9789113035918

Wolfgang

Hansson

Dagen då

terrorn förändrade

världen

Dagen då terrorn förändrade världen

Wolfgang Hansson

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © Wolfgang Hansson och Norstedts, Stockholm 2011 Formgivning, inlaga: Gyllene Snittet AB Omslag: Miroslav Sokcic Tryckt hos ScandBook, Falun 2011 ISBN 978-91-303591-8

Innehåll

1 Terroristerna slår till

7

2 Dagen efter

27

3 Kaparnas liv i USA

41

4 Så blev attacken möjlig

55

5 Bushs fatala misstag

69

6 Två krig går fel

87

7 Landet som fått utstå två 9/11

104

8 Jakten på Usama bin Ladin

118

9 Terrorn kommer till Europa

145

10 Guantanamo – fångad i ingenmansland

161

11 CIA:s hemliga fängelser

179

12 Inte som dom

194

13 Priset för terrorkriget

213

14 När terrorn kom till Sverige

226

15 USA tio år efter 9/11

238

16 Supermakt på dekis

260

Källor

277

Litteratur

286

1 Terroristerna slår till

När Muhammed Atta vaknar i rum 232 på motellet Comfort Inn på den amerikanska östkusten tidigt på morgonen den 11 september 2001 vet han att han snart ska dö.

I flera år har han vetat att hans liv ska få ett mycket våldsamt slut men det är först nu han är framme vid sitt mål.

Han har kommit långt från den lilla byn i Nildeltat i Egypten där han föddes 1968. Familjen flyttade till Kairo när han var tio.

Jämfört med många andra egyptier har han haft en privilegierad uppväxt. Hans pappa är en känd advokat. Mamman kommer från en välbärgad familj. Kanske var det därför pappan inte var så pigg på att sonen skulle umgås med de andra ungarna i grannskapet. Han fick mest sitta hemma och plugga och var också framgångsrik i skolan.

Pappan låg också bakom att Atta så småningom hamnade i Tyskland. Han insisterade på att sonen skulle ha en utländsk examen. Efter att ha uppmanat Atta att studera tyska bjöd fadern hem ett tyskt par på besök i Kairo. Genom dem kunde sonen så småningom resa till Tyskland för studier.

Men Atta blev snart mer intresserad av islam än av studierna. Och nu kliver han en tidig morgon ur en motellsäng i USA med allt annat än akademiska avsikter.

Vetskapen att man ska dö borde göra en människa förtvivlad och lamslagen. Muhammed Atta visar inga tecken på sådan svaghet eller sådana känslor. För honom är en dröm på väg att 7

gå i uppfyllelse. Han njuter av tanken på hur många han ska ta med sig i döden. Och av vetskapen om att han snart blir en hjälte och martyr hos radikala muslimer. Han från den lilla byn i Nildeltat ska rikta ett mäktigt slag mot den ”store satan”.

Kl 06.00 tar han det korta morgonflyget från Portland till Boston där han landar 45 minuter senare. Med sig har han Abdul Aziz al-Omari.

Strax efter att han landat får Atta ett telefonsamtal från Marwan al-Shehi. De två är vänner sedan länge. Vänskapen har formats på Tekniska universitetet i Hamburg där de studerat tillsammans, men framförallt när de bett ihop och hittat varandra i övertygelsen om att deras livsuppgift är att hämnas på den mäktiga och i deras ögon antiislamska stormakten USA. Al-Shehi är också på Loganflygplatsen i Boston men vid en annan terminal.

Samtalet varar i tre minuter. Det är sista gången de talas vid.

Tillsammans med Omari och tre andra muslimska kamrater, Satam al-Suqami, Waleed al-Sheri och Wali al-Sheri checkar Atta in på American Airlines flyg AA11 med destination Los Angeles. Klockan är nu strax efter sju på morgonen.

I en annan terminal checkar samtidigt Marwan al-Shehi, Hamza al-Ghamdi, Ahmed al-Ghamdi, Mohand al-Sheri och Fayez Banihammad in på United Airlines flyg UAL175 med samma destination.

Viss förvirring uppstår när några av dem inte förstår de rutinmässiga säkerhetsfrågorna som en kvinnlig säkerhetsvakt ställer. Hon tvingas tala mycket långsamt och tydligt innan de svarar ja på frågan om de själva packat sina väskor och nej på frågan om någon gett dem något att ta med sig på flygplanet.

Precis som alla andra passagerare går de igenom säkerhetskontrollen där allt bagage röntgas och passerar metalldetektorn som ska larma om någon passagerare bär på metallföremål. I 8

händelse av att metalldetektorn tjuter ska passageraren kroppsvisiteras tills föremålet som utlöst larmet kan identifieras.

I efterhand är det ingen i säkerhetspersonalen som kan erinra sig att någon av de arabiska männen burit på några förbjudna eller konstiga föremål. Någon övervakningskamera som filmar säkerhetskontrollen finns inte vid den här tidpunkten.

Männen är uppenbarligen inga fattiglappar. Alla har köpt biljetter i första klass eller businessclass. Vilket gör att de placeras långt fram i planet. De går ombord med några minuters intervaller.

Atta sitter på plats 8D, en gångplats. Omari sitter på 8G och Suqami på 10B. I första klass sitter Wail och Waleed bredvid varandra på platserna 2A och 2B. Nästan samtidigt intar Marwan al-Shehis gäng sina platser i United Airlines Boeing 767. Även de reser första klass och business.

På Dullesflygplatsen i den amerikanska huvudstaden Washington D C checkar en annan grupp män med arabiskt utseende in på American Airlines flyg AA77 med destination Los Angeles.

Flygplatsen har kameraövervakning. Därför kan amerikans­ ka myndigheter i efterhand se hur Khalid al-Midhar, Majed Moqed, Hani Hanjour, Nawaf al-Hazmi och Salem al-Hazmi alla går igenom säkerhetskontrollen i huvudterminalens västra del.

Först är paret Midhar och Moqed som 07.18 placerar sina väskor på bandet till röntgenmaskinen. Metalldetektorn ger ifrån sig ett tjut när de passerar och de ombeds gå igenom en annan metalldetektor. Midhar passerar utan att larmet tjuter medan Moqed tvingas genomgå en kroppsvisitering. Säkerhetsvakten hittar inget och släpper igenom honom.

En dryg kvart senare lägger Hanjour två väskor på bandet.

9

Han passerar utan problem liksom Salem al-Hazmi. Brodern Nawaf al-Hazmi utlöser metalldetektorns alarm två gånger och får passera först efter kroppsvisitering.

Efter detaljstudier av övervakningsbilderna har myndigheterna i efterhand funnit att han hade ett oidentifierat föremål fastsatt i bakfickan med en klämma.

Av övervakningsbilderna framgår att säkerhetsvakten uppträder släpphänt. Han hittar inte vad det är som utlöst alarmet vare sig i Moqed eller al-Hazmis fall. När han ändå släpper igenom dem bryter han mot reglerna. Men knappast mot det normala beteendet i en flygplatskontroll.

Hani Hanjour sitter på plats 1B i första klass. Strax bakom sig på rad fem har han bröderna al-Hazmi. Moqed och al-Midhar sitter på rad 12 i business.

På Newark-flygplatsen utanför New York, precis mittemellan Boston och Washington, checkar Ziad Jarrah, Saeed alGhamdi, Ahmed al-Nami och Ahmad al-Haznawi in på United Airliens flyg UAL93 till Los Angeles mellan klockan 7.03 och 7.39. Alla fyra sätter sig i första klass efter att ha passerat säkerhetskontrollen som saknar kameraövervakning.

Strax före klockan åtta på morgonen sitter med andra ord nitton flygkapare och självmordsbombare på fyra olika plan som alla är fullastade med tusentals liter bränsle för den fem timmar långa flygningen till den amerikanska västkusten.

Alla har gått igenom säkerhetskontrollen utan att några förbjudna eller olämpliga föremål hittats. I några fall har deras incheckade bagage röntgats eller hållits kvar tills de intagit sina platser på planet. Inte för att personalen misstänkt något utan därför att datorn slumpmässigt valt ut dem. I två fall, bröderna Hazmi, skedde det därför att ingen av dem förstod engelska och en av dem inte kunde uppvisa någon fotolegitimation. De tilläts ändå borda sitt plan.

10

På den här tiden utgick myndigheterna ifrån att den som själv befann sig ombord på ett flygplan knappast skulle ha en bomb med sig i bagaget.

Tre av planen lyfter mellan 07.59 och 08.14.

Till en början är allt som vanligt. Piloterna och markkontrollen utväxlar de rutinmässiga uppgifterna om höjd och färdriktning.

Klockan 08.14 har flyg AA11 sin sista kontakt med flygledarna. Planet har stigit till strax under 10 000 meter och får order att gå upp en liten bit till för att nå sin marschhöjd. Någon bekräftelse kommer aldrig från piloten. Alla försök att kontakta planet misslyckas.

Två av flygvärdinnorna befinner sig långt bak i planet.

Klockan 08.19 ringer Betty Ong från en av de fasta flygtele­ fonerna i planet till American Airlines reservationscenter i North Carolina.

– Cockpit svarar inte, säger hon. Någon i businessclass är knivhuggen. De har sprutat något i planet som gör det svårt att andas. Jag tror vi blivit kapade.

Hon låter förvånansvärt lugn på rösten. Under de närmaste 25 minuterna fortsätter hon hålla kontakten med kontoret på marken.

Hon berättar hur några män som sitter längst fram i planet har knivhuggit de två flygvärdar som förbereder serveringen och sedan trängt sig in i cockpit. En annan person har fått halsen avskuren.

Muhammed Atta flyttar sig från sin plats och tar över pilotens spakar. Han är den ende av kaparna som vet hur man flyger ett jetplan. Förmodligen är piloterna redan döda eller svårt skadade.

Daniel Lewin sitter i raden precis bakom Atta och ser vad som händer. Han har tjänstgjort fyra år i den israeliska armén 11

och gör ett försök att ingripa. Han huggs då ner av en av kaparna som sitter bakom honom.

För att snabbt få kontroll över passagerarna sprutar kaparna pepparspray eller något liknande i kabinen. Alla resenärer uppmanas att gå längst bak i planet.

Vid det här laget har flygtornet i Boston insett att något är väldigt fel. 08.25 hör de hur kaparna försöker tala direkt till passagerarna. Terroristerna har förmodligen utan att veta om det tryckt på en knapp som gör att deras budskap i stället når markkontrollen.

– Ingen rör sig, säger en röst på hyfsad engelska. Allting kommer att bli okej. Om någon försöker ingripa utsätter ni er själva och flyget för fara. Håll er lugna bara.

Någon av flygledarna tycker sig höra hur kaparen säger; ”we have some planes.” Ingen reagerar då. Först lite senare inser ansvariga att de har fått en masskapning på halsen.

Precis samtidigt lyckas Amy Sweeney på en annan telefon få kontakt med flygbolagets markkontor i Boston. Hon rapporterar att folk ombord skadats och att planet flyger ”konstigt”.

På informationen från Sweeney och Ong låter det som passagerarna kan röra sig fritt i den bakre delen av planet. Flygvärdinnorna plockar fram förstahjälpenmateriel för att lägga om sår och småskador. En svårt skadad får syrgas.

Sweeney och Ong lyckas också identifiera några av de säten där kaparna suttit och rapporterar platsnumren till markkontoret. Ong säger att kaparna ser ut att vara från Mellanöstern. En av dem pratar utmärkt engelska. En annan nästan ingen alls.

Vid det här laget kan flygledarna se att planet vänt och är på väg mot New York. Kursen verkar vara inställd på John F Kennedy-flygplatsen. Man utgår från att det är där planet tänker landa och ger order om att rensa landningsbanan från trafik.

Båda flygvärdinnorna berättar att planet snabbt tappar höjd.

12

Kl 08.44 bryts kontakten med Ong. Samtidigt börjar Sweeney låta väldigt orolig.

– Någonting är fel, säger hon till platschefen Michael Woodward. Vi sjunker snabbt.

Woodward ber Sweeney titta ut genom kabinfönstret för att se om hon kan lista ut var planet befinner sig.

– Vi flyger lågt, svarar Sweeney. Vi flyger mycket, mycket lågt.

Vi flyger alldeles för lågt.

Någon sekund senare utropar hon med hög röst.

– Herregud, vi flyger alldeles för lågt.

Där bryts samtalet.

Klockan 08:46:40 kraschar planet in i det norra av de två torn som utgör World Trade Center, USA:s och en av världens högsta byggnader.

Några minuter senare ringer telefonen vid mitt skrivbord på Upper West Side på Manhattan. Nyhetschefen på redaktionen i Stockholm hör av sig senare än vanligt. Men så har hösten också börjat osedvanligt lugnt. Dagen före åt jag lunch med en kollega på en av uteserveringarna längs Amsterdam Avenue. Vi ondgjorde oss båda över det händelselösa nyhetsläget och att det inte heller fanns några spännande planerade händelser att se fram emot.

Ingen av oss nämnde ordet tristess men det var lite så vi kände.

CNN står på vid nyhetschefens skrivbord, som den ofta gjorde vid den här tiden när den amerikanska kabelkanalen var en av få som erbjöd direkt nyhetsrapportering dygnet runt.

– CNN ligger ute med bilder från World Trade Center där man ser att det ryker, berättar han. Det verkar som nått litet plan eller någonting har flugit in i byggnaden.

Jag tittar ut genom fönstret på den klarblå himlen.

– Verkar konstigt, säger jag. Hur kan en pilot se så fel i klart väder?

13

Vi enas om att jag bör åka ner för att se vad som hänt. Det verkar ändå vara hyfsat dramatiskt.

Jag har precis ätit frukost och ska egentligen strax promenera med min son den kvart det tar att komma till dagis. Min sambo tar över den sysslan.

Förutom reportageblocket stoppar jag på mig en liten portabel radio. Innan jag går ringer jag tidningens New York-fotograf. Han åker gärna med mig ner för att se vad som hänt. Ett litet problem bara. Han har sovit över hos flickvännen som inte bor alls långt från södra Manhattan men han har kamerorna i sin egen lägenhet i Midtown. Han måste först åka hem och hämta utrustningen.

Nere på Broadway tar jag en taxi mot tvillingtornen. Jag stoppar in öronsnäckan precis i tid för att höra att ett andra plan flugit in i det södra tornet.

Jag vet inte då att det är United Airlines flyg UAL175.

Planet når sin marschhöjd 08.33 ovetande om att AA11 redan kapats. Nio minuter senare rapporterar piloten att han hört ett misstänkt meddelande från ett annat plan. Det är den sista kontakten flygledarna i Boston har med Unitedplanet. Ändå går det via passagerare som ringt anhöriga och flygvärdar som kontaktat markpersonal att ge en bild av dramat ombord. Det är en bild som i mångt och mycket stämmer med den som gavs av flygvärdinnorna på AA11.

Klockan 08.52 ringer en flygsteward Uniteds kontor i San Francisco. Han rapporterar att planet är kapat, två piloter är döda och en kollega är knivskuren. Han säger också att han tror det är kaparna som flyger planet.

Nästan säkert är det Attas kompis Marwan al-Shehi som sitter vid spakarna. Båda har tidigare under året tagit sina flygcertifikat i Florida.

14

Precis samtidigt ringer passageraren Peter Hanson från sin mobil till sin far Lee i Easton, Connecticut. Han säger: – Jag tror de tagit över cockpit. En flygvärdinna är knivhuggen. Planet rör sig konstigt. Ring till United Airlines. Säg att det är flight 175, Boston till LA. Åtta minuter senare ringer han igen. Rösten är nu rejält uppjagad.

– Det ser illa ut. En flygsteward blev knivhuggen. De verkar ha knivar och någon slags tårgas. De säger att de har en bomb.

Folk börjar må illa och spyr. Planet gör plötsliga rörelser. Jag tror inte piloterna flyger planet. Jag tror vi störtar. Jag tror kaparna tänker flyga till Chicago eller nånstans och störta planet i en byggnad. Var inte orolig, pappa. Om det händer går det snabbt.

Strax innan samtalet bryts skriker Peter Hanson, ”Herregud, Herregud!” Lee hör också hur en kvinna i bakgrunden skriker rätt ut.

Han sätter på tv:n hemma i Connecticut och ser hur ett andra plan flyger in i World Trade Center. Planet där hans son är en av passagerarna.

Världen över ser miljontals människor samma osannolika, surrealistiska syn. Ett stort jetflygplan snedställer vingarna och dundrar rätt in i skyskrapan med våldsam kraft.

Peter Hanson har rätt. Det går snabbt. Explosionen som följer direkt på kollisionen är våldsam. Hela mitten av den över 400 meter höga byggnaden slukas av ett expanderande eldklot.

Brinnande delar av plan och byggnad faller till marken. Döden för dem ombord måste ha varit omedelbar.

I samma ögonblick som jag i taxin hör att ännu ett plan flugit in i tvillingtonen dör olycksteorin. Detta är ett terrordåd. Något annat är helt enkelt inte möjligt. Två plan kan inte inom loppet 15

av en kvart och i perfekt flygväder krascha in i USA:s högsta byggnader.

Jag blir alldeles kall inombords. Vad är det som händer?

Taxichauffören har svängt ut på West Side Highway, den motorväg som löper längs hela Manhattans västra sida och normalt sett är snabbaste vägen att ta sig längst söderut.

Polisbilar, brandbilar och mörka fyrhjulsdrivna SUV:ar med tonade rutor och en kula blåljus tillfälligt placerad på taket dånar hela tiden om oss. Ur en av bilarna sticker en arm ut med texten FBI på jackan.

Jag minns inte om vi pratar, taxichauffören och jag. Förmodligen är vi båda paralyserade och oerhört koncentrerade på samma gång.

En bit ner är vägen avspärrad för alla utom utryckningsfordon. Vi dirigeras in på en sidogata. Trafiken tätnar.

Vid 14th Street är det stopp. Härifrån får jag gå.

Jag går så nära West Side Highway jag kan. Larmet från polis- och brandbilar fyller luften. Ju längre ner jag kommer, desto fler människor möter jag. Det är en märklig känsla att vandra mot strömmen. Jag är ensam att gå söderut och möter ett allt tätare lämmeltåg på väg i motsatt riktning.

De flesta går tysta. Ansiktena är sammanbitna.

Jag ser nu båda tornen tydligt på håll. Svart rök väller upp från övre delen och med vinden förs den mot östra Manhattan.

Plötsligt händer det som ingen tror är möjligt. En av de gigantiska byggnaderna kollapsar i ett moln av grått damm. För en sekund sedan stod den där. Nu finns den inte längre. Allt går skrämmande snabbt.

Människor runt mig skriker rakt ut.

– Oh, my God, oh, my God. Några gråter. Andras ansikten är stora som fiollådor.

Alla tänker förmodligen på de kanske tusentals människor16

na som ännu inte hunnit evakueras. Som sitter fast i trapphusen eller gömt sig under skrivbordet i ett fåfängt försök att undvika lågorna. I efterhand vet vi att många ringde larmcentralen med desperata vädjanden om räddning. Andra ringde sina nära och kära en sista gång och sa adjö. De förstod att de inte skulle överleva.

För ett ögonblick funderar jag på att vända men fortsätter ändå. Nu småspringande.

Så här i efterhand framstår det kanske som lite dumdristigt.

Men mitt jobb är att vara på plats och rapportera. Det är därför jag är i New York och inte på redaktionen hemma i trygga Stockholm. Jag har varit med om den här situationen förr på andra håll i världen. Alla andra vill ut. Jag vill in. Vissa risker får man vara beredd att ta efter en noggrann kalkyl. Även om rädslan kryper på.

Jag försöker ringa fotografen för att höra hur långt han hunnit och berätta var vi kan sammanstråla. Allt jag får i luren än konstiga tutsignaler. Inser att alla försöker ringa och att systemet är överbelastat. Dessutom försvann en rad telefonmaster när det södra tornet rasade.

Jag tvingar mig själv framåt samtidigt som radiosnäckan i örat börjar skava. En upphetsad reporter på radiostationen WINS rapporterar att ytterligare ett plan störtat. Den här gången in i det amerikanska militärhögkvarteret Pentagon i huvudstaden Washington D C. Inte nog med det. Vissa uppgifter gör gällande att även ett fjärde plan kapats och nu är på väg mot Vita huset.

Bröstet trycks ihop sig och hjärtat rusar. Jag grips av en känsla av total overklighet. Vad är det som händer? Är tredje världskriget på väg att bryta ut?

17

I nästan exakt samma ögonblick som det första planet träffade World Trade Center nådde American Airlines flyg 77 sin marschhöjd på 10 000 meter efter att ha lyft från Washingtons Dulles Airport 26 minuter tidigare. Kapningen inleddes fem minuter senare, strax efter att piloterna haft den sista radiokontakten med kontrolltornet klockan 08.51. Även på det här planet ringer passagerare och flygpersonal yttervärlden för att berätta vad som hänt. I motsats till de två planen som kraschade in i World Trade Center är det ingen ombord på AA77 som rapporterar om vare sig pepparspray eller knivhuggna passagerare.

Flera berättar dock att kaparna är utrustade med knivar och mattknivar.

Barbara Olson ringer sin make Ted Olson, USA:s riksåklagare vid tidpunkten och berättar att kaparna över högtalarsystemet meddelat att planet är kapat. Utrustade med knivar och mattknivar har de tvingat alla passagerare bakåt i planet.

Ted Olson berättar för hustrun hur två plan avsiktligt störtat in i World Trade Center. Hon låter ändå samlad och verkar omedveten om vad som snart ska hända.

Däremot har flygbolagen börjat vakna på allvar. När American Airlines ledning får höra att man förlorat kontakten med ännu ett plan så beordrar man omedelbart alla bolagets plan i nordöstra USA som ännu inte lyft att stanna på marken. När man får höra att även ett Unitedplan saknas får American Airliens samtliga plan flygförbud.

Strax före halv tio kopplar kaparpiloten på AA77 ur auto­ piloten. Tidigare har han stängt av den transponder som gör att radarsignalen blir synlig hos flygledarna. Nu, när planet bara är 60 kilometer från Washington, plockar Dullesflygplatsens radar för inkommande flyg upp signalen från ett plan som med hög hastighet är på väg österut.

18

Några minuter senare informeras Secret Service om att ett oidentifierat plan är på väg mot Vita Huset. Ett besked som gör att vicepresident Dick Cheney och ett antal andra medarbetare beordras ner i presidentbostadens skyddsrum.

AA77 är bara några kilometer från centrala Washington när planet påbörjar en kraftig sväng. När piloten rätar upp planet ligger det på under tusen meters höjd och med kurs rakt mot Pentagon. Piloten drar på motorerna för fullt.

Klockan 09:37:46 flyger planet med en hastighet av över 800 kilometer i timmen rätt in i det amerikanska försvarets hjärta.

Alla de 64 ombord dödas omedelbart liksom 125 människor på marken. En rad människor blir vittne till kraschen. Delar av västra Pentagon börjar brinna och kollapsar.

På min allt darrigare vandring ner mot World Trade Centertornet som står kvar möter jag en man som promenerar med attachéportföljen i ena handen. Han går med målmedvetna steg precis som det vore vilken dag som helst på jobbet. Det är bara en sak som är annorlunda. Hela han är täckt av ett tunt, grått damm. Håret, ögonbrynen, axlarna, tåspetsarna. Varje synlig del av hans kropp och kläder är grå.

Han har ett litet sår i pannan. När han passerar en sjukvagn som ställts upp längs gatan för att ta hand om skadade frågar en sköterska om han behöver hjälp.

Han skakar på huvudet och en moln av fint dam singlar mot asfalten.

Fyra kvarter från World Trade Center är det definitivt stopp.

Längre än hit kommer inte ens de ambulans- och brandmän som står och väntar på skadade eller på att avlösa kollegor.

För en polischef i uniform visar jag min ackreditering från New Yorkpolisen, NYPD, som normalt låter mig komma innanför polisens avspärrningar. Han skakar bara på huvudet och ger 19

mig en blick som om han tänkte slita av mig plastbrickan som hänger i en kedja från halsen. Efteråt är jag rätt tacksam för den.

Så här nära inpå känns norra tornet ofantligt högt och stort.

En mäktig symbol för USA och för världens finanscentrum. Nu är övre delen svart av sot och mörk rök. Här och var ser jag lågor. Hela tiden faller lösa bitar mot marken. Inte bara föremål.

Desperata människor som inser att ingen hjälp finns väljer att hoppa mot en säker men mer smärtfri och snabbare död.

Rätt många åskådare har samlats vid träbockarna som utgör avspärrningen. Två brandmän ligger utmattade och genomblöta av svett på trottoaren med jackorna uppfläkta. Andra står bara och hänger. Några få civila dröjer sig kvar och tittar oförstående på scenen. Mitt i allt kaos är det ganska tyst. Alla är ensamma med sina tankar och sin oro.

Plötsligt hörs ett kort knakande ljud. Tittar upp och ser hur byggnaden långsamt är på väg mot mig.

Jag hinner tänka: Nu är det kört. Det känns som det höga tornet ska rasa rätt över oss. Jag vänder mig om och springer för allt jag har. Runtom mig gör poliser, brandmän och räddningsarbetare samma sak.

Hör hur alla som sitter i de många utryckningsfordonen på plats börjar tuta och ser i ögonvrån hur de våldsamt gestikulerar till sina kollegor: Backa, backa. De sitter fast i en fälla.

En polis bredvid mig ropar i panik: – Spring för guds skull. Spring.

Allt blir som en tunnel. Benen går som trumpinnar och jag tittar rakt fram mot ett mål långt bort.

Hjärtat dunkar våldsamt i bröstet. Jag känner mjölksyran i benen och blodsmak i munnen. Men jag är inte död.

När jag vågar sakta ner och vända mig om är det över. Tornet har rasat ihop nästan rakt ner. Ingen av oss som stod vid bommarna var ens nära att bli träffade av stålbalkar eller bråte.

20

Vinden gör dessutom att det gigantiska mörkgrå molnet blåser till vänster om oss, österut.

För de som står på den sidan blir allting plötsligt svart. Människor får svårt att andas, tappar orienteringen. Är detta domedagen?

Märker att jag stannat precis utanför en bensinstation. Vi är några som står där och tittar tillbaka mot tornen som inte längre finns när en kraftig man börja vråla: – Stå inte här. Fattar ni inte att det är livsfarligt. Bensinstationen kan sprängas i luften när som helst.

Ingen säger något. Alla begriper att det är lätt att tappa fattningen en sån här dag. Långsamt drar vi oss bort från stationen.

I mitt öra hör jag att det fortfarande råder förvirring om det fjärde planet. Ena stunden är det på väg mot Vita Huset. I nästa har det störtat på en åker i Pennsylvania.

United Airlines UAL93 blir rejält försenat vid starten från New­ arkflygplatsen i New Jersey från vilken man en klar dag utan problem ser de karakteristiska World Trade Center-tornen.

När planet lyfter 08.42 är det nästan 45 minuter efter tidtabell. Det är också tidsmässigt rätt långt efter de övriga planen som redan varit i luften en bra stund. Två av dem är redan kapade och det tredje blir det inom kort.

Kaparna på UAL 93 dröjer längre än på de andra flygen med att skrida till verket. Kapningen inleds först 46 minuter in på flygningen. Kanske beror det på att de är en man kort. På de övriga planen är kaparna fem till antalet. På UAL93 bara fyra.

Senare kommer det fram att en femte trolig kapare nekats inresa till USA. UAL93 är den kapning där vi vet mest om vad som hände ombord. Både på grund av vad som avslöjas när radiokommunikationen med marken är påslagen och därför att många av 21

passagerarna ringde anhöriga. Planets svarta låda hittades intakt i efterhand.

Från sin marschhöjd på 10 000 meter faller planet plötsligt över 200 meter på radarn. Det följs av ett meddelande över radio­ systemet till markkontrollen i Cleveland. Piloten ger nödropet ”mayday, mayday” och samtidigt hörs tydligt att det pågår ett slagsmål i cockpit.

35 sekunder efter det första radiomeddelandet når ett nytt Cleveland.

Handgemänget pågår fortfarande. Någon av piloterna skriker: – Stick ut härifrån, stick ut härifrån.

Bara några minuter före kapningen har piloterna på UAL93 fått en varning från en United-anställd på marken. ”Se upp för intrång i cockpit. Två jetflyg har träffat World Trade Center”.

Flygkaptenen verkar inte fatta innebörden fullt ut. För efter två minuter svarar han med orden: ”Kan du bekräfta det senaste meddelandet.”

När kaparna väl slår till kan piloterna ändå ha varit förberedda och därför mer benägna att göra motstånd.

Kl 09.32 verkar kaparna till slut ha slagit ner motståndet och tagit över cockpit. Förmodligen är det Jarrah, kaparnas pilot, som talar till passagerarna över högtalarsystemet på bruten men fullt begriplig engelska: – Mina damer och herrar. Här kaptenen. Var snäll och sitt ner. Vi har en bomb ombord. Så sitt.

Fortfarande pågår viss skärmytsling i cockpit. Svarta lådan avslöjar att ett bråk med vad som troligen är en flygvärdinna pågår. Hon dödas eller tystas på annat sätt av kaparna.

I samtal från passagerare till anhöriga är de flera som berättar att åtminstone en passagerare knivhuggits och att det ligger två skadade eller döda på flygplansgolvet.

22

Uniteds flyg till San Francisco är denna dag mer än halvtomt. Bara 33 passagerare förutom de fyra kaparna. På ett sätt är det lättare för kaparna att hålla passagerarna i schack, trots att de är en man kort. Men färre passagerare innebär också färre viljor och lättare att få till stånd sammanhållning.

De får hjälp på traven när anhöriga i telefon berättar om de två planen som använts som missiler mot tvillingtornen i New York.

Passagerarna inser att de kan gå ett liknande öde till möttes.

Efter en omröstning bestämmer sig en grupp för att försöka ta sig in i cockpit och ta över planet från kaparna. Flera avslutar samtal med nära och kära för att delta.

En av resenärerna avslutar ett samtal med orden.

– Alla är på väg upp till första klass. Jag måste sluta nu. Hejdå.

Attacken inleds 09.57. Piloten Jarrah svarar med att svänga och rulla kraftigt med planet. Från höger till vänster. Passagerarna håller sig fast i vad som finns men vägrar ge upp.

Kampen spelas in av svarta lådan även om ljudet inte är helt tydligt eftersom cockpitdörren skiljer passagerare och kapare åt.

Jarrah säger 09:59 åt en av kaparna att blockera dörren samtidigt som han fortsätter rulla med planet från sida till sida. En minut senare byter han taktik. Han dyker snabbt mot marken för att i nästa ögonblick stiga kraftigt.

På bandet hörs skrik och smällar. Ljudet av krossat glas och porslin.

När Jarrah stabiliserar planet frågar han en annan av kaparna: ”Ska vi göra slut på det hela?”

– Nej, inte än, säger han. När de alla kommer gör vi slut på det.

Passagerarna fortsätter sina försök att ta sig igenom dörren.

Förmodligen står minst en av kaparna utanför och gör sitt bästa 23

för att hindra dem. När Jarrah hör att slagsmålet fortsätter omväxlande sänker och höjer han planets nos.

I bakgrunden hörs en av passagerarna skrika: – Vi måste ta oss in i cockpit. Annars dör vi.

Klockan 10.01 stabiliserar Jarrah än en gång planet medan han ropar: ”Allah akbar”, Gud är stor. Sen frågar han den andre kaparen i cockpit: – Är det dags? Ska jag tar ner det?

– Ja, tar ner det.

Klockan 10.02 är passagerarna uppenbarligen mycket nära att forcera dörren för kaparen skriker uppjagat till Jarrah: – Ta ner det. Ta ner det.

Jarrah girar så kraftigt till höger att planet lägger sig på rygg samtidigt som någon av kaparna ropar ”Allah akbar”. Ljudet från de vilt kämpande passagerarna hörs ända tills planet störtar på en åker i Shanksville, Pennsylvania.

Ingen överlever.

Passagerarna på UAL93 ses fortfarande som hjältar. Tack vare deras ingripande kunde kaparna inte krascha planet in i kongressbyggnaden Capitolium, en världskänd symbol för USA:s demokrati, eller Vita huset. Ett av de två anses ha varit Jarrahs mål.

Omtumlad försöker jag ta mig tillbaka från södra Manhattan till min/mitt kombinerade bostad/kontor på Upper West Side.

Det är inte lätt.

Tunnelbanan har slutat gå. Några bussar finns inte heller. Över hela USA står alla kommersiella flyg på marken. Bara militären får flyga.

Så jag börjar promenera. Den här gången går jag åt rätt håll, åt samma som alla andra.

På vägen passerar jag ett antal provisoriska sjukhus som 24

inrättats i hangarbyggnaderna längst West Side Highway. Sjuksköterskor och läkare är märkligt nog sysslolösa. Nästan inga skadade att ta hand om. Nästan inga döda.

Den hemska sanningen träffar som ett slag i solar plexus.

Terrorattackerna har inte lämnat några överlevande efter sig.

De som inte hann ta sig ut ur byggnaderna i tid är döda. De flesta kremerade av den extrema värmen när planens bränsletankar exploderade eller begravda under några hundra ton smältande stålbalkar.

Tusentals människor måste ha dött där men inte ett spår av dem någonstans. Kusligt.

Mirakulöst nog lyckas jag till slut stanna en ledig taxi. Han åker mer än gärna norrut. Bort från terrorn.

Vänder mig om och ser genom bakrutan hur hela södra Manhattan är omgärdat av rökmoln. Som en krigsskådeplats efter ett anfall. Känslan är overklig. Händer detta?

Trafiken flyter trögt. Varje gång taxin stannar knackar någon på rutan och vill följa med. Chauffören tittar frågande på mig. Är det okej?

Alla är i samma sits. Alla vill härifrån men det finns inga transportmedel. Så länge folk ska åt mitt håll säger jag ja. Till slut är bilen full.

Att kliva in i bostaden känns både befriande och märkligt.

Här uppe på 83:e gatan märks inte mycket av attackerna bortsett av en viss brandlukt.

Jag blir förvånad över att finna lägenheten helt tom. Inga barn. Ingen sambo. Upptäcker även att hennes fotoutrustning är borta. Hon arbetar normalt som fotograf. Oron kryper åter på.

Försöker ringa. Det går inte. Inte ens den vanliga fasta telefonen fungerar.

Oron stegras. Vad kan ha hänt?

25

Jag försöker hålla de hemska fantasierna på avstånd och börja jobba i stället. Jag kommer förmodligen aldrig att skriva så många artiklar som denna dag.

Efter flera timmar ringer sambon. En morgontidning har ringt och anlitat henne men hon hann inte så långt innan hela nedre Manhattan spärrades av. Barnen är i säkerhet hos en barnvakt vi brukar anlita. Jag kan andas ut och försöker reflektera över vad som hänt.

Precis som under resten av denna dag och de kommande dagarna florerar det fler rykten än fakta. Det är svårt att begripa vad som egentligen har hänt och vad det betyder.

En sak står i alla fall klar. Med en lika genial som enkel plan har en grupp terrorister fått supermakten USA på knä.

Kaparna valde en tisdag när beläggningen på långflygen normalt är låg men planen ändå är fulltankade. De lyckades med enkla medel lura säkerhetskontrollerna.

Trots att de var nitton stycken var det ingen som fick stora darren eller gjorde fel. De höll sig till sin plan. Med bara knivar och mattknivar lyckades de nästan samtidigt kapa fyra olika plan och förvandla dem till missiler. Att skära halsen av några flygvärdinnor och passagerare räckte för att visa att de menade allvar.

Hur kunde det vara så enkelt att genomföra historiens mest spektakulära terrordåd?

26