Page 1

Kom vi gรถr om det i skolan

Anna Carlsson, Linda Jensen, Annelie Strรถmberg & Linda Warvelin Illustratรถr Moa Graaf


Kika in i Kalejdoskopets skola Någonstans söder om en skog och uppför en backe så står det en gul och finurlig gammal skola. I ett av klass‑rummen som höst-solen har allra lättast att hitta in i finns en alldeles speciell skolbänk. Och på den bänken finns ett alldeles speciellt klister‑märke. Det är gult och svart med Batmans vingar på. Och det är Simon som har valt det. Simon älskar sin bänk och han gillar att lära sig. Mest av allt gillar han matte. Och så gillar han Max. Hans kompis Max sitter alltid i bänken bredvid. Det hittas på mycket kul i skolan. Det sågas Minecraft‑figurer och mäts omkrets på stenblock. Det räknas Lego‑bitar och skrivs rymd-äventyr. Varje dag får bänkarna känna av hur barnens händer flitigt rör sig över övnings‑böcker och papper. Och smart‑boarden blir alldeles till sig av stolthet om den får visa upp nya fakta med allas blickar på sig. Den gula skolan älskar när alla hjälps åt och säger snälla ord till varandra. Då slängs inga skor mot väggarna och ingen slår i skolans dörrar. Böcker flyger inte omkring och på golvet hittas inga pennor som välts ut. Men så är det inte varje dag. Hyllorna i kapp-rummet ser ibland ledsna barn sitta ensamma. Och där ute på andra sidan glas-dörrarna hörs barn ropa ilsket åt varann. Mest verkar de ropa på Simon. Om Simon blir arg blir han mega-arg. Han blir arg på alla men argast på Oscar. Oscar hjälper till i Simons klass. Skolan vet att Simon önskar att hans känslor bara kunde vara små och att han inte blev så där arg. Men ibland skakar det i alla väggar. För det där arga hoppar vidare från den ena till den andra. Till slut är alla så arga att skolan helst bara vill springa in i skogen och gömma sig. Så en dag tröttnar skolan på allt det arga och allt som går på tok. Och den säger till Simons lärare att de faktiskt måste få mindre av det där arga. Men hur ska det gå till? Lärarna sitter på sina möten och funderar. De funderar en dag och de funderar två. Sen kommer de på det. De ska göra om allt som inte blir bra.

Kom så gör vi om det!


Lunchen som försvann Simon tränger sig ut med de andra. Svenskan är slut. Han tänker så det knakar. Vad står på schemat nu då? Men så hör han några säga att de är jätte‑hungriga. Då minns han. Det är ju lunch. Simon tar på sig foppa‑tofflorna. Jackan struntar han i. Varför måste de gå utomhus till matsalen? Simon låter hellre bli maten om han tvunget ska klä på sig. Sen kön. Simon hatar att vänta. Tiden känns som en evighet då. Tid gör nästan ont i Simons kropp. Sekunderna kryper under huden. Och så Max, varför ska han nu stå så nära igen? – Sluta knuffas! ryter Max när Simon bara måste putta undan honom. Simon vill egentligen inte knuffas. Om han åtminstone visste vad det blir till lunch. Kanske potatismos och falukorv? Han hoppas det. Det värsta Simon vet är när det är soppa eller någon gryta där all mat är blandad … eller den där fiskgratängen som luktar i hela matsalen. När det är sån mat brukar Simon inte ens vilja ta. Men de vuxna blir arga när han bara tar majs på tallriken. Varje gång. – Simon, du måste äta ordentligt! Annars orkar du ju inte programmera sen. Du gillar ju att koda. Oscar ser sträng ut. Han tar Simons tallrik och lägger upp en rejäl slev av något mysko. Det är gryta. Simon sätter sig och tar gaffeln i handen. Då kommer gråten. Han måste härifrån! Bort från den otäcka mysko‑högen på hans tallrik. Bort från pratet och alla andra ljud. Varje ljud låter som om det spelas upp i en egen högtalare i hans huvud. Och lukterna snurrar till alla känslor hela vägen ända ner i magen. Han skjuter ut stolen från bordet. Den lyckas precis hindra sig själv från att välta. Sen rusar Simon ut. Och det är inte första gången. Två andra elever krockar nästan med honom på vägen ut. Simon har ingen jacka, ingen mössa, bara en kortärmad tröja och foppa‑tofflor. Han springer ut från skol‑gården. Till slut bort från skolan. Bara bort …


Varför klarar Simon inte av matsalen? Simon hatar att de byter plats på grönsakerna från dag till dag. Varför kan inte allt alltid vara på samma ställe? Så mycket att hålla koll på. Ta lagom mycket. Inte gå för fort i kön. Inte vara för långsam. Komma ihåg besticken. Inte spilla mjölken. Försöka att stänga näsan för alla lukter och öronen för alla ljud. Hela matsalen låter. Gafflar slår mot tallrikar. Röster försöker överrösta varandra. Stolar skrapar över golvet. Till och med fläkten surrar för högt. Och maten luktar. Simon börjar bli snurrig i huvudet. Alla ljud gnids mot varandra i hans öron. Han börjar må illa. Det är som att lukterna och ljudet letar sig ner i magen på honom. På tallriken ligger en hög av smaker och alldeles för många lukter. Simon kan riktigt känna hur den tänker gå till attack på varenda smaklök han har på en och samma gång.

Varför blir Max knuffad? Max står alltid lugnt i kön. Han tycker inte det är ett dugg jobbigt att vänta. Jo, kanske pyttelite. Men inte så som Simon tycker. Det är ju bara en liten stund de ska stå där. Att vänta känns inte som en evighet. Och det blir aldrig obehagligt i Max kropp av att vänta. Det gör inte heller något att Simon eller alla andra står så när inpå. För Simon känns det nästan som att ha andra innanför kläderna när man står så nära varandra. Simon hatar det. Men det förstår inte Max. För han tror bara att det känns samma för alla andra som för honom. Att stå i kö är väl ingenting? Så varför måste Simon hålla på att knuffas? Det gör han nästan jämt.


Varför lägger Oscar upp mat fast Simon inte vill? Oscar vet att Simon blir trött såna dagar som han inte äter lunch. Då kan Simon varken räkna eller lyssna på prat om magnetism och allt annat som är bra att veta. Men i skolan måste man orka lyssna och man måste orka tänka. Annars blir det svårare att lära sig det man ska. Varje lektion är som en bit på vägen till att bli klok. Och varje sak man ska lära sig bygger ihop allt man måste kunna som ett stort pussel. Varje pusselbit behövs. Men mat behövs det med. All energi från maten går ju till hjärnan också. Maten är som tanke‑kraft. Den håller en pigg och gör det lättare att lära sig. Det Oscar inte förstår är att Simon faktiskt inte är särskilt hungrig ens när det är gott. Simons pappa har förklarat att Simon har svårt för vissa smaker. Men Oscar vet inte riktigt om han tror på det. Egentligen tror nog Oscar mest att Simon bara lärt sig att han inte behöver äta det han inte tycker om. Om mamman och pappan bara var lite strängare hemma då skulle säkert Simon äta allt i skolan också. Det där med att en del barn känner vissa smaker och lukter mycket starkare … det kan väl ändå inte vara riktigt sant? Så Oscar lägger upp lite extra mat på Simons tallrik. Han äter ju så dåligt och börjar faktiskt bli lite klen. Bäst att passa på.


Kom vi gör om lunchen! Sista lektionen innan lunch är det svenska på tisdagar. Simon skriver en berättelse om dinosaurier på plattan. Det är roligt att skriva nu. När Simon började skolan skrev han med penna på papper. Då blev han arg när bokstäverna blev fel. Och de blev fel varje gång. Så Simon blev arg alltid. Det spelade ingen roll hur mycket han övade. – Skriv färdigt sista meningen så går vi till matsalen, säger Oscar. Simon gör en punkt och avslutar. Han börjar bli riktigt hungrig. I matsalen är det ganska lugnt. Simon och Max går dit före de andra i klassen. Så gör de varje dag nu. Då är det ingen kö. Simon går fram till lådan som det står Simon på. Idag är det makaroner och köttbullar i den. Och idag har Max också en egen låda. Det är för att han inte tål mjölk. Ungefär som att Simon inte tål lukten av potatisbullar. Båda mår dåligt av viss mat – fast på olika sätt. – Vill du inte smaka på morötterna med clementin i? undrar Oscar som just lägger upp en nyttig hög på sin egen tallrik. Simon tvekar. Men Oscar håller fram en mindre tallrik. – Om du vill kan du lägga lite här och smaka. Simon nickar skeptiskt. Om clementinerna är äckliga vill han inte att de ska nudda makaronerna. Men ibland får man vara modig och prova något nytt. Simon tar citron‑peppar på maten. Det gör han alltid. Han älskar citron‑peppar. Allt smakar mer samma då. Det gillar Simon. Max och Simon sätter sig vid bordet en bit bort. Nu börjar det komma fler elever till matsalen. Simon ser dem. Men skärm‑väggen spänner upp sina muskler och gör så att de knappt hörs. Här är nästan helt tyst. Simon smakar på morötterna med clementin i. Morötterna är äckliga precis som vanligt. Men clementin‑bitarna är faktiskt goda. Han petar ut dem och lägger på knäcke‑mackan. Oscar ler. Simon berättar för Max att han byggt en ny värld i Minecraft. De pratar om Minecraft en lång stund.


Nu äter Simon också lunch På morgnarna kollar Simon alltid sitt schema. Där står det vad han ska äta. Idag blir det makaroner och köttbullar. Det är Simon själv som bestämt. Det kallas för önskekost. Simon får önskekost för att han har en så känslig näsa och mun. Allt smakar och luktar mer då. Ibland nästan så att han kräks. Simon tycker att det är skönast i världen att få gå till matsalen först. Ingen väntan som stressar upp hans känslor. Alla har vant sig vid att det är så. Ibland sitter Simon kvar lite längre. För Freja och Tilde har också sina platser vid hans bord. Bordet är runt. Ingen sitter nära då. Simon råkar inte stöta till någon annan när han äter. Och ingen stöter till honom heller. Förut fanns det så många saker att bli arg på. Alla ljud, jobbig mat – och kompisarna som var kompisar men som blev ovänner när de kom för nära inpå.

Nu har Max sällskap i matsalen Max är glad över att sitta bredvid Simon. De har alltid mycket att prata om. Helst gillar Max att prata om Minecraft. Ingen är så grym på det som Simon. Om stolen bredvid är tom undrar Max var Simon är. Är han arg? Gråter han? Stackars Simon … Tänk om han springer ut genom grinden? Man får inte lämna skolan. Max har visat Simon ett hemligt gömställe uppe bland träden. Dit kan Simon springa om han är arg. Det är hans alldeles egna lugna‑ner‑sig‑ställe. Efter en stund brukar han komma fram och leka med Max som håller sig intill. Och i skol‑sköterskans väntrum står en saccosäck och ett timglas med bubblor intill. Så ibland går Simon dit. Max vet att bubblorna gör Simon lugn. Max


gillar dem också och ibland hämtar han Simon till nästa lektion. Då får Max låna timglaset en stund.

Nu vet Oscar vad Simon behöver Oscar märker när Simon behöver gå från matsalen. Han får allt svårare att sitta still och kollar runt överallt. Då kan Oscar fråga om det kanske finns plats för tre tuggor till. Äta och vänta lite till – men inte för länge. Innan gick Oscar nästan och väntade på att Simon skulle bli arg. Alltid redo att rycka in. Alltid redo att säga till Simon. Men Oscar gillar faktiskt inte att klaga ett enda dugg. Då känns det mycket bättre att hitta fram till hur Simon kan klara av att göra rätt – så att känslorna inte tar över. De har övat på att göra allt i rätt ordning när det är tomt i matsalen och nu finns en linje tejpad på golvet som visar banan man ska gå. Under alla bord har skolan klistrat filt och på stolsbenen sitter tennis‑bollar. Filten suger upp ljudet och tennis‑bollarna tystar stolarnas skrap. Även Oscar tycker att det är skönt i matsalen nu. Inga försöker överrösta varandra. Och varje dag har de fem tysta minuter. Alla får vila öronen helt. Bara klunket av drickan hörs.

Att fundera på för dig som är barn Tror du att det känns likadant för alla att stå i kö? Eller att vänta? Är det orättvist eller bra att de som tycker det är svårast får gå först? Har du ett yngre eller äldre syskon som det är olika regler för? Varför?

Att fundera på för dig som är vuxen Måste alla stå i kö samtidigt? Hur kan man göra matsalen tystare?


Kom vi gör om gympan! Simon har längtat till gympan. Han har sina nya inneskor och idag ska han ha på dem. Skorna är spygröna. Spygrön är Simons favorit‑färg just nu. Det är skönt med ett par skor som han slipper knyta. Och de är riktigt snabba. Ja, det var nog världs‑rekord på 100 meter där i affären när han prov‑sprang dem häromdagen! I omklädnings‑rummet tävlar Simon och Max om vem som byter om snabbast. Anki har hörsel‑kåporna redo och ler mot Simon när han och Max kommer in. De är först av alla. Golvet känner hur Simon är helt lugn idag. Inga hårda tramp eller sura fötter. Den nya white‑boarden tittar nyfiket ner på resten av klassen som kommer in. På den sitter foton på redskapen de ska använda. Anki sätter nummer på varje övning. Och siffrorna och bilderna minns Simons hjärna lätt. I repen ska de gunga sig på bänken från ena sidan till den andra. Anki ritar dit några roliga streck‑gubbar för att visa hur. Streck‑gubben som föreställer henne får en jätte‑näsa. Hela klassen skrattar. Simon är alltid med i lag röd. Det spelar ingen roll om det är gympa eller grupp‑arbete i SO:n. Han är alltid i den röda gruppen. När lärarna säger lag röd, då vet Simon att han ska lyssna extra noga. – Lag röd! ropar Anki. Ni går och testar det svåraste hindret – plinten. Max, du får visa var man sätter händerna när man hoppar upp på plinten, så visar jag lag grön var de ska börja. – Kör hinder‑banan två varv. Sen samlas vi vid tavlan igen! ropar Anki. Simon är bra på att hoppa över plinten och att gå balans‑gång. Men att stå på ett ben och kasta ärtpåsen så att den träffar inuti rock‑ringen är svårt. På tredje försöket går det. Anki har sagt att alla får välja om de vill stå på ett ben eller två. Så ibland när Simon är extra otålig då struntar han i att stå på bara ett. Men han tycker det går extra bra i hans nya spygröna skor. I dem står man verkligen lättare på ett ben. Faktiskt så springer man snabbare också.


Nu får Simon tid på sig Simon tycker egentligen om idrotten. Han känner sig till och med lite smartare efteråt. Det är precis som att det går lättare att tänka. Det Simon hatar är att duscha – och att byta om. Mamma har köpt ett par shorts med ett coolt tryck fram. Innan kunde shortsen hamna bak‑och‑fram först. Då tog det ännu längre tid att bli klar. Simon hatar att börja om från början. Nu låter Anki Simon gå ifrån lite i förväg. Då räcker tiden för Simon. Det är också tyst och Simon glömmer inte vad han håller på med. Att duscha och byta om går snabbare då. Ibland har Simon en extra jobbig dag. Såna dagar slipper Simon duscha. Annars brukar han inte orka hålla ihop sig på bilden efteråt. Hans tankar kan ta helt slut av allt ljud på idrotten. Det är precis som att bollarnas ljud mot golvet och kompisarnas rop ända upp i taket studsar sönder hjärnan också. Inga tankar går att tänka sen. Då är det bra att Anki har hörsel‑kåpor med till Simon. Men idag behövde han dem inte!

Nu behöver Max inte vänta på Simon Rasten är egentligen inte helt slut när Oscar ropar på Simon. Han frågar om någon annan också vill gå lite före till idrotten. Max vill gärna det. Simon är ju hans bästa vän och sen är det faktiskt ganska skönt att få ha omklädnings‑rummet helt för sig själva en stund. Nu kommer de inte sist ut till de andra. Max tycker det är bra att alla får den tid de behöver. Ingen sitter och väntar på att komma igång. Det kommer inga sura blickar längre. Ingen säger något argt och elakt. Och det är inte längre någon som blir sur på Max också – fast han egentligen alltid är klar snabbt … nästan alltid. Det är svårt att sen ha kul i det arga. För man är inget bra lag och vill inte passa bollen till någon som precis sagt något man blir ledsen av.


Nu tjatar inte Anki längre Idag får Anki gott om tid att gå igenom allt de ska göra. Efter varje dag frågar Anki sig själv hur det som inte funkar kan göras roligare … eller tydligare. Det är så hon kommer på den lilla whiteboard‑tavlan. Alla lyssnar bättre när hon ritar på den. Alla förstår. Och nästan aldrig behöver hon säga till någon att ha lite mer bråttom längre. Anki hatar egentligen att tjata. Hon önskar att klockan inte fanns. Tänk om tiden aldrig tog slut! Då behöver ingen skynda sig. Man hinner ändå. Men tid tar slut och ibland måste man skynda sig. Skynda sig att byta om, att komma i skorna fast det är så svårt och skynda sig att sätta sig i samlingen. Då hinner de sen göra mer av allt det roliga och allt som de måste. Anki skäms lite över att hon har tjatat så mycket på Simon och ett par andra i klassen. Flera gånger varje lektion. Det kan inte vara kul att hela tiden få höra att man gör fel … eller att man måste göra lite mer rätt. Hennes skynda‑er‑humör smittar alla. Då är det bättre med ett välkommen‑hit‑humör. Nu säger Simon att idrott är kul. Tänk vad lite mer tid kan göra … och ett leende.

Att fundera på för dig som är barn Händer det att du inte förstår vad du ska göra ibland? När? Är det lättast att förstå när någon pratar eller visar hur man ska göra? Vad tycker du känns bra med idrotten? Är det något som jobbigt?

Att fundera på för dig som är vuxen Vilka foton och andra bilder kan skolan ha för olika aktiviteter? Kan vissa elever få anpassad idrott i mindre grupp?


Till dig med elever som Simon Elever som Simon finns i varje klass. Det är eleverna som får tillsägelse på tillsägelse men också eleverna som ibland inte ens märks. Dessa elever är lika smarta som alla andra i klassen. Men deras hjärnor reagerar på ett lite annorlunda sätt. Vissa har lite svårare att byta ut tankar och tänka om – som vid autism. Andra kan inte hålla kvar tankarna på samma sak en längre stund – som vid ADHD. De reagerar starkare på varje sinnesintryck som finns runt oss och känslorna blir ofta stora istället för små. De är eleverna som behöver hjälpa att tänka i förväg och någon som är deras kikare och kompass. För med målet tydligt i sitt sikte och när man vet rätt riktning är det lättare att ta sig dit man ska. Då kan dessa elever lyckas med samma saker som de andra i klassen. Men vi måste ibland också ta bort och förenkla. För har man ett mindre funktionskonto då måste man hela tiden anstränga sig så mycket mer än alla andra för precis samma sak. Många försöker och försöker tills de inte kommer till oss i skolan en dag. Så är det speciellt för flickorna som vi inte ser. Visst kan det kanske vara så att man tycker att dessa barn är stökiga eller ouppfostrade. Man vill sätta gränser. Men det går inte att ”skärpa sig” ur en funktionsnedsättning och allt som blir svårt – precis som det inte går att skärpa sig till att se bättre om glasögon behövs. Vi måste istället göra det lättare att göra rätt … Lär känna dessa elever och se allt som de kan istället för det som de inte förmår – ännu. Och kom ihåg: • Tydliga och korta mål som elever med NPF behöver gynnar i regel alla. Det gör även en miljö utan en massa intryck. • Tala bokstavligt och ge instruktioner i förväg istället för att sätta gränser i efterhand. • Informera klasskamrater om olikheter och om diagnoser. Kunskap förebygger mobbning och utanförskap. • Utnyttja föräldrars kunskaper om autism och adhd. De är gratis.

Profile for Smakprov Media AB

9789163956980  

9789163956980  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded