9789174638875

Raymond Snijders – Fysikaliteter

5 88746391-7 978ISBN

Vadan och varthän?

Denna bok handlar om människans resa från världsmyt till världsbild.

Vi följer henne ett stycke väg och lyssnar på de idéer hon fick och de begrepp hon skapade för att skilja verklighet från fantasi.

Raymond Snijders

Fysikaliteter

Från skapelsemyt till förnuftsvetande

FYSIKALITETER

4

”Varje tecken på intelligens, allt uppenbart förnuft som fanns i klockan, finns i naturens verk, med den skillnad att i naturen finns det fler och större, till en grad som överstiger all beräkning. Jag menar att naturens mekanismer ... är inte mindre uppenbart konstruerade mekanismer, inte mindre uppenbart anpassade för sina syften, eller lämpade för sina roller, än de mest fulländade produkter av mänskligt skarpsinne.”

William Paley, Natural Theology, or Evidence of the Existence and Attributes of the Deity, Collected from the Appearances of Nature, London, 1802 ”Det naturliga urvalet, den blinda, omedvetna, automatiska process som Darwin upptäckte, och som vi nu vet är förklaringen till livets existens och synbart meningsfulla former, har inget syfte i tankarna. Det har inga tankar, ingen inre blick. Det planerar ej för framtiden. Det har inga visioner, inget förutseende, ingen syn överhuvudtaget. Om det kan sägas spela en urmakares roll i naturen, så är det den blinde urmakarens.”

Richard Dawkins, The Blind Watchmaker, Longman, 1986

FYSIKALITETER

F

ysikvetenskapens paradox är att ju mer den förstår desto mindre förstar ”man”. Det finns idag en utbredd misstro mot all slags naturvetenskapliga framsteg.

Denna misstro är både begriplig och obegriplig. Naturvetenskapen provocerar och kan lastas för en del av världens onda, men i jämförelse med äldre generationer är vi beroende av dess framsteg. Bredvid varje innovation står både en ängel och en djävul. Den teknik som bör vara god kan också vara ond. Följaktligen angår vetenskapen alla och envar.

Så långt det går att följa människan bakåt i historiens upptrampade spår har hon undrat Vadan och Varthän?, och skapat sig en föreställning om en tillvarons mening dold under fenomenens till synes kaotiska beteende. Förvisso talar åtskilligt för att denna mening blott finns inom oss själva, men idén om harmoni och mening är en omistlig del av människans utveckling från rit till ritning. Människans skakiga kunskapsresa, den som bygger på 1700-talets förnuftstro – formulerad i tron på förnuftet och framåtskridandet och kraven på frihet, lycka och jämlikhet –, har gått över styr i och med insikten att människan alls inte är den rationella förnuftsvarelse vi gillar att se oss själva som. Den mammonkult som numera grasserar i samhället ger genom sin naiva förnuftskritik fritt spelrum för andra krafter i form av en hänsynslös cynism och en osund jagfixering. Visserligen uppfattar även den rationellaste ingenjören att det finns namnlösa företeelser som inte fångas med formler, men detta motiverar ingalunda den av många omfamnade föreställningen om förnuftstänkandet som en verklighetsförfalskning.

Utan förnuft och respekt för livets helighet kommer det längre fram ej

5

FYSIKALITETER

6

att finnas en plattform för vad vi försöker resonera med varandra om, och hur vi ska skrida till verket för att göra världen bättre.

Naturvetenskap är en kollektiv process. Vetenskap är additiv, varmed menas att den bygger vidare på andras arbeten. Varje naturvetare vet med sig att han är en del i ett väldigt babelsbygge, som, givet att inte en ny Einstein välter omkull härligheten, har alla förutsättningar att en dag nå himlen. Nya modeller slår sig visserligen fram på bekostnad av de gamla, men det nya bär det gamla inom sig som ett gränsfall.

I detta sammanhang menas med begreppet modell en utsago som kan göras till föremål för experimentell prövning. Att komma med något som inte skjutit upp ur paradigmets mylla tillhör ej normalvetenskapen, och en flitig arbetare i fysikens vingård kommer att rycka upp ogräset med rötterna. Fysikens modeller tillåts skava mot varandra i en darwinistisk kamp om forskarnas gunst; den dugligaste blir kung för en dag.

Fysikmodeller är alltid interimistiska, naturvetare helgar inte teorierna som det sista ordet. Här står vetenskapen i bjärt kontrast med konsten.

Konsten är individuell, konstnären ska vara just originell för att hans arbeten ska vara konst. Verkligheten är en sak, hur konstnären väljer att gestalta den en annan.

Föreställningen att framtiden hos naturfenomen går att förutsäga kallas determinism, ett namn förknippat med fransmannen PierreSimon de Laplace efter ett förfluget ord till Napoleon. Om kosmos är deterministiskt eller inte vet jag inte, jag hoppas inte. Säkert är dock att varje teori för kosmos är deterministisk: det ligger i sakens natur att matematiken ger samma svar för varje gång en beräkning upprepas.

Människan har i alla tider omdiktat sin misär till myter. I alla tider har hon utmärkt sig för att tänka tankar bortom det triviala. Vi äger en unik förmåga att föreställa oss sådant som inte omedelbart är för handen. Myter handlar om det okända vi knappt kan sätta ord på. De är motberättelser, genom vilka de levande förlikar sig med döden.

Verkligheten är blott en hägring av det ursprungliga, det arketypiska, kosmos harmoni. Myt och rit hör oupplösligt samman, och därur uppstod med fantasins hjälp religionen. I våra dagar har mytiskt tänkande oförtjänt fått ett skimmer av oförnuft, men fantasin utgör också den

FYSIKALITETER

inspiration som finner nya kunskapsstigar och vidgar blickfältet. Människans största äventyr är hennes upptäcktsresa från rit till ritning: veta för att veta, veta för att kunna, veta för att föras vidare.

Den naturvetenskap så som vi känner den är resultatet av en lång utveckling som tog sin början på 1500-talet. Man börjar då ana konturerna av ett nytt samhällssystem som vi fortfarande inte fullt ut sett vidden av. Istället för att förlita sig på det otrygga jordbrukets chanstagningar grundades ekonomin på teknisk produktion, i synnerhet inom gruvnäringen, stödd av aktivt kapital. Teknikomvandlingen hemmavid samt det långväga resandet till de nya kolonierna ställde egna krav på förklaringar, vilket gav naturvetenskapen ytterligare en skjuts. Naturforskarna började i hemlighet nära drömmen att det vore möjligt att lägga ihop allting, att till sist kunna säga: så är det, det är så det gick till, detta är hela historien. Dit har vi ännu inte kommit.

Målet med detta arbete är att framställa fysikvetenskapen som en aspekt av vår kultur, oskiljaktigt förbunden med människans intellektuella utveckling. Jag har avsiktligt valt ämnen som brukar falla mellan de akademiska stolarna, sådana som fysikvetenskapen inte vill befatta sig med, den humanistiska inte kan befatta sig med och religionen inte får befatta sig med. Fysikvetenskapen går havande med historia, något jag använder för att motväga den nyttokult som gisslat allas vårt vetandet och inte ger den andliga kulturen en vitten. Det är omöjligt att tänka på Galilei utan att samtidigt tänka på renässansen, eller att föreställa sig sprängkraften hos Newtons mekanistiska idéer avskild från restaurationens England. Dock avhandlas den vetenskap som här presenteras inte i en tidsföljd. När entusiasmens vågor gick höga lät jag framställningen flöda fritt efter associationer och infall, enligt vad muntlig berättelse gör i stunder av intensivt meningsutbyte.

Det sägs ofta att vetenskapen sysslar med ting och filosofin med idéer, och det har blivit vanligt att ställa fysiken och filosofin i ett motsatsförhållande till varandra. Dock betraktade Newton och hans samtida sig själva som naturfilosofer, och jag kan först som sist erkänna att den synen också är min. Om någon idé tjänstgör som röd tråd i denna bok, är det föreställningen om en syntes mellan olika slags vetande.

7

VETENSKAP OCH VILLFARELSE

Vetenskap och villfarelse

8

Albert Einstein, 1879-1955

FYSIKALITETER

V

etenskapen, skrev Sveriges Michel deMontaigne, Frans G Bengtsson i en av sina underbara essäer ”är en brygd som kokar länge, rikligt tillsatt med avskräckande lärt grums, och som endast långsamt och med svårighet bringas att klarna så pass att första bästa främling, som inte tillhör häxbryggarnas eget skrå, utan fara kan bjudas att läppja på destillatet.” Bengtssons förmaning är rätt och riktig: Vi bör nog inte som spåmadamer se bortkomna originalsanningar i varje likhet mellan disparata företeelser. Samstämmighet utgör inte med nödvändighet bevis för en orsaksgemenskap, och likheter mellan olika ting gör dem mindre lika än olikheter gör dem olika. Det är så vetenskapen fungerar.

De flesta legender med anknytning till fysiken är nog inga krönikor utan amsagor, och omsorg om vetenskaplig äkthet hindrar inte alla från att uppfinna ett förflutet som smickrar nuet. Det är så här jag och mina fysikerkolleger lärt oss tänka. Dock är vårt kritiskt vetenskapliga jag också värd åt fantasin, den fantasi som det enligt Voltaire räcker med ett stänk av för att väga lika tungt som hundra sidor formler.

Medan jag strövat genom fysikens historia och snubblat över dess legender, har jag avlägsnat mig långt från den vetenskapliga metodens smala och törnbeströdda stråk. Trots, inte tack vare, förnuftsvetenskapen står legenderna kvar på kunskapens himmel som ett källsprång av ett annorlunda slags vetande. Jag vet inte om detta vetande bär sanning inom sig, jag vet inte och jag kan inte veta, hur gärna jag än vill och hur mycket jag än försöker. Äger vi måhända ett gemensamt men oskrivet kosmiskt minne oberört av böcker, oläst av förnuftet och endast sett av

9

VETENSKAP OCH VILLFARELSE

10

hjässloben? Liksom du och jag i våra kroppar bär på tidlösa atomer från urgamla sequoiaträd, andas samma syreatomer som Beethoven, konsul Julius Caesar och diktaren Homeros begagnade i sina lungor, återanvänder kvastfeningens rastlösa atomer i våra gener, sammansätts av material efter stjärnutbrott för miljarder år sedan ... kanske, kanske också forntidens ”vetandeatomer” i form av myter och legender på något vis lever kvar inom oss.

Fornmänniskan, till skillnad från dagens förnuftsmänniska, hade kvar förmågan att tillgodogöra sig naturens gåtfulla gästabud. För henne var naturen förandligad, ej blott materia, utan övertygelsen att anden finns i alla och i allt. Detta är naturligtvis spekulation. Vetenskapen ogillar spekulation. Dock tycks världslegenderna understundom utgöra skapelser där de dödas erfarenheter bjuds att återuppstå, där allt som tillhör det förgångnas vetande tillerkänns en samtid med vår egen nutid.

Vetenskapen har ju sin rot i myten, samt i berättarkonsten och fantasin.

Liksom myterna uppehåller sig vetenskapen i gränslandet mellan det vetbara och det ovetbara eller ännu icke-vetbara. En världsbild, en världsförklaring i vetenskaplig mening, föregås alltid av den världsmyt som man senare rynkar på näsan åt. Forskarens fantasi blandas med hans intuition till insikt i hur tingen kan vara beskaffade, det är så ny kunskap föds i ingivelsens stjärnsmäll. Själva föreställningen om naturvetenskapens väsen är knuten till omdömet att den beskriver hur naturen är (epistème), inte hur den bör vara (doxa). Dock utgör böra den spirande sådden också för naturvetenskapens karga jordmån. Tanken – knippet av förbindelser vi iakttar mellan tingen – är som ett språk, ett språk man lär sig genom utbildning och erfarenhet – dock utövar den också ett tanketvång just på grund av utbildning och erfarenhet.

Intuitionen, knippet av himmelskt vetande, är också ett språk, lika överlägsen det gängse vetandets slitna tankestråk som tanken är överlägsen instinkten. Intuitionen är en med vårt paradigmbaserat vetande tävlande inspiration. För naturvetenskapens utveckling och framsteg är den förra betydelsefullare än den senare, vill jag tro. ”Är det inte från gårdagen vi alla härstammar?” undrade Jean Paul.

Osynliga minnestrådar binder oss vid vårt ursprung, binder samman

FYSIKALITETER

våra öden från forntid till samtid – knutar i tidens rep. Så som en produkt av historisk utveckling har naturvetenskapen sitt fäste i dunkel forntid och sin rot i myterna om himlens rymd. Eller tar jag fel? Jag vet inte. Veta kan man på många sätt, vetandet bär många masker och inte all kunskap finner gehör och erbjuds ett hem hos naturvetenskapen.

Fysikvetenskapen är en snål och kräsen värd åt oväntade gäster, i synnerhet sådana som kallar sig humanister. Dess portvakterska släpper inte in någon som inte kan dokumentera sin hemvist i paradigmet.

Naturvetenskapen öppnar inte upp för kolportörer, nasare och luffare i vad den fördomsfullt kallar pseudovetande.

Vi har ärvt vår kultur från historien. Antiken klippte av banden mellan människans skapande förnuft och hennes otillräckliga sinnen, renässansen förfäktade den fria andens rätt till egna tankar och ernående av självständigt vetande, humanismen besjöng individens lika värde för alla och envar, boktryckarkonsten möjliggjorde spridning av kunskap därom till allt fler, den nya fysiken – Newtons mekanik – löste materien från anden, upplysningsfilosofin gjorde oss delaktiga i och ansvariga för samhällets utveckling; alla dessa nya och djärva giv har inte varit en klagan för vinden: efter i regel våldsamma sammandrabbningar har de format vår kultur till vad den är i dag.

Begreppet metafysik är ett lån från antiken. Det storgrekiska imperiets naturfilosofer med Aristokles – Aristons son som vi känner under det namn hans kamrater gav honom: Platon – och hans främste lärjunge Aristoteles i spetsen ställde den rena teorin över empirisk erfarenhet, för att så hylla tankens sanningskraft och oförgänglighet. I de antika filosofernas kategoriska försvar av tanken kontra sinnenas brister, avviker platonikerna i grunden från dagens fysik där empirisk erfarenhet väger tyngre än teori. Hos Aristoteles strävar varje process efter uppnåendet av ett mål, hans filosofi är följaktligen teleologisk.

Aristoteles kom till världen i Stageira, nära Thessalonike, och anlände år 367 f Kr som sjuttonåring till Platons Akademeia, där han stannade i tjugo år till Platons död. År 343 f Kr kallade Filip II honom till hovet för att undervisa den blivande Alexander den store. I samband

11

VETENSKAP OCH VILLFARELSE

12

med att denne besteg tronen och ägnade sig åt sitt erövringståg återvände Aristoteles till Aten där han i sin läromästare Platons efterföljd grundade en filosofskola Lykeion, i en trädgård han ägde och vars pelargång tillhörande det Apollotempel där han höll sina föreläsningar – perípatos –, vilket gav hans studenter namnet peripatetikerna. Platons Akademeia och Aristoteles Lykeion fick stort inflytande på dåtidens vetenskap och filosofi. Aristoteles efterlämnade en mängd skrifter inom vitskilda ämnen som spände över dåtidens vetande, från etik till naturvetenskap med tonvikt på den biologiska vetenskapen, även om de egentligen var avsedda som minnesstöd vid föreläsningar. Efter Alexander den stores död föll Aristoteles i onåd hos upprorsmakarna, anklagad för makedonervänlighet. Han valde då att gå i landsflykt till Chalkis, där han några månader senare avled.

Vad som utmärker den aristoteliska världsuppfattningen är att han till skillnad från de flesta grekiska naturfilosofer utgår från verkligheten – både den sinnliga och den översinnliga –, liksom hans betoning av formens betydelse. Hos Aristoteles utgörs den för kunskap tillgängliga verkligheten av tingens form, icke av materien. Däri skiljer sig hans åskådning både från dåtidens förnuftsbaserade idealism och från Newtons och senare fysikers mekanistiska syn. Enligt Aristoteles var kosmos tudelat i trakten inunder månen – sub luna – och rymden bortom månen. Den förra delen kännetecknades av förändring och förfall – som bevis anförde Aristoteles atmosfäriska fenomen, meteorer och kometer –, medan i världsalltet bortom månen evig och fridfull stiltje rådde där planeterna och stjärnorna rörde sig i sina stilla banor runt jorden.

Det talas ofta om Aristoteles metafysik. Hur kommer metafysiken in i bilden?

Namnet metafysik tillkom av en tillfällighet som inträffade under sista århundradet före vår tideräkning. Aristoteles hade varit död i två hundra år när filosofen och litteratorn Andronikos från ön Rhodos företog sig att rädda vad som räddas kunde av filosofens verk, som redan då höll på att skingras. Andronikos sammanställde en samlingsutgåva av Aristoteles kvarvarande manuskript, förda från Grekland till Rom där han var verksam. Utgåvan bestod av ett antal volymer ordnade

FYSIKALITETER

efter ett av honom uppfunnet system om ämnestillhörighet. Boken om vad vi idag kallar metafysik hamnade efter (grek. meta) böckerna om naturen (grek. physis), därav namnet metafysik (grek. metá physiká).

Den för oss uppenbara skillnaden mellan natur och samhälle var inte lika självklar i grekisk filosofi, för båda kunde ordet physis användas. Physis var snarare ett grundbegrepp varur efter hand sekundära föreställningar som till exempel det för grekisk filosofi avgjort viktiga begreppsparet form och materia, härleddes. Varje ting, även människan, hade sin egen physis – karakteristik, väsen eller personlighet säger vi idag. Det från substantivet physis avledda verbet phyo användes i betydelser som frambringa eller avla, men även växa i både egentlig och överförd mening. Physis var det som var utmärkande och enande på samma gång.

Metafysikens begreppsinnehåll har varit mångtydig och svävande genom tiderna, men numera följer vi senantikens och skolastikens kommentarer vari begreppet likställs med vetenskapen om det som går utöver fysisk erfarenhet, med andra ord metafysiken uppehåller sig vid erfarenheter bortom dem förnimmade med sinnena. Medan den akademiska fysiken studerar naturens kvantitativa sidor, betonar metafysiken naturens kvaliteter i form av ett icke-materiellt perspektiv på verkligheten. Naturens materiella aspekter apostroferas i fysiken, medan metafysiken belyser dess andliga sida. Metafysiken skiljer sig från den rationella fysikvetenskapen däri att dess innehåll är otillgängligt för förnuftet och endast genom fantasin kommer människan till del. Växelverkan mellan traditionell fysik och metafysik är ett exempel på en dualistisk verklighetsåskådning, motsatsen till en monistisk sådan. Naturen, människan inkluderad, uppfattas ej uteslutande som ett komplicerat materiellt system lydande under naturlagarna – ett precisionsurverk, för att låna fransmannen Voltaires analogi som skulle bli förhärskande fram till 1800-talets mitt, utan dessutom som en manifestation av anden eller Gud i naturen. I det dualistiska perspektivet består världen av tvenne substanser, en materiell substans och en andlig sådan, varav ingendera kan reduceras till den andra. I den moderna fysikvetenskapen har ambitionen att vara naturfilosofi definitivt havererat och de ontologi-

13

Raymond Snijders – Fysikaliteter

5 88746391-7 978ISBN

Vadan och varthän?

Denna bok handlar om människans resa från världsmyt till världsbild.

Vi följer henne ett stycke väg och lyssnar på de idéer hon fick och de begrepp hon skapade för att skilja verklighet från fantasi.

Raymond Snijders

Fysikaliteter

Från skapelsemyt till förnuftsvetande