9789173514651

Hallden Champagnefuhrern.indd 3

11-05-13 14.06.22

Några ord från författaren Även om en del av de händelser som återges i boken är inspirerade av verkligheten vill jag understryka att den är ett resultat av författarens fantasi. Detta till trots förekommer några verkliga personer under sitt rätta namn, bland dem Otto Klaebisch.

Otto Klaebisch anlände till Reims under sensommaren 1940, bara ett par månader efter att Frankrike ockuperats av Nazi­t yskland. Han hade utsetts av ledningen i Berlin som an­svarig för vindistriktet Champagne, kronjuvelen i den av ockupations­makten så hett eftertraktade franska vinindustrin.

Otto Klaebischs formella titel var Beaufragter für den Wein­import Frankreich. Bland lokalbefolkningen blev han kort och gott känd som Champagneführern.

Hallden Champagnefuhrern.indd 5

11-05-13 14.06.22

Det är svårt det där med sanning.

Det kan vara sant och inte sant på samma gång.

Ur Var är min syster? av Sven Nordqvist

Hallden Champagnefuhrern.indd 7

11-05-13 14.06.23

Kapitel 1 Château de Pierry, Rue Léon Bourgeois, Pierry Lördag kväll, 26 oktober 1940 Vivianne Décleaux gav Champagneführern ett skyggt ögonkast och slog sedan snabbt ner blicken. Hon ville inte bli påkommen med att stirra, även om det var svårt att låta bli.

Han var verkligen ståtlig. Lång och rakryggad i sin stiliga uniform. Dessutom, det hade Vivianne insett nu ikväll, var han både intelligent och charmerande. Det verkade faktiskt inte finnas något hos Otto Klaebisch som överensstämde med den bild hennes pappa målat upp av honom tidigare. ”Tjuvar och mördare, det är vad de är allesammans”, hade han sagt. ”Nu kommer de att länsa oss på allt. Precis som förra gången.”

Vivianne hade inte varit med under det Stora kriget – hon hade precis fyllt nitton så sent som i augusti – men hon hade förstås hört historierna. Hennes pappa missade sällan ett tillfälle att ondgöra sig över tyskarnas förstörelse. Hur soldaterna gått bärsärkagång nere i källarna. Hur de urskiljningslöst druckit sig berusade, skjutit och våldtagit. Och hur de till sist länsat champagnelagren för vidare transport norrut. Regionen hade lämnats i ruiner och armod, och endast hälften av befolkningen hade överlevt bombningarna och striderna för att kunna bevittna resultatet av katastrofen.

Det hade tagit Frankrikes nordligaste vindistrikt mer än ett 9

Hallden Champagnefuhrern.indd 9

11-05-13 14.06.23

kåre halldén decennium att repa sig någorlunda och slicka sina sår. Först med den lyckade skörden 1928 hade man återfått framtidshoppet och börjat blicka framåt igen. Det ryktades till och med att engels­ männens nye premiärminister Churchill var så förtjust i tjugo­ åttan att han lät agenter smuggla ut flaskor åt honom bakom fiendens linjer.

När nu Champagne återigen ockuperats av den tyska krigs­ makten var man förstås rädd för att plundringsscenerna från tio­ talet skulle upprepas. De stora champagnehusens företrädare hade därför enats om att det klokaste ändå vore att samarbeta med ockupationsmakten. Och om Vivianne läst av stämningarna rätt så verkade de flesta producenter – pappa undantagen, förstås – känna en försiktig optimism. Åtminstone hade det dragits en kol­ lektiv suck av lättnad bland distriktets ledande champagnehus när nyheten nådde dem att den av ockupationsmakten utsedde Weinführern för regionen inte var en råbarkad öldrickande tysk, utan tvärtom en person som verkligen var insatt i branschen. Man hade höga förväntningar om att Champagne denna gång skulle komma att förskonas från krigets värsta fasor.

Vivianne tittade ut över balsalen och kikade åter bort mot männen som samlats i en klunga runt Otto Klaebisch, mannen som redan före ankomsten till Reims i somras blivit känd som le Führer du Champagne bland lokalbefolkningen. Alla som var någonting befann sig på värdparet Gobillards slott i Pierry denna kväll för att visa sin undergivenhet inför överheten, om än maske­ rad som en formell middag med efterföljande dans. Närmast Otto Klaebisch, med ett glas i handen, stod hennes pappa, Maurice Décleaux. Bredvid honom hennes blivande make, François Cloët.

De skrattade åt något Champagneführern sagt. Vivianne kunde se på sin pappa att skrattet varken var hjärtligt eller äkta, men när det gällde François kunde hon inte göra den bedömningen.

Hon kände inte sin blivande make tillräckligt väl.

10

Hallden Champagnefuhrern.indd 10

11-05-13 14.06.23

champagnefühern Medan hennes jämnåriga väninnor skulle få roa sig och träffa pojkar hade pappa bestämt att hon skulle gifta sig med François Cloët, champagnehuset Cloëts nya överhuvud. Bröllopet skulle gå av stapeln redan i år, på nyårsafton. Det skulle bli regionens största sociala tillställning på länge, till och med större än kvällens händelse.

Många tårar och hårda ord hade utväxlats de senaste månaderna mellan Vivianne och hennes pappa, men han hade varit obeveklig. ”Vi har inga alternativ, Vivianne”, hade han förklarat gång på gång. ”Vi befinner oss på ruinens brant och enda sättet att rädda huset är att gå ihop med Cloëts innan de, och alla andra, förstår hur illa det är ställt.”

Bröllopet skulle markera sammanslagningen av två traditions­ tyngda champagnehus. Tillsammans skulle de bli en av distriktets stora producenter och tanken på den hägrande maktpositionen var hennes enda tröst, mitt i den tragiska vändning hennes liv hade tagit.

Vivianne betraktade åter sin blivande make och insåg att hon kände avsmak. Han var gammal, säkert över trettio, med be­ gynnande flint. Frackbyxorna spände över en kulmage hon fann direkt frånstötande. När han stod där bredvid den atletiske Otto Klaebisch kunde hon inte låta bli att tänka att om François åt­ minstone haft några gemensamma fysiska drag med Otto så hade hon kanske kunnat förlika sig med det som komma skulle.

Viviannes kinder hettade till när hon tänkte på dansen tidigare under kvällen. Hur Champagneführern bjudit upp efter midda­ gen. Hur hon, efter att blygt ha tittat bort mot pappa och fått en kort nick till svar, tackat ja. Hur hans starka armar hållit henne allt hårdare ju längre de virvlat runt i dansen. Hur han verkat genuint intresserad av hennes person och ställt initierade frågor på perfekt franska med endast en antydan till brytning. Och hon tänkte på hur han tackat för dansen med att nämna hur vacker hon var, och på hur mycket han såg fram emot att få träffa henne snart igen, förhoppningsvis i ett mindre formellt sammanhang.

11

Hallden Champagnefuhrern.indd 11

11-05-13 14.06.23

Kapitel 2 Champagne Cloët-Décleaux, Avenue de Champagne, Épernay Fredag, nutid ”Välkomna till champagne Cloët-Décleaux i Épernay, staden som är Champagnedistriktets hjärta”, hälsade den eleganta unga kvinnan med ett leende. ”Jag heter Monique och är er guide under den närmaste timmen. Vi kommer att avsluta rundturen med en provsmakning av ett urval champagn­ er tillsammans med husets välkände källarmästare Anselme Guidot.”

De flesta i turistgruppen började applådera när källarmästaren kom på tal. Några gav ifrån sig spontana glädjerop. ”Men fram till dess får ni stå ut med mitt sällskap”, fortsatte Monique så fort jublet lagt sig, nu med ett ännu större leende.

Harald Poppe småskrattade pliktskyldigt tillsammans med de övriga resedeltagarna. I den korta paus som uppstod passade han på att dra på sig klubblazern och rättade sedan till sitt kortklippta mörka hår med ena handen. Det var en rejäl temperaturskillnad mellan den svettiga värmen ute i morgonsolen och den kraftigt luftkonditionerade välkomsthallen. Harald satte ett par fingrar mot näsan – en kroppsdel han för övrigt ogillade hos sig själv då han tyckte att den var alldeles för liten 12

Hallden Champagnefuhrern.indd 12

11-05-13 14.06.23

champagnefühern och spetsig – och kunde känna hur nästippen blivit kall av den kyliga inomhusluften. ”Champagne Cloët-Décleaux är ett av få oberoende familje­ ägda champagnehus som finns kvar idag”, berättade guiden. ”Men som ni kanske har läst i media så har världens största lyxkonglomerat lvmh lagt ett bud på Champagne Cloët­Décleaux. Även om man ännu inte formellt accepterat affären så är det ingen hemlighet att familjen är mycket positiv till att bli en del av en större organisation med många andra kända champagne­märken i sin portfölj. Jag tror att ni alla kommer att få höra mer om detta inom kort”, sa Monique och avfyrade sitt breda leende ännu en gång. ”Men låt mig börja med lite historik. Champagne CloëtDécleaux skapades formellt den 31 december 1940 genom att familjerna Cloët och Décleaux slog samman sina två champagnehus, mitt under brinnande världskrig. Sammanslagningen symboliserades av giftermålet just denna dag mellan François Cloët och Vivianne Décleaux. Idag är det parets son Pascal Cloët-Décleaux som leder företaget. Men vi är många som hjälper till. Strax över trehundra heltidsanställda arbetar med att …”

Haralds tankar började långsamt söka sig bort och han tappade koncentrationen på guidens berättelse. Han sneglade på de andra resedeltagarna och förundrades ännu en gång över att han bestämt sig för att följa med på en vinresa till Frankrike tillsammans med en grupp okända människor. Ända sedan Harald för snart fyra år sedan blivit änkling vid trettiotre års ålder hade han föredragit att tillbringa det mesta av sin tid i hemmet. Under de första månaderna direkt efteråt hade han knappt lämnat fyrarummaren på Kungsholmen i centrala Stockholm. Strax därpå hade han sagt upp sig från sitt välbetalda arbete som it-chef på ett mellanstort 13

Hallden Champagnefuhrern.indd 13

11-05-13 14.06.23

kåre halldén börsbolag. Karriären han tidigare levt för hade med ens känts oviktig.

Det hade tagit honom drygt ett år innan han mäktat med att städa ur barnkammaren. När han väl fattat beslutet, hade han inrett ett hemmakontor i det som varit dotterns rum och startat en egen liten firma, mest för att ha något att göra. Så sakteliga hade något som liknade en rutinfylld vardag i hemmets lugna vrå tagit vid. Han hade vant sig vid ensamheten, avbruten endast av den regelbundet återkommande söndagsmiddagen i föräldrahemmet ute på Lidingö.

Samtalen från hans vänner, som under de första två åren efter att han blivit änkling utan större framgång tjatat på honom att följa med ut i olika sociala sammanhang, hade blivit allt mer sporadiska. Det enda undantaget nu för tiden var hans äldsta barndomsvän, Kicki, som aldrig gav upp sina ihärdiga försök att få Harald att ta sig utanför lägenhetens skyddande väggar.

Kicki, som var utbildad sommelier, hade efter mycket övertalning lyckats få med Harald på en champagneprovning en kall marskväll för snart ett halvår sedan. Hon hade förklarat att det mer eller mindre hade varit likställt med total galenskap att inte ta tillfället i akt att få prova champagner under ledning av Sveriges främste champagneexpert Roland Svensson, när nu detta unika tillfälle gavs.

Kicki hade släpat med Harald till en mörk vinkällarlokal, belägen i en av Östermalms mer fashionabla kvarter. Ett par timmar senare, och efter att ha avsmakat en försvarlig mängd olika sorters champagner, hade han inte kunnat förstå varför han så sällan tagit sig tid att njuta av detta bubblande vin.

När provningen avrundats hade champagneexperten informerat om en resa han arrangerade till vindistriktet Champagne i början på september, strax före skörden, när det var 14

Hallden Champagnefuhrern.indd 14

11-05-13 14.06.23

champagnefühern som vackrast och grönast i norra Frankrike. Möjligen något berusad hade Harald förvånat sig själv med att på stående fot anmäla sitt deltagande.

Harald rycktes upp ur sina funderingar av att någon drog honom i kavajärmen. ”Harald, hallå, ska du med?”

Det var en gladlynt kvinna i sextioårsåldern med blonderat hår, kraftiga glasögonbågar och ett stort skratt. Vad hette hon nu igen? Gun, Gudrun? Förmodligen Gun. Och Lilje-någonting i efternamn. Hon hade presenterat sig och sin make under välkomstmiddagen kvällen innan, men Harald hade alltid haft svårt för att minnas namn. ”Är det för tidigt på morgonen?” skrattade Gun. ”Kom, vi ska ju ner i källarna. Det är nu det blir riktigt spännande.”

Resten av gruppen hade redan börjat följa guiden i ett lämmeltåg genom en av dörrarna i den spatiösa välkomsthallen.

Harald och Gun hastade ikapp det övriga sällskapet. En smal korridor uppenbarade sig bakom dörren. Längs med ena väggen hängde oljemålningar i en lång rad. En liten mässingsbricka på ramen informerade om att det första porträttet föreställde Adolphe Cloët som levt mellan 1712 och 1763. Därefter avverkades i kronologisk ordning en mängd män med allvarliga ansiktsuttryck – inga kvinnor, noterade Harald – fram till sista tavlan där mässingsbrickan förkunnade att husets nuvarande överhuvud Pascal Cloët-Décleaux var född 1941.

Föregångaren, fadern François Cloët, vars porträtt hängde närmast till höger om sonens, hade gått bort 1961. ”Här är hissen som ska ta oss ner till vår omtalade vinkällare där champagnen blir till.” Monique hade stannat framför två ståldörrar. Hon tryckte på hissknappen och de gled tyst isär.

15

Hallden Champagnefuhrern.indd 15

11-05-13 14.06.23

kåre halldén ”Varsågoda.”

Efter en långsam hissfärd steg de ut i ett dunkelt källarutrymme och Harald betraktade hastigt turistgruppen. Inklusive honom själv och champagneexperten Roland Svensson, som agerade reseledare, bestod gruppen av tio personer. Det var bara Harald som hade behövt betala enkelrumstillägg, övriga deltagare utgjordes av par i varierande ålder. ”Här nere är luftfuktigheten nittio procent och källarna håller en jämn temperatur året runt om tio grader”, inledde Monique. ”Med andra ord, det råder perfekta förhållanden för att lagra champagne. Vår källare här på Cloët-Décleaux omfattar totalt nio kilometer gångar och i hela distriktet finns det sammanlagt långt över hundra kilometer vinkällare. Och bara här i Épernay finns uppskattningsvis hälften av de mer än en miljard flaskor som för tillfället ligger lagrade i regionen.”

Hon pausade för att låta siffran sjunka in, innan hon fortsatte: ”Men låt oss promenera en bit längs med den här tunneln så får vi snart upp värmen.”

Harald sträckte på halsen och kikade över huvudena framför sig. Den glödlampsupplysta tunneln tycktes fortsätta i all oändlighet. Med jämna mellanrum dök det upp gångar till höger och vänster. Medan gruppen rörde sig framåt studerade Harald flaskorna som låg staplade ovanpå varandra i järnställningar längs väggarna, ända upp till taket. Ett tunt lager damm bredde ut sig som en filt över buteljerna.

Monique vek av till vänster in i en ny tunnel, och stannade framför en staty föreställande en man, iklädd heltäckande mantel. Avbilden, i naturlig storlek, var uthuggen direkt ur kritväggen. ”Statyn föreställer Saint Vincent, champagneodlarnas skydds­ helgon. Den skapades redan 1883 av den kände Parisskulptören Gustav Navlet på uppdrag av Pascal Cloët-­Décleauxs farfars 16

Hallden Champagnefuhrern.indd 16

11-05-13 14.06.23

champagnefühern far, Jean Cloët”, berättade Monique. ”Och på den här platsen befinner vi oss nu exakt tjugofem meter under mittpunkten på Épernays paradgata, Avenue de Champagne. Som ni säkert lade märke till på vägen hit imorse så är Champagne Cloët-Décleaux inte ensamt om att ha sitt huvudkontor här. Många av världens främsta champagnehus ligger vägg i vägg längs med vår berömda aveny.” ”Någon som har några frågor så här långt?” fortsatte hon.

Harald uppfattade hur en av deltagarna, en fryntlig man i femtioårsåldern, teaterviskade någonting i stil med ”När är det dags att dricka champagne?”, vilket fick ett par andra personer i hans närhet att fnissa. I övrigt bemöttes Monique med tystnad. ”I så fall fortsätter vi”, sa hon och log. ”Vi ska in till höger här framme, följ efter mig, är ni snälla.”

Gruppen började sakta röra sig framåt. Harald dröjde sig kvar i några sekunder och betraktade statyn. Han tog ett par steg närmare och studerade helgonet som blickade ner på honom från sin eviga plats i kritväggen. I hans högerhand vilade en druvklase och över mantelbröstet var bokstäverna ’ihs’ inristade.

Harald hann precis tänka att han borde gå ikapp resten av gruppen när han tyckte sig höra ett ljud. Det påminde om ett kvävt stön. Ljudet verkade komma från en välvd tunnelöppning i tegel en bit längre bort. Han koncentrerade sig och lyssnade igen. Det enda han kunde uppfatta var de allt svagare rösterna från resten av gruppen som rörde sig bortåt. Han väntade tio sekunder. Ingenting. Han måste ha hört fel.

Han gjorde sig beredd att gå ifatt de andra när han hörde ljudet igen, nu betydligt högre. Den här gången rådde inga tvivel. Det var ett stön av smärta.

Han hastade bort till tunnelgången och kikade in i mörk17

Hallden Champagnefuhrern.indd 17

11-05-13 14.06.23

kåre halldén ret. Ett svagt ljussken syntes i en öppning i änden av tunneln ett tjugotal meter längre fram. Nu hördes ännu ett stön.

Harald såg sig snabbt omkring. Han var ensam kvar på platsen. Motvilligt började han röra sig in i mörkret med ljusskenet som enda vägvisare.

När han väl nådde öppningen möttes han av ett stort kvadratiskt rum med en imponerande takhöjd. Det var inrett med träskivor som stod lutade mot varandra i långa rader. I skivorna fanns uppborrade hål i vilka tusentals champagneflaskor vilade och flammor från spridda stearinljus kastade långa skuggor över kritväggarna. Längst in i rummet fick han syn på ett par fötter som stack fram bakom en av träställningarna.

Harald skyndade sig fram. På marken låg en gammal man.

Hans blå laboratorierock var täckt med damm efter att han troligtvis rullat runt på marken. Ansiktet var förvridet i en krampaktig grimas. Kroppen böjd i fosterställning. Han kramade armarna hårt om magen och gav ifrån sig ännu ett skrik av smärta.

Harald kastade sig på knä intill honom. Mannens ansikte började anta en lilablå ton. Harald försökte frenetiskt lossa på mannens skjortkrage, men det var svårt att komma åt eftersom hans händer viftade och slog okontrollerat. Plötsligt, som om han uppbådat alla sina krafter, tog han tag om Haralds handled. Harald förvånades över styrkan i greppet. ”Isabelle”, väste han och försökte fokusera blicken på Harald. ”Isabelle …” Sedan följde något otydligt. ”Jag förstår inte”, sa Harald.

Mannens ögon rullade och han gjorde sitt yttersta för att få fram orden. ”… est … en … danger.” ”Vem är Isabelle?” försökte Harald få fram.

Inte för ett ögonblick hade den gamle mannen släppt taget 18

Hallden Champagnefuhrern.indd 18

11-05-13 14.06.24

champagnefühern om Haralds hand. Nu vreds ansiktet ytterligare av ännu en smärtattack och han gav ifrån sig ett stön. Huvudet föll sedan slappt till marken. Harald hade aldrig varit med om någonting liknande, men han var säker på att mannen inte längre var vid liv.

Plötsligt hördes ett skrik. Han vände sig om. Det kom från Monique. Guidens ögon var vitt uppspärrade och hon höll händerna för ansiktet. ”Herregud!” Hon flämtade och ögonen började tåras. ”Är monsieur Guidot död?”

19

Hallden Champagnefuhrern.indd 19

11-05-13 14.06.24

Kapitel 3 Källarna, Champagne Cloët-Décleaux, Avenue de Champagne, Épernay

Guiden stirrade som förhäxad på den livlösa kroppen på golvet. Sedan, som om hon plötsligt vaknat till, vände hon sig snabbt mot Harald. ”Vad hände?” ”Jag vet inte. Jag bara …” Harald slog uppgivet ut med armarna. ”Stanna kvar här. Jag ska hämta hjälp.”

Harald hann knappt öppna munnen förrän Monique vände sig om och rusade tillbaka ut genom tunnelöppningen. Någonstans långt bortifrån letade sig ett otydligt ljud av upprört mummel från de övriga resedeltagarna fram, men det dog snart ut. Harald stod ensam kvar i dunklet med den döde mannen.

I den kompakta tystnad som följde visste Harald inte vad han skulle ta sig till. Efter ett tag vågade han sig på att åter betrakta kroppen. Det ålderstigna ansiktet, onaturligt blåfärgat, var fortfarande förvridet i smärta.

Detta var alltså den berömde källarmästaren Guidot, tänkte Harald. Mannen vars blotta namn tidigare fått hans väsentligt mer vinkunniga medresenärer att bryta ut i spontana applåder. Stackars karl.

20

Hallden Champagnefuhrern.indd 20

11-05-13 14.06.24

champagnefühern Harald masserade sin handled. Den kändes fortfarande öm efter det grepp källarmästaren tagit om honom. Han hade nämnt ett namn. Bella? Nej, Isabelle. Så var det. Och vad hade han sagt? Att hon är i fara? Men vad betydde det?

Hans funderingar avbröts av ljudet av annalkande steg.

Några sekunder senare dök Monique upp borta vid tunnelöppningen. Den här gången kom hon i sällskap med en kraftigt byggd karl som påminde Harald om en säkerhetsvakt. Mannens kort­snaggade ljusa hår kontrasterade tydligt mot hans hel­svarta klädsel. Han kastade en hastig blick på Harald innan han trängde sig förbi honom, böjde sig ner över källarmästaren och började söka efter livstecken. ”Nej”, deklarerade han till sist med en djup barytonröst i riktning mot Monique. ”Han är definitivt död.”

Monique nickade tyst till bekräftelse. Därefter vände hon sig mot Harald. ”Monsieur, om ni vill vara så vänlig och följa med mig.”

De lämnade kvar vakten i rummet. Guiden ledde sedan Harald genom ett virvarr av mörka gångar innan hon till sist stannade framför en stålport. Med viss möda drog hon upp den tunga dörren. ”Vänta här inne. Jag kommer strax tillbaka och hämtar er.”

Harald tvekade en kort sekund innan han steg in. Bakom honom slog dörren igen med en smäll.

Samtliga i turistgruppen stirrade på Harald när han klev in i rummet. Hans byxben var täckta med damm, slipsen satt på sned och det tidigare så välkammade mörka håret stod på ända. Han hade ett chockat uttryck i ögonen, gröna till färgen under markerade ögonbryn.

Han såg sig rådvill omkring innan han upptäckte brickan med champagneglas som en kypare ställt fram några minuter 21

Hallden Champagnefuhrern.indd 21

11-05-13 14.06.24

kåre halldén tidigare. Med en darrande hand tog han ett av glasen och svalde snabbt ett par djupa klunkar.

Tystnaden bröts till slut av reseledaren Roland Svensson. ”Vart tog du vägen? Jag menar, har det hänt något?”

Harald tömde resten av glaset innan han harklade sig och svarade med en knappt hörbar stämma: ”Det verkar som om källarmästaren … har dött.” ”Anselme Guidot, menar du?” Roland betraktade förvånat Harald, som nickade långsamt till svar. ”Nämen, va fan …” Reseledaren muttrade något ohörbart och skakade sedan på huvudet.

Gud vad hemskt, tänkte Gun Liljegren och stirrade på sin make. Han var uppenbarligen lika chockad som hon själv och kunde bara förmå sig till att gapa som svar på hennes bestörta blickar.

Vilken fasansfull start på den resa de sett fram emot så länge. Även om makarna Liljegren varit flitiga vinturister under flera års tid, så var detta första gången de bestämt sig för att åka i grupp med en reseledare. Beslutet hade de fattat av det enkla skälet att det var få förunnat att få åka ner till Champagne med självaste Roland Svensson. De dörrar hans kändisskap kunde öppna borgade för en oförglömlig helg. Bara det faktum att de skulle få vara med om en provning med Champagne Cloët-Décleauxs källarmästare Anselme Guidot, den person som enligt ryktet hade vinvärldens mest utvecklade luktsinne, var ju i sig självt värt hela resekostnaden om man nu var riktiga vinnördar, som hon själv och maken.

Gun rättade sig hastigt. Skulle ha fått vara med om en provning med den berömde Anselme Guidot.

Hon betraktade åter Harald, den ende i sällskapet som, så vitt hon förstod, var novis inom vinområdet. Han stod och tryckte i ett hörn och såg ganska omtöcknad ut.

22

Hallden Champagnefuhrern.indd 22

11-05-13 14.06.24

champagnefühern Ungefär samtidigt som Gun bestämde sig för att gå fram till Harald för att säga några tröstande ord öppnades dörren till rummet.

Guiden Monique kom tillbaka i sällskap med en polisman.

Den lite för stora uniformen, i kombination med en lätt fjunig mustasch, fick honom att se yngre ut än han ville ge intryck av. Åtminstone skvallrade hans allvarliga min och raka hållning om att han ansträngde sig för att utstråla erfarenhet och pondus. ”Kan jag få er uppmärksamhet några sekunder”, bad Monique, helt i onödan. Gruppens samlade koncentration var redan riktad mot guiden och polismannen. ”Som ni kanske redan har förstått …”, Monique vände sig mot Harald och nickade, ”så har vår källarmästare Anselme Guidot tragiskt nog gått bort nu på morgonen. Enligt ambulanspersonalen …”

Monique avbröt sig, plockade fram en näsduk och snöt sig försiktigt. Hon harklade sig innan hon fortsatte: ”Enligt ambulanspersonalen har vår källarmästare troligen drabbats av en hjärnblödning. Det ska tydligen vara ganska vanligt för personer i hans ålder. Monsieur Guidot skulle ha fyllt åttiosex om bara någon vecka. Men vi är förstås ändå chockade. Han har ju aldrig varit sjuk.”

De sista orden tycktes Monique mumla fram mest för sig själv. ”Då så”, sa hon efter några sekunder, nu mer samlad, ”som ni säkert förstår måste vi tyvärr avbryta er rundtur här på Cloët-Décleaux. Men innan ni lämnar oss, och som plåster på såren, har jag en liten gåva till er.”

Monique pekade mot ett par kartonger. ”Här får ni var sin flaska Cristalinne. Som ni säkert känner 23

Hallden Champagnefuhrern.indd 23

11-05-13 14.06.24

kåre halldén till är Cristalinne husets världsberömda prestigechampagne, som en gång i tiden skapades av Anselme Guidot och som för alltid kommer att vara förknippad med vår store källar­ mästare.”

Monique såg ut att vilja säga något ytterligare, men rösten bar inte. Istället bjöd hon med en gest in sällskapet att ta för sig. Harald släntrade bort till kön som snabbt bildats bakom Roland Svensson. Reseledaren hade först av alla skyndat fram till kartongerna.

Medan Harald väntade på sin tur noterade han i ögonvrån hur polismannen viskade något till guiden. Hon pekade i Haralds riktning. ”Jag hoppas att ni snart får tillfälle att njuta av er Cristalinne”, sa Monique när alla utom Harald hunnit förse sig. ”Om ni nu vill vara så vänliga och följa med mig.” ”Men inte ni, monsieur.”

Det var polismannen som tagit till orda och nu pekade på Harald.

Alla stannade upp. Samtligas blickar sökte sig mot Harald och han kände hur han plötsligt började svettas. Polismannen vinkade åt honom. ”Ni får följa med mig.”

24

Hallden Champagnefuhrern.indd 24

11-05-13 14.06.24