Page 1

Herman Lindqvist

MADAME DE POMPADOUR Intelligens Skรถnhet Makt

ALBERT BONNIERS Fร–RLAG


www.albertbonniersforlag.se © Herman Lindqvist Redaktör Berit Åberg Bildredaktör Tove Rauscher Formgivare Kerstin Nord Repro och tryck Fälth & Hässler, Värnamo, 2008 ISBN 978-91-0-011516-6


Till Birgitta utan dig hade denna bok aldrig kommit till


INNEHÅLL »HON VAR EN KVINNA SOM VARJE MAN SKULLE VILJA HA SOM ÄLSKARINNA…« 9 Jeannes bakgrund, uppväxt och äktenskap KUNGEN SOM ALDRIG VAR ENSAM, MEN ALLTID ALLENA 38 Ludvig XV:s sorgliga barndom, äktenskap och första tid som kung DE KLIPPTA IDEGRANARNAS BAL – DÄR ALLT KUNDE HÄNDA 58 Aldrig hade Ludvig mött en sådan kvinna JEANNE PRESENTERAS VID HOVET SOM MARKIS DE POMPADOUR 86 KÄRLEK, HAT OCH EN FÖRSTA SMAK AV DEN POLITISKA MAKTEN 98 JEANNE HADE KOMMIT FÖR ATT STANNA 117 SORG OCH GLÄDJE 132 Slott och trädgårdar – Jeanne som rokokons gudmoder JEANNE SOM KULTURMECENAT 155 KRONPRINSENS PÅTVINGADE BRÖLLOP 168 Madame de Pompadours privata teater DEN »DUMMA« FREDEN 185 Hatet ökar mot Jeanne och kungen Abels resa, som förändrade konsten i Frankrike


DEN STORA FÖRÄNDRINGEN – OCH DEN STORA SORGEN 203 Jeanne blir hertig de Pompadour KÄRLEKSNÄSTET I HJORTPARKEN 224 ANDLIG FRID OCH PÅVLIG VÄLSIGNELSE FÖR ATT KRIGET SKA KUNNA BÖRJA 235 Jeanne upphöjs ännu ett steg FARLIGA FÖRBINDELSER 251 Det ödesdigra kriget ATTENTATET MOT LUDVIG XV 260 Jeannes ställning hotad »EFTER OSS SYNDAFLODEN« 276 Jeanne i november 1757 Kriget som blev katastrof FREDEN SOM VARKEN VAR BRA ELLER ÄROFULL 296 »ETT ÖGONBLICK KYRKOHERDEN, VI GÅR TILLSAMMANS« 314 VAD HÄNDE SEN? 327 LITTERATURLISTA 337 PERSONREGISTER 343 BÖCKER AV HERMAN LINDQVIST 350 BILDFÖRTECKNING 352


8


»Hon var en kvinna som varje man skulle vilja ha som älskarinna…« Jeannes bakgrund, uppväxt och äktenskap

När börjar berättelsen om en människas liv? De gamla egyptierna menade att en människa är död då ingen längre nämner hennes namn. På samma sätt kan man säga att berättelsen om en människa börjar i det ögonblick en kvinna förstår att hon väntar ett barn och benämner det. Då finns det livet. Därför börjar den här berättelsen sommaren 1721, då modern måste ha insett att barnet var på väg. Säkert funderade hon mycket på vem fadern kunde vara, för det var knappast hennes man. Han var ofta bortrest. Barnet föddes på nummer 29, Rue de Cléry i Paris den 29 december 1721 och fick namnen Jeanne Antoinette. Att detta barn skulle gå till historien som Madame de Pompadour, att hon (och inte hennes man) skulle bli markis och hertig, att hon med sin kvinnliga kraft skulle komma så nära Frankrikes enväldige kung Ludvig XV att hennes tankar och önskemål skulle påverka och ibland styra Europas då största och mäktigaste land i nitton år, det kunde ingen ana då flickan föddes. Modern var tjugoett år och hette Madeleine Poisson. Att Jeanne som jaktens gudinna, tjugosex år gammal och väl etablerad i Versailles. MÅLNING AV JEAN–MARC NATTIER. VERSAILLES 9


hennes man, Charles Poisson, var bortrest betydde ingalunda att hon var ensam hemma, tvärtom. Hon beskrivs som ”en av de vackraste kvinnorna i Paris”, ”vacker som en Venus, ljushyad med svart hår, synnerligen spirituell” och ”med ett temperament som fyra djävlar”, och hon hade många älskare. Alla var högt placerade och hade goda inkomster. Om man bara ska nämna de mest kända måste det bli: Claude Le Blanc som fungerade som krigsminister och Dominique Le Bel, som var kungens hovmästare. Men den viktigaste av dem alla, den som stannade längst och som älskade både mor och dotter var generalförpaktaren Charles-François Le Normant de Tournehem. Generalförpaktarna var finansmän som mot god provision drev in statens viktigaste skatter, som tobaks- och saltskatten. Voltaire kallade dem ”de fyrtio kungarna utan krona”. På en målning av Le Normant de Tournehem ser man en fyllig, äldre, elegant klädd herreman med vänlig utstrålning. Att namnet klingar lite nordiskt beror på att släkten kom från Normandie, vikingarnas provins i Frankrike. Tournehem är en liten stad vid kanalkusten, nära Calais. De flesta av den unga moderns älskare fanns där redan tre år tidigare då hon ännu hette de la Motte i efternamn och giftes bort med Charles Poisson. Ja, det verkar som om det var några av älskarna som stod bakom själva äktenskapsarrangemanget. Madeleine växte upp i sin fars tjänstebostad i Hôtel des Invalides. Fadern levererade kött och annan proviant till de tusentals militärer som arbetade och levde i och omkring Hôtel des Invalides, som var ett stort sjukhus och militärförläggning alldeles i utkanten av dåtida västra Paris. (I dag ligger Napoleon begravd i kyrkan där, Invaliddomen.) Charles Poisson hade varit gift förut, men var änkeman då han dök upp i den vackra Madeleine de la Mottes liv. Han var smart och obarkad, men en glad dryckesbroder i dryga 10


Charles-François Le Normant de Tournehem, förmögen skatteförpaktare, älskare till Jeannes mor och den som såg till att Jeanne fick bästa tänkbara utbildning. Han har även utpekats som en av flera tänkbara fäder till Jeanne. MÅLNING AV LOUIS TOCQUE. VERSAILLES

trettioårsåldern. Han var anställd som agent och allt-i-allo hos de rika bröderna Pâris, som under många år var arméns huvudleverantörer av både proviant och vapen. Jean Pâris de Montmartel blev motsvarande finansminister samtidigt 11


som han var kungens bankir, medan hans bror Joseph PârisDuverney, blev statssekreterare och huvudansvarig för arméns försörjning och leveranser. De kommer att dyka upp många gånger i den här historien. Bröderna hade stor makt eftersom till och med kungen var beroende av dem då han behövde större kontanta medel. Dessa herrar, som alla levde på och av krigen, fick ögonen på den tonåriga Madeleine då de pratade affärer med hennes far. Hon väckte uppmärksamhet för sin skönhet, intelligens och rappa tunga. Hennes låga samhällsställning och det faktum att hon var ogift gjorde att ingen av de höga herrarna officiellt kunde besöka eller umgås med henne i hennes föräldrahem. Därför arrangerades hennes äktenskap med den tjänstvillige Charles Poisson. Äktenskapet var vid den här tiden nästan alltid en ekonomisk överenskommelse mellan parternas föräldrar, som inte lät sig påverkas nämnvärt av protester från dem som skulle gifta sig. I detta fall gjorde brud och brudgum inget motstånd alls. Alla var överens. Kontraktet skrevs under och bevittnades av bröderna Pâris och av krigsminister Le Blanc, som var ansvarig för les Invalides. Det faktum att en så hög herre som hertigen av Orléans, som just då var Frankrikes regent och förmyndare för den då åtta år gamle kungen Ludvig XV, och hertigens egen syster skrev under som vittnen visar att detta äktenskap var arrangerat av personer högt ovanför proviantförmedlaren de la Motte och hans hustru i les Invalides. Hertigen av Orléans satte förmodligen dit sin signatur därför att han hade lånat stora summor av bröderna Pâris. Samtidigt lät han utnämna Charles Poisson till ”Hovstallmästare hos Hans Kungliga Höghet, Hertigen av Orléans”. Det lät fint, men betydde ingenting. Charles Poisson planerade absolut inte en karriär i hertigens hovstall. Men för honom, som var yngst av nio barn i en vävarfamilj från Champagne, var detta 12


arrangemang och bröllopsvittnenas höga rang en svindlande klassresa, även om de högst rankade vittnena inte var fysiskt närvarande under själva vigseln, utan bara hade accepterat att skriva under. I samband med bröllopet ordnade krigsminister Le Blanc också så att Madeleines far, köttleverantören, fick hederstiteln ”artilleriförvaltare”. Le Blanc var den nyutnämnde artilleriförvaltarens närmaste chef och mycket intresserad av den unga kvinnan. De nygifta installerades med tjänare i en representativ våning på Rue de Cléry i andra arrondissementet på högra stranden i Paris, i en stadsdel där det då bodde många nyrika borgarfamiljer. I dag finns ingenting kvar av det huset, men huset intill och gatans smala och kurviga utsträckning ger en antydan om hur det kan ha sett ut på 1720-talet. Där kunde den unga hustrun till hertigens hovstallmästare ta emot visiter av de uppvaktande herremännen. Eftersom äktenskapen ofta var en allians mellan två personer som inte bett att få leva tillsammans, var det vanligt i de höge samhällslagren att man och hustru umgicks i skilda salonger och åkte i olika vagnar. Kungen brukade aldrig inbjuda gifta makar tillsammans till sina mer intima middagar. Det blev roligare då, tyckte han. Kärlek var ett spel och en lek som man ägnade sig åt. Men helst skulle man leka denna lek med större finess och diskretion än Madame Poisson. Hennes rykte blev inte det bästa. Till en början var det i synnerhet krigsministern Le Blanc som drog största nytta av arrangemanget, men med tiden blev det alltfler besökare. Eftersom de flesta av herrarna hade direkt eller indirekt anknytning till krigen och leveranserna till armén, är det inte omöjligt att Madeleine även hade som uppdrag att rapportera vidare till bröderna Pâris allt av ekonomiskt och politiskt intresse hon fick höra under samtalen i salong och sängkammare. 13


Flera av fru Poissons kavaljerer var med då den lilla Jeanne några dagar in på det nya året 1722 döptes i församlingskyrkan, Saint-Eustache, som ligger intill Forum des Halles i Paris. Namnet Jeanne fick hon av gudfadern Jean Pâris de Montmartel och namnet Antoinette kom från hans systerdotter Antoinette, som var hennes gudmor. Pâris de Montmartel var den yngste av bröderna och den som kom längst i karriären och så småningom blev markis de Brunoy. Dessa fakta har fått en del historiker att gissa att det var denne trettioåring som var far till Jeanne, men ingenting går att bevisa, för andra historiker utpekar den näst yngste brodern, Joseph Pâris-Duverney, som pappa. Han var också med på dopet. Några år senare fick Jeanne en syster, som dessvärre avled kort efteråt, men år 1725 fick hon en bror, Abel François, som kom att stå henne nära och spela en viktig roll hela hennes liv. Även han kommer att gå långt i historien. Han blir markis de Marigny och får en av de fina gatorna intill presidentpalatset i Paris uppkallad efter sig. Allt verkade gå hovstallmästaren Charles Poisson väl i händerna. Han reste flitigt i Frankrike men också till Tyskland och Danmark för sina arbetsgivare. Han tjänade mer och mer, hans hustru likaså, varför familjen undan för undan kunde flytta till större, finare och mer elegant inredda lägenheter, från Rue de Cléry till Rue Thévenot (som i dag heter Réaumur). Därefter bodde de en kort tid i Maraiskvarteren innan de köpte ett fint hus i hörnet av Rue de Richelieu och Rue Saint-Marc, i en stadsdel där förmöget folk bodde. Nu hade familjen fem-sex tjänare, egen kusk och vagn. Inte heller något av de husen finns kvar i dag, men man vet att hemmen inreddes så som moderna hem skulle inredas, i ”den nya stilen”, den vi kallar rokoko. Helt ute var nu 1600-talets tunga, väggfasta barock. Nu skulle det vara ljusa tapeter, lätta lösa möbler, stoppade fåtöljer, specialmöbler för att skriva och 14


spela kort vid, sybord, tebord – så som det ser ut på Bouchers tavla ”Frukost”. Paris var med sina ca 500 000 invånare en av världens största städer. Ändå var det dåtida Paris med sitt gytter av stinkande, slingrande gränder bara en by i kolossalformat, där varje skyfall förvandlade gatorna till lersjöar. Det var mycket svårt att ta sig fram gående, för det fanns inga trottoarer och få gator var stenlagda, men alla var kantade med sopor. Ingen av de breda och raka boulevarderna hade ännu byggts. Det fanns ingen Place de la Concorde, ingen Panthéon, ingen Nationalförsamling och ingen Krigshögskola vid något Marsfält. Champs-Elysées var en bred landsväg genom ett grönområde. Bastiljen var en viktig fästning vid den östra stadsgränsen. Trafiken och bullret var öronbedövande och trängseln värre än i dag. I samband med större fester i Stadshuset eller andra offentliga tillställningar kunde gatorna blockeras av mer än 2 000 vagnar. Trots att Paris var som en stor by, fanns likheterna med dagens Paris redan där. Författaren och filosofen Voltaire klagade över att bullret gick honom på nerverna, att alla bara rusade hit och dit, att han hade svårt att få tag i sina vänner på grund av allt flängande. Under en enda dag, skrev han, måste han omfamna flera hundra personer samt ta emot och skriva massor med brev. (Det finns mer än 18 000 bevarade av hans hand.) Han fick ingen tid för sig själv. Han påstod att han varken kunde skriva eller sova i Paris, ändå fick han all sin livskraft och inspiration av livet i salongerna. Han var för övrigt en utpräglad hypokondriker, som aldrig i något skede av sitt liv trodde han skulle leva längre än tre veckor till. Han blev 83 år. De mest förmögna byggde egna hus i utkanten av Paris, i så kallade Faubourgs, längs den gata som strax övergick i stora landsvägen norrut. De fina husen hade egna trädgårdar 15


som gick ända ner till floden. Det fanns några få kajer där fartyg kunde lägga till, mindre båtar drogs upp på de sluttande flodstränderna. Det fanns tio broar över Seine och några var bebyggda med höga hus med affärer och bodar i nedersta våningarna. På Notre-Dame-bron hade den berömde konsthandlaren Edme-François Gersaint sin affär. Där gjorde svenske ambassadören Carl Gustaf Tessin många av sina största fynd, tavlor som nu hänger på Nationalmuseum i Stockholm. Det fanns över 300 caféer, de flesta med marmorbord och speglar. Till några av dem, som till Café Procope, gick borgarklassen för att läsa tidningen, Le Mercure de France, och för att höra och kommentera det senaste skvallret eller nyheterna. Procope existerar än i dag. Det fanns mycket få restauranger och de som fanns rekommenderades inte för utländska resande. Det fanns över hundra kloster, men bara en opera och tre mer eller mindre permanenta teatrar och några tillfälliga teaterscener. Det kungliga slottet Louvren var hälften så stort som i dag och det som fanns var slitet och nedgånget, precis som Tuileripalatset. Ändå bodde gossekungen Ludvig XV och hovet där, eftersom Philippe d’Orléans, som regerade som förmyndare över den minderårige Ludvig, inte ville bo i Versailles. Han lät den lille kungen flytta in i Tuilerierna, medan han själv höll till i sitt eget slott Palais Royal, alldeles i närheten. Philippe d’Orléans korta regeringstid har gått till historien som en av de mest depraverade och moraliskt förfallna perioderna. Samtida hovmän berättar i brev och dagböcker om dagliga eller snarare nattliga orgier i Palais Royal, fester ofta anförda av hertigens dotter, hertiginnan de Berry som kunde dricka tills hon kräktes på salongsgolven och ofta plockade upp ”liderliga män från gator och gränder i Paris” medan hennes far besökte stadens bättre glädjehus. En månad efter lilla Jeannes dopkalas hände märkliga saker 16


vid Tuilerierna och i Louvren, något som familjen Poisson säkert talade mycket om. Under en serie festligheter med Te Deum i Notre-Dame, fyrverkerier och saluter, anlände den då tolvårige Ludvig XV:s treåriga fästmö till Paris. Det var kungens kusin, den spanska prinsessan Marie Anne Victoire. Treåringen fick en magnifik docka i present av sin fästman (den hade kostat 20 000 livres, en årslön för en hög hovman) samt installerades med barnsköterskor och hovdamer i en egen våning i Louvren dit hela hovet kom för att kyssa l’InfanteReine (drottningbarnet) på handen, utom de förstås som hade kunglig rang och därför fick omfamna treåringen. Hennes uppfostran till fransk drottning inleddes omedelbart. Pojkkungen hade naturligtvis inte själv valt sin fästmö. Tvärtom brast den blyge gossen ut i gråt då beslutet meddelades honom ett halvår tidigare. Spanien och Frankrike hade då avslutat ett krig och freden skulle bekräftas med detta barnaoffer. Några månader efter fästmöns ankomst flyttades hela hovet tillbaka ut till Versailles, där den unge kungen installerades i sin farfarsfars, Ludvig XIV:s, salonger. Samma år kröntes gossen till kung Ludvig XV med all tänkbar pompa i katedralen i Reims, som nästan alla franska kungar i snart tusen år före honom. Då han fyllde tretton förklarades han myndig. År 1726 kom katastrofen för familjen Charles Poisson. Bröderna Pâris högste beskyddare i regeringen och hovet föll i onåd och därmed åkte även bröderna ut i kylan. Det ryktades om ekonomiska oegentligheter, en undersökning hotade. För att bröderna inte skulle förlora alla sina kontrakt med armén fick den alltid lojale Charles Poisson bli syndabock. Han gjordes ansvarig för de påstådda manipulationerna, men när utredningen inleddes satt han redan i säkerhet i Hamburg, dit han hade skickats av sin arbetsgivare. Domen blev hård. Flyktingen dömdes till att ersätta staten med exakt 232 430 livres 8 sols 17


och 3 deniers. Det skulle motsvara tiotals miljoner i dag. Eftersom han inte kunde betala en sådan förmögenhet togs hans egendom i beslag. Själv satt han tryggt kvar i Tyskland, där han fortsatte att arbeta som agent och ombud för bröderna Pâris. En uppgift som ofta upprepas i biografierna om att han skulle ha blivit dömd till hängning stämmer inte. Ingen sådan dom har hittats i arkiven. Eftersom lagen krävde att Charles Poissons hus och egendom beslagtogs, tvingades Madeleine att säga upp sina fem tjänare och flytta till en enklare bostad på Rue Neuve-des-Bons-Enfants, som i dag heter Rue Radziwill. Nu trädde skatteförpaktaren Charles Le Normant de Tournehem fram som Madeleine Poissons älskare och den lilla familjens beskyddare. Ungefär samtidigt arrangerades boskillnad mellan makarna Poisson så att Madeleine kunde behålla sin egendom. Le Normant de Tournehem hade varit med i kretsen kring Madeleine Poisson i flera år redan, men från och med nu vek han aldrig mer från sina skyddslingars sida, vilket fått en del historiker att tro att det var Le Normant de Tournehem som var Jeannes far. Hon var bara fem år då den hon kallade pappa och som hon hela livet, trots alla rykten, betraktade som sin far, gick i landsflykt. Strax efteråt fördes hon ut ur Paris till Poissy, som då var en liten by på landet ca 4 mil nordväst om Paris. I dag är Poissy centrum för bilfabriker och hopväxt med Paris, men ändå fortfarande en egen stad vid Seinefloden. I Poissy föddes och döptes på 1200-talet Ludvig den helige och där fanns ett kloster tillhörande ursulinneordern, vars nunnor drev en skola för välbeställda borgarflickor. I klosterskolan uppfostrades flickorna till goda kristna hustrur som älskade Gud och konungen. En av nunnorna var Jeannes moster, en annan var kusin till hennes far. Egentligen var Jeanne lite för ung för skolan, men hennes moster lät göra ett undantag. I skolan kunde hon leka 18


med en av sina egna kusiner, som också var elev där och vars far var ansvarig för den kungliga frukt- och örtträdgården i Versailles. Alltså var Madeleine Poissons dotter i trygga händer medan hon själv kunde fortsätta sitt glada liv som frånskild i Paris. Under tiden i klosterskolan skrev abbedissan flera brev till Charles Poisson i Tyskland, kopior finns bevarade. Hon rapporterade hur omtyckt Jeanne var av alla, hur duktig hon var i skolan och hur snabbt hon lärde sig läsa och skriva. Abbedissan rapporterade när flickan hade mässling och kikhosta, hur hon behandlades då och när hon blivit frisk igen. Nunnorna uppmanade fadern att inte sända pengar via exhustrun, tydligen behöll hon själv alla pengar han hade skickat för dottern. Madeleine Poisson besökte sin dotter en enda gång i skolan. Då hade hon med sig en korsett till den lilla flickan och flera prinsessklänningar i kinesiskt sidentyg. Livet i skolan var strikt reglerat. Flickorna väcktes klockan sex varje morgon. Nunnorna hjälpte de minsta att kamma sig och snöra korsetterna, som ansågs viktiga för att småflickorna skulle få den rätta hållningen. Den första morgonbönen bads framför helgonbilderna i sovsalen. Enligt abbedissan bad Jeanne varje morgon för sin fars hälsa. Efter att ha fått sidenbandet inflätat i håret, sköljde flickorna sina ansikten och händer i det kalla vattnet i skolans fontän. Därefter tog de sina näsdukar och handskar och leddes av sina klasslärare till morgonmässan klockan sju. Näsduken lade de på huvudet under mässan. Halv åtta var det frukost. Eleverna turades om veckovis att vara den som dukade bordet. Efter tackbönen var det lektioner i broderi, läsning, skrivning och räkning. De yngre broderade med sidentråd, de äldre med guld- och silvertråd. Barnen fick lära sig så mycket latin att de förstod texten i mässan. De äldsta flickorna läste geografi och Frankrikes historia. 19


Klockan tio var det avbrott för gudstjänst i skolans kapell. Under lunchen var det högläsning ur någon uppbygglig bok. Efter maten tvättade alla händerna och borstade tänderna, så fick de leka en stund på klostergården, men lärare såg till att lekarna var lugna och att flickorna inte bara sprang runt på gården. Klockan kvart över tolv var det lektion i skrivning, oftast i form av brevövningar. Det var då Jeanne skrev sina brev till fadern, brev där hon bedyrade honom sin kärlek och lovade att be för honom varje dag. Man riktigt hör nunnornas dikterande röster bakom de sirligt präntade raderna. Flickorna lärde sig att skriva med fjäderpenna och att torka bläcket med en duk. Efter skrivningen var det en stunds handarbete igen till klockan två, då det var ny gudstjänst, därefter femton minuters konfirmationsundervisning. Flickorna fick bikta sig varannan månad. Jeanne och hennes kusin hade vackra sångröster varför de ofta ombads att sjunga solo under kvällsbönen. Av breven till Charles Poisson att döma var Jeanne Antoinette omtyckt, duktig och lite bortskämd i klosterskolan. Då hon hade kikhosta låg hon sex veckor till sängs. Hon matades med buljong, färska ägg, kyckling, sylt och fruktkompott. Flickorna hade inga längre skollov, men de fick ledigt de dagar de mer betydande helgonen firades, som den 25 augusti, Ludvig den heliges födelsedag. Då anordnades alltid en stor marknad i Poissy dit flickorna fick gå. Jeannes morfar brukade då och då ta ut henne och hennes kusin från klostret för att äta middag med dem på ett värdshus i närheten. En gång fick hon uppleva kungliga festligheter. Det var i augusti 1729 då Frankrikes drottning nedkom med sin första son och allmänt jubel utbröt för le Dauphin, tronarvingen, med klockringning, fyrverkerier och tacksägelseböner i kyr20


kan. Det närmaste Jeanne själv dittills hade kommit något kungligt var porträttet av Ludvig XV på mynten. Det året Jeanne fyllde nio, hämtades hon hem till Paris. Moderns älskare, skatteförpaktaren Charles Le Normant de Tournehem, blev förtjust i den lilla flickan, som nu fick den bästa utbildning en förmögen borgarflicka kunde få, medan hennes bror Abel François började i den legendariska elitskolan Lycée Louis-le-Grand i Paris, grundat 1561. Jeannes mor hade stora planer för sin vackra och begåvade dotter. Alla biografier brukar berätta historien om hur Madame Poisson gick till Paris populäraste spåkvinna för att få en vink om dotterns framtid. Spåkvinnan var, som sagt, den mest anlitade i branschen och därför säkert begåvad med god psykologisk blick. Kanske kände hon till Madame Poissons rykte och kunde se hennes ambition med den pigga flickan. Spåkvinnan berättade vad kunden ville höra: Er dotter kommer en dag att stå kungen mycket nära, hon kan inte bli drottning, men säkert kungens älskarinna! Detta låter som en typisk påhittad historia, men faktum är att i Jeannes efterlämnade papper finns en förteckning över donationer till enskilda personer. Överst står det: ” 600 livres till Madame Lebon för att hon förutspådde då jag var nio år att jag skulle bli kungens älskarinna..” Sex hundra livres motsvarade en halv årslön för en vanlig löntagare. Sen den dagen kallades Jeanne aldrig för något annat än Reinette i familjen, ”Lilla drottningen.” Reinette har en kärleksfull klang för fransmän, det kan också betyda ”Lilla äpplet”. Den förmögne Le Normant de Tournehem, som hade goda förbindelser i samhället, såg till att ”Lilla drottningen” fick Paris bästa lärare. Hon fick utbildning i konsten att tala och deklamera av en uppskattad författare, som hette Prosper de Crébillon. Hon lärde sig att sjunga av Pierre Jélyotte, en 21


tenor som ofta hade huvudrollen på Operan och därifrån kom också Guibaudet, hennes balettlärare. Hon hade en vacker handstil och lärde sig att teckna och måla. Hon graverade ädelstenar och gjorde egna etsningar. Hon lärde sig spela spinett och harpa. Hon älskade att odla och sköta blommor. Hon studerade zoologi, hon hade en stor samling exotiska fåglar. Hon lärde sig rida och kunde köra sin egen häst och vagn. Hon klädde sig med utsökt smak, vilket inte alltid var så lätt eftersom det ännu inte fanns några modehus, än mindre färdiggjorda kläder. Alla klänningar måste skapas och sys privat för varje enskild kvinna. Vad som var lika viktigt för hennes fortsatta liv var det faktum att alla i hennes omedelbara omgivning var förmögna borgare med god smak, rika män och kvinnor som uppmuntrade konstnärer och beställde tavlor och möbler, som de också betalade ordentligt för. Det var inte alltid fallet då adeln beställde och i synnerhet inte då hovet gjorde det. Jeanne växte upp med en utpräglad, god personlig estetik och med egna kontakter med konstnärer och författare. Salongerna hon rörde sig i såg ut som på Watteaus tavlor. Det var den ”nya stilen” som bröt igenom, rokokon, elegant, lekfull med glada och ljusa färger, lätt som en fjärilslek. Om inte Jeannes egen mor och moderns älskare hade haft andra och större planer för henne, kunde hon ha blivit en av samtidens främsta skådespelerskor. Hennes skönhet och kultiverade utstrålning väckte tidigt uppmärksamhet. Under de här åren fick Jeannes mor det allt bättre ekonomiskt. Hon ärvde fastigheter och en förmögenhet av sina föräldrar, varför familjen kunde flytta till ett elegant nybyggt hus vid nr 50 Rue de Richelieu, som på den tiden hade utsikt mot Palais Royals trädgård. Trädgården finns kvar och kvarteren runt den, men inte Jeannes hus. 22

9789100115166  

MadaMe de PoMPadour intelligens skönhet Makt aLBert Bonniers FÖrLaG isBn 978-91-0-011516-6 www.albertbonniersforlag.se utan dig hade denna b...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you