspastor i både större och mindre sammanhang, och minns alla de perioderna som ljusa och rika delar av mitt liv. Den mesta tiden av mitt vuxna liv har jag dock varit på resande fot som evangelist. Svenska Alliansmissionen kallade mig som riksevangelist då jag var 27 år gammal. Och missionsledningen uppmuntrade mig att arbeta allkristet, resa över hela landet till alla församlingar som kallade mig. Deras uppbackning och förtroende

var med och gav mig en bred plattform och den förståelse de visade för min kallelse var oerhört värdefull. Jag känner stor tacksamhet till dem som var andliga ledare i den gamla fina missionsrörelsen. *** Min önskan är att möta varje människa med respekt och kärlek.

Därför tycker jag att det ibland känns aningen pinsamt då pastorer mästrar sin publik genom att gång på gång ropa: ”Lyssna nu!” eller nästan hånfullt fråga om de är vakna och ”med”. Det där är ett oskick och visar på bristande ödmjukhet både inför uppdraget och dem man fått förtroendet att tala till. ”Du kan inte begära att någon enda ska lyssna på dig. Din uppgift är att tvinga dem till det!” sa evangelisten Frank Mangs till mig vid ett tillfälle. Och jag tänkte på alla tillfällen jag som ung suttit djupt gripen och lyssnat till hans inträngande förkunnelse. Han talade med oss. Det kändes som om han gick med mig ett stycke på vägen.

Och den atmosfär av helighet som omgav hans innerliga, enkla budskap fångade mig, jag glömde både tid och rum. Redan som tioåring kände jag att jag förstod vad han menade. Det var hjärtats språk.

Det bästa betyg jag kan få, är då vår tids tioåringar tackar för predikan och jag ser, då våra blickar möts, att de berörts av det jag sagt och förstått, ibland bättre än sina föräldrar, vad jag egentligen menade.

Jag tror att vi behöver våga vara enkla samtidigt som vi är tydliga och raka. Som Jesus själv behöver vi lära oss att ta levande bilder

från vardagslivet för att belysa djupa, andliga ting. Då du läser fortsättningen av den här boken märker du att det är ett enkelt budskap.

Och min bön är att du skulle känna hjärtslagen som finns bakom orden. *** Jag måste få berätta för dig att jag var väldigt glad då jag reste hem från gårkvällens gudstjänst. Längst fram i den stora kyrksalen var det flera bänkrader med tonåringar. Det gick inte att ta miste på deras engagemang. De levde med i bön och lovsång och lyssnade intensivt till det jag hade att säga. Då inbjudan till förbön gick ut var många av dem först att sätta sig i rörelse. Det finns hopp. Själv känner jag att jag blir ung på nytt då jag ser Guds andes rörelse bland unga kristna i Sverige och Norden. Och så länge mitt hjärta slår vill jag fortsätta att predika evangeliet.

1 Vårluft över Norden

”Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?” Jes 43:19 Jag kände mig undrande då jag letade mig fram mot det gamla missionshuset. Vägen var smal och slingrande och landskapet verkade ensligt. Men jag hade hört rykten om bönemöten som samlade fulla hus, och ville själv få se hur det var. Då jag körde in på parkeringsplatsen trodde jag inte mina ögon. Trots att det var 40 minuter kvar till utsatt gudstjänsttid, var det bilar i långa rader. Det räckte med att komma in i tamburen så kände jag atmosfären. En ljuvlig atmosfär, som fick mig att tänka på vårens härliga dofter.

Missionshuset var fyllt av längtande och förväntansfulla människor. Innan mötet startade var både stora och lilla salen fullsatta och jag såg alla generationer representerade. Spontant började vi sjunga lovsångskörer och gamla kända läsarsånger medan vi väntade på att mötestiden skulle vara inne.

Jag kan frimodigt berätta om denna bönerörelse eftersom den inte alls är knuten till mig och min tjänst. En enkel kvinna har burit

13

nöden över sitt liv i många år, och varit trogen i sin bönetjänst. Nu sker ett församlande som ingen människa kan ta åt sig äran för. Det är inte stora affischnamn som drar folket, det är längtan efter att få be och utgjuta sina hjärtan inför Gud. Då jag skulle predika kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Guds ande vilade över oss, och jag uppmanade folket att bli stilla i bön ytterligare en stund. I mitt inre tyckte jag mig höra Andens röst, ett profetiskt tilltal till kristenheten i Norden. Det budskapet handlade om att Gud kallar sitt folk in i en djupare överlåtelse. Att bönens ande ska utgjutas över enskilda och hela församlingar och föra dem in i en bönetjänst, kännetecknad av förkrosselse, ödmjukhet, tårar och nöd för de förlorade. Och denna bönerörelse är ett tecken på att väckelsen är på väg över Nordens länder. Upplevelsen var så stark, det var som att beröras av helig eld, men jag kände inte att jag, just då, skulle göra offentlighet av det. Det fanns mycket mera detaljerade saker i det profetiska budskapet som jag väljer att gömma i mitt hjärta tills vidare och bara tala med Gud om i mitt personliga böneliv. Det intressanta är dock, att innan mötet var slut hade tilltalet från Gud bekräftats på flera sätt.

Den lilla församlingen har en handfull medlemmar, men är fylld av framtidstro. De har fått en vision från Gud, en kallelse, att samla människor till bön. Och det är uppenbart att Guds ande sanktionerar detta initiativ. Från alla håll kommer människor för att vara med och söka Gud. För mig var det en oerhört hoppfull upplevelse. Och då jag kände det heliga allvaret, gripenheten, trosvissheten, var det

14

som varma vårvindar över frusen jord. Inom mig tonade ett uttryck från profeten Jeremia: ”Så säger Herren, han som ock utför sitt verk, Herren, som bereder det för att låta det komma till stånd.” Jer 33:2 (1917 års översättning) Det första tecknet på en andlig vårtid, är att bönens ande fyller de kristna. Detta sker på många platser i Norden nu.

Det senaste året har jag sett Guds ledning genom att min tjänst omformats till att mer och mer ha fokus på bön. Jag tror att det är detta som måste ha högsta prioritet just nu. På väg mot en skördetid vill jag vara med och inspirera till bön. Men inte bara inspirera, jag önskar att samla bedjarna på plats efter plats till stora bönekonferenser för att be tillsammans med dem. I många sådana bönesamlingar upplever vi tydligt att en profetisk ande är utgjuten, Guds närvaro förnims på ett djupare sätt än tidigare. En känsla av att slöjan dras undan som döljer Guds ansikte och att vi får vandra in på helig mark …

Egentligen har längtan att samla Guds folk till bön alltid funnits inom mig. Därför har det intressanta hänt på flera platser där jag arbetat, att bönegudstjänsterna blivit de numerärt största. Något har skett som förlöst en längtan efter gemensam bön. Under åttiotalet bodde vi som familj i Småland och tillhörde en varm, karismatisk missionsförsamling. Jag kunde inte vara hemma så ofta eftersom jag arbetade som riksevangelist, men vi började bjuda in till bön på måndagskvällarna. Jag minns än den atmosfär vi upplevde och hur tårar och glädje blandades då unga och gamla förenades i lovsång

15

och bön inför Guds ansikte. Utifrån dessa kvällar föddes visionen om bönekonferenser för hela kommunen. Vår och höst samlades vi från alla olika kyrkor till tre dagars bön. Från måndag morgon till onsdag kväll. Det var en märklig feststämning, och oftast drog dessa samlingar fulla hus. Det var enkla, fria sammankomster men med tydlig inriktning. Jag tror att många kände att det var något nytt och dynamiskt i själva utformningen. Vi bad strategiskt för aktuella böneämnen som vi upplevde att Gud lagt på våra hjärtan.

Då jag arbetade i Citykyrkan, Stockholm fick jag förmånen att samverka nära med Kjell Sjöberg. Hans förbönstjänst var unik och spände över hela världen. Varje tisdag var vi tillsammans i dagbönemöten som samlade flera hundra deltagare. Jag lärde mig mycket av att umgås med profeten och förebedjaren Kjell, och kallelsen till Bön för landet blev som en eld i mitt inre.

Under åren i Filadelfiakyrkan, Stockholm började vi inbjuda till Nationella bönedagar samt Storbönemöten för allt Guds folk. Där hade jag stort stöd av vännen Olof Djurfeldt, som alltid prioriterade bönemötena och hade en andlig utrustning och skärpa som var en nyckel till att dessa initiativ blev vad de blev. Jag var också med och arrangerade Jesusmarscherna, som var allkristna, nationella bönemanifestationer. Guds ande manar mig att gå vidare på denna väg – bönens väg.

Då jag nu reser som fri förkunnare i Norden är längtan starkare än någon gång tidigare att få aktualisera behovet av bön. Jag ber om Ny pingst över Nordens länder, och lyfter fram detta böneämne var

16

jag reser fram. Jesus lovade att Fadern ger helig Ande åt dem som ber. Det löftet vill jag plantera i hjärtat på varje församling, och bland de kristna ledarna i varje stad och kommun. Då vi kommer tillsammans i uppriktig bön, sker undret: Fadern ger helig Ande åt dem som ber honom om det. Det kan få innebära andeutgjutelse över en stad, en region, ett genombrott i den andliga världen som öppnar för himlens välsignelser.

Då jag skrivit klart det här kapitlet måste jag göra mig färdig för avresa till nästa bönekonferens. I en medelstor stad i Sverige är flera kyrkor tillsammans under denna vecka. Vi kommer att ha speciella bönetimmar tillsammans med pastorer och ledare, och i kvällsmötena ger vi mycket utrymme till förbön. Jag känner glädje och förväntan, och tror att Gud på ett särskilt sätt ska beröra unga kristna i den staden. Jag behöver inte resa ensam. Två bilar med unga bedjare följer med på denna resa. De bor i mitt närområde och har känt en kallelse att vara med och be. Flera är småbarnsföräldrar, alla har krävande vardagsarbete. Ändå vädjar de om att få satsa sin tid och kraft i förbön och lovsång. Det är verkligen gripande. Ofta samlas de till bön flera kvällar i veckan, och jag vet att de omsluter mig och min familj i särskild förbön. De är duktiga sångare och musiker och sjunger så att hjärtan öppnas mot Gud. Det är så intressant att märka att de börjat plocka fram gamla innerliga Jesuspsalmer och inbjudningssånger. Det är ett led i att finstämma församlingarna i rätt ackord inför en andlig väckelsetid. Ett skeende där lovsången behöver blandas med förkunnelsesång som berättar evangeliet, bönesånger

17

som hjälper sökande människor att börja närma sig Gud osv.

Just nu ringer telefonen. En allkristen bönegrupp i en kommun i norra Sverige hälsar att de känt sig manade av Gud att be speciellt för den vecka som ligger framför. De har fått bibelord som de vill förmedla för att göra mig frimodig i min tjänst. Vad rikt det känns!

Vilket underbart nätverk som byggs i vår tid av hängivna bönesjälar.

Det är ett vårtecken som fyller mig med hopp.

I många samlingar ber vi utifrån Apostlagärningarnas fjärde kapitel: ”… Herre, ge dina tjänare frimodighet att förkunna ditt ord. Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.” Apg 4:29, 30 En bön om ny frimodighet att förkunna budskapet om Jesus och att proklamera kraften i hans namn. Om detta bad den första församlingen, och Gud besvarade deras bön: ”När de hade slutat be skakades marken där de var samlade, och alla fylldes av den heliga anden och förkunnade frimodigt Guds ord.” Apg 4:31 Hela församlingen samlades som en man till stort bönemöte. Man befann sig i en kampsituation, var utsatt för tryck och hot på olika sätt. Då sluter man sig samman och förenas i ett mäktigt storbönemöte. Och de är mycket medvetna i sin bön.

Låt oss ha församlingen i Jerusalem som förebild. Nu är det tid att samla alla kristna i stad efter stad till verkliga bönemöten. Det är bara på den vägen vi återerövrar frimodigheten att förkunna evangeliet. Som ett direkt resultat av bönen läser vi: ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått …”

18

2 Längtan efter Gud

”Jag tror inte att ni som tillhört kyrkan länge fattar hur mycket mina gamla kompisar längtar efter Gud”, sa en kvinnlig akademiker som nyss kommit till tro. För henne har en helt ny värld öppnats och hon är fylld av glädje och tacksamhet och berättar för alla människor om sitt möte med Jesus. ”Egentligen har jag varit en sökare så länge jag kan minnas”, hävdar hon. ”Jag har slukat veckotidningarnas berättelser om övernaturliga ting, hur människor gjort andliga upplevelser. Och jag har deltagit i kurser, genom arbetet, som varit mycket influerade av andlighet. Alla har varit öppna och nyfikna. Det finns ett sug, ett sökande i dag som är mycket starkt …”

Det som gjort henne förvånad, är den inställning hon ibland möter hos sina nya vänner i kyrkan. Där försvarar man sin oförmåga att vinna nya människor med att det saknas intresse för andliga ting, att svensken är likgiltig inför sådant. Hon menar att församlingen behöver ”komma ut i verkligheten” och förstå att det andliga sökandet är mera utbrett och djupare än någonsin.

19

”Problemet är kanske att kyrkan tonat ned det andliga”, funderar hennes man, också han tämligen nyfrälst. ”Samtidigt som sökandet efter andlighet blir allt tydligare i samhället går kyrkan en annan väg och försöker göra sig aktuell och intressant genom att mest tala om allmänna samhällsfrågor. Ibland känns det som om ni nästan skäms för evangeliet. Att det måste till något annat för att verka trovärdig …”

Det är oerhört intressant att lyssna till människor som kommer ”rakt utifrån”. De ser med friska ögon. Och de menar att den stora utmaningen för de kristna är att ta sin tro på allvar, våga stå för den, och leva ett djupt andligt liv som gör deras medmänniskor nyfikna och hungriga. De efterlyser församlingar som har något att erbjuda längtande människor, en atmosfär som svarar mot ropet i tiden. Där Guds kraft är i verksamhet. Där sjuka blir helade. Där människor vittnar om Gudsmöten som förvandlat deras liv.

Personligen tror jag att alla människor längtar efter Gud. Varje människa är skapad till Guds avbild, till ett liv i hans gemenskap.

Därför bär vi ett ”evighetsbarn” i vår själ, något som söker ”sitt hem sin far”. Människan är en sökare. I hennes inre finns en törst, oro och längtan som bara Gud kan tillfredsställa. Och jag menar att det är en katastrof om den kristna församlingen inte ser på sin samtid på det sättet. Orsaken till att vi har så svårt att berätta om Jesus och leva ut vår tro bland vänner och grannar, är att vi inte vågar utgå från att de alla har samma längtan och behov som vi, att de alla ”bär evigheten i sitt hjärta”.

Många gånger har evangelisationen blivit krampaktig och ona-

20

turlig. Ofta beror det på hur vi ser på våra medmänniskor. Om de som inte bekänner sig som troende har betraktats som motståndare, fiender som ska övervinnas och argumenteras ned, är det inte konstigt om resultatet blivit magert. Tänk om vi istället kunde utgå från att alla egentligen har en inneboende ”hemlängtan”. Och istället för att försöka övertala dem att bli kristna börja berätta personligt och innerligt om källan som släckt vår egen törst. Vår uppgift är inte att tvinga vår tro på andra, utan att leva ett liv som gör att fler och fler vill lära känna vår Frälsare.

Församlingen kan inte anklaga sin samtid för att den verkar gudsfrånvänd och likgiltig. Vår uppgift är att väcka längtan till liv hos våra medmänniskor. Då de kristna börjar ”stråla Jesus” genom att Anden, vars uppgift är att förhärliga Jesus, uppfyllt dem, berörs alla som kommer i deras väg. Då kärleken lyser ur de kristnas ögon, då deras gemenskap vibrerar av gudsnärvaro och helighet, börjar omgivningen känna både syndasorg och frälsningslängtan. Väckelsen börjar i hjärtat av församlingen.

Vi behöver komma loss från negativa tankemönster, mentala låsningar, som får oss att tro att ingen vill höra vårt vittnesbörd, är intresserad av vår tro. Vackra kyrkor har visserligen ingen större dragningskraft, och en stor verksamhetsapparat kan skrämma mer än locka. Men kristna som har något att berätta, är heligt gripna, berörda av Guds varma kärlek, sanna och ödmjuka i sitt väsen, möter öppenhet var de går fram.

I förra veckan var jag på ett mycket uppmuntrande musikcafé.

21

Pingstförsamlingen hade lånat skolans lokaler och bjudit in sina vänner till en festkväll. Där fanns många, många som inte brukar bevista kristna sammankomster. Och det intressanta var att känna öppenheten, hur de slukade varje ord jag sa. Då jag berättade om bönesvar jag fått, exempel på Guds omsorg, vad Jesus betyder för mig, var det som om luften stod stilla och ögon tårades runt kaffeborden.

För mig var det ytterligare en bekräftelse på att många människor i Sverige längtar och är oerhört öppna och lyhörda. Det viktiga är att hitta det rätta tonläget.

Det finns stora förutsättningar för andlig väckelse i vårt land.

22

3 Befriande Jesusmöte

Vi samlades till bön i ett hem i går kväll. Makarna som inbjudit oss är själva ganska nyomvända. De tar sin tro på allvar och brinner av längtan att berätta för andra om vad de upplevt. Deras Jesusmöte var så radikalt och livsförvandlande och skapade positiva chockvågor in bland gamla vänner och arbetskamrater.

Det är första gången jag har tillfälle att gästa deras hem och jag blir mycket berörd av den varma, öppna atmosfären. De har bjudit in många människor som inte har någon kyrkvana eller bekänner sig som kristna. Och de har varit mycket tydliga i sin inbjudan och berättat att det ska bli en spännande kväll med bön, sång och predikan. Detta verkade inte avskräcka, utan flera hade sökt sig till ”stugbönemötet”.

Deras inledning av kvällen var helt underbar. Frun sjöng två gamla påskpsalmer med märgstarkt innehåll och hennes man berättade hur glad han var över att så många vänner kommit till deras hem för en kristen bönekväll. Enkelt uttryckte de sin tacksamhet till Gud som visat dem så stor kärlek, och berättade kort om sin väg fram till denna nyvunna tro. Det var avskalat från religiösa fraser, sådant har de inte hunnit lägga sig till med än.

23