9789175250885

1.

Vinden hade varit låst fram till dagen efter min farmors bortgång. Jag hade hittat hennes nyckel och öppnat vindsdörren den där hemska dagen för att leta efter hennes brudklänning, eftersom jag fått en vansinnig idé om att hon skulle begravas i den. Jag hade tagit ett steg innanför dörren och sedan vänt på klacken och gått därifrån, och lämnat dörren olåst efter mig.

Nu, två år senare, öppnade jag dörren igen. Gångjärnen gnisslade på ett olycksbådande sätt, som om det vore midnatt på hallo­ween istället för en solig onsdagsmorgon sent i maj. De breda golvbrädorna knarrade under mina fötter när jag klev över tröskeln. Jag var omgiven av mörka skepnader och en väldigt svag unken odör – lukten av sedan länge bortglömda gamla saker.

När andra våningen byggdes till på familjen Stackhouses ursprungliga hem flera årtionden tidigare hade den delats upp i sovrum. Men ungefär en tredjedel av den hade gjorts om till lagerutrymme efter att den största Stackhousegenerationen tunnats ut. Eftersom Jason och jag fick bo hos våra farföräldrar efter att våra föräldrar hade gått bort, hade vindsdörren hållits låst.

Farmor ville inte städa upp efter oss ifall vi kom på att vinden var ett toppenställe att leka på.

Nu var det jag som ägde huset och nyckeln hängde i ett band 7

runt min hals. Det fanns bara tre efterkommande i familjen Stackhouse – Jason, jag och min avlidna kusin Hadleys son, en liten pojke som hette Hunter.

Jag höll ut handen i det skuggiga mörkret framför mig för att hitta kedjan, grep tag om den och drog. En glödlampa i taket kastade ljus över decennier av förvisade familjeägodelar.

Kusin Claude och gammelfarbror Dermot klev in bakom mig.

Dermot andades ut så häftigt att det nästan lät som en fnysning.

Claude såg bister ut. Jag var övertygad om att han ångrade sitt erbjudande att hjälpa mig städa på vinden. Men jag tänkte inte låta min kusin slippa undan, inte när det dessutom fanns ännu en stark man på plats som kunde hjälpa till. Just nu följde Dermot Claude vart han gick, så jag fick två till priset av en. Jag kunde inte förutsäga hur länge det skulle förbli på det sättet. Den morgonen insåg jag plötsligt att det snart skulle bli för varmt för att använda rummen på ovanvåningen. Luftkonditioneringen vid fönstret som min vän Amelia låtit installera gjorde att sovrummen var uthärdliga, men vi hade givetvis aldrig slösat pengar på att installera en på vinden. ”Hur ska vi göra?” frågade Dermot. Han var blond och Claude var mörk; de såg ut som ett par ursnygga bokstöd.

Vid ett tillfälle hade jag frågat Claude hur gammal han var och upptäckte att han bara hade en vag aning. Älvorna har inte koll på tiden som vi, men Claude var minst hundra år äldre än jag.

Han var en barnunge jämfört med Dermot; min gammelfarbror trodde att han var sjuhundra år äldre än jag. Inte en rynka, inte ett grått hårstrå, ingen slapp hud så långt ögat nådde på någon av dem.

Eftersom de var mycket mer älvor än jag – jag var bara åttondels älva – såg vi alla ut att vara i ungefär samma ålder, drygt tjugofem. Men det skulle förändras inom loppet av några år och då skulle jag se betydligt äldre ut än mina urgamla släktingar. Även om Dermot var väldigt lik min bror, Jason, hade jag dagen 8

innan sett att Jason hade rynkor kring ögonen. Dermot skulle kanske aldrig visa ens så mycket tecken på åldrande.

Jag tvingade mig att koncentrera mig på nuet och sa: ”Jag föreslår att vi bär ner sakerna i vardagsrummet. Det är mycket ljusare där; det kommer att vara lättare att se vad som är värt att behålla eller inte. När vi har tömt vinden kan jag städa den efter att ni har åkt till jobbet.” Claude ägde en strippklubb i Monroe och körde dit varje dag, och Dermot följde med Claude. Som alltid … ”Vi har tre timmar på oss”, sa Claude. ”Då sätter vi igång”, svarade jag och log muntert. Det är min vanliga min i nödsituationer.

Ungefär en timme senare hade jag börjat ångra mig, men det var för sent att backa ur. (Att få se Claude och Dermot utan tröja gjorde arbetet betydligt intressantare.) Min familj har bott i det här huset lika länge som vår släkt har funnits i Renards kommundel. Gott och väl hundrafemtio år. Vi har sparat saker.

Vardagsrummet blev snabbt fullt. Det fanns lådor med böcker, koffertar med kläder, möbler, vaser. Familjen Stackhouse har aldrig varit rik, och vi har uppenbarligen alltid trott att vi skulle kunna få användning för allt, hur slitet eller trasigt det än var, om vi bara behöll det tillräckligt länge. Till och med de två älvorna ville ta en paus efter att ha manövrerat ner ett otroligt tungt skrivbord i trä för den smala trappan. Vi slog oss ner på verandan på framsidan.

Killarna satte sig på räcket och jag sjönk ihop i hammocken. ”Vi skulle bara kunna ställa allt i en hög i trädgården och bränna det”, föreslog Claude.

Han skojade inte. Claudes humor var lite skruvad när den var som bäst, övrig tid var den obefintlig. ”Nej!” Jag försökte att inte låta lika irriterad som jag kände mig. ”Jag vet att de här sakerna inte är värdefulla, men om andra i familjen har tyckt att de borde förvaras däruppe är det minsta jag kan göra att ta en titt på alltihop.” ”Min kära brors sondotter”, sa Dermot, ”jag är rädd att Claude 9

har en poäng. Att säga att det här skräpet inte är ’värdefullt’ är alltför vänligt uttryckt.” När man väl hade hört Dermot tala, visste man att hans likhet med Jason var rent utseendemässig.

Jag blängde på älvorna. ”Det är klart att det mesta av det här ser ut som skräp i era ögon, men för människor kan det faktiskt ha ett visst värde”, svarade jag. ”Jag kanske ska ringa teater­ gruppen i Shreveport och höra om de vill ha några av klädes­ plaggen eller möblerna.”

Claude ryckte på axlarna. ”Då blir vi av med en del av det”, sa han. ”Men det mesta av tyget duger inte ens till trasor.” Vi hade ställt ut en del lådor på verandan när det började bli omöjligt att ta sig fram i vardagsrummet, och han petade på en av dem med tån. På lappen stod det att den innehöll gardiner, men jag kunde knappt ana hur de ursprungligen hade sett ut. ”Ni har rätt”, erkände jag. Jag satte fötterna mot golvet utan någon större energi och gungade ett slag i hammocken.

Dermot gick in i huset och kom tillbaka med ett glas persikote med massor av is. Han räckte mig det tyst. Jag tackade honom och stirrade dystert på alla de gamla sakerna som någon en gång hade älskat. ”Vi börjar på en hög som ska eldas upp”, sa jag och böjde mig för det sunda förnuftet. ”På baksidan, där jag brukar elda löv?”

Dermot och Claude blängde på mig. ”Okej, det får duga här på gruset då”, sa jag. Senaste gången min uppfart blev grusad hade parkeringsplatsen framför huset också fått sig ett lass. ”Det är inte precis som att jag har många besökare.”

När Dermot och Claude slutade för att gå och duscha och byta om före jobbet, innehöll parkeringsplatsen en rejäl hög med värdelösa föremål som väntade på facklan. Stackhousefruarna hade sparat extra lakan och överkast, och de flesta var lika slitna som gardinerna. Till min stora sorg var många av böckerna mögliga och musätna. Jag suckade och lade dem på högen, trots att blotta tanken på att bränna böcker fick mig att må illa. Men 10

trasiga möbler, ruttna paraplyer, fläckiga mattor och en urmodig resväska i läder med stora hål … ingen skulle någonsin behöva de här sakerna igen.

Bilderna som vi hittat – inramade, insatta i album eller lösa – lade vi i en låda i vardagsrummet. Dokument och papper stoppade vi i en annan låda. Jag hade hittat några gamla dockor också. Jag hade sett på teve att folk samlade på dockor, och de här kanske var värda någonting. Det fanns även några gamla gevär och ett svärd. Var fanns Antikrundan när man behövde den?

Senare samma kväll på Merlotte’s berättade jag om min dag för min chef Sam. Sam, en satt man som faktiskt är otroligt stark, dammade av flaskorna bakom bardisken. Vi hade inte särskilt mycket att göra den kvällen. Faktum var att affärerna inte hade gått så bra de senaste veckorna. Jag visste inte om svackan berodde på att kycklingslakteriet hade stängt eller på att folk hade något emot att Sam var en hamnskiftare. (Dubbelnaturerna hade försökt dra nytta av vampyrernas framgångsrika övergång, men det hade inte gått så bra.) Dessutom fanns det en ny bar, Vic’s Redneck Roadhouse, som låg ungefär en och en halv mil västerut på motorvägen. Jag hade hört att Redneck Roadhouse hade en massa wet t-shirttävlingar, ölpingis och en marknadsföring som kallades för ”Ta med Bubba-kvällar” – den sortens skräp.

Populärt skräp. Skräp som kammade hem kunderna.

Men oavsett skäl hade Sam och jag tid att prata om vindar och antikviteter. ”Det finns en butik som heter Splendide i Shreveport”, sa Sam. ”Båda ägarna är värderingsmän. Du skulle kunna ringa dem.” ”Hur vet du det?” Okej, det där kanske inte var så taktfullt. ”Jag kan faktiskt lite annat än att driva en bar”, sa Sam och såg snett på mig.

Jag var tvungen att fylla på en kanna öl till ett av mina bord.

När jag kom tillbaka sa jag: ”Det är klart att du kan allt möjligt.

Jag visste bara inte att du hade koll på antikviteter.”

11

”Det har jag inte. Men det har Jannalynn. Splendide är hennes favoritställe.”

Jag blinkade och försökte låta bli att se lika ställd ut som jag kände mig. Jannalynn Hopper, som hade dejtat Sam i ett par veckors tid nu, var så vildsint att hon utnämnts till Long Toothflockens högra hand – trots att hon bara var tjugoett och inte större än en sjätteklassare. Det var svårt att föreställa sig Janna­ lynn restaurera en tavelram eller planera var hon skulle ställa en byffé från någon gammal plantage i sitt hem i Shreveport.

(Nu när jag tänkte efter visste jag inte ens var hon bodde. Hade Jannalynn ens något hus?) ”Det hade jag aldrig trott”, sa jag och tvingade mig att le mot Sam. Min privata åsikt var att Jannalynn inte dög åt honom.

Men det höll jag såklart för mig själv. Glashus och stenar, ni vet? Jag dejtade själv en vampyr vars dödslista garanterat skulle övertrumfa Jannalynns, eftersom Eric var över tusen år gammal.

Plötsligt, i ett av de där hemska ögonblicken man får ibland, insåg jag att varenda man jag dejtat – även om listan var kort, det måste medges – var en mördare.

Och det var jag med.

Jag måste skaka av mig den tanken och det snabbt, annars skulle jag vara melankolisk och deppig resten av kvällen. ”Har du något namn och nummer till den där butiken?” Jag hoppades att antikvitetshandlaren skulle kunna tänka sig att komma till Bon Temps. Jag skulle bli tvungen att hyra en skåpbil för att köra alla vindsgrejerna till Shreveport. ”Javisst, jag har det inne på kontoret”, svarade Sam. ”Jag pratade med Brenda, den kvinnliga hälften av butiksägarna, om att köpa något åt Jannalynn till hennes födelsedag. Den närmar sig med stormsteg. Brenda – Brenda Hesterman – ringde imorse för att berätta att hon hade lite saker som jag kunde kolla på.” ”Vi kanske kan åka in till henne imorgon?” föreslog jag. ”Jag har högar av grejer överallt i vardagsrummet och på verandan på 12

framsidan, och det fina vädret kommer inte att vara för evigt.” ”Skulle Jason vilja ha något av det?” frågade Sam försagt. ”Du vet, om det är familjegrejer.” ”Han fick ett litet bord för ungefär en månad sedan”, svarade jag. ”Men jag antar att jag borde fråga honom.” Jag funderade på saken. Huset och allting i det var mitt, eftersom farmor hade låtit mig ärva det. Hmmm. Nåja, en sak i taget. ”Vi frågar miss Hesterman om hon vill komma och titta. Om det finns saker som är värda någonting kan jag tänka på det.” ”Okej”, sa Sam. ”Låter bra. Ska jag hämta dig klockan tio imorgon?”

Det var lite tidigt för mig att stiga upp och göra mig i ordning eftersom jag jobbade det sena skiftet den här kvällen, men jag gick med på det.

Sam lät nöjd. ”Du kan säga vad du tycker om de grejer som Brenda ska visa mig. Det vore bra med en kvinnas åsikt.”

Han drog handen genom håret, som (precis som alltid) var ett enda rufs. Ett par veckor tidigare hade han klippt det väldigt kort, och nu höll det på att växa ut på ett konstigt sätt. Sam har en väldigt fin färg på håret, ett slags rödblond nyans; men eftersom han har självfall verkade det inte kunna bestämma sig för åt vilket håll det ville växa ut. Jag höll tillbaka en impuls att slita fram hårborsten och få styr på det. Det var inte något som en anställd borde göra med sin chefs huvud.

Kennedy Keyes och Danny Prideaux, som jobbade deltid för Sam som bartender respektive utkastare, kom in och satte sig på två av de tomma barstolarna. Kennedy är vacker. Hon blev nästan miss Louisiana för ett par år sedan, och hon ser fortfarande ut som en skönhetsdrottning. Hennes kastanjefärgade hår är glansigt och tjockt och topparna skulle aldrig komma på tanken att klyvas. Hennes smink är perfekt. Hon går och får manikyr och pedikyr regelbundet. Hon skulle inte köpa ett plagg på WalMart om hennes liv så hängde på det.

13

För några år sedan tog hennes framtid, som borde ha inne­ fattat ett country club-bröllop i nästa kommundel och ett stort arv från hennes pappa, en helt annan riktning när hon tvingades avtjäna ett fängelsestraff för dråp.

Precis som praktiskt taget alla jag kände ansåg jag att hennes döde pojkvän hade bett om det, efter att ha sett hennes svullna, svartblå ansikte på förbrytarfotot. Men hon hade erkänt att hon skjutit honom när hon ringde larmcentralen, och hans familj hade lite inflytande, så det fanns inte en chans att Kennedy skulle gå fri. Hon hade fått en mild dom och de hade kortat ner tiden på grund av gott uppförande, eftersom hon lärt ut vett och etikett och kroppsvård till de andra internerna. Till slut hade Kennedy avtjänat sitt straff. När hon kom ut hyrde hon en liten lägenhet i Bon Temps där hon hade sin faster, Marcia Albanese. Sam hade erbjudit henne ett jobb i princip direkt efter att han träffat henne, och hon hade sagt ja på fläcken. ”Tjena, grabben”, sa Danny till Sam. ”Vill du fixa två mojitos?”

Sam tog fram myntan ur kylskåpet och satte igång. Jag räckte honom limeskivorna när han nästan var klar med drinkarna. ”Vad ska ni två hitta på ikväll?” frågade jag. ”Du ser väldigt vacker ut, Kennedy.” ”Jag har äntligen gått ner fyra och ett halvt kilo!” utbrast hon, och när Sam satte ner drinken framför henne lyfte hon den för att skåla med Danny. ”För min före detta figur! Må jag vara på väg att återfå den!”

Danny skakade på huvudet. Han sa: ”Hör du! Du behöver inte göra någonting för att se vacker ut.”

Jag var tvungen att vända mig om för att inte säga ”ååååh”.

Danny var en tuff kille som knappast kunde ha haft en mer annorlunda uppväxt än Kennedy – den enda erfarenhet de hade gemensamt var fängelset – men snacka om att han var förälskad i henne. Jag kunde känna hettan från min plats bakom bardisken.

Man behövde inte vara telepatisk för att uppfatta Dannys kärlek.

14

Vi hade inte dragit för gardinerna för fönstren på framsidan än, och när jag insåg att det hade blivit mörkt ute gick jag fram till dem. Trots att jag tittade ut inifrån den upplysta baren på den mörka parkeringsplatsen, såg jag ljus därute, och något som rörde sig … rörde sig snabbt. Mot baren. Jag hann tänka konstigt, och sedan såg jag en eldslåga. ”Ducka!” skrek jag, men ordet hann inte ens ut ur min mun innan fönstret krossades och den brinnande flaskan landade på ett tomt bord, där den slog sönder servetthållaren och fick saltoch pepparkaren att flyga åt alla håll.

Brinnande servetter svävade ner på golvet, stolarna och människorna. Bordet förvandlades nästan omedelbart till en flammande brasa. Danny rörde sig snabbare än jag någonsin sett en människa göra. Han svepte ner Kennedy från barstolen, fällde upp luckan i bardisken och hjälpte henne ner bakom den. Det blev tvärstopp i några sekunder när Danny krockade med Sam, som rört sig ännu snabbare och ryckte brandsläckaren från väggen och försökte ta ett språng genom luckan för att börja spruta.

Jag kände att det blev varmt på låren och när jag tittade ner såg jag att mitt förkläde hade antänts av en av de brinnande servetterna. Jag skäms över att säga det, men jag började skrika.

Sam snodde runt och sprutade på mig innan han vände sig mot lågorna igen. Kunderna tjöt och försökte komma undan elden genom att springa in i korridoren som ledde till toaletterna och Sams kontor och vidare ut på parkeringsplatsen på baksidan.

En av våra stamgäster, Jane Bodehouse, blödde kraftigt och höll handen mot sitt skadade huvud. Hon hade suttit intill fönstret, inte på sin vanliga plats vid bardisken, så jag antog att hon träffats av kringflygande splitter. Jane vacklade till och skulle ha ramlat omkull om jag inte hade gripit tag i hennes arm. ”Det hållet”, ropade jag i hennes öra och knuffade henne åt rätt håll.

Sam sprutade mot den största lågan, mot den nedre delen som 15

man skulle, men servetterna som svävade iväg hade orsakat många mindre bränder. Jag tog en kanna med vatten och en kanna med iste från bardisken och började metodiskt förfölja eldarna på golvet. Kannorna var fulla, och jag lyckades vara rätt effektiv.

En av gardinerna brann och jag tog tre steg, siktade noga, och slängde det sista teet. Lågan dog inte helt. Jag tog ett glas vatten från ett bord och gick betydligt närmare elden än jag egent­ ligen kände för. Darrande hällde jag vattnet över den ångande gardinen. Jag kände en märklig hetta bakom mig och en vidrig stank. En kraftig pust av kemikalier träffade mig i ryggen. När jag vände mig om för att se vad som hade hänt såg jag Sam susa vidare med brandsläckaren.

Jag stod så att jag tittade rakt in genom serveringsluckan och in i köket. Antoine, kocken, höll på att stänga av alla maskiner.

Smart. Jag hörde en brandbil i fjärran, men jag var alltför upp­ tagen av att leta efter gula flammor för att känna mig särskilt lättad. Mina ögon, som tårades av röken och kemikalierna, irrade fram och tillbaka medan jag sökte efter lågor, och jag hostade som en galning. Sam hade sprungit för att hämta den andra brandsläckaren från sitt kontor, och han kom tillbaka med den i högsta hugg. Vi trampade av och an, beredda att kasta oss över och släcka nästa uppflammande låga.

Ingen av oss lade märke till något annat.

Sam riktade en sista salva mot flaskan som orsakat branden, och sedan satte han ner brandsläckaren. Han böjde sig fram med händerna på låren och andades mödosamt. Han började hosta.

Efter ett tag böjde han sig efter flaskan. ”Rör den inte”, sa jag hastigt, och hans hand stannade halvvägs över flaskan. ”Det är klart”, sa han självförebrående och rätade upp sig. ”Såg du vem som kastade den?” ”Nej”, svarade jag. Vi var de enda som var kvar inne i baren.

Jag kunde höra brandbilen komma allt närmare, så jag visste att 16

vi bara hade ytterligare någon minut på oss att prata på tu man hand. ”Det kan ha varit samma människor som demonstrerade på parkeringen. Fast jag visste inte att kyrkans folk använde sig av brandbomber.”

Det var inte alla i trakten som blivit glada när de fått veta att det fanns varelser som varulvar och hamnskiftare efter Det stora avslöjandet, och Heliga Ordets Tabernakel i Clarice hade skickat över sina medlemmar för att demonstrera utanför Merlotte’s ett par gånger. ”Sookie”, sa Sam, ”tråkigt det där med håret.” ”Vad då?” sa jag och förde handen till huvudet. Chocken började komma nu, och det var svårt att få handen att lyda. ”Änden på din hästsvans blev bränd”, förklarade Sam. Och sedan satte han sig väldigt hastigt. Det verkade som en bra idé. ”Det är alltså det som luktar så illa”, sa jag och damp ner på golvet bredvid honom.

Vi satt med ryggen mot bardisken eftersom barstolarna hade trillat omkull och spritts ut under tumultet när alla skyndade ut genom bakdörren. Mitt hår hade bränts av. Jag kände hur tårar började rinna nerför mina kinder. Jag visste att det var fånigt, men jag kunde inte rå för det.

Sam tog min hand och kramade den, och så satt vi fortfarande när brandmännen rusade in. Trots att Merlotte’s ligger utanför stadsgränsen var det stadsbrandkåren som kommit, inte den frivilliga. ”Jag tror inte att ni behöver slangen”, ropade Sam. ”Elden är nog släckt.” Han hade brått att förhindra ytterligare skador på baren.

Truman LaSalle, brandchefen, sa: ”Behöver ni första hjälpen?”

Men han såg på allt utom på oss och lät nästan frånvarande. ”Det är ingen fara med mig”, sa jag efter en snabb blick på Sam. ”Men Jane är på baksidan, och hon har ett skärsår i huvudet. Sam?” ”Jag kanske brände högra handen lite grann”, sa han och pressade samman läpparna som om han inte känt smärtan förrän nu.

17

Han släppte min hand för att gnida den vänstra över den högra, och den här gången ryckte han definitivt till. ”Du måste få det omskött”, förmanade jag. ”Brännsår gör djävulusiskt ont.” ”Ja, jag börjar förstå det”, sa han och knep ihop ögonen.

Bud Dearborn kom in i samma ögonblick som Truman skrek: ”Okej!”

Sheriffen måste ha legat och sovit, för han såg lite hafsig ut och saknade sin hatt som annars var en permanent del av hans garderob. Sheriffen var antagligen snart sextio, och varenda minut av de åren syntes på honom. Han hade alltid sett ut som en pekingeser. Nu såg han ut som en grå pekingeser. Han tillbringade en liten stund med att gå omkring i baren medan han noga såg efter var han satte fötterna, och han fnös nästan hörbart åt röran. Till slut var han nöjd och kom och ställde sig framför mig. ”Vad har du nu hittat på?” frågade han. ”Någon slängde in en brandbomb genom fönstret”, sa jag. ”Det hade inget med mig att göra.” Jag var alltför chockad för att bli arg. ”Sam, var de ute efter dig?” frågade Dearborn. Han gick iväg utan att invänta svar.

Sam reste sig långsamt och vände sig om för att sträcka ut sin vänstra hand mot mig. Jag tog den och han drog upp mig. Eftersom Sam är mycket starkare än han ser ut var jag på fötter i ett nafs.

Ett ögonblick stod tiden stilla. Jag gissade att jag befann mig i chocktillstånd.

När sheriffen hade gått sitt långsamma, noggranna varv kring baren kom han tillbaka till Sam och mig.

Vid det laget hade vi ännu en sheriff att tampas med.

Eric Northman, min pojkvän och vampyrsheriff över femte distriktet, vilket inkluderar Bon Temps, kom in genom dörren så snabbt att Bud och Truman hoppade högt när de insåg att han var där, och ett tag trodde jag att Bud skulle dra sitt tjänstevapen.

18

Eric grep tag om mina axlar och böjde sig ner för att se mig i ögonen. ”Är du skadad?” frågade han strängt.

Det var som om hans omtanke gav mig tillåtelse att släppa tapperheten. Jag kände en tår glida nerför kinden. En enda. ”Mitt förkläde började brinna, men jag tror att mina ben är okej”, sa jag och ansträngde mig våldsamt för att låta lugn. ”Jag blev bara av med lite hår. Så jag klarade mig rätt bra. Bud, Truman, jag vet inte om ni har träffat min pojkvän, Eric Northman från Shreveport.” Det fanns mer än en ovisshet i den meningen. ”Hur kunde du veta att de hade problem här, mr Northman?” undrade Truman. ”Sookie ringde mig från mobilen”, sa Eric. Det var en lögn, men jag ville inte precis förklara vårt blodsband för brandchefen och sheriffen, och Eric skulle aldrig avslöja något för människor.

Något av det underbaraste men också mest fruktansvärda med Erics kärlek till mig, var att han sket fullständigt i alla andra.

Han struntade i den förstörda baren, Sams brännskador och polisen och brandmännen (som diskret höll koll på honom och som fortfarande undersökte byggnaden).

Eric kretsade kring mig för att göra en uppskattning av hårsituationen. Efter en lång stund sa han: ”Jag ska ta en titt på dina ben, sedan letar vi rätt på en läkare och en skönhetssalong.” Hans tonfall var kyligt och lugnt, men jag visste att han var fruktansvärt arg. Vreden vällde fram genom bandet mellan oss, på samma sätt som min chock och rädsla hade gjort honom uppmärksam på faran jag befann mig i. ”Älskling, vi har andra saker att tänka på”, svarade jag och tvingade mig att le och låta lugn. Inom mig föreställde jag mig en rosa ambulans som bromsade in utanför baren och kosmetologer som störtade ut med lådor med saxar, kammar och hårspray. ”Ta itu med lite skadat hår kan vi göra imorgon. Det är mycket viktigare att ta reda på vem som gjorde detta och varför.”

Eric blängde på Sam som om han var ansvarig för branden.

19

”Ja, hans bar är ju oändligt mycket viktigare än din trygghet och ditt välbefinnande”, sa han.

Sam såg förbluffad ut, och jag kunde se att han började bli arg. ”Om inte Sam hade varit så snabb med brandsläckaren skulle vi alla ha varit illa ute”, svarade jag leende och fortsatte att spela lugn. ”Faktum är att både baren och människorna i den skulle ha råkat betydligt värre ut.” Mitt falska lugn började ta slut, och det insåg Eric såklart. ”Jag tar med dig hem”, sa han. ”Inte förrän jag har pratat med henne.” Bud visade stort mod när han sa ifrån.

Eric var tillräckligt skrämmande när han var på bra humör, för att inte tala om när hans huggtänder framträdde, som nu.

Starka känslor får vampyrer att reagera på det viset. ”Älskling”, upprepade jag och klarade bara nätt och jämnt att kontrollera mitt eget humör. Jag lade armen om Erics midja och försökte igen. ”Älskling, det är Bud och Truman som bestämmer här, och de har regler att följa. Det är bra med mig.” Men jag darrade, och han kunde givetvis känna det. ”Du blev rädd”, konstaterade Eric.

Jag kände att han var arg för att det hade hänt mig något, något som han inte hade kunnat förhindra. Jag kvävde en suck över att behöva ta hänsyn till Erics känslor när jag bara ville få lov att få mitt eget lilla sammanbrott. Vampyrer är minst sagt dominanta när de har utsett någon till sin, men de är också normalt sett noga med att smälta in bland den mänskliga befolkningen och inte skapa några vågor på vattnet. Det här var helt klart en överreaktion.

Okej, Eric var arg, men i vanliga fall var han också väldigt praktiskt lagd. Han visste att jag inte var allvarligt skadad. Jag såg förbryllat upp på honom. Min store viking hade inte varit sig själv på ett par veckor. Det var något mer än hans skapares bortgång som störde honom, men jag hade inte samlat mod nog att fråga vad som var fel. Jag hade gett mig själv lite utrymme. Jag 20

ville helt enkelt njuta av friden vi hade delat de senaste veckorna.

Det kanske hade varit ett misstag. Det var något allvarligt som tryckte honom, och all den här ilskan var bara en bieffekt. ”Hur kom du hit så snabbt?” frågade Bud Eric. ”Jag flög”, sa Eric nonchalant, och Bud och Truman såg storögt på varandra. Eric hade haft den förmågan i (mer eller mindre) tusen år, så han brydde sig inte om deras förundran. Han var koncentrerad på mig, och hans huggtänder var fortfarande ute.

De kunde inte veta att Eric hade känt min växande skräck i samma ögonblick som jag såg den springande skepnaden. Jag hade inte behövt ringa honom när allt var över. ”Ju fortare vi får allt det här ordnat”, sa jag och blottade tänderna mot honom i ett gräsligt leende, ”desto fortare kan vi åka.” Jag försökte få fram ett budskap till Eric, inte alltför subtilt. Till slut lugnade han ner sig tillräckligt för att fatta undermeningen. ”Givetvis, min älskling”, sa han. ”Du har alldeles rätt.” Men han tog min hand och kramade den alldeles för hårt, och hans ögon var så lysande att de såg ut som små blå lanternor.

Bud och Truman såg fasligt lättade ut, och spänningen dämpades en aning. Vampyrer = dramatik.

Medan Sam fick handen omskött och Truman tog bilder av det som återstod av flaskan, frågade Bud mig vad det var jag hade sett. ”Jag såg en skymt av någon ute på parkeringen som sprang mot huset, och sedan åkte flaskan in genom fönstret”, sa jag. ”Jag vet inte vem som kastade den. Efter att fönstret hade krossats och elden spred sig från alla de antända servetterna, lade jag inte märke till någonting förutom människorna som försökte komma ut och Sam som försökte släcka elden.”

Bud frågade mig samma sak flera gånger om, men jag kunde inte hjälpa honom mer än jag redan hade gjort. ”Varför tror du att någon skulle göra det här mot Merlotte’s, mot Sam?” frågade Bud. ”Jag förstår det inte”, sa jag. ”Du vet att vi hade de där demon21

stranterna från kyrkan på parkeringen för ett par veckor sedan.

Jag kan inte föreställa mig att någon av dem skulle göra en … var det där en molotovcocktail?” ”Hur känner du till sådana, Sookie?” ”För det första läser jag böcker. För det andra vet alla att Terry inte pratar särskilt mycket om kriget, men ibland pratar han faktiskt om vapen.”

Terry Bellefleur, polisassistent Andy Bellefleurs kusin, var en illa tilltygad Vietnamveteran som fått medalj. Han städade baren när alla hade gått hem och ibland hoppade han in för Sam. Ibland hängde han bara i baren och såg folk komma och gå. Terry hade inte något socialt liv att tala om.

Så fort Bud sa att han var nöjd gick Eric och jag ut till min bil. Han tog nycklarna ur min darrande hand och jag satte mig i passagerarsätet. Han hade rätt, jag borde inte köra förrän jag hämtat mig från chocken.

Eric hade ringt på sin mobil medan jag pratade med Bud, och jag blev inte särskilt förvånad över att se en bil parkerad framför mitt hus. Det var Pams, och hon hade någon med sig.

Eric körde runt på baksidan där jag alltid ställer mig, och jag skyndade ut ur bilen för att komma igenom huset och låsa upp dörren på framsidan. Eric följde långsamt efter. Vi hade inte sagt ett ord till varandra under den korta bilfärden. Han var distraherad och kämpade fortfarande med sitt humör. Jag var chockad av hela händelseförloppet.

Jag kände mig lite mer som mig själv när jag gick ut på verandan och ropade: ”Kom in!”

Pam och hennes passagerare klev ur. Han var en ung människa, kanske tjugoett, smal på gränsen till utmärglad. Hans hår var färgat blått och klippt på ett extremt geometriskt sätt, typ som om han hade satt en låda snett på huvudet och sedan klippt längs kanterna. Det som inte fått plats innanför linjerna var bortrakat.

Det var iögonenfallande, så mycket kan jag säga.

22

Pam log åt mitt ansiktsuttryck, som jag snabbt ändrade till något mer välkomnande. Pam hade varit vampyr sedan drottning Victoria satt på den engelska tronen, och hon hade varit Erics högra hand alltsedan han kallade henne till sig från hennes vandringar genom Nordamerika. Han är hennes skapare. ”Hej”, sa jag till den unge mannen som klev in genom dörren.

Han var extremt nervös. Hans ögon flög till mig, sedan bort från mig och tog in Eric innan han liksom bedömde rummet och smälte intrycket. Ett lätt förakt syntes i hans slätrakade ansikte när han betraktade det uppställda vardagsrummet, som aldrig blev mer än hemtrevligt ens när det var rent.

Pam slog honom i bakhuvudet. ”Svara när du blir tilltalad, Immanuel!” morrade hon. Hon stod strax bakom honom, så han kunde inte se henne blinka mot mig. ”Hej, ma’am”, sa han och tog ett steg framåt. Hans näsborrar vibrerade. ”Du luktar, Sookie”, sa Pam. ”Det är branden”, förklarade jag. ”Du kan berätta om den strax”, sa hon och höjde på de ljusa ögonbrynen. ”Sookie, den här mannen heter Immanuel Earnest”, sa hon. ”Han färgar hår på Death by Fashion i Shreveport. Han är bror till min älskarinna, Miriam.”

Det var mycket information i tre meningar. Jag skyndade mig att försöka ta in den.

Eric betraktade Immanuels frisyr med fascinerad avsmak. ”Tog du med dig den här för att fixa Sookies hår?” sa han till Pam. Han pressade samman läpparna till ett smalt streck. Jag kunde känna hans skepticism pulsera genom bandet mellan oss. ”Miriam säger att han är bäst”, svarade Pam och ryckte på axlarna. ”Jag har inte klippt håret på hundrafemtio år. Hur ska jag kunna veta?” ”Men se på honom!”

Jag började bli lite orolig. Även med tanke på omständig­ 23

heterna var Eric på ett fruktansvärt humör. ”Jag gillar hans tatueringar”, sa jag. ”Färgerna är väldigt fina.”

Bortsett från den extrema frisyren var Immanuel täckt av synnerligen sofistikerade tatueringar. Inga ”MOR”, ”BETTY SUE” eller några nakna damer; bara invecklade och färgsprakande mönster från fotlederna till axlarna. Han skulle se påklädd ut även om han vore naken. Under en av de smala armarna höll frisören en läderväska. ”Du ska alltså klippa av de skadade bitarna?” sa jag glatt. ”Av ditt hår”, tillade han försiktigt. (Jag var inte övertygad om att jag behövde den där försäkringen.) Han sneglade på mig och sedan på golvet igen. ”Har du någon hög pall?” ”Ja, i köket”, svarade jag.

När jag byggde om mitt nerbrända kök hade vanan fått mig att köpa en hög pall, likadan som den min farmor brukade sitta uppflugen på när hon pratade i telefon. Den nya telefonen var trådlös och jag behövde inte sitta i köket när jag använde den, men köksbänken hade helt enkelt inte sett rätt ut utan en pall bredvid sig. Mina tre gäster följde mig i spåren när jag drog ut pallen mitt på golvet. Det fanns precis plats åt alla när Pam och Eric hade satt sig på varsin sida av bordet. Eric blängde på Immanuel på ett olycksbådande vis, och Pam satt helt enkelt och väntade på att bli underhållen av våra känslomässiga utbrott.

Jag klättrade upp på pallen och tvingade mig att sitta rak i ryggen. Det gjorde ont i benen, det sved i ögonen och brände i halsen. Men jag tvingade mig att le mot hårstylisten.

Immanuel var väldigt nervös. Det vill man inte att en person med en vass sax ska vara. Han tog loss hårbandet och släppte ner min hästsvans. Det blev tyst en lång stund medan han begrundade skadorna. Han tänkte inga goda tankar.

Min fåfänga vann. ”Är det väldigt illa?” frågade jag och försökte låta bli att darra på rösten. Jag började definitivt reagera nu, när jag var tryggt hemma igen.

24

”Jag kommer att bli tvungen att kapa minst sju och en halv centimeter”, sa han lågt, som om han berättat att en av mina släktingar var dödligt sjuk.

Pinsamt nog reagerade jag också som om så hade varit fallet. Jag kände hur tårarna vällde upp i ögonen, och mina läppar darrade. Urfånigt! sa jag åt mig själv. Jag sneglade åt vänster när Immanuel satte sin läderväska på bordet. Han öppnade den och tog ut en kam. Det fanns också ett antal saxar i specialöglor och en elektrisk trimmer med prydligt hoprullad sladd. ”Har hårvård, villig att resa.”

Pam sms:ade med otrolig hastighet. Hon log, som om hennes sms var jävligt roligt. Eric stirrade på mig och tänkte en hel massa dystra tankar. Jag kunde inte läsa dem, men jag kunde helt klart se att han var ordentligt missnöjd.

Med en suck riktade jag blicken framåt. Jag älskade Eric, men för ögonblicket önskade jag att han skulle ta sin deppighet och stoppa upp den någonstans. Jag kände Immanuels händer mot mitt hår när han började kamma. Det kändes konstigt när han kom ner till topparna, och ett litet ryck och ett underligt läte sa mig att det brända håret hade fallit till golvet. ”Det är skadat bortom all räddning”, mumlade Immanuel. ”Jag ska klippa. Sedan tvättar du. Sedan ska jag klippa igen.” ”Du måste sluta med det här jobbet”, sa Eric abrupt, och Immanuels kam slutade röra sig tills jag insåg att Eric pratade med mig.

Jag ville bara slänga något tungt på min älskling. Och slå honom rakt i hans envisa, stiliga skalle. ”Vi kan prata sedan”, sa jag och var noga med att inte titta på honom. ”Vad kommer att hända härnäst? Du är alltför sårbar!” ”Vi kan prata sedan.”

I ögonvrån såg jag Pam vända sig bort så att Eric inte skulle se henne flina. ”Behöver hon inte ha något om sig?” fräste Eric åt Immanuel. ”Som täcker hennes kläder?”

25

”Eric”, sa jag, ”eftersom jag stinker och är full av rök och brandsläckarsmörja, tror jag inte att det är någon poäng med att skydda mina kläder från bränt hår.”

Eric fnös inte, fast det var nära. Men han verkade trots allt fatta att jag upplevde honom som en riktig plåga, och han höll klaffen och behärskade sig.

Lättnaden var enorm.

Immanuel, vars händer var förvånansvärt stadiga för att tillhöra en man som var instängd i ett kök tillsammans med två vampyrer (varav en var otroligt uppretad) och en bränd servitris, kammade mitt hår tills det var så slätt som det kunde bli. Sedan tog han upp saxen. Jag kände hur frisören koncentrerade sig fullständigt på sin uppgift. Jag upptäckte att Immanuel var en mästare på att koncentrera sig, eftersom hans sinne låg helt öppet inför mig.

Det tog verkligen inte lång tid. De brända bitarna föll till golvet som sorgsna snöflingor. ”Nu måste du gå och duscha och komma tillbaka med rent, blött hår”, befallde Immanuel. ”Sedan ska jag jämna till det. Var har du sopborste och skyffel?”

Jag berättade var de fanns och gick in i mitt badrum, genom sovrummet. Jag undrade om Eric skulle göra mig sällskap, eftersom jag av erfarenhet visste att han gillade min dusch. Men med tanke på hur jag kände mig vore det mycket bättre om han stannade i köket.

Jag drog av mig de stinkande kläderna och duschade så hett jag stod ut med. Det var en lättnad att kliva i badkaret och låta hettan och vätan flöda över mig. När det varma vattnet träffade mina ben stack det till. För ett ögonblick var jag inte glad eller tacksam för någonting, jag kom bara ihåg hur rädd jag hade varit. Men efter att ha tagit itu med det var det något jag måste fundera över.

Skepnaden som jag hade sett springa mot baren med flaskan i handen – jag kunde inte vara helt säker, men jag misstänkte att den inte hade varit mänsklig.

26