9789176970386

Av Elin Eldestrand har tidigare utkommit på Hoi Förlag: Roman: En framtida hemmafrus bekännelser Drömmar och dilemman E-noveller: Den nergrävde fotbollstränaren Luddinges skräcködla Blottaren i Luddinge Den stora dödgrävardagen Mordet på hemmafrun Tomten i frysboxen

Om sanningen ska fram Copyright © Elin Eldestrand 2017 Formgivning omslag och inlaga Cecilia Pettersson | Pica Pica www.picapicadesign.se Utgiven av Hoi Förlag 2017 www.hoi.se | info@hoi.se Tryckt hos Bookwell, Finland 2017 ISBN 978-91-7697-038-6

Till Peter - min klippa och magiker

1 Lördag före första advent

Estrid Greppet om Estrids skinkor är fast och hon snurrar runt så häftigt att vinet skvalpar ur glaset och landar på golvet. Killen flinar mot henne, munnen rör sig men orden lyckas inte överrösta den höga musiken. Han gör ett nytt försök att lägga handen på hennes rumpa, men Estrid glor ilsket på honom tills han backar och försvinner.

Hon ser sig omkring i den stimmiga och illaluktande lokalen.

Hennes vänner försvann för länge sedan och ögonen kliar så att hon håller på att bli tokig. Hon måste ha satt i linserna fel eller fått fel storlek, eller så är hon inte van. Vanligtvis har hon glasögon, men hon vill inte se ut som en kontorsråtta på dansgolvet. Eller skulle hon ha tagit på sig dem och satsat på sexig kontorsråtta? Fast tanken på sig själv som sexig får Estrid att frusta till. Vissa är det bara inte och hon tillhör den skaran.

Hon knuffas åt sidan av en tjej med långt, illrött hår och en del av vinet skvalpar upp på toppen. Rödvin, dessutom. Estrid stirrar dystert ner på fläckarna som hon i och för sig inte ser eftersom det är så dunkelt i lokalen, men hon känner att de finns där. Nästa knuff kommer från andra hållet, en kille med vad som ser ut som en stor fjäder i ena örat pressar sig förbi henne och hon håller ut glaset en aning från kroppen.

Varför gick hon ens med på det här? Bara för att Sofia och My tjatat på henne i nästan ett år? Ändå övergav de henne så fort de beställt första drinken. Vilka trevliga vänner hon har.

Estrid tar en stor klunk av vinet och ser sig omkring.

Det var inte så här hon tänkte sig livet efter trettio. Vid det här laget skulle hon ha barn och kanske till och med vara gift. Somna i 6

soffan med Jonny på lördagskvällarna, inte stå ensam i en överfull lokal och bara ha en tom lägenhet att längta hem till.

Hon tar ännu en klunk och så en till. Stirrar ner i sitt tomma glas. Är det här det gyllene tecknet på att hon äntligen kan gå hem?

Sätta sig i sin kala lägenhet och titta på en skräckfilm. Kanske har hon till och med popcorn hemma.

Hon drar upp telefonen ur väskan och släpper ner den igen.

Klockan är inte mer än halv tio.

Ett glas till. Det klarar hon av. Hon har lovat My och Sofia att ge kvällen en chans och även om de inte är i närheten för att kontrollera att hon fullföljer sitt löfte måste väl två glas vin innebära att hon verkligen gjort vad hon kunnat? Dessutom är det den längsta utekväll hon haft sedan studenten.

Estrid rör sig långsamt mot bardisken. Hon knuffar sig fram, duckar, trampar i någonting som känns som klister och når äntligen fram till baren. Klamrar sig fast vid den mörka träskivan som en skeppsbruten som kravlat sig i land.

Bartendern glider fram till henne (moonwalkade han verkligen?) och hamrar med fingrarna på disken. Han har små, runda ögon och rakad skalle. Halva huvudet täcks av en tatuering, eller också är det världens största födelsemärke.

– Vin, tack.

Han kupar handen bakom örat och Estrid upprepar sin beställning. Han skakar på huvudet, håller kvar handen bakom örat och med den andra handen uppmanar han henne att prata högre.

– VIN! Estrid rycker till och tittar på killen bredvid som ropar beställningen. Han ler mot henne. Hon ler tillbaka och tittar snabbt bort.

Har han beställt åt sig själv eller hjälpt henne? Killen vrålar ”ÖL!” och kanske finns det faktiskt en trevlig man som dessutom för tillfället befinner sig bredvid henne. Eller också beställer han åt sin flickvän.

Bartendern skjuter fram ett glas vin och ett stort ölglas åt dem.

Killen halar fram ett VISA-kort och Estrid protesterar.

– Nej, jag ska betala för mitt vin.

Om det nu är hennes vin.

7

Killen skakar på huvudet, ger henne glaset, knappar in koden och tar VISA-kortet och ölglaset. Han slår sitt glas lätt mot hennes och Estrid försöker sig på någonting som kan liknas vid ett leende. Det enda som fattas är att han ska gå upp i rök.

– Nästa omgång är min. Är det inte så man säger? Fast det spelar ingen roll, han hör henne inte i alla fall. Hon sippar på vinet och tittar försiktigt på honom.

Han ler och en hel fågelfarm flyttar in i Estrids mage.

Eller vad det nu är som kan bosätta sig där.

8

2

Olivia Det gör ingenting att hon sitter ensam i lägenheten sin första kväll i Stockholm. Han har lovat att gå ut med en kompis och Olivia är inte den som tänker tvinga honom att ändra sina planer. Oavsett är det bättre än att sitta mellan mamma och pappa i soffan och titta på tävlingsprogram och brittiska deckare som hon gjort de senaste månaderna. Det om något har drivit henne till vansinne.

Hon tittar ut genom de stora fönstren i vardagsrummet och det första hon ser är en halvnaken, ganska kraftig karl i huset bredvid.

Olivia lutar sig så nära att hon dunkar pannan mot glaset. Det ser ut som att han vispar i en skål. Och nu tittar han upp och får syn på henne. Han vinkar med vispen, eller vad det nu är han har, och tveksamt vinkar hon tillbaka innan hon vänder sig om.

De måste skaffa gardiner.

Hon ser sig omkring i lägenheten. Den är ungefär 35 kvm stor och i det största rummet ryms soffa, tv, matbord och ett skrivbord.

Det mesta som finns är praktiskt. Inte en enda kudde i soffan eller tavlor på väggarna. Den enda krukväxten är en uttorkad kaktus.

Olivia trodde inte det var möjligt att ta död på en kaktus, men när hon lyfter på krukan tycker hon så synd om den att en hederlig sorti till papperskorgen är det enda rätta.

När hon slängt växten tittar hon i skåp och lådor på jakt efter någonting som kan betraktas som julpynt, men jakten är lönlös.

Det är väl inte för mycket begärt att ha en tomte eller en adventsstake i alla fall? Hur har han gjort tidigare jular? Skippat det helt eller envist kört på julaktiga engångsartiklar? Eller kanske har en före detta flickvän snott med sig alla tomtar?

9

I morgon är det första advent och det finns inte ens fyra likadana ljus i lägenheten. Inte ens fyra värmeljus kan Olivia hitta.

Det får bli en vända till Coop. Så här kan de inte ha det. Dessutom är hon chokladsugen.

10

3

Estrid Han är faktiskt den snyggaste kille hon någonsin sett. Kanske 1,90 lång. Tjock, mörk kalufs som hålls på plats med gelé eller vax, hon vet inte så noga. Estrid antar att ögonen är mörka, men belysningen är inte den bästa och dessutom känns det som om hon håller på att bli blind.

De försöker prata, men ljudvolymen gör det helt omöjligt så till slut nöjer de sig med att le mot varandra över glasen. Det funkar bra, Estrid vet inte vad hon ska säga ändå. Det enda hon faktiskt vill är att ligga med honom.

Hon flämtar till av tanken, så pass att vinet i glaset blåser upp mot kanten. Det suger i magen och pirrar mellan benen. Kinderna flammar som om hon pressat dem mot ett element.

Vad är det som händer? Estrid stirrar ner i golvet. Hon brukar inte känna så här när hon precis träffat en kille. Det är som en omedelbar passion som hon bara läst om i kärleksromaner. När hela luften tycks vibrera av åtrå och man knappt kan vänta tills man får slita kläderna av varandra.

Hon lutar huvudet bakåt och sväljer vinet alldeles för snabbt. Det snurrar till i skallen och hon undrar om det är hennes tur att bjuda nu. Klarar hon ett till glas vin? Hon vill inte förlora kontrollen. Men han verkar ha andra planer. Han tar deras glas och ställer dem på bardisken, tar därefter hennes hand och leder henne genom lokalen och ut i entrén.

Ljuset därute är starkt och obarmhärtigt. Det svider till i Estrids ögon och de tåras. Hemska linser. Vore det inte för att hon är praktiskt taget blind utan dem skulle hon slita ut dem och gnugga sig i 11

ögonen tills det bara är mos kvar av globerna.

Han vänder sig mot henne. Äntligen kan hon höra hans röst.

Den passar honom och den får henne att tänka på sidenlakan och levande ljus. Mjuka läppar mot hennes nakna kropp.

Estrid tvingar sig att tänka på isbjörnar och det tar en stund innan hon inser vad han precis frågat: – Vill du gå någon annanstans?

Hon blinkar bort en tår. Handen som är i hans rycker till. Vad svarar man på det? Så klart hon vill. Och så hasplar hon ur sig en fråga som hon aldrig någonsin sagt till någon som hon precis träffat: – Vill du gå hem till mig?

12

4

Olivia Tanken på att gå till Coop en lördagskväll känns mer spännande än någonting Olivia varit med om på länge. Ja, förutom att byta stad och pojkvän förstås. Hon tar på sig täckjacka, sin Leksands IF-mössa och lovikkavantar, kontrollerar att hon har nycklar och telefon med sig och går ut.

Vid porten möter hon en äldre dam vars lilla tax genast försöker köra upp nosen i Olivias skrev. Skrattande föser damen bort den envisa lilla hunden.

– Men Sture då, har jag inte sagt att du måste uppföra dig bland folk?

Den gamla damen jollrar med hunden som viftar så ivrigt på svansen att det ser ut som om den ska gå av. Olivia ler mot dem, önskar dem en fortsatt trevlig kväll och går ut.

Kylan utomhus är som vassa nålar som borrar sig in i kinder och haka. Det enda som får henne att fortsätta är tanken på fyra likadana ljus och choklad. Hon borrar ner hakan i halsduken och går i riktning mot tunnelbanan där Coop ligger. Det piper till i telefonen och hon får av sig vantarna och tar upp telefonen ur fickan. Är allt bra med dig?

Han är verkligen underbar.

Jättebra! Är på väg till Coop. Hoppas jag inte går vilse.

13

Hon lägger till några glada emojis och skickar meddelandet. Utan att vänta på att han ska svara stoppar hon ner telefonen i fickan och drar på sig lovikkavantarna igen.

14

5

Estrid Vad? Vad har hon sagt? Hem till henne? Hon vågar inte ens titta på honom. Tänk om han släpper hennes hand och grymtar fram att ”får inte en kille komma med ett anständigt förslag utan att ni tjejer tror att vi vill sätta på er?”. Kan hon ta tillbaka det? Skratta till och säga ”nej, jag skojar bara. Jag vet ett jättebra ställe …”. Men hon vet inga bra ställen. Hon går aldrig någonsin någonstans. Lägenheten, jobbet och ibland hem till pappa. Det är de tre punkterna hon rör sig mellan.

– Vad heter du?

Hans hand håller fortfarande i hennes och nu ställer han till och med en fråga. Hon blinkar förvånat mot honom. Hoppas inte hon ser ut som det rödögda monstret.

– Estrid.

Hon tvekar när hon säger sitt namn. Hon avskyr det och får alltid upprepa det. ”Nej, inte Astrid. Eeestrid.”

– Estrid, jag gillar det.

Han ställer sig mittemot henne och tittar på henne med en blick som får varenda magmuskel att dra ihop sig. Hon slickar sig nervöst om sina torra läppar.

– Hm … Vad heter du?

– Marcus.

Han vrider på huvudet och tittar in mot baren och dansgolvet.

Till Estrids besvikelse släpper han hennes hand.

Ja, ja. Det var underbart så länge det varade.

– Jag måste gå och prata med min kompis som jag kom hit med.

Stanna här. Gå ingenstans.

15

Han ger henne ett leende som får Estrids kropp att genomborras av elektriska stötar och så försvinner han in i lokalen. Hon står tveksamt kvar. Drar han nu? Smiter ut bakvägen eller klättrar ut genom ett fönster. Eller hittar en annan tjej därinne som han hellre vill gå hem med.

Hon trampar en stund på stället innan hon går bort till garderoben. Flickan som vaktar jackorna tar emot Estrids nummerbricka utan att släppa sin telefon med blicken. Hon masar sig upp och hämtar Estrids mörklila yllekappa.

– Tänker du smita ifrån mig?

Estrid vänder sig om. Han står ett par meter bakom henne och stoppar precis ner telefonen i fickan.

– Ja, alltså, jag …

– Jag följer gärna med hem till dig.

Hon spärrar upp sina kliande ögon. Vad har hon gjort? Hur ska hon klara av att genomföra det här? Hon har inte one-night-stands och hon bjuder aldrig hem främlingar. Speciellt inte till en lägenhet där flyttkartongerna fortfarande står ouppackade. Eller nej, förresten. Det har inte med flyttkartongerna att göra. Hon bjuder aldrig hem främlingar. Punkt.

Marcus hämtar sin jacka, och nu ler garderobsflickan och tycks helt tappa intresset för telefonen. Han vänder sig mot Estrid.

– Är du redo?

Nej, inte ett dugg.

Hon nickar.

De ska bara prata. Dricka te och prata.

Har hon te hemma?

Kondomer?

16

6

Olivia Hon handlar ett paket röda ljus, en liten porslinstomte, en chokladkaka och i kassan kommer hon för en gångs skull ihåg att fråga efter saffran. Hon vet inte om alla ingredienser för att baka lussekatter finns i lägenheten, men det får hon kolla sedan och eventuellt komplettera i morgon.

När hon kommer ut passerar hon ett stort gäng som är på väg till tunnelbanestationen. De är högljudda och Olivia kastar ett par längtansfulla blickar efter dem. Vad kul det skulle vara, gå ut ett helt gäng.

Nåja. Hon har choklad och hon har sett en vinflaska i lägenheten.

Hon klarar sig.

Tillbaka i lägenheten tar hon täcket från sängen och kurar ihop sig i soffan. Hon letar på Netflix efter någonting romantiskt och häller upp ett glas vin. Medan förtexterna rullar sträcker hon sig efter telefonen.

Tittar på romantisk film och dricker vin.

Du får gärna göra mig sällskap.

Hon lägger telefonen bredvid sig i soffan och öppnar chokladkakan. Från lägenheten ovanför hörs stolar som dras över golvet och genom vardagsrumsväggen kommer ljudet av gitarrspel. Olivia bryter av en bit av chokladen och stoppar i munnen.

Trots att hon sitter ensam i lägenheten känner hon sig inte ensam.

Det är en härlig känsla som hon inte haft på evigheter.

17

7

Estrid De pratar hela vägen hem. Deras händer nuddar vid varandra då och då och Estrid önskar att promenaden kunde vara i en evighet.

Efteråt kommer hon förmodligen inte veta vad de pratat om, men det spelar ingen roll.

Framme vid porten stirrar hon på den lilla knapptavlan och undrar vad hon har för portkod. Hon får inte glömma nu. Nej, vänta. Hon behöver inte kod, det är nyckel som gäller efter klockan nio. Estrid sticker ner handen i väskan och rafsar runt bland tugggummipaket, läppbalsam och servetter efter nyckeln, hittar den och sticker in i låset. Marcus drar upp den tunga dörren och gör en elegant gest med handen att hon ska gå före in. De tar trappan upp till första våningen och medan hon vrider om nyckeln i låset ursäktar hon sig.

– Jag har inte bott här så länge och jag har jobbat jättemycket så jag har inte hunnit plocka upp kartongerna än.

– Det gör inget.

– Det är ganska …

Ja, vad? Opersonligt? Kalt? Tråkigt? Mörkt?

Hon kliver in i hallen och tänder den fula taklampan som de förra ägarna lämnade kvar. Av ren elakhet, tror hon. En grön plastlampa med bruna elefanter.

Den lilla hallen känns ännu mindre med honom där. Hon tillåter sig att andas in hans goda parfym medan hon drar av sig stövlarna.

Hennes fötter luktar inte jättegott. Hon tar av sig nylonstrumporna, men skillnaden är knappt märkbar. Tänk om det ändå fanns någonting man kunde lägga ner i stövlarna så fötterna alltid luktade rosor.

18

Hon rätar på sig och Marcus hjälper henne av med kappan. Han hänger den på en krok på hatthyllan och Estrid ler tveksamt mot honom.

– Vill du ha te?

Han skakar på huvudet och en panikkänsla fladdrar genom henne. Vad har hon gjort?! Han är alldeles för snygg för henne. En titt på henne utan kläder och han springer så långt bort han bara kan.

För att slippa stå kvar i den trånga och syrefattiga hallen går hon in i vardagsrummet och råkar drämma foten i flyttkartongen mitt på golvet som hon aldrig kommer sig för med att flytta.

– Hur gick det?

Estrid skakar på foten som om smärtan ska försvinna på det sättet, det brukar fungera ibland i alla fall.

– Bra, jag gör det varje gång. Jag borde väl ha lärt mig vid det här laget att den står där. Eller flytta på den.

Vid soffan tänder hon golvlampan, den enda belysningen i rummet. Marcus sätter sig i soffan och efter viss tvekan sätter hon sig bredvid honom med händerna under låren. En stund sitter de tysta bredvid varandra och hon bläddrar febrilt genom vartenda tänkbart samtalsämne. Något måste de väl prata om? Eller vad är tanken att de ska göra nu? Vad brukar man göra?

Till slut bryter Marcus tack och lov tystnaden.

– Du har ett ovanligt namn. Hur kommer det sig att du heter så?

– Jag är döpt efter en gammal släkting som jobbade på barnhem i Indien.

– Det var inte dåligt.

Estrid pressar ner axlarna och tvingar sig att slappna av, även om det tycks vara helt omöjligt.

– Fram till jag var femton ville jag byta namn. Jag hade en massa olika förslag.

– Vad hände när du fyllde femton?

– Mamma dog.

Estrid tystnar. Hon trycker ner fingertopparna i soffan, det gör ont eftersom hon sitter på händerna. Hon brukar inte berätta för vem som helst om mamma. De flesta vet inte hur de ska reagera och 19

hon orkar inte ta ansvar för det stela samtal som oftast följer. Fast å andra sidan är inte Marcus vem som helst för då skulle han inte sitta i hennes soffa.

– Hur dog hon?

Hon krymper ihop, drar fram händerna och placerar dem i knät.

Stirrar på naglarna.

– Bröstcancer.

Hon vill verkligen inte tänka på det nu. Det spelar ingen roll att så många år har gått, det gör fortfarande ont och framför allt känns det som att det tar död på all stämning och gör känslan än mer kluven: den vettskrämda och samtidigt väldigt upphetsade känslan.

Hon vill slita av honom kläderna, men också springa i väg och gömma sig.

Marcus sträcker sig efter hennes hand. Han drar med sina fingrar längs hennes och Estrid håller andan.

– Min moster fick livmodercancer.

Han fortsätter smeka hennes fingrar medan han säger det och vimsigt undrar Estrid hur ett sådant fruktansvärt ämne kan vara så erotiskt. Fast det är inte ämnet, det är Marcus. Han skulle förmodligen kunna läsa ur lagboken och få det att låta sexigt, så länge han rör vid henne samtidigt.

Estrid drar tillbaka handen.

– Jag hatar den sjukdomen. Jag vill ta bort mina bröst redan nu.

Jag har hört att det ska minimera risken för att få det. Vill du ha te?

Hon ställer sig upp. Te är faktiskt ingen dum idé. De kan de prata lite, bekanta sig med varandra, utbyta telefonnummer och komma överens om att träffas redan nästa dag. Det är bara det att underlivet dunkar som om det försöker pressa sig ut genom byxorna.

– Du behöver inte vara nervös.

Estrid sväljer hårt. Det är snälla ord, men det hjälper inte. Betyder det här att han är van? Följer han med främmande kvinnor hem varje helg? Tanken gör henne besviken och dunkandet lugnar sig en aning.

Han ställer sig upp och smeker hennes kind.

– Fast jag är också nervös.

– Så du gör inte det här hela tiden?

20

Han skakar på huvudet. Det vibrerar i hans byxficka, men han verkar inte ha en tanke på att dra fram telefonen. I stället lägger han händerna om hennes huvud, smeker hennes kinder med tummarna och kysser henne.

Hans läppar är verkligen mjuka och Estrid trycker sig mot honom.

Med darrande, ivriga händer drar hon i hans T-shirt. Sticker in dem under den och drar med fingrarna över hans välmarkerade magmuskler.

21