Agent Angus

AGENT ANGUS

Tillsammans med kompisen Shahid försöker Angus hitta tjuven. Det visar sig snart att det inte är något lätt uppdrag för Agent Angus.

K.L. DENMAN •

Angus är hemligt förälskad i Ella, som går på skolan. En dag berättar hon att någon stulit hennes skissblock. Angus ljuger för henne och säger att han kan avslöja folk bara genom att tyda deras ansikten.

la

El ISBN: 978-91 7567 394 3

– en möjlighet för alla

K.L. DENMAN

Nypon förlag

Titel: Agent Angus Författare: © 2012 K.L. Denman Originalets titel: Agent Angus By arrangement with Transatlantic Literary Agency Inc. Omslag: Gyllene Snittet bokformgivning AB Omslagsfoto: iStockphoto Översättning: Catharina Andersson © 2015 Nypon förlag AB Första upplagan 2015 Sidantal: 100 Lix: 14 Lättlästnivå: Från 12 år. Nypon förlag – en möjlighet för alla info@nyponforlag.se www.nyponforlag.se På vår hemsida finns gratis arbetsmaterial. ISBN 978 91 7567 394 3

K.L. Denman

Agent Angus

Översättning: Catharina Andersson

Nypon förlag

1 Jag brukar inte ha tur. Men idag hade jag det. Jag har pratat med Ella! Det är rena miraklet. Vi står på gräsmattan utanför skolan. Hela skolan har evakuerats. Någon har kastat en stinkbomb i korridoren. Den ligger där och ryker nu. Jag ser på Ella i smyg. Hon rynkar lite på näsan. På den sitter hennes glasögon med svarta bågar. Det är en känslig näsa. Att jag vet att Ellas näsa är känslig beror inte bara på stanken. 5

Jag vet nämligen att hon är konstnärlig. Och konstnärer är känsliga på alla möjliga sätt. Ella bär på sitt ritblock. Hon ritar alltid. Jag kanske kan fråga henne vad hon ritar. Kan man göra det? Jag tror det. Jag andas in och tar sats. Men är nära att spy. (Anteckning till mig själv: Undvik att andas in äckliga lukter.) – Är du okej? hör jag Ella säga. Jag tittar upp för att kolla vem hon pratar med. Det är mig hon pratar med! Jag samlar mig och får ur mig: – Ja. Det är bara ... du vet ... – Ja, lukten. Hemsk, säger hon. Ellas ögon är varmt bruna. – Det är du som är Angus, va? – Vet du vad jag heter? säger jag förvånat. 6

Ella ler och nickar. – Wow, fortsätter jag. Och jag vet vad du heter. Ella. Ha ha. Hennes leende försvinner. – Skrattar du åt mitt namn? – Va? Nej. Du har ett fint namn, säger jag. Jättefint, som ... Nej, jag kommer inte på något bra. Så jag ger upp och säger: – Jaha. Du gillar att rita, du? – Ja, säger hon. – Vad ritar du för något? säger jag. – Du kommer att tycka att det är löjligt, säger hon. – Nej, inte alls. – Jag vill bli animatör. En sådan som tecknar film. Så jag ritar allt jag ser. Eller så hittar jag på. – Vad coolt, säger jag. För det är det ju. 7

Jag vill säga något mer. Men jag kommer inte på något. – Vill du se vad jag ritar just nu? frågar hon. Jag nickar ivrigt. Så öppnar hon sitt block. Där är fullt av ansikten i svart tusch. En del är glada, en del är sura. – De är ju helt otroliga, säger jag. – Nej, det är de inte alls. Det är bara skisser. Jag försöker rita vad folk känner. Ella bläddrar och visar ett ansikte som är ... sorgset kanske? – Kolla på den här. Den är hemsk. Jag försökte rita en som ljuger, säger hon. – Oj, säger jag. – Det är svårt. Hon suckar. – Jag kanske kan hjälpa dig! säger jag. – Kan du? Hur då? säger hon. Hur då? Ja, det var en bra fråga. 8

Min lögn dyker upp från ingenstans. – Alltså, jag är usel på att rita. Men jag kan se vad folk tänker. Precis som killen i serien på teve; The Mentalist. – Allvarligt? säger Ella. Håller du på med sånt? – Ja visst. Jag övar jämt, säger jag självsäkert. Hennes bruna ögon blir smala bakom glasögonen. – Driver du med mig, eller? säger hon. – Nej, jag lovar, säger jag. Varför sa jag så? Just då får jag syn på killen som släppte stinkbomben! Jag vet att det är han, för jag såg när han gjorde det. Min lärare bad mig hämta en grej. Alla hade lektion, så korridoren var nästan tom. Bara en smal kille var där. Killen med bomben. 9

Han sprang förbi mig med en plastkasse i handen. Så släppte han kassen längst bort i korridoren och försvann. Tre sekunder senare började kassen pysa. Och jag skrek BOMB! och sprang ut. Fast först tryckte jag igång brandlarmet. Nu står jag här ute på skolgården. Med Ella. Och ljuger för henne. Jag pekar på den smala killen. – Ser du killen vid trappan? Nu viskar han något i örat på sin polare, säger jag. Killen och hans kompis flinar. – Nu ser han sig omkring. Han vill kolla om någon tittar på honom. Jag ser på Ella och säger allvarligt: – Det syns att han är skyldig. Det var han som släppte stinkbomben. Ella ser först på killen och sedan på mig. 10

– Helt otroligt, viskar hon. Tänk om du har rätt. – Gärningsmän står ofta kvar och kollar vilket kaos de har skapat. Jag låter faktiskt som om jag vet vad jag pratar om. Ella stirrar på killen. – Men ... Vi måste berätta för rektorn, säger hon och pekar mot trappan. En bit upp i trappan står rektorn. Han tittar noga på oss alla, en och en i taget. Sedan går han ner och tar killen i armen. Rektorn vet tydligen också vem som är skyldig. Killen flinar lite och visar fingret mot mig och Ella! Jag får lust att springa efter den där killen och kräva en ursäkt. För Ellas skull. Ingen får visa fingret mot en tjej som Ella! 11