9789185535736

LARS

RAMBE

SKUGGANS SPEL THRILLER

– Lars Rambe –

Skuggans spel

www.kallakulor.se

Av Lars Rambe har tidigare utgivits på annat förlag: Spåren på bryggan

Copyright ©Lars Rambe 2010. Utgiven enligt avtal med Grand Agency.

Sångtexter citerade i enlighet med §22 upphovsrättslagen Omslag: Magnus Petersson Scandbook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-85535-73-6 www.kallakulor.se

PROLOG Hey summer sun, you always smile, clouds in the sky You never mind, happy or sad, you always shine Never before I’ve met your kind Summer sun – KOOP

Skuggans spel

Lördagen den 1 juli 2006, klockan 08:38 Allting var som en dröm, svårfångad, flyktig och på sitt sätt alldeles olidlig. Det var den vackraste och sorgligaste dagen. Den dag som hon hade väntat så länge på.

Marvikensjöarna var outgrundligt sköna. De dramatiska bergssidorna ovanför dem där tallar växte direkt ur stenen och spred spröda skuggor över vattnet fascinerade henne. Droppet från paddeln varje gång den lyftes lämnade ytliga spår som försvann lika snabbt igen.

Aldrig hade hon upplevt den svenska sommaren med en sådan glädje tidigare. Hon älskade den här trakten, trots alla minnen som kom tillbaka. Åkers Bergslag var en unik plats, ett sagoland som dök upp ur intet och omfamnade besökaren. Det var någonting hon länge hade velat dela med mannen som satt framför henne i kajaken. Det var en personlig gåva utan förbehåll, en glädje i sig själv.

De sa nästan ingenting till varandra. Kanske var det tillfredsställelsens tystnad, känslan av att höra ihop, eller så var det någonting helt annat. Den trista färden mot sanningens minut när allt de båda fruktade skulle bli sagt. Hon hade varit arg på honom, fruktansvärt besviken och ledsen. Argare än hon någonsin medgav för någon. Hans svek hade på många sätt drivit henne vidare till ett liv som hon hatade, ett liv som inte var värt att leva. Men det livet skulle ta slut nu. Hon log för sig själv när hon tänkte på vägen hit, 9

Lars Rambe

de osannolika sammanhang och händelser som hade placerat dem här tillsammans.

Det hon hade gjort var förkastligt, egoistiskt och djupt tillfredsställande. Det hade kostat blod och förspillda liv, men hon tänkte inte se tillbaka. Snart var det över. Snart var det bara de två, långt härifrån. *** Det förvånade honom vilken glädje han fann i musklernas arbete.

Kraften som fortplantades genom hans förklenade kropp, ut genom armarna och ner i det mörka vattnet. Det var en nästan ljudlös och sugande rörelse fram över ett skrämmande djup i denna bräckliga farkost. Utlämnad satt han här med kvinnan han hade återfått och upptäckt på nytt, fortfarande överraskad att det hänt. Han kunde känna henne i varje rörelse; en erotisk närhet som oavbrutet värkte i honom.

De hade älskat inatt, utan sans och utan nåd.

I alla fall ingen nåd för honom. Han tänkte att hon aldrig skulle förstå hans samvetskval, hans dyrkan av henne så outhärdligt uppblandad med självförebråelser. Skam, skuld och lycka, allt på samma gång. Det var mycket förvirrande.

Han log för sig själv. Kanske borde han ha insisterat på att få sitta bak i kajaken för att få vila ögonen på henne, hennes vackra nacke som han redan kysst tusen gånger och det blonda håret samlat i hästsvansen.

Fast det skulle ha förlett honom att stänga sinnena för omvärlden. Det skulle vara synd. Trollsländor surrade och glänste; utförde en dans i vattenblänket. Då och då bröt en fisk ytan i jakt på insekter, slog och var försvunnen igen. Förutom måsarnas skri hördes bara det avlägsna surret av en helikopter, det enda beviset för att det fanns andra människor i världen.

Tyvärr varade inte drömkänslan länge. De långsmala sjöar10

Skuggans spel

na tog inte lång tid att paddla från en ände till den andra, inte ens för två nybörjare utan brådska. Lyften från sjö till sjö var utan tvekan det minst njutbara med utflykten, men han knotade inte. Hon var vältränad och tio år yngre, själv ville han beskriva sig som lite rund om magen. En naturlig plats att vila saxofonen på, som en kollega en gång uttryckte det.

Jazz, allting handlade till slut om jazz.

Han sökte någonting nytt förstås, det var ingen tvekan om det.

Kanske förstod hon, kanske inte. Han insåg att han egentligen inte kände henne. Det var en chimär, en illusion som han valde att ta för sanning. Hoppet var det sista som övergav en människa sades det, men det var hopplöst att drömma om en nystart när all sans och redlighet sa honom att han måste låta henne gå innan det var för sent, innan han hade förstört allt igen.

Med lika delar rädsla och sorg tänkte han på sin fru och deras barn, på sin bror som hade all rätt att hata honom, men också på det som hade blivit klart och tydligt för mindre än två dagar sedan.

En fruktansvärd möjlighet, en angelägen fråga som krävde att han visade var han stod, att han berättade för henne. Fast också han hade sin mörka hemlighet, ett förflutet att förtränga, så vem var han att döma? Därför tvekade han. Så mycket att vinna, så mycket att förlora.

Han såg nu slutet på paddlingsetappen, platsen för nästa lyft.

Vid förra urstigningen när de kämpade sig fram med den fullpackade kajaken längs en övervuxen skogsväg hade hon med ett underfundigt leende lovat honom en överraskning när de kom hit.

Hon hade vägrat att ge några ledtrådar och nu började han bli riktigt nyfiken. Sjöns strand där framme såg inte särskilt gästvänlig ut. En skogsväg skymtade fram mellan tallarna. Den gick på näset mellan denna och nästa sjö. Det brummade till och en silvergrå bil for förbi, markerade mänsklig närvaro och punkterade hans bubbla av tillkämpad frid.

11

Lars Rambe

*** Nu såg hon betongröret. På det här avståndet var det inte mycket mer än en svart prick med ljusgråa kanter. Det skulle göra honom glad, det var så uppenbart hur kämpigt han tyckte det var att gå ur och bära. Nu skulle han slippa det. Men hon bävade. Hon hade aldrig tyckt om trånga utrymmen, smala passager och vått mörker.

Han skulle tycka att det var spännande. Dessutom var det en perfekt avslutning.

Hon knackade honom på axeln och med möda vred han överkroppen så att han kunde se henne. Hon log, pekade med paddeln mot stranden och hålet. ”Det är dit vi ska. Inga fler lyft!”

Han vände sig framåt och spanade förundrad mot röret.

Gott im Himmel! Var det möjligt? Skulle de verkligen igenom där?

Långt borta hörde han en svag duns. Det lät ungefär som en bildörr, men kanske var det ett träd som föll i skogen. Nu när de kom allt närmare växte hålet i storlek, men det skulle bli trångt. Hur långt var det till andra sidan? Hans mage knöt sig, men han hade inget annat val än att lita på henne. ”Lägg paddeln längs kajaken och böj ner huvudet. Jag ger oss fart.”

Han gjorde som hon sa. Mörkret slöt sig runt dem. Han försökte titta framåt, men tryckte snabbt ner huvudet igen när hjässan smärtsamt nuddade den skrovliga betongen ovanför.

Sedan kom ljuset och skuggan.

Först ljuset, tusen glitterstrålar i vattnet när solen letade sig fram till rörets öppning, en läcker kontrast mot det klaustrofobiska mörkret runt honom, följt av värmen i ansiktet när han äntligen kunde sätta sig upp och de var ute igen. Sedan skuggan, konturerna av en gestalt som blockerade solen. Han spärrade upp ögonen när han såg vem det var.

12

Skuggans spel

Skotten var öronbedövande. De kastade honom först bakåt och sedan åt sidan. Förlamad sjönk han ner i det kalla vattnet och drog kajaken och sin älskade med sig.

13

LARS RAMBE SKUGGANS SPEL Mariefred – en skimrande pärla vid Mälaren. Älskad av många, men inte av alla. Mitt i idyllen pågår ett spel i det fördolda, en skuggas spel. Den ökände yrkesförbrytaren Marcin Szalas rymmer under våldsamma omständigheter från Bondhagens anstalt. Det är bara början på den våg av våld som skall skaka Sörmland denna sommar.

När dramatiken inleds, laddar journalisten Fredrik Gransjö och kollegorna på Strengnäs Dagblad för Strängnäs Jazzfestival.

Men snart inser Fredrik och hans lovande sommarvikarie Emilia att prioriteringarna måste göras om. Tillsammans börjar de leta efter ett mönster i skeendet. Gradvis skingras skuggorna och en oväntad gestalt träder fram.

www.cosycrime.se