9789174054019

Sรถren Olsson โ ข Anders Jacobsson

och data-dejten

Bert Am an da

Sanna

H am p us

Sh ir in

To rlei f

ร k e

Li ll-Er ik

Bjรถr n a

Klimpen

Sรถren Olsson & Anders Jacobsson

och data-dejten Illustrationer: Kwok-Hei Mak

Vill du veta mer om Sören och Anders och allt vad de håller på med? Skriv till: Sören & Anders Egmont Kärnan 205 08 Malmö E-post: sune.bert@trollen.se www.soren-anders.se

Egmont Kärnan AB © Text: Sören Olsson och Anders Jacobsson 2010 Bild: Kwok-Hei Mak Sättning & layout: Grassman Ord&Bild Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN: 978-91-7405-401-9

Ful Ljung Hej hej hallå!

Ful. Jag heter inte Bert. Jag heter Ful. Ful Ljung. Vart jag mig i sängen vänder är jag den fule med gula tänder. Jag har ingen tjej. Har man ingen tjej ska man stirra in i en vägg på kvällarna, mumla fan i helvete och dricka whiskysprit.

– Sprit orsakar fler tragedier än kärnvapen, sa Lill-Erik.

– Bra, sa jag.

– Ska du bara sitta och titta in i väggen hela kvällen? sa Lill-Erik.

– Fan i helvete! sa jag.

– Okej, sa han.

Vi satt tysta och stirrade in i tapeten. Lill-Erik sa att mönstret såg ut som franska västkusten.

– Snarare ostkusten, sa jag.

– Där ligger ju Tyskland, sa Lill-Erik.

– Tyskkusten, då. Fan i helvete! Har du whiskysprit, LillErik?

– Jag har bara handsprit.

Jag tog några klunkar. Jag fräste och spottade.

7

– Är jag ful, Lill-Erik? frågade jag.

– Det kan jag tyvärr inte svara på. Jag har tystnadsplikt.

Lill-Erik skrattade högt åt sitt eget skämt. Jag tyckte att han borde gå hem. Lill-Erik gick hem. Jag behöll handspriten ifall fulheten skulle drabba mig igen.

Jag undrar varför mitt liv är elände? Kan Åke ha mixtrat med verkligheten och skapat ett alternativt universum? Jag heter Ful Ljung och kommer aldrig mer vara lycklig. I det alternativa universumet är alla mina kompisar lyckliga, kära och snygga. Ja, alla utom Lill-Erik. Han såg exakt likadan ut som i vårt gamla universum. Men Åke och alla andra då? Jag ruskar av mig den alternativa verkligheten och skrattar åt allt.

– Hahahaha! Dårar!!!

Jag ska bli fjortis. Händer det något speciellt då? Förmodligen inte. Jag kan ha fjortisparty och så kan jag och besökarna hjälpa mig att glo in i väggen och dricka whiskysprit.

Jag har gjort en lista.

En viktig lista.

En lista på sånt som jag ALDRIG I LIVET skulle säga.

Jag ryser och blir nästan grinfärdig när jag tänker på om jag skulle använda någon av de farliga fraserna.

Bert Ljungs otäckaste uttryck som aldrig får sägas: 1. Jag äter hellre mormors mat än går på McDonalds.

2. Jag tycker du är smartare än jag, Lill-Erik.

3. Jag tycker ni är så generösa, morsan och farsan.

8

4. Jag tycker du ska satsa på den där snygga tjejen, Åke. Jag hjälper dig.

5. Jag vill gärna åka på kyrkans bussresa till Kinnekulle med dig, mormor!

6. Jag vet, Shirin! Jag är ganska dålig på att kyssas!

7. Klimpen är min allra bästa vän!

8. Du är bättre på fotboll än jag, Benny!

9. Tjejer är onödiga!

10. Jag är jättestolt över mina föräldrar.

Suck! Bert Ljung blir Ful Ljung igen. Jag ska ringa till LillErik. Jag borde klämma i mig hela flaskan med handsprit.

Sitt och glo – ful ko

9

Datanörds-faran Tjena!

I dag skulle jag ta tag i livet.

Det gick åt skogen.

Ja, inte livet. Men taget.

Det fungerade inte. Nu är jag minst lika deppig som innan jag försökte ta tag i livet.

Tack för det herr Gud! Är du nöjd nu?

Det började med att jag satt ensam på mitt rum och suckade.

Mamma kom in och blev arg. Hon sa att man inte bara kan sitta och tycka att livet är eländigt. Man måste ta tag i sina drömmar.

– Äh, skit, sa jag diplomatiskt.

– Nu är det du som ringer nån av dina kompisar, sa morsan hotfullt.

– Ringer? sa jag och stirrade på tanten från stenåldern. Man kan inte ringa nån, fattar du väl.

– Nähä?

– Man skickar SMS eller skickar meddelande på MSN. – Du får väl skicka med SMS, MMS, PMS eller vad du 10

vill, muttrade morsan. Bara du inte sitter här och deppar.

– Du fattar inte, stönade jag. Det är inte så enkelt. Vår dator är så gammal att MSN inte ens fungerar på den.

Morsan ville inte lyssna på mina klagomål längre. Hon slängde ut mig.

Jag började med att gå hem till Åke. Han satt vid sin dator och spelade spel.

– Hej, sa jag.

– Mmm, sa Åke utan att ta blicken från datorn.

– Vad gör du? sa jag och tänkte få igång ett givande samtal.

– Mmm, sa Åke igen.

– Hör du vad jag säger?

– Mmm. Va? Åke var helt inne i sitt spelande på datorn.

– Man kan bli galen av att spela dataspel, sa jag.

– Mmm, sa Åke, fortfarande med blicken på skärmen.

– Du kan bli en idiot som bara säger Mmm. – Mmm. – Är det okej om jag kissar i din säng? Åke slutade spela i en tiondels sekund och tittade på mig.

– Okej. Om jag får komma och bajsa i din säng lite senare.

När jag har spelat klart.

– Ärligt talat, sa jag och rynkade pannan för att se orolig ut.

Du kan ju inte sitta vid datorn hela dagarna.

– Kan jag inte?

11

– Nä. Det är farligt. Åke slutade knappa på datorn och tittade på mig.

– På vilket sätt kan det vara farligt?

Det var en svår fråga. Jag kom inte på något bra svar.

– Jag vet inte. Alla säger det.

– Vilka alla?

– Äh, sa jag irriterat. Inte vet jag. Du kan väl googla och se vilka som säger det och varför det är farligt.

Det gjorde Åke. Han fick veta att det finns ett bevisat sam12

band mellan dataspel och våld. Spelen påverkar hjärnan så att den blir avtrubbad och okänslig för brutala handlingar.

– Äh, det gäller inte mig, sa Åke. Om du säger nåt annat så kör jag in en spade i arslet på dig.

Och sen fick vi reda på att Pew internet & American Life Project har forskat och kommit fram till att det inte alls är farligt att spela dataspel.

– Där ser du, sa Åke.

– Men det finns ju bevis för båda delarna, sa jag.

– Ja? Man blir galen, men det är inte farligt, sa Åke viktigt och fortsatte spela. Det är nyttigt att vara galen.

Jag skakade på huvudet, men det såg inte Åke. Han hade fullt upp med att spränga Rymdfarkoster från Främre Gallonisifiären.

Sen gick jag hem till Lill-Erik. Han brukar i alla fall inte spela farliga spel på datorn. Det gjorde han inte nu heller. Han höll på att söka igenom Apotekets alla mediciner om det fanns någonting som hjälpte mot klåda mellan tårna.

– Klåda mellan tårna? sa jag förvånat. Har du det?

– Nej, inte jag, suckade Lill-Erik. Det är min mormors syster som har bett mig att kolla upp det.

– Jaha, men sen när du är klar med det så kanske vi kan hitta på nåt?

– Nej, sa Lill-Erik. Då måste jag söka efter miljövänliga batterier till pappa, och glutenfria kex till mamma och efter 13

det ska jag bara skriva lite råd och tips på min och mormors hälsoblogg för alla som behöver råd och vägledning om de skulle få en släng av gonorré eller herpes eller böldpest.

– Men, stönade jag irriterat. Ska du hålla på med en massa sånt där fånigt när vi kan hitta på nåt kul istället?

Lill-Erik tittade förvånat på mig.

– Kul? Vad skulle vi hitta på då?

Jag funderade en stund. Det enda jag kunde komma på var att spela fotboll. Men det fungerar inte så bra med all snö på marken. Sen sa jag att vi kanske kunde åka skidor eller något.

– Skidor?

Lill-Erik skrattade i flera minuter.

– Du hatar ju att åka skidor, fnissade den lilla odågan.

– Jag vet, sa jag argt. Men det är väl i alla fall bättre än att bara sitta vid datorn. Kom på nåt bra att göra du då, om du är så duktig.

Lill-Erik gjorde en sökning på internet om vad man kan hitta på en dag i slutet av januari.

Han fick en lista med en miljon tvåhundra nittio tusen förslag.

– Räcker det? sa Lill-Erik och flinade överlägset.

Jag sa att han kunde stoppa upp sin lista i det bakre hålet mellan skinkorna.

Lill-Erik tackade nej till förslaget.

Sen fortsatte jag hem till Torleif. Men han hade inte ens tid 14

att träffa mig. Hans mamma öppnade dörren och berättade att Torleif höll på att komponera musik på sin dator.

– Datamusik är skit, ropade jag från hallen.

– Tystnad, skrek Torleif tillbaka. Jag komponerar en symfoni.

Jag berättade för Torleifs mamma om alla hjärnskador man kan få av att sitta vid en dataskärm hela dagarna.

– Åh, det är ingen fara, fnissade hon. Det gäller ju bara om man spelar spel och dumheter. Torleif använder bara sin dator till nyttiga saker som musik och studerande.

Jag förklarade att datafarligheterna skiter fullständigt i om man skriver symfonier eller porrsurfar på datorn. Man får skador på hjärnan ändå.

Då sa Torleifs mamma att det inte gjorde så mycket.

– I framtiden kommer det att finnas bra botemedel mot alla hjärnskador.

Jag suckade.

Det var på vippen att jag gav upp allt. Jag som hade tänkt ta tag i livet. Jag skulle umgås med kompisar. Men hur ska jag göra det när ingen kompis vill umgås med mig?

Jag blev desperat och gick hem till Klimpen. Han brukade väl i alla fall inte sitta vid datorn, trodde jag. Han borde ha svårt att veta vilka knappar man trycker på för att få igång datorn.

Men jag hade fel. Han satt också vid datorn och kollade på en massa klipp på YouTube om död och förintelse.

15

– Häftiga mord, sa Klimpen.

– Så trevligt, sa jag.

– De dör på riktigt, sa Klimpen.

– Det gör alla, sa jag.

– Ska du dö? undrade Klimpen oartigt och hotade med mord.

– Så småningom, sa jag och svalde nervositeten.

Klimpen visade lite olika vapen som han hade hittat på internet.

– Man kan köpa fina pistoler och gevär, förklarade han.

– Jaha, sa jag och låtsades vara intresserad.

– Man kan köpa en Blow Mini Mod 2003 med uppborrad pipa för tusen kronor på nätet.

– Ojsan, ojsan, sa jag.

Jag ville låta imponerad eftersom jag annars riskerade att få en snyting av Klimpen.

– Men du är ju så trög, sa Klimpen irriterat. Du vet inget om vapen, va?

Jag skrattade och sa att jag visste att man använder vapen för att döda och jaga älg i skogen.

Klimpen lovade att han skulle ta med mig ut i skogen och visa hur man skjuter prick på träd nästa vecka.

Jag tackade och sa att tyvärr väntar en inplanerad förkylning nästa vecka.

– Inplanerad? Vad är det?

Jag förklarade att jag fyller år och behöver vara hemma och 16

öppna paket och sånt.

– Äh. Skit i det, sa Klimpen. Vad gör du helst? Fyller år eller skjuter med en riktig pistol?

Jag valde att inte svara på den frågan. Sen gick jag hem.

Mitt försök att vara trevlig, social och att ta tag i livet gick fullständigt åt skogen. Utan startpistol.

Alla mina så kallade kompisar vill bara umgås med sina datorer. Jag ska ALDRIG bli sån! Även om jag skulle få en sprillans ny dator så skulle jag aldrig sitta så där mycket framför skärmen och riskera hjärnskador och annat farligt.

Man får inte bli en datanörd.

Aldrig i livet säger jag.

ALDRIG i livet!

17

Berts alla kompisar vill bara umgås med sina datorer.

De chattar med varandra på MSN, de kollar in snygga brudar och vilka vapen man kan köpa. Bert har lovat sig själv att aldrig bli en datanörd. Aldrig i livet, säger han! För det är ju inte det riktiga livet – IRL. Och hans gamla dator är ändå så trög så att han inte kan koppla upp sig mot nätet.

Men på sin födelsedag får han oväntat en alldeles egen laptop! Och plötsligt har han TVÅ flickvänner – underbara Amanda och en tjej på nätet. Fast det vet inte Amanda om. Och eftersom internet bara finns i luften och är osynligt så är ju inte LoverGiiiirl 123 heller på riktigt. Så inte måste han ha dåligt samvete för det, eller hur?

ISBN 978-91-7405-401-9

9 789174 054019